Close

VM

Äventyret kan börja!

Planet lämnade precis marken i Sverige och lyfter nosen mot München. Där väntar hyrbilar och senare ikväll kommer vi fram till ett av mina favoritställen, italienska Seiser Alm. Ända sedan mitt första mästerskap 2009 (Liberec) har jag varit där och laddat. Fyllt på med solenergi, italiensk mat och lagom mycket träning. Inte för lite men absolut inte för mycket. Som vanligt en balansgång på en knivsegg.


Fjärilarna i magen bubblar upp emellanåt och jag inser att ja, jag är faktiskt pirrigt nervös. Jag var stingslig i morse. Högg som en kobra på Emil. Tyckte han sa helt fel saker, att han inte lyssnade på mig, inte brydde sig om mig. Ja, ungefär som en trotsig tre-åring som egentligen vill krypa upp i knät och bara bli ompysslad men istället beter sig precis tvärtemot. Exakt så.

Emil är kvar hemma. Eller hemma är väl en sanning med modifikation. Han är i Sverige. Drar till vårt eget lilla paradis och kör sitt race. Precis som han brukar inför mästerskap. Och så ska det vara. Vi ska göra det vi tror på. Även om jag villigt ska erkänna att jag redan nu saknar honom och kommer sakna honom varje dag i Seiser Alm, att inte få dela upplevelsen med honom utan istället få ringa hem och berätta. Men vi är vana. Och är ju faktiskt rätt bortskämda med att alltsom oftast faktiskt ha varandra vid vår sida. Delar ju en vardag alltid och får ju mycket mer tid med varandra än de flesta. Det är en lyx som vi är väl medvetna om! Ändå vill ju alltid mycket ha mer, eller vad är det man brukar säga?

Jag ser löjligt mycket fram emot de här dagarna i Seiser. Precis som i övriga Italien lyser snön med sin frånvaro så det blir till att snurra på en konstsnö-slinga och det var snack om att det eventuellt skulle vara bättre att vara i den svenska fjällvärlden där snön finns. Men för mig handlar det om så mycket mer än var snön är. Det atmosfären. Stämningen. Solen. Saker man inte helt kan sätta ord på men som betyder så mycket för mig. Lite är det faktiskt att inte vara i Sverige. Hur konstigt det än kan låta. Det jag menar är att man blir lite mer bortkopplad från omvärlden i en alpby med svajigt (nästintill obefintligt) nät och jag har så mycket lättare att gå in i min bubbla. Den bubblan jag nu går in i och kommer vara kvar i så länge det krävs!

Återigen tack för alla peppande ord angående VM-uttagningen och SM, vi blir så innerligt glada! Fortsätt peppa oss! 😍

So long,

Anna 

7 kommentarer på “Äventyret kan börja!

Annorlunda veckor.

En månad sedan jag skrev något sist. Mycket har hänt. Men ert stöd, har vi känt hela vägen.

Ett par dagar har gått sedan jag fullkomligt stapplade över mållinjen i Falun. Stapplade ett par meter till och ramlade sedan ihop i en hög och försökte hämta andan. Bröstkorgen hävdes i takt med ett kolibrihjärta. Andningen kändes som om den aldrig skulle återhämta sig och bli normal. Benen värkte av mjölksyra och skuldrorna och armarna kändes som om de hade för evigt låst ihop sig och aldrig mer skulle slappna av.

Och på tv-bilderna efteråt ser man när Therese glida över mållinjen, med händerna över huvudet, flaggan i näven, blicken mot skyn och se knappt berörd ut. Knäppa av sig skidorna och hoppa högt av glädje, och ta emot Marit med öppna armar. Som också hon såg knappt berörd ut.

Och några minuter senare kommer jag. Stapplande. För att sedan kasta mig på backen.

Skillnaden på form och kass form. Men också skillnaden på världens bästa skidåkerska för dagen och någon som slitit ont. Sporten i ett nötskal.

