Close

tour de ski

Den kloka fen på min axel

Igår, fem minuter innan start, kom som en invigelse/tanke: "nej, jag kommer bli sjuk!". För er låter det säkert knäppt, men efter så många år med samma kropp börjar man lära sig att tyda minsta lilla vink. Det svåra är bara att lyda.

Igår kände jag att jag inte hade något att förlora, men ska jag vara helt ärlig så vad det rätt svårt att fokusera på att åka fort när man ständigt har en klok fe som knackar en på axeln och säger att man ska sluta ta i. Till slut struntade jag bara i det och körde, även om det tog emot..

I mål bytte jag snabbt om och sen flydde jag ur målområdet för att åka av mig. Tvingade Emma att byta rum och höll mig på min kant. I morse kändes det ändå rätt bra, men efter morgonjoggen kom den där kloka fen tillbaka och jag blev osäker om det verkligen var klokt att åka uppför ett berg när jag var lite osäker på var detta skulle leda.

Pratade med Emil som bara sa att jag nog känner min kropp bäst själv och bara skulle bestämma mig. Så jag bestämde mig, gick in till ledararna och sa att jag var osäker och därför helst inte ville starta. Och jag fick deras stöd, skönt!

Bara ett par minuter senare kom mamma och pappa till hotellet och vi började vår resa hem till Davos. En resa som hittills har innehållit spöregn, snö, dimma, skymtar av blå himmel, pizza och på en dålig tv-bild såg jag målgången på Alp Cermis...

Jag har hoppat av Touren förr. Inför sista etappen, eller näst sista. Det är aldrig lätt, men förstå mig rätt nu när jag säger att det i år var lättare än någonsin. Dels för att i år hade jag inte som mål att nå ett bra slutresultat på toppen, utan mer få med mig några bättre lopp och dels för att jag fortfarande har OS som mitt stora mål.

Just nu sitter vi i bilkö för att komma på biltåget till Klosters. Jag har nyst lite och det kliar i näsan och huvudet är lite tungt. Men jag har stora förhoppningar på att "that's it" liksom. Jag tror faktiskt det. Med någon dag med vila och återhämtning är jag nog snart tillbaka på banan. Och ni kan ju gissa att jag hoppas på förr än senare. Fast någon dag med vila skulle inte skada, för trots att jag inte åkte upp för berget idag eller åkte mer än ett lopp på sprintdagarna i Oberhof och Lenzerheide så är jag rätt trött i kroppen. Får sendrag i en tå hela tiden! Och ryggen är stel av kombinationen tävlingar & resor. Så nu ska jag leka passiv. Undra hur det kommer gå?!

Tack återigen för all pepp! Ni gör mig så glad. Och jag är så lättad och glad och nöjd att jag emellanåt har fått känna på att även jag kan åka fort ibland. Tvivlat kanske jag inte har gjort, mer undrat när jag ska få åka fort igen.. Lite av oket på mina axlar har nu lättat! Resten är upp till mig, att lita på min egen förmåga och nu är jag äntligen på rätt spår igen. YES!! :-D

Må så gott så hörs vi snart igen!
Anna

14 kommentarer på “Den kloka fen på min axel

I Val di Fiemme

För någon timme sedan rullade vi in i förra årets VM-by, Val di Fiemme. Två lopp återstår av årets sju lopp långa Tour de Ski. Jäklarns vad fort det gått! Fast om jag ska vara helt ärlig börjar det kännas både lite här och där, så jag är glad att det inte är fem av sju som återstå..

Dagens lopp var definitivt ännu ett steg i rätt riktning. Och kul var det! Att få åka så tätt och tajt med andra, att få skejta ett längre lopp, att få vara flera svenskor högt upp och höra hela det alpina laget stå och skrika sig helt hesa vid sidan av banan för att heja fram oss. Tack!!

Hade bestämt mig för att försöka gå ikapp Steira och Roponen så fort jag bara kunde, och redan ut från stadion var vi ihop, tillsammans med de andra som hade startat runtomkring oss. Tror nog att vi var närmare tio personer när klungan var som störst. Jag hade varken formen eller styrkan eller skidorna att ligga i tät och hjälpa till med farten, utan hade nog med att hänga på någonstans mitt i. På andra varvet kändes det lite som om min handbromsen släppte och jag kunde glida ut och åka på och kroppen svarade bra. Mot slutet av det varvet fick jag dock lättare kramp i vaden som inte riktigt ville ge med sig, så sista varvet var mer att ta mig i mål med äran i behåll men trots det åkte jag så fort jag kunde för dagen. Och hade faktiskt lite krafter kvar när vi kom in på stadion, och kom nästan ikapp ryskan som jag fått lov att släppa i körningarna ner mot stadion. Det var kul!

