En födelsedagshelg

För tre år sedan… <3

Tre år senare och tänk vad vi fått lära känna denna lilla människa med så mycket personlighet. <3

I torsdags kom delar av stora familjen upp (syster med familj) och i fredags anslöt både mina föräldrar och Emils. Så vi var ett litet gäng som firade vår kära tre åring idag! Tårta. Utomhustid. Lek.

Tänk om jag hade vetat när jag tog den här bilden att jag 20 timmar senare skulle vara MAMMA till en liten Harry.

Själva förlossningen tog 12h från det att vattnet gick. På föräldragruppen..! 😅 Och liknande smärta har jag a l d r i g tidigare och heller inte senare upplevt. Men om det är någon gång som man kan använda mödan värd så är det vid en förlossning, om än i det sammanhanget knappast tillräckligt för det priset man får är värt ALLT i världen. Flera gånger om. <3

Livet. Tacksam!! <3

Anna

Ut på tur - aldrig sur!

… eller hur var det nu med den saken?! Jag får så otroligt många frågor om våra små äventyr både här på bloggen och på SM och via mail om hur vi gör, hur vi klär mini och allt mellan himmel och jord. 

Och för det första så tror jag att vi redan från början bestämde oss för att vi gärna, i den mån det går, vill fortsätta göra de saker vi har mått bra av tidigare även när lillen hade kommit. Självklart var vi förberedda på att allt inte skulle vara lika enkelt och snabbt ordnat, men jag måste ändå säga att allt har gått mycket enklare än vad både jag och Emil trodde att det skulle gå. Vissa att det skiter sig emellanåt. Man kommer inte iväg i tid, vädret är sämre än man tänkt, någon blir sjuk. Men sånt hände ju även förr. Däremot så måste vi vara än mer effektiva idag. Planera några steg i förväg, men samtidigt löser sig det mest. Även med små barn!

Peppar peppar har jag inte behövt amma ut mer än någon gång och vid något tillfälle har vi givit honom extra ersättning när jag inte har velat häva fram brösten i kallvädret. Peppar peppar har vi aldrig behövt byta någon blöja när vi varit ute, men ett ombyte, blöja och våtservetter är alltid med.

Sen vill man ju hålla de små på bra humör. Ofta har de ju ett himla humör och är väldigt tydliga med vad de tycker och tänker. Och i vissa sammanhang, när det kanske passar sig som minst, gör de sig som mest hörda… Men sånt är ju livet nu! Vår mini fullkomligt ÄLSKAR att vara ner-och ompackad i overall och åkpåse. Ju trängre, desto bättre, ju mer kläder, desto bättre. Och det är ju vi väldigt glada för. Det spelar ingen roll om vi sätter ned honom i bärsele eller lägger honom i en vagn eller sätter honom i skidvagnen. Eller för den delen sätter ned honom i bilstolen. Däremot är han helst med när det händer grejer och är väl inget jättestort fan av att ligga själv på golvet, även om det går ibland det också.
Men åter till äventyr.

A och O: p l a n e r i n g, p r i o r i t e r i n g och inställningen ”det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli lika bra eller bättre för det!”. Då löser sig det mesta!

Så krångla inte till det, gör det enkelt för er, gör inte för stora äventyr till en början (eller så gör ni just det så är ni igång, ni vet bäst vad som funkar för er!!).

Jag har redan skrivit ett inlägg med hur vi brukar klä H och det gäller än, länk till det är här. Den enda skillnaden nu är att vi använder oss mer och mer av åkpåsen och då kan man ta bort ett lager kläder så det inte bli för varm. Vi kör ullunderställ (har köpt upp mig på så många olika varianter och nu har han vuxit ur ALLT, även det jag köpte förra veckan. Kul. Not.) och ullsockar, rånarluva eller nackkrage och sen antingen en fleece eller tjockare ulloverall eller enbart en dun (är det kallare än noll, brukar vi köra tre lager, annars två). På händerna och fötterna har vi tossor, ibland ullsockor även på händerna.

Så mitt tips är bara - ta er ut å prova er fram! Ha ett öppet sinne, ha inte för höga krav och köp inte ALLA grejer direkt, utan prova er fram vad ni vill ha för både er själva och för den lilla/lille.

Hörs snart igen!

Anna

Friheten just nu.

Innan jul var Emil borta ett par dagar och jag var själv med lille H. Och dessa dagar kom jag tillbaka till gamla träningsvanor och rutiner och jag har nog inte mått så bra på länge alltså. Det var precis vad min kropp och knopp behövde. Äta, träna, sova. Och lille H hängde på. För jag märker att även mini mår bra av rutiner och att få sova utomhus gör att hans sömn bli än bättre även på natten. Och när jag är själv är det ju rätt skönt att han sover bra om nätterna (även om jag hittills har tagit alla nätter för att Emil ska få sova ordentligt).

Och räddningen dessa dagar stavas t r ä n i n g s v a g n (för mig i plural då.. 🙄). Vi har ju både en löpvagn och en skidvagn (eller en så kallad multisportvagn) och då kan jag göra det jag vill, dvs springa och åka skidor. Och dessutom har vi ju ett gym hemma i huset där vi har några konditionsmaskiner och fria vikter, så där kan jag köra både när mini sover och på slutet har han varit där nere med mig även vaken (han har ett babygym där och jag brukar ta ned babysittern så sitter han där och spanar på mig) och spanar på mig och undrar nog vad tusan jag håller på med. Just nu är stakmaskinen oerhört intressant. Han satt och tittade på mig i trettio minuter häromdagen… 

Och jag har flera av er som skrivit till mig som också sagt just det - dessa träningsvagnar är verkligen a och o för att vi som vill (framför allt kanske - kan!) träna under tiden vi är hemma med våra små. Alla små trivs ju inte i vagn, så är det ju bara, men har man små som gillar att ligga i vagnen, ja då är dessa vagnar verkligen räddningen så att man kan komma ut!

Visst att det är lite av ett mäck att åka iväg med bilen, baby och skidvagn. Först ska allt plockas ihop, sen ska allt in i bilen, sen ska man åka iväg till skidspåret, sen ska vagnen plockas ihop och ungen ska i vagnen och en själv ska kopplas på, skidor ska fram osv osv. Men gör man det bara strukturerat och inte stressar så går det faktiskt väldigt bra! Under dagarna när Emil var borta gjorde jag en sån skidtur per dag och det tog mig nog ca en timme i bara förberedelse och bilresa (alltså lullullet runt) men det var så värt det när jag kom ut på skidspåret och bara kunde åka på. Vi har en Chariot Sport 2 där lille H sitter i en infant sling (som vi NU har upptäckt exakt hur man sätter fast och hur man sätter de små i, snacka om att han sitter ÄN bättre nu) och jag upplever att det går oerhört bra att skejta, helt ok att staka men sämre att åka klassiskt. Man kan hasa sig fram på skidorna, men inte åka ordentligt. Kanske går det bättre när han blir äldre. Men så länge jag kan skejta och staka så räcker det för mig!

På eftermiddagarna ”lekte” jag i gymmet en stund (körde styrka och lekte med lille H) och lagom till han börjar gnälla för eftermiddagsluren, bytte jag snabbt om och stoppade ner honom i löpvagen och sprang en runda med honom. Dessa dagar (även fast det nästan är en månad sedan nu) lever jag på än. Stoltheten i att klara av att vara själv, att kunna träna så pass bra men framför allt att Harry också mådde så bra. Nu är jag inte alls lika nervös inför att vara själv igen, för jag vet att både jag och Harry kommer må prima ballerina!

