Lite feltajmad. Eller?

Idag var vi på ett rutinbesök hos barnmorskan på förmiddagen efter att ha hunnit upp till fjälls tur och retur. Man hinner med mycket före klockan tio om man går upp 04.20... 

… men att få börja morgonen med att springa i den där terrängen, det väger upp den nästan obefintliga sömnen (för en som vill ha 8-9h/natt).

Men. Nog om det.

Efter att ha haft vikarier i sommar fick vi nu träffa samma barnmorska som jag träffade när jag skrev in mig i februari. För mig har det funkar väldigt bra med alla tre vi hunnit med, men att få träffa samma så här mot slutet kommer nog bli rätt skönt.

När vi var på de första besöken upplevde jag inte att jag hade så mycket frågor, ville helst bara få höra krabatens hjärta och att allt såg bra ut. Men nu ploppar det upp mer frågor och funderingar för varje gång så det är skönt att man träffas så ofta.

Sedan förra veckan har jag haft ett par tillfällen där jag blivit väldigt låg och yr, så där lite svimfärdig liksom, och jag har ofta kopplat det till att jag varit hungrig/lågt blodsocker. Men igår när vi var på en föreläsning om förlossningen på sjukhuset kom yrseln och illamåendet väldigt plötsligt över mig, så pass att det enda jag ville var att lägga mig på golvet i fosterställning. Det var ju dock inte riktigt aktuellt, och att få ner huvudet mellan knäna är ju otänkbart, är ju något iväg så att säga, så jag fick istället hänga på stolen framför och bara andas. Kallsvetten trängde fram och det var mindre härligt. Speciellt när man är bland folk! Efter en stund ebbade det av men kom ganska snabbt tillbaka för att sedan försvinna helt. Tänkte för mig själv för att de var obehagliga bilder eller något sånt som triggade det (är inte särskilt bekväm i sjukhusmiljö eller ett fan av blod... 🙄), men insåg sen att det nog inte var det. För just före illamåendet kom hade jag haft ett väldigt tryck upp mot diafragman. Och jag inser att så har det varit varje gång. Ofta i kombination av att jag är lite låg på energi. Snacka om lite feltajmad illamående-känsla! Eller ja, det var ju rätt bra om jag nu hade tuppat av, för det var på sjukhuset och det var barnmorskor som höll i föreläsningen, men bland folk… Nej. Inte trevligt alltså!

Är detta något ni har upplevt? Jag frågade barnmorskan om det idag och hon höll med mig i mina misstankar men sa också att det ju finns många anledningar till att börja bli yr/svimfärdig så som lågt blodtryck, lågt blodsocker och/eller dåliga järnvärden. Men att krabaten mest troligt kommer åt något som gör att jag får den här känslan, typ liknande som man (jag) kan känna när jag ligger på rygg då syretillförseln stryps.

Har dock inte upplevt det när jag varit ute och tränat eller varit aktiv och det känns ju tryggt!

Snacka om att jag börjar bli gravid nu! Även fast jag verkligen inte klagar, mer bara konstaterar. För i övrigt mår jag ju fortfarande väldigt väldigt bra. 

Har ni (om ni upplevt liknande mot ”slutet”) gjort några egna reflektioner vad som kan göra att den där känslan kommer? Just nu är det ju speciellt när jag sitter ned!

Nyfiken att höra era erfarenheter!

So long,

Anna

Back to reality!

Ja, lördagens utmaning blev minst sagt ett äventyr. Ett långt ett. Åtta timmar och tre minuter för att vara exakt. Men det gick förvånansvärt bra. Med både kaggen, energin och parterapin… 😂

Skulle dock ljuga om jag sa att jag känt mig superfräsch sedan dess. Nja. Lite mer totalloj, som en dimma har fastnat i huvudet. Och jag har vaknat tidigt på morgonen av att jag varit hungrig och jag känner mig seg. Däremot har jag inte ont någonstans i kroppen mer än lite stel mellan skuldrorna och träningsvärk i ljumskarna av att ha parerat paddlingstagen i relativt hård motvind. Men samtidigt gillar jag ju den här känslan, av att få vara trött i kroppen för att jag har utmanat mig själv. Är dock lite mer van att man ha pushat sig lite hårdare, dvs haft högre puls, men jag har svårt att driva puls när jag paddlar, det blir som att musklerna tar slut först. Och det har ju helt och hållet med ovana att göra!

Direkt efter tävlingen åkte vi och mellanlandade i Stockholm, hann med ett spännande besök i Uppsala som vi ska berätta mer om senare och en babyshower för en kär vän som är beräknad några veckor för oss. Sen rullade vi vidare norrut, hemåt och i natt fick jag sova i min egen säng. Drömskt skönt!

