En Vasaloppsvecka!

Sitter i bilen på väg mot Funäsdalsfjällen där vi ska vara de kommande dagarna tillsammans med bland annat Kikkan Randall för ett spännande projekt tillsammans med Fischer. Sanningen är den att vi inte riktigt vet vad det är vi ska göra förutom att vara på plats där i några dagar och vi som är något av kontrollfreaks utmanas på ett väldigt bra sätt!

I bilen bakom oss sitter pappor x två, numera morfar och farfar, för att hänga med Harry medan vi jobbar. Väldigt tacksamt att kunna ha dem med! Och det kommer bli lite spännande hur mycket / lite tid vi kommer ha för Harry, eller mer spännande kanske hur slut de kommer vara efter fyra hela dagar med vårt lilla energiknippe! 🙈😅

Sista två veckorna har vi varit nere i Orsa (Dalarna) hos mina föräldrar då vi har åkte två lopp var under Vasaloppsveckan! Det är något speciellt med att vara hemma i Dalarna kring Vasaloppet. Stämningen och atmosfären går att ta på och har man ett sådant stort längdhjärta som vi har så är det ju himmelriket liksom! Det har varit härliga dagar med mycket kvalitetstid med familjen men också tid tillsammans med vänner som jag annars inte hinner träffa. Och så klart mycket skidåkning!

Emil inledde ju Vasaloppsveckan med att åka Kortvasan (eller Vasaloppet30 som jag tror det heter numera) och avslutade den igår med riktiga Vasaloppet tillsammans med Zebastian Modin. Jag själv körde Tjejvasan i spöregn och Nattvasan i d r ö m förhållanden! Att tävla numera innebär så otroligt mycket glädje, lite nervositet, men framför allt endorfiner i massor. Jag Ä L S K A R det!! Får inte nog och letar redan efter nästa lopp, men det ser lite tajt ut i kalendern att få till… Men vi får se!

Det var länge sedan jag var hemma en hel Vasaloppsvecka men efter den hår veckan har jag bestämt att det definitivt inte är den sista! Man kan liksom kombinera det bästa i livet - familjehäng, vänner, träning & tävling!! ❤️

Dreamteam med Zebben i front efter gårdagens bragdinsats på Vasaloppet. I snöyra och obefintliga spår. Så imponerande.

NATTVASAN tillsammans med Anna-Karin Strömstedt. Före race vs efter race. 😅

… uppdateringarna här kommer fortsätta vara lite sporadiska. Jag vill inte göra det till ett måste och inte heller ”sno” tid från kvalitetstid med mini, utan det får bli när det blir helt enkelt. Hoppas det är okay. Livet är ju liksom här och nu!

So long,

Anna

Första-gången-race!

I lördags gjorde Harry tävlingspremiär, i måndags tv-premiär och igår LÄMNADE vi iväg honom för en helkväll för första gången! Dock var han väldigt trygga händer hos farmor och farfar som hängde med honom i vårt lilla krypin och jag skämtar inte när jag säger att vi lämnade galan först av alla. Till och med före min bordsherre H.M.S Prins Carl Philip. Kanske något man inte gör men jag kunde inte komma hem nog fort. 🤦🏽‍♀️ Snacka om #mumlife

Men Harrys båda premiärer gick så bra. Löploppet på Skansen (Winter Run Sthlm) sov han sig igenom, både varvet vi spelade in avsnitt 2 till Sverige Springer och varvet efter när vi släppte hästarna fria och typ maxade ett varv på den fina (och relativt kuperade) fem kilometersbanan. Sen joggade vi hem, bytte om och tog med mini på restaurang för att fira. Han satt i soffan och charmade ALLA som tittade på honom på restaurangen och mammahjärtat exploderade ju…! 😩🥰

I söndags hängde vi med kompisar HELA dagen. Gick promenad, sprang en tur och åt gott. Och igår gjorde Harry tv-premiär i morgonsoffan och han satt helt förstenad och stirrade på Sorayas fina blus genom hela intervjun! Haha! Sen fortsatte dagen i ett jäkla huj med mer inspelningar för Sverige Springer, möten och sen Idrottsgalan. Har för övrigt aldrig känt mig så snygg som igår kväll. Klänningen, make, rubbet. Enda nackdelen var att jag valde skor i en storlek för stor så jag mer snubblade fram än gled grandiost över golvet. Men det är sånt jag bjuder på.

Vi är kvar här i Sthlm nu, sitter och tar en kaffe och kaka på ett kafé och Harry sover gott i vagnen utanför (i spöregnet). Jag ska sticka ut och springa, Emil och mini mysa i lägenheten och sen har vi någon dag lugn innan det blir full rulle igen. Vårt liv i ett nötskal just nu. All-in. Paus. All-in.

So long,

anna

Tillbaka till förr...

… kändes det lite som när jag och mini rullade in till Ramundberget i torsdagskväll. Bilen full av träningskläder, skidor och mat. Den enda lilla skillnaden var ju just att det satt en till liten mininmänniska där bak. En liten minimänniska som åker på sitt första vinterläger till ett ställe där vi tillbringat så många veckor i vårt liv.

Emil kom först igår, han tävlade tillsammans med Zebben Modin i Östersund innan rullade hit. Så vi åkte själv hit, jag och mini, för att maxa tiden till fjälls. För skidåkningen i Östersund är ju inte den roligaste just nu, så några dagar till fjälls i perfekta skidspår kändes som den optimala lyxen.

Sprang vändor mellan bilen och lägenheten för att packa ur allt, sen direkt sätta sig och amma. Och med en mätt och nöjd bebis kunde jag plocka ur och fixa allt i lägenheten. På fredagsmorgonen tog det lite längre tid att komma ut än förr, men väl ute så njöt både jag och mini som fisken i vattnet. Perfekta spår, ingen vind och lite folk. Åkte både fort och lite längre och på eftermiddagen var jag ut en sväng. Och mini sov som en stock i vagnen där bak!

Och sen igår efter lunch anslöt Emil samtidigt som en kompis med familj också kom. Så i morse körde vi ett långpass och nu sitter vi och tittar på vinterstudion och halvslumrar lite och äter gott! En helt fantastisk helg med andra ord och det bästa av allt är att vi stannar tills på tisdag.

Så som tillbaka med förr med dubbla pass och fokus på att äta bra och gott. Men med tvisten att allt är lite mer avslappnat och att man får gosa med bebis där emellan. Livet alltså! 😍

Nu ska vi fortsätta slappa lite i soffan (Harry sover bredvid mig) innan vi går en vända ned till gymmet och kanske kör en joggingtur för Harrys eftermiddagslur..

So long,

Anna

Mitt i veckan.

Det är inte helt lätt att balansera livet som delvis mammaledig samtidigt som en liten kräver (fortfarande) mat i princip varannan timme. De enda stunderna jag har när jag vet att jag kan ha en liten längre stund "“själv” är när jag tränar med honom. För då har jag koll på hans humör/stämning och jag vet också att han har det bra.

Att släppa iväg honom med andra någon längre stund har vi inte gjort än och även om vi kör ersättning till honom tre gånger om dagen, vill jag alltid amma före, så jag blir låst. Precis som alla mammor ju blir, men det är en ny situation som man på något sätt måste växa in i. Vissa dagar tycker jag det går hur bra som helst, medans andra dagar faktiskt är tuffa. Speciellt när gnället kommer på kvällen, när man är två, men den enda som duger är just jag, mamman. Och det är ju så det är och alla ni som har barn sen förut säger hela tiden “njut av tiden nu, när det är du som gäller, det ändras så fort”. Och visst är det så, man vill ju hela tiden stoppa tiden samtidigt som man ibland bara önskar sig bara så en timme för sig själv.

