… så skrev jag på instagram den 26e maj. För i oktober ska vi bli föräldrar! Hur häftigt är inte det? Mest troligt det största man kan vara med om i livet. Och hur ska man skriva om det då? Berätta det för världen? Ingen aning. För att bli förälder är ju inget ovanligt i sig, men ändå är det ju det största som händer i ens livet och det det mest omvälvande man får vara med om. Och det är ju inget som är för stunden, utan ett livsåtagande, något som förhoppningsvis kommer följa med oss för resten av vårt liv. Och det är en så fantastiskt mäktig känsla. ❤️
✌🏻… baby on board! 😍
Det har varit en resa för oss, något vi drömt om, pratat om och tänkt mycket på. Vi har ju alltid velat ha en familj, men har varit väldigt ödmjuka inför hur denna familj ska skapas. Efter år av tuff träning, slitage på kroppen, år utan menstruation och fysiska och psykiska påfrestningar, hade vi ingen aning om vilken status min kropp var i. Och samma sak gällde ju Emil. Samtidigt som vi inte kände någon särskild stress, vi var väldigt tillfreds med livet efter att vi hade slutat med skidåkningen. Kände att vi vill lära känna varenda som icke skidåkare, som människor där inte prestation, träning och optimering var huvudfokusen, utan ett liv med mer avslappning, mer tid för umgänge och mer vardag. Vi har ju alltid varit aktiva under tiden vi levt tillsammans men även före det, så omställningen var stor. Stor nog utan att stoppa in en graviditet och småbarnstid i den ekvationen.
Men i höstas började vi båda känna att det kanske började närma sig att faktiskt börja steget till, var det nu vi skulle försöka skapa en familj? Tanken började så rot och vi tänkte “händer det så händer det”. Inte krångligare än så, för vi kände ju fortfarande ingen stress utan var väldigt tillfreds i livet. Vi hade äntligen landat lite!
I samma veva ringde min syster och berättade att hon var gravid och en dröm om att få uppleva småbarnsår tillsammans började gro. Det hade varit en fantastisk upplevelse att få dela.
Julen gick och hela familjen var på besök, syrran mådde väl sisådär i graviditeten och var trött och kände sig otymplig. Min kropp kändes starkare än på över ett och ett halvt år och jag kunde träna precis allt jag ville. Vi var verkligen varandras motsatser där och då. Jag tränade så där lagom för några långlopp jag ville åka efter jul och syrran slet med att bara ta sig ut på en skidtur.
Jag åkte mitt första av de planerade långloppen, La Diagonela, nere i Engadindalen. Mitt första riktiga staklopp. 65km på höghöjd. En utmaning som hette duga men det gick verkligen över förväntan. Och jag kände mig nästan oberörd dagen efter.
Skidtest dagen före.
Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!
Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.
I mål!! 😍💪🏻👊🏻
Men några dagar senare när vi var nere i Stockholm för att gå på en gala fanns inte samma energi där och jag ville mest sova hela tiden. Tänkte att det berodde på långloppet och tänkte inte mer på det. Hade en dröm om att åka ner igen till Italien för att åka Marcialonga helgen efter men jag var så trött att jag insåg att jag nog inte skulle tycka att det var så kul. Samma helg hade vi dessutom ett Vasaloppsläger med Springtime här i Östersund och när jag väl tog i rejält gick det bra, men jag var väldigt seg. Och på söndagen började ett illamående krypa sig på. Jag är ALDRIG illamående i vanliga fall.
En liten tanke att kanske är jag gravid kom till mig. Och ni vet när man får en tanke, så kan den vara himla svår att släppa. Den liksom gror fast och sen sitter den där. Jag kunde knappt tänka på annat de kommande dagarna och mot slutet av veckan skulle alpina VM i Åre dra igång. Ett VM där jag skulle agera volontär och sk moodmanager för alla volontärer i backarna. I över två veckor.
Och den där tröttheten som hade kommit som smygande, eller ja, mer slagit mig som med en järnspade, den ville ju inte riktigt ge med sig. Jag blev också lite orolig att jag var på väg in i väggen igen, och dit ville jag VERKLIGEN inte igen. Allt hade gått som på räls senaste månaderna, jag mådde bra, kroppen var äntligen återhämtad igen och jag hade kommit upp i träningsdos som jag trivdes med, som funkade för det nya livet men som också gav mig utmaning. Jag var i fas. Så jag var orolig att jag hade gasat för fort.
Dagen innan vi skulle fara till Åre var vi och firade min brorsa som hade fyllt 25 år. Vi gick på ett riktigt kött-ställe och beställde in olika sorter entrecote med tillbehör, den ena mer medium raw än den andra. Och jag åt som det inte var en morgondag. 🙈 Alltså hur tänkte jag ens där? Försökte jag liksom förneka det som sakta hade gått upp för mig?! I efterhand kan jag ju bara sucka åt mig själv, så onödigt liksom. Korrigering! Inte farligt att äta raw generellt!! Ingen gravid-oros-spaming här!!
På morgonen innan vi skulle åka till Åre hade vi en lite photoshoot i huset och Emil var iväg in till stan för att fixa det sista. Jag var hemma och tränade. Eller jag skulle i alla fall köra styrka. Men istället blev jag sittande och bara tänkte, tänkte och tänkte. Var jag på väg in i en svacka eller var jag gravid? Ytterligheter så det slår om det men symptom som ligger på tok för nära varandra. Tillslut tog jag upp telefonen och ringde Emil och bad honom köpa med sig graviditetstest hem.
Han kunde inte komma hem fort nog. Ryckte testet ur Emils händer och sprang in på toan. Eller ja, jag fick ju lov att gå genom där de höll på att fota och hålla god min, men sen sprang jag de sista stegen in. Och redan före jag hade sett resultatet visste jag svaret.
Den 1 februari fick vi ett plus på stickan och hela världen (för oss) ställdes på sin spets. Vi skulle bli föräldrar. OM allt skulle gå bra. För där började ju också den där välkända oron gro… Samtidigt som vi var lyckligare än någonsin och bara ville SKRIKA ut det för hela världen!
… to be continued!
Anna