Close

träning

Allt är bättre än inget.

Ofta när jag och Emil har varit ute och haft föreläsningar har vi otaliga gånger upprepat frasen "allt är bättre än inget". Men på tok för få gånger har vi levt upp till det. Mycket på grund ut av att man som elitidrottare har en träningsplan för varje dag, varje pass och exakt vad man ska göra. Och träningen går ju före allt, man planerar livet utifrån träningsplaneringen och då finns det ju inga ursäkter att inte göra det. Om det inte är så att man måste vila för att man är sliten eller liknande. Men annars finns ju alltid tiden där.

När man inte sätter träningen som prio 1 så är det lätt att den kommer i sista hand, men man behåller ändå visionerna för vad man ska göra. Och ännu ett stressmoment tillkommer. Jag är för träningsplanering, det är absolut det bästa sätter (enligt mig) att få träningen gjord. Men har man redan en pressad vardag så är det lätt att det bara blir ännu ett stressmoment. Då kan det vara bättre att periodvis helt enkelt göra det man hinner. Och hinner man då bara jogga i 15 minuter eller köra 2 övningar i gymmet, ja men gör då det och vad nöjd att någon träning blev gjord istället för att bli stressad över att den inte var bra nog eller för kort/för lätt. All träning som blir gjord är ju i grund och botten bra träning, så är det bara!

Så mitt tips är - ha en plan med vad du vill få in i träningsväg den kommande perioden (exempelvis 2 veckorna), så stoppar du in det där det passar utifrån livet i övrigt. Och andra veckor, ha ingen tanke utan gör det du hinner. Kontinuitet är viktigt för utveckling, men så länge man är och triggar systemen med jämna mellanrum kan man bibehålla den nivån man har, man kanske inte utvecklas, men man bibehåller. Och sen när tiden finns, kan man fokusera på ett mer strukturerat träningsprogram. Alltför att minska stressen som kommer av att inte hinna med!

Jag har gjort lite av båda den sista tiden. Haft vissa pass jag planerat i förväg och bestämt när de ska ligga och andra gånger bara gått på feeling och gjort det jag fått in. Jag har däremot varit noggrann med styrketräningen då det är a och o för att ryggen ska fortsätta vara bra! Och för att det är himla skoj. Så klart! 💪🏻😍

I kväll bär det av mot Mallis - där ska jag leva som jag lär!

Anna

En kommentar på “Allt är bättre än inget.

Längsta loppet…

... som jag vet om gick av stapeln igår - Nordenskiöldsloppet. 22 mil, alltså 220 (!) km. En utmaning jag någon gång vill prova bara för att. Men samtidigt rätt idiotiskt att prova på om man inte förberett sig. Ordentligt. Jag har pratat med både Britta J. Norgren och Lina Korsgren som ju åkte loppet första året det gick av stapeln, och båda två sa att det var tufft. Riktigt tufft. Att de fick ont, lite över allt och att det inte bara handlade om hur man hanterade loppet, utan hur man också hanterade det efteråt, om man vilade eller tränade och vad man tränade. Sånt glömmer man ju bort ibland. Man tänker att det bara är själva utmaningen som är det som påfrestar kroppen, men det handlar ju också väldigt mycket om vad man gör direkt efter och de efterföljande dagarna. Eller veckorna, om nu utmaningen varit så tuff som exempelvis Nordenskiöldsloppet är. Många blir ju sjuk efter till exempelvis Vasaloppet, och man tänker att det är själva Vasaloppet som tagit knäcken på en. Visst kan det vara så, men jag tror väldigt många slarvar med återhämtningen i form av energi/kost och sömn/vila.

Ofta har jag blivit sjuk efter ett mästerskap och vårt sista lopp har alltid varit det tuffaste som finns inom världscupen - den traditionella tremilen. Och jag kan sätta en rejäl slant på att det mestadels beror på att jag faktiskt inte fyllt på med tillräckligt mycket energi efteråt. Och kanske inte nog inför heller, så att jag har bränt mina reserver under loppet. Och sen ska man inte bortse från den mentala utmaningen att ha genomfört något man länge laddad för, för när det sen är avklarat kan man lätt få lite pyspunka och känna sig låg och nere. Men man kan nog klara sig från sjukdom bara man tänker lite extra på återhämtningen i form av kost och vila.

Så inför mitt längsta lopp i morgon - SM Tremilen - har jag redan börjat ladda upp rejält. Äter och vilar och tar det allmänt lugnt. Grabbarna retar oss lite över hur vi laddar inför en tremil. Ett lopp de ju åker var och varannan helg. Men i och med att vi endast åker det på mästerskap och i Holmenkollen är vi inte särskilt vana att tävla över 45 minuter, och en tremil tar ofta det dubbla. Därför behöver vi ladda, helt enkelt för at vi inte gör det nog ofta. Man vänjer ju sig vid det man gör kontinuerligt, och gör vi det inte återkommande, ja då måste man förbereda sig lite extra. Jag försöker inte att äta särskilt mycket mer, alltså större portioner, utan istället vara mer noggrann med vad jag stoppar in mig. Ett glas extra juice, en näve russin på gröten, lite sylt på mackan. Mer kolhydrater på varje måltid och lite mindre fett för att inte kalorimängden ska bli för stor, man vill ju inte känna sig stinn och tung!

Under loppet kommer vi också få energi, målet är ca var 15e minut. Till en början mest sportdryck, men mot slutet tror jag det kommer bli lite gel och koffein, så som kaffe och/eller cola. Och tror mig - det finns inget som smakar så gott som avslagen cocacola i slutet av ett längre lopp. Om ni inte provat - gör det!

Bilder från de längsta loppet jag har kört - Dundret Runt i fjol. 5 mil. En rolig utmaning där jag faktiskt åkte med egen dricka i ryggsäcken och gel i fickorna på framsidan.

... känns ju dock lite roligt att jag inleder med Nordenskiöldsloppet och avslutar med en SM-tremil, skiljer 190 (!) kilometer på dessa lopp, ena loppet tar över 13 timmar, det andra kring 1.5h... Men det handlar inte om längden eller sträckan, utmaning som utmaning, det handlar om att förbereda sig och anta dem och utmana dem! Oavsett vad det är. Och gilla dem. Kanske det absolut viktigaste. Rädas dem en del, bli nervös och sen bara - njuta av att man förberett sig och ge järnet!

Nu ska vi snart åka upp till stadion och testa igenom vårt material, jag ska göra ett sista förberedande fartdrag. Sedan ska vi äta, köra lite lätt styrka och rörlighet, vila och äta igen. Sånt man gör dagen innan tävling. Vår sista SM-distans i år. Och även om vi nu lägger våra elitkarriärer åt sidan, så ser jag det inte som en omöjlighet att vi står på startlinjen igen nästa år i våra färgglada Anna&Emil Sportklubb-kläder. Kanske får vi ihop ett lag till stafetten..? Vore inte det sjukt skoj?!

So long,

Anna

6 kommentarer på “Längsta loppet…

Mitt absoluta favoritpass!

Det finns ett pass jag med glädje skulle göra flera gånger varje vecka. Ett pass jag vet aldrig blir dåligt, ett pass man kan variera till oändlighet. Där du kan pressa ur varje uns av ork, få benen att darra av mjölksyra eller ha den där behagligt plågsamma känslan som uppstår när man ligger precis på gränsen och fortsätta (vad det känns som) for ever and ever. De senaste två veckorna har jag lyckats få till det två gånger och det är lyx. För det krävs inte bara vilja att göra det, det krävs ett berg.


Ja. Ni läste rätt. Ett berg.

Jag pratar om passet jag gjorde i fredags. I Åre. Eller rättare sagt uppför Åre skutan. Från botten (Kabinbanans dalstation) till Åre skutans (blåsiga) topp. Ett liknande fick jag till nere i Villard de Lans för två veckor sedan också, men där krävdes det en tur ner med gondolen mellan så jag körde helt enkelt två gånger upp i samma backe.