VM blev ju ingenting som vare sig jag eller Emil hade drömt om. Ett mästerskap där det kändes som om man betraktade som avbytaren på bänken. Redo att hoppa in men ändå så långt borta.

Min lycka var dock att få chansen att stå där på startlinjen på lördagen. Få höra det där jublet jag bara hört via tvn i stugan i fjällen, 25 mil från Falun. Få känna trycket och stödet upp i mördarbacken. Få vara en i det här fantastiska landslaget!

Drömmar och mål är ju det vi lever för, men lika mycket som vi sliter och jobbar allt vad vi kan i månader och till och med år, för att nå dessa mål, lika mycket vet vi att det är en skör lina vi balanserar på. Att kroppen är unik och väldigt svår att förstå, trots att vi snart känt vår egen i 30 år. Vi lyssnar för allt vad vi är värda på alla signaler, men ändå kan det gå fel och drömmar och mål vi jobbat för så länge, går om intet.

Visst är det tungt, och det känns skit och det är tomt och kanske till och med gör lite ont i hjärtat, men det är ändå bara sport. Det är något vi tillbringar hela vårt liv för, men vi är väl medvetna att sånt här kan hända. En mardröm i vårt liv, men som man säger hemma i Dalarna ”en piss i Siljan” i det stora hela.

Vi har fortfarande många år kvar som skidåkare, mästerskap som kommer, tävlingar som kommer. Massvis av träningstimmar kvar att göra. Mycket vi kan förbättra. Mycket vi vill förbättra. Suget efter en ny träningssäsong växer sig starkare för varje minut. Speciellt för Emil som nu får lägga nummerlappen på hyllan för denna säsong. Kanske kanske kan det bli någon tävling i vårföre om 4 veckor, då de obligatoriska 6 veckorna gått sedan skadan uppstod. De 6 veckor som krävs för att skadan helt enkelt ska läka.

För mig, så återstår 3 tävlingshelger. Motivationen är enorm och jag längtar att dra på mig nummerlappen. Först ut är finska Lathi i helgen. Hur min form är? Jag har helt ärligt inte en aning. Det enda jag vet är att den var den bästa på länge, länge innan den där otajmade förkylningen däckade mig. Kanske hinner den komma tillbaka innan säsongen säger tack och adjö för nu, kanske inte. Men för mig spelar det inte så stor roll. För jag vet med mig att jag är tillbaka i grunden där jag vill vara. Härifrån kan jag jobba vidare. Ta steg för steg tillbaka dit jag drömmer om att vara. Men som alltid var sak har sin tid.

Vi vill med dessa ord tacka er alla som följt oss under de här annorlunda veckorna. Ert stöd har betytt mer än vad ni någonsin kommer förstå. Att känna att man har stöd, att känna att man har människor som tycker om än oavsett resultat, som tror på att man kan försätta berg, som vill och önskar att man ska lyckas, det är nog bland det mest fantastiska man som idrottare kan uppleva. Tusen tack. <3

Anna & Emil.

 

13 kommentarer på “Annorlunda veckor.

Seiser Alm – alper å sol!

Sent igår kväll kom vi fram till Seiser Alm och hotell Urtahler. Det där fina hotellet som vi bodde på i fjol innan OS också. Så glad att vi får bo här igen! Vaknade av att solen lyste in genom balkongdörren och tittade ut och såg bara alptoppar runtomkring oss. I sån här miljö kan man ju inte annat än trivas.

