”Hoppa i!!”

…. fortsättning från ”Lago di Garda”

När Emil väckte mig på morgonen stod han redo att hoppa i sjön för att simma. Jag som är rätt obekväm med okända vatten insåg varför jag sovit dåligt, hade haft på känn att han ville prova att simma i det turkosblå vattnet före frukosten. Något jag ju gärna ville med ändå kände ett STARKT obehag inför. Okända vatten är inte min melodi. Och speciellt inte när jag visste hur stora och snabba båtar som gick i skytteltrafik över sjön.

Men samtidigt visste jag att jag var lite ologisk då båtarna inte började förrän närmare nio. Så vi hade gott om tid på oss.

Hoppade i swimrundräkten och tog våra paddlar, glasögon, den orange bojen, öronproppar och handduk och gick ned. Byn var lika sovande som dagen innan, om inte mer. Så var även jag. Plus nervositet. Trevlig kombo. Inför något som egentligen är HELT underbart ju! Onödigt att känna så.

… före!

Emil var först i. Han hoppade bara ned från den lilla rampen och började flyta runt. Jag kände paniken, men tänkte ”äh, kom igen nu!”. Och efter lite bök och stök med min än mer stela (skyller på preggot igen) kropp tog jag mig ned. Vattnet var svalt men skönt. Och som tur var såg man INTE botten.

Vi simmade iväg mot några bojar utmed kanten på sjön, utmed byn. Och precis ALLA i byn måste ha hört oss. Jag med mina öronproppar och Emils plaskande. Inte för att vara sån, men jag är faktiskt bättre än senil på att simma och det är faktiskt lite kul! Och det gjorde att min rädsla släppte lite.

Vi hade lämnat dolmarna på rummet och det ställde till det för Emil, men tillslut fick vi till det. Och då inser man hur m a g i s k t det är. Att simma i en italiensk sjö, utmed en by, före alla andra har vaknat och bara flyta fram. Sånt där nyp mig i armen-moment!

Vi simmade cirka 800m innan vi klättrade upp ur vattnet, gick tillvalde de få meterna till hotellet, blötte ned trapphuset (och fick ägarinnan att höja lite på ögonbrynet åt vår outfit) innan vi snabbt sköljde av oss sjövattnet och gick ned och tog en frukost.

… efter!

Ibland måste man ju bara tvinga sig ur komfortzonen för att få de där magiska stunderna som man aldrig skulle fått uppleva annars. Hur obekvämt det än är.

💛

Tack Emil att du tog mig med ut!

Anna

Lago di Garda!

Efter att ha varit vid både Como-sjön och Lugano (som ligger norr om Como) så hade vi i alla fall minst en av de italienska sjöarna kvar på vår Bucket-list, nämligen Lago di Garda. Gardasjön. Sjön som erbjuder både det klassiska (nästintill) riviera-livet kombinerat med allt som de italienska bergen erbjuder; äventyr, hike, cykling och annat kul. Kunde ju knappast vara ett mer perfekt resmål för oss två?

Men det hade vi ju inte spikat när vi åkte hemifrån, utan det började luta åt det när vi spenderade natten på tåget genom Tyskland. Och Emil bokade hotellet efter att vi passerat Brenner-passet. Alltid ute i god tid så att säga…

När vi rullade över berget ned mot sjön insåg vi ganska direkt att här kommer vi minsann att trivas. Vi var dock lite osäkra på vilken sida vi skulle bo på, buden var många, fördelarna talade för varje ort likväl som nackdelarna talade emot dem.

Men Emil hittade ett hotell i den pittoreska byn Limone sul Garda, så även om vi inte hade koll på vilken sida den låg på eller vad som erbjöds där, så tog vi det. Bokade en natt för att kunna känna in och sen besluta oss om vi skulle stanna eller ej.

Vi rullade in på eftermiddagen, lagom till att lite tyngre moln började synas i horisonten men värmen var mäktig. Närmare trettiograder. Och efter några dagar med mer eller mindre resande, bestämde vi oss för att snabbt checka in och sen ta en tur på våra cyklar.

Bilen fick vi lämna i det publika garaget och man blev körd till hotellet med en eldriven golfbil. Vi samlade ihop våra prylar och pinaler och hoppade in och rullade genom de trånga gränderna till ”vårt” hotell. Checkade in smidigt som bara den, tog våra väskor till rummet. Switschade om till cykelutstyr och traskade tillbaka till bilen för att lyfta av cyklarna.

Emil hade kikat ut en väg som verkade leda ut ur byn och upp i bergen. Och japp, den ledde UPP i bergen. När vi cyklat konstant uppför i över trettio-fyrtio minuter (man kan säga att jag sliter liiiiite mer än Emil) och molnen kommit litw närmare och åskan hördes, bestämde vi oss för att vända runt, tillbaka ner till sjön och utforska restaurangutbudet i den lilla byn.

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

Det tog ju inte direkt fyrtio minuter ned. Innan vi ens hann tänka till var vi tillbaka nere, trots att jag numera cyklar långsammare i nedförsbackarna än på platten (lite försiktighetsåtgärder har man ju ändå antagit som preggo) och vi ställde av cyklarna i garaget innan vi gick tillbaka in i byn. Samtidigt som det kom världens störtskur!

På vägen upp i bergen hade Emil också sett skyltarna till vandringsleder, så vi blev än mer övertygade om att det här nog kunde vara en by i vår smak! För även om vi inte längre tränar för att vi måste mår vi så bra av att röra på oss nästintill varje dag, att det är ett ”måste” för att vår semester ska bli så där bra som man vill att den ska bli!

Eftersom att hungern ofta slår till rejält på oss två, med risk för hangry-anfall inom en halvtimme (läs typ fjärde världskriget) så blev det inte så mycket till stt utforska byns restaurangutbud utan vi tog första bästa. Som senare visade sig nog vara även bästa. Nämligen hotellets egen restaurang. Där satt vi och spanade ut på gatan, sjön och alla människor som passerade. Turister över allt, men ändå mysigt!

Efter middagen gick vi och köpte den obligatoriska choklad-gelato till mig. Strosade efter gatorna och gick sedan tillbaka till hotellet, satt en stund på vår balkong som gick ut ovanför den lilla lilla hamnen med ett tiotal båtar.

😍

Den natten sov jag som en stock i över tio timmar och när jag vaknade till ljudet av att en liten by vaknar, utan alla typiska turistljud, kunde jag inte låta bli att svira in mig i täcket och sätta mig på balkongen för att se allt som skedde. Ni vet ett sånt där ögonblick som man drömmer om att ha, ser andra ha, men aldrig unnar sig själv. Mobilen fick ligga inne och jag lät Emil sova vidare. M a g i s k t.

