Close

TdS2015

Tack Touren för denna gång!

Sitter i bilen på väg från Toblach till München. Fick lift med min amerikanska vän Kikkan Randall som också lämnat Touren för att åka hem och träna inför det som komma skall.

Shit vad jag njöt av att åka idag. Det kändes som om det bara var en lek på ett sätt. Jag och tyskan Fessel hade ett grymt teamwork hela vägen som gjorde loppet bra mycket roligare än om man ligger själv och harvar i ingenmansland. Jag drog ut från start och upp till banan högsta punkt och hon drog utför. Varv efter varv. Jag trivs att ligga först, men måste också lära mig hur mycket kraft man kan spara genom att faktiskt ligga i någons rygg. Så även om det ryckte i benen att åka om Fessel på de lite lättare partierna idag, tvingade jag mig själv att ligga kvar bakom och lära mig något. Och det gjorde jag verkligen!

Himmel vad jag fick återhämta mig när jag kunde ligga i hennes rygg hela vägen in mot mål. Fick pusta ut och ladda upp kroppen igen för att börja köra när vi väl varvat.

Tekniken uppför stämde verkligen idag. Fick den där träffen och flytet jag letat så förtvivlat efter de senaste åren. Idag kom kraften från kroppen rakt ner i backen och fick hela rörelsen att ta mig framåt. Inget vingel hit och dit, ingen smärta som gjorde mina ben stela som pinnar. Bara ren och skär kraft. Och det är ju så det ska kännas!

Jag åkte i ett hanterbart tempo idag, bara en gång kände jag att det gick lite över min kapacitet och det var ut på sista varvet när Fessel passerade mig, men jag tror även hon körde lite "för fort", för sen var vi tillbaka i det hanterbara tempot. Och det är så härligt att åka i den farten. Man har tid att sätta tekniken och krafter kvar att trycka över krönen och åka fort i de lätta partierna.

Det var helt enkelt kul idag!

Och allt detta tar jag nu med mig när jag åker hem och börjar ladda för det viktigaste i år; VM. Hade inte VM varit, hade jag fortsatt Touren utan att ens reflektera över det. Men när ett större mål och dröm hägrar, måste jag tänkta till. Både en och två gånger. Och grundplanen var ju att inte ens åka Touren, men efter att ha missat Kuusamo och när La Clusac blev flyttat till Davos och stafetten blev inställd, kände jag att jag behövde fler race. Så tillsammans med coach Stattin och Rikard Grip och Mattis Persson (tränare i förbundet) bestämde jag mig för att åka ett par lopp på Touren och sen åka hem för att återgå till grundplanen.

Men när kroppen svarade bättre och bättre efter varje lopp, började Alp Cermis locka. Att få gå i mål, där på toppen i Val di Fiemme är en magisk känsla. Så trött som man är då, både fysiskt och psykiskt, är knäppt. Man vill inget annat än bara ligga där i målfållan och aldrig resa sig. Och det är den känslan som driver en hela vägen upp för sista backen. Och jag bara längtar efter att få uppleva den känslan igen.

Men inte i år.

Jag har ju känsliga luftrör, och det var ju på grund ut av dem som jag inte planerade att åka Touren från första början. För att inte riskera att dra på mig en infektion. Så när jag nu började känna att de var lite mer retade än vanligt, så var beslutet att åka hem lätt att ta. Hellre "safe then sorry", som man brukar säga.

Så fast än jag med hela mitt hjärta hade velat fortsätta, så känns det ändå rätt att åka hem. Hem och tillbaka till grundplanen. Träna och ladda batterierna.

Tusen tack för att ni har hängt med den senaste veckan! Fortsätt hålla tummar och tår för de killar och tjejer som är kvar. Emma är på G. Lika så Calle och Danne. Jag tror på er!!

So long,
Anna

14 kommentarer på “Tack Touren för denna gång!

