Close

Tävlingar

Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

OS inleddes lördagen den 10 februari med skiathlon. En distans jag egentligen gillar, men som jag hade slitit lite med under året. Benen blev lätt tunga efter skejten, men jag hade som plan att inte köra mig helt i källaren på den klassiska delen, alltför att ha kraft till att åka fort nog på skejtdelen. Men det blev inte riktigt så. Inte överhuvudtaget. Den klassiska delen kostade massor. Skejten blev himla tuff och någon ork fanns inte. Den försvann efter ca 2 km. På den klassiska delen. Så m a k a l ö s t tråkigt. Men det (kunde) finnas många förklaringar till att det gick som det gick. Lång tid utan tävlingar var väl den jag trodde mest på, och lite för dålig uppvärming. Och jag tänkte ”det var i alla fall en hejdunrandes bra genomkörare”. För trött, det blev jag. Så otroligt trött. Jag gav det jag hade, men det gav mig noll tillbaka. Var less och frustrerad och förstod att jag nog inte skulle få gå det individuella skejtloppet, men jag hade redan innan OS bestämt mig för att oavsett vad jag skulle få gå eller ej, så skulle jag ladda inför varje lopp så att om jag fick chansen skulle jag vara redo. Så jag försökte repa mig så fort jag kunde. La minsta möjliga energi på att fundera på varför skiathlonen gått så kasst. Istället fokuserade jag framåt. Gjorde en plan B om jag inte skulle gå något mer innan tremilen. Planerade för att vara den bästa versionen av mig själv på den sista distansen på OS. En distans som gick 15 dagar efter min första distans.

Alltså den här bilden är så talande för loppen under OS. Den enes bröd, den andres bröd.. And so on. Herregud. Alltså man måste ju bara skratta åt denna!

Det blev inget 10km lopp för mig. Men däremot fick jag chansen att gå startsträckan på stafetten. Jag kunde knappast vara mer redo, taggad eller peppad. Stafetten ville jag verkligen gå. Och jag blev väldigt glad när jag fick frågan. Jag skulle göra mitt bästa. Kroppen hade känts förhållandevis bra på sista viktiga fartpasset, så jag körde bara en lättare förberedelse dagen före loppet.

Efter stafetten var känslorna väldigt blandade. Jag hade återigen fått ett lopp där jag inte riktigt förstod vad som hände med kroppen och det fungerade inte riktigt som den brukade. Men att jämföra ett fem kilometerlångt stafettlopp med en 30 kilometer lång masstart är i princip omöjligt, så jag la loppet bakom mig. Tog med mig att jag återigen hade fått en genomkörare utan dess like, något jag aldrig skulle lyckas få till utan nummerlappen på. Jag gick in i min plan för tremilen och gjorde allt exakt som jag ville dagarna som återstod tills loppet jag sett fram emot mest av allt under hela OS - 30 km klassisk stil i masstart - skulle gå av stapeln.



Dagen kom. Jag gjorde exakt det jag hade tänkt inför. Starten gick. Hann tänka ”det här är ju helt lugnt, det här fixar jag, tempot känns ju lågt…”. Och knappt hade tanken tänkts innan jag fick börja slita. Sedan var det en kamp mellan min kropp och knopp. En kropp som redan efter 3,75km sa ”kliv av” och en knopp som varannan sekund höll med och varannan sekund sa ”nu jäklar krigar du hela vägen in i mål oavsett hur fort eller sakta det går!!”. Jag ville inte ge upp. Jag ville åka i mål. Men det var så plågsamt. För ingenting! Det är ju en sak att kriga för placeringar, medaljer, att kriga för att göra en topp-presation. Men att kriga för att bara ta sig i mål, med en kropp som känns som någon annans och ett huvud som ena sekunden är med i matchen och den andra bara vill strunta i det, det är inte roligt. Jag gav mig själv lite ultimatum under vägen. Jag skulle åka halva loppet, byta skidor och sedan åka ett varv (3,75km) på dem. Sen fick jag bestämma mig om jag skulle kliva av eller byta. Men efter skidbytet hände något. Jag insåg att jag hade åkt halva loppet. Jag insåg att hur trött jag än var så skulle jag ta mig i mål. Hur sakta det än gick. Jag skulle i mål. Och i mål tog jag mig. Med en kraschad dröm, ett stukat självförtroende och en slutkörd kropp. Men jag kom i mål.

En av talande bild från OS - ledarna ger allt, hejar & skriker. Mitt huvud gör detsamma, men kroppen, den gör sin egen grej & ger mig nada tillbaka.

