Close

tävling

SM Tremilen – Så himla gött!

Efter att ha gått i mål, åkt skidor till vallalastbilen, bytt torrt, ätit lite mellanmål, rusat till prisutdelningen och sedan rusat ut på min dricka-langningsposition och sen skyndat tillbaka till huset vi hyrt under veckan, packat ihop, kastat i mig lite mat och sen tagit taxin hit ut till flyget, kom tröttheten över mig. Sa till pappa att jag kände mig oförskämt pigg efter målgång.

Tror jag får äta upp det nu. Har liksom hållit andan och bara kört på sen målgång, men nu kan jag inte komma på planet fort nog och få en timmes sömn ner till Stockholm.

Men ändå - bättre dag och förhållanden för en sista tremil som elittränad kunde jag ju knappast få! Solsken, hårda spår, lagom temperatur och en klassisk tremil med individuell start. Jag och min kropp och knopp i tre mil. Jag njöt av att åka. Av att få finns rytmen och tempot, våga ligga på och emellanåt hålla igen lite. Jag kände mig lite osäker och det gjorde att det kändes som om mitt tempo varierade lite, att jag ”ramlade ut” rytmen ibland. Men överlag kändes det som om jag åkte exakt det jag kunde utifrån vad jag fick ut idag!

Jag hade chansen att hänga på både Ebba och Charlotte men de åkte för fort, och jag vågade inte hänga på av rädsla att hänga på lite för länge och sedan tappa alltför mycket in i mål. Jag låg fyra nästintill hela loppet, med en femton sekunders försprång mot Stina, men när jag mötte henne efter dryga 26 km såg jag att hon närmar sig och sen gick det fortare för henne än mig mot slutet och tillslut fick jag se mig slagen med 6 sekunder av henne, jag blev femma och hon fyra.

Det var skoj att åka idag! Det sprätter fortfarande inte i kroppen, men det skiter jag lite i. Istället njöt jag av att hitta drivet i stakningen och stakning med frånskjut och att plåga mig de där sista sekunderna över krönen. Den enda gången det slog mig att det här är kanske mitt sista lopp som elit, var dagens absolut sista krön så där krämade jag ut det jag hade kvar. En rätt skön känsla faktiskt! Och känslan efteråt - så svårslagen. Man mår så himla gött! Eller egentligen mår man ju rätt pyton, huvudvärk, illamående, total trötthetskänsla och lite lätt feber - men ändå. Så himla gött! 😍

Nu ska jag in genom säkerhetskontrollen och sen boarda planet mot Stockholm. I morgon börjar livet känns det lite som, livet med möten, planering & drömmar. Och så klart träning. Vi mjukstarta dock, för sen drar vi till fjälls över påsk och sen stannar vi nog där ett tag. Känns rätt skönt att successivt få övergå från fokus träning till fokus livet...

So long, hörrni! Hörs snart igen!

Anna

En kommentar på “SM Tremilen – Så himla gött!

Längsta loppet…

... som jag vet om gick av stapeln igår - Nordenskiöldsloppet. 22 mil, alltså 220 (!) km. En utmaning jag någon gång vill prova bara för att. Men samtidigt rätt idiotiskt att prova på om man inte förberett sig. Ordentligt. Jag har pratat med både Britta J. Norgren och Lina Korsgren som ju åkte loppet första året det gick av stapeln, och båda två sa att det var tufft. Riktigt tufft. Att de fick ont, lite över allt och att det inte bara handlade om hur man hanterade loppet, utan hur man också hanterade det efteråt, om man vilade eller tränade och vad man tränade. Sånt glömmer man ju bort ibland. Man tänker att det bara är själva utmaningen som är det som påfrestar kroppen, men det handlar ju också väldigt mycket om vad man gör direkt efter och de efterföljande dagarna. Eller veckorna, om nu utmaningen varit så tuff som exempelvis Nordenskiöldsloppet är. Många blir ju sjuk efter till exempelvis Vasaloppet, och man tänker att det är själva Vasaloppet som tagit knäcken på en. Visst kan det vara så, men jag tror väldigt många slarvar med återhämtningen i form av energi/kost och sömn/vila.