Mammalivets känslor är något i hästväg. Så är det bara.

Och sen sömnen på det… Vi har varit väldigt bortskämda, även om mini har vaknat, så har jag fått timmar med sammanhängande sömn. Men just nu - not so much. Och trots att jag vet att vi båda sover bättre när jag orkar lyfta tillbaka honom i sin säng bredvid vår, så somnar jag hela tiden om när jag nattammar och vaknar sedan av en hungrig bebis som söker bröstet en timme eller två senare. I natt provade jag sätta klockan på alarm för att väcka mig själv så att jag skulle vakna för att byta bröst och sedan lyfta tillbaka honom i sin säng. Vilken jäkla skitnatt. Haha! Alltså ens idéer när man är trött och har amningshjärna är kanske inte de bästa. Det slutade ju med att jag väckte Emil också och Harry sov skit. Och jag med. Nu måste jag fundera ut en ny strategi för att få nätterna att bli bättre.

Och också komma på sätt i vardagen där man får sig ett litet break.

Faktiskt har jag det just nu. Emil sprang in med mini i vagnen. Jag lyfte ur honom och la honom i en fåtölj och där har han nu legat i en timme, fortfarande sovandes. Det är en D R Ö M just nu. Så jag njuter genom att skriva lite här, kladda i min anteckningsbok, svara på lite mail och filosofera lite. Sånt man inte riktigt hinner med annars. Och ja, jag är ju inte hundra procent mammaledig, så jag har ju jobb att göra hela tiden, men jag försöker göra det i stötar och ta hela dagar ledigt.

Där ligger han, den lille snarkaren!

För återigen - mår mamma (jag) bra, mår mini bra. Och jag mår bra av att ha rutiner, få äta bra och träna. Så det prioriterar vi just nu, jag och min lille vän.

Men mammalivet är inte helt lätt. Mitt i veckan i januari. Men det är ju det som är livet. Utmaningar dagligen, tänk vad trist det varit annars! ❤️

So long,

Anna

VECKA TRE

Tillbaka i lite rutiner igen, himla skönt! Men när jag tittar i planeringen för de kommande veckorna inser jag att det kommer vara rätt hattigt framgent men det är ju vi själva som planerat så och vill ha det så men man har alltid lite “ångest” inför en flängande period. Ändå vet jag att vi kommer uppskatta varje grej! Och än så länge hänger ju mini bara på och det är himla skönt!

MÅNDAG var vi kvar i Orsa efter helgens läger tillsammans med en av våra äldsta partners, så vi passade på att köra ett riktigt bra träningspass i Grönklitt (6x10min utan vila men med stavbyte (körde varannan skejt och varannan klassiskt). Sen åkte vi vi hemåt på eftermiddagen!

TISDAG hemma igen! Ta ikapp lite jobb, chilla hemma och träna.

ONSDAG ska jag återigen ta och haka på Emils på lunchhockeyn och sen är det babymassage för Mini! Mysigt värre.

TORSDAG ska jag eventuellt haka på en kompis på crossfit och på eftermiddagen rullar jag mot Ramundberget för ett par dagar skidåkning - längtar!

FREDAG kommer jag åka massvis av skidor och mysa med Mini.

HELGEN blir jag kvar i Ramundberget och en kompis kommer med hennes familj från lördag till tisdag, så då blir det en hel del skidåkning. Det ska bli så skönt! Vädret här hemma i Östersund (och snötillgången) är ju inte den bästa, så det känns skönt att dra till fjälls och få åka på lite längre spår. Emil ansluter nog på lördagen han också, så han får också njuta av lite skidåkning.

VECKANS TRÄNING blir till en början löpning och mot helgen massa skidåkning. Fick ju in ett riktigt bra pass igår med längre intervaller men sen ska jag försöka få till ett med kortare intervaller före helgen och något till styrkepass.

• 2-3 styrkepass

• 2 st längre tröskelpass (ett av dem är gjorda, det andra blir med Charioten på släp i Ramis)

• 1-2 st löppass

• 1 st 4x5min intervaller

• … ett par längre skidturer

Och ja! Nu börjar jag faktiskt trappa upp min träning igen efter över ett år med återhållsam träning pga (först) överträning/utmattning och sedan graviditet och post-förlossning. Vissa veckor är det mer träning, andra mindre och jag måste ju fortfarande justera utifrån nattsömn och Mini’s humör, men min kropp mår bättre än på länge och jag har ett par spännande projekt framöver som kräver sin träning, så det känns väldigt roligt!

So long,

Anna

Ut på tur - aldrig sur!

… eller hur var det nu med den saken?! Jag får så otroligt många frågor om våra små äventyr både här på bloggen och på SM och via mail om hur vi gör, hur vi klär mini och allt mellan himmel och jord. 

Och för det första så tror jag att vi redan från början bestämde oss för att vi gärna, i den mån det går, vill fortsätta göra de saker vi har mått bra av tidigare även när lillen hade kommit. Självklart var vi förberedda på att allt inte skulle vara lika enkelt och snabbt ordnat, men jag måste ändå säga att allt har gått mycket enklare än vad både jag och Emil trodde att det skulle gå. Vissa att det skiter sig emellanåt. Man kommer inte iväg i tid, vädret är sämre än man tänkt, någon blir sjuk. Men sånt hände ju även förr. Däremot så måste vi vara än mer effektiva idag. Planera några steg i förväg, men samtidigt löser sig det mest. Även med små barn!

Peppar peppar har jag inte behövt amma ut mer än någon gång och vid något tillfälle har vi givit honom extra ersättning när jag inte har velat häva fram brösten i kallvädret. Peppar peppar har vi aldrig behövt byta någon blöja när vi varit ute, men ett ombyte, blöja och våtservetter är alltid med.

Sen vill man ju hålla de små på bra humör. Ofta har de ju ett himla humör och är väldigt tydliga med vad de tycker och tänker. Och i vissa sammanhang, när det kanske passar sig som minst, gör de sig som mest hörda… Men sånt är ju livet nu! Vår mini fullkomligt ÄLSKAR att vara ner-och ompackad i overall och åkpåse. Ju trängre, desto bättre, ju mer kläder, desto bättre. Och det är ju vi väldigt glada för. Det spelar ingen roll om vi sätter ned honom i bärsele eller lägger honom i en vagn eller sätter honom i skidvagnen. Eller för den delen sätter ned honom i bilstolen. Däremot är han helst med när det händer grejer och är väl inget jättestort fan av att ligga själv på golvet, även om det går ibland det också.
Men åter till äventyr.

A och O: p l a n e r i n g, p r i o r i t e r i n g och inställningen ”det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli lika bra eller bättre för det!”. Då löser sig det mesta!

Så krångla inte till det, gör det enkelt för er, gör inte för stora äventyr till en början (eller så gör ni just det så är ni igång, ni vet bäst vad som funkar för er!!).

Jag har redan skrivit ett inlägg med hur vi brukar klä H och det gäller än, länk till det är här. Den enda skillnaden nu är att vi använder oss mer och mer av åkpåsen och då kan man ta bort ett lager kläder så det inte bli för varm. Vi kör ullunderställ (har köpt upp mig på så många olika varianter och nu har han vuxit ur ALLT, även det jag köpte förra veckan. Kul. Not.) och ullsockar, rånarluva eller nackkrage och sen antingen en fleece eller tjockare ulloverall eller enbart en dun (är det kallare än noll, brukar vi köra tre lager, annars två). På händerna och fötterna har vi tossor, ibland ullsockor även på händerna.

