graviditet

Är siffran på vågen det viktigaste?

Efter att ha varit gravid och gått upp i vikt för att sedan på kort tid tappa vikt och sedan vara med om samma resa igen blir jag fascinerad av kroppens fantastiska rehabiliteringsförmåga. Men också lika brydd över hetsen kring vilka siffror vågen visar. För precis som jag skrev här så har jag med åren insett vikten av en kroppen som mår bra hellre än vilka siffror vågen visar. Sen är begreppet må bra både vitt, brett, rätt diffust och otroligt individuellt.

Jag kan bara utgå från mig själv, men jag mår bra när jag kan träna bra, känner mig i harmoni (inte går runt hungrig eller allt för trött) och äter det jag vet jag mår bra av. Jag har en vikt som jag oftast väger, men den avgör inte mitt mående över tid.

EAC71A42-1316-4222-8188-1D6EC10F3D63.jpeg

Jag kommer från en sport där frågan kring sk viktoptimering är på tapeten till och från men just nu ett väldigt omdebatterat. Men vad menas med viktoptimering då? För mig handlar det om att optimera kroppens sammansättning för att skapa bästa möjliga förutsättningar att kunna göra de prestationer man önskar. Det handlar inte att väga så lite som möjligt eller ha så synliga muskler som möjligt eller för den delen ha så mycket muskler som möjligt. Det handlar om att optimera den individuella kroppen för de utmaning/krav som ställs den specifika personen inom den idrott (jag pratar enbart om idrott här, inte i vardagen) den verkar.

Allt för många gånger skapar detta sökande efter den optimala kroppen ett beteende kring kost och kropp som inte är sunt och för allt för många slutar detta med en ätstörning. Och en ätstörning är en sjukdom. En dödlig sådan. En sjukdom man med kunskap, information och en öppenhet förhoppningvis kan begränsa. Det är en oerhört viktig fråga att prata om, ta på allvar och förstå de oerhörda konsekvenserna kring.

Så nej, siffran på vågen är inte viktig. Oavsett om du är idrottare eller är/har varit gravid eller är både och. Det handlar om DIN kropp, om hur den mår. Inifrån och ut. Hur du tar hand om den. Vilka förutsättningar du ger den att få må bra!

Om med detta sagt vill jag varken säga bu eller bä om viktoptimering inom idrott. Man behöver ha en förståelse för att inom vissa idrotter är det relevant hur mycket massa man behöver förflytta i förhållande till sin muskelstyrka och syreupptagning. Men med det sagt, återigen, handlar det inte om minst möjliga vikt på vågen, utan en optimering av muskelmassa i förhållande till den individuella syreupptagningsförmågan. Därför kan idrottare inom uthållighetsidrott se väldigt olika ut i kropparna, vissa är mer muskulösa medan andra är av naturen spädare. Vissa människor bygger muskler lätt, andra gör det inte. Vissa har lätt att visuellt se vältränade ut medan andra inte gör det. Men de kan fortfarande prestera optimalt utifrån deras kroppssammansättningar. Problematiken kommer när flertalet inom en idrott rent visuellt ser lika ut och en norm att det är så man måste se ut för att prestera skapas utifrån okunskap. Och vi måste ta ett steg bort från det.

Precis som vi måste ta ett steg bort från att bedöma viktuppgång och viktnedgång av gravida och fd gravida.

Istället borde vi fokusera på att äta bra. Äta tillräckligt. Se till att kroppen har energibalans. Skapa förutsättningar för att kroppen ska fungera optimalt. Skapa förutsättningar för att kunna få barn i framtiden. För det första som rubbas vid en obalans är hormonbalansen. Både hos män och kvinnor. Men genom att äta bra, rätt utifrån dina behov (där dock de flesta har samma grundbehov, men där ser kan skilja sig lite när man börjar finjustera kosten) så skapar man förutsättningar för att ha väl fungerande kropp över tid.

Så hur äter man då? Rent generellt tror jag man kan säga att de flesta som tränar, mer eller mindre, äter för lite. Speciellt den första kategorin. Hetsen kring att kolhydrater är dåligt skapar en dålig aura av det näringsämne som är oerhört viktigt för att grundfunktionerna ska fungera!

… nu känner jag att detta inlägg redan blivit för långt men oj så mycket mer det finns att skriva/diskutera kring detta ämne!

Men det jag framför allt vill lyfta med detta är att vi alla är unika och siffran på vågen är inget mått på välmående eller ett bevis på att man kommer prestera på topp inom sin idrott.

Hur tänker ni?

Anna



Träning för gravida...

Det finns så många okunskaper, förutfattade meningar, gamla sanningar och osanningar men framför allt oro kring träning för gravida. Och jag är ingen expert. Jag har provat mig fram, läst på det jag hittat och frågat när jag varit osäker. Men framför allt har jag lyssnat på min kropp. Här har jag läst på en del, väldigt mycket sunt och klokt från en trovärdig källa.

Och häromdagen kommer jag över träningsråd för gravida i min kurslitteratur. Det var bara på 3 sidor, men det som fanns var matnyttigt och inga överraskningar kring det jag lärt mig hittills. Eller kring hur jag själv känner. Det man ALLTID ska komma ihåg är att träningsråd för/kring gravida alltid handlar om komplikationsfria graviditeter. Alltid. Även något som foglossningar, som väldigt många drabbas av, räknas in som en komplikation (om än vanligt och mild), och en graviditet kan ju gå från att vara komplikationsfri (eller om du så vill utan begräsningar) till ju längre man kommer i graviditet blir mer och mer begränsad. Så därför är det återigen a och o att man lyssnar på SIN kropp, oavsett vilka råd man får av dem runt sig.

Generellt finns det få begränsningar kring träning för gravida och även om du är en person som aldrig tidigare tränat, så rekommenderar man att man även under graviditeten bör komma igång med träning. För att öka hälsan hos den gravida. Dock gäller ju helt andra råd kring hur man ska träna om man aldrig gjort det tidigare. Då handlar det framför allt om att få in vardagsmotion, så som lite flåsigare promenader och lätt styrka.

De råd som finns kring vad man bör undvika är dels att man inte ska dra på sig alltför mycket mjölksyra (men där skulle jag säga att dessa nivåer är ganska höga, så egentligen ingenting gemene kvinna behöver tänka på) och att begränsa eller helt undvika träning som ligger över 90% av din maxpuls (se detta om du har funderingar kring det), undvika att träna alltför hårt på höghöjd (över 2500 meter över havet) och i alltför hög värme. Man ska inte heller ta i så att man får för högt sk buktryck, så som man gör vid riktigt tung styrketräning. Det liknar typ att krysta och det ska man undvika. Istället rekommenderas man (om man kör styrka) att köra 8-12 repetioner per övning och avsluta före man gör det sista lyftet (dvs där man precis klarar det). Jag kör just nu ett set till och några färre reps, så istället för 3 x 8 på ex benböj, kör jag 4 x 6 reps men på samma vikt. Här är mitt tips att prova dig fram för att se hur det känns för dig.

Sen är rådet att undvika sporter med direktkontakt eller stor fallrisk, men här tänker jag att det beror helt på tidigare erfarenheter. Har man ridit hela livet eller tävlat i alpint så vet man vad man håller på med. Däremot kanske inte jag skulle hoppa upp på en häst och dra iväg på en ritt. Eftersom jag inte kan rida.

Att köra bålträning är mycket diskuterat och det finns både förespråkare och de som är emot. Jag tänker att det är bra att ha en stark bål för att skydda den ökade belastningen på ryggen, så jag kör bål. Men jag undviker att köra övningar där jag ser att mina magmuskler delar sig (dvs att det blir en liten upphöjning som går vertikalt mitt på magen). Sidorotationer, sidoböjningar, aktiveringar av de inre musklerna, sådant kör jag relativt mycket av!

