Close

tävling

Weekend i Livigno!

Tänk vad man får vara med om när man bara hoppar på tåget utan att tänka. Ibland går det ju käpprätt åt h#!&ete men ibland blir det fullkomliga lyckoträffar! Som i onsdags när de ringde nere från italienska Livigno och frågade om vi inte kunde komma ner till prologen för Visma Ski Classics för att fylla ut Team Ramudden så att de skulle ha något att köra för. Både jag och Emil kände nog direkt "ja vi kör!" men det är ju ändå en del saker man måste få koll på innan man tar första bästa resa ned för att kunna bistå. Dock gick det väldigt fort denna gång och ca 18h efter att telefonsamtalet kom satt vi på flyget ned mot alperna.

Vi som skulle ha en lugn och skön helg hemma. Börja julpynta lite, titta på Vinterstudion och bara ta det lugnt. Istället hamnade vi i ett vackert vintrigt alplandskap. Sämre kan man definitivt ha det!

Och inte nog med att vi fick åka ned dit, vi fick också bli en del i det härliga teamet. På alla sätt! På fredagen var vi båda med i racet (hualigen, vi behöver träna stakning om vi ska åka något sånt igen..) och på lördagen körde vi La Sgambeda. Ett lopp som jag länge velat åka. Det brukar vanligtvis gå samtidigt med världscupen i Davos och en del av de svenska åkarna har åkt till Livigno dagen efter bara för att vara med på det loppet. Det har dock aldrig passat mig, så nu när jag fick chansen kunde jag inte låta bli! Cirka 2h efter att vi gick i mål på fredagen tog vi oss till race office och anmälde oss till loppet. Lika bra att passa på!

Och på lördagen visade sig Livigno från sin absolut bästa sida. Sol. Några minusgrader och bara riktigt fint. Det var upplagt för att bara åka och njuta. Men föga anade jag att tävlingdjävulen skulle taggas i gång så rejält som den gjorde! Så istället för att åka och njuta till 100% åkte jag och ville inget annat än att komma först över mållinjen. Haha! Att man inte lär sig! Försökte verkligen njuta av vyerna, av att få ta i och bara skejta fram i dalgången. Men himmel vad jobbigt det var! Kanske kostade fredagens lopp på lite och säkerligen påverkade höjden en del, men det gjorde inte att jag kunde ta det lugnare. Snarare tvärtom.

Så när det var ca 1 kilometer kvar och jag vände mig om och inte ens anade en annan tjej kunde jag äntligen pusta ut. Efter 27km där det känts som om de andra tjejerna pustat mig i nacken... Sällan ska en gammal hund lära sig sitta alltså!

Men efter lördagens lopp kände både jag och Emil att vi nog tävlat klart för denna gång. Två tuffa race på varandra var verkligen mer än vi trott i onsdags morse när vi vaknade.

Så istället för en lugn helg hemma blev det en helg med tävlingar, italiensk mat och lite tillbaka till verkligheten-känsla när vi fick haka på teamet! Väldigt roligt dock! Och speciellt idag när vi fick stå vid sidan om och göra vårt yttersta att hjälpa åkarna att nå sina mål i Visma Ski Classics första individuella lopp! Tack Lina och Gurra, Jenny, Olle, Johan, Linus och Viktor att vi fick hänga med er! Vi hakar nog på igen. 🤩

Nu sitter vi dock på flygplatsen i Zurich och väntar på att få gå ombord på planet hemåt Sverige. I morgon väntar vardag i hemma i Östersund. Vad nu vardag är... Jag vet då i alla fall vad jag ska göra - jag ska börja julpynta! Viktiga grejer det där.

So long,

Anna

 

 

0 kommentarer på “Weekend i Livigno!

Sprintrace i 30 gradig värme

... var en riktigt upplevelse det men himla skoj!

Igår när grabbarna var där uppe och tränade på rullskidbanan låg snön fortfarande i högar. Täckta med halm. Men när vi kom dit i morse hade de fått ut snön i en ögla som vi körde två varv på och efter att vi fått köra ett varv började de salta så snön höll genom hela tävlingen.

Sista jag stod på skidor hade jag också nummerlappen på, då som utmanare på Knallecrossen i Bruks. I april. Vilket som var jobbigaste är är nog hugget som stucket men en sak vet jag numera med säkerhet - man blir inte rappare av att slarva med uppvärmningen! Eller att ha varit på bröllopsresa. Eller att inte ha kört intervaller på ett tag... Learning by doing. Så att säga.

Genom åren har ju sprint varit lite svårt för mig, jag har varit trögstartad och fått slita för att ta min vidare från prolog, men har jobbat stenhårt med min uppvärmning för att vara så redo jag kunnat. Och det hjälper mig verkligen. Idag blev det dock si och så där. Det var bara inför prologen som vi fick åka skidor och då passade jag på att köra i lite hårdare tempo och det märktes sen att prologen var det som också gick bäst!

Att vi är i Kina missar man aldrig. Allt är så annorlunda mot hemma. Allt är så pampigt, bara invigningen var ju makalös. Men sen blir det annat ljud i skällan när vi tittar oss runt omkring vid finalen och nästan alla kineser har lämnat. Tror nog att de var mer intresserade av invigningens alla uppträdanden! Skidor är ju inte en jättestor sport här, men man märker att de satsar rejält inför kommande hemma-OS 2022.

Alltså ni skulle ha hört kinesernas jubel när en av dem lyckades ta sig till herrarnas final, jäklar vad de jubla och lagkamraterna sprang runt som tokar och tog kort och jublade.

Vet inte hur många kort vi har varit med på, dock har jag sluppit undan mer är hälften då jag inte är vare sig blond eller lång. Värre är det för Jennie Ö och Paul Aune. Till och med polisen stoppade dem för att få en bild! Haha!

Otroligt roligt att vara här, att få uppleva detta arrangemang men framför allt få se Kina! När vi går på gatorna här i Yakeshi vänder sig folket om och tittar och pekar och tar kort, vi känner oss lite som apor i bur men alla är så trevliga och ödmjuka så det är liksom bara att le och haka på!

Nu har vi precis varit och shoppat lite, jag ska byta om och ta mig en sväng till utegymmet innan middagen. Lika bra att aktivera sig så man håller sig vaken liksom!!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Sprintrace i 30 gradig värme

SM Tremilen – Så himla gött!

Efter att ha gått i mål, åkt skidor till vallalastbilen, bytt torrt, ätit lite mellanmål, rusat till prisutdelningen och sedan rusat ut på min dricka-langningsposition och sen skyndat tillbaka till huset vi hyrt under veckan, packat ihop, kastat i mig lite mat och sen tagit taxin hit ut till flyget, kom tröttheten över mig. Sa till pappa att jag kände mig oförskämt pigg efter målgång.

Tror jag får äta upp det nu. Har liksom hållit andan och bara kört på sen målgång, men nu kan jag inte komma på planet fort nog och få en timmes sömn ner till Stockholm.

Men ändå - bättre dag och förhållanden för en sista tremil som elittränad kunde jag ju knappast få! Solsken, hårda spår, lagom temperatur och en klassisk tremil med individuell start. Jag och min kropp och knopp i tre mil. Jag njöt av att åka. Av att få finns rytmen och tempot, våga ligga på och emellanåt hålla igen lite. Jag kände mig lite osäker och det gjorde att det kändes som om mitt tempo varierade lite, att jag ”ramlade ut” rytmen ibland. Men överlag kändes det som om jag åkte exakt det jag kunde utifrån vad jag fick ut idag!

