Close

Summan av kardemumman.

Helt plötslig inser jag att världscupsäsongen är över. Och det känns tomt. Knäppt. Vad hände? Det känns som om jag precis stod på startlinjen i Bruksvallarna, så osäker på min form efter en strulig höst men samtidigt med ett annat lugn och fokus som jag nog saknat de senaste åren. Och efter det har det gått i hundratio. Inte en chans till eftertanke, fullt fokus mot VM och inget fick komma emellan. Inte ens när förkylningarna kom med lite för kort mellanrum, lite för nära VM för att känna mig helt lugn, så tillät jag mig att tänka efter eller släppa fokus.


Och nu ska jag helt plötsligt släppa tävlingsfokuset, gå in i en eftersäsongskänsla som ska övergå till en period av så kallad semester och sen, 1 maj, börjar OS-året 2018...

Detta var min tionde världscupsäsong, mitt sjunde mästerskap i Lahti och i söndags gjorde jag min hundrasextioförsta världscupstart. Jag har gjort det här länge, ingen tvekan om den saken, men den glädjen jag känt till både träning och tävling i vinter, det var ett tag sedan! I fjol fick jag uppleva det vid ett par tillfällen, men den här säsongen har den funnits där hela tiden. Från det att jag fick positiva besked om ryggen har fokuset legat på VM. På att göra allt jag kan för att jag skulle vara i mitt bästa tänkbara slag när väl starten gick och samtidigt har OS legat och pyrt, lockat liksom. Jag har fokuserat på min prestation år. Vad jag skulle göra för att få vara nöjd. För jag ska villigt erkänna att det är så mycket roligare att vara nöjd än besviken. Det är så otroligt energikrävande att vara besviken! Älta. Fundera. Hua. Allt.

Så i år ville jag ha fokus på det jag kan påverka. Behålla energin inom mig och fokusera på mig, att inte ta in så mycket vad som pågår runt omkring. Känna glädje. Lyssna på magkänslan och ta beslut utifrån vad som känns bäst för mig. Och det har inte alltid varit lätt. Jag är en sådan som bryr mig väldigt mycket om vad som sker runt omkring, hur alla mår. Allt sånt. Men i år har jag gjort mitt bästa att bara vara i stunden! Jag har mycket kvar att lära, men denna säsong har varit ett bevis på att det faktiskt har varit värt mödan och det faktiskt har givit resultat! Och det är mäktigt att känna. Att jag kan känna en förändring i min inställning och sen bibehålla den. Och inse att jag gjort jobbet själv!

Sen är inte det hela sanningen till varför detta har varit min bästa säsong på länge. Börjar man nörda i statistik så är det min bästa säsong sedan 2012, då jag sist var topp 20 i distanscupen (trots missad TdS som ju ger rejält med poäng..). Jag vet inte exakt varför saker plötsligt börjat falla på plats. Varför axlarna helt plötsligt är sänkta på racen. Varför tekniken sitter. Eller varför jag orkar bättre än förut. För ska sanningen fram har jag inte tränat nå särskilt annorlunda i år. Jag har fokuserat lite mer på vissa detaljer och jag har kört bra mycket mer bålträning än förut (pga ryggen), men annars är det ganska det samma.

Jag tror bara att det är summan av kardemumman. Och jag kommer fortsätta på den inslagna vägen. Och det känns otroligt inspirerande! Och jag är otroligt tacksam av att få vara en del av det starka damlag som Sverige har nu, för vi är verkligen på frammarsch!

[caption width="1334" id="attachment_12380" align="alignnone"] Foto: Bildbyrån[/caption]
Men än är inte säsongen helt slut. På lördag väntar årets SM tremil i Umeå, på söndag åker jag Storlienrennet (om allt går enligt plan) och sen blir det ett par till tävlingar fram till påsk. Årets bästa årstid är här nu - den femte årstiden - vårvintern. Och är man skidåkare, så är den helt oslagbar! Bor man dessutom i Östersund med mindre än tio mil till fjällen, har inte mindre än två (!) fjällstugor (alltså inte jag och Emil, utan familjen) och vänner i Åre så är det ju så att man får nypa sig i armen. Ni vet var ni hittar oss den närmaste tiden. Tills snön är helt borta i princip.. :-)

Nu ska vi snart steka på burger kitet från Lilla Saluhallen här i Östersund, hämtmat när den är som bäst. Sen blir det nog lite godis. Hade en plan på att göra Sofi Fahrmans Deal Closer från hennes bok Ready for Take Off men inser att kylskåpet gapar lika tomt idag igen. Det gör visst det när man inte åker förbi butiken. Så chokladkakan får nog duga igen. Tvättmaskinerna går konstant och väskan står redo att packas igen, för i morgon lunch drar jag till Umeå. Vi har dock maxat denna dag, i alla fall fram till lunch med löptur i finvädret och sen lunch på stan (om än oplanerat så jag fick lov att sitta där i mina träningskläder..), sånt som gör att en dag hemma känns lite extra i hjärtat.