Jag tog det lugnt på förmiddagen eftersom vi kom fram så sent igår kväll. Packade upp väskan och gjorde mig hemmastadd i rummet jag delar med Ida. Sen tog jag med mig kameran och tog en promenad. Sög i mig av solen och tittade med fascination på alla människor som åker åk efter åk i pisterna. Undrar för mig själv om de vet vad de går miste om? Fast antagligen tycker inte de alls som jag. Att man missar den där frihetskänslan när man bara är i pisterna, och inte tar sig för egen maskin ut i naturen, bort från alla andra människor. Jag ledsnar fort om jag åker alpint i pisterna. Att stå i kö och vänta är inte riktigt min grej, dessutom skyr jag höga höjder rejält så att åka lift är inte min melodi. Om jag däremot får sätta på stighudar på grejerna och ta en topp, för att sedan svischa ner på alpingrejerna, då kan vi börja snacka. Sånt fullkomligt älskar jag! Man får den där underbara känslan av ren och skär skräckblandad förtjusning. Jag är ju inte så pass bra på alpint att jag sätter varje skär eller sväng, framför allt inte i det luriga före som brukar vara på våren då jag går randonee (eller skidalpinism som det nog heter på svenska), utan varje sväng som jag klarar ger mig en total känsla av LYCKA och "shit, jag fixade det!". Det spär ju verkligen på den där skräckblandade förtjusningen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fast återigen, det var ju inte det jag skulle skriva om. Utan jag skulle bara berätta att vi kommit fram till Seiser Alm. Vi mår bra. Njuter av mat och solen som tittar fram emellanåt. Ibland drar det inte lite snö som yr, som det gjorde när jag stack ut och skidade just efter lunch. Det fanns en (!) spricka i molntäcket och där lyckades solen kika fram lite.. Men trots snön så bara njöt jag. Var nästintill själv på spåret. Gissar att de flesta nog satt och åt lunch då, så jag njöt. Gled fram där i spåret och lät tankarna vandra fritt. Kände att solen värmde då den kikade fram. Och ja, nu efteråt, känns det att solen "kikade fram emellanåt". Solen är bra stark här nere alltså!

Längtar redan ner till middagen. Alltid lika spännande att se vad de bjuder på denna gång. Måste dock hitta på något att fördriva tiden med fram till dess, antingen ska jag hugga in i några av de fem böckerna jag har med mig eller så får det bli korsord. Någon surf på bloggar lär det inte bli med denna uppkoppling i alla fall..

So long, må så gott!

Anna

Ps. Har fler bilder, men internet verkar inte vilja att jag ska ladda upp dem.. :-)

3 kommentarer på “Seiser Alm – alper å sol!

Efterdyningar

Tänk om man kunde spola tiden tillbaka, få uppleva alla känslor ännu en gång? Få göra om loppen? Få uppleva loppen ännu en gång? Få åka fler lopp? Att VM inte hade slutat?

Det känns verkligen som om man är i efterdyningarna av ett VM nu. För mig känns det tomt, jag vill dit igen. Få fler chanser, köra fler lopp. Få glädjas igen. För det var så länge sedan jag fick uppleva den där rena skära glädjen över att ha uppnått något. Den känslan går inte att beskriva. Få ta ut mig så där igen, så man bara ligger där i mål och ömkar sig över hur trött man är samtidigt som man är så nöjd över det man har presterat. Den känslan hörrni, det är oslagbar!

Att VM inte började så bra för mig, gjorde nog att de där lyckokänslorna blev än starkare där i slutet, när jag fick uppnå mina mål. Jag åkte till VM med drömmar om topplopp. Men visste ändå någonstans inom mig, att det nog skulle få stanna vid drömmar, för ingenting hade ju egentligen klaffat i år. Inte sedan den där skitmånaden i november där allt bara gick utför.

Från att ha haft ett toppenträningsår med personbästa i det mesta, toppresultat i syreupptagning (för att vara mig), fler träningstimmar än någonsin, fler hårda träningstimmar än någonsin. Mer muskler på kroppen. En hälsosammare kropp. Allt var på topp.

Och sedan bara vände det. Blev skit rent ut sagt. Virus eller bakterier som attackerade min kropp som inte ville släppa greppet. Som gjorde mig segare än segaste, tröttare än tröttast och det där självförtroendet som jag hade byggt upp under månader av grymt bra träning, bara flög sin kos.