So long,

Anna

Förlossningsberättelsen - del 2

Efter flera timmars hård kämpande, x antal påfyllningar av epidralen och flera tillfällen av ”nej, nu skiter jag i det här” började vi se slutet på det. Jag fick ÄNTLIGEN börja pusha lite och det var en oerhörd lättnad mot att bara andas igenom värkarna. Jag fick pusha lite försiktigt, på varannan eller var tredje värk och jag såg verkligen fram emot varje gång jag fick ta i. Pulsen hos Harry fortsatte att gå ned och de kom in med jämna mellanrum för att kontrollera allt. Och efter ett tag sa de ”nu når vi honom med klocka” och vi insåg att vi inte behövde oroa oss för kejsarsnitt mer.

Och tillslut, efter tio-elva timmars hårt arbete, kom de in och sa ”nu måste du ändra ställning Anna”. Men det kändes som en omöjlighet. Total omöjlighet. Jag låg så bra på rygg med benen uppdragna. Jag hade kommit på ett sätta att andas, jag hade hittat handtag att hålla i och jag visste vad som skulle ske. De tjatade och tjatade, jag vet inte hur länge, tills jag blev tvingad ur sängen. De kom med ett småbord och jag ställde mig upp vid det. Men då var det som att allt satte igång rejält och mina ben bar inte längre. Trycket nedåt var helt m a k a l ö s t. Och nog för att jag hade skrikit lite innan, men nu kom brölet. Oh my. Det brölet har aldrig tidigare kommit ur min mun och kommer nog inte komma ur min mun igen förrän (om) det blir en förlossning till. Jag började inse att vi såg slutet på den långa (för mig) förlossningen. 

Efter att ha stått upp i ett par minuter eller en halvtimme (har ingen aning om hur länge jag hängde på det där bordet) kom barnmorskan, läkaren och ännu en barnmorska in och de sa väldigt skarpt ”nu måste du upp i sängen igen Anna”. Återigen vägrade jag. Det gjorde så jävla ont så jag tänkte att ”nej, det går inte, jag föder stående”. Men när barnmorskan väl skärpte rösten så var det ingen tvekan, jag tog sats och typ hoppade upp i sängen. Och tjugo minuter senare var Harry ute.

Jag fick pusha allt vad jag hade och även om det gjorde skitont och jag hann säga ”jag vill inte” så var detta den bästa upplevelsen under hela förlossningen, för jag fick ta i! Och som jag pushade. Fick så bra instruktioner hur jag skulle göra, barnmorskan höll emot för att jag inte skulle pusha för mycket och tillslut kom orden jag väntat på hela natten: ”nu är det bara en rejäl push kvar sen är det klart…!”. Hann så klart tänka ”fan ta dig om du ljuger nu och jag måste ta mig igenom ännu en värk”. Men hon hade rätt och plötsligt ramlade han ur mig.

Knäpptyst. Blå. Med navelsträngen runt halsen. Helt slapp i kroppen. Men inget av detta insåg jag. ”Oj, vad blå han är..” minns jag att jag sa, men jag la ingen vikt vid det. Men barnmorskan förberedde Emil på att hänga med ut.

Jag minns att jag frågade Emil vad det var för något - ”en pojk!”. Och mitt svar var ”HARRY!!”. Trots att vi hade bestämt sedan innan att vi skulle lära känna krabaten innan vi gav hen ett namn. Men det bröt jag alltså direkt. Min Harry var här.

Blå. Livlös. Slapp. 

Men så kom det där lilla skriket. Blåheten försvann och han fick läggas på min mage. Så liten. Så smal. Men lång. Och helt svarthårig.

Jag, som var helt dissy efter nattens arbete och epidral, lustgas och massa adrenalin, var som avtrubbad, men det där lilla knytet på mitt bröst, det var ofattbart. En frisk liten pojke. Som letade sig upp mot bröstet. Medan jag fick ur mig moderkakan (som jag av någon anledning varit livrädd för att ”föda ut”, men det gick helt av sig självt!) och syddes ihop. Inget av detta märkte jag, för jag hade bara ögonen för vår son. Och Emil. Hans ansiktsuttryck var magi att se. Han är så mycket mer känslosam än mig, så ibland är det som att mina känslor kommer via honom. Och så var det verkligen nu.

Vi hade tagit oss igenom den tuffaste utmaningen i vårt liv, tillsammans, som det bästa tänkbara teamet och vinsten var den största vi någonsin varit med om. Vår Harry var här!

K Ä R L E K E N till denna lilla människa.

❤️

Anna

Förlossningsberättelsen - del 1

Jag har aldrig förstått varför folks förlossningsberättelser dröjer så länge, och nu sitter jag här - mini är sju veckor gammal och först nu kommer den… 🙈😂

På måndagskvällen kände jag att något var på G, så jag började mentalt ställa mig in på att det nog snart skulle sätta igång. Jag hade haft lite förvärkar och varit väldigt trött i ungefär en vecka men nu kändes det verkligen annorlunda.

På tisdagsmorgonen körde jag ett styrkepass, samma vikter som under hela graviditet och det gick helt okay. Varken mer eller mindre. Sen bestämde jag mig för att gå in till stan, en sträcka på cirka 7,5 km, i snålblåst och snöslask. Men jag kände verkligen att jag behövde komma ut. Ut i friska luften, få tiden att gå och samtidigt kanske kanske sätta igång det på riktigt. För jag hade lite värkar då och då och under promenaden började de komma lite mer. Tempot var ovanligt lågt, men det var bara att lyssna på det och traska på så gott det gick. Och det gjorde mig verkligen gott.

Mot slutet av promenaden, i en nedförsbacke, kände jag som ett ”dropp” inuti mig. Och jag fick för mig att det var en förvarning om att vattnet gick, till och med kanske att det var lite av vattnet som gick… Fast så funkar det ju inte!

Kom in till stan och gick och tog en lunch med en kompis och då började värkarna blir mer och mer regelbundna. Men jag höll det lite lågt, även om jag tror att min vän nog förstod att jag hade rätt ont. Men jag sa absolut ingenting till Emil. Jag ville som inte ge honom falska förhoppningar!

Efter lunchen blev värkarna bara kraftigare och kraftigare och när jag gick till kontoret för att jobba en sväng fick jag ställa mig upp och andas mig igenom värkarna som kom var femte till sjunde minut. Höll mig kvar på stan däför att vi hade sista träffen med föräldragruppen och av någon anledning kändes det lite safe att gå dit och träffa barnmorskorna som höll i gruppen. 

Så när vi skulle gå dit, strax före fyra, var det första gången som Emil faktiskt insåg att jag hade värkar på riktigt. Jag skickade iväg honom för att handla lite mellanmål och när han kom tillbaka var jag på väg med barnmorskan till ett undersökningsrum för att se om huvudet var fixerat. Och det var det! Så vi gick ner till resten av gruppen som satt och väntade på att mötet skulle sätta igång. Jag kunde inte sitta ned, utan fick stå upp för att andas mig igenom värkarna som kom allt tätare. En av de övriga deltagarna kom förbi mig och sa lite på skäm ”åh, har du värkar eller? Är det på g?”. Och jag som var mitt i en värk kunde varken bekräfta eller dementera. Haha! Kanske var nog svar liksom!

