Close

tankar

Att våga ta ett steg tillbaka.

Om det är något jag jobbar med dagligen så är det att lita på min känsla. Lite på att den första magkänslan jag har, är riktigt. Speciellt på dagar när det jävlas lite. Jag har svårt att slappna av emellanåt, jag vill så gärna framåt. Vill ha mer. Forcera. Utvecklas. Jag är rätt rastlös i själen tror jag. Och då har jag svårt att ibland ta ett steg tillbaka. Det är bara inte jag.

Men.

Det är ju det som alltsom oftast fäller mig. Att jag hela tiden vill framåt. Att jag inte kan nöja mig ibland och faktiskt ta ett steg tillbaka. Avvakta. Lite på min magkänsla. Som allt som oftast är h e l t rätt.

Skitsvårt!! Men jag jobbar med det. Hela tiden. Jag kämpar mot att tycka att jag är lat om jag plockar bort ett pass för att jag helt enkelt inte ska träna. Men det är inte så lätt. Det är som att kämpa mot allt vad jag själv står för. Jag står för att inte ge upp. Att alltid kämpa. Alltid ge allt. Men ibland måste man ta ett steg tillbaka för att kunna ge allt igen.

 

[caption id="attachment_9699" align="aligncenter" width="600"]OLYMPUS DIGITAL CAMERA Från lunchen igår..[/caption]

Sitter här med en tekopp. På bordet några steg bort ligger en målarbok öppen. Tuschpennorna i alla dess färger ligger bredvid. Går fortfarande oklädd. Tofflor och kofta. Har inte kommit utanför dörren idag. Har inte suttit still särskilt länge heller, men har inte gjort mycket av nytta heller.

Jag har en magkänsla att jag inte är hundra kry. Har haft den ett par dagar, jag har kunnat tränat. Skulle nog kunna träna idag, men magkänslan säger nej. Det är något som inte är hundra bra. Och istället, som jag alltid gjort förr, så försöker jag nu backa ett steg. Ligga steget före helt enkelt. Kanske har jag nu hunnit tagit pausen innan jag verkligen körde mig rakt in i förkylningen. Kanske har jag nu gjort att jag bara har fått någon dag extra vila för att sedan kunna köra på för fullt igen. Kanske. Det är det jag hoppas på. Samtidigt som jag slåss med tankarna ”jag skulle kunna träna ju!”. Men nej. Inte denna gång.

Jag måste lära mig att lita på min känsla. Och allt som oftast, om jag tvekar med träning, om det känns för tung, för segt, så är det något fel. För normal-läget för mig, är att jag vill träna. Jag vill ut. Även om det ibland är segt. Jag är trött. Less. Men när det tar emot i kroppen och knoppen, då vet jag att det är något som inte är hundra, och det är det jag måste lära mig lyssna på.

Häromdagen stack jag ut och sprang. Hela jag kände att det här inte var rätt. Jag slogs mot tankarna om att jag var lat samtidigt som jag slogs mot tankarna ”jag gör ju HELT fel som tränar nu, jag ska inte träna, något är inte hundra rätt…”. Det slutade med att jag vände hem efter en kilometer. Arg och less som ett bi. En känsla som satt kvar hela dagen, trots att jag faktiskt inte orkade göra n å g o n t i n g på hela dagen. Så onödigt att slösa en vacker vilodag (som det nu blev!) på det sättet!

Så jag har några steg kvar. Några steg kvar till att lära mig att lyssna på kroppen o c h acceptera det. Kunna njuta av ”oförtjänade” vilodagar.

Sitta här med min tekopp, måla i målarboken, koppla bort tankarna och bara vara. För snart är säsongen här, och då blir det i många tillfällen till att sitta här för mig själv i huset med tända ljus och bara vara. Så nu ska jag njuta. Även om det är svårt som attan, för jag är ju en adrenalin-junky..

Anna

2 kommentarer på “Att våga ta ett steg tillbaka.

Adrenalinjunky

För någon vecka sedan slet jag med mina luftrör, var rosslig och hostig men i övrigt var jag pigg. Så jag kunde träna. Många långa timmar i lugnt tempo blev det. Men inga fartpass. Direkt jag körde på lite, så började jag hosta och blev allmänt sämre i luftrören. Så det var bara att ta det med ro, träna på det jag kunde. Lugna pass och styrka. Successivt blev det bättre, och efter en och en halv lugn vecka så var jag redo för hårda pass igen.

Och efter att ha kört det första hårda passet, var det som om en pollett trillade ned. Som om molnen ovanför huvudet plötsligt försvann och jag kunde se klart. Jag hade fått mitt dagliga behov av adrenalin tillgodosett!!

Jag har aldrig tänkt i de banorna förut. Varför jag blir låg mellan varven, på lite sämre humör och gör saker utan större instats och kicken tillbaka blir mindre. Men så slog det mig. Jag behöver adrenalinet!

Inte det adrenalinet man får av att stå på en klippkant och tänka ”tänk om jag kunde hoppa” eller det adrenalinet man får av att köra bil fort på en racingbana. Utan det adrenalinet man får av att pressa sig själv, ta ut det man har för dagen och veta att det jag gör idag gör att jag kommer närmare mina mål i vinter. Adrenalin tillsammans med en känsla av uppfyllnad.

[caption width="449" id="attachment_9687" align="aligncenter"]28.02.2015, Falun, Sweden (SWE): Anna Haag (SWE) - FIS nordic world ski championships, cross-country, 30km women, Falun (SWE). www.nordicfocus.com. © NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. www.nordicfocus.com. © NordicFocus. [/caption]
[caption width="504" id="attachment_9688" align="aligncenter"]28.02.2015, Falun, Sweden (SWE): Martine Hagen (NOR), Anna Haag (SWE), Eva Vrabcova-Nyvltova (CZE), Teresa Stadlober (AUT), (l-r)  - FIS nordic world ski championships, cross-country, 30km women, Falun (SWE). www.nordicfocus.com. © NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. www.nordicfocus.com. © NordicFocus. [/caption]
[caption width="441" id="attachment_9689" align="aligncenter"]28.02.2015, Falun, Sweden (SWE): Stefanie Boehler (GER), Anna Haag (SWE), (l-r)  - FIS nordic world ski championships, cross-country, 30km women, Falun (SWE). www.nordicfocus.com. © NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable.  www.nordicfocus.com. © NordicFocus.[/caption]Och det är nog den känslan vi slåss som mest mot när vi inte kan träna som vi vill. Om vi är skadade eller sjuka. För bara vi får ta i lite, så är det som att allt blir hundra gånger bättre. Som om världen blev en ljusare plats.

Knäppt. Men så är det.

Tror nog aldrig att jag kommer bli av med det här behovet. Förhoppningsvis kan jag dock kontrollera det lite bättre den dagen jag blir motionär och framför allt så behöver inte alla dessa fartpass graderas på en skala -3 - +3 hur känslan kändes. Utan man kan bara köra på. Ge det man har för dagen. Och sen släppa det och gå vidare.

Men jag är och förblir en adrenalinjunky.

Känner ni igen er?

So long,

Anna

En kommentar på “Adrenalinjunky

Energiboost.

Vissa dagar, vissa pass, vissa timmar vill man bara spara ner i minnesbanken. Plocka fram när det är ruskigt och kallt och tar emot. Drömma sig tillbaka och känna värmen i nacken. Lukten av gräset som solen värmt upp efter nattens dagg. Höra skallrorna från bjällrorna på djuren som går lösa på bergssidorna. Bli bländad av allt det vackra. Bergen som ser både skrämmande och lockande ut.

    

   

  
Och idag var en sådan dag. Det sparas och bevaras och ska plockas fram vid behov. En energiboost.

So long,

Anna 

0 kommentarer på “Energiboost.

Det där med att bli äldre och klokare..

Det där med att bli äldre och klokare. Jag tänker rätt ofta ”tänk om jag hade vetat det här när jag var 20..”. Men allt har ju sin tid. Och man måste själv lära sig av sina motgångar, bakslag, nitar och framgångar. Hur många som än hade sagt mig det ena eller det andra då, för att jag skulle slippa gå på samma nitar, så hade inte det spelat något roll. Det är som om man måste ta alla smällar själv för att lära sig. Och det är frustrerande nu. Nu när jag ser de yngre som kommer upp i laget. Ser hur det fajtas med samma saker som jag en gång (och i vissa avseenden fortfarande) fajtades med. Hur jag måste bita mig i tungan många gånger då jag vill ”hjälpa” dem att göra rätt. Men jag tror man måste lära sig själv. Och dessutom är ju inte det som var rätt för mig alltid rätt för någon annan.

Jag tänker på alla de gånger jag pressat mig lite för hårt, inte tillåt mig att vila. Sagt ja till för många grejer. Struntat i återhämtningen. Bortsett från när kroppen sagt nej. Bara kört på. Och i vissa fall måste man göra allt detta, men ju äldre man blir, desto mer vet man vad sina egna gränser går, även om jag fortfarande går på nitar emellanåt.

Just nu är de andra ute och ”hajkar” en längre tur upp i bergen. Själv sitter jag på verandan på det oerhört fina hotellet vi bor på och gör lite ”måsten”; svarar på mail, försöker göra en bygglovsansökan och annat kul som inte hinns med när jag tränar för fullt. Visst är jag frustrerad och lite less att jag inte tränar med de andra, men jag vet att det inte gör mig något gott att fokusera på det jag inte kan göra just nu. Bättre att se det från det andra hållet, se vad jag kan göra istället. Jag är inte förkyld, men mina luftrör sa ifrån när vi kom ned hit. För ett par år sedan hade jag nog kört på, och som tacken för det åkt på en rejäl förkylning som åtminstone tagit mig fjorton dagar att komma tillbaka ifrån. Nu stoppade jag förhoppningsvis i tid, så jag slipper förkylningen och istället kan få ett par välbehövliga dagar med vila och återhämtning. Ett par timmar under parasollet i trädgården med en bok. Lite yoga och avkoppling. Och god mat. I sol. I alperna. Man kan verkligen ha de sämre. Helt klart.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och det som är skillnaden nu från förr, är att jag kan se det från den sidan. Faktiskt njuta lite. Även om det hela tiden finns en vissa stress i mig att jag vill ut och träna. Men skillnaden är enorm. Och jag tror och hoppas att det ska göra skillnad för mig i det stora perspektivet. Att jag nu ska kunna ta åt mig av den träning jag gör, att jag och min kropp blivit kompisar. Att vi faktiskt lyssnar på varandra emellanåt.

Även om jag mest skulle vilja träna järnet och strunta helt i att lyssna, så vet jag att det inte är rätt väg att gå. Den väg jag följer nu däremot, tror jag stenhårt på!

Och jag önskar så att jag hade haft vett att ha det här lugnet för 5 år sedan. 10 år sedan. Men det hade jag inte. Och det tror jag inte heller de unga i laget har idag. Det tar helt enkelt tid att lära sig. Tid att acceptera att vila är lika viktig som träningen. Att vilan inte görs av sig själv, utan man måste anstränga sig för att vilan ska ge något den med. Att kroppen behöver återhämtning. Att skallen behöver återhämtning. Att skallen och kroppen inte är två skilda delar av kroppen, utan en enhet som behöver jobba mot samma mål.

Nu. 10 år senare än när jag skulle behövt förstå det, börjar det gå upp för mig. Att jag är ett. Att jag är ett med kropp och knopp. Och när vi samarbetar, då jäklar kan roliga saker hända!