I boken som jag hänvisar denna fakta till (Augustsson mfl. 2a upplagan, Styrketräning för idrott, motion och rehabilitering, sida 309-314) påpekar man att styrketräning i fasta maskiner kan vara att rekommendera för dem som inte är väldigt vana (har en väldigt bra teknik) vid fria vikter, då maskiner inte ställer samma krav på bålmuskulaturens stabiliseringsförmåga. Återigen - prova er fram säger jag om ni känner er trygga i gymmet och inte känner er osäkra på om ni gör “rätt” eller “fel”.

… men återigen det viktigaste - lyssna på ER kropp och fråga de som verkligen KAN kring träning och gravida (inte bara de med egna erfarenheter (som jag) utan de med riktig kompetens).

IMG_0043_jpg.jpeg

Med detta sagt vill jag bara påpeka att ALLA graviditeter är olika och alla är VI olika, så gör det som passar DIG och DU mår bra av. Jag hoppas att detta kan ge er som VILL träna men inte riktigt vågar pga omgivningens åsikter vågar göra det som NI mår bra av. 💛

Anna

Gravidvecka 28

… när hände det?! Är det redan vecka 28? Färre än 90 dagar kvar till beräknad ankomst av det lilla ♡. Och än har nog inte Harry förstått vad som gör att min mage växer. Frågar man var bebis är så kan det lika väl vara sin egen som pappas mage han pekar på. Han kommunicerar mest med pek och ”öh öh” och ett fåtal ord här och där som ”pappa”, ”traktor”, ”skoter”, ”stol”, ”ost”, ”sitta”, ”mormor”… Ja, inte ens mamma. Han kallar även mig pappa. Haha! Så att få honom att förstå att det ligger ett litet syskon i min mage, det får vi nog vänta lite med.

Jag har ju varit väldigt trött den här graviditeten. Och illamående. Fram till vecka sjutton-arton var det nästintill olidligt sen har det saaaaakta blivit bättre. Inte som förr gången då det vände som över en natt kring vecka tretton. Och är jag sliten av någon anledning nu kommer det tillbaka som ett eko. Direkt. Och trött är man ju när man har en 18-månaders som vaknar mer eller mindre varje natt. Lägg där till graviditet. Och ibland mycket träning… Så länge jag tränar lite lagom utan mina tuffaste pass (både de långa och de hårda) så mår jag enbart bättre av träningen, men jag vill ju träna lite hårdare emellanåt och då får jag också vara beredd att betala priset för det!

I veckan gjorde jag mina första löppass på tre-fyra veckor då jag blev förkyld efter Nattvasan (eller faktiskt en vecka efter Nattvasan, men det kom inte oväntat). Och som satt i två veckor så när jag började röra på mig igen blev det promenader med vagn och styrka och sen åkte vi till fjälls och där har jag inget sug att sticka ut och springa fram och tillbaka på någon väg när jag kunde åka skidor över hela fjället. Så när vi kom hem till Östersund i måndags kände jag mig väldigt peppad på att snöra på mig löpskorna och återigen göra löpningen till en bas i träningen! Det blir spännande att se hur det funkar. Förra gången sprang jag fram tills en vecka före Harry kom. Dock i allt lugnare tempo, men jag deltog också i ett tredagarslopp i vecka 35… I den löpformen är jag INTE nu. Samtidigt var jag nog inte i den skidformen jag är i idag då!

För mig handlar det ju om säsonger. På vintern fokuserar jag på skidor och på barmark mer löpning. Och suget efter att springa just nu alltså - w o w ! Är så sugen på att prova lite löpintervaller i eftermiddag. Och när snön försvinner helt i Östersund har jag börjat filat på ett backintervallpass jag vill köra, för oavsett hur van man/jag är på att springa tycker jag uppförslöpning är mycket skönare än platt och utförslöpning med kaggen.

IMG_6536.jpeg

Skrev ett inlägg på instagram angående just löpning och graviditet här. För det finns massa anledningar att INTE springa som gravid, för DIG som bär magen (slitage på leder, ligament, förflyttad tyngdpunkt, ökad vikt m.m.) däremot är det minimala risker för barnet SÅ LÄNGE du har en frisk, komplikationsfri graviditet. Det finns ju otaliga sätt att träna på, löpning är inte det enda giltiga träningssättet. Men älskar man att springa och det känns bra i kropp, knopp och hjärta - gör det.

Jag kör också mycket styrka nu. Jag vill inte tappa lika mycket muskler som jag gjorde under förra graviditeten, så jag försöker köra lite fler pass varje vecka OCH köra mina magövningar/påkopplingar så ofta jag kan. Jag har faktiskt bättre kontroll på bålmuskulaturen denna graviditet än förra, hur nu det kan komma sig. Oavsett känns det kul!

I övrigt mår jag ju bra! Magen är lite större än förra gången, tror jag. Det känns så. Men vågen visar samma vikt och det mesta övriga känns lika. Börjar dock bli lite känslig för viss mat (halsbränna) och kan inte ligga på rygg… Kan inte heller äta för mycket mat, då kan jag börja må illa.

Vad vill man liksom mer veta om graviditeten so far…?! :-)

… och HIMMEL VAD DET GÅR FORT! ♡

Anna

Preggo-livet!

Vet inte riktigt var jag ska börja. Har tänkt att jag ska skriva ner lite om hur allt har varit fram tills nu men det har fastnat vid en tanke och sen har jag inte kommit längre. Mest för att jag så gärna VILL skriva, vill formulera bra, berätta bra… Och då fastnar jag lätt. Bästa sättet för mig att skriva är att bara sätta mig ner och börja. Sedan brukar det lösa sig av sig själv. Tänker jag för mycket så blir det mest pannkaka.

Men ja, var börjar vi?!

Vi är gravida igen! Eller ja, jag är gravid. Igen. Oerhört tacksam. Än mer ödmjuk denna gång inför att faktiskt få chansen att få uppleva den lyckan igen. Dock tar vi inte något för givet, det gjorde vi inte heller förra gången, men vi njuter av att det är en frisk och kry krabat i magen som förhoppningsvis kommer kika ut i mitten av juli. Och som vi längtar. ❤️

Vi är halvvägs genom vecka tjugotre nu och jag mår bra. Sliter fortfarande med illamående till och från, framför allt när jag har tränat lite mer eller sovit sämre eller ätit för lite i förhållande till min träningsbelastning (inte medvetet så klart, utan det handlar om när jag kört mina lite extremare pass där jag inte har hunnit fylla på tillräckligt under eller efter, utan det tagit mig ett par dagar att komma i balans igen). Och så var det inte sist. Visst att jag precis som nu har dagar då jag är oerhört trött, det hade jag genom hela graviditeten, men inte illamående så länge. Och som det känns nu kommer jag nog få dras med det. I alla fall är jag inställd på det.

Det som har varit den största skillnaden den här gången är mitt psykiska mående. Hösten var tuff, jag hade mycket jobb, vi hade en hel del projekt som skulle styras med och vi släppte vår bok. Samtidigt hade jag lille H hemma fulltid, ingen förskola och ingen avlastning i vardagen mer än ett par fåtal gånger då vi inte har familj permanent boende i närheten. Och det tog ut sin rätt. Jag sliter ju också med symptom från min utmattning 2018, så när det blir lite för mycket lite för länge så mår jag inte så bra. Så när vi väl plussade på stickan i november så var det framför allt lycka men också en förklaring till varför jag var än tröttare än vanligt. Och som ett brev på posten kom även en nedstämdhet jag inte varit med om tidigare. Lite av en avtrubbad känsla inför allt. Jag bara fixade på men kände varken bu eller bä. Och jag som är en extremt levnadsglad och i grund och botten lycklig människa, jag blev oerhört frustrerad av att jag inte kände som jag brukade. Dock var jag extremt medveten om varför jag kände så, så jag blev aldrig orolig. Men samtidigt gick jag bara och väntade på att det skulle vända. Att verkligen FÅ KÄNNA lyckan över att ha något som växte i mig. Lägg därtill trötthet från helvetet och ett illamående som hette duga. Så jag var inte så kaxig kan man säga…

Men mot slutet av januari började jag må bättre och sedan ett par veckor tillbaka känner jag mig som mig själv igen och jag kan nu på riktigt glädjas åt att få känna de där små volterna i magen. Så underbart. ❤️

Så på frågan angående preggo-livet idag jämfört med några veckor sedan så är jag jäkligt mycket mer peppad nu! Det är så skönt att få KÄNNA den här lyckan över ett liv som växer. Den har ju hela tiden funnits där, men undertryckt av alla hormoner som gick bananas i kroppen…!