Mötet började och barnmorskan inledde med något i stil med ”…och så när vattnet går …” och sen dröjde det nog inte mer än tre sekunder så sa det plopp. Och vattnet fullkomligt forsade ur mig! Mitt bland alla andra blivande föräldrar och barnmorskorna. Och alla blev totalt chockade, precis som jag och Emil. Men vi kunde inte sluta skratta, för det är så jäkla typiskt mig. Chansen att vattnet går ”in public” är typ minimal, men självklart skulle jag råka ut för det. Vi försökte stoppa floden med en bebisblöja och några skötbordsunderlägg men det hjälpte ju föga. Så jag fick gå från vårdcentralen, över gågatan i Östersund, med fostervatten forsande utmed benen, gapskrattande samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom kontinuerligt. Emil ringde in till förlossningen och vi satte oss i bilen för att åka de få minuterna till sjukhuset. Som tur var hade vi väskan med i bilen precis som babyskyddet.

När vi kom in på förlossningen rusade jag in på toaletten för att dra av mig de dyblöta kläderna (fick dessutom kissa i en mugg och jag som gjort sånt så många gånger på grund ut av alla dopingprover hade så svårt att träffa muggen..!) och sedan fick vi ett rum. Värkarna var nu rejäla. På riktigt rejäla. Så efter en kort stund blev vi rekommenderade att ta ett bad, så jag hoppade ned i det varma vattnet. Till en början dämpade det värkarna något men ju värre värkarna blev, desto mindre dämpade vattnet och efter en eller två timmar (min tidsuppfattning försvann någonstans här) klättrade jag upp ur badkaret och upp i sängen. Då skrev de in oss och jag fick börja med lustgasen och samtidigt beställde de en ryggmärgsbedövning. Tack gode gud för det!

Lustgasen var lite otäck, jag blev yr och illamående och ville inte så gärna ta den, men tillslut fick jag till hur jag skulle andas och det gav en tillfällig paus. Det dröjde en stund innan de kom och kunde sätta bedövningen, men när den väl var satt var det så skönt. Jag fick min första riktiga paus i värkarna och kunde dricka och äta lite av godiset vi hade med. Ja, jag var verkligen inte sugen på något annat än apelsinfestis och hallonlakrits. Så det åt jag. Allt som bars in på bricka tog Emil (nyponsoppa, saft och sen var det något ätbart, men jag minns inte vad det var). 

Vi lyssnade på min absoluta favoritskiva, den jag lyssnat på i alla år inför tävlingar, nämligen Hymns to the silence med Van Morrisson. Den gjorde mig lugn och fokuserad och fick mig i en väldigt positiv och avslappnad stämning. 

Emil var som en klippa bredvid mig. Peppande och hejade och vi var ett jäkla team. Från det att vattnet gick. Hann till och med tänka att jag var himla tacksam över att ha honom vid min sida, över att vi är så vana vid att göra utmaningar tillsammans. Och tacksam över att inte behöva gå igenom detta själv.

För det gjorde förjäkla ont. Ondare än jag hade kunnat tro. Och barnmorskans ord till mig när vi kom in stämde inte överhuvudtaget för mig. ”Kom ihåg att det är mer vila än smärta”. Det vill säga att värkarna är kortare än pauserna mellan dem. Jag hade det inte så. Jag hade kopplade värkar. Värkar som pågick mellan tre till sju minuter. Och sen en till tre minuter vila emellan. Det vare väldigt tufft. Men epidralen hjälpte mig verkligen att kunna slappna av de där få minuterna mellan värkarna och tog udden av de värsta värkarna.

När vi kom in var jag öppen cirka två-tre centimeter. Sen öppnade jag mig cirka en centimeter i timmen. Precis som de sa på föräldragruppen (haha!). Men vid midnatt, cirka sju timmar efter att vi hade kommit in, när jag var fullt öppen, så hände inte så mycket mer. Jag hade en liten tapp som fortfarande ställde till det och gjorde att huvudet inte ramlade ned mer. Vi försökte få bort den genom att krysta men den var envis.

Under hela förlossningen sjönk Harrys puls när jag inte låg stilla på rygg typ. Jag var upp och gick en sväng men fick skynda mig tillbaka för att pulsen var låg. Och när värkarna blev riktigt kraftiga sjönk pulsen i varje värk, så vi var hela tiden övervakade. Och jag var inställd på att de när som helst skulle komma in och säga att det skulle bli kejsarsnitt. 

De sista timmarna var väldigt tuffa. Jag började bli trött och jag hade förfärligt ont. Riktigt jävla ont. Och sa nog till och med någon gån ”jag vill inte mer…”. Tydligen väldigt vanligt. Och svor över att barnmorskan hade sagt att vilan skulle vara längre än plågan och svor över att man inte kunde ta en time out och att jag tänkt att det skulle vara som ett maraton eller som ett av alla tuffa lopp vi gjort. Men insåg att det var en väsentlig skillnad - nämligen att man inte kan avbryta eller kliva av. Man måste bara härda ut. Och många har sagt till mig att det kommer bara vara att kämpa för vinsten du får kommer vara så mycket mer än vad du någonsin upplevt. Och ja, jag förstår vad de menar, men jag vågade inte tänka tanken att vi (jag) skulle få föda ett friskt barn. Jag vågade inte ta ut något i förskott, så jag vågade inte ha det som målbild. Istället hade jag mer konkreta målbilder så som första måltiden hemma (pizza och charkuterier), att smärtan snart skulle vara ett minne blott, löpturer med vagn… Alla dessa målbilder innefattade ju dock att allt skulle gå bra, men det var inte det jag fokuserade på.

… fortsättning följer!

anna

Fredagsfeelingen!

Inlägget innehåller länkar till externa sidor.

Igår morse ”unnade” jag mig en riktig lång promenad! En promenad jag gått och tänkt länge att jag ville ta, men kanske inte heller varit helt redo för. Men i morse tog jag mig äntligen ut på den. Kändes som ett optimalt sätt att börja fredagen på - en lång rask promenad och sen en go’lunch på det!

Åt frukost samtidigt som jag ammade Harry, proppade i honom lite extra ersättning och satte sedan på honom en ulljumpsuit, sen en i fleece och till sist en i dun. En halskrage och dubbla ullsockor (finns även i barnsize) och en mössa mini fått ärva av Emil. Sen ner i vagnen där vi har en fårfäll i botten och hans kudde och sen en filt över. Eller ja, först får han mellanlanda på hallgolvet medan jag klär mig och plockar ihop en akutväska (torrt ombyte, napp, blöja & lite extra ersättning). Sen lägger jag ned honom i vagnen och rullar ut.

Tog vår adventure-vagn eftersom stora delar av turen skulle gå på grusväg eller stig. Frösön har verkligen fantastiska vägar, grus som asfalt, och stigar där man kan gå med en lite dämpad vagn. Helt fantastiskt för någon som mig som gärna vill ut i skogen på mina promenader!

Sen traskade vi på. Stannade efter 2/3 delar och gav lite ersättning som jag hade med mig, han hade inte gnällt eller så, men jag ville hålla han på bra humör. Hade ju ammat precis innan vi gick ut. Och efter nästan tre timmar och tjugo kilometer var vi hemma. Jag svettig och hungrig, mini så nöjd bara en bebis kan bli! Jag hann till och med duscha innan jag tog in honom för att byta kläder (och blöja) för att åka in till stan för fredagslunchen!