I morse var det back to reality då jag ska jobba på butiken denna vecka, ska rycka in när en av de anställda har semester och försöka göra saker jag annars inte gör. Typ lägga in varor i systemet, skicka ordrar, finnas tillhands i butiken… Helt enkelt en vanlig arbetsvecka för de flesta inom detaljhandeln men en annorlunda vecka för mig som sällan jobbar operativt i butiken! Började så klart med att göra fel, men skam dem som ger sig. Lagom till jag gick hem hade jag fått hyfsat grepp om allt och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! 😅

Nu ska vi landa lite här hemma, slöa i soffan, gå och lägga mig i tid och lägga ifrån mig telefonen för att läsa en väldigt efterlängtad bok, nämligen Selfcare av Anja Forsnor Wärn och Alexandra Kamperhaug!

So long!

Anna

Ett blött äventyr…

… väntar oss idag. 55 km i en dubbelkajak. Gissningsvis mellan 6-8h kommer det ta. Om vi har paddlat i en K2a förut? Svar nej. Om vi har paddlat mycket? Nope. Men vi ska ändå paddla 55km, över fyra sjöar, med tre lyft…? Japp!

Dalslands kanotmaraton startar kl åtta idag. Ett äventyr jag tror vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi om hur det kommer gå eller kännas. Var kommer man bli mest trött? Kommer man få ont? Blåsor i händerna? Hungern…? Spännande oavsett! Och en rejäl par-terapi-utmaning… Haha! Och lägg därtill en väderprognos som lovar uppemot 25mm regn.

Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

För att öva lite hyra vi kajaker i Grövelsjön i veckan, paddlade en knapp fjärdedel av distansen. I lätt duggregn som knappt märktes. På en stilla fjällsjö. I varsin kajak. Det - det var en magisk upplevelse! Håller alla tummar och tår att vi får ha samma känsla i eftermiddag när vi (förhoppningvis) går i mål…! 😅

So long,

anna

Att bli lite otymplig..

Jag har ju insett att jag kommer bli lite otympligare ju längre tiden går, det är ju kanske det som är själva dilemmat med att vara gravid. Att man är otymplig. Orörlig liksom. Hittills har jag klarat mig ganska bra i och med att magen varit modell mindre (även om den följer kurvan).

Men på slutet har något hänt och magen har börjat puta rejält. Och med det kommer ju begränsningarna. Knyta skorna. Pust och stön. Plocka hjortron. Jojo, inte en lika trevlig aktivitet i verkligheten som i tanken. Och det där med att man går in i saker. Bordskanter. Människor.

För några år sedan hade jag rejält ont i ryggen och varje böjrörelse var en plåga, det högg knivar i ryggen och varendaste snabb rörelse var en pina. Nu gör det ju inte ont, det är bara makalöst obekvämt. Och man känner sig så otymplig.

Och gissningsvis, eller ja det kommer ju bli mer otympligt ju längre tiden lider. Och jag är inte ett fan av att känna mig begränsad. Det irriterar mig. Jag vill ju klara mig själv! Att be Emil knyta skorna… Det är inte längre något jag skrattar bort, för finns det inget högre att ställa upp foten på, ja då är det enda alternativet.

Och ändå går det fortsatt så bra att göra det mesta jag vill i träningsväg. Visst att det inte kommer bli easy peacy cake att hoppa i och ur kajaken i morgon eller att göra diverse övningar där det krävs att man böjer sig framåt, men jag känner mig mer rörlig (eller läs: mindre gravid) när jag tränar!

Hur har ni upplevt det? Otympligheten? Skillnaden i vardagsliv och om/när tränar?

So long,

Anna

Att andas lite fjälluft..

Egentligen skulle det ha varit skönt att få några dagar hemma efter alla resor på slutet, men när familjen skulle till stugan i fjällen kunde vi inte låta bli att bara mellanlanda hemma i en knapp timme för att packa om och sedan åka de knappt trettio milen söder ut till norra Dalarna. Till vårt paradis - Grövelsjön!

Här mötte vi upp syrran med familj, mamma och pappa kom efter en dag och Emils föräldrar var redan på plats. Ja, alltså inte i min familjs stuga utan i deras. Det är ju så att båda våra familjer har, oberoende av varandra, stugor i samma fjällby! Vad är oddsen på det liksom?!

Här har jag maxat kvalitetstid med familjen, speciellt med familjens lilla nytillskott Nils. Nu hela två månader gammal! Så mysigt! Träning på morgonen (antingen med me, myself & I eller tillsammans med Emil) och promenad på eftermiddag på fjället tillsammans med syrran och Nils. Precis vad jag behövde den här veckan!

Fina familjen!

Nu känner jag mig redo för lite nya utmaningar, men vi stannar nog någon dag till här i stugan först. Även om vädret inte är lika magiskt längre!