Annars så liknar det mesta i den här graviditeten den förra. Den enda skillnaden är väl att jag inte kan ta och vila i tid och otid eftersom att den lille bossen här hemma tycker man ska hitta på diverse aktiviteter dagarna i ända… 😍 Jag kan träna det jag vill, jag kan göra det jag vill och jag justerar från dag till dag vad jag gör utifrån dagens status. Den här gången har jag av naturliga skäl inte sprungit lika mycket, därför att det varit vinter och jag har mest åkt skidor, men jag springer fortfarande och det går bra. Den stora skillnaden nu jämfört med förra gången är att jag har kört mer långa och hårda pass och att jag kör mer styrketräning. Och det hoppas jag kunna fortsätta med.

Och precis som förra gången ger mig luktgranar i bilar (ping Emil) illamående på fläcken, kaffe går i begränsad mängd, french hotdog är mitt måste om man åker bil och hallon&lakrits döskallar är något som jämt bör finnas hemma…

Vi har inte kollat kön, det kommer vi inte heller att göra. Precis som förra gången. Livets största överraskning är väl detta och då vill jag inte ta ut den i förskott..? 🙈 Men så tänker jag och jag vet att flera andra tänker helt annorlunda, och det är väl tur att vi alla inte tänker och känner lika? Eller hur?

IMG_7781.jpeg

Nu ska jag och kaggen ta ett litet kvällsfika innan vi kryper till kojs. Tidiga kvällar är min melodi för tydligen är tidiga mornar Harrys melodi.. Jajamensan!

Vad vill ni läsa om angående graviditeten? Finns det några speciella önskemål? Frågor? Funderingar?

So long,

Anna

Onsdag i vecka tio!

Vissa veckor rullar verkligen igång i rekordfart så man inte hinner och andra precis i motsatt tempo men där orken är lika med noll så man ändå inte gör ett jota. Livet va?!

Förre helgen åkte vi ju Nattvasan och var sen ute och servade Team Ramudden under själva Vasaloppet, men det skriver jag om i ett separat inlägg, dock kan jag nog skylla på det för min orklöshet… Jäklar vad det tog! 🙈😅

148576D9-8E20-4A8F-9E05-40912CA0AB3F.jpeg

Denna vecka då? Som vi redan är halvvägs in i? Ja. Och just ja, graviditeten. Kräver väl också ett eget inlägg - men - vi är lite drygt halvvägs & jag är så glad att äntligen få dela resan med er!

Måndag reste vi hem från Dalarna och eftermiddagen sov jag mig igenom… Så mycket energi hade jag. Och ja, tanken var ju att jag skulle göra både det ena och det andra, men just nu måste jag lyssna på kroppen framför allt!

Tisdag lämnade vi H på förskolan för första gången på drygt en och en halv vecka, ni kan ju tänka er att vi var lite nervösa för vi skolade ju in honom i början av februari så han har liksom inte vanan inne än. Men det var helt obefogat! En överlycklig liten kille rusade raka vägen in och hann inte ens ge mig en puss. Sen gick resten av dagen i raketfart - träning, föreläsning, jobb och plugg.

Onsdag inledde jag med morgonjogg innan jag åkte och lämnade H på föris. Sen tog jag en multitasking-timme i gymmet (där jag står och skriver nu mellan övningarna). Dagen kommer fortsätta med jobb, plugg och en härlig lunch där vi ska spåna kring ett nytt spännande projekt.

Torsdag och fredag kommer vara en kombination av träning - jobb - plugg. Men jag är fortfarande lite sliten så ska försöka göra lite lagom! På torsdag ska jag dock haka på ett graviditetsträningspass online från Hart54 - första gången! Det blir spännande.

Helgen hoppas jag bjuder på härligt marsväder så man kan vara ute! Äventyr och utelunch och bara må gått! Eventuellt ska jag utmana Emil på ett crossfit-pass som min vän Nathalie tipsade om…! 😅

Träning blir inom kategorin lagom denna vecka. Fokus på styrka och lugna distanspass. Är väldigt peppad att dra igång mer strukturerad träning nästa vecka, men denna vecka ska jag mer fokusera på att låta kroppen återhämta sig. Det tar lite längre tid när jag är gravid. Och varje pass kostar lite lite mer. Så det gäller att lyssna och justera. Och ja - jag gillar sånna utmaningar!

Nu är det dags att ta tag i den här dagen. Jag ska fortsätta nörda ner mig i träningslärans alla delar (läser på distans från Norge) samtidigt som jag ska försöka få en del jobb gjort. Multitasking är min grej! 🥳

So long,

Anna

Förlossningsberättelsen - del 2

Efter flera timmars hård kämpande, x antal påfyllningar av epidralen och flera tillfällen av ”nej, nu skiter jag i det här” började vi se slutet på det. Jag fick ÄNTLIGEN börja pusha lite och det var en oerhörd lättnad mot att bara andas igenom värkarna. Jag fick pusha lite försiktigt, på varannan eller var tredje värk och jag såg verkligen fram emot varje gång jag fick ta i. Pulsen hos Harry fortsatte att gå ned och de kom in med jämna mellanrum för att kontrollera allt. Och efter ett tag sa de ”nu når vi honom med klocka” och vi insåg att vi inte behövde oroa oss för kejsarsnitt mer.

IMG_2003.jpeg
IMG_2001.jpeg

Och tillslut, efter tio-elva timmars hårt arbete, kom de in och sa ”nu måste du ändra ställning Anna”. Men det kändes som en omöjlighet. Total omöjlighet. Jag låg så bra på rygg med benen uppdragna. Jag hade kommit på ett sätta att andas, jag hade hittat handtag att hålla i och jag visste vad som skulle ske. De tjatade och tjatade, jag vet inte hur länge, tills jag blev tvingad ur sängen. De kom med ett småbord och jag ställde mig upp vid det. Men då var det som att allt satte igång rejält och mina ben bar inte längre. Trycket nedåt var helt m a k a l ö s t. Och nog för att jag hade skrikit lite innan, men nu kom brölet. Oh my. Det brölet har aldrig tidigare kommit ur min mun och kommer nog inte komma ur min mun igen förrän (om) det blir en förlossning till. Jag började inse att vi såg slutet på den långa (för mig) förlossningen. 

Efter att ha stått upp i ett par minuter eller en halvtimme (har ingen aning om hur länge jag hängde på det där bordet) kom barnmorskan, läkaren och ännu en barnmorska in och de sa väldigt skarpt ”nu måste du upp i sängen igen Anna”. Återigen vägrade jag. Det gjorde så jävla ont så jag tänkte att ”nej, det går inte, jag föder stående”. Men när barnmorskan väl skärpte rösten så var det ingen tvekan, jag tog sats och typ hoppade upp i sängen. Och tjugo minuter senare var Harry ute.

Jag fick pusha allt vad jag hade och även om det gjorde skitont och jag hann säga ”jag vill inte” så var detta den bästa upplevelsen under hela förlossningen, för jag fick ta i! Och som jag pushade. Fick så bra instruktioner hur jag skulle göra, barnmorskan höll emot för att jag inte skulle pusha för mycket och tillslut kom orden jag väntat på hela natten: ”nu är det bara en rejäl push kvar sen är det klart…!”. Hann så klart tänka ”fan ta dig om du ljuger nu och jag måste ta mig igenom ännu en värk”. Men hon hade rätt och plötsligt ramlade han ur mig.