Jag hade chansen att hänga på både Ebba och Charlotte men de åkte för fort, och jag vågade inte hänga på av rädsla att hänga på lite för länge och sedan tappa alltför mycket in i mål. Jag låg fyra nästintill hela loppet, med en femton sekunders försprång mot Stina, men när jag mötte henne efter dryga 26 km såg jag att hon närmar sig och sen gick det fortare för henne än mig mot slutet och tillslut fick jag se mig slagen med 6 sekunder av henne, jag blev femma och hon fyra.

Det var skoj att åka idag! Det sprätter fortfarande inte i kroppen, men det skiter jag lite i. Istället njöt jag av att hitta drivet i stakningen och stakning med frånskjut och att plåga mig de där sista sekunderna över krönen. Den enda gången det slog mig att det här är kanske mitt sista lopp som elit, var dagens absolut sista krön så där krämade jag ut det jag hade kvar. En rätt skön känsla faktiskt! Och känslan efteråt - så svårslagen. Man mår så himla gött! Eller egentligen mår man ju rätt pyton, huvudvärk, illamående, total trötthetskänsla och lite lätt feber - men ändå. Så himla gött! 😍

Nu ska jag in genom säkerhetskontrollen och sen boarda planet mot Stockholm. I morgon börjar livet känns det lite som, livet med möten, planering & drömmar. Och så klart träning. Vi mjukstarta dock, för sen drar vi till fjälls över påsk och sen stannar vi nog där ett tag. Känns rätt skönt att successivt få övergå från fokus träning till fokus livet...

So long, hörrni! Hörs snart igen!

Anna

En kommentar på “SM Tremilen – Så himla gött!

Längsta loppet…

... som jag vet om gick av stapeln igår - Nordenskiöldsloppet. 22 mil, alltså 220 (!) km. En utmaning jag någon gång vill prova bara för att. Men samtidigt rätt idiotiskt att prova på om man inte förberett sig. Ordentligt. Jag har pratat med både Britta J. Norgren och Lina Korsgren som ju åkte loppet första året det gick av stapeln, och båda två sa att det var tufft. Riktigt tufft. Att de fick ont, lite över allt och att det inte bara handlade om hur man hanterade loppet, utan hur man också hanterade det efteråt, om man vilade eller tränade och vad man tränade. Sånt glömmer man ju bort ibland. Man tänker att det bara är själva utmaningen som är det som påfrestar kroppen, men det handlar ju också väldigt mycket om vad man gör direkt efter och de efterföljande dagarna. Eller veckorna, om nu utmaningen varit så tuff som exempelvis Nordenskiöldsloppet är. Många blir ju sjuk efter till exempelvis Vasaloppet, och man tänker att det är själva Vasaloppet som tagit knäcken på en. Visst kan det vara så, men jag tror väldigt många slarvar med återhämtningen i form av energi/kost och sömn/vila.

Ofta har jag blivit sjuk efter ett mästerskap och vårt sista lopp har alltid varit det tuffaste som finns inom världscupen - den traditionella tremilen. Och jag kan sätta en rejäl slant på att det mestadels beror på att jag faktiskt inte fyllt på med tillräckligt mycket energi efteråt. Och kanske inte nog inför heller, så att jag har bränt mina reserver under loppet. Och sen ska man inte bortse från den mentala utmaningen att ha genomfört något man länge laddad för, för när det sen är avklarat kan man lätt få lite pyspunka och känna sig låg och nere. Men man kan nog klara sig från sjukdom bara man tänker lite extra på återhämtningen i form av kost och vila.

Så inför mitt längsta lopp i morgon - SM Tremilen - har jag redan börjat ladda upp rejält. Äter och vilar och tar det allmänt lugnt. Grabbarna retar oss lite över hur vi laddar inför en tremil. Ett lopp de ju åker var och varannan helg. Men i och med att vi endast åker det på mästerskap och i Holmenkollen är vi inte särskilt vana att tävla över 45 minuter, och en tremil tar ofta det dubbla. Därför behöver vi ladda, helt enkelt för at vi inte gör det nog ofta. Man vänjer ju sig vid det man gör kontinuerligt, och gör vi det inte återkommande, ja då måste man förbereda sig lite extra. Jag försöker inte att äta särskilt mycket mer, alltså större portioner, utan istället vara mer noggrann med vad jag stoppar in mig. Ett glas extra juice, en näve russin på gröten, lite sylt på mackan. Mer kolhydrater på varje måltid och lite mindre fett för att inte kalorimängden ska bli för stor, man vill ju inte känna sig stinn och tung!

Under loppet kommer vi också få energi, målet är ca var 15e minut. Till en början mest sportdryck, men mot slutet tror jag det kommer bli lite gel och koffein, så som kaffe och/eller cola. Och tror mig - det finns inget som smakar så gott som avslagen cocacola i slutet av ett längre lopp. Om ni inte provat - gör det!

Bilder från de längsta loppet jag har kört - Dundret Runt i fjol. 5 mil. En rolig utmaning där jag faktiskt åkte med egen dricka i ryggsäcken och gel i fickorna på framsidan.

... känns ju dock lite roligt att jag inleder med Nordenskiöldsloppet och avslutar med en SM-tremil, skiljer 190 (!) kilometer på dessa lopp, ena loppet tar över 13 timmar, det andra kring 1.5h... Men det handlar inte om längden eller sträckan, utmaning som utmaning, det handlar om att förbereda sig och anta dem och utmana dem! Oavsett vad det är. Och gilla dem. Kanske det absolut viktigaste. Rädas dem en del, bli nervös och sen bara - njuta av att man förberett sig och ge järnet!

Nu ska vi snart åka upp till stadion och testa igenom vårt material, jag ska göra ett sista förberedande fartdrag. Sedan ska vi äta, köra lite lätt styrka och rörlighet, vila och äta igen. Sånt man gör dagen innan tävling. Vår sista SM-distans i år. Och även om vi nu lägger våra elitkarriärer åt sidan, så ser jag det inte som en omöjlighet att vi står på startlinjen igen nästa år i våra färgglada Anna&Emil Sportklubb-kläder. Kanske får vi ihop ett lag till stafetten..? Vore inte det sjukt skoj?!

So long,

Anna

6 kommentarer på “Längsta loppet…

Kläboklyv..?

.. det kändes som det mesta under dagens sprint handlade om Kläbyklyvet. Tänk att en persons speciella teknik kan bli som efterliknad och omsnackad. Det är faktiskt rätt coolt ändå! Dagens bana här i Skellefteå bjöd på flera tillfällen att få öva på den berömda tekniken, vissa behärskade den bättre än andra och andra körde helt sin egen stil. Och ska jag vara helt ärlig, tror jag man är bäst på det man själv "utvecklat", alltså sitt eget sätt att snabbast ta sig uppför en backe utifrån sina förutsättningar. Men det är roligt att prova på andras för att utveckla sin egen!

Men det blev en rolig dag i skidspåret idag! Min form ska vi inte prata om eller analysera, mer - det var kul idag! Jag var inte särskilt inspirerad att köra i morse, de senaste dagarna har varit speciella. Ja, faktiskt har jag ju aldrig tidigare varit i en sån här situation, att man helt enkelt kanske gör det här för sista gången. Varför jag skriver kanske sista är för att där kan jag ju faktiskt åka igen, om jag vill. Om jag får feeling. För jag, vi, älskar ju det här! Allt som har med det här att göra. Och kanske speciellt att vara ute med klubben. Vår klubb. Med våra föräldrar, vår eminente vallare Lars och testpilot Petter. Ett litet, men ack så bra team. Det gör det så familjärt. Vi har hyrt ett hus, vi fixar vår egen mat och bara är. Det är bara härligt!

Men åter till loppet!