Ni kanske fortfarande tycker jag pratar i gåtor, så jag ska vara lite mer t y d l i g. Passet jag pratar om är när man med stavar går eller springer uppför en topp och man håller på i över 30 minuter, gärna uppemot 60 min eller mer. Bästa tänkbara träningen för hjärtat då arbetet är så konstant, ingen vila förutom när man får variera mellan gång och löpning. Och bästa tänkbara träningen för hela kroppen om man faktiskt använder sig av stavarna man har med sig.

Just sånna här pass älskar jag! Och jag drömmer ju lite i hemlighet (eller ja, nu är det ju ingen hemlighet längre då..) om att någon gång tillbringa mer tid i Åre och då skulle jag med glädje gå uppför Skutan flera gånger i veckan. Variera med att köra järnet från botten till toppen, till att dela upp backen i partier där man varierar tempot (som när vi var där med laget i somras - kontrollerad lugnare fart (ca 80% av max i snittpuls) tills jag passerat trapporna efter Hummelstugan och sedan var det fri fart (så fort man orkar helt enkelt) därifrån och upp till toppen, eller som jag gjorde i fredags - ett jämnt högt tempo från botten till toppen med en väldigt jämn (högre) puls hela vägen där man aldrig får gå över gränsen.

För er som är intresserade, här har ni lite passdata från själva "bergsbestigningen". Jag hade ju både uppvärming och avtog men det är inte lika intressant att kika på tror jag. :-)

Som ni ju förstår så kan man med samma backe variera det hur mycket som helst - själva grejen är att arbetet blir konstant, man använder sig av hela kroppen (med hjälp av stavarna) och man måste hela tiden ha en dialog mellan kropp och knopp hur hårt man kan gå på. För går man det minsta över gränsen, kan det vara så illa att man helt enkelt inte kommer upp. För så slut kan man med lätthet köra sig på ett pass som detta!

Smolket i för detta underbara favoritpass är ju att inte berg som Åreskutan finns i varje by, men ett tips om ni får möjlighet att hitta ett berg (gärna där man kan ta en kabinbana ned för att slippa slitaget på benen som blir när man springer utför) - ta ett par stavar och ställ in siktet på toppen och bara gå, gå, gå. Eller som Mathias Fredriksson sa kliv, kliv, överlev.. Kanske en liten inställningsfråga där. ;-) Oavsett - mitt absoluta favoritpass!

Och inte blev det sämre av att jag fick med mig en vän och väl på toppen gjorde vi high five, gladde oss åt ett grymt pass och skrattade åt att vi faktiskt hade haft exakt samma snittpuls OCH maxplus. Så kan det gå!

Även en som vanligtvis tar backarna åt andra hållet kan gå fort uppför, speciellt efter herr Jönsson genomgång av stavgångsteknik för någon vecka sedan då Maria och Hans (Olsson, fd störtloppsspecialist och aka Lionman) hängde på honom på en fjälltur i Åre. 

Marias min på toppen får sammanfatta passet - tur att ingen var där och fotade mig när jag kom upp. Kommentaren efteråt var typ "nu förstår jag varför ni snorar så djävulskt och varför ni har vätskan med er på ryggen.."  Haha!

De här glada minerna får avsluta dagens inlägg, jag ska packa ihop min grejer här på fiket och rulla upp till stadion för dagens andra och sista pass - snabbhet på rullskidor. Ikväll väntar en lugn kväll med serier, för i morgon drar fartlägret igång. Stora delar av damlaget tillsammans med tjejer från både träningsgrupp 2 och 3 kommer vara på plats så det kommer bli en vecka med fokus på kvalitet. Och kanske en hel del mjölksyra... Hua. Precis sånt jag behöver träna på med andra ord!

So long,

Anna

 

0 kommentarer på “Mitt absoluta favoritpass!

Mot Aure & Toppidrettsveka

Äntligen är jag på väg mot Aure och årets upplaga av Toppidrettsveka! Sedan 2010 har jag haft en dröm och sug att komma tillbaka hit och få ett gäng utmanade tävlingar. I fjol var tanken att jag skulle hit men en öm fot satte stopp för det, men nu, 7 år senare är jag på väg igen. 

Fyra tävlingar i rullskidor står på programmet, sist jag var här var det både gatlöp, supersprint och mountainbike men denna gång är det bara rullskridskor och tur är väl det. I och för sig har jag ju sprungit en del i år, men att vara snabb på löpning är ju inget krav i sig för att gå fort på skidor. Medan att gå snabbt på rullskidor ändå är lite närmare att faktiskt kunna åka skidor fort också.

Vare sig knopp eller kropp är på något sätt toppad inför den här utmaningen, men det gäller ju alla. Dessa fyra lopp på tre dagar handlar om att få bra fartträning tillsammans/mot andra, helt enkelt tävlingsträning! 


I morgon eftermiddag drar det igång med en klassisk sprint, på fredag är det ett längre skejtlopp (25km) på förmiddagen och en skejtsprint på eftermiddagen i Trondheim. Och på lördag eftermiddag avslutas det med en klassisk jakt-eller masstart i Trondheim centrum. Riktigt skoj och riktigt utmanande! Att gå fort på rullskidor handlar om att maxa ut farten direkt, så det kommer bli riktigt jobbigt.

Snart är vi framme i Aure, en middag väntar innan det blir en joggtur i kväll. I morgon bitti ska vi kolla in banan inför fredagens lopp och sedan ska vi ladda inför sprinten. Med mig i bilen har jag Ebba A och bakom ratten sitter coach OMI. I en bil bakom kommer nyblivna VM-drottningen i rullskidor Linn Sömskar tillsammans med Flying-Falk Hanna och Calle H. Ett litet men starkt och peppat svenskt gäng med andra ord. Emil är kvar hemma och håller ställningarna (dvs tränar😄).
So long från Norge,

Anna 

0 kommentarer på “Mot Aure & Toppidrettsveka

Sognefjell. Oh my.

Mer än halva lägret här i Sognefjell har gått, fyra pass återstår och vi har fått njuta i sol, kämpat i vind och frusit i regn. Men varje dag har bjudit på väldigt fina skidförhållanden och jag, som är här i Sogne för första gången, fattar grejen helt. Fattar till 100% varför norskarna återkommer gång på gång, varför vallarna och våra leverantörer av skidor är här varje juni. Hit ska minsann jag återkomma, här trivs jag!


Så även om inte vädret varit hundra procent varje dag har jag ändå njutit. Njutit av varje minut av skidåkningen på perfekta skidspår. Och igår åkte vi ned till dalen och sprang utmed älven, körde ett rejält och bra styrkepass tillsammans innan vi åt pizza tillsammans (pizza är verkligen en favorit i det här laget!). 

I eftermiddag ska vi köra ett rullskidpass nedifrån fjorden upp mot Sogne, frågan är om vi kommer hela vägen upp eller stanna en bit längre ned. Det är nämligen 1400 höjdmeter där nedifrån.. 😬

Jag mår bra och har en kropp som funkar, ett huvud som vill ta varje tillfällen till att utmana och utvecklas, så det är så kul att vara här med gänget där alla vill detsamma. Det är verkligen triggande, precis som det ska!

Nu är det lite intervjuer innan mellanmålet och vi far ned mot fjorden och antar eftermiddagens utmaning i form av backen... 😊 Sen återstår bara tre (!) pass av det här lägret, tre tillfällen att njuta av riktigt skidåkning, för det lär dröja tills i oktober då vi ska till Val Senales. Fram till dess blir det nog skidtunnel-åkning.

Så jag ska njuta av vackra Sognefjell till max! 😍

So long,

Anna

En kommentar på “Sognefjell. Oh my.

Helgens nördtips – se och lär!

Höll nästan på att glömma helgens nördtips men så kom jag på det självklara tipset när jag under eftermiddagen, efter mitt eget pass och en powernap, slog på SVT Play och tittade på damernas 15 km's lopp i Falun tidigare idag - se och lär får bli dagens tips!

Bilderna är från lägret i Lavaze för två veckor sedan!

Nämligen just detta - tar er tid och titta på skidloppen i efterhand. Inte för att se prestationerna eller resultaten, utan för att inspireras. Motiveras. Studera deras teknik. Hur de löser uppgiften. Analysera. Och gå sedan ut och prova själv. Be någon filma dig. Titta på det stora hela och detaljerna, jobba med en sak i taget. Finn nycklarna som får dig att bli en bättre tekniker. Fokusera på dessa detaljer och jobba. Stenhårt. Periodvis. Och släpp det emellanåt. Och sen fokus igen. Tålamod. Och sen se och lär från de bästa igen!