Klockan åtta noll noll noll noll sharp stod vi i frukostmatsalen. Först av alla så klart. Och så pinsamt svenska i vårt sätt. Men som sagt, när hungern slår till visar den no mercy.

Frulle på balkongen!

Högg in på buffén där det fanns allt vad man kan tänka sig en italiensk frukostbuffé ska innehålla. Tog våra grejer och slog oss ned på balkongen. I den redan slående hettan!

Bokade två nätter till på samma hotell…

Efter att ha njutit av frukosten bestämde vi oss för att prova de där vandringslederna som Emil sett dagen innan. Vi hade även köpt en karta över området, men det var totalt bortkastade pengar. Istället kikade jag i Wikiloc (googla den appen så får ni se!) där jag såg flera turer i området.

Topparna bakom byn var mäktiga, branta och nästintill otillgängliga men vi tänkte att vi skulle göra ett försök. Tog med oss rejält med vätska och tog oss uppåt. Turen kan ni läsa mer om här, men JÄKLAR vad härligt det var! 😍

Vi kom ned lagom till lunch, tog den på en av alla serveringar vid vattnet. Badade fötterna i sjön, njöt av en iskall fanta och kände den välbekanta tröttheten efter träning komma krypande.

Tog en tupplur på rummet innan vi tog vårt pick och pack och gick till stranden som låg bortanför garaget. Hittade en ensam liten plätt där vi slog bort ett par timmar och bara n j ö t.

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

Åt någon till glass, tittade på folk, åt pasta till middag, njöt på balkongen och funderade på vad morgondagen skulle innehålla. Nu visste vi att bergen var MAGISKA men branta, att det gick att vandra/springa i dem OCH cykla.

Så vi bestämde oss för att cykla norrut efter sjön. Men först - SOVA!

… och nu inser jag att jag skrivit så där långt igen att jag måste ta en paus för ER och MIN skull. 🙈😂

So long å på SNART återhörande!

Anna

Biltåg genom Tyskland!

Efter att ha bilat genom Sverige och Danmark å väg ned mot Italien valde vi att ta biltåget genom större delar av Tyskland och samtidigt passa på att sova. Slapp leta hotell på tidiga kvällen och kom samtidigt framåt under tiden vi sov. En perfekt kombo helt enkelt!

On the road

Dock hade ju inte vi (vår vana trogen) bokat detta biltåg, utan vi drog en vild chansning och ställde in gpsen på stationen tåget skulle gå ifrån och åkte dit. Kom dit ca fem minuter före avgång. Utan biljett. Kundservice per telefon var stängd och att boka online gick inte heller. Så vi drog en rövare helt enkelt.

Avfärdsstationen var belägen mitt i ett resecentrum och det var inte det lättaste att hitta in, det var en ren slump att jag såg tågsymbolen i kombination med en bil. Där stod det några vakter, så Emil hoppade ur och frågade dem OM det gick att få åka med. Jag satt kvar i bilen, stoppade ALL annan trafik från att kunna åka ombord… Dock verkade vi vara den absolut sista bilen som skulle på, så det var ingen större fara.

Efter ett tag vinkade Emil fram mig. Då hade han fått prata med flera olika personer, den ena mer viktig än den andra. Men de hade plats!! Så efter att vi angett bilens vikt fick jag köra upp bilen på den e x t r e m t smala rampen (med guidning så klart!) och sen tog vi bara det närmaste vi kunde grabba tag i och fick leta upp vår sovkupé!

Av någon anledning (som jag är rätt säker inte berodde på oss) blev tåget cirka en timme försenat. Vet inte om det är vanligt i Tyskland eller ej, men i det här fallet så spelade det ju ingen roll. Kring elva på kvällen lämnade vi stationen i Hamburg och jag skulle ljuga om jag säger att jag sov som en prinsessa, men jag fick i alla fall sova liggandes medan vi transporterades genom Tyskland.

Vid niotiden dagen efter klev vi av i München, väntade in biltrailern som skulle baxas in där det gick att köra av bilen och vi körde av och ställde in gpsen på Gardasjön.

Emil fick en kartbok av en bekant och kunde absolut INTE låta bli att ta med den…

I vinrankornas rike!

Gardasjön!

Och istället för att komma fram sent på kvällen, kom vi fram vid fyra, efter en härlig bilfärd genom alperna. Och det första vi gjorde när vi kom fram var att plocka av våra cyklar vi hade med oss och tog en tur upp i bergen!

… men det skriver jag om i nästa inlägg!

Nu ska jag fortsätta titta på mannen som städar poolen på vårt ”nya” ställe som vi kom till igår. Står liksom redo att kasta mig ned på solstolen för att ta en dag vid poolen och sola, bada och läsa.

So long,

Anna

Vilken topp(en)tur!

Lovar att jag ska återkomma mer till var vi är och allt sånt men jag måste bara kika in och skriva lite om vår topp(en)tur igår!

Vaknade i lugnan ro av att solen kikade in genom gardinerna och jag öppnade balkongdörren ut på den lilla balkongen som är precis över en liten hamn. Av alla turister syntes inte ett spår förutom en och annan morgonjogggare men däremot han som ägde restaurangen bredvid, sophämtaren, gatusoparen, varuleverantören. Alla de där som faktiskt jobbar fast vi är på en turistort.

Emil sov vidare en stund men tillslut vaknade även han och vi gick några trapper ned för att få i oss lite frukost. Satte oss på balkongen och njöt av lugnet! Och en italiensk frukost bestående av vitt bröd, marmelad och ost. Lite melon och jordgubbar. Och en rejäl kopp te.

Sen svirade vi snabbt om och tog sikte på bergen ovanför oss. Tog de slingrande, bilfria gatorna upp från sjön och innan vi visste ordet av var vi uppe i bergen, på förberedda leder. Stannade till en stund vid ledkartan för att orientera oss innan vi fortsatte uppåt. Uppåt. Och åter uppåt. Efter leden som såg roligast och mest spännande ut!

Till en början var det en stenbelagd mindre väg, brant som bara den, men efter ett tag vek vår led av. In på en mindre stig och vi började gå och halvklättta om vartannat. I och med att klockan redan var efter tio, var värmen rejäl. Kring trettio grader, så att försöka hålla något speciellt tempo, det struntade vi i fullständigt. Istället lunkade vi på i lagom takt. Här och var stannade vi till och njöt av utsikten och slogs konstant över hur fort vi tog oss uppåt samtidigt som vi insåg att topparna var rätt rejäla.

