Close

Från bloggen

Summan av kardemumman.

Helt plötslig inser jag att världscupsäsongen är över. Och det känns tomt. Knäppt. Vad hände? Det känns som om jag precis stod på startlinjen i Bruksvallarna, så osäker på min form efter en strulig höst men samtidigt med ett annat lugn och fokus som jag nog saknat de senaste åren. Och efter det har det gått i hundratio. Inte en chans till eftertanke, fullt fokus mot VM och inget fick komma emellan. Inte ens när förkylningarna kom med lite för kort mellanrum, lite för nära VM för att känna mig helt lugn, så tillät jag mig att tänka efter eller släppa fokus. Och nu ska jag helt plötsligt släppa tävlingsfokuset, gå in i en eftersäsongskänsla som ska övergå till en period av så kallad semester och sen, 1 maj, börjar OS-året 2018… Detta var min tionde världscupsäsong, mitt sjunde mästerskap i Lahti och i söndags gjorde jag min hundrasextioförsta världscupstart. Jag har gjort det här länge, ingen tvekan om den saken, men den glädjen jag känt till både träning och tävling i vinter, det var ett tag sedan! I fjol fick jag uppleva det vid ett par tillfällen, men den här säsongen har den funnits där hela tiden. Från det att jag fick positiva besked om ryggen har fokuset legat på VM. På att göra allt jag kan för att jag skulle vara i mitt bästa tänkbara slag när väl starten gick och samtidigt har OS legat och pyrt, lockat liksom. Jag har fokuserat på min prestation år. Vad jag skulle göra för att få vara nöjd. För jag ska villigt erkänna […]
Läs mer