Eller åk med en kompis. Studera hur kompisen hanterar tekniken, hur hen löser uppgiften. Hur hen sätter i stavar, skjuter i från. Nörddetaljer så som vinkel på armbåge osv.

För trots att jag hållit på med det här i så många år så finns det så mycket kvar att lära och utveckla. Detaljer att jobba med. Dessa helger när jag missat loppen själv, har jag suttit hemma och analyserat. Testat mig fram och jobbat stenhårt med detaljerna.

Jag brukar finna en role model som jag utgår ifrån. Jag tänker att jag är den personen och försöker lösa uppgiften (dvs tekniken) så som hen hade gjort. Vissa dagar är jag Marcus Hellner (växel 3 i skejt, speciellt för några år sedan och när jag var ungdom var jag Per Elofsson), andra dagar är jag Marit Björgen. Någon gång har jag tänkt att jag varit Anne Kyllönen när hon sträcker ut i sin finaste diagonalåkning. Ni hajar va? Så ut och visualisera och lek och prova er fram! Utmana och testa! Så gör jag i alla fall.

Det fick bli helgens nördtips! Nu ska jag ut på en återhämtningsjoggtur efter förmiddagens intervallpass. Testet om jag är redo för SM eller ej. Det gick helt ok, även om jag känner att det är en bit kvar till någon slags form. Men så länge det känns ok så är det bra. Nu ska jag bara ta diskussionen med coacherna så får vi se om det blir premiär med nummerlapp på för 2017 på onsdag - håll era tummar!

So long,

Anna

2 kommentarer på “Helgens nördtips – se och lär!

Helgens nördtips – variationens kraft!

Att träna varierat är lika viktigt, om inte viktigare, än att variera tempot på sina träningspass. Om man vill få en allsidig och stark kropp som klarar mer än det specifika man tränar och bli starkare i muskler som stöttar upp de muskler man vanligtvis använder vid sin vanliga träning.

Vi tränar vad vi brukar säga alternativt emellanåt, just för att bli starkare. Använda muskler vi vanligtvis inte använder oss. Ofta blir vi ju tvingade till att träna alternativt under perioder av skador av olika slag, och allt som oftast kommer man då tillbaka starkare än någonsin. Även i det man inte har tränat under perioden man tränat alternativt. 

Men även under perioder när man är hel, bör man variera sin träning för att undvika förslitningsskador som kommer av alltför ensidig träning. Och lär man sig att lyssna på kroppens signaler kan man mota skadan i dörr om man vid första känning bromsar och undviker det man får ont av ett antal pass och gör sådant som inte gör ont. Och mig veterligen finns det ingen som blivit sämre av att byta ut den vanliga träningen mot något annat under en period, utan det har bara gjort gott i form av en helt enkelt starkare kropp.

Alternativ träning kan ju vara det mesta, så länge hjärtat slår som vi brukar säga. Och dessutom blir ju träningen roligare om man varierar den! Vissa är rädd att alternativ träning ska göra att man blir sämre i ”sin gren”, men gör man allt med måtta ska det inte finnas någon risk att man försämrar sin förmåga i sin gren.

Till exempel cyklar skidskyttar en hel del, man har nämligen sett att man använder i stort sett samma benmuskulatur vid cykling som vid skejtåkning. Roddare åker skidor/stakar. Skidåkare paddlar. Alpinister kör downhill/mountainbike. Själv började jag simma en hel del i våras och märkte ganska omgående vad mycket starkare jag blev i stakningen, stabilare i hela överkroppen och alla deltekniker i både klassiskt och skejt blev bättre av att jag blev starkare och stabilare.

Vad kan man då alternera sin träning med? Möjligheterna är oändliga, det är bara fantasin som sätter gränser, men här kommer några tips.

Stavgång
Leta upp kuperad terräng och gå med raskt tempo, distinkt steg med spänst i och använd armarna. Ha en spetsig armbågsvinkel och tryck i från med stavarna. Man kan också springa, glöm bara inte bort stavarna! Funkar lika bra som intervall som distans.

Cykel, terräng
Bra för balans och bål och flås, utmana och känn hur hela kroppen få jobba!

Cykel, väg
Ger starka ben. Och ett bra sätt att få bra träningsmängd utan att det sliter alltför mycket (om man håller rätt tempo!!). En rolig intervallform också då man får riktig fartkänsla på platten och rejält med syra i backarna.

Simning
Bra för hjärtat då kroppen är horisontal och dessutom omfamnad av vatten. Dessutom riktigt bra träning för hela kroppen då man jobbar konstant. Får man dessutom till crawl och fjäril kan man börja köra intervaller och överkroppen får sig en rejäl dos! Fungerar både som distans och tempoträning.

Rodd
Bästa tänkbara överkroppsträningen! Oslagbar. Det enda svåra för mig är att jag är så pass dålig att jag inte driver särskilt bra puls, utan det blir ofta mer slitsamt muskulärt än för hjärtat. Dock har vi införskaffat en lättare kajak som ska göra att jag driver mer puls än blir sliten i musklerna. Här har i alla fall jag utvecklingspotential.

Orientering
Det sägs att orienterarna är, utan konkurrens, de absolut bålstarkaste konditionsidrottare. Det ni! Tåls att tänka på när man försöker kämpa sig fram i skogen med kartan i högsta hugg! En rolig tävlingsform, i alla fall om nivån är rätt..

Alpint
För fartkänsla, benstyrka och stabilitet! Varför inte liksom? Sätt på dig pulsklockan ska du se att du driver en del puls genom svängarna, jag lovar!

Snöskolöpning/vandring
Har jag själv inte provat, men det måste nog vara bland det jobbigaste som finns. Eller? Att dessutom inte få njuta av farten ned när man väl tagit sig upp på en topp gör att jag tvekar inför denna träningsform men jag måste nog ge det en chans.

Randonee/Ski Nordic
Topptursskidåkning måste vara vårens bästa aktivitet. Börja när solen precis gått upp, ta sikte på närmaste topp, ta sig i skön (eller jobbig) lunk upp på toppen, ta en fika, dra på hudarna, och sedan svischa utför!

Boxning/brottning
Hen-mot-hen träning är aldrig fel och något som man med lätthet driver puls med. Annorlunda träning som både bygger styrka, snabbhet och uthållighet och koordination/balans. Något de flesta skulle behöva mer av!

Gruppträning
All form av olika gruppträningar är träning som lätt blir av. Du har en tid som du ska köra, du har människor runt dig och du har en instruktör. Bättre och lättare kan ju knappast träningen bli. Sen kan man ifrågasätta om all gruppträning är bra träning, det finns nog både och. Och där måste man vara den största kritikern själv.

Lagsporter
Fotboll. Hockey. Innebandy. Basket. Lagsporter triggar och utmanar och man pushar sig extra. Dock är skaderisken relativt stor om man inte tidigare gjort detta på regelbunden basis, eller haft ett längre uppehåll. Skadehistoriken i olika korpen-ligor är inget att skryta om och något man bör ha i åtanke när man är med. Dock tycker jag inte det ska stoppa en från att vara med, men man kanske sa se till att vara ordentligt uppvärmd, se till att knän och fotleder är starka nog.

Testcykel/crosstrainer/roddmaskin/skierg
Alla olika maskiner på gym har sina syften, men om jag får välja så går utomhusträning framför all annan träning. Men där är självklart tycket helt olika. Roddmaskin och skierg är maskiner mer för överkropp, crosstrainer för helkropp (om man gör rätt) och testcykel/löpband så klart mest för ben. Man väljer själv om man gör det i form av intervall eller distans. Jag skulle välja intervaller så slipper man trängas mer än behövligt med människor inne på gymmet, men det är jag det..