Aldrig att jag trodde att jag skulle vara ”stolt” över att jag tagit mig i mål på min viktigaste tävling under OS. Men så blir det ibland. Folk har frågat om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Inte någonstans. Inte med ett enda lopp. Men jag gjorde det jag kunde, jag gav det min kropp erbjöd utifrån de förutsättningar jag hade. Det känns skit och tråkigt och allt sånt, men samtidig fick jag uppleva ytterligare ett OS. Jag fick stå på startlinjen och hålla mina drömmar vid liv tills de inte längre fanns där.

Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Alla bilder i inlägget är från Bildbyrån och får ej användas i externt bruk.

9 kommentarer på “Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

Med resultat klart godkänt.

Dagens lopp var lika roligt som jag hade hoppats på innan. Att åka på höjd innebär att hela tiden balansera sin instats och teknik mot kostnad i mjölksyra, för går man över gränsen är det i princip kört. Det har jag varit med om, ni kanske minns tävlingarna här i Davos just innan VM i Val di Fiemme i februari 2013. Där jag öppnade utan någon tanke på morgondagen (läs typ nästa kilometer) och när jag hade mindre än 2,5 kilometer kvar, varav 2 av dem var utför, svartnade det för ögonen och magen sa ifrån. Jag mådde illa och ville spy. Och tappade placering efter placering.. Men det var en chansning och en lärdom.

Ifjol däremot, på 10 km klassiskt här, lade jag upp ett perfekt lopp. Jag öste ur alla mina krafter mot slutet och missade precis pallen, men gjorde ett av mina bästa lopp på länge. Som jag njöt!

Så med dem två i åtanke, ville jag försöka lära av det jag gjort tidigare och göra ett stabilt bra lopp idag. Jag kände mig rätt pigg, jag vet att jag brukar trivas rätt bra på höjd där man måste åka just på den där balanspunkten, det som vi brukar kalla tröskel och att det periodvis skulle göra ont i musklerna av syran, men inte så ont att jag inte kunde fortsätta. Jag misstänkte att jag nog skulle ha svårt att upprepa fjolårets succé, jag är inte riktigt där än, men ville som sagt ha ett stabilt lopp. Ett lopp som ger mig självförtroende att jag är på rätt väg.

Och det fick jag!

2015-12-12 Davos 15F - Foto Erik Putsep-4424

Foto: Erik Pützep

2015-12-12 Davos 15F - Foto Erik Putsep-4496

Foto: Erik Pützep

I mål var jag lite besviken över att jag inte blev bättre än sextonde men efter att ha analyserat loppet för mig själv, insåg jag att jag var på tok för hård mot mig själv och nu, några timmar senare så känner jag mig rätt nöjd ändå. Det var saker som fungerade riktigt bra, och saker som fungerade mindre bra. Saker jag ska tänka på till en annan gång, och saker jag tar med mig "det här gjorde jag riktigt bra". Och det känns så skönt! Tänk, för bara tre veckor sedan var jag h e l t  b r ä n d i Bruks. Och nu finns det krut i benen igen! Min plan verkar fungera, så jag fortsätter följa den. Hoppas att formen ska bli än bättre, och med det också självförtroendet att kunna göra lopp som är i klass med det bästa jag gjort.

Det är så lätt att sätta ribban där, där jag varit som bäst, utan att reflektera över det som varit. Och det är rätt elakt mot mig själv. Jag måste finna min grundnivå igen, och sen utifrån den jobba vidare. Ge mig själv en klapp på axeln som mamma sa och tillåta mig att vara nöjd emellanåt, för att sedan ta nästa steg. Så det gör jag nu!

2015-12-12 Davos 15F - Foto Erik Putsep-4407Foto: Erik Pützep

Var ut och tränade lite nu på eftermiddagen på banan och sprang runt sjön. Njöt av vyerna, hur solen lyste på alptopparna och den friska luften. Ljuset som inte alls finns hemma just nu. Reflekterade över det jag gjorde bra och det jag kan göra bättre. Jag gillar det, att ge mig själv tid över att reflektera. Analysera. Och sen släpper jag det och går vidare.

I morgon ska jag vila, låta mina trötta ben få lite återhämtning. Vara nervös när jag hejar på Emil, och tillbringa någon timme eller två med serier i sängen. Och kanske blir det en sväng till favvo-fiket för att få lite annat att tänka på. Det kan vara bra emellanåt.

Tack för heja-ropen, det värmer!

So long,

Anna

6 kommentarer på “Med resultat klart godkänt.

Dit och hem på 24h

Snacka om oflyt. Hann knappt landa i Kuusamo innan jag insåg att det nog har lika bra att strunta i att packa upp väskan och börja leta efter första bästa flyg hem..

När vi satt i matsalen för att äta middagen dök den där diffusa känslan av att något inte stod rätt till i kroppen och en sträv känsla i gommen och en ovilja att ens prata med någon dök upp. Så jag kastade i mig maten och tog min tillflykt till coach Grips rum. Där inväntade jag min dom, som i och för sig jag själv gav mig, men ändå. Tillsammans med doktor Pliggen så bestämde vi oss att jag skulle sova på saken, men vis av erfarenhet från så många liknande situationer i min karriär insåg jag direkt att det vara var att inse att jag inte ens skulle få testa spåren här i Kuusamo..