Så vill jag gärna inleda varje helg - med ett långpass och go’lunch med en happy baby!
😍

anna

Här är lite andra tips på kläder som dessa tossor när man har mini i exempelvis BabyBjörnen, denna overall eller denna är ett bra alternativ, denna ull/bomullsoverall är väldigt fin också eller denna i fleece och vill man inte ha onepiece så är denna och denna det väldigt fint. Dessa filtar har vi fått av mormor/morfar och bestemor/bestefar (grannarna hemma) så och en av dem ligger i vagnarna och den andra har vi inne i huset. Denna mössa har jag köpt till mini men den han har ärvt efter Emil är liknande men sitter faktiskt än bättre. Ska investera i en sån här också. Och när hans huvud växer lite har jag denna liggande på hyllan och dessa vantar (men i baby modell) har jag köpt på Tradera men mest sätter jag faktiskt ett par sockor över hans händer. Tips är att alltid kolla på Tradera före ni köper något nytt, finns så mycket med bra kvalitet där!

November!

Att min öppenhet gällande svårigheterna med Harrys viktuppgång, min amning och ersättning skulle generera så mycket tankar och känslor hos er som följer mig anade jag inte men jag blir väldigt tacksam över att min öppenhet kanske kan stötta och hjälpa er i samma sits. Men jag vill gärna ägna det ett eget inlägg, så låt mig återkomma. 🧡

November. Första vintermånaden här i norr. Ligger här i stugan i Grövelsjön med mini på bröstet som snuttar som en tok på sin napp och springer som en tok med fötterna för att sedan plötligt ligga blickstilla. Det är vår mini det. Full rulle och sen plötsligt - snark liksom.

VECKANS KÄNSLA: att saker och ting börjar falla på plats. Tacksamhet över mycket. Glädje över att mina erfarenheter och känslor kan stärka och peppa andra!

VECKANS BÄSTA: topptur med lilla familjen i fjällen - som jag drömt om det! 😍🙏

VECKANS SÄMSTA: att tiden går så fort!

VECKANS ÄNTLIGEN: stavas - r u t i n e r ! Hemmavid, hur vi får ihop vardagen med bebis, jobb, träning och livet rent generellt!

VECKANS SAKNAD: efter löpning! Så ytligt, men himmel vad jag längtar efter att få springa nu. Två veckor till, sen ska jag sakta prova några steg…!

JUST NU: Ligger med mini i famnen, tittar på repris på Så mycket bättre och käkar lite ost och kex. Kom precis in från en promenad i mörkret med pannlampa!

HELGEN: tillbringades i fjällen, först Vemdalen och sedan i Grövelsjön. Som vi längtar dit! Fjällen nu alltså - den sköra solen och snön som gör att man kan gå nästan överallt!

LÄNGTET: efter vintern, skidåkning och komma in i stugan, lite kall och ta en varm dusch, en go’kaffe och en redig smörgås! Inte långt bort nu! Men jag längtar också efter pappa/morfar som vi nog ska få träffa i morgon! Jippie! ❤️

Vi fick ännu en vecka hemma men som avslutades i den miljön vi trivs som absolut bästa - fjällen! Kombinerat jobb med livskvalitet och testat på hur det är att få till jobblivet med mini. Och ja, om man säger så här: vi kirrade det inte. Eller jo, det gjorde vi ju. Med hjälp av andra! Haha! När man inser i sista sekund ”jäklar vi behöver ju barnvakt!!”. Så ena dagen fick svärfar/farfar fara 17 mil enkel väg för att skjuta barnvagn i en timme och den andra dagen fick VD för Destination Vemdalen rulla vagnen. Medan hans fru satt längst bak i föreläsningssalen med deras egen sexveckors bebis… 🙈 Så kan det gå! Rent ”jobb”mässigt gick det dock bra, två föreläsningar på två dagar med amningshjärna och lite sömn, men det är tur att vi är två! Haha!

Sen rullade vi dock vidare från Vemdalen till stugan i Grövelsjön och fick ett dygn med farmor och farfar, faster, farbror och kusiner. Så härligt! Och här har vi nu varit ett dygn. Stannar tills i morgon då vi förhoppningsvis rullar vidare mot Orsa och mina föräldrar.

Nu ska jag ta lite mer ost och pussa mini på pannan, lukta bebis! 😍

Anna

Vardagen.

Vi som aldrig haft vardag, knappt rutiner och mest haft väskan packad jämt har verkligen fått inse värdet av just vardagen. Hur sköna rutiner kan vara, hur de underlättar och faktiskt gör att man orkar mer än man tror. Bara därför att man slipper tänka och fundera så mycket.

Visst att nomaden i mig fortfarande vill ut och resa, upptäcka världen och bara dra iväg, men jag uppskattar det hemmavid mer än någonsin just nu! Att veta på ett ungefär hur kommande dagar kommer se ut, planera lite lagom men också låta dagarna se ut lite som de vill. Eller rättare sagt som Harry vill. Och det är väl det som är att vara föräldraledig. Även om jag ju inte kommer kunna vara det till hundra procent, så försöker jag vara så ledig jag bara kan när jag väl är ledig. Och det är ett nytt sätt att leva, bara det.
Samtidigt är man ju aldrig ledig när man är hemma med en liten krabat. Man undrar var tiden tar vägen och ingenting hinns med. Tvätten blir kvar i tvättstugan. Disken i diskhon. Sängen står obäddad tills man kryper ner i den igen. Soporna fylls med en oanad hastighet. Man glömmer bort att planera måltider. Kvällarna är korta samtidigt evighetslånga. Smsen blir obesvarade. Ambitionerna inför varje ny dag att hinna träffa vänner, ta en lunch eller fika med någon, ta en promenad… allt brinner inne. Varken tid eller ork räcker till. Samtidigt är det helt okay. Man liksom bara accepterar. Och det enda man vill är att sitta och titta på den lille. Man skiter i att ingenting blir som man tänkt för samtidigt är ju allt exakt som det ska vara. Vardagen för en småbarnsförälder helt enkelt.

Räddningen för mig är rutinerna på morgonen och förmiddagen. Det är det som gör att jag orkar hela dagen men också gör att jag får känna mig lite som vanliga Anna. Precis som under graviditeten. På morgonen och förmiddagen har jag ofta fortfarande lite ork och energi. Efter lunch eller tidiga eftermiddagen kommer släggan och då vill jag bara ligga i soffan och ha Harry närmare än närmast.

Jag sover ändå rätt bra. Vissa nätter ett par timmar åt gången. Andra gånger en timme åt gången men jag sover i alla fall! Och jag har otroligt lätt för att somna. Och har alltid haft. Och det är väldigt tacksamt just nu.

Så ser lite livet ut just nu. Och jag ÄLSKAR det!

So long,

Anna

Vecka Fyrtio.

Veckan då vi har BF för krabaten. Veckan som är FULLSMOCKAD med hantverkare hemmavid, projekt som ska startas upp och annars diverse saker som jag JUST NU känner spontant why?! Varför är det alltid så?! 😅 Allt på samma gång.