So long,

Anna

Swimrun premiär!

Nu är det gjort - mitt livs första swimrun! Ni vet ju kanske vid det här laget att jag inte är ett fan av vatten. Och rätt obekväm vid att kasta mig ut i okänt vatten, tänker på allt som kan finnas under ytan och allt jag inte ser. Så jag har ju varit (minst sagt) nervös inför det här loppet. Ö-loppet. Tanken var ju inte att jag skulle köra överhuvudtaget, tänkte att jag skulle heja på Emil och hans teammate Jens Blixth, men förra veckan fick jag ett infall att jag kanske skulle köra ändå.

Så jag frågade Andreas på Sverige Springer om inte han ville köra med mig och när det också visade sig finnas en kortare variant än den nära fyra mil långa distansen som Emil och Jens skulle köra, så kände jag lite point of no return… Lite ta tjuren vid hornen och utmana mina rädslor för någonstans inom mig finns ju ett jäkligt stort sug av att lära mig gilla att simma i öppet vatten.

Så idag var det dags. Och i natt som jag som en mätt bebis. Vaknade lugn och taggad och glad! Kände hur nöjd jag var över att faktiskt antagit den här utmaningen. Efter en snabb frukost tog vi en taxi till färjan som skulle ta oss och alla andra deltagare ut till starten på Styrsö. Kände oss rätt malplacerade, totalt oprofessionella och orutinerade. Faktiskt en lite skön känsla för alla krav på prestation och resultat är som bortblåsta. Om det nu skulle finnas några. Men ni förstå vad jag menar!

Strosade runt före start, bytte om och hoppade ned i vattnet för att ”blöta” upp oss lite. Och kände minuterna tickade rätt fort mot start! Emil och Jens startade trettio minuter före oss, hann heja iväg dem och springa och kika på deras första simning. Och sen var det vår tur.

Det började med ca 400-500m asfaltslöpning innan vi hoppade ned i vattnet och simmade en av de längsta sträckorna, cirka 600m. Jag låg först och slapp hålla kolla på snöret mellan oss men fick slåss lite med dolmen mellan låren som inte riktigt ville ligga kvar. Men annars gick simningen HELT över förväntan! Det blev lite trångt och lite tajt emellanåt men överlag helt smärtfritt.

Sen var det dags för första uppstigningen och då insåg jag att det inte var ett snabblöpt lopp. Över klippor, genom snår och smala stigar. Men makalöst vackert!

Sen var det ner i vattnet igen, den här gången fick jag utmana mig själv lite då jag fick lov att hoppa för att komma i vattnet. Eller hoppa och hoppa. Se framför er en gravid totalt osmidig kvinna med paddlar, dolme, glasögon och ett snöre med Andreas bakom mig. Kanske lite mer ärligt att säga att jag typ hasade mig ned som en valross…

Lite så fortsatte alla ned-och-uppgångar i vattnet, men simningen - hallelulja! Det gick så JÄKLA BRA! Brände mig på någon manet, men det var inte alls så illa som jag trodde det skulle vara. Löpningen var ju väldigt blandad, det var stigar, klippor och snår med också fina grusvägar och asfaltsvägar. Så emellanåt kunde vi springa på bra, däremellan fick man mer klättra eller hoppa mellan stenar och hällar. Det var så omväxlande så man tänkte aldrig på hur länge vi vet ute, älskar när det är så!

Och ut med hela banan stod det folk som hejade som de aldrig gjort annat - det var en riktig folkfest och man lyftes verkligen av alla hejarop!

Och helt plötsligt säger någon ”nu är det sista simningen!” och då återstod det bara sex kilometer snabb löpning efter det!

Magen gillade det lite mer humana tempot idag, jag märkte av lite stramande i magen här och där, speciellt när jag blev lite låg, men att lufsa fram som vi gjorde idag, det var perfekt!

Men jag vill v ä l d i g t gärna köra igen och verkligen utmana mig i tempo! Jag tror definitivt inte att detta var det sista swimrunnet!

Efter 3.01h gick vi i mål, jag och Andreas, lagom möra men framför allt jäkligt glada och nöjda! Swimrun premiären var avklarad! En stund senare gick Emil och Jens i mål, möra, trötta, glada och nöjda! Precis som det ska vara!

Kan verkligen rekommendera Ö-loppet till er som är lite sugen på att prova swimrun. Miljön, människorna och hela eventet. Avslappnat och himla skoj!

Nu sitter vi i bilen på väg mot Stockholm. Lite trött ja. Lite törstig. Lite bränd i fejan. Men väldigt taggad på att prova det här igen!

So long,

Anna

En sommardag i Jämtland.