Ni frågar om Emil, vi vet faktiskt inte än vad det är än. Så vi får hålla tummarna att det inte är så farligt helt enkelt!

Anna

 

10 kommentarer på “Summan av kardemumman.

Hemma.

Kom precis innanför dörren. Kylskåpets innehåll var inget att skryta om samtidigt som hungern och jetlagen var en otroligt dålig kombo för att ta sig till butiken. En äggröra, bröd, lite sallad och marmelad och en stor kanna te fick det bli. Tvn på i bakgrunden. Tända ljus. Färska blommor (alltså våra grannar är de bästa!). Och i skafferiet låg en chokladkaka det stod Anna på. Så var det bara.

Nu sitter jag här. Jetlaggad men inte lika hungrig. Borde snart försöka gå och sova för att råda bot på dygnsomställningen. Ska bara ta en kopp te till. Landa lite mer hemma. Njuta av att vara hemma. Tänk att en byggnad kan ge sån otroligt trygghet. Sånt lugn! Och trots att jag är känd för min rastlöshet (vill ju rätt ofta vidare, är hemma några dagar innan jag är redo för nästa äventyr) så älskar jag att komma hem! Hem till vårt hus.

Nu njuter jag.

Anna

5 kommentarer på “Hemma.

Helgens nördtips – BålBålBål

Jag tror jag har skrivit om det här förr men jag kan inte tjata nog om det. Och jag ska villigt erkänna att det är lika mycket för min egen del som för er. Glöm aldrig BÅLEN!

Jag vet inte hur mycket ni vet, men jag har sedan 2009 haft problem med ryggen där domningar ned i höger ben har varit ett stående symptom och under perioder har jag haft problem att kontrollera höger ben, det domnade helt enkelt bort och det var som att åka runt med en lyktstolpe till ben. Som om benet fyllts med betong. Jag tror säkert att många av er förstår vad jag menar, ischias är ju ett väldigt vanligt problem. Så länge det stannade vid dessa problem var jag rätt lugn även om jag nog tror att resultatet påverkades emellanåt så klart. Och under 2012 började mina båda vader jävlas mer än vanligt, jag fick kramp av att springa eller gå uppför och skejt var helt för jäkligt. Jag tillsammans med läkare och fysios runt omkring försökte komma på vad det berodde på, men efter OS 2014 där jag till slut ledsnade helt på att åka runt med kramande vader, fick jag tillslut hjälp av en sjukgymnast på Bosön som lyckades stoppa mig från att lägga mig under kniven för att råda bot på det jag trodde var compartments syndrom. Som det så klart inte var, utan det var ett resultat av otroligt dålig rörlighet i fotled som antagligen påverkats av min dåliga rygg. Så under 2014/2015 började jag återigen kunna skejta utan kramp i vaderna. Men fokuset hade legat så på att få igång rörligheten i fotled att jag sakta men säkert glömde bort min rygg och under Touren i årsskiftet 2015/2016 började ryggen göra sig påmind igen och för varje lopp blev den sämre. Slalombacken på sista etappen var en repris på okontrollerat höger ben och kramande vader.

Jag försökte rädda det som räddas kunde när jag kom hem från Touren men skadad var redan skedd. Något jag själv dock inte förstod, utan jag tränade som vanligt och åkte över till Kanada för att åka den avslutande touren. Väl där kunde jag inte ens böja mig fram för att knäppa upp bindningen utan att knivar högg i ryggslutet. Kurvorna tog jag mig igenom genom att hålla andan och hoppas på det bästa. Tjuvsläpp fick inte ske och stakningen var en parodi. Skejten gick behjälpligt men jag åkte runt som en stelopererad sjuttioåring. Mellan loppen gick jag runt med en korsett och att sitta ned var omöjligt.

Ryggen hade helt enkelt sagt upp sig.

Jag kom hem och lade planen för våren, sket i ryggen som vägrade bli bättre men efter en rejäl diskussion med Emil, min bror och resten av familjen som slutade med att tårarna rann nedför mina kinder i ren frustration, insåg jag att jag måste ta tag i det. Det gick inte att blunda för längre. Jag rörde mig som en gammal skogsarbetare som fått ryggen förstörd under alla år i skogen, tog stöd mot knäna för att böja mig framåt. Lutade ryggen mot väggen för att ta på mig skorna..