Känns lite meningslöst att skriva vad som sker dag för dag denna vecka då jag (faktiskt) har en tom kalender förutom ett STORT RÖTT HJÄRTA på torsdag - den 3e oktober - dagen för krabatens beräknade ankomst. Men som vi ju alla vet vid det här laget - endast 5% av alla barn föds just det datumet de är beräknade till men det är ju ändå någon form av milstolpe liksom! Så nu börjar väl den där riktiga väntan tänker jag…? Eller den började redan förra veckan när det så smått satte igång, dog av, satte igång, dog av… osv osv. Ni fattar. Så japp - vi går i väntans tider.

Helgen som var då? Ja, vi skulle ju ha varit nere på Lidingö och sprungit. Eller Emil skulle springa (alla tre lopp!) medan jag skulle ha hejat. Men av naturliga anledning blev det ju inte så. Istället har jag sovit, sovit och åter sovit i helgen..

Förra veckan var lite så här…

… helgens sysselsättning - magasin & diverse ätbart inom räckhåll!

VECKANS KÄNSLA: Det närmar sig!!

VECKANS BÄSTA: Unnade mig vila, unnade mig tid med vänner, unnade mig god mat, unnade mig utomhustid!!

VECKANS SÄMSTA: Tröttheten from hell. Tillsammans med illamående och dåligt humör. Heja slutspurt på preggo-tiden!

VECKANS ÄNTLIGEN: Första signalerna på att det börjar gå mot sitt slut den här graviditeten. Om än skräckblandat så klart!

VECKANS SAKNAD: Efter närheten till familj, som alltid. Och faktiskt också en kropp som är obegränsad i rörelse…

JUST NU: Ligger och väntar på läkare, har varit inne för en extra koll som (tydligen) de flesta förstagångsföderskor gör. Sånt kan man också göra en måndagsförmiddag. Eller söndagskväll… 🙄

HELGEN: Tillbringades sovandes i soffan med min gravid/amningskudde. Lyckades tvinga upp mig vid ett par tillfällen för lite frisk luft och hann dessutom (hallelulja) baka bananbröd OCH dadelbollar…!

LÄNGTET: Efter den som håller mig vaken om nätterna och gör mig brydd på dagarna och i princip tar upp all min tankeverksamhet och ÄTER upp min energi just nu. Welcome to life med splittrade känslor! Haha!

… det var förra veckan det, nu kickar vi igång den här veckan på bästa tänkbara sätt och hoppas halvt om halvt att vi får möta den lille/lilla snart samtidigt som det ju egentligen inte gör någonting om hen får ladda upp i kaggen ett tag till!

🎈

Anna

Söndag.

Veckan som varit har jag längtat efter så länge. Första veckan hemma på riktigt på så länge. Sista perioden som preggo inleds på riktigt (vem vet hur länge jag får njuta av sparkarna i magen å svära över tappade saker på golvet), jobbuppdragen har drastiskt minimeras (medvetet) och vi landar hemma. På riktigt! Och dessutom besök av syster med sambo och vår favorit - minigrisen Nils! Vår familjs senaste tillskott, tre månader och redan ALLAS favorit. Utan konkurrens. Kärlek vid första ögonkastet.

VECKANS KÄNSLA: Stoppa tiden. Nu. Allt går lite för fort. Vill liksom bara stanna och njuta av magen, av tiden på året, av tid med Emil, av tid med familj och vänner.

VECKANS BÄSTA: Tid med syster med familj, dagsturen till fjälls tillsammans med syster och Maria. Helt enkelt kvalitetstiden med mina kära! Och tid utomhus. Fullkomligt älskar det!

VECKANS SÄMSTA: Tröttheten. Den är påtaglig. Energin räcker inte helt hela dagarna och jag blir snabbt både trött och hungrig. Humöret blir ju lite påverkat av det också om man säger så…

VECKANS ÄNTLIGEN: Hösten är här! Jag har faktiskt längtat. Och så klart - äntligen kom syster med familj upp till Östersund. Sist de var här var i julas. Det är långt mellan Östersund och Västerås. Alldeles för långt. Tur att det finns FaceTime!

VECKANS SAKNAD: Som alltid till resten av familjen som inte var här i helgen. Men också efter en kropp som har lite mer ork och som jag vågar pusha! Men det vet jag ju kommer, så småningom.

JUST NU: Landat i soffan, varit och slängt skräp, handlat en go’kaffe och faktiskt packat BB-väskan! Nu ska jag läsa bok och ta en riktigt skön söndagseftermiddag.

HELGEN: Har varit DRÖMSK! Från morgon till kväll. Vi har varit utomhus så mycket vi kunnat. Ätit gott. Pratar. Umgåtts. Och så klart - luktat på bebis, finns det något bättre? Känns helt overkligt att vi snart ska få ha vår egen liten. ❤️

LÄNGTET: … på riktigt så känns det som om jag skulle kunna stanna i tiden som är här och nu även om vi så klart räknar dagarna tills vi får möta vår krabat. Men jag älskar känslan på hösten - som om alla möjligheter ligger framför en! Lite så som många känner på våren (tror jag) känner jag på hösten, tror det har att göra med att det förr alltid var slutspurt mot säsong! Dock finns det ALLTID en längtat till fjälls…

So long,

anna

Baby world - nu är vi kittade!!

Detta inlägg presenteras i samarbete med Babyworld. Och alla länkar i inlägget är klickbara och öppnas i ett nytt fönster.

Eftersom varken jag eller Emil hade en endaste aning om vad vi behöver inför krabatens nedkomst, kändes det väldigt tryggt att vända sig till några som verkligen visste vad de snackade om.

Så i mitten av augusti åkte vi via Uppsala och passade på att stanna till för att kitta upp oss. Vår filosofi var det viktigaste först för himmel vad kan man skaffa prylar till kids. Det känns dock som att det är vettigare att börja på en stadig grundnivå där man har det man absolut behöver när man kommer hem från BB istället för att börja vitt och brett och satsa på allt.

Både jag och Emil sa det att om vi skulle ha gjort det här utan guidning så hade det både tagit oss längre tid men framför allt hade vi nog blivit rätt oense om vad som var prioriterat. Nu slapp vi det - evigt tacksam för det!

Jag har, precis som säkert många andra i min sits, några gravidappar och där har man ju olika checklistor med vad man “bara måste ha” före barnet föds. Dessa har gjort mig rejält stressad. Minst sagt. Jag har typ inte ens öppnat dem.

Men på butiken utgick vi också från en “checklista” och med facit i hand var det nog ett väldigt bra system, för annars blir det nog lätt att man missar men också kanske faktiskt köper mer än vad man behöver. Den checklistan kommer snart läggas ut på deras hemsida/e-handel, men så här ser den i alla fall ut.

Av de stora grejerna vi fick med oss var det följande (allt som är blåmarkerad är en direktlänk in hos Babyworld):

• Vagn från Cybex Priam helt enkelt för att den var så snygg och vi kommer komplettera med löpvagn och en vagn för att kunna åka skidor och cykla med. Till den kom ju även sittdel och adapter för babyskyddet och sen ska vi addera terränghjul och eventuellt ett par skidor.

• Babyskydd från BeSafe - smidigt och lätt (men samtidigt, alla dessa känns ju säkra och bra!) och sätesskydd, spegel och solskydd för fönstret.

• Skötväska som också kan användas som en ryggsäck (bra för ryggen tänker jag!) & en mindre "organizer" att hänga på själva handtaget där man kan ha det mest vitala - napp, telefon, dryck och kanske våtservetter…?

