Close

tankar

Finito & en insikt rikare.

Tiden flyger iväg, som alltid, men framför allt på våren. Mest för att man vill hinna med så himla mycket och det händer så himla mycket och man är över allt och ingenstans. Och sen inser jag - men varför stressar jag så nu? I år behöver jag inte pressa in allt i april. Jag har maj, juni, juli, augusti, ja resten av året och livet på mig att hinna med saker jag vill göra. För träningen är ju inte prio ett längre. Men ni anar inte hur svårt det är att få in. Att förstår att för första gången på ja egentligen hela mitt liv kan jag styra själv över min tid. Det har jag ju i och för sig alltid gjort, men nu kan jag styra den utifrån vad jag vill och inte utifrån hur jag ska få in mina träningspass eller utifrån en lägerplanering och så vidare.

Sitter just nu på Kiruna flygplats, har varit uppe i Gällivare och tävlat. Och jag insåg, som med en rejäl jäkla rak höger, att jag har tävlat färdigt nu. På något sätt trodde jag att bara vi berättat om vårt beslut kunde jag fortsätta leva som vi gjort tidigare under våren, träna så där lagom och tävla när man känner för det. Att slå av och på tävlingsjäveln och ändå kunna få till en del bra lopp under våren. Men någonstans mellan avslutningen och SM i Skellefteå började jag känna mer och mer att det krävdes så enormt mycket mobilisering av energi för att kunna tävla att jag knappt hade något driv kvar när väl starten gick. Tävlingsjäveln hade gått och lagt sig. Vi hade bestämt sen innan att vi skulle upp hit till Gällivare och åka Volkswagen Tour, precis som jag gjorde i fjol. En helg med tre vitt skilda lopp och som jag njöt otroligt av att åka i fjol. En stadssprint med enbart stakning, Dundret Runt (48 km stakning) och en avslutade Hill Climb uppför Dundrets brantaste backe. I veckan har jag känt mig slut. Emellanåt hängig men inget har brutit ut. Så vi åkte upp. Jag lyckades få fram lite tävlingsenergi och tävlingsdjävulen smög fram nosen under sprinten och Dundret Runt igår var kul, men jag kände mig som en skugga av fjolårets jag. Det är inget fel på min kropp, den verkar ha återhämtat sig, men mentalt är jag inte där. Så inför den avslutande Hill Climben idag kände jag mig som en urvriden trasa. Solen sken, folket var på strålande humör och allt var som upplagt för en härlig men framför allt utmanade tävling. Men om jag var en skugga av fjolårets jag igår på det långa loppet, var jag en uns av mitt gamla jag idag. Istället bestämde jag mig för att bara ta mig upp och samtidigt verkligen ta beslutet - det här är årets sista lopp i skiddressen. För nu är den mentala energin slut. Jag gör mig bara en otjänst att försöka tävla. Jag bränner bara mig själv.

För jag är ju fröken 100% så jag blir bara besviken och arg när jag inte kan plocka fram tävlingsjäveln när nummerlappen kommer på. Så då är det lika bra att helt enkelt packa ihop tävlingskittet för i år och ta lite semester och börja fundera och drömma om framtiden.

Det känns otäckt definitivt att säga att jag idag gjorde min sista tävling som elitskidåkerska, framför allt eftersom jag kände mig så långt från elit jag kände mig idag. Men så är det ju faktiskt. Jag har gjort mitt sista lopp som 100% skidåkerska. Punkt.

Jag inser samtidigt som jag skriver det att jag faktiskt gjorde det redan på lördagen i Falun och de sista loppen har jag bara levt på någon galen idé om att jag kanske kan kräma ur lite mer, men nej, det finns inte där. Mitt sista lopp är härmed gjort.

Men bli inte förvånad om ni ser mig i tävlingsspåret även nästa år. För jag, precis som jag skrivit så många gånger förr, älskar ju att tävla och träna, men jag vill göra det på mina premisser. Och de premisserna är inte längre på elitnivå, de är på en nivå som jag bestämmer för dagen. Vissa dagar kanske det kan jämföras med elitnivå, andra dagar kanske mer som en sofftyckares, men det är inga rätt eller fel. Jag har en dröm om att åka något långlopp, kanske åka stafett på SM för Anna & Emil Sportklubb… Vem vet? 

Men min sista tävling som elitskidåkerska är gjord. Skrämmande, men samtidigt en lättnad att äntligen få ta ett break, landa i allt som skett sedan OS och sedan ta sikte på nya saker. Drömma om bröllopet i juni framför allt!

Jag, Emil & Teo passade på att njuta i helgen med god mat & dryck - livet!