Inte blev det bättre av att kroppens signaler och känslor inte alls motsvarade verkligheten. Jag kom till Gällivare och trodde min kropp var pigg och alert, allt kändes så. Men det visade sig vara motsatsen. Ingenting fungerade. Jag blev stum bara jag åkte lite fortare än långsamt...

Bottennotering på självfötroendet så det sjöng om det.

Och sen bestämde jag mig för att strunta i att tävla ett tag. Och då säger media att jag tar timeout. Så f*n heller. Jag tog ingen timeout. Jag bara hoppade en tävlingshelg för att kurera kroppen. Och kroppen blev piggare, jag kunde åka till Kanada och jag presterade okay. Men månaden innan hade tagit ut sin rätt och jag flög inte fram så som jag hade drömt om under alla passen under sommaren och hösten. Jag hade ju tänkt åka till Kanada och slåss om pallplatser. Istället fick jag kriga för allt jag var värd för att nå en topp-10 placering. Inte i närheten om vad jag hade trott jag skulle åstadkomma på alla mina hårda, tuffa pass under sommaren.

Touren kom och jag bestämde mig för att köra. Behövde race. Men hade återigen stolpe ut på flera race. Formen var inte vad den skulle och inte huvudet heller. Ett toppenlopp och jag var kring 10a, inte bättre. Inte roligt alls.

Åkte hem till Davos efter Touren och började känna igen mig själv. Kände mig starkare och starkare och började återigen bygga upp de där drömmarna om att slå till med ett brakresultat. La Clusaz kom och jag kände mig starkare än på länge. Men valde fel skidpar och drömmen sprack. Antagligen var jag inte i så bra slag som jag hade trott.. Jag kanske inte ens var bättre än som jag blev. Kanske hade jag inte ens så dåliga skidor som jag trodde. Vem vet?

SM kom och jag var sliten nu. Rejält sliten. Att hänga med i Super-Emmas fart var en omöjlighet på första distansen. Min kropp skrek efter vila. Men jag var ju mitt uppe i SM-veckan, inte hade jag tid att vila. Jag behövde tävla. Och vila. Och hade bestämt mig för att köra alla lopp. Alla lopp.

På stafetten hände något. Jag insåg att det var jag själv som bromsade mig. Tänkte fel. Tänkte negativt. Vågade inte köra järnet. Men när mina klubbkompisar och ledare började skrika att jag gick bäst i fältet, snabbare än Super-Emma, då kom hornen fram och jag åkte så där som jag kan.

Den kvällen somnade jag med ett leende och tänkte "nu är jag tillbaka".

SM sprinten gick också bra. Jag krigade, och jag vågade köra. Jag tog min första medalj i sprint, även om flera av de allra bästa saknades. Men det kan man ju inte tänka på hela tiden. Jag tog ju ändå medalj.

På det individuella loppet kom tröttheten av allt tävlande ikapp och jag inledde uruselt. Tänkte negativt, sänkte mig själv och åkte inte alls bra helt enkelt. Sen kom jag på mig själv. Taggade till och började köra. Det räckte till en bronspeng och jag var nöjd. Varken mer eller mindre. Tänkte att jag med lite vila skulle kunna få nära mig något som liknades vid form.

Även om jag misstänkte att nog formen mer satt innanför pannbenet än i musklerna...

Dock tog SM ut sin rätt, och jag blev dålig i närmare en vecka. Trött och seg och återigen sjönk det där lilla självförtroendet jag hade byggt upp. Jag hade inte TID att vara sjuk nu, VM närmare sig med stormsteg!

Kom ner till Davos och kunde börja träna i lugn och ro. Den vila som jag hade hoppats kroppen skulle ha fått under de där dagarna med sjukdom, såg jag inte skymten av. Eller rättare sagt, kände jag inte alls av. Jag var trött och seg. Men jag njöt av att åka skidor nere i Davos igen. Njöt av träna. Njöt av att ta i. Och sakta men säkert byggde jag upp mitt självförtroende.