Styrketräning
Ett brett segment som innehåller allt från cirkelträning till extrem styrka i form av tunga vikter med flera minuters vila mellan setten (omgångarna). Jag anser att man behöver lite av varje, oavsett om man är elitidrottare eller någon som bara vill ha en stark, frisk och hel kropp. Fria vikter är inte farliga. Gym gör dig inte per definition tyngre även om muskler väger mer än fett. Träna det du behöver bli starkare på. Jag gissar att en grov biceps inte gör dig särskilt mycket snabbare i skidspåret, medan självförtroendet kanske får en putt. Du väljer själv varför du tränar och vilka muskler du väljer att träna, men generellt kan man säga att allt som utgår från centrum av kroppen där du får utmana både balans och styrka är otroligt bra och viktig styrka/träning oavsett vad du ska göra.

Crosstraining/Obsticle traning
Allsidig träning som utmanar dig på alla sätt. Skall dock sätta upp ett varningens finger för att övningarna sällan genomförs med god teknik (=ökad skaderisk) men är man bara medveten om det är detta en otroligt rolig och utmanade form av träning som ger garanterad träningsvärk, valkar i händerna och rejäl puls. Jag älskar denna form av träning och skulle kunna leka i timmar i en park med hinder, nät, balansövningar, armgångar m.m. Jag drömmer om att någon gång i framtiden ha en egen bana hemma a la Venice Beach i LA.. 

Hugga ved/skotta snö/jord/stapla ved/springa i trappor
Såna där härliga gårdssysslor är aldrig fel. Sätt på pulsklockan så ska du få se. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Faktiskt.

”All träning är bra träning, så länge den blir gjord.”

Fyll gärna på med tips på alternativ träning som både gör träningen roligare, mer utmanande och utvecklande!

So long,
Anna

18 kommentarer på “Helgens nördtips – variationens kraft!

När timmarna ska in…

.... finns det inget bättre ställe att vara än i fjällen. 

.... och har man sällskap av ett gäng som njuter minst lika mycket och är lika peppade, då går timmarna av sig själv.

Men ibland är det skönt att springa över vidderna själv. Man är mer i stunden då. Ser allt omkring sig med andra ögon. Och jag upptäcker mer.

Och nu har jag verkligen upptäckt Meråker - vilken pärla! Dit hoppas jag komma tillbaka snart igen. Även om Grövslesjö-fjällen alltid ligger mig närmast om hjärtat.

So long,

Anna

En kommentar på “När timmarna ska in…

På fjället i Meråker.

Fjället. Det är verkligen där jag mår som absolut bäst. Och två dagar på rad har jag fått chansen att springa där med sällskap som hittar (Marthe K), och det åä verkligen helt magiskt.

För trots att det är slitsamt i de blöta myrarna och tungt uppför bergssidorna, så är det något med vyerna, vidderna, som gör att tiden bara flyger iväg. Och jag njuter av varenda minut. Så länge jag har energi i kroppen då så klart (en påse med aprikoser och russin kan rädda vilket pass som helst!).


Och efter att ha haft lite sämre väder i starten av lägret, visar sig nu solen från en nästintill klarblå himmel och så ska det fortsätta framöver. Och fler pass på fjället står i programmet, och ingen är lyckligare än jag! 

So long,

Anna

0 kommentarer på “På fjället i Meråker.

Mot Norge!

Sedan jag skrev sist har det gått i hundra med en kär vän på besök, löptävling, trettioårsfirande av en annan vän och massa träning. Så igår tog vi bilen till ett gammalt favoritställe där vi var mycket förr, innan vi hade ett hus med trädgård och skogen runt knuten. En plats man kan landa lite på. Tänk vad så lite kan göra så mycket!
 

Sitter hemma och tar en fika och landar lite innan Ida kommer och hämtar upp mig och vi far mot Norge och årets första läger. Ett nytt år som känns nytt, fräscht och nyfiket! Med en ny ledarstab, nytänkande och utmanande. Ärligt och rakt, utan krusiduller förmedlar våra ledare och gruppen i sig en härlig blandning av nytt och gammalt. Och plötsligt har jag och Ida insett att vi i de ungas ögon faktiskt är gammel-tantern. Något vi dock starkt emotsätter oss, för är det några som är pepp så kan jag skriva under på att det är vi två!

När en ny mästerskapsperiod börjar, kommer ofta en känsla av nystart, speciellt efter en säsong med resultat som inte alls motsvarande vare sig drömmar eller förväntningar. Men i år är känslan av nystart än mer påtaglig, och jag tror det har att göra med den nya ledarstaben, den nya organisationen där våra ledare i landslaget kommer ta än mer ansvar för varje aktiv och inte bara under lägerverksamheten. Det tror jag kommer bli bra. 

Sen är ju inte allt satt än, vi drar ju som sagt på första lägret nu, men känslan vi fick i Stockholm för en och en halv vecka sedan ingjöt en tilltro till allt det nya och himmel vad pepp jag blir på det!

Trots spöregnet utanför (som gör att jag inte ens ser sjön nedanför) så ska det bli kul att rulla iväg mot Norge och Meråker för nio dagars läger... Sist jag var i Meråker var jag tolv år och hade just börjat inse att skidor var något jag ville satsa på, så lite är det som om cirkeln sluts nu. Sånt gillar jag!

[caption width="1363" id="attachment_10148" align="aligncenter"] En bild tagen mitt i steget - en dag i vardagen med fina vänner.[/caption]So long,

Anna

 
.....

En kommentar på “Mot Norge!

Nya muskler.

När man tränat relativt ensidigt som jag gjort under hela min karriär kan den minsta formen av kontinuerlig variation i träningen ge känslan av att jag finner helt nya muskler. Och efter så många år med träning så tänker jag ju att "äsch, jag är ju ändå rätt allsidigt tränad..". Och sen provar man en ny övning eller ett nytt träningsvärk och som ett schweiziskt tåg kommer träningsvärken på morgonen dagen efter. Jämt. Och lika förvånad blir jag varje gång.

Och när man sen upprepar det igen dagen efter skriker kroppen "stopp å belägg, gör det du är van vid!". Och så motsätter man sig kroppen och provar det nya träningssättet igen. Uppstarten går tungt. Kroppens och musklerna strejkar. Men så sakta men säkert är det som om kroppen adapterar det nya träningssättet, och träningsvärken efteråt blir allt mindre påtaglig. Kroppen vänjer sig och det känns som om jag blir starkare och bättre för varje gång.

Just nu är mitt nya träningssätt simning. Jag sliter ont. Tog mina första stapplande crawl-tag förra veckan men nu kan jag faktiskt simma det flera längder i sträck. Men kallsuparna kommer när jag minst anar det. Och mina axlar har fått komma ut i ytterlägen där de aldrig varit för. Jag känner hur alla de där små musklerna kring skulderbladen plötligt får jobba hårt. Och samtidigt känner jag hur avslappnad kroppen blir av simningen. Huvudet blir helt nollat och jag stirrar ner i kaklet. Försöker ta mig fram utan att ta ut mig helt och finna rytmen som får mig att känna mig mer som en fisk än en krokodil. Jag kämpar på.

So long,

Anna

En kommentar på “Nya muskler.

Spring time!

Vårens absolut bästa, men kanske också jobbigaste, är att löpningen återigen blir en viktig del i träningen. Ingenting är så enkelt, så endorfinhöjande och så avkopplande som löpning. Oavsett om det är en maxintervaller eller ett längre lugnt pass. Ensam eller med en vän. Eller som idag, en granne i lurarna. Ja, alltså grannen Helena Ekholm är ju med i ett av de senare avsnitten av Maratonpodden, så det kändes som om vi tre; Petra, jag och Helena var ute på en tur tillsammans. Och när jag kom hem stod hon ute på gården med den fina magen i vädret och en sprallig liten Moa som skulle visa sina fina gymnastikkläder (under alla lager av överdragskläder som man ju bör ha i en vinterstad som Östersund..). När jag sa att det kändes som om vi varit ute på en tur tillsammans skrockade hon glatt och sa lite fint "nja, det lär nog dröja ett tag tills det blir på riktigt"  och syftade på tillökningen i familjen inom några veckor.

Så här i en period mellan säsongerna, där man passar på att vila upp kropp och knopp och samtidigt vill passa på att vänja sig vid den hårda försäsongsträningen, är löpningen det jag väljer främst. Framför allt. Visst att vägarna lockar, både på rullskidorna och hojen. Men det enkla i löpningen går före. Det enkla i att "äh, idag känner jag mig lite piggare, jag trycker på här". Det enkla i att man bara snörar på sig skorna och sticker ut.