Så mitt tips är bara - ta er ut å prova er fram! Ha ett öppet sinne, ha inte för höga krav och köp inte ALLA grejer direkt, utan prova er fram vad ni vill ha för både er själva och för den lilla/lille.

Hörs snart igen!

Anna

Friheten just nu.

Innan jul var Emil borta ett par dagar och jag var själv med lille H. Och dessa dagar kom jag tillbaka till gamla träningsvanor och rutiner och jag har nog inte mått så bra på länge alltså. Det var precis vad min kropp och knopp behövde. Äta, träna, sova. Och lille H hängde på. För jag märker att även mini mår bra av rutiner och att få sova utomhus gör att hans sömn bli än bättre även på natten. Och när jag är själv är det ju rätt skönt att han sover bra om nätterna (även om jag hittills har tagit alla nätter för att Emil ska få sova ordentligt).

Och räddningen dessa dagar stavas t r ä n i n g s v a g n (för mig i plural då.. 🙄). Vi har ju både en löpvagn och en skidvagn (eller en så kallad multisportvagn) och då kan jag göra det jag vill, dvs springa och åka skidor. Och dessutom har vi ju ett gym hemma i huset där vi har några konditionsmaskiner och fria vikter, så där kan jag köra både när mini sover och på slutet har han varit där nere med mig även vaken (han har ett babygym där och jag brukar ta ned babysittern så sitter han där och spanar på mig) och spanar på mig och undrar nog vad tusan jag håller på med. Just nu är stakmaskinen oerhört intressant. Han satt och tittade på mig i trettio minuter häromdagen… 

Och jag har flera av er som skrivit till mig som också sagt just det - dessa träningsvagnar är verkligen a och o för att vi som vill (framför allt kanske - kan!) träna under tiden vi är hemma med våra små. Alla små trivs ju inte i vagn, så är det ju bara, men har man små som gillar att ligga i vagnen, ja då är dessa vagnar verkligen räddningen så att man kan komma ut!

Visst att det är lite av ett mäck att åka iväg med bilen, baby och skidvagn. Först ska allt plockas ihop, sen ska allt in i bilen, sen ska man åka iväg till skidspåret, sen ska vagnen plockas ihop och ungen ska i vagnen och en själv ska kopplas på, skidor ska fram osv osv. Men gör man det bara strukturerat och inte stressar så går det faktiskt väldigt bra! Under dagarna när Emil var borta gjorde jag en sån skidtur per dag och det tog mig nog ca en timme i bara förberedelse och bilresa (alltså lullullet runt) men det var så värt det när jag kom ut på skidspåret och bara kunde åka på. Vi har en Chariot Sport 2 där lille H sitter i en infant sling (som vi NU har upptäckt exakt hur man sätter fast och hur man sätter de små i, snacka om att han sitter ÄN bättre nu) och jag upplever att det går oerhört bra att skejta, helt ok att staka men sämre att åka klassiskt. Man kan hasa sig fram på skidorna, men inte åka ordentligt. Kanske går det bättre när han blir äldre. Men så länge jag kan skejta och staka så räcker det för mig!

På eftermiddagarna ”lekte” jag i gymmet en stund (körde styrka och lekte med lille H) och lagom till han börjar gnälla för eftermiddagsluren, bytte jag snabbt om och stoppade ner honom i löpvagen och sprang en runda med honom. Dessa dagar (även fast det nästan är en månad sedan nu) lever jag på än. Stoltheten i att klara av att vara själv, att kunna träna så pass bra men framför allt att Harry också mådde så bra. Nu är jag inte alls lika nervös inför att vara själv igen, för jag vet att både jag och Harry kommer må prima ballerina!

So long,

Anna

Vad hände här?!

Ja, absolut INGENTING! 🙈 Plötsligt gick hela december och jag har inte haft en tanke på att skriva här på bloggen. Som om jag helt plötsligt glömde bort att jag ju älskar att få skriva med mina tankar och funderingar! Men de sist dagarna har suget att få skriva tagit över hand och jag har bara letat tillfälle att göra det.

Men så var det den där lilla detaljen. En liten krabat vid namnet H som ju vill hänga med morsan och farsan när han är vaken och inte att man ska sitta med näsan i en telefon eller vid datorn. Svår kombination det där när jag allt som oftast passar på att träna (eller vila) när han sover, så blir det inte så mycket tid över till att skriva!

Sånt är ju livet just nu och det är bara att gilla läget! Och jag gillar det. Skarpt! Lille H börjar bli mer och mer människa, min kropp återhämtar sig fantastiskt och jag är faktiskt på ett sätt glad att vi är tillbaka till rutinerna igen efter en lång ledighet tillsammans (och en hektiskt december). Vi har rivstartat den första arbetsveckan med en jobbdag på kontoret eftersom vi redan i morgon eftermiddag rullar ned mot Orsa, Dalarna, för en helg där nere där vi ska vara med som ledare på det årliga Vasaloppslägret tillsammans med vår samarbetspartner Clear Channel. Vi ska dock bo hemma hos mamma och pappa och Harry ska få haka på pappa/morfar medan vi instruerar. Hoppas på riktigt vinterväder så att de som kommer och är med får sån där härlig vinterfeeling (som man ju inte får i Östersund just nu…).

Återkommer snart igen (hoppas jag) å tills dess - må så gott! 😍

Anna

Luciahelg!

Igår kom pappa, syrran och lilla Nils upp till Jämtland och Frösön för att tillbringa helgen här med mig. Emil drog till Lillehammer igår för att vara med när Zebben gör årets första VC, så jag är själv med Harry. Så lite sällskap från familjen sitter ju helrätt!

Morgonen inleddes med lussebullar och julte framför Lucia innan vi tog en långfrukost med risgrynsgröt och tunnbröd. Drömmigt värre! Som jag längtat efter att komma in i julstämningen…! Efter frullen packade vi på oss de små i varsin bärsele och traskade runt Bynäset tillsammans. Pappa med stavar, jag med syrrans Nils och syrran med Harry. Det tog sin lilla tid i snön och halkan men det var himla härligt. Maxade de ljusa timmarna utomhus.
Tänk vad lyxigt det är att jag och syrran är lediga samtidigt och att pappa kan vara med oss och mår så pass bra så han orkar vara med trots det gått så kort tid sedan hjärtoperationen.

Tillbaka till vardag med förmiddagspromenad med Mini å lunch på favvostället!

VECKANS KÄNSLA: Äntligen hemma i vinterlandet igen!

VECKANS BÄSTA: Tillbaka i lite rutiner, få sova i egen säng och att familjen (åtminstone delar av den) kommer upp!

VECKANS SÄMSTA: Min segdragna förkylning som envist hänger kvar och vägrar släppa taget så träningen får gå på sparlåga och det gör att mitt humör inte är top notch…

VECKANS ÄNTLIGEN: tillbaka till vintern!

VECKANS SAKNAD: Över saknade träningsrutiner pga förkylningen…

JUST NU: Ligger i soffan med Mini på min arm, dricker kaffe och tittar på The Holiday (ett måste för att komma i julstämning!!).

HELGEN: Fokus är familjetid å mys. Kanske skidtur, men mest troligt promenader och julinspirerade fikor och pynta huset.

LÄNGTET: (exakt som förra veckan) Efter en riktigt fin vinter med ALLT vad det innebär! 😍🙌

Nu ska jag ta ännu en kaffe, amma mini å ta lite mellanmål!