Ofta har jag blivit sjuk efter ett mästerskap och vårt sista lopp har alltid varit det tuffaste som finns inom världscupen - den traditionella tremilen. Och jag kan sätta en rejäl slant på att det mestadels beror på att jag faktiskt inte fyllt på med tillräckligt mycket energi efteråt. Och kanske inte nog inför heller, så att jag har bränt mina reserver under loppet. Och sen ska man inte bortse från den mentala utmaningen att ha genomfört något man länge laddad för, för när det sen är avklarat kan man lätt få lite pyspunka och känna sig låg och nere. Men man kan nog klara sig från sjukdom bara man tänker lite extra på återhämtningen i form av kost och vila.

Så inför mitt längsta lopp i morgon - SM Tremilen - har jag redan börjat ladda upp rejält. Äter och vilar och tar det allmänt lugnt. Grabbarna retar oss lite över hur vi laddar inför en tremil. Ett lopp de ju åker var och varannan helg. Men i och med att vi endast åker det på mästerskap och i Holmenkollen är vi inte särskilt vana att tävla över 45 minuter, och en tremil tar ofta det dubbla. Därför behöver vi ladda, helt enkelt för at vi inte gör det nog ofta. Man vänjer ju sig vid det man gör kontinuerligt, och gör vi det inte återkommande, ja då måste man förbereda sig lite extra. Jag försöker inte att äta särskilt mycket mer, alltså större portioner, utan istället vara mer noggrann med vad jag stoppar in mig. Ett glas extra juice, en näve russin på gröten, lite sylt på mackan. Mer kolhydrater på varje måltid och lite mindre fett för att inte kalorimängden ska bli för stor, man vill ju inte känna sig stinn och tung!

Under loppet kommer vi också få energi, målet är ca var 15e minut. Till en början mest sportdryck, men mot slutet tror jag det kommer bli lite gel och koffein, så som kaffe och/eller cola. Och tror mig - det finns inget som smakar så gott som avslagen cocacola i slutet av ett längre lopp. Om ni inte provat - gör det!

Bilder från de längsta loppet jag har kört - Dundret Runt i fjol. 5 mil. En rolig utmaning där jag faktiskt åkte med egen dricka i ryggsäcken och gel i fickorna på framsidan.

... känns ju dock lite roligt att jag inleder med Nordenskiöldsloppet och avslutar med en SM-tremil, skiljer 190 (!) kilometer på dessa lopp, ena loppet tar över 13 timmar, det andra kring 1.5h... Men det handlar inte om längden eller sträckan, utmaning som utmaning, det handlar om att förbereda sig och anta dem och utmana dem! Oavsett vad det är. Och gilla dem. Kanske det absolut viktigaste. Rädas dem en del, bli nervös och sen bara - njuta av att man förberett sig och ge järnet!

Nu ska vi snart åka upp till stadion och testa igenom vårt material, jag ska göra ett sista förberedande fartdrag. Sedan ska vi äta, köra lite lätt styrka och rörlighet, vila och äta igen. Sånt man gör dagen innan tävling. Vår sista SM-distans i år. Och även om vi nu lägger våra elitkarriärer åt sidan, så ser jag det inte som en omöjlighet att vi står på startlinjen igen nästa år i våra färgglada Anna&Emil Sportklubb-kläder. Kanske får vi ihop ett lag till stafetten..? Vore inte det sjukt skoj?!

So long,

Anna

6 kommentarer på “Längsta loppet…

Kläboklyv..?

.. det kändes som det mesta under dagens sprint handlade om Kläbyklyvet. Tänk att en persons speciella teknik kan bli som efterliknad och omsnackad. Det är faktiskt rätt coolt ändå! Dagens bana här i Skellefteå bjöd på flera tillfällen att få öva på den berömda tekniken, vissa behärskade den bättre än andra och andra körde helt sin egen stil. Och ska jag vara helt ärlig, tror jag man är bäst på det man själv "utvecklat", alltså sitt eget sätt att snabbast ta sig uppför en backe utifrån sina förutsättningar. Men det är roligt att prova på andras för att utveckla sin egen!

Men det blev en rolig dag i skidspåret idag! Min form ska vi inte prata om eller analysera, mer - det var kul idag! Jag var inte särskilt inspirerad att köra i morse, de senaste dagarna har varit speciella. Ja, faktiskt har jag ju aldrig tidigare varit i en sån här situation, att man helt enkelt kanske gör det här för sista gången. Varför jag skriver kanske sista är för att där kan jag ju faktiskt åka igen, om jag vill. Om jag får feeling. För jag, vi, älskar ju det här! Allt som har med det här att göra. Och kanske speciellt att vara ute med klubben. Vår klubb. Med våra föräldrar, vår eminente vallare Lars och testpilot Petter. Ett litet, men ack så bra team. Det gör det så familjärt. Vi har hyrt ett hus, vi fixar vår egen mat och bara är. Det är bara härligt!