Nu far vi hem till Östersund, i morgon ska jag försöka få med mig Emil på SPA. Kanske tränar jag lite styrka. Eller så vilar jag. Vi får helt enkelt se hur det känns. Mitt nya liv i ett nötskal. Sen måste vi ju så klart börja göra något riktigt så småningom, men var sak har sin tid. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla redan efter Falun, jag var klar då. Från och med nu ska jag lyssna än bättre på min magkänsla. Dagens insikt helt klart.

Jag är så tacksam att jag har er trogna followers genom livets berg-och-dalbana och jag hoppas att jag även i framtiden kan inspirera er på ett eller annat sätt! Fortsätt skriva era tankar och funderingar - det inspirerar mig!

So long,

Anna

2 kommentarer på “Finito & en insikt rikare.

Klokare med åren?

Har satt mig med datorn i knät flera gånger under de senaste veckorna och tänkt skriva här, men så har något kommit i vägen. Ibland en tanke, ibland en känsla och ibland har jag helt enkelt inte hunnit. Jag har lovat mig själv att bara skriva här när jag känner för det. Under perioder de senaste åren har det mer känts som ett måste att skriva här än något roligt och för mig måste skrivandet vara något roligt och lustfyllt, helt utan krav, så därför låter jag helt enkelt känslan styra.

Och idag fick jag feeling! Vet inte vad det är eller varför, det bara kom! Ofta har jag ju dock saker jag vill skriva om, berätta för er. Listan är lång, men det är som ett fint vin - det måste bara lagras lite innan det serveras.


Och något jag tänkt på en hel del under den här sommaren är det där med om man blir klokare med åren. Är det bara något man säger eller är det så? Det är ju något jag hört hela livet, en livssanning på något sätt. Jag har aldrig känt mig "äldre", knappt vuxen i och med att mitt liv sett i princip exakt likadant ut i över 12 år. Och åren innan det var ju det inte särskilt annorlunda förutom att jag då gick i skolan. Egentligen har jag över halva mitt liv haft samma liv som jag lever nu - ett liv där träningen är prio ett i allt. Alla beslut tas utifrån hur det påverkar eller inte påverkar träningen. "Om jag äter det här, är det tillräckligt för den träningen jag gjort nu?" eller "kommer träningen bli sämre för att jag glömde äta kvällsfika och istället var hos en vän och hade roligt?" eller "kommer jag få ett nog bra intervallpass trots att jag kom i säng lite sent" eller "orkar jag åka och träffa vänner efter träningen eller kommer jag riskera att bli sjuk..?". 

Sådana frågor får jag ta ställning till hela tiden, men numera är det ju inget jag reflekterar över utan besluten skrev alltid omedvetet utifrån detta.

Men åter till frågan - blir man klokare med åren?

Ja, jag tror faktiskt det. Och det grundar jag helt på hur det numera känns. För jag börjar känna mig vuxen, inte gammal, men vuxen. Jag känner att jag faktiskt är äldre, har fått uppleva mer och har mer erfarenheter än de yngre i laget. Jag gör sällan något för första gången, utan har erfarenheter från det mesta och behöver inte längre rådfråga när jag funderar på något utan jag kan ta beslut utifrån mina erfarenheter. Och precis så är det ju det ska vara, för ingen känner ju mig bättre än mig själv. Och på dessa grunder säger jag att ja man blir klokare med åren. Och det mest fantastiska med det är ju att himmel vad klok man kommer vara om 20-30 år när man har fått uppleva än mer.

Men egentligen handlar det väl inte om klokhet. Mer en trygghet att kunna ta kloka beslut utifrån sina egna erfarenheter. I alla situationer. Och just den tryggheten som kommer med erfarenheter och lärdomar, himmel vad jag önskat att jag hade haft den för 5-7 år sedan. Ja, jag vet, man ska inte ångra något man inte hade eller inte gjorde, men ni förstår nog hur jag tänker. Att vara i 20-års åldern idag är inte lätt. Så mycket känslor, så mycket ansvar som plötsligt ska hanteras helt själv. Inte konstigt att man inte hinner bli klok. Allt måste ju på något sätt landa.


Och där känns det som om jag är nu, och det är jag så tacksam för nu! I morse skulle jag ut på en längre rullskidstur, men hela kroppen och knoppen stretade emot. Och tanken på att jag skulle få åka hem och lägga mig i sängen var det enda som drev mig. Ändå gjorde jag mina rehab-övningar, satte på mig pjäxorna och hjälmen och gick ut. Knäppte på mig stavar och rullskidor och åkte iväg. Försökte distrahera mig med att låta tankarna flyga iväg, men jag kom hela tiden tillbaka till tanken på att få sova. Så efter en knapp halvtimme bestämde jag mig - jag vände hem. Duschade och sov i två timmar. Åt en rejäl lunch. Vilade en timme till och plötsligt känns livet så mycket bättre. Så här hade jag aldrig vågat eller haft ro till att göra för något år sedan. Inte en chans. Då hade jag bara fokuserat på de missade träningstimmarna och att jag borde träna, istället för att lyssna på kroppen och göra det som den behöver.