Jag var seg innan jag började testa skidorna, men när jag väl kom in i mina rutiner kom autopiloten igång. Jag körde mina förberedande intervaller, ryck och allt sånt där jag vill få in före start. Gick till starten och kände att "jo, det känns ändå rätt bra att stå här!". Körde så fort jag kunde från start till mål, fegade lite utför, men det hade jag tydligen råd med och sedan fick jag börja ladda inför finalerna. Och vet ni, förr, bara något år tillbaka, h a t a d e jag sprint. Jag tyckte det var så jobbigt att man inte "var i mål" när man gick i mål efter prologen, att man skulle behöva vänta och ladda om. På tok för rastlös för att liksom finna ro i att fokusera på nästa race. Men de sista två åren har jag börjat gilla det mer och mer. Och det känns himla skoj! För även om det här är min sista sprint någonsin, så är jag väldigt glad att jag ändå fick lite revansch till sprinten och få känna glädje till det igen.

Kvartsfinalen var en tuff resa. Jag slet lite med att få fast skidorna och jag var lite för dåligt uppvärmd, men lyckades ändå på något konstigt sätt hänga mig kvar så jag fick en lucky looser plats till semifinalen. Vi bättrade på skidorna, jag försökte hålla kroppen igång och fick sedan åka ett riktigt tufft heat med både Stina, Maria N, Jonna och Ebba. Fick fast skidorna mycket bättre men var ändå inte rapp nog. Helt enkelt. Jag åkte så fort jag kunde, men blev bara femma i heatet och där var min sprintdag över.

En rolig dag som gav lite mersmak men som jag ändå får vara väldigt nöjd över!

Nu ska jag möta upp Sanna H nere i gymmet i Skellefteå och börja träna inför Wedding/Beachen 2018, haha! Skämt å sido, men jag som älskar att träna styrka, och alltid har gjort det, nu kan jag ju köra så mycket eller lite jag vill, och det ser jag verkligen framemot. Dagens mål - att få mesta möjliga träningsvärk. Det är ju ändå några dagar kvar tills tremilen... ;-)

So long,

Anna

6 kommentarer på “Kläboklyv..?

Den vackraste årstiden av dem alla.

Gårdagskvällen bjöd på en riktig stadsprint med allt vad det innebär - feststämning, sol, snabb bana, tuffa fighter å en skön atmosfär till dofterna av souvas. Yes, är man i Lappland så är man!

Att staka 900m på en platt bana har nog aldrig hört till mina paradgrenar men alltid kan man lära sig något nytt. Och efter en vinter med väldigt lite fokus på just stakning (sommartid stakar jag ju var och varannat pass..) så fick jag kämpa för att få fart på armarna, att hitta tajmingen. För även om vi stakar på "vanliga" lopp, är det bara korta sekvenser. Nu var det ett helt lopp, om än kort! 

Och prologen tog mig 1.59min. Benen darrade, för hur jag än går så är det benen jag blir stum i när jag stakar! Jennie visade redan där och då att hon skulle bli något att räkna med. Med ett driv i åkningen som imponerade försökte jag "härma" henne i kvarten och det gick fint. Men i semin var jag allt för långsam i starten att det nästan sket sig, men på det långs upploppet fick jag upp fart på grejerna och hittade träffen. 

I finalen visste jag att starten skulle kunna ställa till det för mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är liksom ingen golf R som gör 0-100 km/H på 3.9s... Nej, sakta men säkert får jag upp farten, men då ser jag redan ryggarna på de framför mig. Och samma sak var det nu! Men återigen fick jag upp farten och efter att ha varit sexa och sist i finalen, tog jag en efter en och till slut var det bara Jennie som korsade mållinjen före mig. Det måste jag var över förväntan! Dock vet jag vad jag ska lägga extra krut på till sommaren... 0-100...

Ett roligt arrangemang och en glad publik som verkligen levde sig in och fick mig att känna mig så välkommen! Helt fantastiskt! Jag trivs så otroligt bra här i norr under våren. Nästa så att jag börjar spana efter en lite koja som skulle kunna husera mig under april... Eller ta med husvagnen upp nästa gång och bara stanna här. (Ska bara övertala herr Jönsson..)


... för säga vad man vill - fjällen i april är det vackraste som finns. Så är det bara. Den vackraste årstiden av dem alla! Och jag inser, vilken tur jag har som får ha det här som "jobb". För i morse åkte jag ut efter Dundretspåret, och jag bara njöt. Och jag inser - detta är mitt jobb! Nog för att det är slitsamma timmar också emellanåt. Speciellt där i oktober och november, men i april, då får man betalt för allt. Kroppen är stark, solen lyser och de viktiga loppen är gjorda, vi behöver inte prestera på topp hela tiden utan vi kan faktiskt njuta. Och det gör jag! Laddar upp med solenergi som jag skrev här i januari.

Och det gör jag, och det kan jag behöva inför morgondagens utmaning runt Dundret - NSD Classic 47 km (den andra etappen här i VW Tour). 

Nu ska här laddas. Kolhydrater. Juice å torkad frukt. Tog precis en kladdkaka å en dubbel espresso. Så jag är redo för att köra lite styrka om en stund för att verkligen vara på tå inför i morgon. Ikväll ska jag inte göra många knop, en kväll i sängen framför tvn känns som en bra uppladdning måste jag säga. Ute lyser solen, ansiktet hettar lite och vägarna blir våta av den varma solen. I morgon ryktas det om moln, hade önskat sol men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag ens kommer reflektera över vädret när starten väl gått... 

So long,

Anna

2 kommentarer på “Den vackraste årstiden av dem alla.

Bubblan.

Ni som följt oss ett tag har nog många gånger hört om den. Bubblan. Den man går in i när det gäller. Den som gör att man är här och nu. I stunden. Fokuset är maxat och knappt någonting når in.

I den har jag varit sedan vi reste ner till Seiser Alm innan VM, och där är jag kvar. Jag tänker stanna här säsongen ut. Behålla kraften inom mig, vara i bubblan. Så det händer inte så mycket här på bloggen. Eller i podden. Men vi lovar, vi kommer tillbaka! Vi ska bara (som Alfons Åberg sa) tävla klart den här säsongens världscup. 

I morgon startar den. Den sista helgen, den sista mini-touren, för den här säsongen. Tre tävlingar i ett (sedan snöstormen som varade det första dygnet) vintrigt Quebec.

Så håll ut. Orden och tankarna från de senaste veckorna kommer. VM. Holmenkollen. De få dagarna hemma. Tills dess kan väl ni fundera på vad ni vill veta om de senaste veckorna? Den här säsongen kanske till och med?

[caption width="4592" id="attachment_12371" align="aligncenter"] För att mota jetlag krävs det en promenad för att finns den godaste cappuccino. En varje-dag syssla här just nu![/caption]
Så länge får ni följa oss på Instagram (@annahaag @skidemil) där det kommer glimtar från vad som försiggår! Och i helgen kommer ett nördtips med många personliga tankar..

So long å tack för att ni förstår att vi vill stay in the bubble as long as possible! 😍👊🏻

Anna

5 kommentarer på “Bubblan.

Höjdsmak.

Idag var det bra jobbigt. Det ska det ju vara, jag menar, alltsom oftast är det bra jobbigt. Men idag var det mer än bra jobbigt. Det var emellanåt riktigt riktigt jobbigt. Så där jobbigt att jag helst av allt hade velat bli dragen i en sån där pulka som små barn får ligga i runt resten av det klassiska andra varvet så jag slapp åka själv...

Det kändes som om syret inte räckte till i luften. Jag flåsade och flåsade och det var som ingen ände på det. Tillslut fick jag lov att lugna ned mig några snäpp och faktiskt gå uppför backen. Och det, det händer inte ofta. Men sen var det som om krafterna kom tillbaka. Jag fick lite återhämtning och på skejten kände jag mig förvånansvärt pigg. Dock var jag lite rädd att gå på samma smäll igen, så jag vågade inte kräma ur helt förrän helt på slutet.

