Close

tävling

Höjdsmak.

Idag var det bra jobbigt. Det ska det ju vara, jag menar, alltsom oftast är det bra jobbigt. Men idag var det mer än bra jobbigt. Det var emellanåt riktigt riktigt jobbigt. Så där jobbigt att jag helst av allt hade velat bli dragen i en sån där pulka som små barn får ligga i runt resten av det klassiska andra varvet så jag slapp åka själv...

Det kändes som om syret inte räckte till i luften. Jag flåsade och flåsade och det var som ingen ände på det. Tillslut fick jag lov att lugna ned mig några snäpp och faktiskt gå uppför backen. Och det, det händer inte ofta. Men sen var det som om krafterna kom tillbaka. Jag fick lite återhämtning och på skejten kände jag mig förvånansvärt pigg. Dock var jag lite rädd att gå på samma smäll igen, så jag vågade inte kräma ur helt förrän helt på slutet.

Idag var jag som mest bara glad att ta mig runt, för mer än så fanns inte riktigt där idag. Även om känslan på skejtdelen var ojämförbar med den klassiska delen. Och dessutom fick jag ju spurta i mål mot tyskan Sandra Ringwald. Det var kul! Och där kände jag att det ändå fanns en del i kroppen som jag inte vågat använda mig av innan. Det bådar gott för de återstående racen.

Jag har ju tillbringat en hel del tid på den höjden vi nu är på. Davos ligger nämligen på exakt samma höjd som Canmore. Och jag har provat det mest i träningsväg där. Många timmar, mycket fart. Lite fart och lite timmar. Jag har tränat exakt lika där som hemma, helt enkelt. Men något som skiljer sig från hemma är acklimatiseringen de första dagarna.

Den dagen jag kommer ned eller dagen efter (beroende på hur hårt jag kör första dagen) brukar alltid kännas precis som vanligt. Som hemma. Jag brukar inte känna av höjden nämnvärt, utan det är bara att tuta och köra. Men dagen efter brukar det vara som om jag gräver mig ned i källaren helt brutalt, för att sedan vara helt tillbaka den nästkommande dagen.

Så när jag direkt från start kände att "oj, idag är det en sån där dag", förstod jag att det skulle bli kämpigt. Dessutom är klassiskt svårare just nu i och med att min rygg ogillar alla lägen där jag måst böja framåt. Dvs. stakning och stakning med frånskjut. Diagonal och skejt går mycket bättre!

Så ni kan ju tänka er min glädje när jag ut på skejten kände att "yes, det gör inte ont och mina ben känns piggare!". Då fick jag lite mer energi att gå med, och det behövde jag. Annars hade jag nog varit bra bedrövad i mål... För det är ju aldrig kul när viljan och kroppen inte samarbetar, när man vill mer än vad man kan prestera. Uh, det är frustrerande om något!

Nu ligger jag med benen i högläge, ska snart köra igång några avsnitt på serien jag följer. Sen ska jag försöka gå ut och få lite frisk luft innan det blir behandling och middag. Ikväll är det möte med alla atleter där vi går igenom säsongen, hur de olika arenorna varit, hur tävlingarna fungerat och så vidare. Tycker det är viktigt att delta på sådant då det egentligen är vår enda chans att påverka det vi gör.

I morgon är det vilodag (skönt..) och på fredag är det denna tours enda individuella tävling - 10 km skejt på samma bana som innan OS i Vancouver 2010. Hoppas kroppen och knoppen samarbetar lite bättre då! Jag vet i alla fall att jag inte behöver vara orolig att ryggen kommer påverka hur jag åker då. Och det känns skönt!

Tack för hejaropen!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Höjdsmak.

Ottawa & Gatineau

Vi landade för drygt ett dygn sen. Kämpade med att hålla oss vakna för att snabba på acklimatiseringen till det nya dygnet. Jetlag är ju inte alltid jättelätt, inte heller särskilt kul men något jag lärt mig av amerikanerna som reser mellan tidzoner mer ofta än vi, är att försöka fokusera på annat än just jetlaggen. Att undvika att prata om den och bara acceptera och komma in i den nya rytmen. Det är ju så klart lättare om man är i en grupp där man är ensam om tidsomställningen än i en stor grupp där alla är mer eller mindre trötta hela tiden. Som nu. Men vi vilket fall tvingar jag mig själv in i rutiner med träning, måltider och sömn och hoppas dimman i huvudet snart släpper. Det känns lite som om man går på halvfart..!