Så ja, jag tror faktiskt man blir klokare med åren. Vad tror ni?

So long,

Anna

 

 

10 kommentarer på “Klokare med åren?

Att sysselsätta sig minsta möjliga.

Vilodagar in mot säsong kan vara det härligaste och det långtråkigaste som finna. Kropp och knopp behöver vila, men ändå är jag (förhoppningsvis) inte lika sliten som under barmarksmånadernas tuffa träningsperioder vilket gör att det lätt börjar klia i benen. Och man måste helt enkelt sysselsätta sig på något sätt. På minsta möjliga sätt. 

Att då befinna sig i en fantastiskt vacker vintervärld där man inte vill annat än att vara ute och åka skidor. Göra snöänglar och återuppliva barndomsminnen, gör det inte enklare. När blicken konstant söker sig ut genom fönster och sucken kommer djupt nerifrån bröstet, jag vill inget annat än att klä på mig och springa ut. Och ändå vet jag att jag får ut och njuta igen nästa dag (troligtvis) och att om jag bortser från längtan och den där konstant inneboende viljan av att vara ute, så mår min kropp bäst av att ligga kvar i soffan (eller i sängen om man är ute på vift, boende på hotell) med en kudde under knäna och en bok över näsan. 


Men det är så svårt att finna den där rofyllda känslan. Åtminstone varje vilodag. Så då försöker jag dela upp dagen i etapper. "Hittar på" måstegöran som kan få dagen att gå fortare men ändå ge mig maximalt med återhämtning. Ofta innefattar det ett besök på något mer eller mindre närbeläget café där man kan få en soya latte eller en cappuccino. Och emellanåt en godbit eller två. Tillsammans med min skrivbok och ett magasin. Där kan jag sitta i timmar. Läsa, skriva och lyssna på livet runt omkring. Lite på ett hörn. Smårädd för människor så här nära säsongen (ni vet den där berömda bacillskräcken som vi skidåkare ständigt lever i skuggan av), så jag tar ett avsides placerat bord. Registrerar lite halvt om halvt livet som pågår runt omkring, samtidigt som jag drömmer mig bort i det ena vackra reportaget efter det andra från städer runt om i Sverige och världen. Skriver ned lite tankar som kommer på. 


När magen börjar kurra igen, åker jag hemåt för en middag och har bara kvällen att "slå ihjäl" innan jag får ut i den friska luften och göra det jag älskar mest.

Så hanterar jag en vilodag där mitt största mission är att göra minsta möjliga.

So long,

Anna 

Psst. Denna veckas fikaresor går till Café Loftet i Funäsdalen.. Hemma i Östersund hamnar jag oftast på Waynes på Stortorget eller Jaktstugan.. 

4 kommentarer på “Att sysselsätta sig minsta möjliga.

Vuxen?

Helt plötsligt är jag trettio. Ett år äldre än 29, men himmel vad mycket äldre det låter. Som om jag över en natt ska ha blivit vuxen. Jag? När Emil kom in med american pancakes på en bricka tillsammans med en stor cappuccino och sjöng så gick det uppför mig att nu är jag verkligen trettio. Vuxen. I alla fall på pappret. Men inte vet jag om något har förändrats egentligen. Vare sig jag eller min ålder. Nej. Det har det faktiskt inte. Och inte kommer jah börja ogilla födelsedagar heller, trots att jag nu ska vara vuxen. Nä. Födelsedagen är ju den enda dagen på hela året som bara är min

...

...

Och jag älskar det rent av barnsligt mycket! Så mycket att jag går och längtar innan. Inte efter paket. Eller tårta. Eller god mat. Utan en dag där jag får bestämma hur jag vill ha det. Vilket vanligtvis är ingenting. Utan en dag där man bara är. Tar dagen som den kommer. Och inte stressar en gång. Det är det jag önskar mig allra mest. Jämt. Ingen stress. Och jag hoppas att med åldern att jag ska bli lugnare, klokare. Ja mer vuxen.

...

...

...

...

...

Med en av vårens varmaste dagar kunde det inte bli en bättre dag. Sol. Vatten. En lång lång middag ute på altanen till solen gick ned. Ja. Jag är nog vuxen nu. Dags att inse faktum. 