Vi kom till ett par korsningar där vi var lite osäkra, men gick på magkänslan och tillslut kom vi upp på en liten topp som gick ut som en pir ovanför byn. Med vy åt alla håll. Och jag skulle ljuga om det inte sög till rejält i feg-tarmen. Vi var HÖGT upp och det stupade lodrätt på båda sidorna.

Eftersom vi redan varit ute ett tag och värmen var påtaglig, lika så började det bli lunchdags, vände vi sedan nedåt efter en ny led. En led som visade sig senare vara uppfarten på det bergsmaraton (Sky Race) som går här i oktober. Vilket i sin tur betydde att det var mer förberett för uppfart än nedfart så att säga… Men ned kom vi, utan vurpor!

Och i ett huj var vi tillbaka i byn och tog sikte på första bästa restaurang där vi beställde en varsin varm macka och en cola.

Upp. Upp. Å mer upp!

På toppen!

Ett perfekt sätt att spendera halva första dagen på en ny semesterort! Resten av dagen tillbringade vi vid sjön, solandes och badandes. Precis så som vi vill ha vår semester!

Be right back om vart vi är å allt sånt!

So long,

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

• Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

• Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

• Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

• Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

• Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

• Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

• Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

• Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna

Roadtrip!

Hörrn! Tack för all feedback på gårdagens inlägg, så otroligt intressant men också fint att läsa om alla era egna upplevelser, tips och tankar men också kanske få delge er lite av det jag får med mig efter vägen. Verkligen TACK❣️

Igår kom också den här podden ut - Ofiltrerat med Pt-Fia. In och lyssna om ni vill!

Igår morse packade vi in våra prylar och pinaler i bilen och tog sikte söder ut. Första anhalten var en natt i Vikhus hos systeryster, Anton och lillgrisen Nils som nu är hela fyra (!) veckor! Men vart vi ska vidare har vi inte riktigt spikat… Spännande! Precis så vi vill ha en semester när vädret hemma i Jämtland inte riktigt bjuder upp till dans.

Redo att lämna ett litet chilly Frösön

Så i morse packade vi ihop grejerna i Vikhus och började köra söderut. Genom vårt vackra land! Himmel vad fint det är!

Just nu på färjan över till Helsingör och Emil med mobilen i högsta hugg för att bestämma hur långt vi ska köra idag. Och var vi vill!

Nu ska vi hoppa ur bilen och njuta av färjefärden innan det är dags för några mil till idag.

Återigen - TACK! Återkommer om mer i ämnet, kan inte få nog av alla does & don’ts för oss preggon! 😍

So long,

anna

"Du ska inte ligga över 70% av din maxpuls..."

… är en kommentar jag både hört och läst lite här och där. Fick ett veckobrev av 1177 där det också stod att man inte skulle köra för hårt. Vilket gjorde mig lite upprörd - kan man vara mer diffus än “kör inte för hårt?”. Antagligen handlar ju det om att alla har sina egna gränser och trösklar för träning, vilket är HELT RÄTT men samtidigt tror jag tyvärr att det skrämmer fler och får fler att backa för mycket än att peppa till att röra på sig OM man orkar.

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Jag mailade min läkarkontakt Lykke som jag har haft och göra med under hela min aktiva karriär och som också har följt flera elitidrottare på olympisk nivå på nära håll som fått barn under sin aktiva karriär och frågade om just den här 70%-gränsen. Dvs “att man inte ska ligga över 70% av sin maxpuls i träning”. Jag började räkna lite för mig själv vad det skulle handla om för pulsgräns för mig (ca 140) och insåg att det inte stämmer på mig. Jag tränar ALLA pass kring eller över den gränsen. Ett riktigt lugnt pass kan vara under (typ 65% av max = 130) men ofta ligger jag där i kring eller högre.

Och svaret jag fick lyder:

Jag vet att Pr Sundgot-Borgen gjorde mätningar på blodflödet till placentan under ansträngning på toppåkare. Ingen förändring skedde då upp till andra tröskelvärdet, vilket givetvis är högre på en vältränad person än på andra. Man gjorde inte mätningar över andra tröskeln då, dvs då laktatproduktionen stiger kraftigt, så jag tror faktiskt inte att vi vet något om det.

Det viktiga är att det känns bra och att man avslutar passet om man inte känner sig bra. 

Översatt till “vanligt språk” så kan man säga att det inte finns några tecken som tyder på att en gräns vid 70% av max skulle vara rimlig OM det känns bra. Däremot finns få studier gjorda på den gräns (övre tröskel) där mjölksyra har bildats och stiger rejält. För mig handlar den gränsen om ca 95% av min maxpuls, men den är lägre på en mindre tränad person.

Så att köra intervaller där man pressar sig är okay, så länge det känns bra och man har lite vana att göra det. Och jag har själv upplevt att kroppen liksom har en handbroms i kring 90-95% av maxpulsen och jag kommer inte över den gränsen. Om det är psykiskt eller fysiskt vet jag inte (håller på att kolla upp det) och det skulle vara spännande att höra om ni har upplevt något liknande?

Så jag skulle väl säga så här apropå påståendet: “att ligga över 70% av max är helt ok så länge det känns OK för dig och du har en viss vana att träna!”.

Så hörni - ni som orkar och mår bra och bär på en liten guldklimp, rör på er det ni vill och orkar och mår bra av! Heja oss! 😍👊🏻

So long,

Anna

Fotnot (redigerad): Sundgot-Borgen professor i fysisk aktivitet och hälsa i Norge och specialist på elitaktiva som har tränat och tävlat under och efter sin graviditet och förlossning.

Vilken helg!

I fredags kväll kom våra vänner Charlotte och Pär upp från Stockholm och vi var peppade till tusen att få visa dem vad Frösön har att erbjuda. I träningsväg framför allt, men man får ju så mycket på bonus när man rör sig över ön!

På lördagen hade vi planerat Frösö Extreme Adventure (tror jag Emil hade döpt det till) och några dagar innan de kom upp hade även ett program för hela helgen gått ut med exakta tider för alla event. Däremot stod det inte vad vi skulle göra.

På fredagen när de kom tog vi det rätt lugnt, åt gott och gick en lite promenad. Men på lördag morgon var det uppstigning före klockan sju för att samlas i trädgården sju sharp. Sen tog vi en morgonpromenad innan vi körde lite rörlighet (Emil vill gärna kalla det yoga men jag tror ingen annan hade kallat det yoga.. 🙄).