Idag har vi hunnit med en hel del. Träning och besök hos den svenska diplomaten här i Kanada. Ett residense inrett med svensk konst och tyger och möbler från Svenskt Tenn. Och trots att huset utstrålade amerikansk storhet (i mått mätt), kändes det ändå svenskt på något sätt! Det bjöds på bullar och smörgåsar. Vi stannade där i någon timme och samtalade om skillnader mellan Sverige och Kanada, om hur landet fungerar och allt mellan himmel och jord. Intressant att träffa någon vars liv kretsat kring frågor om relationer mellan länder där samarbete är den viktigaste faktorn. Något som ju också rätt viktigt för oss också! 

   
 
Och som om inte dessa aktivitet var nog hann jag och Ida med en joggingtur med mål på att finna en go-kaffe och mellanmål inne i Ottawa. Btw - en väldigt fin stad!
   
   
För att inte tala om stället där vi var och åkte skidor idag - Nakkertok Nordic. Ett privatägt längdskidsparadis bara 20 min från Ottawa/Gatineau. 

   
 
I morgon ska vi testa banan här bredvid hotellet. Och få dagen att gå. Tisdagen närmar sig då touren drar igång, men än har vi några dagar på att acklimatisera oss och läsa några sidor i boken. Vardagsysslan här. ?
So long,

Anna

0 kommentarer på “Ottawa & Gatineau

Back on track, Emil?

Hej Emil!

Long time no seen, hur är det med dig egentligen?

Du, det är bra. Har verkligen haft en vinter där mitt tålamod har fått prövats med en säsongsinledning med stor osäkerhet då jag har förändrat mycket i min träning. Inledde säsongen bättre än vad jag hade vågat hoppats på ändå, eftersom de förändringar jag gjort påverkat min teknik. Så dessa resultat bär jag med mig.

Sen efter Touren så pressade jag mig lite för långt, över gränserna, samtidigt som ett virus började krypa upp. Och då när jag pressade luftrören så blev det en jäkla käftsmäll som tagit alla dessa veckor att läka. Så jag har fått tagit det väldigt lugnt en period. Så istället för som planerat få prestera på topp i mina favorittävlingar i Stockholm och Drammen. Istället fick jag stå på sidolinjen och bli inspirerad. Vissa säger att det ska vara bra, men jäklar. Jag tyckte mest det vara bara drygt!!

Nu är jag i alla fall igång och tränar som vanligt, men efter många veckor borta så är ju kanske inte formen där den borde. Jag har ingen aning om var jag står!

[caption id="attachment_10012" align="aligncenter" width="600"]29.11.2015, Ruka, Finland (FIN): Emil Joensson (SWE) - FIS world cup cross-country, 15km men, Ruka (FIN). www.nordicfocus.com. © Modica/NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. www.nordicfocus.com. © Modica/NordicFocus.[/caption]

Är du back on track?

Jag vet faktiskt inte. Det är svårt att veta. Mina luftrör fick ju sig en rejäl smäll under Touren, och de är fortfarande väldigt känsliga. Så jag har kontakt med vår läkare, Pliggen, i princip var och varannan dag för att utvärdera hur jag reagerar på ex intervaller. Det här är ju något nytt för mig, men samtidigt inget unikt. Det handlar om att lära sig hantera det och veta var gränsen står. Så man slipper stå där i målfållan i Oberstdorf och hosta.. :-) Onödigt så här i efterhand kanske, men det är ju så kul att tävla att man ibland glömmer bort att känna efter så mycket som behövs!

Hur känns det att få stå på startlinjen till helgen, i Lathi där du vunnit ett par gånger?

Det känns oerhört kul att få tävla igen, speciellt med de minnen jag har ifrån Lathi och i och med att det kommer gå ett VM av stapeln där nästa år.

Finns VM redan nu med i tankarna?

Oh ja! Eftersom jag har haft sånt långt uppehåll från tävlingarna, så har tankarna legat där framme, på VM i Lathi nästa år.. Nu när vi har haft en riktig mellansäsong, där vi inte fått ut så mycket och inget har egentligen fungerat till hundra procent,  så känner det väldigt kul att få åka till VM-arenan och faktiskt redan nu dra igång den riktiga uppladdningen mot VM i Lathi nästa år.