Knäpptyst. Blå. Med navelsträngen runt halsen. Helt slapp i kroppen. Men inget av detta insåg jag. ”Oj, vad blå han är..” minns jag att jag sa, men jag la ingen vikt vid det. Men barnmorskan förberedde Emil på att hänga med ut.

Jag minns att jag frågade Emil vad det var för något - ”en pojk!”. Och mitt svar var ”HARRY!!”. Trots att vi hade bestämt sedan innan att vi skulle lära känna krabaten innan vi gav hen ett namn. Men det bröt jag alltså direkt. Min Harry var här.

Blå. Livlös. Slapp. 

Men så kom det där lilla skriket. Blåheten försvann och han fick läggas på min mage. Så liten. Så smal. Men lång. Och helt svarthårig.

Jag, som var helt dissy efter nattens arbete och epidral, lustgas och massa adrenalin, var som avtrubbad, men det där lilla knytet på mitt bröst, det var ofattbart. En frisk liten pojke. Som letade sig upp mot bröstet. Medan jag fick ur mig moderkakan (som jag av någon anledning varit livrädd för att ”föda ut”, men det gick helt av sig självt!) och syddes ihop. Inget av detta märkte jag, för jag hade bara ögonen för vår son. Och Emil. Hans ansiktsuttryck var magi att se. Han är så mycket mer känslosam än mig, så ibland är det som att mina känslor kommer via honom. Och så var det verkligen nu.

IMG_1969.jpeg
IMG_1976.jpeg

Vi hade tagit oss igenom den tuffaste utmaningen i vårt liv, tillsammans, som det bästa tänkbara teamet och vinsten var den största vi någonsin varit med om. Vår Harry var här!

59169617825__DB15EFEC-51C2-4DEE-A60B-54D6D8394556.jpeg

K Ä R L E K E N till denna lilla människa.

❤️

Anna


Förlossningsberättelsen - del 1

Jag har aldrig förstått varför folks förlossningsberättelser dröjer så länge, och nu sitter jag här - mini är sju veckor gammal och först nu kommer den… 🙈😂

På måndagskvällen kände jag att något var på G, så jag började mentalt ställa mig in på att det nog snart skulle sätta igång. Jag hade haft lite förvärkar och varit väldigt trött i ungefär en vecka men nu kändes det verkligen annorlunda.

På tisdagsmorgonen körde jag ett styrkepass, samma vikter som under hela graviditet och det gick helt okay. Varken mer eller mindre. Sen bestämde jag mig för att gå in till stan, en sträcka på cirka 7,5 km, i snålblåst och snöslask. Men jag kände verkligen att jag behövde komma ut. Ut i friska luften, få tiden att gå och samtidigt kanske kanske sätta igång det på riktigt. För jag hade lite värkar då och då och under promenaden började de komma lite mer. Tempot var ovanligt lågt, men det var bara att lyssna på det och traska på så gott det gick. Och det gjorde mig verkligen gott.

CF52B8A7-04E7-4AF7-B620-A3FC8FAE4B99.jpeg
FEFFC818-6059-4593-B17B-B6FD41C5143E.jpeg
3D5E9492-E817-48D6-B33C-817254D41ABB.jpeg

Mot slutet av promenaden, i en nedförsbacke, kände jag som ett ”dropp” inuti mig. Och jag fick för mig att det var en förvarning om att vattnet gick, till och med kanske att det var lite av vattnet som gick… Fast så funkar det ju inte!

7E3E28E5-9716-4DB4-A6E0-D272E54E7DF8.jpeg

Kom in till stan och gick och tog en lunch med en kompis och då började värkarna blir mer och mer regelbundna. Men jag höll det lite lågt, även om jag tror att min vän nog förstod att jag hade rätt ont. Men jag sa absolut ingenting till Emil. Jag ville som inte ge honom falska förhoppningar!

Efter lunchen blev värkarna bara kraftigare och kraftigare och när jag gick till kontoret för att jobba en sväng fick jag ställa mig upp och andas mig igenom värkarna som kom var femte till sjunde minut. Höll mig kvar på stan däför att vi hade sista träffen med föräldragruppen och av någon anledning kändes det lite safe att gå dit och träffa barnmorskorna som höll i gruppen. 

Så när vi skulle gå dit, strax före fyra, var det första gången som Emil faktiskt insåg att jag hade värkar på riktigt. Jag skickade iväg honom för att handla lite mellanmål och när han kom tillbaka var jag på väg med barnmorskan till ett undersökningsrum för att se om huvudet var fixerat. Och det var det! Så vi gick ner till resten av gruppen som satt och väntade på att mötet skulle sätta igång. Jag kunde inte sitta ned, utan fick stå upp för att andas mig igenom värkarna som kom allt tätare. En av de övriga deltagarna kom förbi mig och sa lite på skäm ”åh, har du värkar eller? Är det på g?”. Och jag som var mitt i en värk kunde varken bekräfta eller dementera. Haha! Kanske var nog svar liksom!

Mötet började och barnmorskan inledde med något i stil med ”…och så när vattnet går …” och sen dröjde det nog inte mer än tre sekunder så sa det plopp. Och vattnet fullkomligt forsade ur mig! Mitt bland alla andra blivande föräldrar och barnmorskorna. Och alla blev totalt chockade, precis som jag och Emil. Men vi kunde inte sluta skratta, för det är så jäkla typiskt mig. Chansen att vattnet går ”in public” är typ minimal, men självklart skulle jag råka ut för det. Vi försökte stoppa floden med en bebisblöja och några skötbordsunderlägg men det hjälpte ju föga. Så jag fick gå från vårdcentralen, över gågatan i Östersund, med fostervatten forsande utmed benen, gapskrattande samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom kontinuerligt. Emil ringde in till förlossningen och vi satte oss i bilen för att åka de få minuterna till sjukhuset. Som tur var hade vi väskan med i bilen precis som babyskyddet.

När vi kom in på förlossningen rusade jag in på toaletten för att dra av mig de dyblöta kläderna (fick dessutom kissa i en mugg och jag som gjort sånt så många gånger på grund ut av alla dopingprover hade så svårt att träffa muggen..!) och sedan fick vi ett rum. Värkarna var nu rejäla. På riktigt rejäla. Så efter en kort stund blev vi rekommenderade att ta ett bad, så jag hoppade ned i det varma vattnet. Till en början dämpade det värkarna något men ju värre värkarna blev, desto mindre dämpade vattnet och efter en eller två timmar (min tidsuppfattning försvann någonstans här) klättrade jag upp ur badkaret och upp i sängen. Då skrev de in oss och jag fick börja med lustgasen och samtidigt beställde de en ryggmärgsbedövning. Tack gode gud för det!

59164780088__B892AE2D-D7B7-4E7F-A4D3-626FF4D5A5E1.jpeg

Lustgasen var lite otäck, jag blev yr och illamående och ville inte så gärna ta den, men tillslut fick jag till hur jag skulle andas och det gav en tillfällig paus. Det dröjde en stund innan de kom och kunde sätta bedövningen, men när den väl var satt var det så skönt. Jag fick min första riktiga paus i värkarna och kunde dricka och äta lite av godiset vi hade med. Ja, jag var verkligen inte sugen på något annat än apelsinfestis och hallonlakrits. Så det åt jag. Allt som bars in på bricka tog Emil (nyponsoppa, saft och sen var det något ätbart, men jag minns inte vad det var). 

Vi lyssnade på min absoluta favoritskiva, den jag lyssnat på i alla år inför tävlingar, nämligen Hymns to the silence med Van Morrisson. Den gjorde mig lugn och fokuserad och fick mig i en väldigt positiv och avslappnad stämning. 

Emil var som en klippa bredvid mig. Peppande och hejade och vi var ett jäkla team. Från det att vattnet gick. Hann till och med tänka att jag var himla tacksam över att ha honom vid min sida, över att vi är så vana vid att göra utmaningar tillsammans. Och tacksam över att inte behöva gå igenom detta själv.