...

...

...

Så kanske var det inte så illa att fylla trettio ändå. Jag kanske rent av är vuxen.

...

So long,

Anna

...

Psst. Jumpsuit från Rut mfl, glasögon Oakley, väska By Malina, halsband från Smycka.

En kommentar på “Vuxen?

Att älska tävlingarna.

Och så bara så där var den här världscupsäsongen till ända. Himmel vad fort det har gått! Äntligen har jag i alla fall fått tävla mer än jag gjort de senaste åren och det var ju målet med den här säsongen. Men jag hoppas faktiskt att göra ett par lopp till även om jag just nu inte kan tänka på något annat än att komma hem, få sova i min egen säng, ha mina egna kläder på mig och få lite tid med min bästa vän, Herr Jönsson. Som jag har längtat efter honom, jag är ju så van att alltid ha honom med mig...

  
Ett glatt gäng som var rätt glada att den tuffaste touren jag någonsin åkt var till ända. Åtta tjejer åkte dit, tre gick i mål. Det säger en hel del om den utmaningen som vi faktiskt varit med om.. Och jag är glad att jag fick vara en av dem som gick i mål även om det var det slitsammaste jag gjort. På många många år. Och nu mår vi som vi förtjänar.

Att summera säsongen redan nu, känns för tidigt. Men även om det rent resultatmässigt inte alls blev vad jag hade hoppats på inför, så finns det saker som jag tar med mig som har varit bättre i år än förut. Och jag har insett varje dag på den här Touren hur kul jag tycker att det här är. Och varje gång jag gått i mål och inte känt mig helt nöjd, har jag sett framemot nästa race med förhoppningen om att det kanske kanske skulle kunna kännas lite bättre då. Och visst, det är jobbigt att bli besviken så pass ofta som jag blivit den här säsongen, men hade jag inte blivit det så hade jag ju verkligen tappat stinget. Istället tar jag med mig det som gått bättre i år, det som funkar men framför allt så ska jag lära mig av det som inte fungerat. Och glädjs åt hur kul jag tycker det är att tävla!!

Det finns många saker jag redan nu kan se som jag nog borde gjort annorlunda i år. Och jag misstänker att Herr Stattin har en hel del funderingar och tankar också. I grunden tror jag inte att det krävs så stora förändringar, men man måste utvärdera alla bitar för att få helheten att fungera. Även de bitar jag anser har fungerat bra. Och det handlar ju om att lägga ett pussel där alla pusselbitar finns, så att hela alltet fungerar. Det är själva träningen och vad den innehåller och hur man lägger upp den, mentala bitar, kost, vila, återhämtning och även fritid. Och i själva träningen finns det ju så mycket att finjustera på. Mängden, farten, styrkan, uthållighet, snabbhet.

Och det är det som gör träningen så otroligt intressant! Man måste våga förändra, man måste våga prova. Men framför allt måste man tro på det man gör. Och jag tror på det jag gör. Jag vet att det jag gjort i år kommer jag få tillbaka senare. Jag vet att vi gjorde en chansning i år att träna mer. Rätt eller fel kan man tycka när resultaten inte blivit som jag önskat, men i det långa loppet tror jag att det är rätt väg att gå. Och där kommer också det här med antalet tävlingar in. Det är därför jag ska försöka åka några fler lopp i år, för det är bra träning. Det är bra för framtiden och jag får tillbaka rutinen i att tävla mycket, något jag själv tycker att jag saknat de sista åren. Och framför allt så vill jag få känna den där glädjen på kvällen dagen innan tävling, när nervositeten blandar sig med förväntan. När man på morgon önskar sig någon annanstans innan man kommit in i rutinerna. Hur fjärilarna fladdrar minuterna innan starten går och hur man får kämpa med tankarna under loppet och den där fantastiskt sköna känslan när man går i mål. För oavsett hur ett resultat blir, så är ju alltid den största kampen mot sig själv under loppet och den kampen och känslan när man tagit ut sig helt, det är det jag älskar.

Så, ja, det kanske blev en liten utvärdering ändå det här.. Så kan det gå! :-)

Nu ska jag hem och vila. Sova. Kanske träna lätt. Äta. Få kramar när helst jag vill och slippa tänka tidsskillnad hit och dit för att kunna ringa hem och få en cyber-kram och få skrota runt i mina egna kläder i mitt eget hem. Det om något är lyx för mig.

So long,

Anna

från Calgary flygplats där vi sitter och försöker få timmarna att gå innan vi ska hoppa på flyget hemåt.

En kommentar på “Att älska tävlingarna.