Ni som vet ni vet. Men när man vaknar till en spegelblank sjö, värme från tidig morgon och en blå himmel utan en uns till moln. Då lever jämtarna upp utan dess like. Sjön är full av folk, Stråket som pågår denna vecka är knökfullt på kvällarna och man känner grillukt från varendaste gård. Och att vi lyckades pricka in en av dessa dagar när vi var hemmavid - hallelulja moment!

Dagen började med en löptur på min favoritrunda-utan-folk (dvs den jag gör när jag har typ en timme på mig att springa och vill lufsa runt utan att se så mycket folk) sen åkte vi in till stan och träffade barnmorskan. Igen. Nu är det tätt mellan besöken, varannan vecka, men ändå hinner det hända så mycket. Krabatens hjärta slog med oförändrad styrka (typ samma puls som en själv hade på morgonens löptur..) och magen följde kurvan. Jag själv fick en liten backning på viktuppgång som stagnerat lite, men det var ingen fara på taket. Bara att jag ska vara än mer noga att fylla på extra mellan måltiderna. Är inte van vid att äta så små portioner!! Och järntabletter är nu inhandlat.

Efter det gjorde vi som vi gjorde förra gången vi var hos BM - gick och tog en drömfrulle på ett av stans ställen som serverar frukost i Stockholms nivå!! Åt, njöt och pratade av oss lite om upplevelsen hos barnmorskan. Trots att vi är rätt coola i det mesta ligger det alltid en viss nervositet i luften när jag går in dit, hur fantastiskt bra vår BM än är. Så det är lite av en lättnad när man går därifrån. När man vet att krabaten mår bra. ❤️

Sen följde vi upp med vår nästa nya tradition efter BM-besök, nämligen att vi går och köper något till krabaten. Jag är lite skrockfull och vi har varit väldigt försiktiga med att köpa saker, men när BM sagt att allt är bra, så känns det lite bättre. Även om vi alltid är medvetna att allt fortfarande kan ändå, på gott och ont, tills vi (förhoppningsvis) får hålla den lilla/lille i vår famn. Det blev ett body set och något mer. Var in på Polarn & Pyret, fanns så mycket fint, men jag vill nästan vänta med att köp där tills vi vet vad vi får! Just nu är brunt, gult, grått och blått våra färger!

Och allt detta före halv elva på förmiddagen! Och dagen hade inte ens börjat. För sen tog vi bilen och hämtade upp vår (efterlängtade) vänner för en lunch utanför stan, på ett ställe både jag och Sanna hade sett - Nästgårds. Mat lagad från grunden, lokalt producerad, med kärlek. Som det ska vara.

Efter att ha svettats som ena tokar i solen på lunchen bestämde vi oss för att ta årets första (och förhoppningsvis inte sista) kajaktur på sjön. Åkte hem, bytte om och rullade ned till Teos föräldrar som bor vid vattnet rakt nedanför oss. Där var kidsen och lekte, så medan jag och Sanna paddlade, åkte Teo båt med kidsen och Emil simmade. Helt drömskt! Jag och Sanna pratade om just det - hur fantastiskt Östersund är på de fina dagarna, oavsett årstid. Livskvalitén finns verkligen här. Det gäller bara att använda sig av allt som naturen och miljön erbjuder här. Det ska bli höstens mission - utnyttja Jämtland till fullo!

Efter ett par timmar nere vid vattnet åkte vi hem, pysslade lite, åt middag, badade lite i poolen innan vi tog en vända i Emils veteranbil. Sen hem för ett R E J Ä L T kvällsfika (learning by living!!) och lite serietittande medan solen färgade himlen alldeles rosa.

Tack att jag fick uppleva en sån här dag i sommar - fyllda energidepåer till fullo! ❣️

So long,

anna

Psst… kan ju behövas energi nu då vi är på resande fot ner till Göteborg och Ö-loppet där vi ska köra swimrun i helgen. Emil kör den långa distansen med sin kompis och kollega Jens medan jag kör sprintdistansen (om man nu kan kalla 22km löpning och nära 3km simning för sprint?!) tillsammans med Andreas från Sverige Springer. Vårt mål är att ta oss runt, Jens är sugen på att sprungna fort och Emil försöker bota en förkylning… Bra team! 😂

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Graviditeten so far...

Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.

Vecka 1-5

Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…

Vecka 6-13

… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.

Vecka 14-20

… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…

Vecka 21-26

… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!

Vecka 27-28

… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!

Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️

Vecka 29-31

… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!

Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!

Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!

…det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️

Anna

Etape Bornholm!

Vi kom hit med färjan i söndags kväll och åkte raka vägen för att hämta ut nummerlapparna till det vi är här för att göra - nämligen springa ett maraton (42195m) uppdelat på fem etapper på fem dagar! Etape Bornholm.