För det gjorde förjäkla ont. Ondare än jag hade kunnat tro. Och barnmorskans ord till mig när vi kom in stämde inte överhuvudtaget för mig. ”Kom ihåg att det är mer vila än smärta”. Det vill säga att värkarna är kortare än pauserna mellan dem. Jag hade det inte så. Jag hade kopplade värkar. Värkar som pågick mellan tre till sju minuter. Och sen en till tre minuter vila emellan. Det vare väldigt tufft. Men epidralen hjälpte mig verkligen att kunna slappna av de där få minuterna mellan värkarna och tog udden av de värsta värkarna.

När vi kom in var jag öppen cirka två-tre centimeter. Sen öppnade jag mig cirka en centimeter i timmen. Precis som de sa på föräldragruppen (haha!). Men vid midnatt, cirka sju timmar efter att vi hade kommit in, när jag var fullt öppen, så hände inte så mycket mer. Jag hade en liten tapp som fortfarande ställde till det och gjorde att huvudet inte ramlade ned mer. Vi försökte få bort den genom att krysta men den var envis.

Under hela förlossningen sjönk Harrys puls när jag inte låg stilla på rygg typ. Jag var upp och gick en sväng men fick skynda mig tillbaka för att pulsen var låg. Och när värkarna blev riktigt kraftiga sjönk pulsen i varje värk, så vi var hela tiden övervakade. Och jag var inställd på att de när som helst skulle komma in och säga att det skulle bli kejsarsnitt. 

De sista timmarna var väldigt tuffa. Jag började bli trött och jag hade förfärligt ont. Riktigt jävla ont. Och sa nog till och med någon gån ”jag vill inte mer…”. Tydligen väldigt vanligt. Och svor över att barnmorskan hade sagt att vilan skulle vara längre än plågan och svor över att man inte kunde ta en time out och att jag tänkt att det skulle vara som ett maraton eller som ett av alla tuffa lopp vi gjort. Men insåg att det var en väsentlig skillnad - nämligen att man inte kan avbryta eller kliva av. Man måste bara härda ut. Och många har sagt till mig att det kommer bara vara att kämpa för vinsten du får kommer vara så mycket mer än vad du någonsin upplevt. Och ja, jag förstår vad de menar, men jag vågade inte tänka tanken att vi (jag) skulle få föda ett friskt barn. Jag vågade inte ta ut något i förskott, så jag vågade inte ha det som målbild. Istället hade jag mer konkreta målbilder så som första måltiden hemma (pizza och charkuterier), att smärtan snart skulle vara ett minne blott, löpturer med vagn… Alla dessa målbilder innefattade ju dock att allt skulle gå bra, men det var inte det jag fokuserade på.

… fortsättning följer!

anna


Träningen just nu.

Jag har ju i princip kunnat göra exakt vad jag velat hela graviditeten, har så klart justerat eftersom hela tiden, men jag har ändå kunnat tillgodose mitt behov av endorfiner, hårda pass och lugna pass och dosen av frisk luft. Vilket jag idag är väldigt tacksam för! Tror att en graviditet hade varit oerhört mycket mer påfrestande för både mig och min omgivning annars…

Men sedan förra veckan har något hänt i kroppen. Jag känner hur den förbereder sig på ett annat sätt än vad den gjort tidigare. Och den säger till mig. Berättar rejält kan jag säga. Inga tveksamheter. Och jag känner ju igen signalerna i min kropp rätt bra. Bara det att jag aldrig tidigare varit höggravid. Så i min hjärna blir det lite kortslutning för alla signaler i kroppen säger infektion. Dvs högre puls, ett allmäntillstånd som är tröttare än vanligt och svullna körtlar. Men inga övriga symptom. Men det har gjort att jag faktiskt har tagit det rejält lugnare.

Jag provade att träna lite mer “vanligt” förra veckan, körde bland annat ett intervallpass på bandet (har ju alla siffror uppskrivna så jag kan ju jämföra från vecka till vecka) och trots att det kändes segt så var det inget som sa INFEKTION så då tänkte jag att jag provar träna någon dag till. Så dagen efter cyklade jag med Emil in till stan. Eller han sprang och jag cyklade. Och jag skämtar INTE när han SPRANG ifrån mig. Alltså detta ska inte ske. Så då tänkte jag verkligen “okey, nu är det dags att ta det lite piano”. Så helgen som var gick åt till att vila och bara sova. Flera timmar per dag faktiskt. Och ingen träning what so ever.

Men igår var rastlösheten ett faktum. Och drömmen om ett intervallpass fanns, men där begränsade jag mig faktiskt. För körtlarna var fortfarande rejält svullna, men fortfarande utan övriga fysiska symptom (hade både kollat puls och feber), så jag körde ett styrkepass och gick sedan en längre promenad.

Happy Monkey!

Happy Monkey!

public.jpeg

I morse gjorde jag samma sak.

Så träningen just nu den är på en nivå den aldrig varit tidigare. Och ENBART för mitt psykiska välbefinnande. Men det är helt ok. Faktiskt väldigt skönt! Jag är glad för den friska luften jag får av mina promenader och tacksam över att jag fortfarande kan lassa på lite vikt på stången när jag kör styrka. Och återigen - varje “pass” jag får till är jag väldigt tacksam över.

public.jpeg
public.jpeg

… kontrasterna i vädret just nu alltså! 😍

public.jpeg
public.jpeg

Men framför allt vill jag ju vila upp mig lite också nu, ladda liksom. Och vila kan man ju göra på många olika sätt. Att ligga raklång i soffan och vänta är inte att vila upp sig för mig. Att vila och ladda upp för mig handlar om att göra saker lagom, göra saker jag mår bra av och få en dos frisk luft varje dag.

Så det blir ingen lista med veckans träning denna vecka - utan mer en pepp att våga lyssna på kroppen och justera!

So long,

Anna

Vecka Fyrtio.

Veckan då vi har BF för krabaten. Veckan som är FULLSMOCKAD med hantverkare hemmavid, projekt som ska startas upp och annars diverse saker som jag JUST NU känner spontant why?! Varför är det alltid så?! 😅 Allt på samma gång.

Känns lite meningslöst att skriva vad som sker dag för dag denna vecka då jag (faktiskt) har en tom kalender förutom ett STORT RÖTT HJÄRTA på torsdag - den 3e oktober - dagen för krabatens beräknade ankomst. Men som vi ju alla vet vid det här laget - endast 5% av alla barn föds just det datumet de är beräknade till men det är ju ändå någon form av milstolpe liksom! Så nu börjar väl den där riktiga väntan tänker jag…? Eller den började redan förra veckan när det så smått satte igång, dog av, satte igång, dog av… osv osv. Ni fattar. Så japp - vi går i väntans tider.

Helgen som var då? Ja, vi skulle ju ha varit nere på Lidingö och sprungit. Eller Emil skulle springa (alla tre lopp!) medan jag skulle ha hejat. Men av naturliga anledning blev det ju inte så. Istället har jag sovit, sovit och åter sovit i helgen..

Förra veckan var lite så här…

… helgens sysselsättning - magasin & diverse ätbart inom räckhåll!

… helgens sysselsättning - magasin & diverse ätbart inom räckhåll!

VECKANS KÄNSLA: Det närmar sig!!

VECKANS BÄSTA: Unnade mig vila, unnade mig tid med vänner, unnade mig god mat, unnade mig utomhustid!!

VECKANS SÄMSTA: Tröttheten from hell. Tillsammans med illamående och dåligt humör. Heja slutspurt på preggo-tiden!

VECKANS ÄNTLIGEN: Första signalerna på att det börjar gå mot sitt slut den här graviditeten. Om än skräckblandat så klart!

VECKANS SAKNAD: Efter närheten till familj, som alltid. Och faktiskt också en kropp som är obegränsad i rörelse…

JUST NU: Ligger och väntar på läkare, har varit inne för en extra koll som (tydligen) de flesta förstagångsföderskor gör. Sånt kan man också göra en måndagsförmiddag. Eller söndagskväll… 🙄

HELGEN: Tillbringades sovandes i soffan med min gravid/amningskudde. Lyckades tvinga upp mig vid ett par tillfällen för lite frisk luft och hann dessutom (hallelulja) baka bananbröd OCH dadelbollar…!