Anna

PLAY itas

… ambitionerna var skyhöga. Jag skulle blogga varje dag, ta schyssta bilder och bara bombardera med lite ljus i mörkret där hemma. Men verkligheten blev en helt annan. Dock absolut inte negativt menat, bara att dagarna varit fyllda med aktiviteter från morgon till kväll och däremellan amningspauser och bebisgos. Ibland måste man ju prioritera!

Men nu har jag en liten paus för mig själv. Svärföräldrarna har tagit lille H på sin förmiddagstur och de passar på att samla på sig sina tiotusentals (!) steg som de får ihop varje dag av att rulla den där vagnen som han sover så gott i! Emil åkte iväg med Sverige Springers Andreas för att kika lite hur det ser ut utanför vårt område.

Och jag satte mig i en fotölj med en kaffe, kan inte bestämma mig om det är varmt nog utan vindjacka eller om den ska behållas på. Vädret är behagligt, typisk svensk sommar med strålande sol och riktigt varmt ena stunden för att sedan bli motsatsen med regn och blåst. Som tur är (åt båda håll) skiftar det fort!

Det återstår vara ett träningpass här (om man bortser från kvällen och morgondagens yoga) och det är ännu ett pass på friidrottsbanan med Bianca Salming. Kortare intervaller står på schemat. Jag var faktiskt med på förra passet också (då vi körde 400m-375m-350m-325m-300m & 200m-175-150-125-100m) och startade väldigt försiktigt men vågade trycka på mer och mer eftersom. Vilken känsla det var!
Jag har vågat springa mer och mer för varje dag men är fortfarande försiktig och försöker vara lyhörd och göra mina aktiveringar av bäckenbotten och magen… Sen vet man ju aldrig hur det känns om en dag eller tre veckor eller ett år. Jag fortsätter som jag gjort hela sista året - jag provar mig fram!

I morgon åker vi hem till Sverige igen och trots att det varit väldigt skönt med lite sol, oändliga träningsmöjligheter och lite bortkopplad från vardagen längtar jag hem till just det - vardag, rutiner och VINTER!

Nu ska jag ta det sista av kaffet och gå och dra på mig lite smink före vi ska fota lite. Eller det kanske är helt onödigt för att vi ska nämligen springa över bergen för att ta oss till fotostället… 😅 Ett är säkert i alla fall - jag ÄLSKAR att vara på sånna här veckor och få möta människor och träna tillsammans!

Anna

VECKA FYRTIONIO

Julmånaden är här! 22 dagar kvar till jul. Snön ligger i Östersund och jag har ÄNTLIGEN kört mina första intervaller på snö och kände att kroppen också var redo för det.

Dock blir de kommande åtta dagarna så långt från snö man kan komma. Sol och värme, löpning och yoga! En vecka på Playitas tillsammans med Sverige Springer och Apollo.

MÅNDAG vaknade på Arlanda, tidigt, och packade ihop våra 6 (!) kollin för att checka in rubbet och göra livets första resa som familj till Fuerteventura och Playitas!

TISDAG uppstigning kring sju - morgonjogg och morgonyoga - frukost - förmiddagsträning - lunch - eftermiddagsträningen - yoga - middag...

ONSDAG ... är man på träningsläger och är instruktör så kommer nog följande dagar att se rätt identiska ut...

TORSDAG ... oavsett om det är tisdag, torsdag eller lördag!

FREDAG ... men när man har en liten med kan ju vad som helst ske, så vi får väl se hur det blir i verkligheten!

HELGEN ... jag hoppas dock hinna få träna en del själv också, kanske simma? Eller köra de första löpintervaller! 

Harry bara hänger på - bokstavligt talat - i en färdig knuten sjal, så har man händer fria & han lite skyddad. Perfekt kombo!

… sen fick vi sitta på första raden och fick denna ”vagga” som han kunde sova i på resan!

... Emils föräldrar är med på resan för att assistera oss så vi kan instruera och vara med så mycket som möjligt. Och det roliga är att vi, när vi bokade in den här resan för över ett halvår sedan, bokade med +2 för att kunna vara med eftersom vi visste att vi skulle vara +1 (dvs Mini)! Tanken var redan från början att någon av våra föräldrar skulle med, och nu blev det Emils. Lyxigt att få den hjälpen och lyxigt för Harry att få hänga lite extra med farmor och farfar. Dubbelt lyxigt med andra ord!

Vi insåg när vi stod vid incheckningen att det här är första gången vi åker mot sydligare breddgrader i DECEMBER! Det har aldrig hänt tidigare, men någon gång ska ju vara den första!

Detta blir också vår andra träningsresa vi gör där vi är med som ledare/instruktörer! Och vår andra resa till Playitas, sist var dock på våren 2013, före OS i Socchi och det var värmerekord där nere. Som mest hade vi +52... Och jag brände av en trettiotimmars-träningsvecka. Med facit i hand - inte det smartaste jag gjort! Vi tränade tidig morgon och sen kväll och låg på rummet med ACn på full patte. Nu lovas dock svensk sommarvärme och det känns ju skönt både för oss och mini!

Rapport där nerifrån kommer!

So long,

Anna

Västeråsweekend

Vilken härlig helg vi fick i Västerås tillsammans med familjen. Även om första advent gick mig lite förbi var det ändå en härlig vintrig stämning med minusgrader och vitt på backen, himmel vad det gör mycket för ljuset (och humöret).

Helgens mission var dopet för min systerson (numera också gudson) Nils (❤️)! Men som alltid när man samlas familjen så blir ju all bonustid tillsammans det man minns mest. Och värdesätter otroligt högt! Speciellt efter den här hösten när vi fått uppleva både fantastiska stunder och stunder där livet verkligen ställts på sin spets.

På fredagen tog vi en tur till skogs, just där min syster bor. Hennes lilla minigris framåtvänd i babybjörnen och min lilla padda sovandes, helt ovetandes om vad som hände runt omkring. Det blev ett litet äventyr (så klart) där vi fick hoppa över vattenfyllda diken och balansera på tuvor. Älskar sånt!

Sen så klart en hel del pyssel inför dopet och sen själva dopet som blev s å fint! Syrran sjöng, ackompanjerad av Emil, denna sång och jag fick läsa denna dikt. Och dagens huvudperson var hur glad och nöjd som helst, sög på snörstumparna i dopklänningen och tittade på alla människor som satt i bänkarna framför. Som dopfika hade syrran och hennes Anton fixat tunnbröd och julskinka! Så jäkla gott! Tunnbröd hemifrån Orsa och julskinka från en vän till Antons familj. Årets första (eller ja, fem första) tunnbrödsmackor med skinka och senap är nu tagna... Och det kommer vara typ det viktigaste på årets julbord känner jag redan nu!

Anton, fadder/gudfar Emil med lille Nils, jag & syster yster❣️

Kusinerna får känna lite på varandra. ❤️

Farbror Emil & Moster Anna - numera även faddrar till Minigrisen!

Sen blev det tårtor (magiskt fina) och pepparkakor och andra diverse kakor! Mina rawbollar gick hem för de som behövde specialkost men det glutenfria vörtbrödet smakade väl okay, men glutenfritt är inte gott alltså. 🙈

Jag lyckades så klart bli lite hängig i helgen, så det var perfekt att bara mysa med familjen och ta det så lugnt det bara gick! Sömnen är ju si och så där men vissa nätter får jag sova fram till klockan 04-05 och då är det skillnad i ork på dagen mot om man får lov att amma redan vid 01-02. 

På söndagen tog vi det bara lugnt, slötittade på skidorna, hängde hos syrran dit också min kusin med hennes lilla bebis kom (två veckor äldre än Harry), så det blev verkligen maxat bebis-och familjemys!