Är ni med mig?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så nu ska jag, hela jag, fortsätta njuta i solen i alperna. Ladda upp kroppen så att den blir redo att fortsätta ge järnet i några månader till innan det är dags att skörda frukten av det jag gjort i år. Och faktiskt hörrni, så längtar jag väldigt. Jag längtar efter gnistrande snö, stenhårda spår, en pirrande mage. Den tickande klockan som säger att det är fem sekunder kvar till start. Efter ropen utmed spåret hur man ligger till. Att få pressa sig. Mer och mer. Kämpa mot trötthetstankar och tankar på att ”nu ger jag upp”. Att få se målet framför sig, ge det sista och sen få försöka hämta andan ett par minuter i målfållan. Det längtar jag väldigt mycket efter.

Men tills dess, sitter jag här på verandan. Inväntar lunchen. Sen tar jag min bok med mig till solstolen i skuggan och låter ett par timmar försvinna bort i bokens värld innan rastlösheten gör sig alltför påmind. Då kanske jag tar kameran med mig, går en promenad eller kör lite yoga. Vi får se. Jag tar dagen som den kommer helt enkelt. <3

So long,

Anna

7 kommentarer på “Det där med att bli äldre och klokare..

Gemenskap

Varje gång jag åker på läger, så slår det mig, med överraskning varje gång (eftersom det ju inte direkt är första gången), vad himla kul det är att vara på läger. Eller inte bara på läger, utan med dem människorna som jag är på läger med. Människor jag inte själv valt att spendera 2/3 av min tid med, men som jag, efter 11 år i ett landslag, numer känner bättre än många av mina vanliga vänner. Vi tränar, äter och sover ihop. Att ha hemligheter för någon i laget, det funkar bara inte. Vi visar de bästa och de sämsta sidor för varandra. Vissa går man ihop bättre än med andra, men det finns en respekt och förståelse, för vi strävar alla mot samma mål och vi har insett allihopa att om vi hjälps åt, så når vi våra drömmar så mycket enklare. Och framför allt, så har vi så mycket roligare på vägen dit.

   
   
Så även om vi tröttnar ur ibland, så finns det en grundtrygghet i vännerna i laget. I gemenskapen vi har byggt upp. Och det är den gemenskapen som får mig att ha ett brett leende på läpparna när jag åker dit, och när jag åker hem. Även om leendet alltid är något tröttare på vägen hem än dit.

När vi ses på första lägret efter sommaren, 6 veckor utan varandra. Det längsta uppehåll vi får från varandra, om man bortser från april. Då fullkomligt sprudlar det om oss, alla vill berätta vad som hänt under sommaren. Alla vill veta vad som hänt. Nya projekt, nya drömmar. Bästa semester minnet, om man nu har hunnit iväg på någon semester mellan träningstimmarna. Kanske någon kombination av semester-träningslägersvecka. Något nytt favoritställe? Nytt träningsställe?

  
Lägrets första pass var ett längre, lugnt skejtpass. Och jag tror inte det var tyst många minuter under det passet. Även om det nog blev lite längre mellan orden mot slutet.. Men det berodde mer på energibrist än brist på något annat. Efter middagen fortsatte vi som om vi aldrig slutat. Och så är det. Måltiderna är tid för prat. Vissa av passen lika så. Men alla pass inbjuder inte till långa diskussioner eller dialoger om dittan och dattan, på intervallpassen är det fokus som gäller. Lika så på teknikpass eller pass som har andra fokusområden. Träningen är viktig. Och det anser vi alla. På dessa pass blir det mer pepp och liknande, medan de längre och lugna passen inbjuder till diskussion mellan himmel och jord. Och det är den variationen som är underbar.

Så nä, det är sällan tyst på ett läger. Skratten kommer tätt, och även tårarna om lägret varit långt och tufft, men oftast övergår även det i skratt. Det är så vi funkar. Vi förstår varandra. En fantastiskt gemenskap med människor ingen av oss själva har valt, men som vi nu ogillar att vara utan.

Anna

0 kommentarer på “Gemenskap

You turn into a diva

You turn into a diva…Det är jag just nu. Gnager på en energibar. Invirad i handduken. Inombords liksom morrar det i hela kroppen. Anledning? Ingen. Jag har ingen som helst anledning i hela världen att sitta här och morra som ett eget litet åskmoln. Men ändå gör jag det. Typiskt. En eller några gånger per år hamnar jag i det här. Turn in to a diva. Alltså den reklamen är som gjord för mig. Mitt i prick. Grejen är att den där godisbiten, eller i mitt fall energibaren, hjälper föga. Kanske att blixtrarna slutar slå ner med jämna mellanrum (läs ett raseriutbrott a la Anna Haag på herr Jönsson eller närmaste familjemedlem, typ mamma, pappa, syrran eller brorsan), men åskmolnet det är kvar. Mörkt och hotande.

Springer och muttrar där bak i ledet i underbart vacker fjällterräng. Runt omkring mig pratas och skrattas det, mina teammates njuter av miljön. Av passet. Själv är jag i min bubbla. Muttrar för att jag halkade i leran. Pustar för att den lilla backen fick mina ben att värka. Ser mig knappt omkring. Totalt självupptagen. Egoistisk. En riktig diva.

Orsaken stavar s l i t e n. Många timmars träning. Ibland går ju allt som en dröm, man känner sig odödlig, timmarna rullar in och intervallerna går fantastiskt, man flyger fram. Sen kommer smällen. Farten som var så behaglig att springa i förra veckan, tar kål på mig idag. Intervallerna går pannkaka och skit. Pulsen är allt mellan himmel och jord. Jag får svårt att sova på kvällarna, svårt att komma ner i varv. Jag blir irriterad. Lätt retlig. Och minsta felsägning av någon vid fel tillfälle leder till att krokodiltårarna börjar rinna och jag står där, mitt i alltihopa, och bara tänker ”herregud”. För jag har varit med om det så många gånger, jag ser det på mina kamrater i laget när de är i samma situation, så jag kan också se mig själv utifrån emellanåt när jag är i det. Men just där och då, när Emil råkar säga fel ord, eller vaderna jälvlas eller jag snubblar i myren, då fullkomligt exploderar det och all vett och sans försvinner. I turn in to a diva. 

   
 Sliten ska vi ju vara. Det är ju ett steg i rätt riktigt. Det är då det sker utveckling, men när jag har gått runt och morrat som en arg hund för länge, då måste jag dra i handbromsen. Och jag känner att det är nära nu..

Problemet är; ”men bara lite till, jag orkar nog lite mer, jag kan lite mer, några till timmar”… Min envishet. Det är där coach Stattin kommer in. Med frågor som ”hur är ditt humör?”. Jag tror han fick svaret här…

Nu ska jag och Falk ta och gå och äta lunch. Jag ska försöka lämna mitt åskmoln på rummet. I alla fall för en stund. Sen ska jag sätta på bra musik i lurarna, försöka ta igen de missade sömntimmarna från i natt och sen ladda inför eftermiddagens pass. Kanske ska jag slå en pling till Stattin och erkänna läget också.. Vi får se.

Anna

5 kommentarer på “You turn into a diva

Att lära sig tåla.

Förra veckan gick undan i ett huj. Vi tog och drog söder ut med första stoppet i Orsa, sen vidare mot Stockholm för en natt minisemester innan vi for tillbaka till Gävle där vi spenderade resten av dagarna med Emils syster med familj. De där vi aldrig annars hinner träffa. Härliga dagar, men även om vi tog det lugnt med träningen kändes det som om vi tränade mer än vi någonsin gjort. Att leka och underhålla en två-åring och en tre-åring är jobbigt även för vältränade människor som mig och Emil.

IMG_0008

IMG_0009

IMG_0010

Och det är lite intressant det där. Hur trötta och sega vi bli av att göra något vi inte är vana vid. Hur både kroppen och knoppen protesterar när vi gör något annorlunda. Våra kroppar är så inkörda på det vi gör mest varje dag, det vi ska göra, att den verkligen inte mår bra när vi inte gör det.

Så även om jag tränar mer än dubbel så mycket denna vecka, än förra, så mår min kropp så mycket bättre. Kanske är beror det på att jag vet att jag ska vara trött nu, när jag tränar mycket. Men jag tror inte bara det handlar om det, utan mer att kroppen verkligen är en vanemaskin. Den mår bäst av att göra det som den är mest van vid. Och för mig är det äta träna och sova. Vad tror ni det beror på?

Sen är det så många unga som skickar och frågar hur jag tränade när jag var i deras ålder, vad de bör träna osv. osv. Och många blir chockade över den träning vi gör idag. Men det är ju det som är grejen. Jag tränade ju verkligen inte så här mycket när jag var yngre som jag tränar idag. Tänkte på det året då jag flyttade hit, till Östersund. Sommaren 2006.

Jag hade precis tagit studenten. Fått ett sommarvikariat på en bank hemma. Heltid i sex veckor. Hade precis köpt en lägenhet i Östersund som skulle renoveras. Dessutom hade jag tagit steget från juniorlandslag till u-landslag. Jag tränade, jobbade och tränade igen. Hemma i Mora. På helgerna var jag i Östersund och renoverade lägenheten. Jag tränade mer än någonsin. Var stressad som en tok för att hinna med allt. Träning, familj och jobb. Gick på högvarv hela tiden. I september började jag dessutom plugga helfart på universitetet här i Östersund. Ekonomi. Träningen gick bra, men jag blev långsammare och grinigare hela tiden. Åkte på läger. Pluggade. Tränade. Försökte få ihop pusslet med allt. Och det gick!

Klart det gick.

Tills säsongen drog igång och mina resultat var LÅNGT långt ifrån vad jag ville. Kroppen och knoppen var så sliten. Någon vecka innan jul, hade jag sakta återhämtat mig från sommaren och höstens alla träningstimmar, så jag gjorde något bra resultat i alla fall. Fick ont i en sena i foten. Blev sjuk. Gjorde något bra resultat. Tränade. Blev sjuk. Och så höll det på hela vintern. Jag tävlade fyra helger den vintern. Resten var jag sjuk. Och däremellan tränade och pluggade jag som en tok. Jag missade U23-VM och jag missade den världscup jag blev uttagen till i mars. Åkte i Gällivare dock innan jul, blev 78a, 4-5 minuter efter Marit Björgen...

Året där på bytte jag tränare (inte för att jag ville, utan för att alla i U-laget skulle ha samma), och vi bestämde att jag nog inte skulle öka träningsdosen så mycket. Och de kommande två-tre åren ökade jag träningen marginellt. Gjorde vissa förändringar i innehållet på passen, men i övrigt såg det ganska lika ut.

Redan säsongen efter den där slitsamma första säsongen som "vuxen", började resultaten komma. Redan innan jul hade jag varit 5a på en världscup. 25 sekunder efter Virpi Kuitunen som vann.

Det där slitet året innan hade verkligen givit resultat. Två säsonger senare, 2009-2010, var min bästa säsong någonsin. Och inte ens det året, gjorde jag så stora förändringar mot det där första slitsamma året. Några mer timmar tränade jag, men i övrigt ganska lika. Men jag hade lärt mig tåla träningen och jag svarade på den!

Efter det har jag successivt ökat träningen, stannat på en viss dos (antalet träningstimmar) ett par år, innan jag tagit nästa steg. I år tar jag ytterligare ett steg. Om det kommer ge resultat redan i vinter, det får vi se. Men jag har gjort den här resan för. Och man måste våga tänja på gränserna, för det ger resultat. Bara man är tålmodig. Och jag vet på ett ungefär numera när jag bör dra i bromsen. När jag behöver vila mer än träna, för att utvecklas än mer.

Så det jag ville komma till är att man måste ha tålamod. Jag tränade inte så här mycket för 9 år sedan, inte ens för tre år sedan. Det är en successiv ökning, en anpassning för att klara mer. För nio år sedan, på veckan, den veckan jag flyttade till Östersund på riktigt, tränade jag mer än vad jag någonsin hade gjort dittills. Idag ligger min normalvecka kring den mängden träning jag tränade den veckan, den tuffaste dittills i mitt liv. 