LÄNGTET: Efter den som håller mig vaken om nätterna och gör mig brydd på dagarna och i princip tar upp all min tankeverksamhet och ÄTER upp min energi just nu. Welcome to life med splittrade känslor! Haha!

… det var förra veckan det, nu kickar vi igång den här veckan på bästa tänkbara sätt och hoppas halvt om halvt att vi får möta den lille/lilla snart samtidigt som det ju egentligen inte gör någonting om hen får ladda upp i kaggen ett tag till!

🎈

Anna

Ta det piano?

Filosofin under hela min graviditet har varit, utan urskiljning, lyssna på min kropp. Och trots min bakgrund som elitidrottare har det varit en nyttig upplevelse och lärorikt att lägga vilja åt sidan och faktiskt låta kroppen styra.

Och när jag varit som tröttast och mått som sämst har ju kanske viljan varit att ligga på sofflocket men känslan i kroppen varit att rörelse eller aktivitet nog skulle göra mig gott. Och då har jag alltsom oftast lyssnat på det. Ambitionsnivån har dessa dagar varit låg, fokus legat på att få frisk luft och lite motion.

public.jpeg

Och efteråt - hallelulja! Orken men framför allt välmåendet har varit så mycket bättre. Och nu i slutspurten av graviditeten är orken varierande. Väldigt beroende på hur sömnen varit på natten. Men jag har fortsatt lyssna på kroppens behov av fysisk aktivitet. Och så klart också det självklara behovet att faktiskt vila emellanåt.

Trots att jag hela tiden varit så tydlig med mina ambitioner och behov kring den fysiska aktiviteten får jag en hel del ”tips” på att vila upp mig inför förlossningen och tiden efter. Och jag förstår omtanken bakom. Men jag tänker så här - är det inte viktigare att jag mår bra? Eller är inte det grunden i det hela? Att må bra? Och jag vet med säkerhet att jag inte mår bra av att ta det piano. Jag hwr dragit ned på tempot rejält, både i livet och i träningen, men att utesluta det helt och lägga mig på sofflocket, det skulle jag verkligen inte må bra av.

Istället laddar jag upp inför kommande ofattbara utmaningar genom att göra det jag mår bra av - träna lagom, få frisk luft och äta gott! Och hinna umgås med min familj och mina vänner! 😍🙌

Jag återkommer till det hela tiden, men mitt mantra lyssna på din kropp - den kommer guida dig från dag ett! Oavsett om du är gravid eller ej! 👊🏻

För det har jag gjort och det kommer jag fortsätta göra hela vägen fram tills vi får möta krabaten och efter.

So long,

Anna

Det där med humöret..

Jag är i grund och botten en rätt glad person. Jag har väldigt svårt att se pessimistiskt på saker och ting och ser hellre enbart den positiva sidan om inte motsatsen är uppenbar. Som barn kunde jag vara långsur och få utbrott om jag ansåg att något var fel, men det var rätt sällsynt. Mitt tålamod är och har alltid varit en styrka.

Sen kom den här graviditeten och tålamodet och min förmåga att sätta mig lite utanför diskussioner för att inte spä på dålig aura eller bara rycka lite på axlarna åt andras utbrott, den fullkomligt flög sin kos. Whaaat?! 🙈

Jag har alltid haft ett hett temperament, men det har sällan varit ett issue, jag har allt som oftast använt det på rätt sätt.

Men nu. Hallå?! Vad hände?! Jag fullkomligt exploderar av minsta lilla. Sen går den där tok-aggressionen över rätt fort, men det är som om jag bränner så mycket krut på att explodera att jag sen kan vara lite låg en hel förmiddag. Alltså jag skrattar när jag skriver det här, för det är så jäkla komiskt. Som om en jäkla argbigga har tagit kontrollen över mitt huvud och mun i vissa situationer.

Gissar dock att jag inte är unik… Eller hur var det för er, kära preggo-vänner? 🙄

Nu: l u n c h. Ett bra sätt att bota aggressions-explosioner. Tillsammans med fysisk aktivitet. 🙈😂 Stackars Emil.

So long,

Från en Anna som unnat sig en längre rullskidstur, ska få äta en god lunch å sen gå lite på feeling = bra för familjefriden

Vecka trettioåtta.

Ny vecka, halva september har gått och hösten är här för att stanna. Spöregn ute och hela fem kaxiga grader ute. Känns helt rätt att ta det piano idag, tända ljus, läsa en bok och kanske kanske unna mig lite ego-tid i gymmet lite senare. Om jag får feeling.

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

Vecka trettioåtta innebär att vi mot mitten av veckan går in i gravidvecka trettionio och att det då återstår fjorton dagar till beräknat BF. Visste ni förresten att bara 5 % av alla barn föds på sitt utsatta datum..? Det säger ju en del om att man verkligen inte ska stirra sig blind på det där datumet, men med tanke på hur oplanerad, ostrukturerat och fullkomligt ovant allt är kring detta så känns det ändå skönt att hänga upp det i alla fall runt ett datum. Har ni som varit i samma situation som vi också känt så?

Tänkte att jag gör som förra veckan, en liten sammanfattning om hur den här veckan kommer se ut…

MÅNDAG: Idag är min prio å t e r h ä m t n i n g. Både fysiskt och mentalt. Jag ska göra så lite jag kan, unna mig powernaps och hålla mig hemma. Får jag feeling kan jag på min höjd unna mig ett styrkepass (mina styrkepass är inte, med mina mått mätt, så fysiskt ansträngande, jag vilar länge mellan övningarna och kör bara ett par övningar). Men that’s it!

TISDAG: På morgon ska jag ta och träna något, har inte bestämt vad än. Sen in till kontoret, jobba någon timme och försöka hinna träffa lite vänner. Efter lunch har vi möte och sen andra träffen med föräldragruppen på MVC. Den här gången skulle vi gå igenom profylax…

ONSDAG: Är än så länge oplanerad, men mest troligt någon form av träning och sedan jobb. Har inga möten inplanerade, men det finns alltid saker att beta av. Så att säga!

TORSDAG: Har en liten dröm om att dra till fjälls, men det beror lite på vädret. Om inte det blir av, kommer nog dagen att likna onsdagen.

FREDAG: Rutinbesök hos barnmorskan och sen tar vi helg - woop woop!

HELGEN: … är HELT oplanerad! Bara jag och Emil, hemmavid. Lyxigt värre!

… med andra ord en rätt lugn vecka och det känns helt rätt!

VECKANS TRÄNING: Eftersom jag var rätt trött förra veckan, och nog är fortfarande, kommer jag gå väldigt mycket på feeling och dag för dag. Och kanske lite efter hur vädret är, om det blir inomhus eller utomhusträning. Men någon form av träning ska jag få in i alla fall sex av sju dagar!

  • 3 styrkepass

  • 1 tröskelpass (ca 80-85% av max)

  • 1 intervallpass med kortare intervaller (favoriten just nu är att kombinera stavgång på bandet med stakning i Ski-Ergen, typ 5 x 4 min eller 6 x 5min)

  • 1-2 längre lugna pass (2h+)

  • 1-2 “vanliga pass”, dvs pass i det tempo jag pallar för dagen i 45-60min

Det var vecka trettioåtta det. Vem vet vad denna höstiga vecka kommer innehålla? Och det är så jäkla spännande!! 😍

So long,

Anna

Söndag.

Veckan som varit har jag längtat efter så länge. Första veckan hemma på riktigt på så länge. Sista perioden som preggo inleds på riktigt (vem vet hur länge jag får njuta av sparkarna i magen å svära över tappade saker på golvet), jobbuppdragen har drastiskt minimeras (medvetet) och vi landar hemma. På riktigt! Och dessutom besök av syster med sambo och vår favorit - minigrisen Nils! Vår familjs senaste tillskott, tre månader och redan ALLAS favorit. Utan konkurrens. Kärlek vid första ögonkastet.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

VECKANS KÄNSLA: Stoppa tiden. Nu. Allt går lite för fort. Vill liksom bara stanna och njuta av magen, av tiden på året, av tid med Emil, av tid med familj och vänner.