Åkte till Seiser Alm för att träna med laget i några dagar. Körde intervaller med tjejerna, jag fick slita, men det kändes bra. Ännu en boost för mitt sargade självförtroende.

Kom till Davos, förberedde mig för loppet här och självförtroendet blev bättre och bättre. För det kändes så jäkla bra!

Gick ut hårt från start på loppet, inte för hårt kändes det som, bara hårt. Så där som jag kan åka när det går bra. Men någon kilometer efter varvning hände något. Det tog stopp. Illamående, värk i armarna, ont i magen. Jag hade mött väggen.

Tog mig i mål, men från att ha haft känslan i kropp och knopp "det här kommer bli ett toppenlopp" till "jag orkar inget mer" var inte kul, speciellt inte när det hade känts så JÄKLA bra! 

Alla sa att man inte kunde möta väggen om man inte var i bra form, så jag tog dem på orden. Laddade inför VM. Tänkte att där kommer det väl ändå släppa.

Första distansen på VM. Skit. Andra distansen på VM. Skit. Hallå?! Var är formen? Var är "jävlaranammat"? Var är vilja?

Sen blev det stafett. Jag var så revanschsugen så ni anar inte. Stafett är stafett. Jag skulle ge allt. Jag gav allt. Trots att knopp och kropp sa ifrån. Men jag visste att jag var explosivare än förut. Jag hade provat gång på gång att göra såna där ryck. Så jag gjorde det.

Och PANG! Jag, Annapanna Haag, var tillbaka!

Jävlarnannamat. Självförtroendet. Glädjen. Viljan. Allt.

Tremilen var rena slitet. Det var jobbigt. Inget kändes perfekt, men jag krigade på. Ville nå den där sjätte platsen.

Visst att det inte var en sjätte plats som jag drömde om under alla pass under sommaren och hösten. Det var medalj. Men ibland måste man inse verkligheten och anspassa sina drömmar. Göra nya mål. Och motiveras lika mycket av dem, som sina gamla. Peppa sig själv, inte sänka sig själv.

Jag har lärt mig otroligt mycket under den här resan. Man kan inte ta något för givet. Allt kan förändras och med vilja kommer man långt, men ibland krävs också lite tur.

Än är inte säsongen över. Jag är inte redo att lägga den här säsongen åt sidan ännu, lägga in den i historieböckerna. Jag vill ha mer. Jag vill kämpa mer.

Jag har ingen aning om allt har vänt nu, om jag kommer att ha flyt på resten. Kanske har jag det? Kanske är jag tillbaka på riktigt eller så kommer jag få fortsätta kriga och kämpa. Vem vet?

Det enda jag vet är att allt jag gör är så värt det, bara för de där minutrarna av lycka som man ibland får känna av i målfållan. Det är det jag kämpar för. Lycka är det bästa som finns!

Så jag sitter här i efterdyningarna av VM. Njuter fortfarande av de där minutrarna i målfållan. Önskar att VM hade fått fortsatt någon dag till, någon tävling till, samtidigt som jag längtar till att dra på mig nummerlappen på söndag i Lathi.

Anna

 

17 kommentarer på “Efterdyningar

VM – i bilder

Här kommer då äntligen lite bilder. Tillbaka i Davos. Njuter av solen och att bara vara. Är dock redan taggad för helgen, men jag ska försöka konservera suget lite..:-)

Så nöjd efter stafetten!

Kramkalas i mål! :-)

På väg upp på pallen!

Blomsterceremoni

Jubelbild!

den obligatoriska hoppbilden!

Fancluben.

Hejade på grabbarna under stafetten tillsammans med vår Kung, det var mycket trevligt!

Fick äntligen ta emot medaljen.

Tårta!

Glad för min medaöj!

Tårtan i närblick!

Medaljväggen från alla VM (-91, -03, -13 om jag inte minns fel..) i Val di Fiemme

Lite här och där på stadion, satt klistermärken. Vi är inte skyldiga!!

Mamma och pappa var nöjda!

Topptrion på tremilen.