Igår kväll åkte vi mot Stockholm och hann med en middag med våra vänner innan vi checkade in på Arlanda för att göra vår första utlandsresa som familj...!

Sitter på planet nu, Harry ligger i en sån där babybassinet (som en korg på hänger på väggen) och halvslumrar. Hittills går det prima ballerina!

Vi ska till Playitas på Fuerteventura, men skriver mer om det sen! ☀️🌴🌵

Anna

Vinterhelg?

Sitter i bilen på väg ner till min syster i Västerås efter några dagar hemma i Orsa med mamma och pappa. Har passat på att åkt skidor, sprungit nostalgiturer genom Orsa, ätit gott, sovit middag och pussat på Mini. Så klart. Men också unnat mig någon egen skidtur när mini hängt med mormor och morfar. Och i tisdags kväll kom Emil ned tillsammans med Zebben och jag har passat på att haka på dem på något pass vilket har varit superkul! Älskar att få nörda ner mig i teknik som igår kväll och i morse fick jag lägga maken till för att hänga på dem på intervaller. De körde kontrollerat. Jag gick på rött! Men var himla lycklig över att jag redan kan trycka på så rejält på skidorna! Att jag höll igång under graviditet hjälper mig nog väldigt tror jag!

VECKANS KÄNSLA: Tacksamhet!

VECKANS BÄSTA: Tid hemma med familjen och SKIDÅKNING! Något av det bästa i livet.

VECKANS SÄMSTA: Frustration över Mini’s missnöjdhet varannan timme…

VECKANS ÄNTLIGEN: Skidåkningen! I riktigt vinterlandskap, långa spår och dessutom de första intervallerna på skidor!

VECKANS SAKNAD: Över att halva december (typ) kommer ha gått innan vi är hemma igen och jag har inte julpyntat ett jota. Ytligt, jag vet, men julen är viktig för mig!

JUST NU: Bilen rullar genom ett vinterlandskap, mamma vid ratten, fikat har redan intagits, pappa/morfar håller ett öga på mini och jag längtar ned till syrran!

HELGEN: Kommer tillbringas i Västerås för att fira min systersons dop. Tid med familjen och fix inför dopet. Ska hinna träffa vänner i Stockholm och kanske hinns det med ett besök på Skansens julmarknad på söndag? Måste ju också hinna titta på Vinterstudion ju!

LÄNGTET: Efter en riktigt fin vinter med ALLT vad det innebär! 😍🙌

Ha en himla fin helg!

anna

Psst. Det här med amning. Vilken grej det blir. Men jag är helt säker på att det är viktigt att det lyfts, att vi pratar om det, så vi alla förstår att vi inte är ensamma i våra funderingar!

Förlossningsberättelsen - del 2

Efter flera timmars hård kämpande, x antal påfyllningar av epidralen och flera tillfällen av ”nej, nu skiter jag i det här” började vi se slutet på det. Jag fick ÄNTLIGEN börja pusha lite och det var en oerhörd lättnad mot att bara andas igenom värkarna. Jag fick pusha lite försiktigt, på varannan eller var tredje värk och jag såg verkligen fram emot varje gång jag fick ta i. Pulsen hos Harry fortsatte att gå ned och de kom in med jämna mellanrum för att kontrollera allt. Och efter ett tag sa de ”nu når vi honom med klocka” och vi insåg att vi inte behövde oroa oss för kejsarsnitt mer.

Och tillslut, efter tio-elva timmars hårt arbete, kom de in och sa ”nu måste du ändra ställning Anna”. Men det kändes som en omöjlighet. Total omöjlighet. Jag låg så bra på rygg med benen uppdragna. Jag hade kommit på ett sätta att andas, jag hade hittat handtag att hålla i och jag visste vad som skulle ske. De tjatade och tjatade, jag vet inte hur länge, tills jag blev tvingad ur sängen. De kom med ett småbord och jag ställde mig upp vid det. Men då var det som att allt satte igång rejält och mina ben bar inte längre. Trycket nedåt var helt m a k a l ö s t. Och nog för att jag hade skrikit lite innan, men nu kom brölet. Oh my. Det brölet har aldrig tidigare kommit ur min mun och kommer nog inte komma ur min mun igen förrän (om) det blir en förlossning till. Jag började inse att vi såg slutet på den långa (för mig) förlossningen. 

Efter att ha stått upp i ett par minuter eller en halvtimme (har ingen aning om hur länge jag hängde på det där bordet) kom barnmorskan, läkaren och ännu en barnmorska in och de sa väldigt skarpt ”nu måste du upp i sängen igen Anna”. Återigen vägrade jag. Det gjorde så jävla ont så jag tänkte att ”nej, det går inte, jag föder stående”. Men när barnmorskan väl skärpte rösten så var det ingen tvekan, jag tog sats och typ hoppade upp i sängen. Och tjugo minuter senare var Harry ute.

Jag fick pusha allt vad jag hade och även om det gjorde skitont och jag hann säga ”jag vill inte” så var detta den bästa upplevelsen under hela förlossningen, för jag fick ta i! Och som jag pushade. Fick så bra instruktioner hur jag skulle göra, barnmorskan höll emot för att jag inte skulle pusha för mycket och tillslut kom orden jag väntat på hela natten: ”nu är det bara en rejäl push kvar sen är det klart…!”. Hann så klart tänka ”fan ta dig om du ljuger nu och jag måste ta mig igenom ännu en värk”. Men hon hade rätt och plötsligt ramlade han ur mig.

Knäpptyst. Blå. Med navelsträngen runt halsen. Helt slapp i kroppen. Men inget av detta insåg jag. ”Oj, vad blå han är..” minns jag att jag sa, men jag la ingen vikt vid det. Men barnmorskan förberedde Emil på att hänga med ut.

Jag minns att jag frågade Emil vad det var för något - ”en pojk!”. Och mitt svar var ”HARRY!!”. Trots att vi hade bestämt sedan innan att vi skulle lära känna krabaten innan vi gav hen ett namn. Men det bröt jag alltså direkt. Min Harry var här.

Blå. Livlös. Slapp. 

Men så kom det där lilla skriket. Blåheten försvann och han fick läggas på min mage. Så liten. Så smal. Men lång. Och helt svarthårig.

Jag, som var helt dissy efter nattens arbete och epidral, lustgas och massa adrenalin, var som avtrubbad, men det där lilla knytet på mitt bröst, det var ofattbart. En frisk liten pojke. Som letade sig upp mot bröstet. Medan jag fick ur mig moderkakan (som jag av någon anledning varit livrädd för att ”föda ut”, men det gick helt av sig självt!) och syddes ihop. Inget av detta märkte jag, för jag hade bara ögonen för vår son. Och Emil. Hans ansiktsuttryck var magi att se. Han är så mycket mer känslosam än mig, så ibland är det som att mina känslor kommer via honom. Och så var det verkligen nu.

Vi hade tagit oss igenom den tuffaste utmaningen i vårt liv, tillsammans, som det bästa tänkbara teamet och vinsten var den största vi någonsin varit med om. Vår Harry var här!

K Ä R L E K E N till denna lilla människa.

❤️

Anna

VECKA FYRTIOÅTTA

Del två i Förlossningsberättelsen kommer - jag lovar! Så kul att läsa era kommentarer, både här och på SM! Tänk vilken häftig upplevelse det och hur unik den är för var och en av oss och varje förlossning i sig är unik, oavsett om man fått barn tidigare eller ej! ❤️

En helg i Jämtland. Vi hann med ett dygn i Åre med riktigt skidåkning uppe i Björnen och mysmorgon hemmavid. En riktigt skön helg, men med lite blandade känslor inför att vi idag rullar hemifrån och blir borta ett tag. Framför allt för att jag inte hann sätta upp adventsljusstaken… 🙈 I-landsproblem jag vet men det hade varit så mysigt om den hade varit uppe tills vi kommer hem!