Så tillslut gjorde jag en magnetröntgen och fick träffa en ryggspecialist. Domen var först hård - helt klart diskbråck. Men efter noggrannare undersökningar fann vi ut att det "bara" var diskbuktning och en förändring på en nervrot som framkallade dessa knivhugg.

Ordern var klar - gör det som INTE gör ont. Vad ska jag då kunna göra tänkte jag?! Men efter lite eftertanke och vila så började jag träna det min kropp mådde bra av och inte det huvudet mådde bra av. Springa gick bra, simning lika så. Jag började stretcha höft och framsida. Aktiverade de nedre, djupa bålmusklerna och körde skejt inne på bandet på Vintersportcentrum där jag inte riskerade att halka eller behöva trycka mig igenom kurvor. Sakta men säkert började ryggen må bättre och jag kunde böja mig framåt utan att ta stöd. I juli blev jag "friskförklarad", ca 3 månader efter första domen. 

Under dessa tre månader hade jag stretchar och varierat lättare aktiveringsövningar med tyngre bålstyrka som jag successivt ökat. Och aldrig pushat mig över smärtgränsen, dvs det fick kännas men ej göra ONT. Och det gav resultat. Sedan dess har jag tränat som vanligt. Ryggen blir hela tiden bättre men jag vet mina begränsningar och vad som gör den sämre och jag har lärt mig lyssna på kroppen på ett helt annat sätt. Och jag kan aldrig mer slarva med rörlighet eller styrka för min bål. Det är mitt "straff" för att jag inte tog varningssignalerna redan 2009 på allvar.

Och det lustiga, eller egentligen tråkiga, i denna kråksång är att jag definitivt inte ensam av att lida eller ha lidit av liknande problem av oss elitaktiva inom skidåkningen. Där finns alltså en ENORM förbättringspotential!

Så för Guds skull - slarva inte mer core styrkan! Skit i brutalbänk och liknande supertunga övningar som mestadels tar i höften. Gör istället enkla situps, sido och raka. Gå inte upp hela vägen, utan känn att de där små musklerna absolut längst ned på magen kopplas på och vänd där. Använd RedCord och gör övningarna som finns uppsatta på schemat bredvid. Ha inte en för aggressiv progression, lyssna på kroppen! Stretcha höft och framsida lår och rumpa. Gör sidoplankan, statisk eller lyft dig upp och ned. Gör utfall med vikt där du är noga med att överkroppen inte faller framåt och att knät är rakt ovanför foten. Och tryck genom häl och upp i rumpan tillbaka. Enbensmarklyft är också en superbra övning för rumpa och bål. 

Så vad ni än gör, hur starka ni än är - glöm inte att jobba med de små jävlarna också! 

So long,

Anna 

6 kommentarer på “Helgens nördtips – BålBålBål

Bubblan.

Ni som följt oss ett tag har nog många gånger hört om den. Bubblan. Den man går in i när det gäller. Den som gör att man är här och nu. I stunden. Fokuset är maxat och knappt någonting når in.

I den har jag varit sedan vi reste ner till Seiser Alm innan VM, och där är jag kvar. Jag tänker stanna här säsongen ut. Behålla kraften inom mig, vara i bubblan. Så det händer inte så mycket här på bloggen. Eller i podden. Men vi lovar, vi kommer tillbaka! Vi ska bara (som Alfons Åberg sa) tävla klart den här säsongens världscup. 

I morgon startar den. Den sista helgen, den sista mini-touren, för den här säsongen. Tre tävlingar i ett (sedan snöstormen som varade det första dygnet) vintrigt Quebec.

Så håll ut. Orden och tankarna från de senaste veckorna kommer. VM. Holmenkollen. De få dagarna hemma. Tills dess kan väl ni fundera på vad ni vill veta om de senaste veckorna? Den här säsongen kanske till och med?

[caption width="4592" id="attachment_12371" align="aligncenter"] För att mota jetlag krävs det en promenad för att finns den godaste cappuccino. En varje-dag syssla här just nu![/caption]
Så länge får ni följa oss på Instagram (@annahaag @skidemil) där det kommer glimtar från vad som försiggår! Och i helgen kommer ett nördtips med många personliga tankar..

So long å tack för att ni förstår att vi vill stay in the bubble as long as possible! 😍👊🏻

Anna

5 kommentarer på “Bubblan.

I väntans tider…


... försöker jag njuta i stunden. Läser böcker, lyssnar på musik. Joggar, tar behandling och gör mina pass. Spar på energin. Försöker skapa överskott. Händer lite här på bloggen för er, hoppas ni har överseende. Det är ju övergående! 😉 Podden kommer inte heller denna vecka, men ambitionen finns till nästa. Vi får hoppas!