VECKANS BÄSTA: Tid med syster med familj, dagsturen till fjälls tillsammans med syster och Maria. Helt enkelt kvalitetstiden med mina kära! Och tid utomhus. Fullkomligt älskar det!

VECKANS SÄMSTA: Tröttheten. Den är påtaglig. Energin räcker inte helt hela dagarna och jag blir snabbt både trött och hungrig. Humöret blir ju lite påverkat av det också om man säger så…

VECKANS ÄNTLIGEN: Hösten är här! Jag har faktiskt längtat. Och så klart - äntligen kom syster med familj upp till Östersund. Sist de var här var i julas. Det är långt mellan Östersund och Västerås. Alldeles för långt. Tur att det finns FaceTime!

VECKANS SAKNAD: Som alltid till resten av familjen som inte var här i helgen. Men också efter en kropp som har lite mer ork och som jag vågar pusha! Men det vet jag ju kommer, så småningom.

JUST NU: Landat i soffan, varit och slängt skräp, handlat en go’kaffe och faktiskt packat BB-väskan! Nu ska jag läsa bok och ta en riktigt skön söndagseftermiddag.

HELGEN: Har varit DRÖMSK! Från morgon till kväll. Vi har varit utomhus så mycket vi kunnat. Ätit gott. Pratar. Umgåtts. Och så klart - luktat på bebis, finns det något bättre? Känns helt overkligt att vi snart ska få ha vår egen liten. ❤️

LÄNGTET: … på riktigt så känns det som om jag skulle kunna stanna i tiden som är här och nu även om vi så klart räknar dagarna tills vi får möta vår krabat. Men jag älskar känslan på hösten - som om alla möjligheter ligger framför en! Lite så som många känner på våren (tror jag) känner jag på hösten, tror det har att göra med att det förr alltid var slutspurt mot säsong! Dock finns det ALLTID en längtat till fjälls…

So long,

anna

Baby world - nu är vi kittade!!

Detta inlägg presenteras i samarbete med Babyworld. Och alla länkar i inlägget är klickbara och öppnas i ett nytt fönster.

Babyworld - vi är kittade!

Eftersom varken jag eller Emil hade en endaste aning om vad vi behöver inför krabatens nedkomst, kändes det väldigt tryggt att vända sig till några som verkligen visste vad de snackade om.

Så i mitten av augusti åkte vi via Uppsala och passade på att stanna till för att kitta upp oss. Vår filosofi var det viktigaste först för himmel vad kan man skaffa prylar till kids. Det känns dock som att det är vettigare att börja på en stadig grundnivå där man har det man absolut behöver när man kommer hem från BB istället för att börja vitt och brett och satsa på allt.

Både jag och Emil sa det att om vi skulle ha gjort det här utan guidning så hade det både tagit oss längre tid men framför allt hade vi nog blivit rätt oense om vad som var prioriterat. Nu slapp vi det - evigt tacksam för det!

Jag har, precis som säkert många andra i min sits, några gravidappar och där har man ju olika checklistor med vad man “bara måste ha” före barnet föds. Dessa har gjort mig rejält stressad. Minst sagt. Jag har typ inte ens öppnat dem.

Men på butiken utgick vi också från en “checklista” och med facit i hand var det nog ett väldigt bra system, för annars blir det nog lätt att man missar men också kanske faktiskt köper mer än vad man behöver. Den checklistan kommer snart läggas ut på deras hemsida/e-handel, men så här ser den i alla fall ut.

public.jpeg

Av de stora grejerna vi fick med oss var det följande (allt som är blåmarkerad är en direktlänk in hos Babyworld):

  • Vagn från Cybex Priam helt enkelt för att den var så snygg och vi kommer komplettera med löpvagn och en vagn för att kunna åka skidor och cykla med. Till den kom ju även sittdel och adapter för babyskyddet och sen ska vi addera terränghjul och eventuellt ett par skidor.

  • Babyskydd från BeSafe - smidigt och lätt (men samtidigt, alla dessa känns ju säkra och bra!) och sätesskydd, spegel och solskydd för fönstret.

  • Skötväska som också kan användas som en ryggsäck (bra för ryggen tänker jag!) & en mindre "organizer" att hänga på själva handtaget där man kan ha det mest vitala - napp, telefon, dryck och kanske våtservetter…?

  • Babynest - många av mina vänner har sytt egna, men nej, inte jag!

  • Tillbehör till vila - kudde, täcke, lakan, madrasskydd, påslakan, spjälskydd. Allt i gråvit skala, dels för att vi gillar dessa färger men det känns också lite mer safe eftersom vi inte tagit reda på vad krabaten är för någon.

  • Filtar - en i jersey och en i bomull.

  • Specialkudde för det lilla huvudet… Med ett överdrag i grått (som jag i vloggen tror är någon form av “tuttskydd”… 🙈😅)

  • Bärsele och bärsjal. Bärsele kändes självklart i och med att jag burit kids i sån förut (så smidigt om man vill ut i naturen och traska eller bara ha händerna fria) medan jag var rätt tveksamt inställd till bärsjal. Tänkte att jag aldrig kommer att kunna knyta en sådan och än mindre få i en baby i den. Men den bärsjalen vi till slut valde var “färdigknuten” och bara att dra över huvudet och det var väldigt smidigt att stoppa ned barnet utan att det kändes omständigt. Och dessutom känns det som om det är lite olika användningsområden för bärsele och bärsjal.

  • Babyvakt - när man bor på två våningar så känns det rätt självklart att ha en babyvakt. Vi kör dock utan video, bara med ljud. Känns tryggt på något sätt!

  • Bröstpump med nappflaska. Jag valde faktiskt en manuell, hade någon känsla i mig att jag skulle gilla det bättre. Nu vet man ju inte ens om man kommer använda sig av det, men det känns ändå bra att ha en sån!

  • Babysitter och babygym - för att kunna sätta ifrån sig barnet emellanåt. Och vi har faktiskt två babygym, ett uppe i vårt livingroom och ett nere i gymmet. Klart krabaten ska träna samtidigt som vi! 😍

  • Badbalja med tillbehör som handduk och badtermometer.

  • Skötbädd och hårborste och nagelsax med tillbehör.

  • Nappar som lyser i mörkret och en mer vanlig.

  • Luktfri blöjtunna. Bra för en med känslig näsa som mig!!

  • … och det bästa för mig (redan nu!) - amningskudde / gravidkudde, nu sover jag som en prinsessa igen!

… och vill ni se hur det såg ut när vi irrade runt som yra höns och sedan skulle packa upp det hemma, kolla in vloggen! 😅

Tack Babyworld för er hjälp - vi slapp en hel del osämja och funderingar och annat som kommer med när man inte vet…

Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

public.jpeg
public.jpeg

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Icebug Xperience

Kom fram till Ramsviks camping igår efter att ha åkt nattåget till Göteborg, ätit lunch med kusin och moster och haft en träningsdate med ett par som budade hem auktionen vi hade på Springhjälpen i våras. Checkade in i vår lilla campingstuga, åt en stadig middag och spelade in några snuttar för diverse användning (bland annat ny vlogg så klart!).

Sen hade som kvällen gått och vi var två trötta själar som kröp till kojs på loftet i den lilla stugan. Strax före åtta i morse ringde klockan och vi gick till restaurangen där frukosten serverades. Jag som numera inte får plats med så mycket i magen fick tänka till lite vad jag stoppade i mig (blev två skivor bröd med rejält med sylt (och smör), juice och en liten kaffe) medan Emil nog njöt lite mer av utbudet på buffén.

Sen gick vi tillbaka till stugan, packade ihop en ombytesväska för dagen och bytte om. Fyllde ryggarnas vätskepåsar, satte på oss nummerlapp och snörade skorna.