Sen var det dags för frukosten. Ja, ni har nog redan fattat att det är mitt ABSOLUT BÄSTA mål per dag. Overnight oat, bröd från Frejas, granola, bär och frukt, äggröra, ost… You name it - det mesta fanns! 😍

Sen var det dags för Frösö Extreme. Som vi då hade förberett genom att bland annat ställa ut en bil med utrustning utmed vår färdväg. Haha!

Första etappen var att cykla hemifrån till Bynäset. En relativt lätt cykling på fem kilometer efter stig och grusväg. Eftersom det blåste rätt rejält fick vi göra lite justeringar i planen, så istället för swimrun runt halvön (Bynäset är ett näs/udde på Frösön som har en fantastisk stig precis i strandkanten och är sju kilometer lång. Perfekt för promenad, löpning och cykling) sprang vi enbart. Vilket vi insåg var klokt när vi kom runt på den västra sidan av näset, vita gäss och rak nordvästlig vind…

Jag och Charlotte fortsatte springa efter vi rundat näset medan grabbarna hoppade på hojarna igen. Efter drygt åtta kilometer löpning möttes vi upp vid nästa checkpoint - bilen med rullskidor.

Där bytte vi löparskor och cykelskor mot pjäxor och tog sikte upp mot Frösö Tornet för en välbehövlig energipåfyllning. Varken Charlotte eller Pär har åkt rullskidor förr (förutom ett teknikpass med oss i Orsa) så sträckan vi valde var rätt perfekt - mesta dels uppför! Och som de briljerade! Men vi var alla redo för en fika när vi väl kom upp till toppen på Frösö Berget. Festis, bulle, raw bollar. Så gott!

Sen fortsatte grabbarna att åka rullskidor och vi satte återigen på oss löparskorna och sprang de sista drygt sju kilometerna hem. Över lägderna, genom skogen och sen via de fina stigarna kring Frösö Kyrka hemåt.

Efter 3 timmar och 45 minuter var vi hemma. Då hade vi sprungit 22 kilometer, cyklat 5 och åkt rullskidor 6. Och hunnit umgås och prata om det mesta!

Ett helt underbart sätt att umgås på!

… ni kan ju tänka er hur god denna lunch var?!

Sen kastade vi ihop en lunch medan grabbarna åkte och hämtade bilen. Färsk pasta med räkor, chili och vitlök. Och gårdagens pizzarester. Drömmat efter så många timmar ute! 😍

Sen tog vi och vilade en stund. Jag sov som en stock…

Och sen var det dags för dagens andra aktivitet - styrka i utegymmet. Alla var så där lagom möra så vi fick ta en promenad runt Petterson-Berger (typ tio minuter) för att komma igång lite först. Emil körde uppvärmningen med kettelbells och sen höll jag i styrkan.

Vi körde i par och körde två övningar efter varandra innan det var nästas tur. Frontböj & uppkliv, släggslag på däck & stakning i tunga rep, dips & sidoplanka, chins + stående rodd.

Sen var vi MAKALÖST NÖJDA! 😍

… och after workout i poolen kändes väldigt bra!

Så trots hot om regn och tunga skyar och nordvästan vindar hade vi en PERFEKT lördag. Bättre väder att träna i finns knappt och vi njöt!

Middagen blev lång och god - färskpotatissallad, grillat, charkuterier och så klart en paj till dessert. Livet.

Idag, söndag, har fortsatt i samma tema - morgonjogg, yoga, god frukost och sen träning. Men idag var jag lite trött så jag fick nöja mig med att coacha. Avslutade hela helgen med att ta med stockholmarna in till Östersund och ta en brunch på Jaktstugan innan de åkte hem.

Vilken helg alltså! 😍🙌

So long,

anna

Frukosten före eller efter? Eller både och?

Förra våren, när det var nyhetens behag att kunna sticka upp på morgonen, tidigt, och bränna av ett pass och sedan ha HELA dagen framför sig, maxade jag möjligheterna att träna tidigt. Gärna före frukosten. Men mot slutet av sommaren insåg jag att det inte riktigt var min grej. I alla fall inte att göra rutin av det. Kanske kunde jag hoppa frukosten helt någon gång och någon annan gång bara ta en näve russin och ett glas vatten, men absolut inte varje dag. Det funkade inte.

Favoritfrukosten. Eller ja, en av dem!

Så numera brukar jag dela upp frukosten på två om jag kör ett tidigt pass. Dels för att jag behöver något i magen före jag ska träna men också för att det inte ska gå för länge innan jag äter lunch. Att ha mer än tre timmar mellan mina måltider är inte en höjdare. Då sjunker både humör och produktivitet. Inte bra. Speciellt inte för dem i min närhet.

Så om jag ska träna mellan klockan sju och åtta på morgonen, brukar jag gå upp en halvtimme före och äta en lättare frukost (typ overnight mat med lite frukt och jordnötssmör) och cirka en timme efter passet tar jag en kaffe och en smörgås eller liknande. Helt enkelt delar frukosten i två delar. Och då blir det heller inte för lång tid till nästa måltid - lunchen - som måste intas kring tolv. Annars blir det s k i t.

Hur tänker ni med frukost och träning? Har ni provat er fram?

So long,

Anna

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

Maratonpodden!

Förra veckan var jag ju och spelade in en pod och idag släpptes den. Fick äran att gästa Maratonpodden med Petra Månström igen. Tror faktiskt att det var tredje gången gillt, men det är alltid lika kul!

Bra bild där på självaste Petra. 😂

Så roligt att få prata nonstop om livet idag, träning, kost och massa där emellan. Dessutom lämnade jag ju Emil hemma den här gången, så jag fick ju maxat snack-utrymme, himla härligt. 😉

In och lyssna vett’ja! 😍

Anna

Backintervall - en kort härlig plåga!

Ifjol höst fick jag och Emil lite hjälp av Anders Szalkai med träningen inför New York Maraton. Och det var väldigt inspirerande! Vi som har tränat ganska varierat men ändå ganska enformigt under så många år tyckte det var jäkligt skoj att få lite input hur man skulle träna för att förbereda sig på bästa sätt. Grejen var bara att vi endast hade typ sex veckor att förbereda oss på, och mitt i detta var vi också på inspelningen av Superstars, så vi hade inte så mycket tid eller för del delen pass att spela på. Så det handlade om ett fåtal utvalda pass. Ofta ett längre maratonpass, ett pass med “vanliga intervaller” (typ 3 x 10min), ett pass med backintervaller och ett pass med löpteknik/löpskolning per vecka. Alltså totalt fyra pass per vecka. Och de här längre passen har jag verkligen blivit fast på, men dem ska jag skriva mer om en annan gång.