Så ungdomar som undrar hur ni ska göra. Det är inte lätt att svara på. För ni kan inte träna som jag gör idag. Inte heller som jag gjorde då. Det händer så mycket hela tiden. I grunden handlar det om att finna en balans mellan utmaning i träningen och återhämtning. För att man ska ta åt sig av träningen. Man blir inte bättre genom att bara öka, öka och öka. Man måste vila och återhämta sig emellanåt. Man måste vara smart. Sprang jag på förmiddagen, ja men spring inte på eftermiddagen då. Staka istället. Cyklade jag länge igår? Ja, då kanske det är läge att göra något som avlastar benen idag. Ett pussel av allt. Men det viktigaste, se till att bli genomstarka! För då slipper ni onödiga skador och skavanker. Och undvik dumdristig träning. För då blir ni sjuk. Och tappad träning vid sjukdom, det kan ni inte jaga ikapp. Det får man inte. För då går man in i det där farliga ekorrhjulet som bara gör att historien upprepar sig (se bara hur det var för mig det där första året som senior, 2006-2007). Så var kloka! Klokare än jag! :-)

So long,

Anna

0 kommentarer på “Att lära sig tåla.

Balans. #vågavägradiet

Kan ju inte låta bli att skriva några rader ang instagrambilden jag la ut härom dagen. Ja, ni såg ju också den bilden här, den på pannkakorna. Ibland blir jag lite, ja, vad ska man säga för att inte ta för stora ord i sin mun? Påverkad kanske? Ja. Så är det. Jag tänker för mig själv att nu, just nu, har jag chansen att på mitt sätt påverka dagens barn, ungdomar och vuxna. Inte så där att jag förändrar världen, men ändå kanske kan så några frön i era huvuden.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk att en bild på en perfekt middag (eller frukost eller lunch eller efterrätt) kan få sånt genomslag. Me like. Ja, både genomslaget och pannkakorna. Gjorda på vetemjöl, linfrön, vaniljpulver, ägg och soyamjölk. Med grädde, sylt och nötsmör till.

Det är så många tyckare. Folk som anser sig veta. Folk som anser sig att just de har rätt. Och tänk hur lättpåverkade vi är. Även jag! Ena dagen ska man inte äta fett, tänk för ett par år sedan när alla bara skulle äta light. Då betydde det mindre fett, idag står det allt som oftast för mindre socker. Andra dagen är kolhydrater den största boven av dem alla! Sen ska man undvika socker. Eller inte kombinera proteiner, fett och kolhydrater, utan äta de uppdelade på olika måltider. Eller så ska man bara äta fett. Och gluten, hua. Livsfarligt. Ja, det är det. För dem som inte tål det. Det kallas celiaki. Och det har ca 1-2 procent av Sveriges befolkning. Sen ska man inte dricka mjölk. Det gör inte jag, för jag tål inte laktos. Överhuvudtaget. Men de flesta tål faktiskt mjölk. I lagom dos. De flesta blir dåliga i magen av för stort intag. Sen de traditonella vegetariska dieterna. Stenålderskosten. LCHF. You name it. Det finns så många dieter, att man bli bara helt yr i huvudet bara av att tänka på det. I alla fall jag.

Själv har jag provat lite av det enda och lite av det andra. Men ingenting fungerar lika bra som att äta av allt. Lagom. I balans. Utan kolhydraterna blir jag seg, men visst, med mer protein kan jag bygga rejält med muskler. Men vad säger att det enda utesluter det andra? Helt uppenbart är i alla fall att om jag ska orka träna så mycket som jag vill, ska och behöver, så måste jag äta kolhydrater. Det finns inget annat. Och fett. Och protein. Så är det bara.

Så varför krångla till det? Varför kan man inte bara äta det som bjuds? Det man är sugen på? Självklart kan man inte köpa en godispåse varje dag, eller ta en kladdkaka till efterrätt varje dag. Eller ta en BigMac till lunch veckans alla dagar. Men någon gång. Vad gör det? Det är inte det du äter då och då som gör dig fet, utan det du äter varje dag, jämt. Och varför ska man oroa sig för att gå upp i vikt? Varför ska man ens fokusera på det?

Varför kan vi inte komma tillbaka till det som faktiskt är grunden i maten; den sociala gemenskapen över en måltid lagad av kärlek delad med vänner och familj? Hur kul är det att sitta där på midsommar och tänka "borde inte äta det där, borde ta en potatis mindre...". Inte kul alls. Helt onödigt energispill.

Slappna och tillåt er själva att njuta.

Men. Allting handlar om balans. Det som går in ska ut. Att bara förändra kosten kan ju fungera. Visst. Ett tag. Men hur kul är det att leva på ex. juicer, soppor eller sallader? Att träna stenhårt kan ju också funka. Men tillslut kommer kroppen säga ifrån om du inte är snäll mot den. Att leva på minus (obalans) funkar kanske ett tag. Alltså, du går då ned i vikt. Men kroppen har ett normalläge. Biologiskt. Ett läge där kroppen och knoppen mår som bäst. Om man tillåter sig själv att äta och träna och må bra, ha en balans, då kommer kroppen tillslut att hamna i ett normalläge.

Så det jag ville säga med de här orden, är just bara slappna av. Ät det du är sugen på. Rör på dig. Motionera. Du ska se att då blir kroppen starkare, knoppen klarare och allting i vardagen blir lättare. Vräk inte i dig. Lär dig när enough is enough för dig, och våga lita på det. Ät godis om du vill. Det enda är väl bara att man så himla lätt blir beroende av det, så just det kan man kanske vara lite försiktigt med. Choklad skulle jag rekommendera! Gillar du kakor, ät dem! Men ät lagom. Prova att baka utan det vita sockret, för ja, det är det enda som jag börjar inse att jag faktiskt kan må bra av att inte äta för mycket av.. Jag tror ni förstår.

Och ja. Jag äter allt. Jag äter BigMac om det krävs. En godispåse efter en tuff träningsvecka, ja gärna. Efterrätt. Nästan varje dag på sommaren, för att jag ska få i mig alla de kalorier jag måste få i mig per dag. Någon sa någon gång att jag behöver nära 6000 kalorier per dag, jag vet inte om det är sant eller ej, men ni förstår nog hur mycket jag behöver. Jag äter gärna pizza. Choklad är jag väldigt svag för.

Lagom är bäst. Balans i livet. Balans mellan kost och motion. Prova det. Prova skippa förbuden. Prova tillåt dig och låt dig själv, din känsla sätta gränserna. Prova och se. Och. Framför allt. Skippa dieterna. Lev livet. Punkt.

Nu har jag sagt mitt. Tack om du orkade läsa hela vägen ner hit.

So long,

Anna

 

14 kommentarer på “Balans. #vågavägradiet

Timmar hit. Å timmar dit. Å en massa mer.

Sitter vid bordet hemma. Har precis ätit lunch och Emil fixade en soya latte som pricken över i:et till dessert. Ute är himlen tung, kommer något regnstänk då och då men fortfarande kan vi anan fjällen på andra sidan sjön, vilket betyder att vädret inte är så tokigt ändå. Och även om solen lyser med sin frånvaro mestadels, så är vädret perfekt för träning. Uppehåll, lätt vind och kring 12-15°C. Det är det perfekta vädret för träning. Även om jag så klart njuter mer om solen värmer i ryggen.. Och att få springa rakt ut i sjön efter ett långt löppass i sommarhetta är ju rätt fantastiskt det med. Men det sliter mer.

Hade jag levt ett vanligt liv, tagit ut högt värderade semesterdagar nu, så hade jag nog inte gillat läget lika bra. För även om vi tränar som tokar, två pass per dag och har bara ett fåtal helt lediga dagar på hela sommaren, så får vi vara ute varje dag. Så länge vi vill. Sommar som vinter, vår som höst. Och det är en enorm lyx. Något jag verkligen kommer sakna den dagen jag int längre lever det här livet.

Men ändå. Lite mer sol denna sommar hade inte varit fel. Det fyller på kroppen med en energi som inget annat kan ge. Som gör att man faktiskt kan njuta av den mörkare årstiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att få springa rakt ut i poolen efter ett pass, få sätta sig mot bänken och njuta av solen i ansiktet. 

Julia och Ann-Charlotte ville veta lite mer vad det är vi egentligen håller på med under sommaren. Att vi tränar en del, det har ni nog alla redan förstått, men vad är det vi egentligen gör?

Den träning vi gör under vår och sommar och första delen av hösten, är nog den roligaste träningen man kan göra. Den är omväxlande och den är relativt fri. Mellan lägren kan vi vara i princip var vi vill, för över allt går det ju att träna det vi behöver träna. Grunden i min träning är löpning. Den står för ca 50% av den träning jag gör under barmarksåret (maj-oktober), fram tills vi börjar göra mer och mer grenspecifik träning ju närmare säsongen vi kommer. Jag springer ofta länge, men jag kommer kanske inte så långt. Eftersom jag mestadels springer i terrängen, ibland på stig, ibland inte. Upp och ned för berg, och på myr. Mina distanspass i löpning är ofta mellan 2-4,5h. Och dessa pass njuter jag. Även när benen börjar säga emot mot slutet. För de gör de. Men med sportdryck i vätskebältet klarar jag mig oftast väldigt bra. Dessa pass ligger jag i snitt på ca 60-65% av maxpuls. Pulsen stiger ju så klart i stigningarna eller i myren, men överlag så ligger den kring det. Det är min distans-puls. I dessa zoner har jag ca 80-85% av all den träning jag gör (i timmar).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Även om Emil är den som använder bandet mest, utan konkurrens, så försöker jag få in ett par pass där per vecka. Otroligt bra träning. Mer behöver jag inte säga. Puh. Syns om inte annat på Emils utryck i ansiktet.

Sen åker vi så klart rullskidor. Både klassiskt och skejt. Många av timmarna som är klassiskt, blir rena överkroppspass, dvs. där jag endast stakar.

Cyklar gör jag också, kanske en gång i veckan. Och sen styrketräningen som ligger på ca 2 pass/vecka. Där kör jag fria vikter och fokuserar mycket på min överkroppsstyrka. Axlar, armar och bål. Tanken är att jag ska paddla en del också, men jag har inte vågat tagit mig ut i vår rangliga surf-ski. Eller rättare sagt, jag har ingen våtdräkt. Eller jag skyller i alla fall på det. ;-)

Jag kör ca 10-12 pass i veckan konditionsträning, ca 3 av dem är i högre intensitet. Dvs. över 85% av maxpulsen. Det kan vara löpning, stavgång, rullskidor m.m. Dessa ser ofta rätt olika ut, beroende på vad jag fokuserar på den veckan, men ett exempel som jag ofta kör på rullskidor kan vara 6 min tröskel (dvs. på den nivån att man inte drar på sig mjölksyra, vilket är ca 90% av max för mig) och sedan 4-5 st 4 minutrare där jag krämar ur allt jag kan. Eller så springer jag i tröskeltempo (se förklaring ovan) i ca 45-60 min i ett sträck. Dessa pass brukar ofta ta ca 2h, då är uppvärmning och avvärmning med. I uppvärmingen lägger jag ofta in spänst eller impulser. Jag startar klockan när jag börjar åka, stannar den när jag stannar mer än ca 1 minut, och stoppar den när jag är hemma. Så det är ju bara effektiv tid som räknas.

Så mina intervallpass ser väldigt olika ut. Den effektiva tiden i A3-zon (alltså över 85% av maxpulsen) är mellan 25 min - 1,5h. Totaltid per veckan ligger mellan 1,5h till 2-3h beroende på vilket fokus jag har den veckan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En gång pannkaksälskare, alltid pannkaksälskare. Fantastisk energi efter många och långa träningstimmar.