Idag var jag som mest bara glad att ta mig runt, för mer än så fanns inte riktigt där idag. Även om känslan på skejtdelen var ojämförbar med den klassiska delen. Och dessutom fick jag ju spurta i mål mot tyskan Sandra Ringwald. Det var kul! Och där kände jag att det ändå fanns en del i kroppen som jag inte vågat använda mig av innan. Det bådar gott för de återstående racen.

Jag har ju tillbringat en hel del tid på den höjden vi nu är på. Davos ligger nämligen på exakt samma höjd som Canmore. Och jag har provat det mest i träningsväg där. Många timmar, mycket fart. Lite fart och lite timmar. Jag har tränat exakt lika där som hemma, helt enkelt. Men något som skiljer sig från hemma är acklimatiseringen de första dagarna.

Den dagen jag kommer ned eller dagen efter (beroende på hur hårt jag kör första dagen) brukar alltid kännas precis som vanligt. Som hemma. Jag brukar inte känna av höjden nämnvärt, utan det är bara att tuta och köra. Men dagen efter brukar det vara som om jag gräver mig ned i källaren helt brutalt, för att sedan vara helt tillbaka den nästkommande dagen.

Så när jag direkt från start kände att "oj, idag är det en sån där dag", förstod jag att det skulle bli kämpigt. Dessutom är klassiskt svårare just nu i och med att min rygg ogillar alla lägen där jag måst böja framåt. Dvs. stakning och stakning med frånskjut. Diagonal och skejt går mycket bättre!

Så ni kan ju tänka er min glädje när jag ut på skejten kände att "yes, det gör inte ont och mina ben känns piggare!". Då fick jag lite mer energi att gå med, och det behövde jag. Annars hade jag nog varit bra bedrövad i mål... För det är ju aldrig kul när viljan och kroppen inte samarbetar, när man vill mer än vad man kan prestera. Uh, det är frustrerande om något!

Nu ligger jag med benen i högläge, ska snart köra igång några avsnitt på serien jag följer. Sen ska jag försöka gå ut och få lite frisk luft innan det blir behandling och middag. Ikväll är det möte med alla atleter där vi går igenom säsongen, hur de olika arenorna varit, hur tävlingarna fungerat och så vidare. Tycker det är viktigt att delta på sådant då det egentligen är vår enda chans att påverka det vi gör.

I morgon är det vilodag (skönt..) och på fredag är det denna tours enda individuella tävling - 10 km skejt på samma bana som innan OS i Vancouver 2010. Hoppas kroppen och knoppen samarbetar lite bättre då! Jag vet i alla fall att jag inte behöver vara orolig att ryggen kommer påverka hur jag åker då. Och det känns skönt!

Tack för hejaropen!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Höjdsmak.

Ottawa & Gatineau

Vi landade för drygt ett dygn sen. Kämpade med att hålla oss vakna för att snabba på acklimatiseringen till det nya dygnet. Jetlag är ju inte alltid jättelätt, inte heller särskilt kul men något jag lärt mig av amerikanerna som reser mellan tidzoner mer ofta än vi, är att försöka fokusera på annat än just jetlaggen. Att undvika att prata om den och bara acceptera och komma in i den nya rytmen. Det är ju så klart lättare om man är i en grupp där man är ensam om tidsomställningen än i en stor grupp där alla är mer eller mindre trötta hela tiden. Som nu. Men vi vilket fall tvingar jag mig själv in i rutiner med träning, måltider och sömn och hoppas dimman i huvudet snart släpper. Det känns lite som om man går på halvfart..!

Idag har vi hunnit med en hel del. Träning och besök hos den svenska diplomaten här i Kanada. Ett residense inrett med svensk konst och tyger och möbler från Svenskt Tenn. Och trots att huset utstrålade amerikansk storhet (i mått mätt), kändes det ändå svenskt på något sätt! Det bjöds på bullar och smörgåsar. Vi stannade där i någon timme och samtalade om skillnader mellan Sverige och Kanada, om hur landet fungerar och allt mellan himmel och jord. Intressant att träffa någon vars liv kretsat kring frågor om relationer mellan länder där samarbete är den viktigaste faktorn. Något som ju också rätt viktigt för oss också! 

   
 
Och som om inte dessa aktivitet var nog hann jag och Ida med en joggingtur med mål på att finna en go-kaffe och mellanmål inne i Ottawa. Btw - en väldigt fin stad!
   
   
För att inte tala om stället där vi var och åkte skidor idag - Nakkertok Nordic. Ett privatägt längdskidsparadis bara 20 min från Ottawa/Gatineau. 

   
 
I morgon ska vi testa banan här bredvid hotellet. Och få dagen att gå. Tisdagen närmar sig då touren drar igång, men än har vi några dagar på att acklimatisera oss och läsa några sidor i boken. Vardagsysslan här. ?
So long,

Anna

0 kommentarer på “Ottawa & Gatineau

Back on track, Emil?

Hej Emil!

Long time no seen, hur är det med dig egentligen?

Du, det är bra. Har verkligen haft en vinter där mitt tålamod har fått prövats med en säsongsinledning med stor osäkerhet då jag har förändrat mycket i min träning. Inledde säsongen bättre än vad jag hade vågat hoppats på ändå, eftersom de förändringar jag gjort påverkat min teknik. Så dessa resultat bär jag med mig.

Sen efter Touren så pressade jag mig lite för långt, över gränserna, samtidigt som ett virus började krypa upp. Och då när jag pressade luftrören så blev det en jäkla käftsmäll som tagit alla dessa veckor att läka. Så jag har fått tagit det väldigt lugnt en period. Så istället för som planerat få prestera på topp i mina favorittävlingar i Stockholm och Drammen. Istället fick jag stå på sidolinjen och bli inspirerad. Vissa säger att det ska vara bra, men jäklar. Jag tyckte mest det vara bara drygt!!

Nu är jag i alla fall igång och tränar som vanligt, men efter många veckor borta så är ju kanske inte formen där den borde. Jag har ingen aning om var jag står!

[caption id="attachment_10012" align="aligncenter" width="600"]29.11.2015, Ruka, Finland (FIN): Emil Joensson (SWE) - FIS world cup cross-country, 15km men, Ruka (FIN). www.nordicfocus.com. © Modica/NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. www.nordicfocus.com. © Modica/NordicFocus.[/caption]

Är du back on track?

Jag vet faktiskt inte. Det är svårt att veta. Mina luftrör fick ju sig en rejäl smäll under Touren, och de är fortfarande väldigt känsliga. Så jag har kontakt med vår läkare, Pliggen, i princip var och varannan dag för att utvärdera hur jag reagerar på ex intervaller. Det här är ju något nytt för mig, men samtidigt inget unikt. Det handlar om att lära sig hantera det och veta var gränsen står. Så man slipper stå där i målfållan i Oberstdorf och hosta.. :-) Onödigt så här i efterhand kanske, men det är ju så kul att tävla att man ibland glömmer bort att känna efter så mycket som behövs!

Hur känns det att få stå på startlinjen till helgen, i Lathi där du vunnit ett par gånger?

Det känns oerhört kul att få tävla igen, speciellt med de minnen jag har ifrån Lathi och i och med att det kommer gå ett VM av stapeln där nästa år.

Finns VM redan nu med i tankarna?

Oh ja! Eftersom jag har haft sånt långt uppehåll från tävlingarna, så har tankarna legat där framme, på VM i Lathi nästa år.. Nu när vi har haft en riktig mellansäsong, där vi inte fått ut så mycket och inget har egentligen fungerat till hundra procent,  så känner det väldigt kul att få åka till VM-arenan och faktiskt redan nu dra igång den riktiga uppladdningen mot VM i Lathi nästa år.

Vad mest ser du mest framemot den närmaste tiden?