Ett annat pass som jag har börjat köra sista tiden är de där kortare backintervallerna. Helt olikt något jag kört tidigare. Och det känns som väldigt snäll träning just nu, i och med att det är i en backe (uppför) och sen tar jag mig ner på bäst jag vill innan jag springer upp igen.

The Stig.

Så i morse körde jag 10 x ca 30 sekunder. Då brukar jag hitta en backe, starta klockan, springa tills jag ser en tydlig markering som kan vara ett mål där det har gått ungefär trettio sekunder och stoppa där. Sedan går-joggar jag nedför backen och börjar om till mitt målsträck. För då slipper jag hålla koll på klockan och kan bara fokusera på att komma över den där mållinjen. Och sen kan jag jämföra tiderna efteråt (eller ja, jag ser ju dem eftersom också i och med att jag gör sk laptime varje gång jag passerar mållinjen).

Något jag lärt mig är att inte gå all in på första. Jag ska ändå klara av tio stycken. Och har jag då gett ALLT på första, då kommer jag inte orka. I alla fall kommer tiderna bli sämre och det är INTE mitt mål.

Målet med passet är springa fortare och fortare och få högre och högre puls. Och springer man för fort från början kommer tröttheten/mjölksyran göra att man inte kan driva puls eller tempo. Så börja lite coolare än du tänkt och öka sedan successivt.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

För mig tar passet totalt 45 minuter inkl uppvärmning och avvärmning (jogg till och från backen) men jag tror man kan bränna av det på 30 minuter också om man är effektiv före och efter. I och med att jag går ned tar det ca 1.15-1.30 minuter från det att jag korsat mållinjen tills jag startar nästa intervall och jag tycker det är rätt perfekt!

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Så det får bli denna torsdags träningstips - ut och prova i helgen vett’ja! 👊🏻

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

Orsa Kajt’n

(Publicerades visst inte igår, nytt försök nu! 😅)

… sprangs enligt tradition även i år! Vet inte hur många gånger midsommar inletts med Orsa Kajt’n genom livet, från början sittandes på pappas (kanske nervösa) axlar på ett blåsigt flygfält upp på Tallheden inför hans egen start. Sen några år med massa egna fjärilar i magen men i år var inte magen lika full med dem men desto mer glädje att faktiskt kunna springa!

Det är en speciell känsla att komma upp till starten, höra speakern, träffa alla vänner och sen springa de femton kilometrarna ned till Orsa efter sandiga stigar och fina grusvägar. Min hemmaterräng! 😍

Lika härligt att springa, lättsprunget och finlöpt! Men det var ändå lite skillnad i år mot tidigare.

• Jag lufsade iväg i starten istället för att maxa

• Jag slapp mjölksyran men fick flåsa ändå

• Jag tog dricka å en kisspaus efter vägen

• Jag sprang fortare mot slutet…

… och jag hann njuta än mer av terrängen och publiken!

Så summa sumarum - en bra start på midsommarafton och midsommarhelgen! 😍

Nu: midsommarbuffé med familjen!

Glad midsommar till er alla!

anna

Sthlms dygn!

I måndags tog vi bilen ned mot Stockholm, fullpackad inför en midsommar i Dalarna, men ett pitstop i huvudstaden för diverse jobb.

On the road med kaffet i högsta hugg.

Ett Sthlms-mellanmål

… å en passande Islatte i värmen!

När vi kom fram hade vi ett väldigt inspirerande möte med ett företag vi arbetat med i många många år, där vi planerade kommande äventyr tillsammans. Väldigt kul och än roligare att vi numera faktiskt kan vara med på alla dessa aktiviteter när vi inte längre är upptagna av läger och tävlingar.

Sen tog vi ett mellanmål innan det var dags för att hålla i ett rullskidspass för Urban Trail ute på Gärdet. Himla bra rullskidsterräng att ta sina första stapplande steg på rullskidorna OCH utveckla sin teknik. Sånt gillar vi att göra!

På tisdagsmorgonen drog jag ut på ett tidigt intervallpass på min absoluta favoritrund på Djurgården. Sprang utmed kanalen och körde 4x4 minuter i samma tempo som för ett tänkt tiokilometerslopp. Flåsigt och jobbigt men roligt att få försöka springa bra tekniskt så att de inte kostar allt för mycket. Och skönt att få det gjort innan värmen tog sitt totala grepp om huvudstaden. Ni ser ju själv på bilderna hur nöjd jag var efteråt! 😅

… sen tog jag en dusch, packade ihop mina jobbgrejer och gick till ett av alla caféer i närheten av lägenheten och köpte en frukost helt i min smak: en havrelatte, fralla och en chiapudding. Helt perfekt! Så fick jag lite tid till att gå igenom mail och allt annat som man behöver jobba av nästintill varje dag. Skönt att få det gjort direkt på morgonkvisten.

Frulle & arbetstid.

Sen tog jag hojen bort mot Söder för dagens sista arbetsuppgift innan vi hoppade in i bilen och rullade via Västerås (för att hämta upp syrran och minigrisen) mot Dalarna och midsommar - podinspelning! Håll utkik för när den släpps! 😊

Podinspelning!

Sen rullade vi mot Orsa med en supernöjd bebis, en glad mamma och massvis av matsäck. Midsommar-preppen var på topp! 😍

So long,

Anna

Family time!

TACK!! För alla kommentarer, pepp och funderingar på de senaste inläggen. Jag återkommer i ämnena, var så säker.

Men tills dess landar jag hemma hos mamma och pappa i Orsa. Myser med systersonen Nils och laddar inför Orsa Kajt’n i morgon. 15km löpning i det tempo kroppen tillåter för dagen. Sen ska jag NJUTA tillfullo av all god midsommamat som vi lagar tillsammans här hemma. Älskar det!! Och sen få träffa hela familjen och alla vänner. Livet!

Minigrisen Nils och morfar Åke. Familjens första i nästa generation. Kärlek.

Kvalitetstid med syster yster! 😍

En av de sakerna jag längtar hem till är att åka rullskidor på alla vägarna kring Orsa. Helt ärligt vet jag få ställen som är så fina att åka på. Och att få lite kvalitetstid tillsammans på rull, det händer inte lika ofta längta. Därför njuter jag desto mer!!