Mina distanspass är mellan 2-5h. De längre passen (över 3,5h) kör jag ofta kombipass, dvs. börjar kanske att springa och efter halva tiden byter jag till rullskidor eller cykel. På distanspassen ligger jag alltså på en ganska bekväm nivå, jag kan prata obehindrat.

Jag tränar ca 25h per vecka, vissa mindre, andra mer. Vissa veckor kör jag mer intervall/fart, andra mer distans. Vissa veckor kör jag mer styrka, andra kör jag nästan ingen styrka.

Så summa summarum är det himla svårt att på ett övergripligt sätt beskriva hur jag tränar, för det ser så olika ut varje vecka. Faktiskt varje dag. Och sen, om jag ska vara helt ärlig, så vill jag ju behålla mina godbitar för mig själv. De godbitarna som förhoppningsvis ska göra så jag når mina mål. Mina drömmar.

Men jag hoppas det här var lite svar nog. Nu ska jag gå och titta på Tour de France. Älskar att slumra till Vacchis röst. Benen är mör efter min fyra-timmarslöprunda i morse. Precis som det ska. I eftermiddag blir det faktiskt vila. Tror jag i alla fall. I morgon blir det intervaller på förmiddan och sen ett lugnare pass på em. Så ser min vardag ut. Och jag gillar det! :-)

Mycket handlar om timmar. Men man får inte glömma bort vad dessa timmar innehåller. Vad det är man vill nå, förbättra. Behålla fokus. Så trots timmarna, så är det så mycket mer som ska in, och får jag med sig det, så kommer jag sakta men säkert närmare mina mål.

So long,

Anna

 

6 kommentarer på “Timmar hit. Å timmar dit. Å en massa mer.

Att våga lyssna och lära.

Jag vet inte hur många läger jag varit på i mitt liv. Hur många dagar och nätter jag spenderat tillsammans med andra likasinnade, mer eller mindre. Antagligen mer än vad någon någonsin skulle kunna gissa.

De flesta de senaste åren har varit väldigt lika. Efter 10 år med landslaget så ser de flesta läger och lägerdagar likadana ut, det blir en typ av vardag det också. Vi tränar, äter och sover. Energin som finns över till att göra annat är minimal och man gör minsta tänkbara förutom att träna och äta.

Vi diskuterar träning emellanåt och vi analyser teknik. Vi har föreläsningar om kost, hälsa och annat som kan vara nyttigt att veta som skidåkare. Jag är oftast föga intresserad av allt det här som sker runt omkring. Jag trivs att vara i min bubbla och göra det jag tycker är kul och nödvändigt för mig. Jag är inte särskilt intresserad i nutrition eller träningslära, vilket gör att jag allt som oftast lyssnar med ett halvt öra speciellt om det blir alltför invecklat. Jag älskar det enkla, raka. Om jag får raka råd ”gör si, gör så” spetsas mina öron direkt och jag blir intresserad, men hamnar vi i diskussion på molekylnivå, så försvann jag ganska fort.

Teknik är dock en grej som jag brinner för. Jag är otroligt intresserad av hur man kan genom att förbättra tekniken men med samma fysik bli en bättre skidåkare, det är så otroligt häftigt. Men jag är inte en rolig person att köra teknik med, om jag inte har en riktigt bra dag. Vilket jag rätt sällan har när jag åker. Jag blir lätt irriterad när jag kör teknik. För att jag inte förstår hur jag ska göra, eller hur de menar eller bara för att jag inte håller med. Och det märks nog rätt väl på mig när jag blir på det humöret. Min förra tränare märkte det fort, så vi körde bara korta perioder av teknik. Herr Stattin däremot skiter fullkomligt i att jag blir irriterad. Han bara kör vidare. Och det funkar bra. Jag bli arg, irriterad, sur och frustrerad men fortsätter som ett surt litet barn att försöka tills det sitter. Då blir jag lika glad och lycklig som ett barn på julafton.

Försöker Emil hjälpa mig med tekniken blir jag bara sur. Sur och skyller på olika saker varför jag åker som jag gör. Vilket inte är det minsta utvecklade eller särskilt charmerande. Och jag märker själv när jag blir så här och skäms men det är ett beteende som jag får jobba hårt med att förändra. Direkt jag får tekniktips åker mina taggar ut. Och då är ändå jag en person som ger var och varannan tekniktips, säkerligen vill inte ens en fjärdedel av dessa höra mina åsikter, men jag tycker det är så intressant att jag inte kan hålla tyst. Och sen är jag som jag är?! Så ologiskt.

För att fortsätta utvecklas vet jag att jag måste bättra mig, det är något jag jobbar på och den här campen har öppnat mina ögon på det sättet. Coach Erik har kommit med flera kommentarer om saker jag kan jobba på och utveckla, och jag HAR lyssnat. Men framför allt så har de filmat en hel del här uppe, vilket de har låtit rulla på tvn under tiden vi ätit. Så jag själv har kunnat sitta ned och analysera min teknik själv. I jämförelse med andra. Vilket ger mig en bredare bild av dels hur jag ska kunna åka bättre men också förstå de kommentarer om teknik som jag får hur jag ska kunna utveckla den. Dessutom har jag tittat noga på hur de andra åker, bara för att lära mig. Annars brukar jag mest bara vara intresserad av hur jag själv åker, och sen släpper jag det. Går och gör något annat, men nu har jag ”tvingat” mig själv att sitta kvar och analysera. Lära.

När det inte har funnits film på oss, har de visat lopp från i vintras. Speciellt från VM. Några av dem har bara rullat på, andra har vi analyserat in i minsta detalj. Hur olika man kan ta sig på ett snabbt sätt uppför en backa och vilka likheter en tillsynes helt olik teknik faktiskt har likheter med de mer vanliga. Vilka saker som faktiskt är de väsentliga att jobba med. Och det är superintressant!
Så även om lägerdagarna även i fortsättning och här uppe i mångt och mycket är likadana och kommer fortsätta vara ganska lika, ska jag försöka släppa stoltheten när det gäller teknikjobbet, och faktiskt lyssna. Faktiskt analysera. Våga be om hjälp med det och lyssna på andra när jag får hjälp. För jag är ju i grunden otroligt intresserad av det, men det är bara det att det är en sån brännande fråga för mig själv att jag ibland bara blir helt fullkomligt frustrerad av att jobba med det med andra. För teknik är om något en genväg till framgång utan att behöva träna mer eller hårdare timmar, bara klokare. Så nu ska tjurhuvudet och den envisa åsnan som jag är, faktiskt ta och bli lite mer ödmjuk och mindre stolt och mindre irriterad när det gäller teknik. Punkt.

So long,

Anna

En kommentar på “Att våga lyssna och lära.

En för alla, alla för en!

De sista dagarna har vi haft snöstorm. Att gå från huset till containern där vi vallar, har varit helt på egen risk då de värsta byarna kom. Tog man ett steg vid fel tillfälle hamnade man inte där man skulle. Vet inte när eller ens om jag känt så starka vindar förut. Då känner man sig rätt liten och maktlös. Respektfull.

Och inte ens glaciären som tidigare varit skyddad från de värsta vindarna, klarade sig igår. Trots att pistmaskinen åkte just framför oss, hann det driva igen så pass att man inte såg vart de klassiska spåret gick och råkade man komma helt i otjamning med pistmaskinen så det hade gått 15-20 minuter sedan den sist åkte där, var det bara de orange ledmarkingarna som visade vart spåret gick, för något annat såg man inte. Snön hade drivit över spåret helt.
Men ingen klagade.
Hade jag varit hemma i Sverige, så är jag tveksam på om vi ens hade givit oss ut. Här var det aldrig ens snack om saken. Alla bara klädde sig efter vädret, tog sina skidor och gick ut. Inte ett negativt ord hörde jag. Ingen som inte försökte. Hemma hade det varit gnäll och klagan och allmän missnöjsamhet.
Men det finns inte här. Det är enorm ödmjukhet som präglar hela campen. Och jag tror definitivt inte att det är unikt för just detta tillfälle, utan det är sån kulturen är här. Positiv. Framåt. Ödmjuk. Inför sina teamkompisar, ledare och omständigheter. 
Och jag kan inte sluta jämföra. Ta åt mig. Skämmas lite för hur bortskämt jag faktiskt beter mig normalt. Där och då anser jag inte att det är bortskämt, för jag gör ju som resten. Det är vår kultur. Men nu när jag kan jämföra så kan jag inte sluta tänka på det. Inte sluta tänka på hur mycket jag faktiskt lär mig när jag är här uppe med dessa fantastiska människor. Inte bara om skidåkning och träning, utan om inställningen till det vi gör. Inställningen till livet.
Jag berättade ju i förra inlägget om hur allt är upplagt här, hur vi har blivit indelade i grupper om 4-5 stycken. Killar och tjejer om vartannat. Varje grupp ansvarar för en uppgift per dag. Att fixa allt som har med frukost att göra (gröt, ägg, duka fram, duka av m.m.), städa upp efter lunch (eftersom alla fixar sin egen lunch), göra middag (vilket innebär att förbereda middagen innan passet på eftermiddagen för att det ska vara klart tills vi kommer hem) och sedan en grupp som ska städa upp i köket på kvällen efter middagen. Och samma här; jag har inte hört någon som klagat. Alla bara gör. Alla delar lika på jobbet. Killar som tjejer. Det blir en helt fantastisk gemenskap, bra mycket bättre än hemma där det med säkerhet hade blivit mycket mer uppdelat på vad ex. killar och tjejer hade gjort. Vi kan snacka hur mycket som helst om jämställdhet, men här uppe, här på glaciären, här är det första gången jag förstår vad det egentligen innebär. Om det speglar samhället i stort i USA eller bara här, det låter jag vara helt osagt. Jag har inte den minsta aning. Mest troligt inte dock. Men här uppe är det helt otroligt. Vilket gör att det inte heller blir några irritationer eller gnabb, alla vet vad de ska göra och de gör det. Punkt slut.
Och sen luncherna. Som alla fixar själv. Aldrig har jag sett sån uppfinningsrikedom. Alla gör det som de behöver. Vissa av grabbarna står i köket i över en halvtimme bara för att koka sig något riktigt bra. Det är toast med sallad, wok och pyttipanna. Matiga sallader. You name it. Allt som går att finna i det gigantiska kylskåpet eller förrådet med torrvaror som flugits upp hit.
Tänk om vi hade haft våra läger hemma i Sverige på det här sättet? Vilken gemenskap det hade blivit! Så mycket bättre vi lärt känna varandra.
Och jag tror att vi nog också hade blivit mer ödmjuka. 
Jag pratade med min tränare herr Stattin som varit över och arbetat i USA vid olika tillfällen och berättade helt begeistrad om detta, på vilket han berättade att det hade varit exakt lika när han var över för 20-30 år sedan. En kultur som helt enkelt håller i sig. Och som jag blir väldigt imponerad över.
Det är verkligen alla för en, en för alla.
Sen den seriositeten de visar. Tillsammans med totalavslappning emellanåt. Alla gör det de ska på träningarna. Fokuserar på det som de ska fokusera på under passet. Och det skiljer sig inte nämnvärt från hur vi tränar eller hur vår inställning till träningen är. Det är nog rätt lika för alla. Men det som kommer efter imponerar och inspirerar mig. När alla är klara med träningen, lägger de ned minst 30 minuter  på att stretcha, töja och göra rörlighet. Med en energibar i handen eller ett glas mjölk och en smörgås. Ingen slarvar med intaget direkt på träning, alla bara gör det. Och sen stretchen. Även det blir en social grej. Man pratar om passet, diskuterar. Skrattar och snackar. Hänger ihop.
Och många av oss som tävlar med dessa amerikanskor och amerikanare under året, är allmänt imponerade av deras vinnarinstinkt, hur det kan peppa varandra och få varandra att bara prestera bättre än de någonsin vågat drömma om. Hur de verkligen är ett team. Hur de från ingenstans egentligen helt plötsligt är uppe och fajtas i den absoluta världstoppen.
Och allt jag ser och lär här uppe hänger ihop med hur de är. En för alla, alla för en. Ödmjukhet. Vinnarinstinkt. Seriositet. Tillsammans med så mycket glädje och teamkänsla. Killar som tjejer. Ledare som aktiva. Helt fantastiskt.
Jag iakttar. Lär. Och njuter!
So long,
Anna



Med vänliga hälsningar

Anna Haag




2 kommentarer på “En för alla, alla för en!