IMG_8079

På längdan en bit bort från huset. Där trivs jag. Och där har jag några av mina rundor och intervaller jag kör. Från vår till höst. En ställe jag förknippar både med mjölksyra de lux och helt avkopplande och återhämtande stunder.

IMG_8088

Just nu är min löpform sämst. Som alltid den här tiden på året. Efter att man bara sprungit knappt ett pass i veckan hela vintern är benen alltför ovana, men jag njuter lika mycket för det.

Jag njuter av att det är SPRING TIME!

So long,

Anna

Psst.. Jag skulle önska att ni önskar vad ni vill med den här bloggen. Vad vill ni läsa om? Vad är intressant? Vad är mindre intressant? Jag kommer inte kunna tillgodose alla önskningar, men en update på hemsidan inkl blogg är på G och då skulle jag (vi) gärna vilja veta vad ni vill få ut av en blogg och en hemsidan! Tusen tack för hjälpen på förhand!!

4 kommentarer på “Spring time!

En lunchutflykt med mjölksyratouch.

Efter tio dagar till fjälls kändes det skönt att komma hem i fredags. Redo att ta tag i vardagen och börja ladda för säsongens sista tredjedel. För sakta men säkert har vi kommit in på banan igen, Emil trappar fortfarande upp medan jag är tillbaka som vanligt sedan en vecka. Och himmel vad det är skönt!

Den senaste tiden har jag fått till ett par bar fartpass, senast igår, där det kändes som vanligt. Dock är det alltid lika svårt, egentligen omöjligt, att veta var jag står just nu, men jag kunde pressa ur allt vad jag hade. Så jag med gott samvete kunde sitta och titta på Johaugs totala kross i Holmenkollen. Så otroligt imponerade alltså! Ibland kan det var nyttigt att sitta bredvid på ett race som jag så innerligt gärna velat åka, och bara betrakta. Vad gör de egentligen? För när man själv är inne i racet kan man ju inte se någonting. Då är jag aldrig medveten om något annat än mig själv och min prestation. Men när man sitter i soffan så ser man med lite andra ögon.

Ändå blir jag inte klok på vad det är som hon gör, som inte de andra gör. En nöt att knäcka. En utmaning att bita i.

Efter det tuffa passet igår, så hann jag inte ens komma innanför dörren innan det var dags att dra på sig skalkläderna och slalompjäxorna och greppa handtaget på linan bakom skotern. En tur till Verkön, en ö i Storsjön dit jag aldrig varit förr. Har tänkt så många gånger men det har liksom inte blivit av. Trots att vi bott här i tio år nu. Men tolkandes efter skotern i slalomgrejerna (i dyblöt snö som sög så det stod härliga till..) tog vi oss dit. Även om vi fick lov att göra en paus efter några minuter eftersom jag fullkomligt höll på att få total mjölksyrakolaps av att stå och försöka få skidorna att glida där bakom. Redan stumma ben som fick sig en dos till med andra ord. Men sen gick det bättre när vi kom ut på skoterleden.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mjölksyrapaus på Storsjönsflak. Välbehövt paus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Parera. Parera. Parera. Puh!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa tog skidorna dit. Gissningsvis är det så vi kommer ta oss dit nästa gång.. Kändes ju lite fel att "fusk-åka" bakom skotern. ..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... men vi var ju inte direkt ensamma om att ta just de fordonet dit..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Själva "slottet" var vackert. Inte så stort, men med många vackra detaljer. Klassiskt.

En lunch och en husesyn, så åkte vi tillbaka. Satte på svtplay och började titta på loppet jag inte hade sett eller hört något om (tvingade Emil att inte uppdatera nyhetsflödet på varje sig media eller sociala medier). Så satt jag med benen i högläge och drack lite latte och försökte analysera och lära och tänka.

En rätt skön dag med andra ord!

Idag står lättare träning på programmet, innan jag ska göra de sista förberedelserna inför helgen. Känns väldigt kul att få komma till Falun i år, även om minnena från i fjol spökar lite så tänker jag mer på de år när jag tävlat och varit pigg och fräsch. Och inte försökt-tänka-bort-en-influensa-för-att-komma-i-form till årets stora mål som det ju blev i fjol inför tremilen på VM. Och kul också att tävla hemma i Dalarna. Det gillar jag!

So long,

Anna

En kommentar på “En lunchutflykt med mjölksyratouch.

Ett vinterparadis

Efter helgens tävlingar var jag sur en stund, men bestämde mig rätt fort att skita i allt ihopa och fokusera framåt. Hela familjen var på plats i Bruksvallarna, så jag passade på att umgås med dem och prata och leva allt annat än skidor. Och exakt det, det är sånt man behöver när skidåkaren i mig inte är så nöjd. Då tänker jag på annat, är vanliga-Anna.

Var publik på söndagen och när familjen lämnat stugan så stannade vi kvar i vinterparadiset Bruksvallarna. 

Måndagen var jag trött och seg. Tränade och sov, men i tisdags, då var den en annan känsla. Så skönt. Och enligt plan. Så jag tränade på det jag orkade, lugnt och sakta. Med Coach Stattin i hasorna har jag jobbat med tekniken. Och lullat fram på skidorna på fjället. Njutit av vintern. Av snön som gnetade under skidorna. Helt magiskt underbart!

  
Men efter förmiddagens pass, packade jag ihop mitt pick och pack och hängde med herr Stattin hem. Hem till huset på Frösön. Efter tre veckor i kappsäcken. Vattnade blommorna, sorterade tvätten, gjorde en soya latte och kröp upp med tv-dosan i soffan. Nu är jag hemma. Och här stannar jag ett tag till.

Fortsätter med den lugna, energigivande träningen och vilan däremellan. Smäller på när jag ska. Och snart så är jag nog uppe ur den här svackan orsakad av en kakafoni av träningsrelaterade saker som så småningom om ska få mig att känna mig riktigt riktigt stark.

I helgen ska jag vara nervös framför Vinterstudion.. Precis som många av er gissar jag?! Och julpynta mellan passen tänkte jag.. ? Och hoppas att Vinterparadiset kommer till Frösön också.

So long,

Anna 

2 kommentarer på “Ett vinterparadis

Hur vi egentligen tränar.

Fick den här frågan:

Vore jättekul om du kunde skriva ett inlägg om eran träning. Hur ni tänker kring träning, om ni har något träningsschema (hur det i så fall ser ut). Hur många timmar i veckan ni tränar, viloperioder etc. 

Det är svårt att svara bara så där. Framför allt för att träningen ser rätt olika ut olika perioder under året, beroende på vad vi fokuserar på och om det är tävling eller träningssäsong.

Generellt så tränar vi två pass per dag. I snitt vilar vi nog en dag per vecka och under träningsåret så tränar jag nog i snitt kring 20h i veckan. Sällan mindre, ofta mer. Men jag skulle inte rekommendera någon som lever ett vanligt liv (alltså inte är elit) att prova på att träna så mycket. Jag själv har ju trappat upp min träning sedan jag var 15 år gammal, lite mer varje år och det gör att jag klarar den träningen. Jag skulle aldrig rekommendera en ungdom att sträva efter att träna lika mycket som jag, det är inte timmarna i sig som föder framgång, utan balansen mellan träning och återhämtning. Och skippar man återhämtningen för att bara skriva timmar i träningsdagboken kan jag lova dig att resultaten uteblir! Så hårt är det.

Så om du är 16 år och läser hur mina träningsdagar ser ut, se det inte som något du måste göra idag för att lyckas nå dina mål och drömmar, utan som en bserkiving om hur mitt liv som en 29-årig elitidrottare som levt så största delen av mitt vuxna liv där jag för varje år trappat upp träningen. Inte ett facit över hur du ska träna vare sig nu eller sen.