Blev medbjudna av våra vänner Charlotte och Pär i vintras och tackade ganska omgående ja - det kändes som ett jäkligt skojigt event. Njuta av god mat, upptäcka Bornholm och springa löptace. Med allt det nu innebär. En grym kombo om ni frågar oss! Däremot var det inte helt självklart att jag skulle delta och det är fortfarande inte helt säkert att jag kommer ta mig igenom alla etapperna. Jag tar helt enkelt dag för dag! Och låter kroppen styra helt. Tempo, insats. Ja allt.

Igår, på den första etappen, gick det HELT över förväntan. För oss alla. Men även mig. Jag kunde ta, jag kunde springa hyfsat snabbt och jag mådde bra hela vägen. Och mår bra idag - dagen efter! Och så vill jag att det ska förbli!

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

Nu sitter vi i bilen på väg mot starten på etapp 2, en 5.8km lång bana med över 4 kilometer på SAND! Det ska bli riktigt spännande! Taktiksnacket mellan övriga deltagare i bilen är i fullgång och jag lyssnar och ler. Lite skönt att ha en helt annan inställning till tävlingarna men samtidigt kunna verkligen få ta i och flåsa om jag kan. Det är himla skoj!

Näe. Nu ska jag också delta lite mer aktivt… 😉🏃🏼‍♀️💨

Hörs mer snart igen! Vi har helt fantastiska dagar, men det ska jag berätta mer om sen!

Anna

Favoritfrukosten just nu!

Att jag älskar frukost är ju numera kanske lite uttjatat. Men så är det. Helst de där långa, långsamma med olika smaker och texturer tillsammans med människor som uppskattar det lika väl som jag. Drömskt ju!!

På senare tid har jag börjat göra en gammal favorit igen, fast med en liten tvist. Nämligen m a n n a g r y n s g r ö t e n! Hur många av er åt det som barn?! Jag fick verkligen tjata på mamma att hon skulle göra det till frukost som barn, men varje gång hon gjorde det så fullkomligt älskade jag det. Mannagrynsgröt, lingonsylt och mjölk. Mumma!

Men nu har jag tvistat till det lite. Kokar gröten på soyadryck och har i rejält med salt. Den får inte bli för tjock, så jag tar av den av spisen när den fortfarande är relativt lös. Serverar den med:

• frysta hallon som jag tinar

• honung

• jordnötssmör

• uppskuren nektarin

• kokpsflakes

• … och ev lite granola på toppen!

Ni hör ju själva! Så gott! Jag gör gröten på 2,5dl soya och 0,5dl mannagryn.

Prova vett’ja! 😍

En långfrukost på terrassen med Emil. Det drömmer man ju om mesta dels, men när det väl sker…! 😍🙌

Anna

Att landa hemmavid.

Att få dagar hemma där knappt måste finns, dagarna bara rullar på och vi knappt lämnar gården, det har nog aldrig hänt oss. Men denna vecka är det just det vi har unnat oss. Tagit dagen som den kommit. Vilat från träning någon dag extra, ätit frukost med varsin tidning eller magasin, njutit av middagar ute på terrassen tills solen försvunnit. Pysslat i rummet som den lilla/lille människan förhoppningsvis så småningom får flytta in i. Rensat ogräs. Badat i poolen varje gång man fått chansen. Hunnit träffa grannarna. 

Efter ett helt vuxet liv där hemmet alltid funnits där men man nästan känt sig mer hemma i resväskan och alltid på väg nånstans, är det en ovan känsla att ha tid att bara vara hemma. Slösa på dagarna. Inte vara supereffektiv i alla projekt. Det är verkligen en ny känsla.

Jag tror att jag alltid kommer vara lite av en vagabond, alltid på väg någonstans, men jag uppskattar tiden hemma, vardagen, allt mer för varje dag. Och jag misstänker att den känslan kommer bli än starkare till hösten... ❣️

So long,

Anna 

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

• 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

• bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

• två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

• 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

• 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

Sommar hemma!

Vaknade upp i morse och hade ingen annan tanke än att jag skulle vakna upp till sommar hemma. Precis som igår. Men icke. Molnigt och duggregn. Modet sjönk. Drastiskt. Varför är man sån väderhumörmänniska för?!

… men jag njuter av att ha fått en drömdag hemma vid poolen och ger inte upp hoppet om att solen kommer komma fram senare. Vi bor ändå typ i fjällen, vädret kan ändras snabbare än vad jag hinner äta… En lever ju hoppet när man bor i Jämtland även sommartid. 😉

(Med hopp om) ☀️-iga kramar

Anna

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Piemonte. Barolo. Böljande kullar.

Från Gardasjön drog vi vidare i Italien. Ingen av oss var särskilt sugen eller redo att lämna den goda maten, de härliga människorna eller solen och värmen. Så efter lite letande och funderande fick Emil fria händer att boka nästa boende. Och nästa resmål.