Att ha tid.

Igår var första dagen här hemma som jag tränade i shorts. Det är en milstolpe på våren det, för då vet man att sommaren börjar närma sig och snart vill man sticka ut tidigare på morgonen för att få lite friskare luft att träna i. Tidig försommarmorgon måste nog vara bland det bästa som finns att träna i. Den luften. Den är krispig.

Nu är ju vi verkligen tillbaka i vardagen. Och det är så grymt skönt. Vi får en ursäkt att kunna bara få fokusera på träning, välja lite mer fritt vad vi vill och inte vill göra. För tid har vi ju, men däremot är det svårt att få allting att klaffa när man ska träna dubbla pass. Som i helgen som var. På lördagskvällen, mitt under brinnande grand finale av Eurovision kom vi på att vi ska dra till Sundsvall dagen efter. På IKEA. Så då var det bara att ställa klockan på 6, sticka ut och köra ett två timmars pass på rullskidorna och sen hoppa in i bilen och dra till Sundsvall. Plocka ihop det vi hade tänkt köpa och sen dra där ifrån. Det var tanken, men vi blev kvar i Sundsvall av olika anledning och kom hem först vid halv sju. Och då var det dags för dagens andra pass. Hävde i mig ett lass havregrynsgröt och stack ut och tränade. Och sen var jag slut. Inte en optimal dag, men samtidigt måste vi leva. Och vi har ju tid, ingen snack om saken. Men det är bara det att fast än vi bara tränar ca 5h av dagens vakna timmar, så går det åt så mycket tid till vila och återhämtning. Och det är det som får på foten om vi gör allt för mycket vid sidan om.

Förr hade jag svårt att känna mina gränser för vad som var ok för mig att göra utöver skidåkningen, men numera börjar jag veta var gränserna går. Allt kan inte vara perfekt jämt, men om man strävar efter att hela tiden i lyssna på vad kroppen och knoppen säger, så har man kommit ganska långt. För även om det slet att sitta i bilen och missa den viktig vila mellan passen i söndags, gav det mycket energi att få göra något annat och allt det där som har med vårt hus att göra, ger mig energi. Så är det bara. Och då kan jag ge det tid. För det ger mig energi. Men det handlar som alltid om prioriteringar.

Men det är ingen lätt balansgång. Vissa saker bara måste man göra, även om det kostar energi. Så är det ju jämt. Men så länge vi vet var vårt huvudfokus ligger, så tror jag att det fungerar. Att ha tid. Att ha tid att våga prioritera.

   
 

Anna-Charlotte frågade: Man hör ju ofta i media att alla som håller på med elitidrott åker på träningsläger mm, och det är kul att läsa om hur ett sådant läger egentligen kan gå till:) Däremot kan jag inte låta bli att fundera på det här med var någonstans ni tränar... Spelar det någon roll för din träning om ni har läger i Sverige eller utomlands? Jag förstår om man åker till ett snöområde, eller hög höjd, men det borde ju gå att träna cykling och rullskidor i Sverige..? Jag är nyfiken på hur det fungerar med lägrena och vad du tycker om att vara Sverige jäntemot utomlands?

Svar: Den största anledningen till att vi åker på läger, är för att vi till 100% ska kunna fokusera på träning och få all markservice som de krävs runt omkring och få utmana och få sparring av varandra. Ingenting som stör fokus, utan allt blir så perfekt det bara kan vara. Sen var vi åker, spelar mindre roll. Egentligen handlar det bara om miljöombyte, vilken i sig är något man inte ska ta för lätt på. Att träna i nya miljöer kan vara en enorm motivationshöjare. Sen finns det alltid en tanke bakom varför vi åker till alla dess olika orter, de flesta är ju återkommande och har man som jag och Emil varit med i laget i nästan 10 år, så har vi varit rätt många gånger på de mest klassiska ställena. Torsby. Ramsau. Bruksvallarna. Livigno. Val Senales. Seiser Alm. Vissa ställen gillar vi självklart mer än andra. För vissa spelar det absolut ingen roll var vi åker, eller att vi åker till samma ställe med relativ liknande lägerplan från år till år. De är inte lika beroende av att få se nya miljöer för att få motivation, medan andra är mer beroende av det. Jag tillhör den sista kategorin. Finns få saker som är så roliga som att upptäcka nya ställen via träning. Att man springer upp på en topp eller cyklar runt i byar för att se hur de ser ut. Provar nya backar för testrace osv. Det viktiga är dock att det går att träna dit vi åker, egentligen är det få ställen vi inte skulle kunna åka till. För så länge det finns någon asfaltsväg och lite skog, så kan vi träna. Sen är så klart vissa områden bättre än andra. Jag föredrar fjäll för tuffa veckor, dvs många timmar med fokus på distansträning. Men har vi fokus på ex intervaller, kan jag tycka att det är bättre att vara på ett ställe med antingen bra backar eller helt enkelt en rullskidbana. Så egentligen spelar det ingen roll var vi är. Det handlar om motivation och miljöombyte.

Jag kan tycka att det är minst lika kul att vara på något nytt ställe i Sverige som utomlands. Däremot älskar jag ju fjäll och alper, och får jag välja så kanske jag hellre åker till alperna då vädret där under september och oktober är väldigt mycket mer stabilt än i den svenska fjällkedjan. Och det påverkar ju också en del var vi (förbundet) lägger sina läger, helt enkelt vilket väder det är dit vi ska. För vi skulle ljuga om vi sa att vädret inte spelar roll. Man märker ganska tydligt om det varit dåligt väder hela lägerperioden, då blir det mycket mer sura miner och helt enkelt lägre stämning. Men skiner solen och passen går bra, då är humöret på topp och stämningen lika så. Svårare än så är det inte. Ju närmare säsongen vi kommer, desto viktigare blir det ju också att (om vi vill) ha möjlighet att åka skidor.

Det första lägret på våren, precis som det vi just var på, uppskattar jag när vi får åka till varmare breddgrader. Det blir en skön uppstart med semesterkänsla med sol och bad, fast än vi tränar dubbla pass varje dag. Det blir en lättsam atmosfär som gör att laget bli än tajtare och det är alltid en bra start på ett långt träningsår där vi tillbringar mer än 50 % av varje månad tillsammans. Minst.

Så lägren är till för att vi ska kunna fokusera 100% och få miljöombyte och sparring. Ett avbrott mot vardagen där vi har tid men hela tiden måste prioritera. På läger behöver vi inte prioritera.

Hoppas det var svar nog och fortsätt våga ställa frågor. Ifrågasätt. Det är bara kul. Då får jag något att skriva om eller kanske argumentera emot. ;-) Idag har vi vilodag, jag och Herr Jönsson. I garaget ligger solbäddar ommonterade och omålade. Och på gårdsplanen har vi fyra gigantiska jordhögar som ska skottas ut. Och molnen snuddar trädtopparna, fyllda med regn. Det gröna börjar komma, knopparna är precis på väg att spricka och snart kommer allt bara frodas. Fjällen i horisonten, som inte syns idag, är fortfarande vita. Frösön bjuder på kontraster. Och vi älskar det! Igår hade vi en av våra lokala partners här och tränade och fikade. Fick visa huset som det varit minst sagt delaktiga i att bygga. De har nästintill levererat varendaste pinal till bygget. Så det var kul att visa dem huset, men också visa dem hur enkelt det kan vara att träna, det som vi är experter på. Tror och hoppas att det vaknade lagom möra i morse. ;-) Tack XL Bygg Fresks för att ni tog er tid och kom förbi!

So long,

Anna

PS. Glöm inte att lyssna på vår pod som ligger ut på ITunes eller Podcaster nu. Och vill ni läsa mer om huset, välj kategori Villa a&e i fältet till höger.

4 kommentarer på “Att ha tid.

Vad hände?

Himmel vad fort det har gått på slutet. Dagarna har fullkomligt rusat fram och jag har gjort allt som stått i min makt för att hänga med. Men jag har inte riktigt hunnit med som jag velat. Den där flunsan eller vad det nu var som jag drog på mig innan VM, har spökat. Tillsammans med en riktigt trött knopp.

Det tar enormt på huvudet att hålla gnistan, go-et och motivationen uppe när det går käpprakt emot. Att fortsätta hålla drivet och målbilden klar för sig, trots att man ligger i feber 5 dagar före första starten på det som skulle vara kanske min karriärs största upplevelse. Där och då tänker man inte så dock. För då har man knäckt sig själv redan i förväg. Där och då, bortser man från kroppens alla signaler. Suger åt sig minsta positiva vibb man kan få. Fokuserar mer än någonsin mot sina mål och bara får dagarna att gå. Försöker göra det bästa av varje dag, minut och sekund. Allt för att drömmen fortfarande ska vara vid liv och bubblan inte ska spricka.

Man tar inte åt sig någonting av det realistiska i hela situationen. Man stänger omvärlden ute och man lyssnar bara på det man vill från alla kloka människor man har runt omkring sig.

Det är det som är räddning.

Och så gjorde jag under tiden som jag missade distans för distans på VM. Tittade på loppen, sög i mig motivation. Tänkte positivt. Peppade mig själv. Försökte komma ihåg känslan av hur kroppen flög fram i Seiser Alm, och försökte på alla sätt frammana den igen. Tränade. Vilade. Körde på järnet. Kroppen sa ifrån. Vilade. Provade igen. Sög åt mig varenda JA! jag fick av kroppen, alla de andra orden som kroppen försökte förmedla till mig slog jag bort. Som man ilsket slår bort broms och flugor på sommaren. Kom inte nära mig! 

Åkte ner för att uppleva stämningen på stafetterna, och var så urbota lycklig för att jag gjorde det. Vilken skillnad att få uppleva det på plats, mot att bara se det via tvn lyssnandes till Blomman och Hård. Bestämde mig för att köra tremilen. Det var ju ändå det loppet jag hade laddat för hela våren, sommars, hösten och vintern. Eller ja, sen tremilen i Val di Fiemme. Jag älskar tremilar. Eller ja, det är nog någon slags hatkärlek, som med allt annat vi gör. Det där motståndet man kan känna, är till för att övervinnas. Det är då känslan av att lyckas blir fullkomligt metal. Ju mer nervös man är innan, desto större blir lyckoruset innan att man lyckats.

För även om kroppen kanske inte var helt redo, var jag redo mentalt. Det hade jag sett till de senaste året. Jag visste vad jag gav mig in på. Jag ändrade inget i min plan, utan det fick hålla om det höll och gjorde det inte det, så hade jag i alla fall försökt och givit mig själv en ärlig chans.

Starten gick. Jag hängde på. Så länge jag orkade. Kanske för länge? Men det handlade inte om att spara på något. Jag ville hellre satsa allt, och sen fick det gå som det ville. Och det gjorde jag. Så även om jag gick i mål som en totalt slutkörd 14e kvinna, och det var så långt ifrån mina målbilder och mina drömmar, så hade jag i alla fall givit mig själv en ärlig chans. Och på ett sätt kan man då vara nöjd även om det inte alls var en dröm som gick i uppfyllelse. 