Men åter till loppet!

Jag var seg innan jag började testa skidorna, men när jag väl kom in i mina rutiner kom autopiloten igång. Jag körde mina förberedande intervaller, ryck och allt sånt där jag vill få in före start. Gick till starten och kände att "jo, det känns ändå rätt bra att stå här!". Körde så fort jag kunde från start till mål, fegade lite utför, men det hade jag tydligen råd med och sedan fick jag börja ladda inför finalerna. Och vet ni, förr, bara något år tillbaka, h a t a d e jag sprint. Jag tyckte det var så jobbigt att man inte "var i mål" när man gick i mål efter prologen, att man skulle behöva vänta och ladda om. På tok för rastlös för att liksom finna ro i att fokusera på nästa race. Men de sista två åren har jag börjat gilla det mer och mer. Och det känns himla skoj! För även om det här är min sista sprint någonsin, så är jag väldigt glad att jag ändå fick lite revansch till sprinten och få känna glädje till det igen.

Kvartsfinalen var en tuff resa. Jag slet lite med att få fast skidorna och jag var lite för dåligt uppvärmd, men lyckades ändå på något konstigt sätt hänga mig kvar så jag fick en lucky looser plats till semifinalen. Vi bättrade på skidorna, jag försökte hålla kroppen igång och fick sedan åka ett riktigt tufft heat med både Stina, Maria N, Jonna och Ebba. Fick fast skidorna mycket bättre men var ändå inte rapp nog. Helt enkelt. Jag åkte så fort jag kunde, men blev bara femma i heatet och där var min sprintdag över.

En rolig dag som gav lite mersmak men som jag ändå får vara väldigt nöjd över!

Nu ska jag möta upp Sanna H nere i gymmet i Skellefteå och börja träna inför Wedding/Beachen 2018, haha! Skämt å sido, men jag som älskar att träna styrka, och alltid har gjort det, nu kan jag ju köra så mycket eller lite jag vill, och det ser jag verkligen framemot. Dagens mål - att få mesta möjliga träningsvärk. Det är ju ändå några dagar kvar tills tremilen... ;-)

So long,

Anna

6 kommentarer på “Kläboklyv..?

Den vackraste årstiden av dem alla.

Gårdagskvällen bjöd på en riktig stadsprint med allt vad det innebär - feststämning, sol, snabb bana, tuffa fighter å en skön atmosfär till dofterna av souvas. Yes, är man i Lappland så är man!

Att staka 900m på en platt bana har nog aldrig hört till mina paradgrenar men alltid kan man lära sig något nytt. Och efter en vinter med väldigt lite fokus på just stakning (sommartid stakar jag ju var och varannat pass..) så fick jag kämpa för att få fart på armarna, att hitta tajmingen. För även om vi stakar på "vanliga" lopp, är det bara korta sekvenser. Nu var det ett helt lopp, om än kort! 

Och prologen tog mig 1.59min. Benen darrade, för hur jag än går så är det benen jag blir stum i när jag stakar! Jennie visade redan där och då att hon skulle bli något att räkna med. Med ett driv i åkningen som imponerade försökte jag "härma" henne i kvarten och det gick fint. Men i semin var jag allt för långsam i starten att det nästan sket sig, men på det långs upploppet fick jag upp fart på grejerna och hittade träffen. 

I finalen visste jag att starten skulle kunna ställa till det för mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är liksom ingen golf R som gör 0-100 km/H på 3.9s... Nej, sakta men säkert får jag upp farten, men då ser jag redan ryggarna på de framför mig. Och samma sak var det nu! Men återigen fick jag upp farten och efter att ha varit sexa och sist i finalen, tog jag en efter en och till slut var det bara Jennie som korsade mållinjen före mig. Det måste jag var över förväntan! Dock vet jag vad jag ska lägga extra krut på till sommaren... 0-100...

Ett roligt arrangemang och en glad publik som verkligen levde sig in och fick mig att känna mig så välkommen! Helt fantastiskt! Jag trivs så otroligt bra här i norr under våren. Nästa så att jag börjar spana efter en lite koja som skulle kunna husera mig under april... Eller ta med husvagnen upp nästa gång och bara stanna här. (Ska bara övertala herr Jönsson..)