Nu får vi se vad som kommer framöver, jag vill inte riskera något för nästa år. Så jag måste göra rätt val, tävla eller inte tävla det vet jag inte. Framför allt vill jag ju vara i form till säsongen drar igång nästa år, och jag vet att om jag utmanar för mycket nu så kan jag riskera den viktiga försäsongträningen. Så vi får se vad som händer framöver, vilka tävlingar jag åker eller ej. Skidåkningen handlar om tålamod, och det har jag verkligen fått prova på i år! Och jag vill vara så bra förberedd jag bara kan till att dra igång den nya säsongen i april/maj.

Vad har du gjort och tänkt på för att hålla humöret upp de här veckorna?

Det värsta man kan hamna i de här situationerna är att man börjar tvivla på om man är sjuk eller ej, men samtidigt vet man att tänker man tanken att något är fel så är det oftast det. Och man blir ju verkligen nere av att inte få göra det man själv vill, stressad och frustrerad. Men när man är frisk igen, tillbaka i planen och får träna och tävla, så kan man nästan skratta åt hur man tänkte och betedde sig när det strulade. Det jag i alla fall fått uppleva är hur mycket jag älskar att göra det jag faktiskt gör, hur inspirerande och motiverande det är att titta på Vinterstudion på helgerna och veta att snart snrat får jag själv vara med där och tampas! Så det gäller att ha tålamod och fortsätta tro på att man kan. Svårare än så är det inte. Men ibland är det svårt nog.

Då får vi önska ett stort lycka till i Lathi!

Tack, det kan behövas. Det ska bli sjukt kul att äntligen få dra på sig nummerlappen igen och få prova VM-banan utan för hög förväntningar och krav på prestation.

0 kommentarer på “Back on track, Emil?

Nedåt. Och sen upp. Och förhoppningsvis mer uppåt!

Om gårdagen var en nertur med allt vad det innebär (dåliga tankar, frustration, besvikelse..) så var dagen en knuff i rätt riktning. En knuff att ibland måste man bara våga sluta älta och vara besviken och less, sluta nedvärdera sig själv och bara skit i allt och ta nya tag.

Så gjorde jag idag. Jag kämpade med allt innan start. Frågade mig själv varför jag gör det här. För vems skull jag åker. Och alla de där andra frågorna man kan ställa sig själv för att få tankarna att vända.

För svaret på alla frågor är ju att jag älskar att tävla i skidor och då är det väl lika bra att göra det bästa i varje situation och bara ge allt man har för dagen och sen på ett sätt hoppas på det bästa. För mer kan man ju inte göra.

  
Foto: Nordic Focus Photo

När startskottet gick idag var jag inte riktigt med på noterna. Kände mig rent av ovan. Men sen kom jag igång och det var det bara att köra. Sakta men säkert klättrade jag uppåt i resultatlistan. Kände att jag hade mycket energi och kraft i kroppen idag och blev emellanåt lite hämmad av att jag inte kunde ta mig fram. Men med den dåliga starten jag gjorde får jag skylla mig själv. Alltid lär man sig något av alla situationer man hamnar i!

Och dagens lärdom är helt klart att vill jag ha något att göra med placeringarna längre fram (där jag vill och enligt mig ska vara) så måste man vara med från start. Punkt slut. Och den lärdomen tar jag med mig! Precis som känslan av att det fanns mer i kroppen idag och hur fort det kan vända om man bara tillåter sig själv att glömma och gå vidare. Att inte älta. Att en genomkörare som gårdagen verkligen får igång systemet, om så inte helt fullt till idag så i alla fall ett himla stort fall framåt!

Nu ska jag ta en middag on the go här i Ytterhogdal och sen ser jag framemot en lugn kväll hemma innan jag tar tag i en ny vecka i morgon med nya utmaningar.

Tusen tack för alla hejarop på plats i Falun, man kan ju inte annat gilla än att raca i Falun! 

So long,

Anna

2 kommentarer på “Nedåt. Och sen upp. Och förhoppningsvis mer uppåt!

Nöjd å nöjd – en tourensammanfattning

Nja, att använda ordet nöjd när jag sammanfattar min tour känns inte riktigt bra. Jag hade hoppats på mer. Ganska mycket mer faktiskt. Men sån är sporten, det går inte alltid som man vill. Även fastän jag gjort allt som stått i min makt för att vara i den form jag ville vara i när touren drog igång. Så här i efterhand, så är det inte mycket jag hade velat ändra på. Jag har gjort vad jag kunnat för att komma i form. Visst önskar jag att jag sluppit de där veckorna av förkylning i september och oktober. Det hade jag kunnat klara mig utan. Men nu är det som det är! Och det är bara att acceptera läget, och det gjorde jag. Dock ska det bli skönt att komma hem nu, och ge mig själv lite tid att komma ifatt igen. Få ladda i lugn och ro för resten av årets alla lopp. Jag vill verkligen åka så mycket jag kan. Jag är faktiskt redan sugen på att tävla igen, det var jag direkt jag gick i mål igår. Men min kropp säger annat. Den behöver några dagar med återhämtning. Ryggen är så mör, benen har jag inte ens vågat känna efter i än. Få tillbaka aptiten på mat, och inte bara äta för att man måste. Vräka i sig, så som det känts som om man gjort under touren. Sportdryck och återhämtingsdryck, energibarer, mellanmål och spagetti bolognese. I 39 dagar. Jag ska härmed lova mig själv att inte tillaga en endaste pastarätt den kommande veckan.. ;-)

 
Åter till ordet nöjd då. Nej, jag är inte nöjd. Jag är glad att jag genomförde touren. Att jag höll mig frisk. Att jag gjorde en del bra prestationer. Frustrerade över att jag ramlade i prologen i Oberstdorf och över att jag vill så mycket att jag spänner mig själv och inte åker som jag kan på de kortare etapperna.. Erfarenheter rikare av hur viktig kosten är under touren. Nöjd över samarbetet med min vallare. Glad över gemenskapen i gruppen, stämningen har varit på topp trots att många av oss varit frustrerade och less. Och så har det inte alltid varit. Jag trivs i gruppen. Det är roligare att tävla än vad det varit på många år. Jag har inte särskilt ont i kroppen heller, problemen jag har haft de senaste åren börjar vara under kontroll även om jag känner av dem när jag börjar bli sliten. Men så är det för alla!
  
Så jag är glad att jag åkte touren i år! Min åttonde tour. Jag förbättrade statistiken igår genom att gå i mål i alla fall, nu har jag genomfört femtio procent av de TdS jag startat. Och det är jag NÖJD över!

  
Jag tar med mig det som fungerat, utvärderar det jag gjort sämre och skriver upp saker jag ska tänka på inför nästa år. Sånt som fungerat nu och sånt jag önskat jag gjort bättre.

Och nu börjar den långa resan hem, efter trettionio dagar borta känns det väldigt skönt att snart snart få sova i min egen säng. Gå i mina egna kläder. Laga min egen mat. Träna när jag vill. Köra lite styrka. Titta på tv.

Frustrationen jag känt när det inte fungerat, lagrar jag i kroppen och sen använder jag den som energi när jag återigen ska tävla om någon helg.

Tack för alla hejarop och pepp och kommentarer och ALLT under de här dagarna! Gud vad glad jag är att jag har ert stöd! Och jag tror nog ni börjar känna mig vid det här laget, ni vet ju vad mina mål och drömmar är och ni ser nog min frustration när det inte blir som jag vill, precis som ni ser min glädje när jag själv tillåter mig själv att vara nöjd. Och att var nöjd emellanåt, måste jag vara. Annars orkar jag inte. Att alltid bli frustrerad och besviken gör ingen glad, framför allt inte mig. Det kostar bara energi. Så jag försöker vara rättvis mot mig själv och vara nöjd emellanåt. Nöjd över saker jag gjort bra, och ta med mig det och faktiskt skita i resten.