Alltså dessa vägar. Och miljön!! 😍

Nu går jag runt här med den lilla mini-grisen Nils (alltså bebisen, inte en gris) på min arm medan syrran tar en powernap och mamma fixar i köket. Tänk vad så små saker kan vara så mysiga och betyda så mycket. De små men ack så viktiga stunderna. ❤️

So long,

anna

Styrketräningen just nu…

Sedan fyra-fem år tillbaka har ju min bror Björn hjälpt mig med styrketräningen. Jag gillar struktur och plan med träningen och går jag in i gymmet utan det blir det antingen allt eller inget. Så det finns liksom inget alternativ för mig. Jag behöver en plan!

Och han lägger sig dessutom i min övriga träning. På ett väldigt positivt sätt! Kommentarer i hur jag kombinerar mina pass och hur jag ska tänka. Och trots min bakgrund som elitidrottare finns det alltid saker man kan göra bättre. Och han sitter ju på en del kompetens med en bakgrund som styrkelyftare och som mål just nu att ta en PhD inom just träning efter fem års studier här på Vintersport Centrum i Östersund och GIH i Stockholm och som assistent vid forskning på Karolinska de senaste åren.

Så när jag blev gravid började han direkt grotta ned sig i de studier som finns på träning för gravida. Typ lika med noll. Det finns några för normal aktiva där man rekommenderar att fortsätta röra på sig och i vissa fall trappa upp träningen (gäller ju dock inte dem som redan tränar relativt mycket)… Men inte mycket mer. Så vi har fått prova oss framåt lite utifrån de riktlinjer som finns, framför allt gällande styrketräningen.

Numera köra jag lite lättare vikter men lite fler repetitioner. Jag kör de flesta övningarna där jag känner att jag har kontroll på bålen (ffa diastasen) och försöker att undvika att krysta i övningarna. Dvs fylla upp bålen med allt för mycket luft för att klara av att trycka upp vikten eller liknande.

Jag har tre olika program, med tanken att jag ska köra tre gånger per vecka. Jäkligt skoj! Vissa veckor blir det dock bara en gång, andra tre gånger. Ibland i gym med (som tanken är) ca 3 minuters vila mellan varje övning, ibland kör jag övningarna direkt på varandra och vilar istället mellan varven (speciellt om jag är i ett utegym).

Men tanken är som sagt att köra tre set per övning och vila 3 minuter mellan varje set. Och belastningen ligger på ca 8 RiR (dvs där en 10 är att du inte klarar en enda repetion till och en 8 är att du har ungefär två till kvar på den vikten) på ben och helkroppsövningar, medan överkroppen ligger på 10 RiR. Och klarar man 10st reps, så ökar man vikten till nästa gång man kör. Värm gärna upp med ett lättare set på varje övning, speciellt dem med helkropp.

Dessa program kör jag just nu - välkommen att kopiera och prova! 😊👊🏻

Program 1:

Stationära utfall 3 x 8-10 st

Enbensmarklyft 3 x 8-10 st per ben

Armhävningar 3 x max antal

Stående rodd med kettelbell 3 x 8-10st/sida

Program 2:

Bulgarisk split 3 x 8-10 st per ben

Marklyft 3 x 8-10 st

Pushpress 3 x 8-10st

Chins 3 x så många du orkar MINUS 1-2 st (kör gärna med gummiband runt knä eller fot)

Sidorotation i dragmaskin eller gummiband (stabil position m fötter, lite bredare än axelbrett, händer rakt ut från kroppen och rotera ENDAST fr bröstkorg och uppåt, håll emot i bål/höft). 3 x 8-10st/sida

Program 3:

Frontböj 3 x 8-10 st

Enbensmark alt höftlyft på medicinboll 3 x 8-10 st per ben (bålkontroll!!)

Axelpress, stående m hantel eller KB 3 x 8-10 st per arm

Sidoplanka i redcord/TRX (dippa ned höften i backen) alt statisk sidoplanka med benlyft 3 x 8-10 st/sida

OBS! Om ni är osäker på hur övningarna utförs, GOOGLA! Och lägg inte på mer vikt än att ni känner att ni har kontroll. Jag har kört med fria vikter sedan jag var 15-16 år, så för mig är det den typen av styrketräning jag gör, men har ni aldrig kört med fria vikter, börja LÄTT och öka successivt och kontrollerat!

Lycka till!

Anna

"Men inte ska du träna så mycket nu..?"

Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.

Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.

Bullen är med! 🤰🏽

Endorfinhög å trött i benen!

Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.

Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.

Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.

Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.

Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.

Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!

… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!

So long,

Anna

En helg I jämtland!

Vilken maxad helg jag haft hemma i Jämtland. Riktigt försommarväder med sol och moln och lite regn om vartannat. Men varmt! Så härligt!

I lördags kunde jag inte låta bli att dra till fjälls och få lite kvalitetstid med Mary. Alldeles för länge sedan sist! Och nu har ju fjället börjat tin fram så en tur upp på fjället stod på agendan.

Solen lyste med sin frånvaro, men bara att få komma upp på fjället. Andas fjälluft. Lugnet. Miljön. Min själ behöver det emellanåt.

Och vi unnade oss en fikapaus vid en tjärn. Sånt som man borde gjort mer av som aktiv, men som vi skidpensionärer verkligen njuter av numera! 😍

När jag kom tillbaka till Östersund på kvällen invigde vi de nya våtdräkterna innan vi tog en middag på altanen. Älskar sommaren!

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Igår morse tog vi en sovmorgon, vaknade först vid halv nio och min vana trogen måste jag äta direkt när jag vaknar. Det behovet har inte direkt blivit bättre sen jag blev preggo om man säger så…

Sen plockade jag fram min heldämpade hoj för första gången i år. Pinsamt men sant. Har en liten hatkärlek till det där med att cykla stig. Jag älskar känslan av att ta mig fram och adrenalinet av att pusha sig lite utanför comfort zonen över rötter eller utför en backe, men i grunden är jag en feglort. Så jag är alltid nervös inför. Alltså lika med smågrinig. Lika igår.

Men det visade sig att min uppdaterade hoj levererade på många plan. Men framför allt över rötter och sten! Vilken fröjd!

Så leendet kom fram rätt fort under turen och sen satt det som fastklistrat om man säger så! 😍

Direkt när vi kom hem ringde Emils en kompis och föreslog att se skulle prova ut de nya swimrungrejerna och se om de kunde simma… Japp. Det är nivån. Så jäkla kul! 😅 Vi hade varit ut i våtdräkterna kvällen innan och det var ju inga problem, men att hoppa ned i Storsjöns tiogradiga vatten i swimrundräkt är ju nått annat om man säger så.