Just nu sitter jag på bussen mot Dalarna, jag och lille H. Han i sitt babyskydd, sovandes, och jag bredvid och försöker beta av to-do-listan så jag hinner ta det lite piano hemma med mamma och pappa. Umgås liksom och slippa sitta med mailen eller liknande i högsta hugg. Hur denna bussresa kommer gå lär väl tiden utvisa, men än så länge slumrar han gott. Håller tummarna att han kommer vara nöjd! Dock gungar det ju rätt friskt på en buss, sånt gillar herrn!

MÅNDAG vaknade vi hemma, hann med ett riktigt bra pass i gymmet (skriver om det sen) innan vi gick in till stan, mötte upp en kompis och fick lite sällskap innan vi hoppade på bussen. Dagens miss var dock go’kaffen som jag krånglade med mig på bussen var gjord på vanlig mjölk och inte havre. Typiskt!! Och efter 45an finns inte många latte-ställen så att säga. Haha!

TISDAG vaknar vi i Orsa. Skidtur i Grönklitt, promenad med pappsen/morfar och förbereda inför att Emil kommer ned tillsammans med Zebben. De ska ha läger i Grönklitt till fredag. Ska också hinna baka inför dopet av min systerson (tips på godaste RAW-boll och glutenfritt vörtbröd mottages med glädje!).

ONSDAG är vi kvar i Orsa, hoppas på dubbla skidpass (japp, jag tänkte passa på att köra lite ”läger” jag också), ska hinna med ett telefonmöte och skriva…

TORSDAG vaknar vi i Orsa men rullar söderut mot Västerås på eftermiddagen. Hoppas hinna med att åka skidor på förmiddagen dock!

FREDAG vaknar vi i Västerås där vi ska fixa inför dopet, hänga med syster och systerson och mamma/mormor. Drömmigt värre! Och inget jobb what so ever…!

HELGEN blir i Västerås med dop på lördagen och massa tid tillsammans med släkt och vänner. Eventuellt ska vi försöka hinna med ett besök på Skansens julmarknad!

Känns som en väldigt skön vecka. Efterlängtad! Få kvalitetstid med familjen är något jag värdesätter högt numera!

TRÄNINGEN denna vecka kommer nog bli en hel del skidor (förhoppningsvis) och mindre styrka. Kanske vågar jag mig på att springa en tur, hittills har jag bara gjort det i ”intervall”-form, dvs gått och sprungit omvartannat. Alltså inte intervaller i belastningsgrad utan i upplägg! Kommande vecka ska vi ju till Playitas där det blir desto mer av styrka och löpning, så denna vecka får bli längre, lugnare pass helt enkelt för att få lite periodisering på träningen!

Var på återträff hos BM i fredags och jag är helt läkt, magmusklerna har gått ihop och bäckenbotten behöver fortsatt jobbas på men i övrigt inga restriktioner. Så nu har jag bokat en tid hos sjukgymnast för att lära mig mer om bäckenbottenträning, det blir dock först efter Playitas. Men jag fortsätter med mina knipövningar och tänkte passa på att yoga lite på Playitas för att utmana än lite mer.

• 2 intervallpass (ett högintensivt och ett tröskel)

• 1-2 styrkepass

• 2-3 corepass á 15-30 min

• 2 längre pass (2h+)

• … en promenad om dagen om minst 60min

Det högintensiva passet blev följande (körde det i morse): 4 x 5 minuter med 30s arbete / 30s vila). Varannan intervall på crosstrainer och varannan på ski-erg. Jag kör inte så tungt motstånd utan vill få upp flås och frekvens. Sen avslutade jag med tre varv kettelbellstyrka: frontböj med press, KB-sving, bowlingutfall, axelpress, tricepspress & sidoböj. Körde på 18kg på benövningarna & mage och 12kg på armövningarna.

Nu hinner jag inte skriva mer - ska lägga till bilder på förlossningsberättelsen del 2! 😍

Anna

Förlossningsberättelsen - del 1

Jag har aldrig förstått varför folks förlossningsberättelser dröjer så länge, och nu sitter jag här - mini är sju veckor gammal och först nu kommer den… 🙈😂

På måndagskvällen kände jag att något var på G, så jag började mentalt ställa mig in på att det nog snart skulle sätta igång. Jag hade haft lite förvärkar och varit väldigt trött i ungefär en vecka men nu kändes det verkligen annorlunda.

På tisdagsmorgonen körde jag ett styrkepass, samma vikter som under hela graviditet och det gick helt okay. Varken mer eller mindre. Sen bestämde jag mig för att gå in till stan, en sträcka på cirka 7,5 km, i snålblåst och snöslask. Men jag kände verkligen att jag behövde komma ut. Ut i friska luften, få tiden att gå och samtidigt kanske kanske sätta igång det på riktigt. För jag hade lite värkar då och då och under promenaden började de komma lite mer. Tempot var ovanligt lågt, men det var bara att lyssna på det och traska på så gott det gick. Och det gjorde mig verkligen gott.

Mot slutet av promenaden, i en nedförsbacke, kände jag som ett ”dropp” inuti mig. Och jag fick för mig att det var en förvarning om att vattnet gick, till och med kanske att det var lite av vattnet som gick… Fast så funkar det ju inte!

Kom in till stan och gick och tog en lunch med en kompis och då började värkarna blir mer och mer regelbundna. Men jag höll det lite lågt, även om jag tror att min vän nog förstod att jag hade rätt ont. Men jag sa absolut ingenting till Emil. Jag ville som inte ge honom falska förhoppningar!

Efter lunchen blev värkarna bara kraftigare och kraftigare och när jag gick till kontoret för att jobba en sväng fick jag ställa mig upp och andas mig igenom värkarna som kom var femte till sjunde minut. Höll mig kvar på stan däför att vi hade sista träffen med föräldragruppen och av någon anledning kändes det lite safe att gå dit och träffa barnmorskorna som höll i gruppen. 

Så när vi skulle gå dit, strax före fyra, var det första gången som Emil faktiskt insåg att jag hade värkar på riktigt. Jag skickade iväg honom för att handla lite mellanmål och när han kom tillbaka var jag på väg med barnmorskan till ett undersökningsrum för att se om huvudet var fixerat. Och det var det! Så vi gick ner till resten av gruppen som satt och väntade på att mötet skulle sätta igång. Jag kunde inte sitta ned, utan fick stå upp för att andas mig igenom värkarna som kom allt tätare. En av de övriga deltagarna kom förbi mig och sa lite på skäm ”åh, har du värkar eller? Är det på g?”. Och jag som var mitt i en värk kunde varken bekräfta eller dementera. Haha! Kanske var nog svar liksom!

Mötet började och barnmorskan inledde med något i stil med ”…och så när vattnet går …” och sen dröjde det nog inte mer än tre sekunder så sa det plopp. Och vattnet fullkomligt forsade ur mig! Mitt bland alla andra blivande föräldrar och barnmorskorna. Och alla blev totalt chockade, precis som jag och Emil. Men vi kunde inte sluta skratta, för det är så jäkla typiskt mig. Chansen att vattnet går ”in public” är typ minimal, men självklart skulle jag råka ut för det. Vi försökte stoppa floden med en bebisblöja och några skötbordsunderlägg men det hjälpte ju föga. Så jag fick gå från vårdcentralen, över gågatan i Östersund, med fostervatten forsande utmed benen, gapskrattande samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom kontinuerligt. Emil ringde in till förlossningen och vi satte oss i bilen för att åka de få minuterna till sjukhuset. Som tur var hade vi väskan med i bilen precis som babyskyddet.

