Close

vardag

Att få njuta vardag ibland.

Det blev inte många rader skrivna före, under eller efter helgen. Faktiskt inte någon. Ibland är det så. Tiden går för fort och eftersom Kanada-äventyret blev mitt eget denna gång och inget jag och min käre Jönsson delar så ville jag försöka ta tillvara på dagarna (eller de hela 64 timmarna..) och njuta lite av att vara hemma. Njuta av vardagen. Största lyxen är helt klart att laga sin egen mat och få sitta i soffan och bara vara! Gör vad man själv känner för. När man själv känner för det.

   
 
.... som att ta en promenad runt där vi bor...

Det är ju just de sakerna vi nästintill aldrig får till på resande fot, men desto mer spännande vardag när väskan är ens hem. Just det där med att bara mellanlanda hemma mellan äventyren och utmaningarna är en livsstil jag älskar. Och tur är väl det, för annars hade det nog varit lite tufft. Och det hela underlättas ju av att jag alltsom oftast faktiskt får dela det med min bättre hälft.

Men nu blir det några veckor ifrån varandra. Jag ska gå in i min tävlingsbubbla och Emil ska faktiskt dra igång träningen för VM i Lahti. För även om en del tävlingar återstår när vi kommer hem från Kanada, så är det inte särskilt mycket. Säsongen går sjukt fort!

Dock återstår säsongens kanske största och mest spännande utmaning - Tour de Canada. Åtta tävlingar på elva dagar, där vi startar på östkusten (Quebeck & Montreal) och avslutar på västkusten i Canmore. Så inte nog med att det är tuffa tävlingar, det är resor med både buss och flyg OCH tidsomställning under touren. Kommer bli bra spännande alltså. Ojoj.

Så nu lämnar vi Sverige och börjar resan mot säsongens sista största utmaning - håll tummar och tår!

So long,

Anna 

3 kommentarer på “Att få njuta vardag ibland.

En lunchutflykt med mjölksyratouch.

Efter tio dagar till fjälls kändes det skönt att komma hem i fredags. Redo att ta tag i vardagen och börja ladda för säsongens sista tredjedel. För sakta men säkert har vi kommit in på banan igen, Emil trappar fortfarande upp medan jag är tillbaka som vanligt sedan en vecka. Och himmel vad det är skönt!

Den senaste tiden har jag fått till ett par bar fartpass, senast igår, där det kändes som vanligt. Dock är det alltid lika svårt, egentligen omöjligt, att veta var jag står just nu, men jag kunde pressa ur allt vad jag hade. Så jag med gott samvete kunde sitta och titta på Johaugs totala kross i Holmenkollen. Så otroligt imponerade alltså! Ibland kan det var nyttigt att sitta bredvid på ett race som jag så innerligt gärna velat åka, och bara betrakta. Vad gör de egentligen? För när man själv är inne i racet kan man ju inte se någonting. Då är jag aldrig medveten om något annat än mig själv och min prestation. Men när man sitter i soffan så ser man med lite andra ögon.

Ändå blir jag inte klok på vad det är som hon gör, som inte de andra gör. En nöt att knäcka. En utmaning att bita i.

Efter det tuffa passet igår, så hann jag inte ens komma innanför dörren innan det var dags att dra på sig skalkläderna och slalompjäxorna och greppa handtaget på linan bakom skotern. En tur till Verkön, en ö i Storsjön dit jag aldrig varit förr. Har tänkt så många gånger men det har liksom inte blivit av. Trots att vi bott här i tio år nu. Men tolkandes efter skotern i slalomgrejerna (i dyblöt snö som sög så det stod härliga till..) tog vi oss dit. Även om vi fick lov att göra en paus efter några minuter eftersom jag fullkomligt höll på att få total mjölksyrakolaps av att stå och försöka få skidorna att glida där bakom. Redan stumma ben som fick sig en dos till med andra ord. Men sen gick det bättre när vi kom ut på skoterleden.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mjölksyrapaus på Storsjönsflak. Välbehövt paus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Parera. Parera. Parera. Puh!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa tog skidorna dit. Gissningsvis är det så vi kommer ta oss dit nästa gång.. Kändes ju lite fel att "fusk-åka" bakom skotern. ..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... men vi var ju inte direkt ensamma om att ta just de fordonet dit..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Själva "slottet" var vackert. Inte så stort, men med många vackra detaljer. Klassiskt.

En lunch och en husesyn, så åkte vi tillbaka. Satte på svtplay och började titta på loppet jag inte hade sett eller hört något om (tvingade Emil att inte uppdatera nyhetsflödet på varje sig media eller sociala medier). Så satt jag med benen i högläge och drack lite latte och försökte analysera och lära och tänka.