• Babynest - många av mina vänner har sytt egna, men nej, inte jag!

• Tillbehör till vila - kudde, täcke, lakan, madrasskydd, påslakan, spjälskydd. Allt i gråvit skala, dels för att vi gillar dessa färger men det känns också lite mer safe eftersom vi inte tagit reda på vad krabaten är för någon.

• Filtar - en i jersey och en i bomull.

• Specialkudde för det lilla huvudet… Med ett överdrag i grått (som jag i vloggen tror är någon form av “tuttskydd”… 🙈😅)

• Bärsele och bärsjal. Bärsele kändes självklart i och med att jag burit kids i sån förut (så smidigt om man vill ut i naturen och traska eller bara ha händerna fria) medan jag var rätt tveksamt inställd till bärsjal. Tänkte att jag aldrig kommer att kunna knyta en sådan och än mindre få i en baby i den. Men den bärsjalen vi till slut valde var “färdigknuten” och bara att dra över huvudet och det var väldigt smidigt att stoppa ned barnet utan att det kändes omständigt. Och dessutom känns det som om det är lite olika användningsområden för bärsele och bärsjal.

• Babyvakt - när man bor på två våningar så känns det rätt självklart att ha en babyvakt. Vi kör dock utan video, bara med ljud. Känns tryggt på något sätt!

• Bröstpump med nappflaska. Jag valde faktiskt en manuell, hade någon känsla i mig att jag skulle gilla det bättre. Nu vet man ju inte ens om man kommer använda sig av det, men det känns ändå bra att ha en sån!

• Babysitter och babygym - för att kunna sätta ifrån sig barnet emellanåt. Och vi har faktiskt två babygym, ett uppe i vårt livingroom och ett nere i gymmet. Klart krabaten ska träna samtidigt som vi! 😍

• Badbalja med tillbehör som handduk och badtermometer.

• Skötbädd och hårborste och nagelsax med tillbehör.

• Nappar som lyser i mörkret och en mer vanlig.

• Luktfri blöjtunna. Bra för en med känslig näsa som mig!!

• … och det bästa för mig (redan nu!) - amningskudde / gravidkudde, nu sover jag som en prinsessa igen!

… och vill ni se hur det såg ut när vi irrade runt som yra höns och sedan skulle packa upp det hemma, kolla in vloggen! 😅

Tack Babyworld för er hjälp - vi slapp en hel del osämja och funderingar och annat som kommer med när man inte vet…

En sommardag i Jämtland.

Ni som vet ni vet. Men när man vaknar till en spegelblank sjö, värme från tidig morgon och en blå himmel utan en uns till moln. Då lever jämtarna upp utan dess like. Sjön är full av folk, Stråket som pågår denna vecka är knökfullt på kvällarna och man känner grillukt från varendaste gård. Och att vi lyckades pricka in en av dessa dagar när vi var hemmavid - hallelulja moment!

Dagen började med en löptur på min favoritrunda-utan-folk (dvs den jag gör när jag har typ en timme på mig att springa och vill lufsa runt utan att se så mycket folk) sen åkte vi in till stan och träffade barnmorskan. Igen. Nu är det tätt mellan besöken, varannan vecka, men ändå hinner det hända så mycket. Krabatens hjärta slog med oförändrad styrka (typ samma puls som en själv hade på morgonens löptur..) och magen följde kurvan. Jag själv fick en liten backning på viktuppgång som stagnerat lite, men det var ingen fara på taket. Bara att jag ska vara än mer noga att fylla på extra mellan måltiderna. Är inte van vid att äta så små portioner!! Och järntabletter är nu inhandlat.

Efter det gjorde vi som vi gjorde förra gången vi var hos BM - gick och tog en drömfrulle på ett av stans ställen som serverar frukost i Stockholms nivå!! Åt, njöt och pratade av oss lite om upplevelsen hos barnmorskan. Trots att vi är rätt coola i det mesta ligger det alltid en viss nervositet i luften när jag går in dit, hur fantastiskt bra vår BM än är. Så det är lite av en lättnad när man går därifrån. När man vet att krabaten mår bra. ❤️

Sen följde vi upp med vår nästa nya tradition efter BM-besök, nämligen att vi går och köper något till krabaten. Jag är lite skrockfull och vi har varit väldigt försiktiga med att köpa saker, men när BM sagt att allt är bra, så känns det lite bättre. Även om vi alltid är medvetna att allt fortfarande kan ändå, på gott och ont, tills vi (förhoppningsvis) får hålla den lilla/lille i vår famn. Det blev ett body set och något mer. Var in på Polarn & Pyret, fanns så mycket fint, men jag vill nästan vänta med att köp där tills vi vet vad vi får! Just nu är brunt, gult, grått och blått våra färger!

Och allt detta före halv elva på förmiddagen! Och dagen hade inte ens börjat. För sen tog vi bilen och hämtade upp vår (efterlängtade) vänner för en lunch utanför stan, på ett ställe både jag och Sanna hade sett - Nästgårds. Mat lagad från grunden, lokalt producerad, med kärlek. Som det ska vara.

Efter att ha svettats som ena tokar i solen på lunchen bestämde vi oss för att ta årets första (och förhoppningsvis inte sista) kajaktur på sjön. Åkte hem, bytte om och rullade ned till Teos föräldrar som bor vid vattnet rakt nedanför oss. Där var kidsen och lekte, så medan jag och Sanna paddlade, åkte Teo båt med kidsen och Emil simmade. Helt drömskt! Jag och Sanna pratade om just det - hur fantastiskt Östersund är på de fina dagarna, oavsett årstid. Livskvalitén finns verkligen här. Det gäller bara att använda sig av allt som naturen och miljön erbjuder här. Det ska bli höstens mission - utnyttja Jämtland till fullo!

Efter ett par timmar nere vid vattnet åkte vi hem, pysslade lite, åt middag, badade lite i poolen innan vi tog en vända i Emils veteranbil. Sen hem för ett R E J Ä L T kvällsfika (learning by living!!) och lite serietittande medan solen färgade himlen alldeles rosa.

Tack att jag fick uppleva en sån här dag i sommar - fyllda energidepåer till fullo! ❣️

So long,

anna

Psst… kan ju behövas energi nu då vi är på resande fot ner till Göteborg och Ö-loppet där vi ska köra swimrun i helgen. Emil kör den långa distansen med sin kompis och kollega Jens medan jag kör sprintdistansen (om man nu kan kalla 22km löpning och nära 3km simning för sprint?!) tillsammans med Andreas från Sverige Springer. Vårt mål är att ta oss runt, Jens är sugen på att sprungna fort och Emil försöker bota en förkylning… Bra team! 😂

Lago di Garda!

Efter att ha varit vid både Como-sjön och Lugano (som ligger norr om Como) så hade vi i alla fall minst en av de italienska sjöarna kvar på vår Bucket-list, nämligen Lago di Garda. Gardasjön. Sjön som erbjuder både det klassiska (nästintill) riviera-livet kombinerat med allt som de italienska bergen erbjuder; äventyr, hike, cykling och annat kul. Kunde ju knappast vara ett mer perfekt resmål för oss två?