Jag tog in på ett hotell, gick direkt och la mig och försökte sova. Men som alltid när det är något man funderar över, dröjde det länge innan sömnen väl infann sig och jag skulle ljuga om jag sa att jag sovit bra. Tankarna bara snurrade och jag gjorde mitt bästa att inte tänka negativt, inte dra ner mig själv mer än nödvändigt. Försökte att inte tänka på alla fina lopp jag nu missar.. Och den där sträva, omisskännliga känslan i gommen och huvudet.

Istället försökte jag fokusera på att jag nu får en extra helg hemma, en chans att hinna få slappa och ladda inför den intensiva säsongen som nu drar igång. En chans att hinna fixa lite julklappar och kanske se första avsnittet på julkalendern. Men framför allt kanske hinna köra ett eller två intervallpass inför nästa helg!

Just nu tar jag timme för timme. Undviker att tänka längre fram än så. Det gör mig bara stressad och stress är negativt. Jag ska dricka massvis med te och sova så mycket jag kan.

Men egentligen önskar jag att jag var ute och testade skidor med resten av gänget just nu istället för att sitta på ett plan hem från Kuusamo efter mindre än 18h i Finland..

Men som alltid: "Allways look on the bright side of life!!".

I övrigt är jag frisk och kry. Satt just och tänkte på det här på flyget när folk runt omkring hostar och snorar och låter allmänt rejält sjuka. Herregud, ni hade inte ens funderat på att stanna hemma från jobbet med mina symptom. Men när kroppen är ens viktigaste redskap och den har krav på att vara 100% för att kunna prestera 100% kan man inte chansa. Som att förvänta sig att få ur optimal prestanda ur en Ferrari om man tankar den med 95 oktan.. Nope, det funkar liksom inte.

Ett par dagar med vila har aldrig någonsin skadat. Kan förkylningen hålla sig mild och släppa på ett par dagar är det nog ingen större skada skedd. Men det kan nog dröja än längre innan den där formtoppen infinner sig. Fast i och för sig räcker det väl att den kommer i februari och en lagom god form ett par gånger innan det så jag kan få till ett eller ett par bra lopp på vägen fram dit.

Så nu vet ni var ni har mig: framför vinterstudion precis som ni. Med glögg och pepparkakor kanske?

Nu ska jag släppa det här, ta timme för timme men drömma om känslan av att flyga fram på skidorna, med en känsla av att vara oövervinnelig och bli buren framåt av energi som aldrig vill sina. Det ni!

På återhörande!

Anna

Psst.. Antar att det är fler som är inne i julklappsletandet just nu, här är några tips: kika in på zmillas, tintinstyle.se eller rutmfl.se i helgen för där finns massvis av schyssta erbjudanden då Rut mfl firar 6 år! Butiken i Östersund har än mer, så det var dagens tips! Spana in nyhetebrevet nedan från Zmillas. Hoppas Emil kan kika på det så får han ett hum om vad jag önskar mig, om man säger så... :-D

julklappstips

9 kommentarer på “Dit och hem på 24h

Redo?!

Igår kväll landade vi med planet i Gällivare. Checkade in på hotellet (eller egentligen slottet, ett gigantisk träslott!) och bytte snabbt om för att åka upp och titta på stadion och banorna.

Och vilken känsla det var att komma upp, lite komma hem när jag såg alla symboler för världscupen. Allt som efter 5-6 år blivit förknippat med både glädje och förbittring, men framför allt förknippat med en känsla av "nu har jag äntligen möjlighet att utmana mig själv och se hur fort jag kan åka!

Banan är densamma som för två år sen, en otroligt fin bana med lång uppförskörningar och småluriga utförslöpor med kurvor i slutet. Jag passade på att köra på lite idag, testa av känslan i kroppen och framförallt testa av tekniken. Hur ska jag åka i de olika partierna. För mig är det viktigt att ha en känsla för det så jag visuellt kan gå igenom banan innan loppet. Den är en del av mina förberedelser.

Som vanligt testade jag skidor, och jag måste erkänna att sedan jag bytte märke till i år, har jag fått en nytändning i att testa. Jag ser syftet med det och jag vill hitta ut nytt, grymt material. Och idag hittade jag ett par som kändes väldigt spännande. Om de bra nog i morgon, det får framtiden utvisa!

Pirrigt. Nervöst. Laddat. Och taggad, så känner jag mig just nu. Och glädje över att äntligen vara här!

Håll tummar och tår!

Anna

21 kommentarer på “Redo?!