Hur redo kan man se ut…? 😅

Uppenbarligen kunde de både simma och springa och de blev ÄN mer peppade efter passet än innan!

Resten av dagen pysslade vi på hemma, packade ihop grejerna för en roadtrip mot Stockholm för lite jobb innan vi ska landa hemma hos mamma och pappa för EB traditionsenlig midsommar i Orsa. Längtar så! Och dessutom ska jag äntligen få träffa lillgrisen Nils, syrran och Antons lilla guldklimp som såg världens ljus första gången den fjärde juni. ❤️

So long,

Anna

Psst. Sitter och filar på ett inlägg om träning & graviditeten, det kommer. Men ni får gärna fylla på med lite funderingar så jag kan ”rama” in det hela! 🙌

Hundspann & Fjällräven Polar Adventure - vilket äventyr!

I början av vintern fick vi en förfrågan om vi ville följa med och åka hundspann från Nordnorge till Jukkasjärvi, nära 30 mil i vildmarken under några dygn. Föga visste vi vad som väntade, även om jag hade sett en dokumentär om just det hundspannäventyret från 2015 och tänkte redan då ”tänk vad coolt att få uppleva det där på riktigt!”. Så när frågan kom så kände vi, att jo, det här är nog något vi vill få uppleva. Så vi tackade med glädje ja till Fjällräven Polar Adventure 2019!

Lagom naiva men peppade åkte vi mot Stockholm i början av april för att ha ett dygns genomgång inför vad som väntade innan själva äventyret skulle dra igång redan dagen efter. Vi mötte upp några av de andra deltagarna på Arlanda, från världens alla hörn, den ena mer peppad än den andra, och åkte sedan tillsammans till Sigtuna där allt körde igång direkt.

Nivån av entusiasm var på en nivå jag knappt upplevt tidigare, det var så att vi nästan blev chockade samtidigt som vi började inse att det var något unikt vi var på väg att få uppleva. Vi fick genomgång av utrustningen, av materialet vi skulle använda, vad som förväntades av oss. Vi fick lära oss att tända eld med eldstål, få igång gasköket och lite enklare information om hur vi skulle packa. Sakta men säkert började vi inse att det verkligen var ett äventyr som väntade runt hörnet!

Dagen efter började redan vid 04.00 och strax efter lunch kom vi fram till den första campen där vi skulle tälta över natten innan vi skulle dra igång hundspannet dagen efter. Strålande sol och klarblå himmel, kritvita bergssidor som gick ned i dalgångarna och en temperatur som gjorde att luften vi andades ut blev till vita moln. Vi hann knappt lämna bussen innan en av deltagarna hade halkat på isen och slagit i bakhuvudet. Att aldrig tidigare ha upplevt halka, eller för den delen is under fötterna, är något vi i Sverige har svårt att förstå, men det är verkligheten för en stor del av världens befolkning. Och då är den minsta isfläck en fara. Och de lärde sig alla väldigt fort efter den fadäsen.

Efter ett snabbt mellanmål började återigen instruktionerna. Denna gång i mer akut läge. Vi fick lära oss att sätta upp tältet, vilken plats man skulle välja och hur man skulle förbereda innan tältet sattes upp. Vi insåg ganska fort att vi hade en fördel i teamwork efter att ha levt så länge tillsammans och vårt tält var uppe före de flesta andra ens hade börjat sätta upp det. Solen började gå ned och temperaturen sjönk. Jag var rätt tacksam när middagen serverades inne i en kåta, även om man satt med kläderna på även där inne. Under natten var temperaturen nere mot -25°C, så de rejält varma sovsäckarna och ullunderställen kom väl till användning. Dock blev vi förvånade över hur LITE kläder man faktiskt behövde ha på sig i sovsäcken. Bara en sån grej liksom!

Första natten i tältet…

Vi tänkte ju före det här äventyret att vi skulle ha lite fördel av att vi faktiskt är vana att vara ute i kylan, att tillbringa tid på fjäll och att miljön är bekant. Och visst hade vi en fördel av det, men framför allt hade vi fördel av att vi faktiskt har ”jobbat” tillsammans förr. Vi var verkligen ett dreamteam i alla situationer. För det skulle visa sig att det här äventyret till mångt och mycket handlade om teama upp sig och göra saker effektivt. Utan stress! Men effektivt. Och så klart hade vi fördel av att vi varit utomhusidrottare, att vi hade en bra fysik, men framför allt att vi är ett sånt jäkla bra team. Och det var en härlig känsla!

Efter en (faktiskt) godnatts sömn i -25°C, utomhus, i tält, ringde klockan tidigt, kring halv fem, och dagen när äventyret faktiskt skulle börja var äntligen där!

Vi packade ihop tältet och våra grejer, åt en rejäl frukost i kåtan där vi åt middagen dagen innan och packade sedan in oss i en buss för att åka cirka en timme in i en annan dalgång där alla 200 (!) hundar stod och väntade på oss. Ljudnivån när vi klev av bussen var öronbedövande, aldrig någonsin har jag hört så många hundskall samtidigt och att försöka prata var skvatt omöjligt. Vi samlade ihop våra saker ur bussarna, tog vårt torrfoder (eller ja, den frystorkade maten) och tog med allt till ”våra” slädar. Det som skulle bli vår bas för de kommande fem dygnen. Vi packade slädarna, delade upp utrustningen mellan oss och sedan började jobbet med att sätta fast hundarna i selarna framför släden. De blev som tokiga av att det närmade sig och jag som i grunden är lite hundrädd blev inte direkt mindre rädd när de skällde, hoppade och nafsade. Så klart av glädje! Men när en sån som jag, som inte är så van vid hundar, ser sånt, backar jag ju hellre än går fram. Så Emil fick sätta fast de flesta hundarna. Sen gick startskottet och ekipage efter ekipage drog iväg. Vårt gäng drog sist. Jag, Emil och de två tyskorna tillsammans med vår norska guide som också ägde 3/4 av de hundarna som drog oss. När jag väl släppte på bromsen och lät hundarna springa iväg, kastades jag nästan bakåt på släden och höll i mig för glatta livet samtidigt som jag stod stenhårt på bromsen för att de inte skulle springa helt åt fanders. Väl uppe på leden fick de ännu mer feeling och det gick så fort att jag inte ens i min vildaste fantasi hade anat att det skulle kunna gå så fort. Jag hade noll koll på ekipaget och vi var ena sekunden på väg av leden ner i en bäck, andra sekunden på väg in i ekipaget framför och den andra sekunden fick jag lov att pallnita för att en av hundarna skulle bajsa. Jag var på helspänn och helt slut i huvudet av att hålla koll på allt. Men efter den intensiva inledningen (för mig i alla fall, Emil såg ut att ha stenkoll på sitt ekipage…) upp genom dalgången kom vi tillslut upp på lite mer fjäll och jag kunde slappna av lite mer. Efter 2-3h stannade vi till vid en fjällstuga för lunch och jag var vrålhungrig.. Trots att jag ”bara” stått på en släde bakom hundar som sprang för glatta livet! Man märkte verkligen hur mycket de älskade att springa, för direkt man stannade till började de hoppa och studsa och skälla. Miljön de första 2-3h hade varit fantastiskt fin, tänker er själva när man börjar i botten av en bäckravin och följer den hela vägen upp på fjället. Spetsiga och ganska aggressiva fjälltoppar ramade in dalgången och det var knotiga fjällbjörkar. Det krävdes ju en hel del fokus för att få ekipaget att hålla sig på leden, men jag kunde samtidigt verkligen njuta av den vackra miljön.