Vissa år har jag, precis som jag skriver, missat balansen mellan återhämtning och träningen. Och då går det skit. Rent ut sagt. De åren jag funnit balansen, har varit de bästa, roligaste och mest givande säsongerna. Men det är svårt att finna balansen, för jag vill ju hela tiden bli bättre och då måste man utmana sig, men man får inte glömma bort att lyssna på kroppen där emellan. Och det är det som är det svåra, men också utmaningen och varför det är så himla kul att fortsätta träna och sträva efter att nå de mål och drömmar jag har!

Ursäkta. Det var ett alldeles för långt från steg från den enkla frågan om hur vår träning ser ut.. Åter till ämnet.

Jag har ett träningsschema. Varje dag. Ibland över fyra veckor, ibland tar jag dag för dag. Ibland känner jag att jag behöver få lite lugn och ro i vardagen, inte tänka för mycket på träningen, så då har jag en plan som sträcker sig över en längre tid. Men om jag som nu, närmar mig säsongen och det är viktigt att kroppen känns pigg, har jag nästintill en daglig dialog med min tränare, Bengt. Där vi utvärderar den träningen jag gjort, och den träningen jag ska göra. Allt för att jag ska hålla mig på rätt sida, alltså ha överskottsenergi och inte träna för mycket.

Under vintern tränar jag färre timmar, sällan över 20h och snittet ligger nog närmare 12h. Under vintern är det tävlingarna som sliter, det och resorna, så då vilar jag mer ofta två dagar i veckan också. Jag ska ju vara pigg då! Under vintern springer jag kanske ett pass i veckan, och kör ett styrkepass. Resten är skidåkning. Under sommaren däremot är träningen väldigt varierande; löpning, rullskidor, cykel, paddling, styrka, simning m.m. På sommaren är ju fokuset att bygga upp mig inför vintern, helt enkelt bli starkare och på vintern handlar det om att ha överskottsenergi för att prestera på topp på helgerna.

Från sista världscuptävlingen i mitten av mars till den första maj, har vi vår period av vila. Det vill säga, då har vi ingen daglig planering för träningen, men vi tränar dagligen och tävlar ofta på helgerna ändå. Eftersom vi älskar det! :-) Men det är också den tiden på året vi kan åka på semester och faktiskt ta det lite lugnt och återhämta oss efter säsongen och göra oss redo för det nya träningsåret.

Under träningsåret (maj till november) har jag mellan 2-4 pass fart (alltså pass där min puls ligger över 85% av max) där jag försöker utveckla min kapacitet, och resterande pass är lugnare för att bli uthålligare. Farten på dessa pass varierar, men oftast är de lugna (ca 60-70% av max). Ofta har jag nog 9-13 pass per vecka. Men det ser olika ut om jag har en vecka där jag kör mer fart, eller fokuserar mer på distanspassen. Att få ihop många timmar. Jag tränar mellan 1-5h per pass, och mellan 3-5h/dag. Ibland kör jag bara ett pass som är 4-5h, men oftast 2-3h på förmiddagen och 1,5-2,5h på eftermiddagen. Jag kör styrkan i kombination med andra pass, 2-3 gånger i veckan. Fria vikter, med fokus på att få en stabil bål och få en genomstark kropp.

På vintern kör jag kanske ett intervallpass under veckan mellan tävlingarna, men har jag en period med färre tävlingar och där jag kan träna mer, ser träningen mer ut som under träningsåret.

Jag kan skriva en hel uppsats om ämnet, men i stora drag är det så här det ser ut! Det är mitt liv, som de sett ut de senaste 15 åren. Det enda som ändrats är antalet timmar och antalet pass, men annars ser det rätt lika ut. Och som jag gillar det! :-)

Hoppas det var svar nog på din fråga, Filippa.

Anna

 

4 kommentarer på “Hur vi egentligen tränar.

Vintern lockade.

Vi drog ju till fjälls igen. För att träna och få lite lugn och ro inför säsongen som bara väntar kring hörnet. Hemma är det lätt att bara träna på och pressa in allt man annars inte hinner mellan passen eller på vilodagarna. Här i stugan kan vi inte göra annat än att bara ta det lugn och ladda upp, och det är precis det jag i alla fall behöver. När dessutom Idre har varit det enda stället som erbjudit snö hittills, så var det än enklare beslut att dra hit. För vi är ju lite bortskämda med att ha ett gym hemma där vi kan få till fantastiskt bra träning i denna mellanperiod, där det mesta är lite svårtränat med isiga vägar och hård asfalt och mark. Men när Idre erbjöd skidåkning som vi kan kombinera med löpning i fjällen, så kände vi bara vi drar! 

Sen vet jag också att miljöombyte aldrig är fel. Rundorna hemma är fantastiska, men efter en lång försäsong börjar jag kunna varenda sten och träd efter mina löprundor. Husen ser likadana ut efter rullskidsrundan och ja, ombyte, en annorlunda miljö är helt enkelt lite mer stimulerande. Speciellt när löpturerna innebär att ta en topp eller utforska en ny stig. Sånt som vi gjort de här dagarna när vi inte varit i Idre och tränat.

IMG_0143

Där vintern möter hösten. En bild jag kommer bära med mig i vinter. Så lugnt och vackert.

IMG_0144

För er som varit i Grövelsjöfällen, vet nog precis var detta kort är taget. Och vad jag tagit kort på.

IMG_0149

Idag upptäckte vi en ny del av Grövelsjön, där vi aldrig tidigare varit, men dit vi gärna kommer tillbaka. Och att springa fram över frysta myrar, i den centimeterdjupa snön, är  u n d e r b a r t .

IMG_0121

När man har för korta ben för att hoppa över bäcken, hämtade Emil ett nedfallet träd och lade över. Självklart plumsade jag i ändå..

IMG_0125

Kan man annat än njuta?!

IMG_0131

Solen dessa dagar! Alltså. Man blir ju tagen. Den lyser så starkt, färgar allt så det blir gnistrande och den lyser en alltid rakt i ögonen..

IMG_0138

IMG_0120

... och snön i Idre. Kanske inte ser mycket ut för världen, men för oss är det guld värt att få lite skidvana, få vänja oss vid skidorna igen och pressa kropparna. Gör de sista förberedelserna.

Lite bilder från de senaste dagarna, helt enkelt.

Och här i fjällen är vi mitt i det fantastiska mellanläget där vintern står och knackar på dörren. De första dagarna var det bara snö uppe på topparna på fjällen runt om, men de senaste dagarna har det varit vitt även här nere i byn. Ett par centimeter på backen som gör att man får lite vinterkänsla. Den efterlängtade känslan! Och här är verkligen lugnt nu. Knappt några människor, bara de bofasta. Hela byn ligger i dvala inför säsongen och vi kan själva röra oss var vi vill. Det är underbart och avkopplande.

Just nu ligger jag i soffan med benen i högläge och försöker få tillbaka lite liv i dem, efter några dagar med mycket men väldigt fin träning. Och härifrån kommer jag inte röra mig idag. Kanske gå de få stegen till köket får att få i mig en bit mat, men jag har allt jag behöver till hands här. Inredningstidningen. Boken. Tv-dosan. Emil. :-)

I morgon kväll drar årets sista landslagsläger igång för året. Istället för Bruks dit vi vanligtvis far, blir det Idre i år. Förhoppningsvis kommer Bruksvallarna få nog med snö till nästa helg, så vi kan köra premiären där som sig bör. Direkt jag tänker på det börjar det pirra lite i magen! Jag längtar verkligen. Har ingen aning om min form. Om jag gjort allt jag vill, om jag står där jag vill. Men jag längtar och jag känner mig lugn. Och det är väl det viktigaste just nu.

Nu ska jag sippa på soya latten Emil just gjorde åt mig och bläddra vidare i mitt magasin, läsa min bok, lösa mitt korsord eller bara sitta och titta ut genom fönstret på det vita fjället.

So long,

Anna

 

4 kommentarer på “Vintern lockade.

Nöjd.

Efter några veckor med bara lugn träning, en massa styrka och rörlighet men inga intervaller, så var jag som ett barn kvällen före julafton igår kväll. Låg där i sängen och snodde mig, med ett leende på läpparna och fjärilar i magen. Som nog var en blandning av längtan och nervositet. Och sen slår det mig, när passerade jag den där magiska gränsen till att vara en riktigt skidnörd?! Jag som alltid tänkt mig själv som lite vid sidan om, betraktaren som är med på allt, men ändå inte helt insyltat. Och så ligger jag på kvällen innan ett fartpass och har svårt att somna för att jag inte kan bärga mig tills jag får pressa kroppen.