Vad mest ser du mest framemot den närmaste tiden?

Nu får vi se vad som kommer framöver, jag vill inte riskera något för nästa år. Så jag måste göra rätt val, tävla eller inte tävla det vet jag inte. Framför allt vill jag ju vara i form till säsongen drar igång nästa år, och jag vet att om jag utmanar för mycket nu så kan jag riskera den viktiga försäsongträningen. Så vi får se vad som händer framöver, vilka tävlingar jag åker eller ej. Skidåkningen handlar om tålamod, och det har jag verkligen fått prova på i år! Och jag vill vara så bra förberedd jag bara kan till att dra igång den nya säsongen i april/maj.

Vad har du gjort och tänkt på för att hålla humöret upp de här veckorna?

Det värsta man kan hamna i de här situationerna är att man börjar tvivla på om man är sjuk eller ej, men samtidigt vet man att tänker man tanken att något är fel så är det oftast det. Och man blir ju verkligen nere av att inte få göra det man själv vill, stressad och frustrerad. Men när man är frisk igen, tillbaka i planen och får träna och tävla, så kan man nästan skratta åt hur man tänkte och betedde sig när det strulade. Det jag i alla fall fått uppleva är hur mycket jag älskar att göra det jag faktiskt gör, hur inspirerande och motiverande det är att titta på Vinterstudion på helgerna och veta att snart snrat får jag själv vara med där och tampas! Så det gäller att ha tålamod och fortsätta tro på att man kan. Svårare än så är det inte. Men ibland är det svårt nog.

Då får vi önska ett stort lycka till i Lathi!

Tack, det kan behövas. Det ska bli sjukt kul att äntligen få dra på sig nummerlappen igen och få prova VM-banan utan för hög förväntningar och krav på prestation.

0 kommentarer på “Back on track, Emil?

Nedåt. Och sen upp. Och förhoppningsvis mer uppåt!

Om gårdagen var en nertur med allt vad det innebär (dåliga tankar, frustration, besvikelse..) så var dagen en knuff i rätt riktning. En knuff att ibland måste man bara våga sluta älta och vara besviken och less, sluta nedvärdera sig själv och bara skit i allt och ta nya tag.

Så gjorde jag idag. Jag kämpade med allt innan start. Frågade mig själv varför jag gör det här. För vems skull jag åker. Och alla de där andra frågorna man kan ställa sig själv för att få tankarna att vända.

För svaret på alla frågor är ju att jag älskar att tävla i skidor och då är det väl lika bra att göra det bästa i varje situation och bara ge allt man har för dagen och sen på ett sätt hoppas på det bästa. För mer kan man ju inte göra.

  
Foto: Nordic Focus Photo

När startskottet gick idag var jag inte riktigt med på noterna. Kände mig rent av ovan. Men sen kom jag igång och det var det bara att köra. Sakta men säkert klättrade jag uppåt i resultatlistan. Kände att jag hade mycket energi och kraft i kroppen idag och blev emellanåt lite hämmad av att jag inte kunde ta mig fram. Men med den dåliga starten jag gjorde får jag skylla mig själv. Alltid lär man sig något av alla situationer man hamnar i!

Och dagens lärdom är helt klart att vill jag ha något att göra med placeringarna längre fram (där jag vill och enligt mig ska vara) så måste man vara med från start. Punkt slut. Och den lärdomen tar jag med mig! Precis som känslan av att det fanns mer i kroppen idag och hur fort det kan vända om man bara tillåter sig själv att glömma och gå vidare. Att inte älta. Att en genomkörare som gårdagen verkligen får igång systemet, om så inte helt fullt till idag så i alla fall ett himla stort fall framåt!

Nu ska jag ta en middag on the go här i Ytterhogdal och sen ser jag framemot en lugn kväll hemma innan jag tar tag i en ny vecka i morgon med nya utmaningar.

Tusen tack för alla hejarop på plats i Falun, man kan ju inte annat gilla än att raca i Falun! 

So long,

Anna

2 kommentarer på “Nedåt. Och sen upp. Och förhoppningsvis mer uppåt!

