Sedan jag skrev sist har det gått i lite mer än 200 känns det som. Emil for ner till Italien för två veckor sedan för att träna tillsammans med Zebastian Modin och Paralympicslaget. I mars går ju Paralympics av stapeln, i Peking, och på samma höjd som Livigno, dit laget for på läger. Själv hade jag två camps tillsammans med Maria PH och Skistar, först i Åre med fokus på cykel och sedan i Sälen där också systrarna Kallur var med och fokuset var, jajamensan, LIVSNJUTERI!
Direkt från Sälen stoppade jag in grabbarna i bilen och for ner till Stockholm, checkade in bagaget redan på kvällen för att göra morgonbestyren lite mindre styriga och tog sedan in på Clarion på Arlanda.
Vi är ju väldigt bortskämda med enkla nattningar av storebror, vi lägger honom i sin säng i sitt rum, drar ned rullgardiner, pratar lite med honom och säger sedan hejdå och drar till dörren. That’s it! Man kan göra honom prata och dona en stund men han blir sällan ledsen så vi behöver gå in igen. Men på Arlanda skulle vi nu bo i samma rum och jag var rätt sliten från campet och kände mig inte så sugen på att lämna rummet för att han enklare skulle somna, så läggningen tog liiiite längre tid när han upptäckte att man ju kunde prata med mamma som var i samma rum… Men tillslut så!
På morgonen fick jag väcka dem båda, tog en snabb frukost på hotellet innan vi gick till säkerhetskontrollen och fick, tack och lov, gå genom snabbkön för att slippa köa. Sen hade vi några timmar på flygplatsen innan planet skulle gå. Storebror var helt till sig av förväntan inför flygningen!
Själva flygningen gick bra, lillebror slumrade efter jag hade ammat men storebror var vaken hela flighten och började bli rätt rastlös sista halvtimmen, men jag slapp ta fram ipaden utan det räckte med att lyssna på Pippi, läsa lite bok, klättra på mamma och leka med jeepen som var med.
Väl i Zurich blev det lite mer stök och bök. Jag hade enormt med bagage, kunde inte sätta storebror på vagnen, utan fick bära honom på axlarna, ha lillebror på magen och sen försöka styra en ÖVERFULL bagagevagn. Och när jag skulle hämta ut hyrbilen brakade lite av helvetet lös med en över trettio minuter lång väntan på att få nyckel till bil, skrikande bebis (fick amma i kön), trött storebror som dessutom bajsade mitt i allt och en hungrig mamma… Tillslut fick vi hyrbilen, bytte blöja på båda kidsen, satte i bilstolarna (som jag hyrde på plats), packade i bagaget i bilen, ställde in gpsen på Livigno och rullade ut. Och insåg ”jag hade glömt att äta lunch…”. Det trodde jag ALDRIG skulle ske! Haha! Som tur var hade jag energibars och torkad frukt med så det gick egentligen ingen nöd på mig.
Trafiken var lugn så efter drygt fyra timmars körande via dels ett biltåg och över ett pass var jag framme i Livigno och snacka om lyckan när storebror får träffa pappa igen! 🥰
Och så härligt att ÄNTLIGEN få se alperna igen och dessutom tillsammans HELA familjen!
I morse drog para-laget hem, så nu är det bara familjen kvar och vi kan göra träningen mer tillsammans. Vi bor på ett supermysigt familjehotell som fixar i princip allt man ber dem om och det är så enkelt allting. Det känns så genuint. Och italienare är så avslappnade med barn (🙈😅) så man slipper bli stressade när det blir lite väl högljutt eller när det blir lite för mycket spring i benen vid måltiderna. Vi har helpension med ett tillägg för mellanmål mitt på dagen, passar oss ypperligt!
Dagarna fylls med träning och mat och, för mig, så mycket återhämtning som går efter en hektisk period.
Nu väntar läggning och middag, får återkomma med mer härifrån om/när jag hinner!
Ciao! 🇮🇹👋
Anna
Psst. Fortsätt gärna komma med input på vad ni vill läsa så ska jag försöka fixa med det när tillfälle ges!
Psst 2. Blev något strul med uppladdning av bilderna så de kommer här efter! 😅