Det blev Piemonte. Barolos vindistrikt. Vi var där ett par dagar i fjol på vår honeymoon-roadtrip och kände oss inte helt klara med regionen och vi ville se mer.

Så vi lämnade sydalpisk miljö med lite kargare berg, brantare klippväggar och djupgrön sjö för gröna kullar täckta med vinrankor och fantastiska cykelvägar åt alla möjliga håll. En turistigt men ack så vacker liten idyllisk by med gelato i varje gathörn och restauranger här och där och aldrig mer än en tanke från ett bad till en vingård på landsbygden med makalös vy utöver vingårdarna och alla småbyar på kullarna.

Fantastiska kontraster minst sagt.

Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

… Emils förrätt en av dagarna.

Dessa solnedgångar alltså!

… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

… men detta visste ju inte jag när vi lämnade Gardasjön. Jag visste att vi tog sikte mot Piemonte men jag hade ingen aning vad Emil hade bokat. Efter fem sex timmar kom vi fram till paradiset ni ser ovan. Ett hotell som smakfullt renoverats utan att tagit bort charmen. Kanske lite opersonliga rum, men det fanns ändå något där som gjorde det väldigt intimt.

En lagom stor pool med solbäddar rakt utanför vårt rum. På kvällarna åt vi middag i hotellets restaurang som visade sig vara en riktig pärla. Emil drack Barolo och njöt till fullo. Smakade på deras ostar och goda italienska skinkor. Själv sippade jag på lemon soda och tänkte “snaaaaart får jag också…”. Inte nå bitter. 🙄

Skämt åsido. Det var fantastiskt. Vi tillbringade dagarna med att cykla lite på förmiddagen och sedan slöa vid poolen. Åkte på upptäcktsfärd och drömde om att någon gång i framtiden ha ett place någonstans i Italien… Att drömma kostar nada - och himmel vad härligt det är!

Men tillslut bestämde vi oss för att rulla vidare, denna gången mot Frankrike och Tour de France. Och det har ni ju redan läst om. Nu kanske min koppling från det inläggets rubrik “från slott till koja” gör sig än mer förståeligt! Haha!

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

En sista frukost på terrassen med utsikt över dalgången och bergen. Med en riktigt bra cappuccino, italienskt surdegsbröd, marmelad och äggröra.

Semesterfeeling de lux! 😍

Anna

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Tour de france!

Vilken M A K A L Ö S upplevelse det var! W o w. Har ju följt touren mellan träningspassen, somnat otaligt många gånger till Vacchis röst som kommenterar de timslånga sändningarna med en sådan entusiasm att man inte kan annat än imponeras. OCH bli väldigt sugen på att få vara där på plats. Att få uppleva stämningen utmed banan. Prova hur det är att cykla efter vägarna.

… och det gjorde vi nu!

Etapp 6 på årets Tour de France. Från Mulhouse till La Plane des Belles Filles.

Kom ju som sagt dit på kvällen före och redan då fick man en hint om hur crazy det skulle kunna vara dagen efter. Och trots att jag trodde att vi var lite förberedda sedan kvällen innan, så hade jag aldrig i min vildaste fantasi anat vilken fantastisk stämning det var!

Bilarna fyllde åkrarna kilometrar före man ens närmade sig banan. Bussar gick i skytteltrafik för att lämpa av folk. Massvis av folk som gick och sprang. Några på rullskidor. Men framför allt många på cyklar. Allt från proffs till en liten brittisk kille på fem-sex år som med en hjälpande hand av sin far i ryggen tog sig HELA (!) vägen upp för backen till en superfräsch morsa i fyrtio-femtio års åldern som körde jeansshorts och blus på en äkta hipster-hoj. Den glädjen och entusiasmen som alla delade, oavsett om du satt på hojen på vägen upp eller stod vid sidan och hejade - den var m a g i s k.

Vi var ute i god tid. Började cykla från tältet vid halv två men vi var nog ändå bland de sista att ta sig upp för egen maskin. När vi hade mindre än två kilometer till toppen kvar var vägen avstängd. Ingen fick cykla längre. Något av en besvikelse, men inget att göra åt.

Så istället tog vi våra cyklar över axeln och traskade upp för slalombacken för att komma till toppen. Hittade en perfekt position där vi slog läger. Bytte torrt och åt vår medhavda matsäck.

Sen återstod över tre (!) timmar tills målgången skulle ske. Någon mottagning på telefonen hade vi inte, så vi kunde inte följa loppet. Och inte heller fattade vi ett ord av vad den franska speakern skrålade på om. Men det gjorde som inget. Stämningen var på topp! Och det trots att regnet kom och gick.