Nöjd i mål. Fyller på med blåbärsoppa innan jag går igenom mediazonen..

Media. Kul när det går bra. Mindre kul när det inte går bra. Men så är det ju!

Prisceremonin efter min sjätte plats.

Nöjd för min bävorre..

Avslutar med en bild på VM-kungen - JOHAN OLSSON!

Fick äran att stå ut med banan igår när han körde, gav dricka och tid efter ca 1,5 kilometer. Det var så otroligt kul, så spännande! Shit vad vi jublade i mål! Grattis GRATTIS JOHAN!

Må så gott och TACK igen!

Anna

16 kommentarer på “VM – i bilder

Lycka!

Ligger i sängen och försöker hitta sändningarna från Vasaloppet samtidigt som jag tittar på loppet från igår. Försöker se och lära än lite mer. Njuta av det som gick bra och försöka lära av det som jag kan göra bättre. Utvecklas!

Kroppen är rätt mör. Skuldrorna ömmar, nacken lika så. Benen pirrar av trötthet och ansiktet hettar från solen igår. Men mitt humör är som vädret utanför fönstret just nu: tipptopp! Sol och klarblå himmel.

För vilken lättnad jag känner i kropp och knopp nu. Lättnad samtidigt som jag känner mig taggad att få fortsätta tävla. För mig hade gärna VM fått fortsätta med några distanser till...

Inför tremilen kände jag mig redo. Om man nu kan känna sig så. Jag kände mig lugn på ett annat sätt mot vad jag har gjort på slutet. Redo, nervös och taggad. Förberedd på att det skulle kunna bli en väldigt jobbig dag, men med en motivation om att få vara så där glad i mål som jag var efter stafetten. En dröm om att nå topp 6.

Emil frågade gång på gång: "vad har du för plan för dagen?". Men jag ville inte svara. Jag ville bara få ladda där i min ensamhet, med min plan i huvudet. Hänga på så länge det går, och när jag släpper, ska jag fortsätta kriga för varje placering.

När jag vaknade på morgonen sken solen, och det gjorde mig så glad. Jag är en solskensåkare. Visst, man kan ju inte hänga upp sig på vädret, oavsett väder måste jag ju prestera, men solen gör det lite lättare. Lite roligare på något sätt.

Kom till stadion, gick ut och ställde mig i solen, spanade in stadion och stämningen och försökte ladda upp mig. När det var drygt en timme kvar till start, kom min supervallare Mr Frykberg ut med mina skidor. Tre par. Två par nya och ett par gamla, om man nu kan säga det om skidor jag fick i höstas. Stack ut med Frykan och testade, tog direkt ett av var, så jag testade inget helt par utan tog direkt en av var. Det är lättare att känna då, i jämförelse mot varandra.  Kände direkt att det var ett par som gick bättre. Mycket lättare att få fäste på, och otroligt sköna att åka på. Mitt andra par var lurigare, jag hade svårare att få fast dem men de gick ändå bättre än mitt tredje par som jag inte fick fast överhuvudtaget.

Så jag kände mig trygg på startlinjen. Visste att jag under fötterna hade mitt absolut bästa par, och att jag också skulle få avsluta på dem. I mitten visste jag att jag skulle få kämpa lite mer, men de skulle ändå vara bra. Skön känsla.

Starten gick och jag var med direkt. Inte i täten, men just bakom dem. En skön, kontrollerad start. Och jag upplevde inte att det gick så fort heller, det kändes bra! Och det var så otroligt underbart härligt att återigen få vara med i draget. Som jag njöt. I det jobbiga! :-D

Efter 10 kilometer bytte jag skidor, och det var otroligt skönt. Man kände verkligen hur skidorna "dog" (drog i mer och mer smuts i skidorna så att de gick tyngre och tyngre). Det var en skön kick att få byta till skidor som gled igen och inte sög fast. Farten var hög då och jag fick slita lite mer för att gå med.