Dagarna efter tremilen var som i en dimma. Jag försökte träna på för att "komma ikapp" och för att få en värdig avslutning på säsongen. Men då ska kroppen ifrån. Rejält. Soffan och jag blev bästa vänner. Benen värkte. Orken tröt brutalt. Jag kände mig totalt överkörd. Att åka till Lathi var inte att tänka på. När de andra krämade ur allt de hade i kropparna för dagen, låg jag i soffan och tittade på och undrade om jag skulle orka ta mig ut och i alla fall gå en promenad. Det orkade jag dock inte..

Sakta men säkert kom kraften i alla fall tillbaka till kroppen. Benen kändes inte längre som sirap. Jag kunde pressa mig någorlunda bra när jag och Emil körde ett längre intervalldrag tre dagar innan Holmenkollens tremil. Så jag åkte dit. Tremilar och jag är ju en bra kombo.

Brukar det vara i alla fall.

Men där i Kollen fungerade i n g e n t i n g. Har inte känt mig så maktlös under en tävling på väldigt länge. Allt gick emot. Och krutet att kämpa, ja var fanns det? Inte där i alla fall? Så efter att ha blivit överkörd, ramlat, blivit ifrån gliden och ifrån åkt, och sen brutit staven, fått åka utan stav ett par hundra meter och sen givit mig själv ett ultimatum "får jag några positiva svar de nästkommande 8 km, så kör jag vidare, och glömmer allt och ger järnet". Men inget positivt kom. Kroppen svarade inte. Huvudet svarade inte. Och som pricken över i:et fick jag ont i vaderna, som fjol.

Jag ger aldrig upp. Så funkar inte jag. Men i Kollen kändes det inte värt att kämpa. Att ödsla den energin. Jag skulle åka runt som ett åskmoln och vara så förbannad och less och besviken i mål att det skulle ta ett par dagar att smälta. Och då skulle SM-helgen i Kalix ryka. Så jag klev av. Bestämde mig för att inte älta. Bara acceptera. Och rikta fokus framåt.

Tog två dagar ledigt efter Kollen och åkte till Stockholm med en fin vän. Gick mil efter mil, sprang runt Djurgården i värsta avdankattempo (vilket betyder ca lätta 4,30-5,00 min/km.. Puh.). Shoppade. Fikade. Åt. Och pratade. Om allt annat än skidåkning.

Sen var jag redo. Kom hem, drog till fjälls och åkte över fjället i 4 mil med min allra bästa vän. Pratade om allt mellan himmel och jord. Jag testade återigen kroppen. Och gav mig själv godkänt. Visste nu av erfarenhet att önska sig en kropp som skriker JA! hela vägen över mållinjen, var som att önska sig att vinna på lotto, men jag ville avsluta den riktiga säsongen med att åtminstone gå i mål och ge mig själv en ärlig chans.

Så jag drog till Kalix. Laddade. Längtade. Åkte. Kroppen funkade helt ok i backarna, men de platta partierna och jag blev inte riktigt sams och blev väldigt tacksam att just dessa partier gick lugnare än lugnast. Då kunde jag och mina ovänner till vader i alla fall bli lite sams. In i spurten om andra platsen kom vi 8 stycken. Det blev fajt om platserna sista 500 km in mot mål, och där hade inte jag mycket att göra den dagen. (Dock något att jobba på inför framtiden, att våga ta plats, våga fajtas och ta för sig även i en spurt mot riktiga spurtkanoner!). Så även om placeringen även denna gång blev rätt medioker, så var det himla skoj att åka och jag gick i mål! :-)

Team Sprinten dagen efter blev en ren kamp. Så det silvret som jag och Stina till slut vann, kändes väldigt väldigt bra. Även om jag tror att Fia B hade gjort det minst lika bra som mig på den startsträckan. Det är häftigt att vara en del i en så enormt duktig klubb, med så otroligt duktiga skidåkare. För att inte glömma ledare och vallare.

Direkt efter avslutad tävling i söndags, hoppade jag in i bilen och drog till Luleå och flög hem, och igår var vi i Ullådalen hela dagen för fotning tillsammans med två av våra partners. Där kring middagstid någon gång igår, tog krutet slut. Minst sagt.

Idag gör vi ingenting. I morgon drar vi på semester i två veckor. Välbehövligt.

Så även om de sista veckorna inte har blivit någonting av vad jag hade drömt om, så har jag ändå njutit väldigt mycket. Min kropp och knopp och jag kanske inte har varit bästisar hela tiden. Men nu tar jag semseter ett par veckor, framför allt för att läka huvudet. Låta det vila från allt vad press och prestation och motivation heter. Få landa i det som varit. Min kropp är egentligen bättre än på länge, för den här tiden på året brukar det säga ifrån helt. Nu är jag bara lite sned i ryggen som gör att mina vader jävlas igen, men de problem som jag dragits med de senaste åren med just vaderna, är inte tillbaka, och det är jag mest glad för. Det betyder att jag kan köra på för fullt när vi åter drar igång träningen i slutet av april/början av maj.

Vila från träning blir det ju inte direkt när vi har semester, men vila från allt vad träningsplan och planering. Jag gör vad jag känner för. Springer. Kanske kör lite yoga. Åker skidor på skaren. Cyklar. Vad jag har lust med helt enkelt! Semester för skidnördar som oss.

Hinner jag, skriver jag här om vad som händer, men varje vecka kommer det ut en ny pod från oss som ni hittar på Itunes eller Podcaster (för android), anna & emil pod. Och frågor till den ställer ni på #annaoemilpod. Och så klart på de sociala medierna kan ni följa oss! För nu drar vi på äventyr! :-)

Det här inlägget lär nog klassas som det längsta i historien, men för mig kändes det skönt att få skriva allt i kronologisk ordning. Få ordning på mina egna tankar och känslor. Och orkar ni inte läsa hela, så är det helt ok för mig. Jag blir bara glad att ni kikar in här emellanåt!

Må så gott! Och so long!

Anna

5 kommentarer på “Vad hände?

Glädje och omtanke!

Vilken dag det var igår. Jag var så uppe i allt att jag helt missade berätta hur helt underbart det är att vara en del av hela den här skidvärlden. Nästintill varenda kotte jag mötte, mötte mig med ett leende och gratulerade mig. Inte bara mina egna lagkamrater och ledare (som bara gav hur mycket energi och glädje som helst till mig!) utan båda aktiva och ledare från andra länder. Och det är det som är så underbart i den här lilla lilla bubblan vi lever i. Visst att vi nog är rätt bittra konkurrenter när klockorna rullar och nummerlappen är på, men däremellan är den en gemenskap och glädje som jag tror kan vara svår att förstå för dem som står utanför.

Alla glädjs vi med varandra och man lider också med dem man ser kämpa. Jag kan verkligen känna igen mig i alla känslorna, både de lyckliga och de frustrerande och jag vet hur mycket mer energi det kostar när man är besviken mot när man får lyckas och glädjas. Och fast än jag själv går på den niten varje gång, så blir jag alltid lika frustrerad och less när det inte går och jag bränner obarmhärtigt mycket energi. Men när man själv lyckas och ser, från sidan, uppleva alla de där andra känslorna och tankarna, vill man bara rycka upp dem och säga till dem "gå inte i fällan, bli inte less och frustrerad, spara på energin!". 

Tänk om man bara kunde "checka" av de dåliga loppen. Vara sur en kort stund, analyser och sen gå vidare. Stoppa de negativa tankarna och börja tänka positivt. Ta det med en klackspark att det inte går som man vill, och inte tillåta dessa känslor äta upp det där svajiga självförtroendet som finns i kroppen.

Det är alltid lättare att se från sidan, ge råd och tänka rätt. Men när man väl är i den sitsen själv, då himmel är det så svårt. Tankarna far bara all världens väg och det kan vara så svårt, så svårt att hitta tillbaka. 

Och då är det helt magiskt att ha det här stödet runt omkring. Från både mitt eget lag och alla runt omkring. Och jag ska försöka konservera de här alla känslorna nu. Suga åt mig all energi jag fått av er alla!! Njuta av dagarna vi har kvar här nere innan jag går in i tävlingsbubblan lagom till nästa helg. Faktiskt så längtar jag redan rätt mycket till att dra på mig nummerlappen.. :-)

Så stort stort tack för alla era positiva kommentarer via de sociala medierna, sms och allt. Shit vad häftigt det är! Att få vara nöjd betyder så mycket. Att få känna en "seger" för sig själv, efter alltför många "förluster" för mig själv. Att kunna säga till mig själv när jag gick i mål; idag gjorde jag allt det jag kunde för dagen. Jag gjorde mitt bästa.

I veckan ska jag träna, må gott, ladda för jul och sakta men säkert börja ladda upp igen för helgen.

So long,

Anna

Psst.. Hela lägenheten är full av resten av laget nu, hela gänget hänger här mellan heaten. Snart är det dags för mig att gå ut och vara nervös. Stå vid sidan om och hålla tummar och tår för herr Jönsson. Hua hua. Håll tummar och tår för allihopa och nån extra för herr Jönsson.

 

En kommentar på “Glädje och omtanke!

I bubblan. Så smått.

Tiden har verkligen rusat iväg för mig. Eller egentligen inte. Men jag har liksom skärmat av mig de senaste dagarna. Gått in i min bubbla. Tränat alla timmar jag hade tänkt och ibland lite till och där emellan har jag låtit kroppen vila. Och knoppen lika så. Fastnat i böcker som jag bara längtat efter att få öppna på eftermiddagsvilan. Och på passen har jag njutit av att träna. Av att säsongen närmar sig. Av att jag står i ett helt annat läge här i år än i fjol. Och året innan det också för den delen.

Jag är gladare. Tryggare. Lyckligare. Mer pirrig på säsongen än nervös, även om jag så klart är nervös till tusen, så är det inte den där negativa nervositeten som kan skölja över en som en flodvåg och man nästintill tappar andan och inte riktigt vet vad man ska ta sig till för att hantera det.

Jag kan inte läsa i stjärnorna eller spå eller ens gissa eller sia om framtiden. Jag vet inte om den här känslan jag har i år kommer ge mig framgång eller ej, men jag vet att jag njuter mer av allt nu. Jag tycker det är roligare. Men om det ger resultat eller ej, har jag ingen aning om. Om benen kommer sprätta redan på fredag eller lördag. Ingen aning?! Om en vecka eller två? Kanske. Kanske inte. Men jag tror ändå att jag någon gång i vinter kommer få uppleva den där grymma känslan som gör att allt det slit vi lägger ner, är så otroligt lätt värt. Att man glömmer allt det där slitet och är beredd att lägga ner än mer tid, bara för att få uppnå den där känslan igen.

Idag körde vi ett träningsrace. Med nummerlapp å hela baletten. Visst att jag var nervös. Här i Bruks finns det hjärnspöken för mig både här och där, men som jag tjatat och skrivit om förut, så kände jag mig ändå på ett konstigt sätt lugnare. Det enda jag tänkte på var att åka så fort jag kunde. Och för första gången på väldigt väldigt länge var det inget som stoppade mig. Inga ömmande vader, ingen kramp eller sovande fötter. Inget. Det var bara att köra. Jag var bambi på hal is. Skidorna åkte åt alla möjliga håll och det kändes som om det var tackvare att jag lutade mig lite framåt som gjorde att skidorna fick fart. Inte med hjälp av tekniken.

Och jag vet, av erfarenhet, att det är så det brukar kännas. Så småningom brukar bitarna falla på plats. Tekniken börjar klaffa och varje gång jag sätter ned stavarna eller trycker till med benen, vet jag att det ger mig kraft och fart framåt. Så var det inte riktigt idag...

Men det var kul! Jag åkte och log för mig själv. Jag kände igen min kropp. Så som den ska kännas! Jag kunde trycka till emellanåt. Och slappna av däremellan. Jag kunde bli trött i benen och inte vaderna. Och jag kunde fokusera här och nu. Plåga mig då och då. Slappna av utför.

