Mjölkstockning.

… var ju en ny upplevelse. Nog för att jag hört om (och blivit varnad om) att det gör ont och är hemskt. Men jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat gissa mig till att det skulle göra så förjävla ont.

Svordomar är liksom inte nog. Hann till och med tänka tanken att det var värre än själva förlossningen. Kan dock ha varit när febern pikade upp mot fyrtio och träningsvärken blev febersmärta utan dess like och lägg där till ett i princip oamningsbart bröst som bara måste ammas. Med tårar rinnande. Och det komiska i det hela är att flera skrev till mig att de hade tänkt precis detsamma i feberyran. Så nog för det ont allt. Även om jag så här i efterhand ändå klassar förlossningen som snäppet värre (vars story jag för övrigt ska berätta snart, har skrivit klart men inte lagt till bilderna än!).

Känns ändå skönt att ha klarat av det. Nu vet jag vad det är. Men framför allt vad det är jag ska hålla mig undan för!

Fetvadd i bh-n, aldrig träning utan min dunväst, amma före man går ut och allmänt bara se till att hålla tuttarna varma. Även om det också var flera som skrev att mjölkstockning inte kommer av kyla… Jag tänker ändå att det är bättre att vara safe then sorry. Dock kommer jag fortsätta amma när det krävs, oavsett situation, men jag kommer göra det bästa av varje situation. Så det kommer nog bli en del fjällamning även fortsättningsvis. Gäller bara att förbereda och planera för det oförutsedda liksom! 👊🏻

Vad är era erfarenheter från mjölkstockning?!

Nu är jag dock feberfri, träningsbar om än lite tuttöm ännu… Och en erfarenhet rikare! Och kanske någon lärdom smartare. Eller hur man nu säger! 🙈

Anna

Tour de france!

Vilken M A K A L Ö S upplevelse det var! W o w. Har ju följt touren mellan träningspassen, somnat otaligt många gånger till Vacchis röst som kommenterar de timslånga sändningarna med en sådan entusiasm att man inte kan annat än imponeras. OCH bli väldigt sugen på att få vara där på plats. Att få uppleva stämningen utmed banan. Prova hur det är att cykla efter vägarna.

… och det gjorde vi nu!

Etapp 6 på årets Tour de France. Från Mulhouse till La Plane des Belles Filles.

Kom ju som sagt dit på kvällen före och redan då fick man en hint om hur crazy det skulle kunna vara dagen efter. Och trots att jag trodde att vi var lite förberedda sedan kvällen innan, så hade jag aldrig i min vildaste fantasi anat vilken fantastisk stämning det var!

Bilarna fyllde åkrarna kilometrar före man ens närmade sig banan. Bussar gick i skytteltrafik för att lämpa av folk. Massvis av folk som gick och sprang. Några på rullskidor. Men framför allt många på cyklar. Allt från proffs till en liten brittisk kille på fem-sex år som med en hjälpande hand av sin far i ryggen tog sig HELA (!) vägen upp för backen till en superfräsch morsa i fyrtio-femtio års åldern som körde jeansshorts och blus på en äkta hipster-hoj. Den glädjen och entusiasmen som alla delade, oavsett om du satt på hojen på vägen upp eller stod vid sidan och hejade - den var m a g i s k.

Vi var ute i god tid. Började cykla från tältet vid halv två men vi var nog ändå bland de sista att ta sig upp för egen maskin. När vi hade mindre än två kilometer till toppen kvar var vägen avstängd. Ingen fick cykla längre. Något av en besvikelse, men inget att göra åt.

Så istället tog vi våra cyklar över axeln och traskade upp för slalombacken för att komma till toppen. Hittade en perfekt position där vi slog läger. Bytte torrt och åt vår medhavda matsäck.

Sen återstod över tre (!) timmar tills målgången skulle ske. Någon mottagning på telefonen hade vi inte, så vi kunde inte följa loppet. Och inte heller fattade vi ett ord av vad den franska speakern skrålade på om. Men det gjorde som inget. Stämningen var på topp! Och det trots att regnet kom och gick.

Men när väl målgången närmade sig kunde man nästan ta på stämningen. Folk började ställa sig och den tidigare typiskt slöa franska attityden blev plötsligt något helt annat. Jubel och spontana sånger. Trumpeter och megafoner. Trummande på skyltar. Och varje gång någon passerade oss där vi stod, hundra meter till mål, fullkomligt exploderade publiken. Tänkte för mig själv att de skulle trötta ut sig tills det verkligen gällde.

Men där hade jag tvärfel.

Så kom äntligen täten. Två ensamma cyklister. Sida vid sida. Dylan Teuns och Giulio Ciccone. Och precis där Emil stod med knapp hundra meter kvar gav sig Ciccione och loppet var avgjort.

Sen kom de i mindre klungor, ibland en enstaka ibland fler. Men publiken svek aldrig. De stod till sista man passerat. Hejandes lika ivrigt som på de två första.

Det ni. Det är äkta idrottsglädje. Och det gör mig så jäkla glad hela vägen in i själen att få uppleva event som dessa även från sidan. Jag ska också ta med mina barn på liknande event i framtiden. Visa på feststämningen, glädjen, gemenskapen. Det är fantastiskt!

Jag är så innerligt glad att vi gjorde slag i sak och åkte dit.

❤️

Anna

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

"Men inte ska du träna så mycket nu..?"

Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.

Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.

Bullen är med! 🤰🏽

Endorfinhög å trött i benen!

Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.

Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.

Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.

Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.

Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.

Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!

… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!

So long,

Anna