Nöjd å nöjd – en tourensammanfattning

Nja, att använda ordet nöjd när jag sammanfattar min tour känns inte riktigt bra. Jag hade hoppats på mer. Ganska mycket mer faktiskt. Men sån är sporten, det går inte alltid som man vill. Även fastän jag gjort allt som stått i min makt för att vara i den form jag ville vara i när touren drog igång. Så här i efterhand, så är det inte mycket jag hade velat ändra på. Jag har gjort vad jag kunnat för att komma i form. Visst önskar jag att jag sluppit de där veckorna av förkylning i september och oktober. Det hade jag kunnat klara mig utan. Men nu är det som det är! Och det är bara att acceptera läget, och det gjorde jag. Dock ska det bli skönt att komma hem nu, och ge mig själv lite tid att komma ifatt igen. Få ladda i lugn och ro för resten av årets alla lopp. Jag vill verkligen åka så mycket jag kan. Jag är faktiskt redan sugen på att tävla igen, det var jag direkt jag gick i mål igår. Men min kropp säger annat. Den behöver några dagar med återhämtning. Ryggen är så mör, benen har jag inte ens vågat känna efter i än. Få tillbaka aptiten på mat, och inte bara äta för att man måste. Vräka i sig, så som det känts som om man gjort under touren. Sportdryck och återhämtingsdryck, energibarer, mellanmål och spagetti bolognese. I 39 dagar. Jag ska härmed lova mig själv att inte tillaga en endaste pastarätt den kommande veckan.. ;-)

 
Åter till ordet nöjd då. Nej, jag är inte nöjd. Jag är glad att jag genomförde touren. Att jag höll mig frisk. Att jag gjorde en del bra prestationer. Frustrerade över att jag ramlade i prologen i Oberstdorf och över att jag vill så mycket att jag spänner mig själv och inte åker som jag kan på de kortare etapperna.. Erfarenheter rikare av hur viktig kosten är under touren. Nöjd över samarbetet med min vallare. Glad över gemenskapen i gruppen, stämningen har varit på topp trots att många av oss varit frustrerade och less. Och så har det inte alltid varit. Jag trivs i gruppen. Det är roligare att tävla än vad det varit på många år. Jag har inte särskilt ont i kroppen heller, problemen jag har haft de senaste åren börjar vara under kontroll även om jag känner av dem när jag börjar bli sliten. Men så är det för alla!
  
Så jag är glad att jag åkte touren i år! Min åttonde tour. Jag förbättrade statistiken igår genom att gå i mål i alla fall, nu har jag genomfört femtio procent av de TdS jag startat. Och det är jag NÖJD över!

  
Jag tar med mig det som fungerat, utvärderar det jag gjort sämre och skriver upp saker jag ska tänka på inför nästa år. Sånt som fungerat nu och sånt jag önskat jag gjort bättre.

Och nu börjar den långa resan hem, efter trettionio dagar borta känns det väldigt skönt att snart snart få sova i min egen säng. Gå i mina egna kläder. Laga min egen mat. Träna när jag vill. Köra lite styrka. Titta på tv.

Frustrationen jag känt när det inte fungerat, lagrar jag i kroppen och sen använder jag den som energi när jag återigen ska tävla om någon helg.

Tack för alla hejarop och pepp och kommentarer och ALLT under de här dagarna! Gud vad glad jag är att jag har ert stöd! Och jag tror nog ni börjar känna mig vid det här laget, ni vet ju vad mina mål och drömmar är och ni ser nog min frustration när det inte blir som jag vill, precis som ni ser min glädje när jag själv tillåter mig själv att vara nöjd. Och att var nöjd emellanåt, måste jag vara. Annars orkar jag inte. Att alltid bli frustrerad och besviken gör ingen glad, framför allt inte mig. Det kostar bara energi. Så jag försöker vara rättvis mot mig själv och vara nöjd emellanåt. Nöjd över saker jag gjort bra, och ta med mig det och faktiskt skita i resten.

Nu ska jag ta några dagar med Herr Jönsson i huset och bara vara, så får vi se vad som händer sen. Om det blir en tur till fjällen för att träna eller tävling eller något annat. Jag ska försöka ta dagarna lite som de kommer. Njuta efter trettioniodagar hemifrån.

So long,

Anna

4 kommentarer på “Nöjd å nöjd – en tourensammanfattning

Inåt. 

Skrev nästa exakt samma ord på instagram (@annahaag), men vill ändå skriva här.