Nu ska jag ta några dagar med Herr Jönsson i huset och bara vara, så får vi se vad som händer sen. Om det blir en tur till fjällen för att träna eller tävling eller något annat. Jag ska försöka ta dagarna lite som de kommer. Njuta efter trettioniodagar hemifrån.

So long,

Anna

4 kommentarer på “Nöjd å nöjd – en tourensammanfattning

Inåt. 

Skrev nästa exakt samma ord på instagram (@annahaag), men vill ändå skriva här.

Ibland behöver jag vara rädd om min energi. Vända tentaklerna inåt, fokusera på mitt eget och stänga av min omtanke om allt och alla och bara vara. 

  
  
Så inläggen här har varit lite på paus, och kanske kommer det vara lite så framöver. Jag har en massa nördtips i huvudet, men även de får ta lite paus. Men jag kommer åter. I promise! Nu ska jag bara slappna av lite och vända alla tentakler inåt och samla på mig så mycket energi jag bara kan. Göra mig redo för alla åtta tävlingar som startar på fredag.

Håll alla tummar och tår och sänd lite extra energi till mig! ??

So long,

Anna 

6 kommentarer på “Inåt. 

Att ha premiärat av sig.

Så var den riktiga premiären över. Med blandade känslor som ni nog vid det har laget har förstått. Resultatet var verkligen ingenting att hurra över, inte heller mitt val av klassiska skidor (men som jag nog kan lära mig mycket av) men med en avslutning som gav mig en kick mot det som kommer. Jag är oavsett glad att premiär-helgen i den vita landslagsdräkten är avklarad. Alltid lika nervöst. Oavsett hur gammal jag blir, kommer jag alltid ha premiär-nerver. 

Även om jag faktiskt är mindre nervös för VC-premiär än den på hemmaplan. Varför då kan man ju undra? Jo, helt enkelt för att jag känner mig mer hemma med landslagets alla rutiner och människor, än de hemma. För att det oftast är med landslaget jag är ute med. Och så har det varit de senaste 10 åren. Jag är nog en slags vanemänniska ändå.

  
Tillbaka till tävlingen i lördags.

Det var lite smålurigt före, men bra mycket bättre än de luriga föret de hade i Kuusamo helgen innan. Men cirka tjugo minuter innan start fick jag tillbaka mina klassiska skidor efter att man hade vallat på lite extra på dem. Samtidigt kom de med ett par ruggskidor (dvs ett par skidor utan fästvalla, där man istället ruggat upp ytan där man vanligtvis har fäste, funkar ofta i svårvallade fören kring +/- 0°C) som gick mycket lättare än mina klisterskidor och som jag hade fäste på. Så jag valde dem. Visste att det var en chansning, men jag är inte helt van att åka på ruggskidor och vet med mig att det ofta är sådana fören under ex. Tour de Ski, så jag kände att jag behövde öva på det. Så jag gjorde den chansningen.

Skidorna var snabba, men i stället för att åka avslappnat upp i backarna, driva ut steget och vinna mark, så fick jag istället jogga bredvid spåret för att få fast skidorna och det kostade energi. Något jag fick betala för på första skejtvarvet, men sen var det som om jag återhämtade mig och krafterna kom åter på det andra och sista skejtvarvet. Helt plötsligt hade jag en växel till att lägga in, tekniken flöt och det var riktigt skoj att åka. Att få känna sig lite stark!

Så det tar jag med mig från helgen. Lärdomen av hur man hanterar rugg och känslan av att kunna växla upp ett snäpp, till den där tävlingsfarten som ju krävs för att åka fort nog. Till helgen hoppas jag finna den redan från start!

Och trots att det inte blev som jag tänkt på den klassiska sträckan, så kunde jag hålla huvudet kallt. Analysera min åkning, fokusera på rätt saker. Växla mellan delteknikerna. Jag höll mig helt enkät cool och tänkte rätt. Och det var kul! Det var riktigt kul att tävla! Så kul att jag trots att jag inte åkte stafetten i söndags, fick lov att åka ut och bränna av fem snabba kilometrar på banan som de sen tävlade på. Fick ur mig lite adrenalin och fick känna på syran i backarna. Det var skönt. Och det gjorde det lättare att stå vid sidan om och heja fram min lagkompisar!

Nu ska jag ladda vidare här i Davos. Träna lagom, lapa sol och äta god mat. Läsa lite och sova gott. Ladda upp mig för femton tuffa kilometer här på lördag. På 1550 meters höjd över havet. Lite mindre syre i luften, lite flåsigare och än viktigare att hitta sitt tempo och sin fart. Att inte gå över gränsen till syra, då återhämtningen är så mycket sämre här än nere på låg höjd. Det är en utmaning!

So long,

Anna

En kommentar på “Att ha premiärat av sig.

Så lätt värt det.

När man blir så där less att man känner tårarna bränna bakom ögonlocken kan nog folk i allmänhet fundera på om det är värt allt slit. Alla dessa känslor över en sån småsak som sin idrott. Frågan är säkert befogad, men för mig är det så lätt värt det. För ibland går det kasst, trots att man egentligen vet hur det ska gå, så bor den där obotliga optimisten inom mig som gör att jag alltid, i alla lägen tänker positivt. Men ändå, ändå är allt så värt det.

Visst jag blir arg. Less. Frustrerad. Men ändå.

Jag älskar det här. Det är det bästa jag vet att göra. Och det kommer jag alltid tillbaka till när det inte blivit som jag tänkt. Och tur är väl det!

IMG_0146

Just nu finns det ingen kraft och styrka kroppen.  Jag behöver dra lite i handbromsen, låta kroppen återhämta sig lite. Att inte åka Kuusamo var en plan sedan länge, och just nu känns det beslutet så rätt. Jag har stannat kvar i Bruksvallarna för att få lugna pass här på fjället. Coach Stattin är också här med mig, vi tar ett pass i taget och låter min kropp suga åt sig av all den träningen jag givit den på slutet. Ger den kompensation så jag ska flyga fram på skidorna så småningom om. För just nu finns inte farten i benen, men snart så. Snart ska jag finna racerbilen inom mig. Jag vet att den finns där. Jag har känt av den i år. 

Nu har jag lagt helgens lopp bakom mig och jag tror inte det krävs mer kommenter på dem. Gjort är gjort. Tar sikte framåt. Uppåt. Håller fast vid min plan. Inte älta. Tar med mig det jag gjorde bra, inser vad som påverkat det som gjort att det blir som det blir. Accepterar och går vidare. 

Tack för att ni fortsätter heja på oss, vi behöver ert stöd! Och all denna känslostorm för ingenting värre än sin älskade sport, så lätt värt det. För jag älskar det här. Jag älskar att tävla. Utmaningen. Fajten. Att ingenting är givet. Man vet aldrig hur det ska gå. Jag älskar att åka skidor. Och jag vet, snart kommer det smälla i mina ben också. Men inte just nu. Snart.

So long,

Anna

5 kommentarer på “Så lätt värt det.

Den där himla tävlingsdjävulen.

Sitter här i stugan och väntar på att den försenade lunchen ska vara klar. Fortfarande klädd i understället jag tävlade i och hostar och rosslar. Precis som jag gissar de flesta gör just nu, efter att tävlingspremiären är avklarad. Luftrören är inte vana, där av rosslet. Men det var inte bara luftrören som var ovana idag.