Men när väl målgången närmade sig kunde man nästan ta på stämningen. Folk började ställa sig och den tidigare typiskt slöa franska attityden blev plötsligt något helt annat. Jubel och spontana sånger. Trumpeter och megafoner. Trummande på skyltar. Och varje gång någon passerade oss där vi stod, hundra meter till mål, fullkomligt exploderade publiken. Tänkte för mig själv att de skulle trötta ut sig tills det verkligen gällde.

Men där hade jag tvärfel.

Så kom äntligen täten. Två ensamma cyklister. Sida vid sida. Dylan Teuns och Giulio Ciccone. Och precis där Emil stod med knapp hundra meter kvar gav sig Ciccione och loppet var avgjort.

Sen kom de i mindre klungor, ibland en enstaka ibland fler. Men publiken svek aldrig. De stod till sista man passerat. Hejandes lika ivrigt som på de två första.

Det ni. Det är äkta idrottsglädje. Och det gör mig så jäkla glad hela vägen in i själen att få uppleva event som dessa även från sidan. Jag ska också ta med mina barn på liknande event i framtiden. Visa på feststämningen, glädjen, gemenskapen. Det är fantastiskt!

Jag är så innerligt glad att vi gjorde slag i sak och åkte dit.

❤️

Anna

Från slott till koja

(… efter några dagar i radioskugga kommer här en update!)

… eller kanske mer från hotell till tält. Från italienska vingårdar till fransk landsbygd. Från storslagna vyer, kulliga berg och vinrankor så långt ögat når till vattendrag, skog och sovande byar.

Men dessa kontraster är ju det som gör en roadtrip så häftig! Att man har möjligheter att se så mycket och ofta allt där emellan.

Efter tre nätter på samma hotell i Piemonte bestämde vi oss för att göra slag i sak - vi ska se Tour de France LIVE! Googlade fram var nästa etapp skulle vara och bestämde oss för att dra dit.

Ska skriva mer om dagarna i Piemonte senare, men nu till det viktiga - TOUR DE FRANCE!

Vi rullade mot södra Frankrike, genom Turin och vidare genom Aostadalen och in i Schweiz via Lusanne innan vi svängde av mot Frankrike. Vyerna och miljöerna förändras konstant och det var en magisk miljö att åka igenom. Från höga alpberg till vackra sjöar till ängar och alléer.

Orten vi körde mot var Belfort, ett ställe vi aldrig såg utan vi svängde av före och ställde in gpsen på var sista stigningen skulle börja på etappen dagen efter. Någon mil innan började vi se de första tecknen på att ja, vi var nog rätt. Skyltar och information. Och ju närmare vi kom till starten av den där sista backen, desto mer folk blev det. Husbilsparkeringar, text på vägen, människor som REDAN satt ute efter vägen och hejade på de cyklister som provade banan. Stånd som sålde korv, dricka, crepes. Vimplar och flaggor. En riktig festivalstämning som gjorde en på sånt makalöst gott humör - jäklar vad vi gillar den där atmosfären!

Vi åkte en bit upp i backen innan vi vände ned för att börja leta efter ett ställe där vi kunde sätta upp tältet som vi hade i takboxen.

Av en slump hade jag sett en skylt mot en camping cirka en mil före backen. Så vi vände tillbaka dit och svängde in. Skulle ljuga om jag sa att vi föll pladask för den fantastiskt fina platsen… Nja. Det hela var rätt skumt. Ingen reception. Nedgångna husvagnar som såg ut som de stått där sedan före det glada åttiotalet. Men det låg vid en damm, solen stod lågt och det var en del vanliga människor där också. Med vanliga bilar, husvagnar och tält. Och efter att ha letat runt ett tag för att se om vi kunde bo där över natten frågade jag en annan gäst som visade på mig en skylt med ett telefonnummer.

Och efter ett ganska oklart samtal där den ena pratade engelska och den andra franska och ingen förstod vad den andra sa, fick jag i alla fall fram att vi nog kunde sätta upp vårt tält där. Vart vi ville. 🤷🏽‍♀️

Så vi rullade in med bilen och hittade en plats och efter knappt en kvart kom en bil framkörandes och en väldigt glad fransos hoppade ur, ivrigt pratandes. Franska. Vi förstod inte ett ord. Men insåg att det nog var mannen jag pratat i telefon med, campingägaren. Vi fick betala för två nätter, han skakade hand med oss, log stort och rullade vidare. På något sätt kändes det ändå bra att få ha träffat ägaren, gjort rätt för oss och fått ok på att vi kunde sätta upp vårt lilla tält.

Så vi satte upp tältet, gjorde mat på primus-köket och kröp till kojs i vårt lilla tält. Peppade till tusen inför morgondagen. Att faktiskt få se Tour de France live! Jag: nervös att cykla bland så mycket folk, rädd att fasta med foten i trampan, rädd att inte komma upp för de branta backarna… Emil: peppad som få, taggad att få cykla upp för de branta backarna, få se alla människor… Japp. Man kan ju ha olika förväntningar, men vi tyckte nog ändå att det skulle bli lika roligt att göra det!