När vi kom in på förlossningen rusade jag in på toaletten för att dra av mig de dyblöta kläderna (fick dessutom kissa i en mugg och jag som gjort sånt så många gånger på grund ut av alla dopingprover hade så svårt att träffa muggen..!) och sedan fick vi ett rum. Värkarna var nu rejäla. På riktigt rejäla. Så efter en kort stund blev vi rekommenderade att ta ett bad, så jag hoppade ned i det varma vattnet. Till en början dämpade det värkarna något men ju värre värkarna blev, desto mindre dämpade vattnet och efter en eller två timmar (min tidsuppfattning försvann någonstans här) klättrade jag upp ur badkaret och upp i sängen. Då skrev de in oss och jag fick börja med lustgasen och samtidigt beställde de en ryggmärgsbedövning. Tack gode gud för det!

Lustgasen var lite otäck, jag blev yr och illamående och ville inte så gärna ta den, men tillslut fick jag till hur jag skulle andas och det gav en tillfällig paus. Det dröjde en stund innan de kom och kunde sätta bedövningen, men när den väl var satt var det så skönt. Jag fick min första riktiga paus i värkarna och kunde dricka och äta lite av godiset vi hade med. Ja, jag var verkligen inte sugen på något annat än apelsinfestis och hallonlakrits. Så det åt jag. Allt som bars in på bricka tog Emil (nyponsoppa, saft och sen var det något ätbart, men jag minns inte vad det var). 

Vi lyssnade på min absoluta favoritskiva, den jag lyssnat på i alla år inför tävlingar, nämligen Hymns to the silence med Van Morrisson. Den gjorde mig lugn och fokuserad och fick mig i en väldigt positiv och avslappnad stämning. 

Emil var som en klippa bredvid mig. Peppande och hejade och vi var ett jäkla team. Från det att vattnet gick. Hann till och med tänka att jag var himla tacksam över att ha honom vid min sida, över att vi är så vana vid att göra utmaningar tillsammans. Och tacksam över att inte behöva gå igenom detta själv.

För det gjorde förjäkla ont. Ondare än jag hade kunnat tro. Och barnmorskans ord till mig när vi kom in stämde inte överhuvudtaget för mig. ”Kom ihåg att det är mer vila än smärta”. Det vill säga att värkarna är kortare än pauserna mellan dem. Jag hade det inte så. Jag hade kopplade värkar. Värkar som pågick mellan tre till sju minuter. Och sen en till tre minuter vila emellan. Det vare väldigt tufft. Men epidralen hjälpte mig verkligen att kunna slappna av de där få minuterna mellan värkarna och tog udden av de värsta värkarna.

När vi kom in var jag öppen cirka två-tre centimeter. Sen öppnade jag mig cirka en centimeter i timmen. Precis som de sa på föräldragruppen (haha!). Men vid midnatt, cirka sju timmar efter att vi hade kommit in, när jag var fullt öppen, så hände inte så mycket mer. Jag hade en liten tapp som fortfarande ställde till det och gjorde att huvudet inte ramlade ned mer. Vi försökte få bort den genom att krysta men den var envis.

Under hela förlossningen sjönk Harrys puls när jag inte låg stilla på rygg typ. Jag var upp och gick en sväng men fick skynda mig tillbaka för att pulsen var låg. Och när värkarna blev riktigt kraftiga sjönk pulsen i varje värk, så vi var hela tiden övervakade. Och jag var inställd på att de när som helst skulle komma in och säga att det skulle bli kejsarsnitt. 

De sista timmarna var väldigt tuffa. Jag började bli trött och jag hade förfärligt ont. Riktigt jävla ont. Och sa nog till och med någon gån ”jag vill inte mer…”. Tydligen väldigt vanligt. Och svor över att barnmorskan hade sagt att vilan skulle vara längre än plågan och svor över att man inte kunde ta en time out och att jag tänkt att det skulle vara som ett maraton eller som ett av alla tuffa lopp vi gjort. Men insåg att det var en väsentlig skillnad - nämligen att man inte kan avbryta eller kliva av. Man måste bara härda ut. Och många har sagt till mig att det kommer bara vara att kämpa för vinsten du får kommer vara så mycket mer än vad du någonsin upplevt. Och ja, jag förstår vad de menar, men jag vågade inte tänka tanken att vi (jag) skulle få föda ett friskt barn. Jag vågade inte ta ut något i förskott, så jag vågade inte ha det som målbild. Istället hade jag mer konkreta målbilder så som första måltiden hemma (pizza och charkuterier), att smärtan snart skulle vara ett minne blott, löpturer med vagn… Alla dessa målbilder innefattade ju dock att allt skulle gå bra, men det var inte det jag fokuserade på.

… fortsättning följer!

anna

Att ta sig ut…

Inlägget innehåller direktlänkar och samarbete med rabattkod.

… är för många med kiddos en stort jäkla mäck. Bestyr, krångel och kids som bajsar precis när blöjan är bytt. Om orken av dålig sömn redan före är låg så blir den inte bättre av att saker och ting strular. Det är mänskligt.

Men det finns viss saker som gör att den där tröskeln att ta sig ut minskar. Ett är att verkligen ta sig ut en första gång, för då blir det lättare nästa gång… På riktigt så är det så! Projektet är ofta mycket större i tanken än i verkligheten.

Och det andra är att ha grejer som underlättar. Kläder, skor, vagn.

Jag har hittat vilka kläder jag ska ha om jag ska gå riktigt fort eller om jag ska mer strosa. Hur jag ska klä Harry. Vilka skor jag ska välja. Och så klart vagnen. Och vad man ska prioritera att ha med som om man går en tur hemmavid eller om man går för att ta sig någonstans.

Om vi börjar med mina kläder så använder jag alltid en väst, gärna en i dun, men jag har också denna i ull under ytterplagget. Sen har jag tights som sitter bra, en ulltröja närmast huden och en riktigt bra amningssporttop. Sen beror det på om jag ska gå raskt eller mer strosa om jag använder min dunkappa eller en vindtätare jacka eller bara en löpartröja. Eller det här settet.

På fötterna har jag haft dessa på varje promenad hittills. Då behöver jag inte vara orolig att halka. Men även dessa har funkat bra när det varit lite mer vintrigt underlag.

Den här vagnen är den som hänger med på mina raska joggenader. Denna ligger i bilen och är numera vår ”stadsvagn” i och med att det är svängbara framhjul och supersmidig inne i stan. Men träningsvagnen är oslagbar när jag är ute på mina promenader efter väg, grusväg och stig. Vi har ju denna liggdel på för att H ska ha det riktigt bra när det skumpar runt! När vi åker skidor har vi denna vagn, som man både kan ha att springa med och cykla med.

I vagnen har jag först en renfäll och sedan en sovsäck. Harry klär jag i ullunderställ och sedan en dunoverall, eventuellt också en fleeceoverall i mellanlagret om det behövs. Men jag har skrivit mer om Harrys outfit här.

I hans lilla rygga har jag det mest akuta för ett blöjbyte (blöja, våtservett, torrt ombyte och en flaska med ersättning).

… och tillslut blir det en rutin att ta sig ut och då går det så mycket lättare för varje gång! 🙌

Hur tar ni er ut? Har ni några speciella rutiner?