Så många saker som föll på plats. Bara så där. För att jag inte funderade så noga. Jag bara gjorde. Gjorde det jag gjort nästintill hela mitt liv. Jag åkte skidor så fort jag kunde för dagen. 

Så nu ligger jag här och fortfarande har jag det där lilla leendet inom mig. Riktigt fort kanske det inte går än. Men det behövs inte. Det viktiga är att saker och ting börjar falla på plats. Pusslet saknar inte längre lika många brickor. Så jag tror det har varit helt ok att gå in i bubblan här ett par dagar.

IMG_1042.JPG

IMG_1040.JPG

IMG_1041.JPG
Alla bilderna är från VM i Val di Fiemme när vi vann silver i stafetten och jag kände verkligen att jag hade gjort vad jag kunnat och jag var så glad och nöjd och lycklig. Lite som idag!

Jag tror det händer att jag även i fortsättningen kommer hamna i den där bubblan till och från. Jag hoppas det är ok. Jag tror jag behöver det. Jag vet att jag mår bra av det!

Och just ja, kanske jag skulle skrivit i inledningen; vi är i Bruksvallarna på läger med laget. Har varit här sedan en vecka. Här finns ca 4 km spår. Rejält kuperat. Ibland flyger det snöflingor i luften, men de hinner knappt landa och göra omgivningen vit innan temperaturen återigen är över 0°C sträcket. 

Och om jag har något tips utöver CK och Ida i år? Emma. Sofia. Stina. Hela laget verkar vara på tårna. Jonna. Ja visst. OS 2018. Det tror jag på! :-)

På fredag drar säsongen igång på riktigt. Just so you know. :-)

Må så gott, det ska jag göra!

Anna

 

6 kommentarer på “I bubblan. Så smått.

”Hur är formen?”

Att svara på frågor om hur träningen och formen är, är alltid svårt. Det är med så blandade känslor man svarar. Man vill ju alltid att allt ska ha gått bra, samtidigt som man inte vill invagga er tittare (eller läsare eller "följare") i någon falsk tro att "man-är-bättre-än-någonsin-och-nu-jäklar-ska-här-alla-medaljer-som-finns-skördas-och-inga-moln-på-himlen-finns". Jag tror ni förstår vad jag menar.

Den vanligaste frågan vi får är "hur är formen då?". Och jag tror ingen förväntar sig något annat svar än "den är på topp!". Men ni som läst här ett tag vet ju att så är det verkligen inte. Under träningsåret är ju formen som en berg-och-dalbana, utan någon som helst logik går pass bra eller dåligt.

Jag brukar ofta vända en sådan fråga till att "jo, jag har kunnat gjort de jag velat under vår/sommar/höst så jag är nöjd och formen kommer nog". Jag tycker själv att det är väldigt svårt att värdera hur jag ligger till utifrån en känsla eller ett "resultat" på ett träningspass. Den enda konkreta, som jag verkligen tror på, det är när jag gör test inne på bandet eller gör ett testlöp mot mig själv och tävlar mot samma tider. Litar dock sällan på tider på rullskidor från intervaller utomhus då rullskidor påverkas av både väder, vind och underlag och är därför inte en sån bra värdemätare. Annat är det om man har kört inomhus, på ett band, på samma rullskidor. Då kan man jämföra och då kan jag också ge mig själv en rättvis analys av det passet.

Ifjol kunde jag inte följa träningsplanen en enda gång, förutom någon vecka på sommaren, någon på hösten och de sista veckorna in mot OS. I år har jag kunnat följa min plan i stora drag. Jag har hunnit gjort mycket av det jag velat. Fokuserat på det jag velat utveckla, även om jag nu, när det bara är drygt 6 veckor kvar till premiären, känner att jag gärna hade fått någon månad till att kunna fokusera på de där sista bitarna som jag vill ska falla på plats.

Jag har inte tränat lika många timmar, men det har berott på att jag fokuserade på att rehaba de skavanker jag har dragits med de första perioderna av det här träningsåret. Däremot har jag kört minst lika många pass som jag brukar. Men timmar i gymmet ger inga timmar i träningsdagboken.

Sedan jag kunde börja köra som vanligt igen, i början av juli, så har jag tränat mer än vanligt. Men jag tror också, om jag får säga det själv, mer klokt än vanligt. Visst, jag har varit mer sliten än någonsin, men då har jag kunnat lyssna på kroppen och vilat lite extra. Och jag märker att jag blir starkare och starkare. De första lägren med laget i år, fick jag ju köra själv på, men på det tredje lägret i Sollefteå var jag med igen. Och då var jag långt långt efter. Tyckte jag själv i alla fall. Men för varje läger, varje pass, har jag närmat mig där jag vill vara och jag har försökt köra med andra på hårda intervallpass för att utmana mig själv. Något jag har saknat de senaste åren.

Så jag vill tro att jag är på rätt väg. Men jag tänker inte lova någon guld och gröna skogar, det är lång väg att vandra, mycket som ska klaffa. Men jag börjar bli så förberedd som jag vill vara. Mitt självförtroende blir då också så klart bättre! Hoppas det var svar nog, Lars!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilder helt utan anknytning till texten men från 6 väldigt härliga dagar i mars i år. Då jag och Emil bara lämnade allt och drog till Aten. Pratade och njöt av att bara umgås vi.

Efter säsongen 2011/2012 bestämde jag mig för att bli min egen tränare. Det var ett lärorikt år. Jag körde på ut av bara tusan och blev starkare än någonsin. I oktober. Sen gick det utför. Jag hade kört för hårt. Tog till VM i Val di Fiemme i februari innan jag var någorlunda som vanligt igen. Efter det bestämde jag mig för att jag inte kunde köra själv. Jag har inte spärr riktigt när det gäller träning. Jag vill ju bara bli så bra som möjligt, så jag pressar mig själv lite för hårt.

Då ringde jag min tränare från mitt första år som senior, Bengt Stattin. Som också var Emils tränare sedan många många år. Frågade honom om han ville hjälpa mig. Det var inte ett självklart ja direkt. Han ville träffa mig för att diskutera om vi ville åt samma håll, hade samma tankar om träning osv. Det tyckte jag var väldigt bra. Det la på ett sätt grunden för hela samarbetet. Noggrant. Professionellt. Utmanande.

Det har varit perfekt för mig. En person som vågar pressa mig. Vågar utmana mig. Vågar testa mig. Kan stoppa mig om det krävs och säger precis vad han tycker och tänker. Rakt ut. Inga ursäkter. Bara rakt på. Och jag älskar det! Det är precis så jag vill ha det.

Visst, jag kan mycket om träning. Jag vet på ett ungefär vad jag behöver, men jag tycker om att få diskutera träning. Tänka ut vad jag behöver för att bli bättre. Försöka göra saker bättre än andra. Göra en plan som är en del i ett pussel för att jag ska nå mina drömmar och mål. Ofta planerar Bengt träningen och sen diskuterar vi den tillsammans. Ibland kommer jag med inputs vad jag vill ha in, ibland kommer han med dem.

Vi försöker ses med jämna mellanrum, han bor ju i Sollefteå så det är inte jättelångt att fara. Vi nöter teknik och vi pratar det mentala spelet som skidåkning ändå handlar om. Att lura kroppen till att köra sig helt slut. Inga krusiduller, inga hemligheter. Allt är rakt på.

Jag gillar att ha någon att luta mig mot när det gäller träningsplanering. Jag gillar att ha en plan där jag vet exakt vad jag ska göra och tänka på. Alla detaljer står i mitt träningsschema som ofta sträcker sig över två veckor. Men vi hörs ju under tiden och reviderar planen om så behövs under vägen. Vilka typer av impulser jag ska köra står med, exakt vilka intervaller jag ska göra, teknikfokus och andra specialgrejer. Vi diskuterar mentala grejer som jag ska fokusera på under passen. Det är ett helhetstänk som jag gillar skarpt.

Så visst, jag kan vara min egen tränare. Jag har kunskap och de mesta redskap, men jag vill inte. Jag känner att jag blir en bättre skidåkare om jag har någon som Bengt, eller ja, just Bengt, att diskutera allt med. Så så ligger det till med min träningsplanering, Maria! :-)

Livet är ett pussel, lika så är träningen. Och när man förstår att träningen är livet och livet är träningen, att allt hänger ihop, det är då man får det att funka. Det är då man får det att klaffa. Så tänker jag i alla fall! 

Ciao,

Anna

 

 

0 kommentarer på “”Hur är formen?”

Stanna upp

Hej på er! Hoppas allt är fint med er!

Det har väl inte riktigt undgått någon inläggen den senaste tiden endast kommit från min Anna, och garanterat den bättre hälften på att skriva och uttrycka sig i skrift!

Jag önskar alla kunde komma hit, kanske ta en kaffe i solen på den nylagda altangolvet och frågat hur träningen går. Eller kanske hjälpt till att skruva upp gipsskivorna i garagetaket samtidigt som vi diskuterade hur man hittar glädjen i att träna och plåga sig längre än vad som borde vara normalt.

Ja, för då hade jag nog kunnat, likt Anna, sätta er in i vad som försiggår i mitt huvud och vad jag sysslar med om dagarna.  Och som ni kanske kan ana i mina förslag till social samvaro så ser mitt liv ut ganska enkelt. Jag tränar och jag fixar. Och då har tiden till inläggen minskat en aning. Men snart ska jag vara på banan igen och uppdatera er vad som är på G! Så håll er till tåls eller som sagt sväng förbi med en hammare om ni inte vill vänta!;) För mig fungerar det lika bra.

Jag njuter.

IMG_0339

Ja, jag har kommit på det på slutet. Jag njuter.

Jag är en person som verkligen jagar något nytt hela tiden att göra eller något nytt mål jag vill uppnå. Jag har varit oerhört dålig på att stanna upp och vara nöjd med något jag gjort eller känt någon form av glädje av saker jag lyckas med. För alltid finns den där jakten på mer eller något bättre. Efter att jag på slutet mer reflekterat över hur jag fungera och med hjälp av människor runt om kring mig som t.ex. min mentala coach Stig så har jag sett tillbaka på hur jag är och vad jag gjort. Jag har nog sagt i stil med "att man ska fira sina framgångar och vara nöjd med små steg man gör" men i ärlighetens namn har jag varit på tok för dålig på det själv. Och nu snackar jag inte bara tävlingar, utan träningspass och livet i övrigt. Jag vill prestera mer hela tiden och ser ofta till vad jag skulle gjort bättre när vi gjort saker för andra eller fixat saker. En bra egenskap är det väl någonstans att vilja utvecklas men precis, som jag nu börjat lära mig, så krävs båda delarna!

Jag har vunnit världscupssegrar utan att riktigt känna mig nöjd utan direkt betat av det som ett streck i checklistan och sen börjat tänka på nästa helgs tävlingar. Jag har hela tiden varit på resa vidare. Jag har renoverat hus å lägenheter med stress att bara göra det klart så fort som möjligt för att sen kunna börja med nästa renovering eller liknande och knappt hunnit gå på det där nylagda golvet innan jag ska vidare.

Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Men jag har lärt mig att aldrig slå fast saker som sanningar i huvudet, och bara säga att jag är en sån som aldrig stannar upp och njuter. För om jag skulle tänka att jag är sån så skulle jag väl aldrig bli nå annat heller. Svammel svammel svammel. Ja, jag vet ju inte riktigt hur jag ska skriva (smidigare med den där kaffen i garaget nu;) ).  Men om jag går runt å tänker och säger att jag inte kan åka skejt, så kommer jag tillslut tro på mina egna sanningar och tillslut kan jag verkligen inte åka skejt, för i mitt huvud kan jag ju inte det.  Så har jag sett på hela den här biten med att njuta och plocka fram dom bra sakerna också.