20140103-202945.jpg

20140103-202955.jpg

Fotograf: Erik Pützep

Det är skönt att kroppen börjar svara och att jag kan fokusera på att åka fort istället för att tänka på saker runt omkring och annat skit som man lätt gör när man är lite stressad och inte riktigt i balans med knopp och kropp. Och det känns som om det finns en hel del mer att plocka av.. :-)

Nu ska jag slöa runt på internet en stund innan det är dags för kvällsfika. Tror jag kan somna ovaggad ikväll.. Starten är först vid fyra i morgon, så det blir att gå och vänta. Men nu börjar vi bli vana vid det och man gör sitt bästa för att sysselsätta sig för att få dagen att gå. Föret kan nog bli lite lurigt i morgon då de lovar nederbörd. Vilken form det kommer i är dock osäkert än. Spännande värre!

Dagens hjältinna: Sara Lindborg. Tidigare träningspassens drottning, numera en av världens bästa även när det gäller! Snacka om att ha kämpat sig dit. Hela vägen. Sånt är kul och sånt ger oss andra motivation!!

Tack för alla fina kommentarer och all pepp, jag suger åt mig som en torr disktrasa. :-)

Anna

8 kommentarer på “I Val di Fiemme

Sega vilodagar..

Vilodagar är verkligen sega, speciellt när jag ser framemot något. Längtar efter något som jag sett fram emot väldigt, väldigt länge. Två tävlingar återstår här på Tour de Ski. Två tävlingar kvar, men sju avklarade. Vilket ska man fokusera på, de avklarade eller de återstående? För mig gäller bara det som kommer. För det är nu backen närmar sig. Den omtalade. Den hat-älskade backen som är en större snackis än något annat i skidvärlden. Eller jo, kanske en viss norrman är en ännu större snackis, men ja, tvåa är då Alp de Cermis i vart fall!

I morgon är det 10 km klassisk masstart. På en tuffare bana än tidigare år. Förr har banan, i stort, bestått av en längre sammanhållande stigning innan man vänder åter mot stadion med en snabb, lång utför. Och sedan ut på nästa varv. Nu har man lagt till två backar i slutet av banan. Så istället för att direkt vika in på upploppet när man kommer ned för den snabba, lång utförsbacken, viker man upp igen. Uppför en rejäl stigning. Utför en snabb utförslöpa. En kortare stakparti och upp igen, för en längre, rejäl stigning. Sen åker man ned mot stadion och upploppet.

Ett tag var det snack om att vi damer skulle åka 3 varv på banan. Det har vi alltid tidigare gjort. Men vi ställde oss lite frågande, precis som de flesta andra, om vi verkligen skulle åka tre varv? Då banan tidigare år varit 3,75 km, och den nu är förlängd med nära 1 km. Tre varv hade då blivit nära 14 km (om jag inte räknar fel nu då). Inte mig emot egentligen, men då skulle jag helst ha velat varit förberedd på det tidigare. Men efter lagledarmötet stod det i alla fall klart att vi i morgon ska åka två varv. Som efter lite snabb huvudräkning visar sig bli bra närmare 10 km än vad tre varv skulle ha blivit.

På toppen av banan är det spurtpriser i form av bonussekunder som man får tillgodoräkna sig i slutställningen, alltså inför söndagens jaktstart. 15 sekunder till ettan och en sekund till tian. Så ni kan tänka er själv vilken fart det kommer bli från start, för spurtpriset är efter ca 1,9km.. På båda varven. Plus i mål. Dock är det bara till topp-3 i mål. Mycket att fajtas om i morgon, eller hur?!

Jag är taggad! :-)

Dagen har segat på. Jag har gjort det jag brukar på en "vilodag". Läst. Läst. Och läst lite till. Surfat lite. Lyssnat på musik. Och ätit.

Tränade så klart i morse,och då passade jag på att testa lite skidor. Jämförde gammalt mot nytt. Det var väldigt givande!

Och så här ser det ut på rummet efter några dagar i väskan.. Och i blöta skor!

