Fredag igen och vart har veckan tagit vägen?! Kändes som om vi precis tog måndag. Samtidigt lite härlig känsla när det rullar på och saker har sin gång!
Veckans känsla har varit lagom. På alla sätt. Med jobb, tid tillsammans, vila.
Veckans bästa att vi börjar komma in i rutinerna på dagarna utan stress! Och onsdagens långpass på skidor med me, myself & I. Återhämtning för knopp!
Veckans sämsta att det varit lite för varmt och töat lite för mycket. Men det positiva i det är att vi snart kommer kunna åka skate på skaren!
Veckans fundering är som oftast kring alla projekt och hur man går vidare, vad som ska hittas på. Väldigt kreativt och utvecklande!
Dagens tanke.. Emil satte på Dagens Sport, en pod där varje dag tillägnad en viss idrottshändelse och varje vecka är det en ny i läsare, ofta en idrottare med fantastiska idrottsprestationer i bagaget, så känslan i berättelserna är något utöver det vanliga. Idag lyssnade vi på Zebben Modin som berättade om hur Marit Björgen blev historisk under OS 2018 i Peyongchang sista lopp - 30 km klassisk masstart när hon vann sitt åttonde OS-guld, femtonde OS-medalj, sin fyrtioförsta medalj i mästerskap men också sin karriärs sista medalj. I det loppet startade även jag. Det var min karriärs sista riktiga lopp. Ett lopp jag laddad för i många många år. Klassisk stil. Trettio kilometer. Masstart. Det var på pappret ett lopp för mig. För att inte tala om i mitt hjärta. Och nu pratar vi inte om mitt lopp i form av att slå allt och alla utan mitt lopp därför att jag ÄLSKADE den formen och jag visste att jag under ett sådant lopp kunde få ut min fulla potential. Och fick jag det så kunde drömmen om ännu en individuell medalj från ett mästerskap bli verklighet. Med lite tur, skicklighet och jävlaranamma. Det som dock var verkligheten var att jag hade pushat mig själv över gränsen med träning det året. Jag tålde i mjölksyran. Jag återhämtade mig inte. Det som tidigare varit min styrka. Den styrkan var som bortblåst. Och kvar fanns en vilja av stål, en längtan av största möjliga mått och en förhoppning att det trots allt skulle stämma just där och då. Men det gjorde det så klart inte. Man kan inte lura kroppen. Knoppen, ja visst. Men inte kroppen. Det blev ett lopp som kändes så nära en förnedring man kan komma. Jag blev nästan varvad. Jag slet med tårar i ögonen, vägrade ge upp. Visste att det var mitt sista mästerskapslopp i karriären. Jag ville fullfölja. Jag ville på något konstigt sätt krama ut det sista. Njuta av att få vara där. Fått möjlighet att försöka nå min dröm. Tacksamhet vad det jag kände. Men också så klart en enorm besvikelse. Det var alla känslor.
För det är det elitidrott handlar om - besvikelse och lycka. Och där och då i stunden är det inget annat som spelar roll, det är det viktigaste i livet och att lyfta blicken och få perspektiv är inte bara en omöjlighet, det är inget man gör. För man lever här och nu. Jag inser också nu, när tiden fått ha sin gång och jag numera är en av dem som ivrigt hejar på hemma från soffan, att det faktiskt inte är hela världen. Ett resultat definierar inte dig som person. Och ingen har heller rätt att definiera dig som person utifrån dina resultat, som det så lätt blir när vi är någon form av nationella symboler för framgång (eller misslyckande). Men bakom varje framgång (eller misslyckande) står en helt vanligt människa. Med lika mycket känslor, tankar, funderingar och är helt enkelt lika vanlig som du och jag.
Idrotten ger och tar. Men det jag har med mig absolut mest är vad den givit mig. Även där i Peyongchang under loppet. Eller loppen. Jag fick chansen att försöka nå mina drömmar. För det är just det elitidrotten handlar om - att få möjlighet att
pursue your dreams!
… känns som överflödigt att försöka skriva mer. Jag kommer nog bära med mig det loppet under dagen. Alla känslor. Upplevelsen. På gott och ont. Evigt tacksam över det jag fått uppleva!
Och om några timmar tar jag helg, något som inte fanns förr. Med min EGEN FAMILJ! Större än alla medaljer och alla framgång och alla misslyckanden i världen. För det är ju i slutändan det som det handlar om. Livet.
Weekend mode is (soon) on!
Anna