Quebec. Och det franska språket..

Vaknade på hotellrummet i Quebec av att solen strålade in i rummet. Klockan noll sex noll. Och vi, som fortfarande inte är helt tidsomställda, tänkte ju "yes, morgon, dags för frulle..!". Men efter att ha tittat på klockan, och trots att magen kurrade rejält, drog jag täcket över huvudet och försökte få någon timme till med sömn. Vid halv åtta gav jag upp, då hade Ida givit upp för länge sen.. Så vi klädde på oss och gick ned till frukosten.

Aldrig har jag väl varit med om att en frukostmatsal är så välbesökt vid halv åtta. Full med folk! Ingen är nog helt tidsomställd, förutom nordamerikanerna. Gröt, bröd att rosta och marmelad. Några rätt suspekta skinkor och ost. Te och kaffe. Att försöka beställa något som äggröra var ett uppdrag som bara Fröken Nilsson lyckades med, alla andra gick bet. Servitörerna är antigen goda skådisar som höger lite så där dramatiskt på ögonbrynen, rycker på axlarna och säger några ord på franska innan de går. Och kvar står vi, utan våra ägg. Utan att ha en aning om vad vi fick till svar när vi försökte beställa det. På engelska. Då även det är ett officiellt språk i detta land. Men tji fick vi.

Till nästa gång jag besöker östkusten i Kanada ska jag ha en fransk ordbok med mig. Mina franskakunskaper stoppar vid oui, merci och orvar (alltså så säger man ju hejdå, men hur det stavas vet jag inte riktigt..).

  

Utanför skiner solen fortfarande, och om man skulle gissa på ljudet från vägen skulle man tro att det var flera plusgrader. Men nope. Det är det obskyra mängden salt på vägarna som ens gör det möjligt för bilarna (utan dubbdäck) att köra i denna stad. Jag skämtar inte om det är nära en meter snö! Och kallt. Nå så grönj-ulsk kallt. -22° C. Men efter som solen skiner, hoppas vi att det blir lite varmare tills vi ska ut och testa banorna inför morgondagens sprint här i Quebec.

Och egentligen kanske ni är mer intresserade av att läsa om hur det har gått de två första etapperna.. Ja, så kan det ju vara. Men jag har inte så mycket att säga. Sprinten gick ju för långsamt, och jag får en ny chans i morgon att försöka få några bonussekunder. Loppet igår var speciellt, svårt och lurigt, men man ska behärska alla fören. Igår gick jag dock bet på vissa saker och då blir det inte bättre än så där. Om jag är nöjd? Nej. Men så är det ibland. Nu lämnar jag de två första distanserna bakom mig och siktar mot de sex kommande istället. Först två här i Quebec, sen ska vi nästintill korsa kontinenten (eller ja, inte riktigt, men åka i alla fall två tidszoner till) till Calgary och Canmore. Så hela söndagen kommer att gå åt till resande, så det är tur att vi har vila även på måndagen innan tävlingarna drar igång i Canmore nästa tisdag. Men först: sprint skate och jaktstart skate här i Quebec i morgon och på lördag.

  
Nu drog Ida upp gardinen helt, man ser Quebec skylinen från sängs och skulle jag ställa mig upp så skulle jag titta rakt ned på tävlingsbanan som går i en park nedanför parlamentet här i Quebec.

So long,

Anna

3 kommentarer på “Quebec. Och det franska språket..

On The Road. 

Sitter i bussen på väg från Davos till Toblach. Miljön vi åker igenom är så vacker att man inte behöver någon annan distraktion för att känna sig underhållen och få tiden att gå. Vi åker över pass och genom dalgångar. Topparna är vita och här och där ser man glaciärer, medan dalgångarna är nästintill lika gröna som i maj. 
Det går inte särskilt fort, genom passen får man vaga glad om man kan hålla femtio km/h, men det gör mig inget. Jag hinner se desto mer. Jag har alltid tyckt om att åka bil och se mig omkring. Med musik i öronen är det som att se en naturfilm på tv. Där naturen ständigt förändras med hela tiden ser man de vita alperna.

  
Jag har sagt det förr, men fjäll, alper och berg gör något med mig, jag blir lugn samtidigt som jag blir nyfiken och motiverad. Och den känslan, den gör mig lycklig. Kanske är det därför jag känner mig så hemma i Davos och hemma vid köksbordet på Frösön där man ser fjällen på andra sidan sjön. Jag kan sitta och bara titta på dem, precis som jag gör här i bilen just nu.

Nu ska jag fortsätta titta. Njuta. Och lyssna på musik.

So long,

Anna 

2 kommentarer på “On The Road.