Ursäkta att jag inte svarar på era frågor, jag tar tag i det när jag kommer hem. Om det är okay för er, så fokuserar jag helst nu allt jag kan på de sista loppen, men jag lovar, jag ska ge er svar på tal!! Det kommer bara lite senare!

Håll tummar och tår!

Anna

 

 

9 kommentarer på “Sega vilodagar..

En putt i rätt riktning!

Vad skönt det var idag att kroppen började svara på mina signaler. Öka, så ökade den. Ville jag växla växel och rappa på steget lite, gjorde den det. Den enda kruxet var att det var så mycket folk runt omkring mig. Överallt och ingenstans. Och att åka och gruffa om sin plats, är inte riktigt min grej. Jag vill åka fort, sträcka ut, trycka på, kämpa för att hänga med. Och den som åker fortaste, ja, den ligger först. Nu var det huller om buller, och hit och dit hela tiden. Vilket jag slösade mycket energi på. Ovana, dåligt tålamod och en enorm vilja att vilja åka fort ställde till det!

Men kroppen kändes pigg. Jag hade snabba ben. Grymma skidor och ett lagom jävlar-anamma. Efter att ha försökt trycka på i täten på första och andra varvet, hamnade jag efter lite gruff längre bak i klungan ut på tredje varvet. Och att försöka ta sig längre fram skulle bara kosta en massa onödig energi, så jag bevakade min plats och tänkte att jag skulle utnyttja min snabba skidor mot slutet. Men det var det fler än jag som tänkte. Men jag åkte sakta men säkert upp mig och på toppen av sista backen in mot mål hade jag en hyfsat bra placering i klungan, tryckte på över krönet och fick rejäl fart på mina lagg. Så hög fart att jag gled rätt in i dem som benskejtade framför mig. Över hela banan. Så där fanns ingen plats för mig inte. Försökte söka en lucka, men hittade ingen förrän upploppet. Försökte lägga av en rökare, alltså i åka lite fortare.. Och det gick väl så där lagom fort, ingen explosion direkt (Emil kan du visa mig hur man gör?!) och åkte in som 4-5 i den klungan jag åkt i.

I mål hade jag blandade känslor. Jag kände mig ju så pigg. Men det kändes lite som om jag hade blivit snuvad på konfettin, att jag inte hade fått ut allt jag hade i kroppen. Att jag hade velat köra hårdare i backarna. Att jag hade velat åka fortare, men inte riktigt fått chansen. Att min pigghet i kroppen inte riktigt fått chansen att visa vad det gick för. Och kanske just för att jag kände så, så har jag nu, sakta men säkert blivit mer och mer nöjd. Och mitt självförtroende som var lite väl långt ned, för att vara mig, börjar sakta, sakta komma åter. En sån där pirrande, härlig känsla börjar komma krypande och jag ser mer och mer fram emot helgens sista etapper. Med en tillförsikt som jag inte hade igår.

Det är lurigt med masstarter, speciellt på en sån smal bana som det är i Toblach. Hade vi bara varit 4-6 stycken i klungan hade ju varit en sak. Men nu var vi dryga 10. Och då blir det trångt. Och då alla åker på olika sätt, alltså var på banan de prioriterar att åka fort, så blir farten extremt ojämn. När jag har fått äran att ligga längre fram i en klung, närmare täten, känns det som om farten är jämnare. Att det går fort hela tiden. Nu fick jag ju åka på, slappna av, stanna till, åka på, slappna av, stanna till och börja om. Och även om jag var lite less i mål att farten inte riktigt varit vad jag önskat, så var det väldigt lärorikt. Jag är för snäll. Jag tar inte plats. Jag hävdar inte min rätt att ha just den platsen i klungan. Jag kliver undan för att slippa gruff. Men på så sätt vinner man inga fajter. Nä, nu är det nog dags att börja hävda sig lite mer. Speciellt nu när formen börjar komma tillbaka. Sakta men säkert. Och jag vill så gärna få vara med och åka där framme, lite längre upp i resultatlistan..

Varje framsteg, litet som stort, ger så mycket. Och dagens lopp var ett framsteg!