Och ändå. När klockan ringer, flyger jag upp ur sängen. Ska vara i bilen fyrtiofem minuter senare, så jag äter frukosten i ganska lugn ro (med ryggsäckar, fleecetröja och pannband på.. don't even mention..) men känner själv hur jag mer och mer drar ut på tiden. Nervositeten gör mig alltid långsam, seg. Motsats till hur jag egentligen är. Jag försöker tänka hur jag kände igår kväll, hur pepp och motiverad och ja, allt, jag var. Rycker upp mig och byter om, gör allt på rutin. Tio minuter senare än jag tänkt kommer jag iväg.

Kommer fram till Idre och packar ur mina grejer ur bilen, och känner hur jag går in i intervallbubblan. Ingenting når in. Jag gör det jag ska göra. Laddar upp liksom. Så är det dags, efter uppvärmning och dricka, att dra igång. Försöker frammana känslorna jag hade från kvällen innan, och ett leende börjar leka i mungipan. Herregud vad jag har längtat efter det här!

Kör igång och det känns så jäkla gött. 

Det var jobbigt. Jag blev stum. Jag undrade emellanåt vad det var jag höll på med, varför jag längtat som ett barn inför julafton på detta pass? Men ändå, det är tankar som bara flyger förbi, det som består är så skönt att få ta i, fokusera på tekniken, känna att jag gör något för att bli bättre. Glädjen över att kroppen känns som vanligt, tekniken fungerar. Jag har en plan och jag följer den.

Så ja, det var så jäkla gött. Trots stumma ben och en bröstkorg som kanske inte var helt van vid ventilationen.

Nu sitter jag här, ska strax ut på dagens andra pass. Trött. Lite mör. Men glad över att ha tagit det första rejäla steget mot att faktiskt kunna följa en plan och träna på som vanligt. Och det, det mår jag bra av. Och ja, jag må vara en skidnörd som blir som ett barn inför julafton, men det är ju rätt härligt ändå. Och ja, samma känsla har jag inför tävlingar på vintern. Glädjen på kvällen innan, förväntan, pirr, nervositet och jävlaranama. Och på morgonen före något som är närmare apati än det jag kände kvällen innan. Och ju närmare start jag kommer, desto mer kommer jävlaranamat. Desto mer nervös blir jag. Och sen är det bara att köra, och då försvinner de flesta känslor. Då bara kör man. Och efteråt, ja, efteråt. Oh my. Har man fått ur det man velat ur kroppen, med nummerlappen på, så är man så

n ö j d.

IMG_0017

So long, hörrni.

Anna

Ps. Alltid lika kul att läsa era tankar om det jag skriver, fortsätt med det!

4 kommentarer på “Nöjd.

Gör om. Gör rätt!

Ibland är det så lätt att göra precis tvärtom mot vad man egentligen behöver. När man behöver vila, tränar man hårdare. När man är hungrig äter man mindre. När man är trött, stannar man uppe längre. Är man sugen på godis, tar man en morot. Vill man se på tv, fastnar man vid mobilen och stressar upp sig skitsaker.

Men om man stannar upp en sekund. Istället för att ta upp mobilen i tid och otid. Istället för att hela tiden forcera framåt, vilja mer, vilja bättre, faktiskt stanna upp och bara vara. Så brukar kroppen och knoppen ganska tydligt berätta vad den behöver. Bara man lyssnar. Bara man lär sig lyssna. Det är inte lätt. Det finns ingen handledning om hur man går tillväga och det finns inga rätt eller fel, för alla är vi unika. Men lär man sig sin egen kropp, sina egna signaler, så börjar allt tillslut falla på plats.

Jag har tränat på tok för många gånger när jag borde vilat. Hoppat återhämtningsmå i tron om att jag kanske blir lite bättre om jag bränner lite mer kalorier genom att vänta till nästa måltid. Maxat ut dagarna genom att göra på tok för mycket mellan passen. Men jag börjar lära mig.

Idag skulle jag ha tränat. Men i natt sov jag kasst, benen var möra, ja hela kroppen var mör. Så istället för att vila i morgon som planen var, tog jag vilan en dag tidigare. Och förhoppningsvis gör det susen, så att jag i morgon är tillbaka i planen igen. Ofta blir jag så peppad av min plan att jag bara kör på och glömmer lyssna. Glömmer bort den viktigaste pusselbiten i livet som skidåkare, nämligen kroppen. Att vila en dag för tidigt är aldrig fel, det gör aldrig skada. Men vila en dag för sent, kan göra på tok för mycket. Att vila en dag längre efter sjukdom, kan aldrig göra skada, men att börja en dag för tidigt kan vara ödesdigert.

Men man vill ju så gärna igång! Man vill ju så gärna ge allt, gör allt man kan för att bli bättre. Man tänker att ”äh, det måste ju vara bättre att jag går ut och rör på mig än att sitta inne och rulla tummarna och bli tokstressad av att inte göra något”. Ibland kanske det är rätt att göra så, men många gånger så är det just det man ska, sitta kvar i soffan.

För att inte jag ska bli stressad som en tok när saker och ting inte blir som jag tänkt mig, försöker jag ha en plan för varje dag. Saker jag ska göra. Saker som distraherar utan att de gör någon skada. Saker som gör att dagen känns rolig, att jag har gjort någon nytta. Äter måltiderna på bestämda tider, hoppar aldrig en måltid, varse sig det är vilodag eller måltid. Fem mål mat per dag. Punkt. Jag försöker träffa vänner jag annars inte hinner träffa. Jag kan stå i timmar i köket. Titta på tv. Serier. Pyssla i trädgården om sommaren. Sy (även om det skapar mer irritation än verkligen skapar något..).

IMG_0009

Men det som ger mig absolut störst ro, tidsfördriv och distraktion, är att läsa en riktigt bra bok. För då hamnar man i en annan värld, långt bort från stressen över att inte få träna, inte få göra något rejält som för mig närmare mina mål. Och vet ni, kanske är det just det som är grejen, att jag sitter ner en dag i soffan, läser en bok. Kanske är det just det som tar mig närmare mina mål. Jag tror faktiskt det.

PA054140

Och apropå dumma saker man gjort genom livet, att skippa återhämtningsmålet eller sportdrycken på passet för att det bränner lite mer. Nä, snälla. Skit i den. Ni tränar väl för att ni vill bli bättre, eller hur? Träning är nedbrytande, kost och vila är uppbyggande. Utan uppbyggnad, inte progression, ingen utveckling. Återhämtningsmål är a och o. Sportdryck på förmidaggenspassen gör att eftermiddagenspassen blir bättre rent kvalitetsmässigt. Man orkar mer. Man orkar hålla fokus. Jobba med detaljer. Det som i slutändan kan vara det som avgör om man når sin dröm eller ej.

Så hörrni, glöm inte detaljerna. Glöm inte att lyssna på kroppen och knoppen emellanåt. Vila en dag extra. Det har aldrig skadat något. Gör om, gör rätt.

Ni förstår nog att jag skriver det här lika mycket som en påminnelse till mig själv som för en pepp och vägledning för er, eller hur? Så bra känner ni nog mig vid det här laget. :-)

So long,

Anna från stugan i fjällen

PS. Skidåkningen i Idre var finare än jag vågat hoppats på, dit far jag fler gånger under veckan. Topparna runt omkring här i Grövelsjön lyser vita och på morgonen är det inte längre någon idé att åka rullskidor då vattenplöarna har en hinna av is. Myrarna är inte längre lika blöta, fjället är magiskt att springa på, man kan springa över allt. Alla löv är borta och det börjar lukta vinter. Jag älskar det!

2 kommentarer på “Gör om. Gör rätt!

Detaljer.

Den där känslan när man äntligen kan börja träna för att försöka bli lite bättre. När fokuset ligger på detaljerna. Den känslan. Den gillar jag. Det är den som kan försätta berg. Det är i  den känslan jag utvecklas och sporrar mig själv, och dit börjar jag närma mig igen nu. Ni kan ju tänka er endorfinerna i kroppen. De som inte funnit där på ett tag..