En rätt skön dag med andra ord!

Idag står lättare träning på programmet, innan jag ska göra de sista förberedelserna inför helgen. Känns väldigt kul att få komma till Falun i år, även om minnena från i fjol spökar lite så tänker jag mer på de år när jag tävlat och varit pigg och fräsch. Och inte försökt-tänka-bort-en-influensa-för-att-komma-i-form till årets stora mål som det ju blev i fjol inför tremilen på VM. Och kul också att tävla hemma i Dalarna. Det gillar jag!

So long,

Anna

En kommentar på “En lunchutflykt med mjölksyratouch.

Plötsligt händer det!

Så knyter jag på mig skorna som så många gånger för, tar stigen utmed huset, upp i skogen bakom och ut på min runda. Stannar till och kör spänst efter en halvtimme. Går helt ok. Inga rekord, men som det ska. Tar vätskebältet som jag lagt av mig och springer ut på lägdan. Rundar den lilla sjön med fågeltornen innan jag genar över åkern och hem. Benen känns bra. Energin finns i hela kroppen. Huvudet är alert. Stannar klockan efter 100 minuter. Drygt 12 km. Med ca 130 i puls. Inget i det här är något ovanligt. Precis så kan ett av dagens pass se ut, dock oftast lite längre än bara 1.40h, men i stora drag.

Skillnaden är bara att så har jag inte kunnat gjort på några veckor. Så har det inte känts. Men plötsligt händer det! Plötsligt har jag M I N  K R O P P tillbaka. Känslan är som den ska. Jag är inte helt slut efter. Eller känner mig osäker när jag är ute om jag borde det här. Rosslar inget. Hostar inte. Huvudet är fräscht.

Ett jäkla (ursäkta ordvalet, men just så känns det) virus har stört de sista veckorna. Jag har kunnat röra lätt på mig emellanåt, men har fått ett par bakslag som gjort att jag fått lov att vila igen. Bara för att få börja om med lätta pass igen.

Men trots att jag varit sur, less, frustrerad, irriterad och bara allmänt jag vill inte det här (!) så tror jag det är exakt vad min kropp behövt. Och dagens pass..! Oh my. Så skönt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ja, jag vet. man ska inte dra för stora växlar av e t t pass. Men nu struntar jag i allt sånt och bara njuter. Helt plötsligt känns det som om de sista veckorna bara har varit som en dimma, ett avsteg från det vanliga. Ett välkommet avbrott (även om jag hade väldigt svårt att känna det just där och då, hela tiden) för knopp och kropp. Nu gäller det bara att skynda långsamt. Gör rätt, lyssna på kroppen och inte köra över den. Igen. Nope. Och jag har lite svårt att lyssna hela tiden, jag vill så gärna. Det har jag sagt förr. Min vilja är min absolut främsta tillgång. Men ibland, då kan jag bara bli så less på den. Jag tror ni fattar!

Under hela den här perioden har jag haft daglig kontakt med både tränare och doktor, för att göra rätt. Och så kommer jag fortsätta att göra. Ingen känner ju min kropp lika bra som jag, men det kan vara skönt att få hjälp att tolka signalerna. Och inte göra för mycket!

Något jag har kunnat jobba med de sista veckorna är det mentala. För inget är så bra mental träning som när det går emot. När man inte får göra som man vill, när man vill, vad man vill. Utan bara ta dag för dag. Ibland timme för timme.

Och mitt i alltihopa det här, så är det så himla viktigt att komma ihåg..

Det handlar inte om liv och död. Det är mitt liv som jag älskar att leva, men det handlar inte om liv och död. Det är faktiskt bara på lek. Trots att man har svårt att tänka så när man står där på startlinjen på ett mästerskap och den enda man tänker på är hur hårt man ska pressa sin kropp, hur gärna man vill nå sina mål. Men mitt i alltihopa.... Jag gör det för att jag älskar det!!

Ibland kan det vara viktig att få lite perspektiv på saker och ting. För trots allt gör jag ju det här för att jag älskar det, för att jag har valt det. Och jag är, i 99% av befolkningens mått mätt, frisk. Men när man är elitidrottare, när man känner sin kropp in i minsta detalj, räcker det med en tanke att det inte står rätt till. Och då vilar man. Det är svårt att förklara exakt hur jag känner när det är något som inte stämmer, men det är n å g o t. Och framför allt, så känner man när allt är 100 igen.

Plötsligt händer det bara. I'm back liksom. Kan vara en av de mest uppfriskande känslorna som finns.