Men det hade vi ju inte spikat när vi åkte hemifrån, utan det började luta åt det när vi spenderade natten på tåget genom Tyskland. Och Emil bokade hotellet efter att vi passerat Brenner-passet. Alltid ute i god tid så att säga…

När vi rullade över berget ned mot sjön insåg vi ganska direkt att här kommer vi minsann att trivas. Vi var dock lite osäkra på vilken sida vi skulle bo på, buden var många, fördelarna talade för varje ort likväl som nackdelarna talade emot dem.

Men Emil hittade ett hotell i den pittoreska byn Limone sul Garda, så även om vi inte hade koll på vilken sida den låg på eller vad som erbjöds där, så tog vi det. Bokade en natt för att kunna känna in och sen besluta oss om vi skulle stanna eller ej.

Vi rullade in på eftermiddagen, lagom till att lite tyngre moln började synas i horisonten men värmen var mäktig. Närmare trettiograder. Och efter några dagar med mer eller mindre resande, bestämde vi oss för att snabbt checka in och sen ta en tur på våra cyklar.

Bilen fick vi lämna i det publika garaget och man blev körd till hotellet med en eldriven golfbil. Vi samlade ihop våra prylar och pinaler och hoppade in och rullade genom de trånga gränderna till ”vårt” hotell. Checkade in smidigt som bara den, tog våra väskor till rummet. Switschade om till cykelutstyr och traskade tillbaka till bilen för att lyfta av cyklarna.

Emil hade kikat ut en väg som verkade leda ut ur byn och upp i bergen. Och japp, den ledde UPP i bergen. När vi cyklat konstant uppför i över trettio-fyrtio minuter (man kan säga att jag sliter liiiiite mer än Emil) och molnen kommit litw närmare och åskan hördes, bestämde vi oss för att vända runt, tillbaka ner till sjön och utforska restaurangutbudet i den lilla byn.

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

Det tog ju inte direkt fyrtio minuter ned. Innan vi ens hann tänka till var vi tillbaka nere, trots att jag numera cyklar långsammare i nedförsbackarna än på platten (lite försiktighetsåtgärder har man ju ändå antagit som preggo) och vi ställde av cyklarna i garaget innan vi gick tillbaka in i byn. Samtidigt som det kom världens störtskur!

På vägen upp i bergen hade Emil också sett skyltarna till vandringsleder, så vi blev än mer övertygade om att det här nog kunde vara en by i vår smak! För även om vi inte längre tränar för att vi måste mår vi så bra av att röra på oss nästintill varje dag, att det är ett ”måste” för att vår semester ska bli så där bra som man vill att den ska bli!

Eftersom att hungern ofta slår till rejält på oss två, med risk för hangry-anfall inom en halvtimme (läs typ fjärde världskriget) så blev det inte så mycket till stt utforska byns restaurangutbud utan vi tog första bästa. Som senare visade sig nog vara även bästa. Nämligen hotellets egen restaurang. Där satt vi och spanade ut på gatan, sjön och alla människor som passerade. Turister över allt, men ändå mysigt!

Efter middagen gick vi och köpte den obligatoriska choklad-gelato till mig. Strosade efter gatorna och gick sedan tillbaka till hotellet, satt en stund på vår balkong som gick ut ovanför den lilla lilla hamnen med ett tiotal båtar.

😍

Den natten sov jag som en stock i över tio timmar och när jag vaknade till ljudet av att en liten by vaknar, utan alla typiska turistljud, kunde jag inte låta bli att svira in mig i täcket och sätta mig på balkongen för att se allt som skedde. Ni vet ett sånt där ögonblick som man drömmer om att ha, ser andra ha, men aldrig unnar sig själv. Mobilen fick ligga inne och jag lät Emil sova vidare. M a g i s k t.

Klockan åtta noll noll noll noll sharp stod vi i frukostmatsalen. Först av alla så klart. Och så pinsamt svenska i vårt sätt. Men som sagt, när hungern slår till visar den no mercy.

Frulle på balkongen!

Högg in på buffén där det fanns allt vad man kan tänka sig en italiensk frukostbuffé ska innehålla. Tog våra grejer och slog oss ned på balkongen. I den redan slående hettan!

Bokade två nätter till på samma hotell…

Efter att ha njutit av frukosten bestämde vi oss för att prova de där vandringslederna som Emil sett dagen innan. Vi hade även köpt en karta över området, men det var totalt bortkastade pengar. Istället kikade jag i Wikiloc (googla den appen så får ni se!) där jag såg flera turer i området.

Topparna bakom byn var mäktiga, branta och nästintill otillgängliga men vi tänkte att vi skulle göra ett försök. Tog med oss rejält med vätska och tog oss uppåt. Turen kan ni läsa mer om här, men JÄKLAR vad härligt det var! 😍

Vi kom ned lagom till lunch, tog den på en av alla serveringar vid vattnet. Badade fötterna i sjön, njöt av en iskall fanta och kände den välbekanta tröttheten efter träning komma krypande.

Tog en tupplur på rummet innan vi tog vårt pick och pack och gick till stranden som låg bortanför garaget. Hittade en ensam liten plätt där vi slog bort ett par timmar och bara n j ö t.

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

Åt någon till glass, tittade på folk, åt pasta till middag, njöt på balkongen och funderade på vad morgondagen skulle innehålla. Nu visste vi att bergen var MAGISKA men branta, att det gick att vandra/springa i dem OCH cykla.

Så vi bestämde oss för att cykla norrut efter sjön. Men först - SOVA!

… och nu inser jag att jag skrivit så där långt igen att jag måste ta en paus för ER och MIN skull. 🙈😂

So long å på SNART återhörande!

Anna

... å krabaten börjar göra sig till känna!

… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Dream Team.

… alla dagar var det inte solsken…

Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.

Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)

Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det. 

Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Jag och Lina Korsgren före start!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

💛

I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.

I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).

Roadtrip mot Reistadloppet.

Nordnorge alltså. 🤩

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…

Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.

Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?

Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!

Baby on board! 💚

Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.

Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.

Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️

So long,

Anna

Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!

Baby on board..

… så skrev jag på instagram den 26e maj. För i oktober ska vi bli föräldrar! Hur häftigt är inte det? Mest troligt det största man kan vara med om i livet. Och hur ska man skriva om det då? Berätta det för världen? Ingen aning. För att bli förälder är ju inget ovanligt i sig, men ändå är det ju det största som händer i ens livet och det det mest omvälvande man får vara med om. Och det är ju inget som är för stunden, utan ett livsåtagande, något som förhoppningsvis kommer följa med oss för resten av vårt liv. Och det är en så fantastiskt mäktig känsla. ❤️

✌🏻… baby on board! 😍

Det har varit en resa för oss, något vi drömt om, pratat om och tänkt mycket på. Vi har ju alltid velat ha en familj, men har varit väldigt ödmjuka inför hur denna familj ska skapas. Efter år av tuff träning, slitage på kroppen, år utan menstruation och fysiska och psykiska påfrestningar, hade vi ingen aning om vilken status min kropp var i. Och samma sak gällde ju Emil. Samtidigt som vi inte kände någon särskild stress, vi var väldigt tillfreds med livet efter att vi hade slutat med skidåkningen. Kände att vi vill lära känna varenda som icke skidåkare, som människor där inte prestation, träning och optimering var huvudfokusen, utan ett liv med mer avslappning, mer tid för umgänge och mer vardag. Vi har ju alltid varit aktiva under tiden vi levt tillsammans men även före det, så omställningen var stor. Stor nog utan att stoppa in en graviditet och småbarnstid i den ekvationen.

