På tur.

Vi drog ju iväg den andra januari ner hit vilket betyder att vi nu varit borta i sexton dagar. Och vi har tolv dagar kvar. Emil åkte ju hem när vi drog hit i måndags och kommer inte åka ner hit igen eftersom det nu verkligen börjar bli nedräkning mot uppladdningen inför Paralympics. Redan den tolfte februari drar han iväg igen, om allt går som det ska (✊🏻), så det är verkligen slutspurt. Tanken var från början att vi, jag och barnen, skulle följa med ner till Italien den första perioden av deras precamp men som läget är just nu med smitta är jag lite osäker på ännu en flygresa och hotellboende.

Att vara på resande fot och på sånna här vackra ställen under pandemin är speciell. Naturen är ju tillgänglig för oss, och det är ju där vi spenderat mest tid, men sånna där spontana kaffestopp här och var eller en middag på restaurang blir det ju inte mycket av. Och direkt där det är folksamlingar tar man ett extra djupt andetag innan man passerar med munskydd och håller andan. Och undviker i största möjliga mån att ens vara i närheten av folk. Man missar ju liksom en del av det här med att vara här nere, det där med att njuta av en god pasta på restaurang spontant eller en riktigt bra cappuccino på ett kafé man passerar, men det är i sammanhanget ändå en petitess för vi ÄR ju här nere. Vi mår bra. Vi kan åka skidor. Vi kan njuta av sol. Av naturen. Av att vara tillsammans.

Och vi kan göra det här äventyret ihop med tävlingar på helgerna och kvalitetstid i veckorna! Så himla tacksam för det!

Nu ska jag gå över till grabbarna i teamet, jag fick hjälp av dem med ett jobb idag som vi ska kolla igenom. Och jag hoppas killarna kan komma till ro i det gemensamma sovrummet under tiden. Låter inte riktigt så just nu… Haha!

So long!

Anna

Ciao!

Vilka fina dagar vi haft här nere!! Har inte hunnit med i närheten så mycket som jag tänkt innan (skriva, läsa, vila, jobba) men det är sekundärt för det är inte därför jag är här. Jag är här för att ÅKA skidor och vara med familjen. Och DET har jag gjort och varit. Så himla härligt!

Sedan vi kom i söndags har vi hunnit med både en magiskt fin långtur, Intervaller i blötaste klippsnö, rekat tävlingsbanan, kört styrka och druckit en mängd cappuccino. Solen har lyst och snön har vräkt ned.

Och idag bytte vi boende. Från hotellet nere i Toblach där vi bott många gånger med landslaget, upp till en by i bergen där teamet bor. Vi har checkat in i finaste lägenhet man kan tänka sig. En nybyggd lägenhet i ett gammalt hus, perfekt för oss sex med en övervåning som precis rymmer ett sovrum med on suit och på bottenplan med ett stort sovrum där både vi och barnen ryms. Harry har en platsbyggd säng med staket (måste ta en bild!!) och Helge har en spjälsäng. Och sen ett mysigt kombinerat allrum och kök som har stora fönster mot dalen och en balkong.

Teamet bor ett par hus ovanför oss och just utanför huset är längdspåren och en uppkörd pulka backe. Hotellet eller vad man nu kallar ställer där vi hyr lägenheten, har en massa kälkar så i morgon när solen ska skina och jag har planerat in en vilodag ska vi minsann ut och åka.

Nu måste jag äta lite kvällsfika - återkommer med bilder från detta fantastiskt fina ställe! 😍

Anna

Piemonte. Barolo. Böljande kullar.

Från Gardasjön drog vi vidare i Italien. Ingen av oss var särskilt sugen eller redo att lämna den goda maten, de härliga människorna eller solen och värmen. Så efter lite letande och funderande fick Emil fria händer att boka nästa boende. Och nästa resmål.

Det blev Piemonte. Barolos vindistrikt. Vi var där ett par dagar i fjol på vår honeymoon-roadtrip och kände oss inte helt klara med regionen och vi ville se mer.

Så vi lämnade sydalpisk miljö med lite kargare berg, brantare klippväggar och djupgrön sjö för gröna kullar täckta med vinrankor och fantastiska cykelvägar åt alla möjliga håll. En turistigt men ack så vacker liten idyllisk by med gelato i varje gathörn och restauranger här och där och aldrig mer än en tanke från ett bad till en vingård på landsbygden med makalös vy utöver vingårdarna och alla småbyar på kullarna.

Fantastiska kontraster minst sagt.

Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

… Emils förrätt en av dagarna.

Dessa solnedgångar alltså!

… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

… men detta visste ju inte jag när vi lämnade Gardasjön. Jag visste att vi tog sikte mot Piemonte men jag hade ingen aning vad Emil hade bokat. Efter fem sex timmar kom vi fram till paradiset ni ser ovan. Ett hotell som smakfullt renoverats utan att tagit bort charmen. Kanske lite opersonliga rum, men det fanns ändå något där som gjorde det väldigt intimt.

En lagom stor pool med solbäddar rakt utanför vårt rum. På kvällarna åt vi middag i hotellets restaurang som visade sig vara en riktig pärla. Emil drack Barolo och njöt till fullo. Smakade på deras ostar och goda italienska skinkor. Själv sippade jag på lemon soda och tänkte “snaaaaart får jag också…”. Inte nå bitter. 🙄

Skämt åsido. Det var fantastiskt. Vi tillbringade dagarna med att cykla lite på förmiddagen och sedan slöa vid poolen. Åkte på upptäcktsfärd och drömde om att någon gång i framtiden ha ett place någonstans i Italien… Att drömma kostar nada - och himmel vad härligt det är!

Men tillslut bestämde vi oss för att rulla vidare, denna gången mot Frankrike och Tour de France. Och det har ni ju redan läst om. Nu kanske min koppling från det inläggets rubrik “från slott till koja” gör sig än mer förståeligt! Haha!

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

En sista frukost på terrassen med utsikt över dalgången och bergen. Med en riktigt bra cappuccino, italienskt surdegsbröd, marmelad och äggröra.

Semesterfeeling de lux! 😍

Anna