Anna & Emil

Inlägg märkta tester

Testhe*pip*vete.

19 augusti, 2013 av Anna Haag. 5 Kommentarer

Ni som följt mig ett tag vet om att jag några gånger per år får årets största ångest. Nervositet. Darr. Illamående. Ja, alla tecken på att kroppen vill fly. Fly bort. Och det infaller alltid när jag ska göra test. Ofta kommer det krypande, under några veckor. Och så blir det bara mer och mer och mer. Och dagarna innan kan jag knappt tänka klart, för jag tillåter inte mig själv att tänka på testet. Tvingar tanken bort från det oundvikliga. Sysselsätter mig med allt och inget. Kan knappt sitta still. Har känslor och nerver utan på kroppen. Är borta i tanken. Disträ. Förjäklig att leva med gissar jag.

Så här i efterhand, så kommer jag ALLTID på mig själv med: ”varför håller jag på så här och gör mig så nervös?”.

Jag kan göra testtävlingar, cuptävlingar, SM-tävlingar, Världscuplopp, VM och OS-lopp. Men inget, inget gör mig lika nervös som testet inne på Vintersportcentrum. Då vill jag oftast bara ut och ge järnet! Hur kan det vara möjligt?!

Jag tror det stavas kontroll.

När jag kör race, testtävlingar och intervaller är det jag som har kontrollen. Jag styr själv min fart och hur mycket jag vill ta ut mig. Jag bestämmer mig hur slut jag vill bli, och så kör jag så. Åker någon fortare än jag, kan jag själv bestämma om jag vill hänga på eller släppa och köra mitt eget race. Jag har kontrollen i min hand.

När jag gör test inne på bandet har jag noll kontroll. Jag följer bara med bandet. Ökar hastigheten, ökar jag hastigheten. Ökar lutningen, anpassar jag tekniken efter det. Stannar bandet, stannar jag. Men bandet ska inte stanna förrän jag inte kan åka längre, det är ju det som är tanken med maxtestet. Tanken är liksom att jag ska flyga av för att jag inte kan åka något mer. Bara det får mig att bli nervös.

Och jag ska säga, jag har gjort såna här test, av olika slag sedan jag var 16 år. Alltså i 11 år. Minst 2 gånger per år. Så jag borde ha vant mig. Men grejen är att ju äldre man blir, desto mer vill man pressa. Man vet att utvecklingen stannar av efter några år och man måste verkligen pressa sitt allt för att hitta någon utvecklingspunkt. Allt blir upp till en själv, fast det ändå inte är det. Och det är det som får mig att bli spyfärdig av nervositet. Gång efter gång. År efter år.

Först kör vi ett SubMax test i 5-6 nivåer, mellan varje nivå stannar man till och tar laktat innan man går upp på nästa nivå. Tanken är man ska få fram sin laktatkruva, alltså hur länge man kan åka i sin ”tröskelfart” (innan man drar på sig syra) innan mjölksyran skjuter i taket. Om ni någon gång sett en laktatkurva vet ni vad jag pratar om, men man kan nog lättast förklara den med att den ser ut som ett fel vänt L, och i böjen, där skjuter lakatatet till och man blir ”stum”. Så det är det första testet, för att testa sin uthållighet helt enkelt.

Sen vilar vi några minuter innan vi kör MaxTestet som håller på någonstans mellan 4-9 minuter beroende på form och allt annat som kan påverka. Över fem minuter brukar man säga att man vill komma, för att få fram ett rättvisande test. Och sen kör man tills man inte orkar längre. Antingen så ramlar man av bandet, eller så skriker man så mycket man kan i slangarna man andas i eller så stoppar de bandet för att man är så slut så man bara snubblar fram. Alla tre scenarion har hänt mig…

Ibland gör man några kompletterande tester, kanske stakning eller något annat man vill testa av. Eller så man bara klar efter det där.

Och det är alltså detta som gör mig så inibängen nervös varje år. Gång på gång.

Jag vet ju att det går över, och rätt fort också. Men det är vetskapen om att det kommer göra så ont så ont. Att huvudet kan säga tvär nej!

Och vetskapen om att jag måste göra mitt absoluta yttersta för att få ett test som jag själv kommer vara nöjd med.
För det värsta som finns är ju inte vara nöjd med sin insats. Det finns inget som kan göra mig så arg och frustrerad och bitter och sur. Att misslyckas. Så det är ju bara att gå in där och ge allt. Men efter år av tester vet jag med mig att man varje gång inte har Dagen D för att göra ett lyckat test. Och gångerna som man blir nöjd med testerna blir färre och färre. Utvecklingspotentialen minskar för varje år och de små, små förbättringarna man gör är mer en liten klapp på huvudet än en spark i röven att man är på väg åt rätt håll som när man var i 20-års åldern och varje test man gjorde var FANTASTISKT!