... för säga vad man vill - fjällen i april är det vackraste som finns. Så är det bara. Den vackraste årstiden av dem alla! Och jag inser, vilken tur jag har som får ha det här som "jobb". För i morse åkte jag ut efter Dundretspåret, och jag bara njöt. Och jag inser - detta är mitt jobb! Nog för att det är slitsamma timmar också emellanåt. Speciellt där i oktober och november, men i april, då får man betalt för allt. Kroppen är stark, solen lyser och de viktiga loppen är gjorda, vi behöver inte prestera på topp hela tiden utan vi kan faktiskt njuta. Och det gör jag! Laddar upp med solenergi som jag skrev här i januari.

Och det gör jag, och det kan jag behöva inför morgondagens utmaning runt Dundret - NSD Classic 47 km (den andra etappen här i VW Tour). 

Nu ska här laddas. Kolhydrater. Juice å torkad frukt. Tog precis en kladdkaka å en dubbel espresso. Så jag är redo för att köra lite styrka om en stund för att verkligen vara på tå inför i morgon. Ikväll ska jag inte göra många knop, en kväll i sängen framför tvn känns som en bra uppladdning måste jag säga. Ute lyser solen, ansiktet hettar lite och vägarna blir våta av den varma solen. I morgon ryktas det om moln, hade önskat sol men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag ens kommer reflektera över vädret när starten väl gått... 

So long,

Anna

2 kommentarer på “Den vackraste årstiden av dem alla.

Bubblan.

Ni som följt oss ett tag har nog många gånger hört om den. Bubblan. Den man går in i när det gäller. Den som gör att man är här och nu. I stunden. Fokuset är maxat och knappt någonting når in.

I den har jag varit sedan vi reste ner till Seiser Alm innan VM, och där är jag kvar. Jag tänker stanna här säsongen ut. Behålla kraften inom mig, vara i bubblan. Så det händer inte så mycket här på bloggen. Eller i podden. Men vi lovar, vi kommer tillbaka! Vi ska bara (som Alfons Åberg sa) tävla klart den här säsongens världscup. 

I morgon startar den. Den sista helgen, den sista mini-touren, för den här säsongen. Tre tävlingar i ett (sedan snöstormen som varade det första dygnet) vintrigt Quebec.

Så håll ut. Orden och tankarna från de senaste veckorna kommer. VM. Holmenkollen. De få dagarna hemma. Tills dess kan väl ni fundera på vad ni vill veta om de senaste veckorna? Den här säsongen kanske till och med?

[caption width="4592" id="attachment_12371" align="aligncenter"] För att mota jetlag krävs det en promenad för att finns den godaste cappuccino. En varje-dag syssla här just nu![/caption]
Så länge får ni följa oss på Instagram (@annahaag @skidemil) där det kommer glimtar från vad som försiggår! Och i helgen kommer ett nördtips med många personliga tankar..

So long å tack för att ni förstår att vi vill stay in the bubble as long as possible! 😍👊🏻

Anna

5 kommentarer på “Bubblan.

Höjdsmak.

Idag var det bra jobbigt. Det ska det ju vara, jag menar, alltsom oftast är det bra jobbigt. Men idag var det mer än bra jobbigt. Det var emellanåt riktigt riktigt jobbigt. Så där jobbigt att jag helst av allt hade velat bli dragen i en sån där pulka som små barn får ligga i runt resten av det klassiska andra varvet så jag slapp åka själv...

Det kändes som om syret inte räckte till i luften. Jag flåsade och flåsade och det var som ingen ände på det. Tillslut fick jag lov att lugna ned mig några snäpp och faktiskt gå uppför backen. Och det, det händer inte ofta. Men sen var det som om krafterna kom tillbaka. Jag fick lite återhämtning och på skejten kände jag mig förvånansvärt pigg. Dock var jag lite rädd att gå på samma smäll igen, så jag vågade inte kräma ur helt förrän helt på slutet.

Idag var jag som mest bara glad att ta mig runt, för mer än så fanns inte riktigt där idag. Även om känslan på skejtdelen var ojämförbar med den klassiska delen. Och dessutom fick jag ju spurta i mål mot tyskan Sandra Ringwald. Det var kul! Och där kände jag att det ändå fanns en del i kroppen som jag inte vågat använda mig av innan. Det bådar gott för de återstående racen.