Nu ska jag skynda långsamt. Göra rätt. Det dröjer nog dagar, kanske över en vecka innan jag träna som vanligt igen. Så när laget drar till Val Senales på torsdag, stannar jag hemma. Men jag kommer inte att sitta och rulla tummarna. Var så säker!

So long,

Anna

5 kommentarer på “Plötsligt händer det!

Redo för vardag!

Vi tänker alltid "äh, det där gör vi i vår, när vi har tid". Skjuter det mesta dit. Tänker att då har dygnet plötsligt 48h istället för 24h. Eller?

Så våren rusar förbi i 110km/h. Man hinner knappt stanna upp. Längtar till man är tillbaka i vardagen, då träningen styr allt. Då träningen är det som avgör om man har tid att göra det ena eller det andra. Då det känns ok att faktiskt "skylla" på träningen när man tackar nej till saker. Först då känns det legitimt. Nu har vi ju ingen egentlig anledning att inte göra saker. Och då blir det lätt en hel del av det mesta.

Ändå älskar jag den här tiden. För det är en sån enorm kontrast till vardagen. Ingen klocka som ringer på morgonen. Ingen träningsplanering som styr dagarna. Ingen hänsyn till att man måste vila mellan passen. Inte lika höga krav på att få i sig all den energi som vi behöver när vi tränar alla de timmar vi tränar. Inte riktigt lika stora krav på max antal sömntimmar, även om vi nog är rätt trötta människor ändå, så vi sover nog i snitt 8-9h/dygn ändå. Det är skönt. Man kan verkligen slappna av. Man kan vara lite mer spontan än när träningen är nummer ett.

Nu har vi levt så i snart en månad. Och bara en vecka återstår innan vardagen kommer tillbaka. Vardagen där träningen styr allt. Och jag längtar som en tok.

Kroppen är utvilad. Huvudet lika så. För även om det har varit vår semester den sista tiden, så vilar vi ju inte totalt. Vissa dagar tränar jag mer än andra, men vissa dagar gör jag faktiskt ingenting. Jag tror jag behöver det. Bara tillåta mig själv att tycka det är ok att göra ingenting.

Det kommer jag ha igen när vardagen består av äta-träna-äta-vila-äta-träna-äta-vila. 

De senaste åren har jag varit väldigt sliten på våren. Både fysiskt och mentalt. Att bli besviken och inte vara nöjd tar på krafterna. I år har jag inte haft lika mycket av den varan. Jag har känt att jag har varit på en annan nivå än förut, även om VM nu blev som det blev. Det gjorde att jag fortfarande hade och har en hel del energi kvar. Energi som jag kan använda till att göra roliga saker på våren. Annars är jag mest som en urvriden disktrasa på våren. Blek. Trött. Orkeslös. Viljelös. Opepp helt enkelt. Men så har jag inte känt i år. Jag har ju till och med tävlat!

De sista rasen på SM. Åre XC Open. Och Fjälltopp. Och däremellan några plojgrejer. Både skidskytte och alpint. Riktigt skoj. Dock inte min nya gren tror jag.. ;-)

IMG_3456

Topp-trion på Fjälltopp; Ida, jag och Stina. Foto: Jocke Lagercrantz

IMG_3457

Stina knäckte oss allihopa i spurten. Foto: Jocke Lagercrantz

IMG_3333

Ett peppar gäng inför Åre XC Open för snart två veckor sedan.

IMG_3358

Spurt mellan mig och Ida på Åre XC Open. En är en jäkel på spurt, den andra behöver jobba på det. Foto: Lasse Näsström.

IMG_3359

Jag och min bäste vän i målfållan på Åre XC Open. Foto: Lasse Näsström

IMG_3366

Jag satt och njöt i solen och väntade in herrn som kom marscherande någon minut senare.. ;-) Foto: Lasse Näsström

IMG_3374

Parallellslalomrace i Sälen. Adrenalinkick på hög nivå.

Sist jag tävlade på våren var nog 2007 eller 2008. Så det är lite skillnad. Och det är superkul! Formen vet jag inte alls hur den är nu, men på tävlingen i Bruks förra lördagen kände jag mig faktiskt lite stark emellanåt. Och det ger en hel dos med energi och pepp och allt inför den nya säsongen som faktiskt drog igång i måndags.

Vecka 17 är skidåkarnas första vecka. Vecka 16 den sista. Första maj det heliga datumet för många. Det datumet som återigen betyder vardag. Tills nästa april. Men jag vill ha min vardag nu. Träna. Äta. Sova. Vardag.

Den vardagen som jag mer än redo för nu.

Anna

En kommentar på “Redo för vardag!