Men i höstas började vi båda känna att det kanske började närma sig att faktiskt börja steget till, var det nu vi skulle försöka skapa en familj? Tanken började så rot och vi tänkte “händer det så händer det”. Inte krångligare än så, för vi kände ju fortfarande ingen stress utan var väldigt tillfreds i livet. Vi hade äntligen landat lite!

I samma veva ringde min syster och berättade att hon var gravid och en dröm om att få uppleva småbarnsår tillsammans började gro. Det hade varit en fantastisk upplevelse att få dela.

Julen gick och hela familjen var på besök, syrran mådde väl sisådär i graviditeten och var trött och kände sig otymplig. Min kropp kändes starkare än på över ett och ett halvt år och jag kunde träna precis allt jag ville. Vi var verkligen varandras motsatser där och då. Jag tränade så där lagom för några långlopp jag ville åka efter jul och syrran slet med att bara ta sig ut på en skidtur.

Jag åkte mitt första av de planerade långloppen, La Diagonela, nere i Engadindalen. Mitt första riktiga staklopp. 65km på höghöjd. En utmaning som hette duga men det gick verkligen över förväntan. Och jag kände mig nästan oberörd dagen efter.

Skidtest dagen före.

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

Men några dagar senare när vi var nere i Stockholm för att gå på en gala fanns inte samma energi där och jag ville mest sova hela tiden. Tänkte att det berodde på långloppet och tänkte inte mer på det. Hade en dröm om att åka ner igen till Italien för att åka Marcialonga helgen efter men jag var så trött att jag insåg att jag nog inte skulle tycka att det var så kul. Samma helg hade vi dessutom ett Vasaloppsläger med Springtime här i Östersund och när jag väl tog i rejält gick det bra, men jag var väldigt seg. Och på söndagen började ett illamående krypa sig på. Jag är ALDRIG illamående i vanliga fall.

En liten tanke att kanske är jag gravid kom till mig. Och ni vet när man får en tanke, så kan den vara himla svår att släppa. Den liksom gror fast och sen sitter den där. Jag kunde knappt tänka på annat de kommande dagarna och mot slutet av veckan skulle alpina VM i Åre dra igång. Ett VM där jag skulle agera volontär och sk moodmanager för alla volontärer i backarna. I över två veckor.

Och den där tröttheten som hade kommit som smygande, eller ja, mer slagit mig som med en järnspade, den ville ju inte riktigt ge med sig. Jag blev också lite orolig att jag var på väg in i väggen igen, och dit ville jag VERKLIGEN inte igen. Allt hade gått som på räls senaste månaderna, jag mådde bra, kroppen var äntligen återhämtad igen och jag hade kommit upp i träningsdos som jag trivdes med, som funkade för det nya livet men som också gav mig utmaning. Jag var i fas. Så jag var orolig att jag hade gasat för fort.

Dagen innan vi skulle fara till Åre var vi och firade min brorsa som hade fyllt 25 år. Vi gick på ett riktigt kött-ställe och beställde in olika sorter entrecote med tillbehör, den ena mer medium raw än den andra. Och jag åt som det inte var en morgondag. 🙈 Alltså hur tänkte jag ens där? Försökte jag liksom förneka det som sakta hade gått upp för mig?! I efterhand kan jag ju bara sucka åt mig själv, så onödigt liksom. Korrigering! Inte farligt att äta raw generellt!! Ingen gravid-oros-spaming här!!

På morgonen innan vi skulle åka till Åre hade vi en lite photoshoot i huset och Emil var iväg in till stan för att fixa det sista. Jag var hemma och tränade. Eller jag skulle i alla fall köra styrka. Men istället blev jag sittande och bara tänkte, tänkte och tänkte. Var jag på väg in i en svacka eller var jag gravid? Ytterligheter så det slår om det men symptom som ligger på tok för nära varandra. Tillslut tog jag upp telefonen och ringde Emil och bad honom köpa med sig graviditetstest hem.

Han kunde inte komma hem fort nog. Ryckte testet ur Emils händer och sprang in på toan. Eller ja, jag fick ju lov att gå genom där de höll på att fota och hålla god min, men sen sprang jag de sista stegen in. Och redan före jag hade sett resultatet visste jag svaret.

Den 1 februari fick vi ett plus på stickan och hela världen (för oss) ställdes på sin spets. Vi skulle bli föräldrar. OM allt skulle gå bra. För där började ju också den där välkända oron gro… Samtidigt som vi var lyckligare än någonsin och bara ville SKRIKA ut det för hela världen!

… to be continued!

Anna

Vårruset östersund

I måndags gjorde jag löptävlingspremiär för i år! Hade ju inga direkta förväntningar då jag faktiskt inte sprungit riktigt fort på hela våren och dessutom bär jag ju på en guldklimp i magen! En liten krabat som väntas komma i början av oktober, men det måste jag få ägna ett helt inlägg om lite senare. ❤️

Så mina förhoppningar inför Vårruset var att få vara trött när jag korsade mållinjen, inte högre än så! Och jag har märkt att jag haft lite svårt att pressa mig det till yttersta på de intervallerna jag gjort, så jag var lite nyfiken på hur jag skulle reagera när nummerlappen åkte på.

Har också märkt att jag behöver värma upp ÄN mer ordentligt numera, alltså jämfört när jag var aktiv, så jag gjorde en uppvärmning enligt konstens alla regler. Och när startskottet gick valde jag att ta kön, inte hänga på tjejerna som startade som skjutna ur kanoner hela bunten. Ändå gick första kilometern på 3.45 min/km. För mig!! Som jag låååångt efter täten. Men det kändes bra i kroppen så jag tänkte ”äsch, jag försöker väl hålla ut det här tempot så länge det känns bra”. Och det gjorde jag! Och mitt lilla drömmål att springa in under 20 minuter verkade högst rimligt. Och det roligaste av allt var att i och med att mitt starttempo var så kontrollerat, kunde jag successivt komma ikapp tjej efter tjej. Och det finns väl inget som ger en sådan boost som just det?!

Tillslut sprang jag i mål som tionde tjej, på nitton minuter och tjugosju sekunder. Rätt orelevant i sammanhanget, men himla kul! Och det roligaste var att jag hade lyckats pressa mig lite hårdare än jag gjort på länge! Fortfarande är pulsen nära tio slag lägre än förut, men det är en petitess!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Nöjd!!

Däremot kan jag inte låta bli att bli makalöst imponerad av Ebba Andersson som sprang in på 17.07 min! Över trettio sekunder snabbare än tvåan Sofia Henriksson som även hon sprang riktigt fort. Men då förstår man ju varför de sprang som skjutna ur kanoner i början. Wow!

Summasumarum - jäkligt skoj att få ta på sig nummerlappen igen. Få fjärilar i naveln. Bli nervös och få ta i och sen vara så där löjligt nöjd både fysiskt och mentalt på kvällskvisten. 😍

Här kan ni se ett klipp från hela eventet i Östersund också!

Men hörrni - I’m back vid tangenterna och kan inte vara gladare! Lämna gärna en kommentar eller en vink att ni varit här! Och vad vill ni läsa om? Tell me!

So long,

anna

Psst. Ni har väl inte missat vår youtube-kanal? Där kommer det publiceras nya vloggs var och varannan vecka om våra nya utmaningar och äventyr i livet!