Det är ju inte första gången jag varit förkyld direkt. Det händer ju ett par gånger per år, som för de flesta och oftast räcker det att jag vilar någon dag och sedan kan jag börja om igen. Men den här gången har det inte varit som det brukar alls. Jag har en plan jag brukar använda mig av för att komma tillbaka snabbt, men inte heller den har jag kunnat använda mig av. Den här perioden har utmanat mig och fått mig att tänka till, tänka om och faktiskt lära mig mer om min kropp och mitt huvud än vad jag gjort på många år.

En vanlig förkylning med halsont som går till snuva som går till lite rossel är det som jag brukar få. Och när halsontet och den eventuella febern har släppt, vilar jag någon eller ett par dagar till. Tills jag inte blir matt av att gå i trappen, yr av att böja mig framåt och tanken på att ta sig springande uppför en backe inte känns helt främmande.

Kroppen är väldigt smart bara man lyssnar på den. Finns det något skit i systemet som kommer den ge dig signaler, det gäller bara att lära sig tyda dem. Och lyssna på dem. Blir man yr, kallsvettig eller matt när man rör på sig, ja, då har man tagit i för mycket.

Och det är efter den mallen jag gått den här gången.

Men först tänkte jag berätta om hur jag brukar göra för att komma tillbaka från en vanlig förkylning. Jag vilar tills jag känner mig redo att springa uppför en backe, tills snuvan i näsan släppt så gott som och tills luftrören inte gör ont. Och då vilar jag en dag till. Sen brukar jag prova jogga lätt i 45 minuter. Känns det bra, provar jag 1.0h dagen efter. Den tredje dagen provar jag kanske 1.15-1.30h. Allt i lugnt tempo. Det är a och o.Den fjärde dagen kör jag ett lugn pass på förmiddagen och en kombinations pass av lättare styrka och distans på eftermiddagen. Totalt ca 2,5h-3h exklusive styrkan. Den femte dagen vilar jag. Och känns allt helt som vanligt då, så kör jag igång som vanligt den sjätte dagen. Har jag haft feber, brukar jag dock avvakta några till dagar innan jag kör intervaller. Lika så om luftrören fått sig en rejäl smäll.

Men den här gången har allt varit annorlunda. Inte alls som vanliga fall. Så istället för att följa min plan (eller mall kanske passar bättre) har jag fått tagit en dag i sänder. Provat mig fram. Började med försiktiga 45 minuter för någon vecka sedan. Fick bakslag och fick vila. Provade några dagar senare igen med ca 60 minuter. Och det fungerade bra. Så då körde jag mellan 60-90 minuter per dag i ca 6 dagar och körde lätt styrka för att hålla igång musklerna när jag inte kunde köra intervaller eller annan lite hårdare träning.

Sen fick jag lite bakslag igen, fick vila några dagar. Och sen började jag om på samma sätt. Och där är jag nu. Har tränat drygt en vecka. Inte ett pass längre än 90 minuter. Men idag har jag faktiskt kört två korta distanspass.

Det jag har fokuserat på de sista veckorna när jag ändå har kunnat träna, är detaljerna. För även om jag inte kan köra stenhårda intervallpass har jag kunnat köra styrka, snabbhet och impulser. Så det har varit mitt fokus. Och plötsligt känns det som om träningen är givande, även om mängden och också intensiteten är långt ifrån vad den brukar vara.

Men jag vet ju av erfarenhet, att varje detalj i slutändan är viktigt. Och kan jag inte köra mängden eller intensitet jag vill just nu, ja, då får jag försöka hitta på annat. Så teknik har jag fokuserat på. Snabbhet, spänst, styrka och rörlighet. Och jag känner att det faktiskt har givit resultat. Min kropp känns fräsch och stark. Redo för att sakta men säkert börja trappa upp träningen.

Och jag börjar mer och mer inse, att jag nog behövde det här. All träning jag har i bagaget från en fantastiskt bra träningssommar har som fått sjunka in i kroppen. 

IMG_0016

Och nu är jag redo att börja trappa upp. Börja jobba på mer än bara detaljerna, men jag kommer inte plocka bort det. Jag har kommit in i ett bra flow med det. Och det ska jag behålla. Och vara smart i träningen, för säga vad man vill, men hösten är den lurigaste årstiden att träna. Löven gör asfalten hal och kylan gör den kall. Det skonsammaste är löpningen, men ju närmare säsongen jag kommer, desto mer grenlikt vill jag ju helst träna. Så vi får se vad jag hittar på till veckan. Jag kommer inte att ansluta till laget i Val Senales, men däremot ska jag nog söka mig någonstans där jag få den träning jag vill ha och känner att jag behöver.

Tror inte ni att man generellt ofta drar igång träningen för tidigt efter sjukdom eller skada? Hur tänker ni?

So long,

Anna

9 kommentarer på “Detaljer.

Adrenalinjunky

För någon vecka sedan slet jag med mina luftrör, var rosslig och hostig men i övrigt var jag pigg. Så jag kunde träna. Många långa timmar i lugnt tempo blev det. Men inga fartpass. Direkt jag körde på lite, så började jag hosta och blev allmänt sämre i luftrören. Så det var bara att ta det med ro, träna på det jag kunde. Lugna pass och styrka. Successivt blev det bättre, och efter en och en halv lugn vecka så var jag redo för hårda pass igen.

Och efter att ha kört det första hårda passet, var det som om en pollett trillade ned. Som om molnen ovanför huvudet plötsligt försvann och jag kunde se klart. Jag hade fått mitt dagliga behov av adrenalin tillgodosett!!

Jag har aldrig tänkt i de banorna förut. Varför jag blir låg mellan varven, på lite sämre humör och gör saker utan större instats och kicken tillbaka blir mindre. Men så slog det mig. Jag behöver adrenalinet!

Inte det adrenalinet man får av att stå på en klippkant och tänka ”tänk om jag kunde hoppa” eller det adrenalinet man får av att köra bil fort på en racingbana. Utan det adrenalinet man får av att pressa sig själv, ta ut det man har för dagen och veta att det jag gör idag gör att jag kommer närmare mina mål i vinter. Adrenalin tillsammans med en känsla av uppfyllnad.

[caption width="449" id="attachment_9687" align="aligncenter"]28.02.2015, Falun, Sweden (SWE): Anna Haag (SWE) - FIS nordic world ski championships, cross-country, 30km women, Falun (SWE). www.nordicfocus.com. © NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. www.nordicfocus.com. © NordicFocus. [/caption]
[caption width="504" id="attachment_9688" align="aligncenter"]28.02.2015, Falun, Sweden (SWE): Martine Hagen (NOR), Anna Haag (SWE), Eva Vrabcova-Nyvltova (CZE), Teresa Stadlober (AUT), (l-r)  - FIS nordic world ski championships, cross-country, 30km women, Falun (SWE). www.nordicfocus.com. © NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. www.nordicfocus.com. © NordicFocus. [/caption]
[caption width="441" id="attachment_9689" align="aligncenter"]28.02.2015, Falun, Sweden (SWE): Stefanie Boehler (GER), Anna Haag (SWE), (l-r)  - FIS nordic world ski championships, cross-country, 30km women, Falun (SWE). www.nordicfocus.com. © NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable.  www.nordicfocus.com. © NordicFocus.[/caption]Och det är nog den känslan vi slåss som mest mot när vi inte kan träna som vi vill. Om vi är skadade eller sjuka. För bara vi får ta i lite, så är det som att allt blir hundra gånger bättre. Som om världen blev en ljusare plats.

Knäppt. Men så är det.

Tror nog aldrig att jag kommer bli av med det här behovet. Förhoppningsvis kan jag dock kontrollera det lite bättre den dagen jag blir motionär och framför allt så behöver inte alla dessa fartpass graderas på en skala -3 - +3 hur känslan kändes. Utan man kan bara köra på. Ge det man har för dagen. Och sen släppa det och gå vidare.

Men jag är och förblir en adrenalinjunky.

Känner ni igen er?

So long,

Anna

En kommentar på “Adrenalinjunky