För någon timme sedan kom vi fram till hotellet i Val di Fiemme där vi alltid bor. Ägarna hälsade på mig som om jag var en gammal vän, och då kändes än mer som att komma hem. Hotellet är supermysigt, riktigt italienskt. Med mysiga rum och underbar, italiensk mat. Och varje middag består av fyra rätter: sallad, pasta eller soppa, varmrätt (oftast en köttbit med grönsaker) och sedan dessert. Efter flera dagar med tävlande är det enormt viktigt att måltiderna känns inspirerande. För äta det måste man, även om varken magen eller hungern beter sig som vanligt. Så att Touren avslutas här, i matvärldens himmelrike, är en gudagåva! Tänk om vi hade börjat i Italien och avslutat i Tyskland, det hade inte varit lika kul... Inte så att maten är hemsk i Tyskland, men jag gillar det italienska köket mycket bättre!

Nu ska jag läsa lite, innan jag somnar ovaggad i sängen. I morgon ska vi testa banorna och sen är det dags att börja ladda inför näst sista etappen.. Shit vad tiden går fort!!

Må gott hörrni och tack för alla positiva hejarop, vad det hjälper mig!! :-)

Anna

Psst.. Så här vill jag få anledning att göra. Så snart det bara skulle gå, det vore så underbart! :-)

16 kommentarer på “En putt i rätt riktning!

Väcka igång kroppen!

I morse när jag började värme upp fick jag en smärre chock. Benen kändes som stumma telefonstoplar. Helt orörliga, helt stumma, helt slut helt enkelt. Och en sprint stod på programmet. En skejtsprint. Som jag ifjol gick till semi i. Så jag ville gärna inte vara sämre ändå. Men uppvärmingen gick segt, kändes som om backarna var lika långa som Alp de Cermis, var endaste en! Men efter ett tag ryckte jag upp mig. Hallå, skärpning, nu gäller det att börja tänka positivt!

Så jag körde lite impulser, och för varje impuls blev det bättre och bättre även om benen var rejält sega. De senaste 5 tävlingarna hade tagit lite. Men det är ju trots allt lika för alla, det gäller ju bara hur man hanterar det. Så jag bet ihop. Tog mina grejer och gick till starten. Och fast att benen inte sprätte så där som de kan när det är som allra, allra bäst. Men det var ändå inte dåligt. Det fanns lite tryck i benen. Speciellt uppför. Där kunde jag trycka på. Och öka, när huvudet sa till kroppen att göra det. Dock orkade jag inte riktigt trycka på på platten, ligga lågt och pumpa. Vilket jag har svårt för i vanlig fall, och det blir inte direkt bättre av att formen inte är den bästa. Men uppförsbackarna gick bra. Och spurten lika så.

Så när jag korsade mållinjen var jag ganska nöjd, kände att det lika gärna kunde bli topptrettio som precis utanför. Och tyvärr blev det det senare. Men med tanke på hur benen kändes innan start, så tror jag inte att det var helt fel. Ok, jag tappade än mer i totalen (vill inte veta hur mycket det är, tar det på lördag kväll, ok?!;-)) men samtidigt så har jag nu chansen att göra ett bra lopp i morgon.

För dagens korta, snabba tävling kändes som om den väckte igång kroppen. För när jag åkte av mig tillsammans med Kristin Steira så kändes det MYCKET bättre än på uppvärmingen. Så jag hoppas det blir så till i morgon.

Femton kilometer skejt på en fem-kilometersbana som ska köras tre varv. En rätt tuff bana, med ett par rejäla stigningar per varv. Och jag kommer nog gå ut i en klunga med ganska många, men det gäller att ändå våga köra sitt lopp. Jag hoppas att kropp och knopp är alert i morgon, så att jag kan få med mig ett bra resultat innan avslutningen i Val di Fiemme.

Eftersom tävlingarna här inte har gått som någon förväntat sig, allra minst som jag förväntade mig, så har frågan nu börjat dyka upp "ska du slutföra Touren, eller hoppar du av?". Och trots att jag mer än någon annan vet att det inte har gått bra här så har tanken inte ens slagit mig. Jag ska uppför sista backen. Om jag så ska gå den sista biten. För i det långa loppet tror jag att denna Tour, vare sig det är med eller motgång, så kommer det här stärka mig, både fysiskt och psykiskt. I det långa loppet. Den enda som kan stoppa mig, det är att jag (mot alla odds) ska vakna upp sjuk. Men det ska inte hända, peppar, peppar!

Så håll tummar och tår i morgon, och döm mig inte för hårt! Varje lite framsteg är en enorm seger för mig just nu! :-)

Må gott!

Anna

18 kommentarer på “Väcka igång kroppen!

Snälla form, kom hit!

