För en vecka sedan sprang jag runt hemma i Orsa som en yr höna och packade ihop de sista sakerna inför nattens kommande utmaning - Nattåket 90 km. Den stora utmaning var kanske egentligen inte själva distansen utan att hålla sams. Jag och Emil. Jag hade ju åkt Nattvasan (som det heter i vanliga fall) tillsammans med mina tjejkompisar, men aldrig med Emil. Och i och med min graviditet så visste jag att mitt tålamod är nästintill obefintligt och att min blodsocker sjunker fortare än fortast. Och lika så humöret. Och i och med det skulle mitt tålamod med diverse klagomål från min käre make vara lika med noll. Och han brukar ofta dela med sig av sina åsikter, tankar och idéer om allt från underlag till skidor till den allmänna statusen. I min värld lika med klagomål. Speciellt när man inte har något som helst tålamod och kanske är lite låg.
Som vanligt när man ska åka med min käre far till start så blir det lite i sista sekund. Vi hann knappt testa skidorna och fick springa till starten i pjäxorna med bara fem-sex minuter till godo. Vilket i alla fall gjorde oss uppvärmda. Vilket ju var bra! Starten gick och efter en tydlig överenskommelse att jag skulle ligga först för att styra tempot i första backen intog Emils snällt min rygg. Grejen var bara att jag kände hur stressad han var över att killarna framför drog iväg och att det var ett par killar som passerade oss. Och han frågade fint “ska vi hänga på?”. Lite stressad och med mycket vilja att göra honom till lags så hängde jag på. Det gick ju ändå. Men när vi hade åkt ett par kilometer, tagit första backen, och Emil gick upp för att dra oss fram över myrarna så kände jag att den där backen i starten kanske hade forcerats lite väl optimistiskt. Och mina vader skrek av ansträngningen. Likväl som mitt hjärta när jag snabbt slängde ett öga på pulsklockan och såg att jag låg klart över min tröskel. Klart över min plan i hur jag skulle disponera krafterna för att klara de nittio kilometrarna.
Så när Emil frågar om vi ska trycka på lite extra för att ta några ryggar som låg ett par hundra meter framför oss såg jag rött. För jag hade ju slitit att bara hålla honoms rygg där över myrarna. Så jag tvärnitade. Släppte förbi dem som tagit vår rygg och sa “nej, nu skiter jag i det här!”. Oh my.
Efter lite diskussion och påfyllda av energi och där vi sakta ökade tempot igen, så återhämtade jag mig. Och hamnade i den zonen jag ville och hade planerat att ligga. Grejen var bara att alla ryggar vi hade kunnat tagit hade försvunnit och inga kom bakifrån. Vilket betydde att Emil fick ligga själv och dra mig där i den starka motvinden… Han var, milt sagt, inte särskilt nöjd över det. Men det var jag! Äntligen fick jag åka mer i mitt eget tempo.
Kilometerna rullade på fort. Och plötsligt hade vi åkt över tjugo kilometer och passerade pappas första position. Tog lite dricka av honom innan vi åkte vidare. I Risberg missade vi honom, men vi hade ju våra ryggsäckar fyllda med sportdryck och dessutom gel som jag tog var tionde kilometer. I Evertsberg passade jag på att stanna och kissa och vi fick också lite mer dricka av pappa. På något sätt kändes det lite som om loppet började där. För där var jag helt återhämtad och kunde åka, för mig, i den bekvämt lagom höga tempot.
I backarna in mot Oxberg fick jag ligga först för att hitta mitt eget tempo. Det var himla skönt. Och jag ska inte sticka under stolen med att jag är ett väldigt mycket större fan av uppförsbackar än snabba myrar… I Oxberg tog vi lite mer dricka av pappa och vi fortsatte åka på. När det var sjutton-arton kilometer kvar började jag känna en antydan till kramp just ovanför knät. I musklerna som stabiliserar när man kör mycket trean och fyrans växel. Samtidigt började triceps säga till också. Så det var bara att hitta ett avslappnat sätt att åka på där man inte triggade att krampen skulle komma på riktigt.
När vi passerade Eldris såg vi att vi var jagade av två lampor som kom närmare och närmare. I Hemus var de ikapp. Och när de passerade oss utmed Prästholmens IP och Emil med lätthet hängde på fick jag återigen vara den där som drog i handbromsen. Att öka tempot fanns inte på världskartan. Trots att det bara var en dryg kilometer kvar till mål! Haha! Emil vände sig om och såg så där hyfsat nöjd ut. Förlåt Emil!
… sen var det bara den sista kilometern kvar och vi åkte i mål strax över fyra timmar och sju minuter. Det trodde jag aldrig där på myrarna efter knappa milen om man säger så.