Mellan 10-20 kilometer när jag åkte på mitt "andra" par, hade jag min svacka. Fick slita lite mer med skidorna, kunde inte med samma lätthet gå upp i backarna och de hade en tendens att frysa i. Täten drog iväg och jag fick släppa, men några släppte mig också och det var en kick.

Jag närmade mig tätklungan ut från stadion på något varv (kommer inte ihåg vilket), men jag kände att jag inte skulle fixa att gå med dem om jag skulle ta mig i mål. Och det ville jag ju väldigt, väldigt gärna.

Någon gång hoppas jag kunna gå med tätklungan. Någon gång. Igår var dock inte den dagen. Igår gjorde jag det jag kunde, mitt absolut bästa. Men jag hade inte kraften att gå med de otroligt duktiga norskorna och polskan.

När jag återigen fick byta skidor efter 20 kilometer, var det en kick. Igen. Och än mer, bara för att jag återigen skulle få åka på mitt "bästa par".

Ut från skidbytet tappade jag dem jag låg med, gjorde nog ett litet segt skidbyte tror jag, men jag vågade inte förhasta mig och rusa ur stadion för att gå ikapp. Jag visste också från de andra varvet att partiet ut från stadion, till banans högsta punkt, var det partiet som jag inte gick så starkt i. Eller så åkte jag bara klokt, för jag hade, varje varv, bra med energi kvar till att åka väldigt starkt i den där branta, jobbiga backen upp mot tidtagningen.

Och i backen var jag ikapp igen. Och tänkte att det var näst sista gången jag skulle behöva kriga mig upp där. Bara det var peppande.

När vi kom in mot stadion igen, gick Ishida hårt. Kristin hängde på. Jag fick slita. Men jag försökte bita mig i. In på stadion tappade jag dem igen och ut på mitt sista varv, var jag återigen de där jobbiga, dryga sekunderna bakom 6e platsen. På en åttonde plats.

Och jag ska villigt erkänna att jag var rätt nöjd där jag låg. Åtta på VM efter den här säsongen lät inte så illa det heller. Personbästa på en VM distans, ja, det kändes rätt bra.  Och jag åkte där själv, några sekunder bakom.

Och sen inser jag att jag ju mest har åkt och "laddat upp" mig själv, för när långbacken återigen kommer, händer något. Jag orkar igen! Jag börjar närmar mig 6e platsen. Den där speciella 6e platsen som gör att man får åka upp till Cavalese och gå på medaljceremoni. Hornen åker ut och jag kör.

Kommer ikapp. Går förbi. Går först ned i backen, med de andra tätt i rygg. Kommer förbi drickastationen, med ca 2 kilometer kvar. De svenska ledarna skriker som tokiga. Jag tänker "det var härifrån jag orkade köra hårt på stafetten".

In i herrarnas sprintbacke ökar jag successivt farten, inget ryck, bara ökar lite. Ledarna skriker att jag fått lucka, att de får kämpa bakom mig. Så jag fortsätter. Vet inte riktigt varifrån energin kom, men det känns bra. Tekniken stämmer och jag kan fortsätta köra på, hårt och fort. Närmar mig Fessels om ligger 5a, men hon är fortfarande för långt bort för att kunna nå.

In i sista backen, Zorzi-backen, räknar jag. Och så kör jag allt var jag har. Vågar vända mig om en gång, och ser att de alla ändå är där, hur nära eller långt bort har jag svårt att se, men jag inser att det bara är att köra ändå. Så jag kör. 6e platsen är så nära nu, bara jag står på benen.

Ner i sista utförskörningen. In på stadion.

Där har solen gassat på, och spåren är som. Ja. Vattenhål. Skidorna sugs fast och jag blir stressad av att de andra ska komma ikapp. Räknar och räknar. Tittar upp. Räknar igen och målet närmar sig, sakta men säkert.

Och när jag korsar mållinjen jublar jag som om jag tagit medalj. Kanske inte superhögt, men sträcker ändå armarna i vädret.

Jag gjorde det!!