Att kroppen inte riktigt är med på noterna, det är ett faktum. Jag försöker och försöker, men det svarar liksom inte. Försöker åka fortare och fortare, men det händer inget. Och plötsligt är jag så trött att jag inte ens orkar åka på skidorna. Sen är jag lite piggare igen. Och i mål känns det som om ja, har jag åkt så fort jag kan?

Innan loppen känns det bra, både mentalt och fysiskt. Jag känner mig stark och lugn, så där som man ska känna sig när det går bra. Och jag tror jag åker så där hyfsat fort, men när storfräsarna korsar mållinjen inser jag att det inte ens är hyfsat fort. Jag når inte ens min lägsta nivå, och det känns väldigt tråkigt när Touren är det stora målet i år. Och jag vill, vill så gärna åka bra! Vara med där uppe och fajtas! Få vara besviken för att man förlorade en topp-placering med någon sekund, vara nöjd för att man vann en topp-placering med någon sekund.

Det är uppenbart att förkylningen har tagit formen ur kroppen, men jag är ganska säker på att det har vänt. Men att det går sakta. För sakta för mig. Jag vill ju vara där upp nu! Men det fungerar inte så. Tålamod. Det kommer. Ha tålamod. Det kanske inte ens släpper under denna Tour, men det kommer. Det gäller bara att fortsätta kämpa. Ge allt. Se allt jag gör som grymt bra träning. Både fysiskt och mentalt. För det är en utmaning när det inte går som jag vill. När det inte alls går som jag vill. Sämre än sämst. Men det kommer.

Halva Touren är gjord. Fyra lopp återstår. Lopp som jag ska ta ett i sänder. Fokusera allt. Som om det vore det sista loppet jag åkte. Ge allt. Och kanske, kanske så kommer den där underbara, härliga känslan tillbaka snabbare än jag tror.

Jag är rätt finurlig på det sättet att jag varje morgon kan känna mig som en vinnare. Efter tävlingen som en förlorare. Men innan jag lägger mig på kvällen börjar vinnar-känslan komma åter. Och jag går in med hull och hår i tävlingen. För att försöka vinna mitt lopp. Glömma och gå vidare är nog min devis. Lära av sina misstag och gå vidare. Aldrig ge upp. Fortsätta kämpa. För trots allt så är skidor det roligaste, underbaraste jag vet. Jag älskar att tävla. Jag älskar att utmana min kropp. Jag älskar att vinna mina lopp, vinna över mig själv.

I morgon är det skatesprint. Och jag fokuserar allt på att gå vidare. Steg ett. Sen tar jag steg två om jag går vidare. Jag har en plan. Jag ska följa den och jag ska verkligen kämpa. Vara tuff. Utmana mig själv!

En dag i taget. Så många chanser man får på en Tour. Hela tiden har jag chansen att åka ur mig min frustration. Går det dåligt en ”vanligt helg” så måste man ju vänta minst 5-6 dagar innan man får en ny chans. Nu behöver man inte ens vänta 24 h innan nästa chans kommer. Pang på. På ett igen bara. Det är underbart!

Och det var någon som undrade om det var höjden innan som ställer till det för oss. Jag är helt säker på att det inte är det. Det är förkylningen som spökar. Ofta tar det 3-4 veckor att komma tillbaka från en mindre förkylning. Jag hade två förkylningar på 2 veckor. Så ni förstår hur tufft det är! Och ja, Dario, Legkov m.fl. spenderade julen i Davos och tränade där upp hela tiden. Så höjden kan vi räkna bort som en dålig påverkande faktor helt enkelt.

Tack igen för att ni tror på mig, det är nu jag mer än någonsin behöver det!

Må gott allihopa, och jag gör det trots att jag ibland är lite less! ;-)

Anna

19 kommentarer på “Snälla form, kom hit!

På banan igen!

Efter att ha varit utan vanligt internet de senaste dagarna är jag nu "back-on-track-again". Telefonräkningen som kommer nästa månad vill jag inte tänka på, hua vad det är dyrt att mobil-surfa utomlands!

Men det inte bra internet som gjort att jag är back-on-track-again. Även kroppen börjar kännas mer och mer vanlig. Som någon skrev, hornen börjar komma fram. Inte vet jag vad det är som har gjort mig så ofantligt segstartad på denna tour, men vad det än är verkar det bli bättre och bättre även om det känns som om den där absoluta toppen inte riktigt har infunnit sig. Men som någon annan skrev, plötsligt händer det. Det sämsta man kan göra i ett sånt här läge är väl att gräva ned sig och fundera och tänka sig virrigare än virrigast på allt om, kanske, eller om jag gjort så. Det är bara att gilla läget, och det som verkar vara min starka sida, plocka fram det positiva!