Efter en snabb lunch med frystorkat (chiligryta med kyckling och ris och annat smått och gott) satte vi igång igen. Före lunch hade vi tagit oss drygt 20 kilometer. Det visade sig att vi skulle åka nästan fem mil till före stoppet för natten… Så första dagen stod vi på släden i nära åtta timmar. Det gjorde även mig trött, och mina hundar. Dock blev inte mina hundar lika trötta som Emils, så mot slutet fick vi byta ekipage. Mina hundar var tävlingshundar. I bra form. Och det märktes. Emils var något tröttare och han fick springa desto mer bredvid släden än oss övriga.

Någon gång mellan sex och sju (vi tappade ju helt tidsuppfattningen dessa dagar) kom vi fram till fiskecampen där vi skulle bo över natten. Vi hade stoppat i oss lite energi efter vägen, för när vi väl kom fram fanns det bara en sak som gällde; att ge hundarna mat. Första kvällen tog det lite tid innan vi kommit in i rutinerna, men samtidigt gillade vi det där rutinerna. Återigen var det ingen stress, men sakerna skulle göras. Mata hundar, koppla loss hundarna, packa ur slädarna, sätta upp tält, fixa mat till oss själva (dvs smälta snö till vatten), kolla till hundarna, sova och sedan började dagen om samtidigt som solen gick upp dagen efter.

Andra natten i tält. Hur magiskt vackert?! 😍

Dagarna på slädarna gick, man fick verkligen vara i stunden för om tankarna vandrade iväg för mycket var det lätt att hundarna sprang lite fel, att man missade att någon av hundarna behövde stanna, så man var verkligen i nuet. Bästa tänkbara mindfullness.

På släden!

Första dagen åkte vi absolut längst, både i sträcka och tid och de resterande tre dagarna på släden fick man in rutinerna och sträckorna var inte lika långa. Ändå blev man trött av att vara ute, man blev hungrig av att stå på släden och emellanåt var det lite kämpigt att hålla ögonen öppna. Och då tänkte jag att vi med vår fysik nog ändå hade det lättare än många av de andra deltagarna. 

En av dogsen.

Alltså. 😍

Vi hann knappt prata med de andra deltagarna under dessa dagar, alla hade fullt upp med sina sysslor, men vi hann ändå förstå jobbet bakom att faktiskt få uppleva det här.

Sverige är bra vackert! 💙

För det vi inte hade förstått inför, var hur man faktiskt kunde få delta på det här äventyret. Det fanns egentligen tre sätt; dels sättet som vi kom med på ((inbjudna gäster) men det var bara totalt 6 personer), men de två ”riktiga” sätten var att på spridda ställen i världen skapade människor en film eller en bild eller liknande, där de promotade varför just de skulle vara med på det här äventyret. Detta projekt lades sedan ut på facebook där det gick ut på att få flest röster/likes i den regionen under cirka en månads tid. För att göra detta projekt synligt krävdes ju oändligt mycket PR på alla möjliga sätt och många tog ledigt från sina vanliga jobb för att kunna promota just sin video eller sitt bidrag. Från varje region valdes så en vinnare (de olika regionerna var bl.a. Skandinavien, Mellaneuropa, Asien, Usa, Sydamerika) och dessutom valde en jury ut en person från varje region. Så totalt var vi tjugosex personer. Vissa hade ansökt i fyra år för att få delta, så ni kan ju bara tänka er deras entusiasm och glädje över att vara där!

Den fjärde dagen på släden började vi så närma oss målet, vi åkte alla tjugosex ekipage + guiderna på rad in över sjön i Jukkasjärvi där vi alla blev mottagna under jubel och applåder. Vissa grät av glädje att de faktiskt klarat det, andra hade nog blandade känslor över att det var över men alla var så glada. Och det var så mäktigt att se!

Att sova utomhus. Vid öppen eld.

När vi hade packat ur släden och sagt hejdå till hundarna började även vi inse att äventyret började lida mot sitt slut, men jag insåg att jag nog skulle behöva några dagar för att smälta de senaste dagarnas upplevelser. Det var så mäktigt. Och lite obeskrivligt. Jag började förstå de andra deltagarnas otroliga entusiasm. Och kände en otroligt tacksamhet över att få ha upplevt det här äventyret.

Vi hade sovit under bar himmel i bara våra sovsäckar, levt på frystorkad mat, lärt oss tända eld och insett vikten av att ha tillgång till vatten. Jag hade blivit vän med hundarna, lärt mig sätta på och ta av dem selarna. Än mer förstått vikten av att hålla sig torr, att inte bli för hungrig, insett lyxen i att få tillbringa så mycket tid utomhus. Ännu en gång slagits av hur vackert det är i den svensk-norska vildmarken. Hur mycket fjällen ger mer; energin, glädjen, avkopplingen. Mött människor från så många olika delar av världen och funnit nya vänner. Och också insett att ja, man behöver ha respekt för vädrets makter i vildmarken, men också hur tillgänglig naturen är om du bara har just den respekten. Och är förberedd för det.

I mål!! 💙

Så ja, tack Fjällräven och alla deltagare och alla andra som var med, att vi fick uppleva detta makalösa äventyr. T a c k. Ett minne för livet.

Anna