Det där med att man inte kan lära gamla hundar sitta ni vet. Vilket skitsnack! För jag har bestämt mig och jobbar med att det är okay att sitta still och njuta av livet ibland med. Jag kan bygga såklart och njuta av att jag kan göra allt i den takt jag vill och allt måste inte vara perfekt i morgon. Men jag kan njuta och vara nöjd av det jag gjort!

Om jag kommer bli bättre skidåkare av att tänka mer så här? Det har jag ingen aning om men jäklar vad mycket lättare och roligare det kommer bli på vägen!

Vi ses hörrni!

Emil

PS. Vad har du gjort som du kan vara nöj med den här veckan?

Emil

 

4 kommentarer på “Stanna upp

Äntligen en i gänget.

Sitter på rummet på Valborgängen i Torsby och den där spykänslan som man får av mjölksyra har sakta börjat givit med sig. Väldigt väldigt skönt. Härom kvällen stapplade jag från middan tillbaka till rummet och låg med benen i högläge och rörde mig inte ur fläcken fram tills kvällsfikat för den där jäkla illamående känslan (som alltid alltid också medför en sån där skön belåtnadskänsla också!) inte ville ge med sig. Alltför att man har fått till ett sånt där riktigt bra intervallpass som man bara kan få när man är på läger. Och är med fullt ut!

Jajamensan. Ni läste rätt. För första gången på två säsongen har jag varit med fullt ut på lägret. Bara ett pass blev jag lite feg och bangade ur, av rädsla och oro för att jag skulle få lite ont (som jag nu inte heller fick..), annars har jag varit med på RUBBET. Så himla skönt. Jag är på banan. På rätt väg. Uppåt och framåt. Och det är en sån enorm lättnadskänsla att äntligen vara en i gänget igen. Vara en som är med. Inte hon som kör något annat vid sidan om. Det kan ju alltid komma bakslag och nya saker dyker upp, men ändå. Att i grunden veta att jag kan vara med är jättestort för mig.

Så i morgon, efter 3h löpning och skidåkning i tunneln, kommer jag fara norrut härifrån Torsby, nöjdare och gladare på länge. Ta en eller två dagar vila hemma i nya huset och bara njuta.

bild 1

Högläsning ur KP. Snacka om att skratta från hjärtat. Ojoj!bild 2

Mer glamoröst än så här blir det inte på läger. Regnjacka och gympadojor. Jajamensan. Det är grejer det.

Ingen idrottare har en rak väg att vandra. Alla har vi våra små hinder vi måste övervinna eller helt enkelt välja en annan väg för att nå den framgången vi vill nå. Det är en berg-och-dalbana i känslor och i form. Ena dagen platt som en pannkaka och andra gången lika uppåt som toppen på en cupcake. Uppåt och nedåt, framåt och bakåt.

Nu är jag tillbaka på noll känns det som. Ett nolläge jag sakta men säkert börjar gilla och också acceptera. Även om det är lite svårt. Samtidigt är det bättre att vara på noll i augusti än i februari. Och ett nolläge är ett bra utgångsläge. Därifrån kan man börja bygga uppåt och framåt. Och det känns som varje pass jag nu får med "mina" fantastiska tjejer i laget, gör att jag bygger uppåt och framåt. Det gäller att anta utmaningarna. Pusha sig lite över gränserna. Våga vara sliten. Våga vila. Våga göra allt som man behöver. Ibland lite till och ibland lite mindre. Att finna den där krokiga mellanvägen som inte ger mellanmjölk utan är den bästa för mig. Att våga prova och chansa, samtidigt som jag inte stoppar huvudet under armen.

Spykänslan måste komma med jämna mellanrum. Det är den som utvecklar. Det är då man vet man har pushat det där lilla extra. Det där som är svårt när man kör själv. Therese Johaug sa någon gång "det är när det tar emot, man är sliten och det är kämpigt, som jag vet att jag utvecklas och går framåt". Och mycket ligger i det.

Jag är sliten nu. Det tar emot. Men jag har även lite toppar då och då. Och så länge man har det, så är det ok att vara sliten. Mör och trött. Så länge inte gråten sitter i halsen av utmattning, frustrationen ligger och bubblar under ytan och tålamodet är lika med noll. Har man kommit dit, ska man nog stanna i sängen i en eller två dagar. Köpa den där stora godispåsen, hyra en film eller sätta sig på en fjälltopp och bara vara.

För lika viktig som träningen är, lika viktig är återhämtningen. Men jag kan inte bara vila och jag kan inte bara träna. Det gäller att göra rätt. Vid rätt tillfälle. En jäkla balansgång som inte alltid är självklar.

Jag vet att jag kommer få den där spykänslan ett par gånger till i år. Så där så man bara vill lägga sig rätt upp och ned och bara vara. Jag är definitivt inte ensam om att få den i laget. Det får nog alla elitidrottare med jämna mellanrum. Och det är ju inget negativt! Även om det nog kan låta så. Utan det är ju en positiv grej. Man har gjort något bra. Pressat sig. Givit allt. Och då kan man vara nöjd. För stunden. Innan nästa pass kommer.

Så fungerar vardagen för oss. Med lite spykänsla här och där vet jag att jag är på rätt väg, på banan. Framåt och uppåt och redo.

Tack för mig å ha en skön helg o för att ni orkade läsa ända hit. Svarar på era frågor en annan gång, för nu lär jag vila huvudet lite också!

Må så gott!

Anna

6 kommentarer på “Äntligen en i gänget.

Hatkärlek.

Kom precis hem från fina dagar i Göteborg tillsammans med ett gäng olympier och så klart trav. Fast det var väl inte direkt min grej. Vill helst spela på hästarna som hade ett schysst namn men det gick inte riktigt hem hos min något mer travinsatte tränare coach Stattin. Så näpp, jag fick hänga med på hans och Emils satta rader. Gick väl sisådär om man säger så.. Skulle ha gått på min linje istället. ;-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Trots att jag är lite rädd för de där stora hästarna, kunde jag inte låta bli och gå fram och ta ett kort på det här vackra kallblodet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plötsligt fick man kasta sig åt sidan där på stallbacken när hästarna kom inrusande.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg ut mot Särö.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är alltid kul att få chans att träffa andra idrottare men jag önskar varje gång att det skulle finnas mer tillfällen att hinna prata med de andra, nu springer man mest runt och göra alla uppdrag och hinner inte prata särskilt mycket. Vi lever ju alla efter samma dröm, om att bli bäst i världen, men trots det ser ju våra vardagar så olika ut. Man inser på något sätt hur olika vägarna mot sina mål kan se ut. Och det är väldigt inspirerande att diskutera i kring. Jag får alltid lite nya idéer av det och motivationen får en än större push. Om den nu behöver det.

Coach Stattin var som sagt med ner till Göteborg, vi bjöd med honom och hans fina fru Märit. Att hinna ses utanför träningsatmosfären är ovanligt, så de här dagarna var värdefulla och väldigt härliga. Jag tror att ju bättre och närmare relation man har med sin tränare, desto djupare blir förståelsen mellan varandra och då skapar man en väldigt bra grund för att tillsammans nå de mål som jag sätter upp. Så istället för snack om hur intervallpassen ska läggas upp nästa vecka blev det prat om skog och trav och husbyggen och drömmar och livet i stort. Sånt pratar man nog alldeles för lite om egentligen. Tid är ju dyrbar, så oftast blir det mer typ "passet gick bra, kände mig lagom pigg, hur tänker vi framåt? Jag tänker si och så...". Ni fattar. Ibland är det nog viktigt att prata om människan bakom. Från båda håll.

Alltid när vi träffar Herr Stattin (som både är min och Emils tränare, men det berättar jag mer om en annan gång) får man alltid sån otroligt boost med motivation. Och energi. Och jävlaranamma. Och de där visionerna och drömmarna jag har med min skidåkning kristalliseras mer och mer och de känns mer nåbara för varje pass vi pratar igenom.

Just nu bara längtar jag till alla de där passen som vi pratat om. Inte planerat, men pratat om. De där passen som jag vet kommer bli på järsken att jag klarar. Den där utmaningen. Spatsera på linjen, tänjer på gränserna. De där passen som jag nu bara längtar efter. Få anta utmaningen, men som jag vet jag kommer ha sån ångest inför dagarna innan. För att inte tala om morgonen innan. Men det är ju det som är själva grejen. Den där hatkärleken. 

För den där känslan efteråt när man klarat något man haft sån där ångest inför, som är en sån där utmaning som man gått och längtat efter men ändå haft den där ångesten inför, det är den man vill åt. Det är den energin man vill leva. Den glädjen och självuppfyllelsen i kroppen som man vill åt. Den där känslan när det känns som att någon sitter på ens axel och klappar en och berömmer en för att man klarade det man utmanade sig själv i.

Det handlar inte alltid om att jag ska köra hårt och bli helt slut, ibland handlar det om att köra länge, länge och då är ängslan av annan karaktär, mer kommer jag klara mig utan att vägga? Alltså ta helt slut på energi. Hur länge kommer det gå innan jag får lov att stoppa i mig den där extra energin som ligger i vätskebältet? Ibland handlar det om att köra hårt så att man tar helt slut, men då är det på ork. Träningen är så olika, det är så många olika parametrar, så många olika saker som ska in, så många olika utmaningar, det är det jag älskar med att träna.

Jag tänker för mig själv att någon dag kommer jag vakna upp och känna att nu orkar jag inte utmana mig mer. Just nu kan jag inte i min värld förstå när jag ska känna så. Det känns så långt borta.

Träningen är inte rolig varje dag. Att ha den där ångesten inför de där fördjälviga passen är inte alltid roligt. Ibland skulle man bara vilja ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Men min vilja att vilja bli bättre tar mig upp ur sängen varje dag, året om. Det är det som är mitt driv.

Förstår ni vad jag menar?

Anna

2 kommentarer på “Hatkärlek.

Att få skriva

Kanske måste jag inse att de där "kraven" jag hittar på är just "hittepå". Tack för era snälla kommentarer och tankar. Men ni ska veta en grej, är det något som ger mig energi, så är det det som jag gör just nu, skriva. Att få sätta ord på mina tankar genom att få skriva är bland det bästa jag vet för att få mig själv på andra tankar, ordna upp mina tankar och finna lugn. Det och matlagningen eller få jobba med kroppen i skog och mark. Det bästa som finns.

image

Kanske skriver jag här varje dag eller varannan dag eller en gång i veckan eller helt enkelt när andan faller på. Varje gång ni läser här, hittar nya ord från mig här på sidan, tänk då på det jag skrivit. Jag älskar att skriva. Och jag är så tacksam att jag har några att skriva för. Tack.

I morgon drar säsongen 2014-2015 igång. Jag drar på mig nummerlappen för första gången "i år". Dock blir det i motionsklass. I år är ju året när jag lyssnar på kroppen. Och jag är definitivt inte redo för att tävla men jag vill uppleva tävling ändå, både i kropp och knopp. Och vad är inte då bättre än att åka i motionsklass och skippa tävlingsdräkten och åka med en vän. Se den fina sidan av den här underbara sporten helt enkelt!

Så jag gör helt enkelt min första start sedan tremilen på OS. Spännande. Dock på helt andra premisser. För sällskapet och stämningen och festen. Jag slår ihop säsongsavslutningen för 2013-2014 med uppstart för VM-året 2014-2015. Firar med vännerna och njuter. Tack Mathias och Emma-Helena Fredriksson att ni ger oss möjligheten av få fira av säsongen på ett högklassigt sätt! I morgon får årets Åre XC Open av stapel. Tror faktiskt ni kan följa det på tv12, dock inte motionsklassen! ;-)

Ha en skön helg!

wpid-20140411_142221.jpg

Anna (som är taggad till tusen att köra igång på riktigt!!)

PS. Jumpsuiten är från zmillas. Kanske det plagg jag använt mest sedan november. Perfekt jämt.
image

3 kommentarer på “Att få skriva