Mjölksyrafest

Pang. Bom. Så var 2015 års Tour de Ski igång. 3km ren mjölksyrafest! :-)

Ett sånt här kort lopp, ett mellanting mellan sprint och distans, är ett av de lurigaste och svåraste loppen man kan köra. När man inte är sprinter har man inte samma förmåga som dem att köra maxfart, man har helt enkelt svårt att pressa lika hårt och komma upp i samma mjölksyra (laktat). När man åker längre lopp måste man hushålla på sina krafter så man åker fort hela loppet igenom, på sprint är det mer "pang-på-från-start". Och dagens lopp är något mellanting.

Man måste kunna köra sig helt råstum, men man får inte göra det för tidigt. Samtidigt som man aldrig får bli passiv, för då tappar man snabbt och alldeles för lätt massvis av sekunder. Sekunder som är tio gånger så svåra att ta som att tappa.

Jag är inte direkt en taktisk åkare. Har inte någon direkt fallenhet för att tänka "klokt" samtidigt som jag åker, jag bara kör. (Kanske därför jag hellre springer löptävlingar än orienteringstävlingar och också därför jag aldrig kommer bli en skidskytt, då man måste "planera" sin åkning och har ett till moment..) Så idag hade jag som mål att bara köra. Så länge det räckte. Fokusera på tekniken, se till att den satt. Ingen stress i åkningen, utan mer fokus på att få kraft i varje stavtag och varje skär. Jag hade ingen tanke på hur fort eller sakta jag körde, jag bara körde.

Så ni förstår nog hur glad jag blev när jag efter ett varv var med i matchen. Kanske blev jag lite ställd att jag åkt så fort eller bara lite trött, för från varvningen och till sista backen rann sekunderna iväg väldigt snabbt. I efterhand känns det som om jag nog åkte och "hämtade andan lite" eller möjligtvis laddade lite för mycket för sista backen. Oavsett så tappade jag för mycket i det partiet. Så jag blev lite less på mig själv när jag kom till vår tidtagning halva långbacken upp och fick höra att jag hade tappat 8 (!) sekunder från varvningen (ca 800-1000m åkning).

Jag hade innan bestämt ett jag skulle "rycka" sista biten i långbacken för att hellre plocka än tappa sekunder där, så i mitt huvud gjorde jag en fartökning sista delen av långbacken och det gjorde att jag i alla fall inte tappade något mer sista biten in mot mål.

Redan in i långbacken sista varvet skrek benen och egentligen hela kroppen att "nu får det räcka!!", vet inte när jag sist blev så stum. Benen kändes helt orörliga, det var bara huvudets vilja som gjorde att jag kunde pressa ur det där sista, sista biten in mot mål.

Väl i mål, så bar benen mig knappt. Vägrade släppa greppet om stavarna och att ta sig upp på den där pallen där de plockar av chipen vi har runt fotleden var dagens prestation, benen bar mig verkligen inte. Fick sätta mig på knä och byta om och sen försökte jag snabbast möjliga ta mig ut på spåret igen för att åka av mig.

Och nu, nära 3h efter målgång skakar benen fortfarande!! En massage och en jogg på det här, så hoppas jag att benen är tillbaka på banan igen. :-)

Rätt häftig känsla att kunna kräma ur så här ur min kropp, har inte kunnat gjort det fullt ut de senaste åren. Så det är jag väldigt glad för! Hade jag orkat hålla ihop det där på mitten också, så hade dagen varit tipptopp. Nu får jag använda de krafterna jag "sparade" där till morgondagens 10km klassiska jaktstart. Tajt är bara förnamnet i morgon. 10 sekunder upp till topp 10. Det kan bli både väldigt spännande och rätt bökigt lopp i morgon tror jag.

Nu är i alla fall Touren igång och jag gillar det. Jag trivs och längtar till morgondagens lopp.

Massage och jogg så är jag redo. :-)

So long,
Anna

Psst. Kul att Emil också verkar bli topp 30 och vi är nästan exakt lika långt efter segraren. :-)

2 kommentarer på “Mjölksyrafest