Gårdagens pursuit hade jag sett fram emot länge, både för att det är där jag vann i fjol men också för att det är en distans jag gillar rent generellt. Och har gjort ända sedan den visade sig på tävlingsprogrammet någon gång kring 2003. Jag gillar det där med att det först är ett lopp, där det gäller att kriga och bita i, och när man väl är som tröttast, då ska man byta grejer och den egentliga tävlingen börjar. Två moment i en tävling. Två tävlingar i en tävling. Liksom. Jag gillar det!

Eftersom tävlingarna här nere inte gått som jag velat, jag hade inte ens kunnat drömma om att jag skulle ligga så dåligt till efter tre tävlingar, så hade jag inte det bästa utgångsläget igår. Trettioåttonde kvinna. Så långt bak vet jag inte när jag stod sist. Nyttigt. Lärorikt. Men en ny erfarenhet som jag helst hade velat slippa på en sån stor tävling som Touren är för mig. Men återigen. Gilla läget. Gör det bästa utifrån positionen. Så det gjorde jag. Det var dock svårare att ta sig fram än vad jag anade. Men sakta men säkert letade jag mig upp, och började så sakteliga närma mig tätklungan, eller i alla fall klungan bakom dem. In mot skidbytet tänkte jag att nu är det ju bara att köra. Men jag hade inte räknat med så stumma ben! Ojoj! Så det var bara att kämpa sig i mål och hoppas, hoppas att det var fler som var trötta, stumma, instabila, åkte med sämsta tekniken ever.. Och det var nog fler än jag som var trötta, för jag tappade inte mer än 5-6 placeringar. Jag gick in om 16e. Det bästa resultatet hittills på denna Tour. Men hade någon sagt innan att jag skulle bli 16e här, skulle jag inte tro dem! Men nu är jag faktiskt ganska nöjd. Speciellt med den klassiska sträckan, och förhoppningsvis kan det bara bli bättre och bättre. Med min vanliga kropp, som då och då visar sig.

Trots att förkylningen jag hade innan Touren inte var av det värsta slaget, tror jag att den tog lite. Och att det tagit tid för mig att komma upp till min lägsta nivå, men jag tror jag har kommit dit nu. Jag hoppas det.

Från att ha varit rätt less, besviken, arg och förbannad börjar jag nu mer och mer le. Njuta av att vara här. Inse att jag måste ta en dag i sänder. Totalen får jag börja fundera på när jag måste. Att ha ett mål om en totalplacering just nu är inte riktigt relevant. Mitt mål just nu är att ta fram hornen på de sista 5 tävlingarna. Kriga hela vägen. Ge allt. Kämpa! Och på så sätt hoppas jag att något av de kommande loppen blir så det underbart härliga. Med den där sprittande glädjeruskänslan i kroppen när jag passerar mållinjen. För att jag ska få den känslan, hm, ja? Jag vet inte vad som krävs. Men jag kommer absolut märka när det kommer! :-)

Och jag börjar redan längta efter sista backen.. Tro't eller ej!

Nu ska jag gå och fortsätta läsa. Drömma mig bort lite, innan hornen kommer fram. I morgon är det 3 km. Klassiskt. Ett snabbt lopp. Men på en helt otroligt fin bana! Långa, vackra, inbjudande stigningar. Med snabba, otrixiga utför. Med platta stakpartier där det krävs fart över krön. En riktigt fin klassisk bana. Och jag ska verkligen ge allt. Tänka lite på hur jag åkte i Falun i våras, ni vet på fredagens "Queen of Mördarbacken". Då gick det bra. Då var jag snabb. Det ska jag vara i morgon med. Ska. Jag. Vara. Eller hur?!

Var och testade banan ju idag, passade på att fota lite. Dock med mobilen, därav kvaliten, men bilder i alla fall! De får tala för sig själva! :-)

Hoppas det nya året varit fantastiskt än så länge, mitt har varit bra men kan bli än bättre!

Må gott allihop!

Anna

Psst.. Tack så otroligt mycket för att ni tror så på mig. Finns med i både medvind och motvind. Det uppskattar jag mer än ni kan ana. Tack för det! Tack tack tack!!!

22 kommentarer på “På banan igen!