På lördag smäller det. Tills dess - ladda. Spara energi. I Love It! 😍

So long,

Anna 

8 kommentarer på “I väntans tider…

Destination Lahti!

Står vid gaten på Tallins flygplats, snart boarding till Helsingfors och sedan vidare mot Lahti. Äventyret börjar nu! Och jag kan inte förstå att vi redan är här. På torsdag börjar det. Vart tog tiden vägen?!

Ändå känner jag mig faktiskt lugn. Jag har fått gjort det jag önskat, följt min plan i stort sett hela året (självklart med justeringar, men det är så det är) och jag har fått jobbat på det jag vill bli bättre på och fått fortsätta utveckla det jag känt mig stark i.

Skulle jag börja fundera skulle jag säkert komma på massor av saker som jag skulle vilja göra mer, arbeta djupare med, detaljer som kan utvecklas än mer. Men så långt tänker jag inte. Jag nöjer mig med att tänka på det jag fått gjort. Och jag fyller på min ryggsäck med en extra dos av självförtroende boost. Som coach Stattin brukar säga efter ett bra pass eller en bra tävling. "Lägg det där i din ryggsäck och plocka fram vid behov..". Så det har jag gjort.

Och gårdagens race var också en sådan grej som jag plockar med mig. Tänk att det har över 2 månader sedan jag tävlade i den vita dräkten...! Aldrig trodde jag i La Clusac att det skulle dröja så länge innan jag fick tävla igen, men det gjorde det! Så att jag var nervös igår var lite av ett understatement. Jag var nervös. Pirrig. Laddad. Spänd. Lite osäker. Peppad. Allt på samma gång liksom!

Samtidigt hade jag på känn att jag nog är där jag vill vara. De sista tre-fyra veckorna har jag fått göra det jag vill. Dagarna i Seiser Alm var fantastiska och jag kände mig redo att börja tävla igen, liksom redo att få ta i rejält! 

Men när jag skulle börja värma upp igår så blev jag rejält osäker igen. Var så slö. Trött. Seg. Orapp. Och när min vallare sa att han tyckte vi åkte lite sakta när vi testade skidorna (vilket jag absolut inte tyckte..!) så kände jag mig än mer slö..

Men jag värmde upp enligt plan, körde mina intervaller och gled in till start ca 10 minuter innan jag skulle starta. Precis som jag ville! Och efter att ha dragit på tävlingsdräkten och nummerlappen och glidit fram till startgrinden och det sista pipet låtit, kom jag direkt in i tävlingskänslan.. Och i första backen slog det mig "jäklar vilket fäste jag har!". Så det har bara för mig att köra.

Och det gjorde jag! Sträckte ut och trummade på och kämpade på. Kändes riktigt bra fram till 8.7km och sen fick jag en liten svacka men taggade till igen när sista backen närmade sig och målet närmade sig! Och som pricken över i:et fick jag sitta i den där egoboostande leader chair och där satt jag tills ryskan blev ny ledare i mål. Och himmel vad jag njöt när jag satt där, jag bara sög i mig och försökte verkligen njuta av stunden.


Så allt det har jag nu med mig när vi flyger den sista biten mot destination Lahti!

So long,

Anna 

6 kommentarer på “Destination Lahti!

Njuter.

Står på vår balkong, bredvid mig ligger korsord, skrivbok och en deckare. Vattenflaskan står inom räckhåll och i lurarna spelar jag pappas favoriter. Gubbarna som Emil brukar säga. Van Morrison. Gary Moore. Sting. Phil Collins. Musik som får mig att landa i stunden och bara vara. Vaknade precis från mig dagliga powernap. Den som gör att jag orkar få lika bra kvalitet på träningen på eftermiddagen som förmiddagen.

Seiser Alm visar sig från sin absolut finaste sida. Inte ett moln så långt ögat når. Knallhårda spår och nattkallt. Nära 30km uppkörda spår. Så jag har absolut ingenting att klaga på. Jag njuter i fulla drag, hela tiden!

Idag körde jag ett sista fartpass här på höjden innan vi far mot Otepää på fredag morgon. Kroppen var fräsch men det spritter inte i benen. Inte än. Och inte här på höjden. Men det kommer. Så jag fortsätter njuta, ladda med solenergi och pappas musik och ett och annat korsord och några sidor i den där deckaren emellanåt. Skriver några rader i min anteckningsbok. Tar en cappuccino innan eftermiddagspasset och njuter än mer när träningskläderna är på och jag får ut i spåret!

So long,

Anna 

5 kommentarer på “Njuter.