Att tävla mot mig själv, är det värsta jag kan göra. För det värsta som finns är att få däng av sig själv.

Så hur gick dagens test då? För jag gissar att ni har förstått att jag har gjort test idag… :-)

Det gick bra. Det var godkänt. Jublet uteblev, men nöjdheten finns där. Allt var inte bättre. Men några av de mer väsentliga delarna var bättre än förr. Vissa var det inte. Jag vann inte racet mot mig själv, men jag blev nog två. I våras vann jag överlägset. Då är det inte lätt att vinna igen så nära på. Jag gissar att coachen kommer anse att jag borde göra ett till test i höst nu när jag börjar kunna köra mer obehindrat.. Skit också. Jag som hade hoppats årets ångestdagar var över. Men icke sa nicke.

Men trots allt detta negativa om tester, så är jag jäkligt glad att jag gör dem. För bättre träning finns inte. Både mentalt och fysiskt. Det är en utmaning som jag tvingas acceptera. Jag kan gnälla om dem och må dåligt, men innerst inne förstår jag helt vitsen med dem. Jag ser vinningen i att jag gör dem. Och på något sätt så älskar jag att göra dem. Hatkärlek när den är som bäst.

Anna

Orsa

10 juni, 2012 av Anna Haag. 12 Kommentarer

Början av veckan präglades av tester. Både på måndag och onsdag gjorde jag tester, det första var i ett pilotprojekt om hur vi kan prestera på höjd och det andra var det vanliga, traditionella testet för att se hur vi ligger till. Tester är alltid hemska. Går och grämer mig i dagar innan. För jag vill ju alltid prestera bättre och bättre för var år. Den värsta konkurrenten är ju alltid jag själv. Det finns ingen jag hellre vill slå än mig själv. Och det gör att jag blir så sjuukt nervös inför tester.

Måndagens test gjorde mig inte särskilt nöjd, ovan, lite ofokuserad och framför allt inte superpigg. Skitsur blev jag. Och rejält revanschsugen. Så onsdagens test gick mycket mycket bättre. Där var jag taggat. Förberedd och redo. Och jag gav allt. Tills det kändes som om syret tog slut. Och det var väl säkert det som hände. Alltså att syret jag fick i mig inte räckte till att fortsätta arbeta med den mjölksyran jag drog på mig. Helt yrslig blev jag. Så man kan nog säga att jag åkte så länge jag verkligen kunde. Och det är ju det man ska! Testvärdena var likvärdiga med i höstas, och det känns skönt. Då har jag en bra grund att jobba utifrån!

Efter testerna i onsdags hann vi med ett pass till i Östersund innan vi packade in alla grejer i bilen och for ned till familjen och Orsa. Här har jag tränat och firat student x 2. Först brorsan i fredags och sedan brorsans kompis igår. Tyckte det att det inte var så länge sedan jag gick där själv och sjöng, supernervös inför mitt första läger med U-landslaget som jag skulle fara på dagen efter studenten (!). Taskig tajming, men jag såg ju framemot båda lika mycket. Och nu tar lillebror studenten. Lillebror som är 8 år (!) yngre, han som jag då och då tänker är lika liten och söt som på kortet nedan. Tiden går fort ibland! Men det ät väldigt kul att få vara med och se allt hela vägen, vara med i alla faser och se nu när lillebror är stor. Stor och stark och snäll. Precis som en Björn ska vara.

Syskonen.

Tårtan. Brorsan. Och jag.

Och mellan allt firande har jag fått till riktigt bra träning, vilket inte är särskilt svårt här i Orsa. Alla småvägar för rullskidåkningen. De stora och vidsträckta skogarna för löpning. Helt perfekt! Torsdagens långpass där löpningen råkade blir 3.15h istället för 1.45h.. Oops. Men fint var det!

 

Och sen har jag hunnit med löprace på hedarna norr om Orsa (stället heter faktiskt Heden också..) och rullskidtur med gamla, fina och bästa vänner, styrketräning med brorsan och rullskidtur över Viborg, ett måste när man är här hemma.

Idag är det dock vila, veckans enda. Välbehövligt och skönt att få ro hemma. Scones till frukost. Kanske ska hjälpa pappa och Emil och bygga altan. Åka och träffa vännerna. Rulla tummarna.

Apropå ”korvattacken”. Göra en björn av ett blåbär kan man säga om det..

Ha en skön söndag. Sommar-söndag! För nu är det väl ändå sommar på riktigt, eller hur?!

Kram till er!

Anna

Laddar...