Jag har ju tillbringat en hel del tid på den höjden vi nu är på. Davos ligger nämligen på exakt samma höjd som Canmore. Och jag har provat det mest i träningsväg där. Många timmar, mycket fart. Lite fart och lite timmar. Jag har tränat exakt lika där som hemma, helt enkelt. Men något som skiljer sig från hemma är acklimatiseringen de första dagarna.

Den dagen jag kommer ned eller dagen efter (beroende på hur hårt jag kör första dagen) brukar alltid kännas precis som vanligt. Som hemma. Jag brukar inte känna av höjden nämnvärt, utan det är bara att tuta och köra. Men dagen efter brukar det vara som om jag gräver mig ned i källaren helt brutalt, för att sedan vara helt tillbaka den nästkommande dagen.

Så när jag direkt från start kände att "oj, idag är det en sån där dag", förstod jag att det skulle bli kämpigt. Dessutom är klassiskt svårare just nu i och med att min rygg ogillar alla lägen där jag måst böja framåt. Dvs. stakning och stakning med frånskjut. Diagonal och skejt går mycket bättre!

Så ni kan ju tänka er min glädje när jag ut på skejten kände att "yes, det gör inte ont och mina ben känns piggare!". Då fick jag lite mer energi att gå med, och det behövde jag. Annars hade jag nog varit bra bedrövad i mål... För det är ju aldrig kul när viljan och kroppen inte samarbetar, när man vill mer än vad man kan prestera. Uh, det är frustrerande om något!

Nu ligger jag med benen i högläge, ska snart köra igång några avsnitt på serien jag följer. Sen ska jag försöka gå ut och få lite frisk luft innan det blir behandling och middag. Ikväll är det möte med alla atleter där vi går igenom säsongen, hur de olika arenorna varit, hur tävlingarna fungerat och så vidare. Tycker det är viktigt att delta på sådant då det egentligen är vår enda chans att påverka det vi gör.

I morgon är det vilodag (skönt..) och på fredag är det denna tours enda individuella tävling - 10 km skejt på samma bana som innan OS i Vancouver 2010. Hoppas kroppen och knoppen samarbetar lite bättre då! Jag vet i alla fall att jag inte behöver vara orolig att ryggen kommer påverka hur jag åker då. Och det känns skönt!

Tack för hejaropen!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Höjdsmak.

Ottawa & Gatineau

Vi landade för drygt ett dygn sen. Kämpade med att hålla oss vakna för att snabba på acklimatiseringen till det nya dygnet. Jetlag är ju inte alltid jättelätt, inte heller särskilt kul men något jag lärt mig av amerikanerna som reser mellan tidzoner mer ofta än vi, är att försöka fokusera på annat än just jetlaggen. Att undvika att prata om den och bara acceptera och komma in i den nya rytmen. Det är ju så klart lättare om man är i en grupp där man är ensam om tidsomställningen än i en stor grupp där alla är mer eller mindre trötta hela tiden. Som nu. Men vi vilket fall tvingar jag mig själv in i rutiner med träning, måltider och sömn och hoppas dimman i huvudet snart släpper. Det känns lite som om man går på halvfart..!

Idag har vi hunnit med en hel del. Träning och besök hos den svenska diplomaten här i Kanada. Ett residense inrett med svensk konst och tyger och möbler från Svenskt Tenn. Och trots att huset utstrålade amerikansk storhet (i mått mätt), kändes det ändå svenskt på något sätt! Det bjöds på bullar och smörgåsar. Vi stannade där i någon timme och samtalade om skillnader mellan Sverige och Kanada, om hur landet fungerar och allt mellan himmel och jord. Intressant att träffa någon vars liv kretsat kring frågor om relationer mellan länder där samarbete är den viktigaste faktorn. Något som ju också rätt viktigt för oss också! 

   
 
Och som om inte dessa aktivitet var nog hann jag och Ida med en joggingtur med mål på att finna en go-kaffe och mellanmål inne i Ottawa. Btw - en väldigt fin stad!
   
   
För att inte tala om stället där vi var och åkte skidor idag - Nakkertok Nordic. Ett privatägt längdskidsparadis bara 20 min från Ottawa/Gatineau. 

   
 
I morgon ska vi testa banan här bredvid hotellet. Och få dagen att gå. Tisdagen närmar sig då touren drar igång, men än har vi några dagar på att acklimatisera oss och läsa några sidor i boken. Vardagsysslan här. ?
So long,

Anna

0 kommentarer på “Ottawa & Gatineau