Anna

Psst. Med koden ANNAXBOOB har ni 20% rabatt på hela sortimentet (till ordinarie pris) hos Boob Design till den 30nov därifrån jag har alla mina amningsträningstoppar och mitt merinoullsställ!

VECKA FYRTIOSJU

På väg hem från Stockholm. Har ju varit där sedan i torsdags kväll men det blev ju inte så mycket jobbat, eller ens gjort, som vi hade tänkt… Istället blev jag liggande i feber hela fredagen då vi skulle jobba och gå på festligheter och på lördagen gick jag med myrsteg utanför dörren för att få lite frisk luft men febern var knappt borta. Igår (söndag) var dock febern borta så vi hann strosa runt på stan, se skyltfönstren på NK, och äta god lunch (tillsammans med halva Stockholm kändes det som) ute på Rosendal och ta en fika och en god middag (då det däremot kändes som om vi var de enda ute och åt söndagsmiddag). Tog liksom ikapp lite av det missade!

Idag har det dock varit full rulle från tidig morgon till nu, eller ja, full rulle kanske det inte är på tåget direkt, men ändå. Möten som avlöst varandra och Harry har fått haka på. Resten av veckan ser nog dock lite lugnare ut…

MÅNDAG: jobbrace i Sthlm, spännande projekt och planering av äventyr tillsammans med en av våra äldsta samarbetspartners.

TISDAG: Frukost hos svärisarna och sen tänker jag ta med Harry på sin första skidtur. Nu ska premiären ske. Punkt slut. Resten av dagen ska vi chilla hemma, packa ur och tvätta. Sånt kul liksom…

ONSDAG: Inga planer alls förutom att få frisk luft och eventuellt köra ett intervallpass om brösten (efter mjölkstockningen) känns helt hundra.

TORSDAG: Ledig på förmiddagen, lite jobb efter lunch.

FREDAG: Hörde jag helg…? Återbesök hos barnmorskan, eller efterkontroll heter den kanske, det ska bli spännande!

HELGEN: I N G A planer. Ska eventuellt spana in en tomt i Åre för framtida projekt, annars vill jag mest bara åka skidor. Om jag får bestämma. Och titta på VINTERSTUDION så klart! Så jäkla skoj att det drar igång igen!

TRÄNINGEN… Idag tog jag mina första löpsteg. Nu gäller det att inte förivra sig utan skynda långsamt. Ett steg i taget. Men JÄKLAR vad härligt det var! Annars kommer träningen se ut som den gjort de senaste veckorna. Dock kanske jag kan byta ut någon promenad mot skidtur och ta några joggminuter på någon av promenaderna.

• 2-3 styrkepass (gjorde ett på Gärdets utegym idag)

• 1 längre tröskelpass (45 min +) i antingen stavgång, stakmaskin eller skidor

• 1 högintensivt pass (kring 20 min effektiv tid) i Ski-Erg, Crosstrainer eller stavgång på bandet

• 2 längre pass (över 2h)

• … dagliga promenader med mini! 😍

Det känns spontant som en bra vecka tycker jag!

Hur ser er vecka ut?

Anna

Hur ser er vecka ut?

Anna

Mjölkstockning.

… var ju en ny upplevelse. Nog för att jag hört om (och blivit varnad om) att det gör ont och är hemskt. Men jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat gissa mig till att det skulle göra så förjävla ont.

Svordomar är liksom inte nog. Hann till och med tänka tanken att det var värre än själva förlossningen. Kan dock ha varit när febern pikade upp mot fyrtio och träningsvärken blev febersmärta utan dess like och lägg där till ett i princip oamningsbart bröst som bara måste ammas. Med tårar rinnande. Och det komiska i det hela är att flera skrev till mig att de hade tänkt precis detsamma i feberyran. Så nog för det ont allt. Även om jag så här i efterhand ändå klassar förlossningen som snäppet värre (vars story jag för övrigt ska berätta snart, har skrivit klart men inte lagt till bilderna än!).

Känns ändå skönt att ha klarat av det. Nu vet jag vad det är. Men framför allt vad det är jag ska hålla mig undan för!

Fetvadd i bh-n, aldrig träning utan min dunväst, amma före man går ut och allmänt bara se till att hålla tuttarna varma. Även om det också var flera som skrev att mjölkstockning inte kommer av kyla… Jag tänker ändå att det är bättre att vara safe then sorry. Dock kommer jag fortsätta amma när det krävs, oavsett situation, men jag kommer göra det bästa av varje situation. Så det kommer nog bli en del fjällamning även fortsättningsvis. Gäller bara att förbereda och planera för det oförutsedda liksom! 👊🏻

Vad är era erfarenheter från mjölkstockning?!

Nu är jag dock feberfri, träningsbar om än lite tuttöm ännu… Och en erfarenhet rikare! Och kanske någon lärdom smartare. Eller hur man nu säger! 🙈

Anna

Träningen just nu.

Jag vet inte vad jag hade för visioner och tankar angående träningen efter förlossningen för det känns som om ingenting är som man tänkt men ändå just så som man tänkt. På något konstigt sätt.

I mina tankar hade jag en idé om att springa med vagnen, träna i gymmet hemma och kombinera allt med transport till och från stan för att kunna jobba någon timme inne på kontoret medan jag och Emil hjälps åt med mini.

Och till viss del har det ju blivit det, men jag insåg ju inte att det där med löpningen skulle dröja trots att jag hade ställt in mig på det. Däremot så hade jag inte insett hur väl raska promenader med vagnen kompletterar den lugna träningen som jag hade tänkt få genom löpning. Så egentligen har allt gått bättre än jag tänkt.

De hårda (flåsiga intervallerna) kör jag hemma i gymmet på morgonen. Två till tre gånger i veckan. Stavgång mestadels men kompletterar med crosstrainer och stakmaskin. Styrketräningen får jag också till hemma, varierar det med intervallerna på mornarna. De lugna passen får vara promenaderna. Ibland bara en rask, kortare promenad men också längre uppemot ett par timmar. Så jag får verkligen till bra träning!

Det jag inte får till nu är längre hårdare pass, men så fort jag kan börja åka skidor eller springa med vagnen kommer jag kunna få till även det.

Jag vill tillbaka där jag har före jag blev gravid och trots att jag höll igång så bra genom hela graviditeten känner jag att det saknas en del för att vara där jag vill vara. Men det roliga är att jag samtidigt känner att jag i princip går framåt på varje pass jag gör.

Jag tränar väldigt sällan på eftermiddagarna, då vill jag ta det lugnt i soffan hemma eller bara ha tid att vara.

Jag försöker också vara noggrann med mamma-mage-träningen då jag vet hur avgörande det är både för min träning men också för min (dåliga) rygg att vara stark i bålen. Och jag försöker få till minst två styrkepass per vecka för att bygga på mig de musklerna jag tappade under graviditeten.

Det som är lite coolt är att jag redan på mitt första intervallpass efter förlossningen hade fått tillbaka min gamla maxpuls (kom ju inte upp i puls under graviditeten) men det kan också bero på att jag (med mina mått mätt) är/var relativt otränad. Men det är kul att köra när man känner att man verkligen kan trycka på igen!

Knipövningarna jobbar jag på med, men kan säga helt ärligt att det känns lite lurigt det där. När vet man att man gör rätt liksom? Jag försöker känna mig fram och utvärdera vad som känns bra och inte.

Det är väldigt spännande att träna sig tillbaka, för jag vet vad jag har varit och jag vet vad jag behöver göra för att komma dit igen!

Vad tycker ni är de största utmaningarna med att börja träna igen efter graviditeten och förlossningen?

Låt mig veta så kan vi peppa varandra!

Anna