För klockan 10.30.00 gick starten för den sista utmaningen här nere på Västkusten - nämligen IceBug Xperience! Eller så startade jag, i Run&Walk-klass, medan Emil startade en timme senare i Run-klassen.

public.jpeg

23.7km i oerhört blandad terräng väntade. Klippor, hällar, stenar, grusväg, asfalt, blött och obanat och tillslut en träbrygga in mot mål. Från Ramsvik till Smögen.

Jag hade en riktig gravid-dag. Men mest troligt hade den kunnat vara än värre om jag ätit en redig frulle, nu fick jag mest bara håll i tid och otid och blev kissnödig på ”riktigt” och ”fejk” mest hela tiden. Så det blev inga snabba, härliga kilometrar, men jag njöt ändå av att kunna springa (mestadels) och njuta av naturen, heja på alla människor och få andas frisk havsluft! Emil däremot, han sprang han. Fort också. Så jäkla fort att han passerade mig när ynka 700 meter återstod. Han. Sjukt nöjd. Jag. Jäkligt less. Summa sumarum - han sprang fort, jag lufsade fram utifrån dagens förutsättningar!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Men tänkt ändå att jag gjorde det! Jag tog mig i mål, jag anpassade farten och tempot och jag lyssnade på kroppen och lät den styra helt och hållet. Och på något sätt är det mer utmanande att låta magen styra än att plocka fram tävlingsdjävulen och bara köra. Faktiskt. Det här triggar mig mer just nu. Pushar mig att hantera en ”tävling” på ett annat sätt. Och det tror jag är väldigt nyttigt!

public.jpeg

I morgon väntar 29km fördelat på 10km och sedan en färja på ca 10 min (som går varje halvtimme) och sedan återstår 19km till mål. Jag ska springa de första 10km ute på Bohus-Malmön och sedan gör jag en avstämning av min kropp om jag kör resterande 19 eller spar mig till tredje etappens 27km… Kroppen får helt enkelt styra!

Nu ligger vi och slöar, käkar godis och chips och dricker saft. Laddar med andra ord. Kroppen är lite trött men på ett bra sätt. Kommer sova gott i natt!

public.jpeg
public.jpeg

Det är himla roligt att få uppleva sånna här lopp, där det mer handlar om upplevelsen än prestationen. Det är något nytt för oss. Nytt men väldigt uppfriskande och härligt!

Nu: Elementary säsong 6.

Happy Fri-yay till er alla å tack för all respons om kosten - låt mig återkomma mer där!

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Det där med att må lite kasst emellanåt!

Tack för all feedback på det här inlägget! Det är häftigt hur olika graviditet är, det slår mig hela tiden.

Jag har ju i princip varit opåverkad fram till någon vecka sedan (om man bortser från de där tuffa första fjorton veckorna) och emellanåt till och med glömt bort att jag varit gravid.

Men så är inte fallet längre. Det började med svimningskänslan när man ligger på rygg (som många av er skriver om) i mitten av juli och de senaste två veckorna har det börja komma i tid och otid oberoende av om jag sitter, ligger eller står. Det är som att kroppen jobbar på högvarv när jag är i vila (för det händer mig aldrig när jag är fysiskt aktiv). Och känslan är densamma som när man begränsar syretillförseln liggandes på rygg, men min egen teori är att det är för att mitt blodsocker är lågt. Har ju alltid varit känslig för lågt blodsocker men aldrig på detta sätt - illamående och den här obehagskänslan precis som i början av graviditeten. Och jag har inte knäckt koden hur jag helt blir av med det förutom att ändra ställning och sen plötsligt kan det försvinna. Även om jag inte äter något.

Jag som ogillar att inte ha kontroll på hur jag mår och hur jag kan påverka det gillar det inte alls!

Fortfarande mår jag ju som bästa när jag är aktiv, där känner jag mig som mig själv även om en gravid version av mig själv, men till vardags börjar jag verkligen känna mig gravid. Det trycker på och sen dessa illamåendeperioder. Samtidigt tänker jag att det inte är mer än rätt att jag också faktiskt börjar märka av att jag faktiskt är gravid.

Fick ni tillbaka illamåendet ”mot slutet”? Och kom ni på något sätt att råda bot på det..? ☺️

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Vill ju inte skriva för mycket om preggo-livet så bi ledsnar liksom, men vad vill ni mer att jag skriver om? Målbild inför förlossning har jag fått som förslag, bland annat, men vad mer? Let me know! 🙋🏽‍♀️

So long!

Anna

Det funkade!

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

public.jpeg
public.jpeg

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

public.jpeg
public.jpeg

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här!

So long!

Anna

Lite feltajmad. Eller?

Idag var vi på ett rutinbesök hos barnmorskan på förmiddagen efter att ha hunnit upp till fjälls tur och retur. Man hinner med mycket före klockan tio om man går upp 04.20... 

… men att få börja morgonen med att springa i den där terrängen, det väger upp den nästan obefintliga sömnen (för en som vill ha 8-9h/natt).

public.jpeg

Men. Nog om det.

Efter att ha haft vikarier i sommar fick vi nu träffa samma barnmorska som jag träffade när jag skrev in mig i februari. För mig har det funkar väldigt bra med alla tre vi hunnit med, men att få träffa samma så här mot slutet kommer nog bli rätt skönt.

När vi var på de första besöken upplevde jag inte att jag hade så mycket frågor, ville helst bara få höra krabatens hjärta och att allt såg bra ut. Men nu ploppar det upp mer frågor och funderingar för varje gång så det är skönt att man träffas så ofta.

Sedan förra veckan har jag haft ett par tillfällen där jag blivit väldigt låg och yr, så där lite svimfärdig liksom, och jag har ofta kopplat det till att jag varit hungrig/lågt blodsocker. Men igår när vi var på en föreläsning om förlossningen på sjukhuset kom yrseln och illamåendet väldigt plötsligt över mig, så pass att det enda jag ville var att lägga mig på golvet i fosterställning. Det var ju dock inte riktigt aktuellt, och att få ner huvudet mellan knäna är ju otänkbart, är ju något iväg så att säga, så jag fick istället hänga på stolen framför och bara andas. Kallsvetten trängde fram och det var mindre härligt. Speciellt när man är bland folk! Efter en stund ebbade det av men kom ganska snabbt tillbaka för att sedan försvinna helt. Tänkte för mig själv för att de var obehagliga bilder eller något sånt som triggade det (är inte särskilt bekväm i sjukhusmiljö eller ett fan av blod... 🙄), men insåg sen att det nog inte var det. För just före illamåendet kom hade jag haft ett väldigt tryck upp mot diafragman. Och jag inser att så har det varit varje gång. Ofta i kombination av att jag är lite låg på energi. Snacka om lite feltajmad illamående-känsla! Eller ja, det var ju rätt bra om jag nu hade tuppat av, för det var på sjukhuset och det var barnmorskor som höll i föreläsningen, men bland folk… Nej. Inte trevligt alltså!

Är detta något ni har upplevt? Jag frågade barnmorskan om det idag och hon höll med mig i mina misstankar men sa också att det ju finns många anledningar till att börja bli yr/svimfärdig så som lågt blodtryck, lågt blodsocker och/eller dåliga järnvärden. Men att krabaten mest troligt kommer åt något som gör att jag får den här känslan, typ liknande som man (jag) kan känna när jag ligger på rygg då syretillförseln stryps.

Har dock inte upplevt det när jag varit ute och tränat eller varit aktiv och det känns ju tryggt!

Snacka om att jag börjar bli gravid nu! Även fast jag verkligen inte klagar, mer bara konstaterar. För i övrigt mår jag ju fortfarande väldigt väldigt bra. 

Har ni (om ni upplevt liknande mot ”slutet”) gjort några egna reflektioner vad som kan göra att den där känslan kommer? Just nu är det ju speciellt när jag sitter ned!

Nyfiken att höra era erfarenheter!

So long,

Anna