Ibland behöver jag vara rädd om min energi. Vända tentaklerna inåt, fokusera på mitt eget och stänga av min omtanke om allt och alla och bara vara. 

  
  
Så inläggen här har varit lite på paus, och kanske kommer det vara lite så framöver. Jag har en massa nördtips i huvudet, men även de får ta lite paus. Men jag kommer åter. I promise! Nu ska jag bara slappna av lite och vända alla tentakler inåt och samla på mig så mycket energi jag bara kan. Göra mig redo för alla åtta tävlingar som startar på fredag.

Håll alla tummar och tår och sänd lite extra energi till mig! ??

So long,

Anna 

6 kommentarer på “Inåt. 

Att ha premiärat av sig.

Så var den riktiga premiären över. Med blandade känslor som ni nog vid det har laget har förstått. Resultatet var verkligen ingenting att hurra över, inte heller mitt val av klassiska skidor (men som jag nog kan lära mig mycket av) men med en avslutning som gav mig en kick mot det som kommer. Jag är oavsett glad att premiär-helgen i den vita landslagsdräkten är avklarad. Alltid lika nervöst. Oavsett hur gammal jag blir, kommer jag alltid ha premiär-nerver. 

Även om jag faktiskt är mindre nervös för VC-premiär än den på hemmaplan. Varför då kan man ju undra? Jo, helt enkelt för att jag känner mig mer hemma med landslagets alla rutiner och människor, än de hemma. För att det oftast är med landslaget jag är ute med. Och så har det varit de senaste 10 åren. Jag är nog en slags vanemänniska ändå.

  
Tillbaka till tävlingen i lördags.

Det var lite smålurigt före, men bra mycket bättre än de luriga föret de hade i Kuusamo helgen innan. Men cirka tjugo minuter innan start fick jag tillbaka mina klassiska skidor efter att man hade vallat på lite extra på dem. Samtidigt kom de med ett par ruggskidor (dvs ett par skidor utan fästvalla, där man istället ruggat upp ytan där man vanligtvis har fäste, funkar ofta i svårvallade fören kring +/- 0°C) som gick mycket lättare än mina klisterskidor och som jag hade fäste på. Så jag valde dem. Visste att det var en chansning, men jag är inte helt van att åka på ruggskidor och vet med mig att det ofta är sådana fören under ex. Tour de Ski, så jag kände att jag behövde öva på det. Så jag gjorde den chansningen.

Skidorna var snabba, men i stället för att åka avslappnat upp i backarna, driva ut steget och vinna mark, så fick jag istället jogga bredvid spåret för att få fast skidorna och det kostade energi. Något jag fick betala för på första skejtvarvet, men sen var det som om jag återhämtade mig och krafterna kom åter på det andra och sista skejtvarvet. Helt plötsligt hade jag en växel till att lägga in, tekniken flöt och det var riktigt skoj att åka. Att få känna sig lite stark!

Så det tar jag med mig från helgen. Lärdomen av hur man hanterar rugg och känslan av att kunna växla upp ett snäpp, till den där tävlingsfarten som ju krävs för att åka fort nog. Till helgen hoppas jag finna den redan från start!

Och trots att det inte blev som jag tänkt på den klassiska sträckan, så kunde jag hålla huvudet kallt. Analysera min åkning, fokusera på rätt saker. Växla mellan delteknikerna. Jag höll mig helt enkät cool och tänkte rätt. Och det var kul! Det var riktigt kul att tävla! Så kul att jag trots att jag inte åkte stafetten i söndags, fick lov att åka ut och bränna av fem snabba kilometrar på banan som de sen tävlade på. Fick ur mig lite adrenalin och fick känna på syran i backarna. Det var skönt. Och det gjorde det lättare att stå vid sidan om och heja fram min lagkompisar!

Nu ska jag ladda vidare här i Davos. Träna lagom, lapa sol och äta god mat. Läsa lite och sova gott. Ladda upp mig för femton tuffa kilometer här på lördag. På 1550 meters höjd över havet. Lite mindre syre i luften, lite flåsigare och än viktigare att hitta sitt tempo och sin fart. Att inte gå över gränsen till syra, då återhämtningen är så mycket sämre här än nere på låg höjd. Det är en utmaning!

So long,

Anna

En kommentar på “Att ha premiärat av sig.