Jag blev 6a! Jag lyckades med mitt mål jag satt upp. Jag tog personbästa på årets sista VM distans. Jag fick gå på medaljceremonin. Jag lyckades åka ifrån folk. Och återigen fick jag en boost för självförtroendet. Så otroligt lycklig!

Visst att man i framtiden aldrig kommer ihåg vem som blev 6a på ett VM, knappt vem som tog silver och brons. Men för mig var det en personlig seger, stora kliv mot rätt riktning. Man måste börja någonstans. Jag imponeras och motiveras av Therese, Marit, Justyna, Heide, Kristin. De är värda all den uppskattning de kan få, för de är grymma. Jag hoppas att jag så småningom ska kunna vara med där uppe, fullt ut. Ingenting är omöjligt.

Tack alla för stödet under den här tiden. Det har betytt enormt mycket för mig. Jag kan inte tacka nog. Ni får mig att än mer vilja ge allt. TACK!

Nu ska vi heja på grabbarna, sen far vi till Davos och njuter ett par dagar innan jag på fredag åker till Lathi och tävlar igen. Längtar redan!

Kram

Anna

Psst.. Någon dag i veckan kommer ett mastodont inlägg med bilder. När jag fått bättre internet!

25 kommentarer på “Lycka!

Laddning inför 30km med silver!

Ojoj. 6 silvermedaljer. Var ska detta sluta?

Grymt kul var det i alla fall att heja fram grabbarna idag. Passade på att njuta och ladda inför tremilen i det fina vädret, samtidigt som jag var lagom nervös för grabbarna. Att de alltid ska vänta in i det sista för att avgöra? Är inte det rätt onödigt..? ;-)

Nu har jag i alla fall fått min medalj. Känns helt underbart. Ligger bredvid sängen, på sängbordet och påminner mig om att jag kan. Och den känslan och tanken kommer jag nog att behöva i morgon. Tror jag. Det kommer bli jobbiga 30 kilometer. Fast när är ett 30 kilometerslopp någonsin lätt? Aldrig. Oavsett bana, lätt eller tung, blir det alltid jobbigt. Så är det bara. Värmen och solen kommer göra att man måste vara extra noga med att dricka rejält under loppet och föret kommer förändras under loppets gång.

30 kilometer är långt. Det kommer vara som en berg-och-dalbana. Toppar och dalar. Periodr där man känner sig oslagbar (förhoppningvis) och perioder där man inte förstår hur man ska kunna ta sig framåt. Perioder där man tänker "attans, jag ska uppför den här backen x gånger till", istället för att fokusera på nuet och göra något bra för stunden. En kamp mot hjärnan. Läge att åka klokt, men inte för klokt. Våga, men inte riskera för mycket. Chansa, men göra det vid rätt tillfälle. En riktig utmaning med andra ord.

Vi får byta skidor 2 gånger, antagligen efter 10km (efter varv 2) och efter 20km (efter varv 4). Vi kommer ju som sagt köra 6 varv på en 5 kilometersbana. Den ni har sett oss åka alla år på Touren och den vi skejtade på häromdagen.

Men jag tänker inte riktigt släppa stafetten än. Här kan ni läsa om hur mina tankar gick under loppet. Hade tänkt att ladda upp bilder (har MASSVIS) så att ni kunde få se lite, men internet här nere är. Ja. Kasst. Riktigt, jäkla dåligt. Har försökt ladda upp en bild nu i 30 minuter. Har inte tid mer. Får se om vi blir vänner lite senare, men gissar att det blir efter morgondagens utmaning.

Lär ju börja ladda nu! :-D

Tack för alla härliga kommentarer, jag blir så glad och peppad. Ända in i själen! TACK! Den här silvermedaljen är känns så. Ja. Underbar. Tack.

Ha en skön fredagskväll och glöm för allt i världen inte att heja på oss framför tvn i morgon. Eller på plats.

Annapanna

15 kommentarer på “Laddning inför 30km med silver!