… I’ll be back om Tour de France-upplevelsen!

🚴🏽‍♀️💨

Anna

Elcyklarnas vara eller inte vara?!

Efter att ha ätit en stadig frulle efter vår lilla morgontur i sjön, bytte vi om till cykelkläder igen och tog hojarna upp genom byn och tog sikte mot norra änden.

Bilvägen är smal men till skillnad mot exempelvis Mallorca har bilisterna en helt annat respekt för cyklisterna och det blir sällan läskigt. Även om motorcyklisterna kan skrämma livet ur en med jämna mellanrum…

Efter bara någon kilometer från vår by, börjar wn nybyggd träbro som går ett par meter ovanför sjön, ut från bergsväggen och sträcker sig kanske två kilometer. Där svängde vi ut med våra cyklar. Har ingen aning om det är meningen att man ska cykla med våra landsvägshojar där, men det var i alla fall en hel del andra cyklister på bron.

Själv hade jag TOTAL PANIK efter som 1. jag är lite osäker med clips (dvs sitta fast på cykeln) 2. har inte stenkoll på min hoj 3. är livrädd för höjder 3. är rädd för vatten 4. litar inte på NÅGON ANNAN när man är i dessa situationer. Bra va?! Så istället för att njuta av den FANTASTISKA vyn som jag senare sett från Emils film, åkte jag och snyftade och var arg. Utanför komfort-zonen igen alltså…

Tillslut svängde vi ut på vägen igen och jag kunde börja andas.

Lite orättvis är jag dock, för jag gillar ju att utmanas och så här i efterhand tycker jag ju att det var, om inte kul, så jäkligt uppfriskande!

Vi fortsatte cykla mot norra änden och väl där svängde vi upp i bergen, dock mycket snällare lutning än två dagar tidigare. Cyklade uppåt, uppåt och uppåt. Emil gjorde lite ryck emellanåt eftersom han tyckte jag var lite långsam (helt fine för mig, så slapp jag känna stressen) men när även han blev omcyklad av lätt överviktiga pensionärer på heldämpade el-mtbs så kom diskussionen om dessa upp. Elcykel.

I grund och botten något jäkligt bra. Det får fler människor ut och röra på sig, fler får se dessa fantastiska byar och miljöer man kanske annars bara kommer åt med bil. Man kan cykla tillsammans oavsett hur vältränad eller otränad man är. Alltså det finns SÅ MÅNGA positiva effekter av elcykel. Det är helt enkelt bra för den allmänna folkhälsan.

Men. När jag sitter där på min landsvägshoj, hjärtat håller på att hoppa ur bröstet och benen är stumma av trötthet och jag är rädd att minsta lilla sten i vägen ska få min hoj att tappa fart och jag tippa åt sidan som en död fura OCH SAMTIDIGT blir omcyklad av ett gäng på elcyklar som pladdrar på, då skrattar jag inte inombords. För vet ni? Då kommer min tävlingsdjävul fram och jag blir SUR över att det, på mindre bekostnad av kondition, flås, träning (you name it) kan ta sig upp för samma stigningar som jag. Egoistiskt va? Men så funkar jag.

Och jag har så makalöst svårt att se mig själv sätta mig på en elhoj bara av den anledningen trots att jag vet att jag och Emil nog skulle få ännu finare gemensamma cykelturer om jag skulle få lite hjälp från en elmotor… Men mitt tävlingsjag och ”man-ska-minsann-inte-gå-tjuva-sig-till-”framgång” sätter e n o r m a käppar i hjulet för det.

Så jävulskt dumt.

Är ni med i mitt resonemang?! Förstår ni mitt totala dilemma?! 🙈😅

… men åter till turen - att cykla i bergen ovanför norra delen av Gardasjön visade sig vara en höjdare och vi tog rejält med höjdmeter på både lättsamt och kostsamt sätt. Bilarna var det inga större problem med och efter nästan tre timmar var vi hemma i byn igen. Redo för lunch (pizza och tonfisksallad, coca cola och fanta) och en kort powernap innan vi gick ut till stranden för att bara vara.

Limone sul Garda visade sig ha precis ALLT som vi ville ha ut av vår semester och det skulle inte förvåna mig om vi kommer åka tillbaka senare.

Den pittoreska byn. Värmen. Människorna. Maten. Vyerna. Bergen. Möjligheterna till äventyrlig träning (för det är så vi vill träna på semestern, inga bestämda planer, utan upptäcka och utforska). Kan VARMT rekommenderas!

So long,

Anna