Ojoj. Tänk. Det här är ju det enda jag gör, faktiskt det enda jag kan till hundra procent. Och ändå känner jag mig så enormt ringrostig. Eller kanske inte fullt så ringrostig med alla rutiner, det kommer jag in i fort. Men vanan att ge allt. Det är just det man är ovan vid, att man ska starta när det femte pipet ljudet och sen bara ge allt. Under helt träningsåret gör jag ju det mesta för mig själv, startar intervallen när jag känner mig redo och allt sånt. Aldrig har jag publik. Aldrig åker jag med nummerlapp. Aldrig att jag får tider hur jag ligger till. Aldrig att det när jag är klar publiceras en resultatlista. Ett par gånger under sommaren kör vi kanske ett testrace, men det är inte alltför ofta. Så det är det är det där själva tävlingsmomentet som är det ovana. Och det jag absolut gillar mest! Det som får mig att visa hela mitt spektra av känslor och humör. Jajamensan. Jag kan vara en riktig jävlig ibland. Och ibland sprudlar som jag en liten prinsessa som får allt hon pekar på.Idag var jag inte prinsessan direkt..

Helt enligt plan, så är jag inte i form nu. Helt enligt plan är jag nertränad med trötta muskler. Men ändå är jag ju en sån himla tävlingsmänniska så när jag står där på startlinjen så glömmer jag all fakta, jag ska bara ge allt och vara på tårna. 

Men så är det ju inte alltid.

Och så var det verkligen inte idag. Men som jag kämpade! Med stumma ben, slipprande skidor och luftrör som fick sig en liten chock av all denna ventilation i kylan. Fokuserade på att ge allt, försöka återhämta mig i nedförsbackarna och kriga mig uppför. Inget kom dock gratis.

De flesta av er vet ju kanske vad andra andningen är? När man är i normal form, så kommer man in i den efter ett par minuter. För mig är alltid den första kilometern jävlig. Riktigt jobb. Sen kommer jag in i andra andningen och kan återigen ge allt och öka och bara köra. Sen blir det kämpigt mot mitten och sen blir det lättare mot slutet. Så är det oftast för mig.

Är man i toppform så går det av bara farten hela tiden. Det är riktigt jobbigt, men man liksom känner hur man vinner mark, hur värt det är att verkligen ta i. 

Idag kom jag aldrig in i andra andningen. Kanske stressade jag för mycket, eller så är det bara enligt min plan. Jag ska inte vara pigg, alert och stark nu. Det ska jag vara så småning om. Sen. 

Och annorlunda mot tidigare år, är att i år ligger faktiskt allt mitt fokus på Tour de Ski. Så istället för att släppa upp på träningen nu, tävla sig i form fram till jul och sen gå in i träningsperiod igen så är ju nu helt plötsligt inne i en formtoppningsperiod mot Tour de Ski.

En sån period pågår i ca 6-8 veckor, beroende på hur man lägger upp det. Idag är det 42 dagar kvar till Touren drar igång i Lenzerheide. 6 veckor exakt. Och tills dess, då jäklar ska det smälla i benen när jag attackerar backarna. Då ska det spurta snö om stavarna när jag hugger i den för att staka. Blicken ska fästas vid toppen av backen och inget annat ska finnas i mina tankar än att ta mig dit upp så fort jag kan. Tekniken ska vara perfekt. För mig. Och vågar jag nu bara följa min plan, och tro på det jag gör, så är det ingen omöjlighet…!

I morgon tävlar jag igen. 10 km skejt. Kanske går det bättre, kanske går det sämre. Kanske svarar kroppen bättre än idag, eller sämre. I morgon vet vi. Det jag vet, är att varje lopp jag gör, tar mig närmare den formen jag vill ha. Och det ni, det är en enorm motivation i sig. Och ett litet plåster på såren för tävlingsdjävulen när resultatet inte blir vad den vill.. För hur mycket jag än vill och ska och borde låta bli att fokusera på resultat, så är det så himla svårt när man har den där tävlingsdjävulen sittande på axeln som vill allt, jämt. 

Håll tummarna i morgon! Då kan ni dessutom se oss på på Vinterstudion på SVT.

So long,

Anna

3 kommentarer på “Den där himla tävlingsdjävulen.

Nervös.

Dagen före dagen med stort D. Hur många gånger har jag inte suttit här i Bruksvallarna med dessa fjärilar i magen, osäkerheten var man står och ovanan inför det som efter i morgon kommer vara mitt vardag i fem månader framöver. Man kan tycka att jag borde vara cool lugn vid det här laget. Veta hur allt går till, jag menar, jag är ju inte direkt nybörjare i gemet, men jag kommer nog aldrig vara den som går in mot en ny tävlingssäsong utan att vara nervös. Utan att tänka om det jag gjort varit nog. Jag är för mycket perfektionist för det.

Och jag vet att Tobbe Fredriksson en gång sa, att ju äldre han blev, desto mer nervös blev han inför loppen. Jag tror det ligger lite sanning i det. Visst, jag var mer orolig när jag var yngre, men ju äldre man blir, desto mer vet man ju exakt vad det är som väntar. Och man vill ju inget annat än gå över den där mållinjen i morgon och känna att man gjort precis allt. 

Jag är inte nervös hur jag ska åka gentemot andra, mitt resultat. Jag är nervös inför det faktum jag av någon anledning inte kommer ge allt jag kan under loppet, att jag ska vara förbannad på mig själv i morgon kväll för att jag inte gav det jag kunde.

IMG_0157

Så det är jag nervös för. Och det kan enkelt sammanfattas med; jag är min egen största konkurrent. Och i morgon vill jag verkligen ge den konkurrenten en bra match.

Banan är speciell. Den kan delas in i tre intervaller, men ganska lång vila emellan den första och andra. Banan är 3,3 km och eftersom vi ska åka 5 km i morgon, kommer vi först åka ett helt varv och sedan avsluta med att åka sprintbanan ett varv innan vi går i mål. Upp till toppen på det långa varvet, är det ca 1,5 km. Så det blir en lite längre intervall, innan vi glider ned mot stadion och åker sprintbanans backar innan vi åker in på stadion och åker ett helt varv på sprintbanan som består av en kulle på stadion och sedan tre stigningar på banan med ganska långa krön där det gäller att fortfarande ha krut at ge allt över krönet för att få fart med sig innan vi åker in på stadion och tar den sista backen innan vi glider in mot spurten och mål.

Jag hade nog ändå önskat att vi hade fått åka hela fem kilometersbanan som finns här i Bruks, den är mycket mer utslagsgivande på det sättet att det är längre backar. Och det passar mig bättre. Men morgondagens bana kommer bli en bra utmaning, att våga växla mellan tekniker för att behålla högst möjliga fart och fokusera på det man gör här och nu, och inte tänka längre än nästa stavtag.

Så det är mitt mål i morgon, det och att ge min största konkurrent en bra match. Så det ska jag ladda för nu. Yes. Och lyssna på tjattret av våra mammor, papporna som mumlar medan de pysslar på med olika saker mellan gångerna de tittar till telefonen för att se om vädret förändras och titta menade på Emil emellanåt och sucka lite i samförstånd samtidigt som vi njuter av att ha våra föräldrar runtomkring oss, precis som när vi var yngre och åkte runt och tävlade i Sverige. Det är så här jag minns helgerna som barn och ungdom, och därför njuter vi lite extra nu. Av att få tävla hemma i Sverige, vara med klubben och få världens bästa service av våra föräldrar som inte vill något annat än vårt allra allra bästa.

So long & håll tummar och tår för dagen med stort D - tävlingspremiären!

Anna

3 kommentarer på “Nervös.

Tourernas vinter.

Vintern närmar sig med stormsteg. Känns som om det nyss var maj. Vi drog iväg till Kanarieöarna för att starta igång säsongen. Tävlingarna kändes långt långt borta. Formen svajade som aldrig förr. Att träna veckor över 25 timmar kändes ofantligt.

Och nu sitter jag här. Och det är veckor kvar till säsongen drar igång. Snart kommer jag kunna se den första snön falla ned på fjällen på andra sidan sjön. Få hoppa bort den första isen som lagt sig på vattenpölarna när jag springer. Mössan blir obligatorisk. För att inte prata om vantarna.

P1130462

P1130467

P1130468

Det är nära nu!

Men är vi redo?

Känner man sig någonsin helt redo? Jag tror inte det. Vi gör allt vi kan. Försöker utveckla våra svagheter, förstärka våra styrkor. Fokusera på detaljer som vi inte gjort tidigare. Bli starkare. Gör rätt.

Och om vi lyckats, det kommer vi inte veta förrän vi avslutar säsongen i Canmore i mars nästa år. Kommer det här vara året då vi lyckas? Kommer det vara året då vi har någon peak, men däremellan är för sliten från träningsåret för att kunna prestera jämt och jämnt? Ingen vet.

Och det är ju det som är charmen. Att inte veta. Att bara kunna göra sitt bästa.

Så vi fortsätter så de veckor vi har kvar att träna. Försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och njuta av att få vara hemma lite mer än vad vi kommer kunna vara i vinter, speciellt i början av vintern.

Årets stora mål är ju Tour de Ski.

Och i år vill jag verkligen försöka satsa mot det. Det får bli årets mästerskap helt enkelt. Förr har jag tyckte att det varit skönt att ha haft ett ”mellanår”, men när fjolåret blev som det blev så är jag taggad på att få ha känslan av ”mästerskap” i år också. Och då får Tour de Ski vara det.

Sen som om inte Tour de Ski var nog, så kommer vi även att avsluta säsongen med en Tour i Kanada. Med start på östkusten och avslutning i Canmore. Canmore har vi varit och tävlat i förr, speciellt åren kring OS i Vancouver, men det kommer bli några nya orter. I alla fall för mig. På östkusten.

TdS kommer att börja i Schweiz i år, på samma höjd som Davos (och Socchi) så det gäller att tänka till och vara lite smart i år… Om någon vecka ska jag göra planeringen för säsongen, fundera till rejält vad jag kan tro är det bästa för mig.

Än är ju inte en lagutagning klar, men jag gör ändå alltid en planering som utgår från ett läge där allt är ”normalt”, dvs att jag kan åka det jag vill. Sen vet man aldrig vad som händer. Sjukdomar eller skador kan man aldrig styra över, men man kan alltid hoppas på det bästa och gör allt som står i ens makt för att få det utfall jag själv önskar.

Så denna vintern kommer gå i Tourernas tecken. Spännande tycker jag! Dessutom kommer vi ju tävla i Falun i februari. Det kommer bli skoj. Kanske en revansch från i fjol? Det vore ju skönt.. :-)

So long,
Anna

7 kommentarer på “Tourernas vinter.

Oops. Blev visst ett race till.

Sitter på hotellrummet i Mosjøen, Norge, och ska strax gå ned till banketten (en av anledningarna till att det är så kul att få tävla på våren, nämligen chansen till att få piffa till sig lite mer än vanligt. You know high heels, make up och lite glitter i öronen..). 

Hit kom vi i förmiddags efter en tidig uppstigning i ottan i Östersund i morse. 15 mil efter svenska vägar och sedan 25 mil efter de norska (berömda) vägarna. Genom skog och dalar. Åkermark, skog och fjäll. Att naturen kan förändras så på den (ändå) korta sträckan är häftigt. Jag satt med näsan tryckt mot rutan nästan hela vägen. Ja, förutom när jag hade fågelholken öppen (sov reds.anm).. Kunde inte sluta titta och på vissa ställen önskade jag att jag hade haft tid att stanna för att föreviga det vi passerade. Där sjöarna möter stranden, vattnet är så lågt så man ser så mycket mer. Där åkrarna med de ensliga husen på kanten sluttar ned mot vattnet. Fantastiskt vackert.

Åter till ämnet. Tävling.

Ja, här i Mosjøen har jag alltså tävlat. Säsongens tredje sprint, men en av de absolut kortaste i min karriär. Men trots att det bara var ca 1 min arbete i prolog och semi och 2 min i final, så hann man ändå bygga på sig sån syra att benen var som raka telefonstolpar när jag korsade mållinjen. 

   

  

  

 

I prologen blev jag fyra, men om jag hörde rätt var det väldigt tajt mellan ettan (tror det var Barbro Kvåle) och mig som var fyra. Kanske kan klassificera den som den bästa prologen i min karriär? ;-)

I semifinalen (hoppade kvarten till mina bens glädje), åkte jag in som två och blev direkt kvalificerad till finalen.

I finalen var jag inte alls med i matchen från början, låg 5-6a, men i motvinden tillbaka på andra varvet plockade jag en del och lyckades passera Katja Visnar precis innan kurvan mot upploppet och blev tre, just bakom spurtduellen mellan norskorna Kvåle och Mari Eide. Det var verkligen kul idag!

Det här var nog dock säsongens sista tävling. Eller egentligen blir det ju säsongen första, då säsongen 2015-2016 faktiskt började i måndags. :-)

Nu: bankett!

So long,

Anna 

3 kommentarer på “Oops. Blev visst ett race till.

I Oslo!

För någon timme sedan checkade jag in på hotellet uppe på Holmenkollen i Oslo. Solen sken från en klarblå himmel och det luktade vår så det stod härliga till! Men jag har lite svårt att ta in det hel. Det där med vår. För än pirrar det i magen när jag tänker på skidor, nummerlapp och tävling. Några dagar till. Sen ska jag ta in den där vårkänslan som överrumplar en med jämna mellanrum när solen värmer i ansiktet och snön är ett minne blott, förutom på själva skidspåret.

Att jag lyssnade på kroppen förra helgen gjorde susen. Jag låg i soffan i princip hela helgen. Slumrade till emellanåt och sov mer än vad jag vanligtvis behöver per natt. Åt gjorde jag också. Men orkade knappt lyfta ett finger. Försökte hjälpa Emil med allt pyssel på gården, men det slutade alltid med att jag fick gå in och vila. Eller att jag frivilligt anmälde mig till att fixa mat.

Orken fanns liksom inte där. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag kände mig som en urvriden trasa.

Så jag vilade. Och vilade. Blev lite fundersam varför jag var så trött, så jag ventilerade mina funderingar med herr doktor. Men han var inte det minsta fundersam, så tillsammans gjorde vi en plan vad jag skulle hitta på. En plan som i stora drag innebar att lyssna på kroppen. Prova lite mer för varje dag, men inte glömma att lyssna på kroppen. Så sakta men säkert har jag blivit piggare i veckan och igår brände jag av ett rejält hårt fartpass. Ett som jag kört med jämna mellanrum i vinter, och som gjorde att jag kunde jämföra känslan igår mot de tidigare tillfällena.

Och kroppen kändes helt ok. Kanske till och med bra.

Så jag kände att all det där suget jag har konserverat i kroppen sedan VM, allt det där tävlingssuget, det var redo att användas. Så jag tackade ja till att gå tremilen här i Kollen på söndag.

Hur kroppen svarar på en sån rejäl urkörning som en tremil, det vet jag först på söndag. Men oavsett är jag väldigt glad att vara här, och väldigt glad att få några mer race denna udda säsong. En säsong där jag för en gångs skull börjat göra resultat som jag har känt mig någorlunda tillfreds med. Bra mycket bättre än de senaste säsongerna. Och jag är glad att få åka årets sista VC-lopp.

Och nästa helg blir det årets sista "riktiga" tävling - SM i Kalix med tremil och team sprint. Men först, 30 km skejt masstart här i Oslo. Jippie jieehoo!

So long,

Anna

Psst. Även om jag längtar och ser framemot söndagen, så kan jag lova; jag kommer vara sjukt nervös. Puh. :-)

2 kommentarer på “I Oslo!