Close

tankar

Att sysselsätta sig minsta möjliga.

Vilodagar in mot säsong kan vara det härligaste och det långtråkigaste som finna. Kropp och knopp behöver vila, men ändå är jag (förhoppningsvis) inte lika sliten som under barmarksmånadernas tuffa träningsperioder vilket gör att det lätt börjar klia i benen. Och man måste helt enkelt sysselsätta sig på något sätt. På minsta möjliga sätt. 

Att då befinna sig i en fantastiskt vacker vintervärld där man inte vill annat än att vara ute och åka skidor. Göra snöänglar och återuppliva barndomsminnen, gör det inte enklare. När blicken konstant söker sig ut genom fönster och sucken kommer djupt nerifrån bröstet, jag vill inget annat än att klä på mig och springa ut. Och ändå vet jag att jag får ut och njuta igen nästa dag (troligtvis) och att om jag bortser från längtan och den där konstant inneboende viljan av att vara ute, så mår min kropp bäst av att ligga kvar i soffan (eller i sängen om man är ute på vift, boende på hotell) med en kudde under knäna och en bok över näsan. 


Men det är så svårt att finna den där rofyllda känslan. Åtminstone varje vilodag. Så då försöker jag dela upp dagen i etapper. "Hittar på" måstegöran som kan få dagen att gå fortare men ändå ge mig maximalt med återhämtning. Ofta innefattar det ett besök på något mer eller mindre närbeläget café där man kan få en soya latte eller en cappuccino. Och emellanåt en godbit eller två. Tillsammans med min skrivbok och ett magasin. Där kan jag sitta i timmar. Läsa, skriva och lyssna på livet runt omkring. Lite på ett hörn. Smårädd för människor så här nära säsongen (ni vet den där berömda bacillskräcken som vi skidåkare ständigt lever i skuggan av), så jag tar ett avsides placerat bord. Registrerar lite halvt om halvt livet som pågår runt omkring, samtidigt som jag drömmer mig bort i det ena vackra reportaget efter det andra från städer runt om i Sverige och världen. Skriver ned lite tankar som kommer på. 


När magen börjar kurra igen, åker jag hemåt för en middag och har bara kvällen att "slå ihjäl" innan jag får ut i den friska luften och göra det jag älskar mest.

Så hanterar jag en vilodag där mitt största mission är att göra minsta möjliga.

So long,

Anna 

Psst. Denna veckas fikaresor går till Café Loftet i Funäsdalen.. Hemma i Östersund hamnar jag oftast på Waynes på Stortorget eller Jaktstugan.. 

4 kommentarer på “Att sysselsätta sig minsta möjliga.

Vuxen?

Helt plötsligt är jag trettio. Ett år äldre än 29, men himmel vad mycket äldre det låter. Som om jag över en natt ska ha blivit vuxen. Jag? När Emil kom in med american pancakes på en bricka tillsammans med en stor cappuccino och sjöng så gick det uppför mig att nu är jag verkligen trettio. Vuxen. I alla fall på pappret. Men inte vet jag om något har förändrats egentligen. Vare sig jag eller min ålder. Nej. Det har det faktiskt inte. Och inte kommer jah börja ogilla födelsedagar heller, trots att jag nu ska vara vuxen. Nä. Födelsedagen är ju den enda dagen på hela året som bara är min

...

...

Och jag älskar det rent av barnsligt mycket! Så mycket att jag går och längtar innan. Inte efter paket. Eller tårta. Eller god mat. Utan en dag där jag får bestämma hur jag vill ha det. Vilket vanligtvis är ingenting. Utan en dag där man bara är. Tar dagen som den kommer. Och inte stressar en gång. Det är det jag önskar mig allra mest. Jämt. Ingen stress. Och jag hoppas att med åldern att jag ska bli lugnare, klokare. Ja mer vuxen.

...

...

...

...

...

Med en av vårens varmaste dagar kunde det inte bli en bättre dag. Sol. Vatten. En lång lång middag ute på altanen till solen gick ned. Ja. Jag är nog vuxen nu. Dags att inse faktum. 

...

...

...

Så kanske var det inte så illa att fylla trettio ändå. Jag kanske rent av är vuxen.

...

So long,

Anna

...

Psst. Jumpsuit från Rut mfl, glasögon Oakley, väska By Malina, halsband från Smycka.

En kommentar på “Vuxen?

Att älska tävlingarna.

Och så bara så där var den här världscupsäsongen till ända. Himmel vad fort det har gått! Äntligen har jag i alla fall fått tävla mer än jag gjort de senaste åren och det var ju målet med den här säsongen. Men jag hoppas faktiskt att göra ett par lopp till även om jag just nu inte kan tänka på något annat än att komma hem, få sova i min egen säng, ha mina egna kläder på mig och få lite tid med min bästa vän, Herr Jönsson. Som jag har längtat efter honom, jag är ju så van att alltid ha honom med mig...

  
Ett glatt gäng som var rätt glada att den tuffaste touren jag någonsin åkt var till ända. Åtta tjejer åkte dit, tre gick i mål. Det säger en hel del om den utmaningen som vi faktiskt varit med om.. Och jag är glad att jag fick vara en av dem som gick i mål även om det var det slitsammaste jag gjort. På många många år. Och nu mår vi som vi förtjänar.

Att summera säsongen redan nu, känns för tidigt. Men även om det rent resultatmässigt inte alls blev vad jag hade hoppats på inför, så finns det saker som jag tar med mig som har varit bättre i år än förut. Och jag har insett varje dag på den här Touren hur kul jag tycker att det här är. Och varje gång jag gått i mål och inte känt mig helt nöjd, har jag sett framemot nästa race med förhoppningen om att det kanske kanske skulle kunna kännas lite bättre då. Och visst, det är jobbigt att bli besviken så pass ofta som jag blivit den här säsongen, men hade jag inte blivit det så hade jag ju verkligen tappat stinget. Istället tar jag med mig det som gått bättre i år, det som funkar men framför allt så ska jag lära mig av det som inte fungerat. Och glädjs åt hur kul jag tycker det är att tävla!!

Det finns många saker jag redan nu kan se som jag nog borde gjort annorlunda i år. Och jag misstänker att Herr Stattin har en hel del funderingar och tankar också. I grunden tror jag inte att det krävs så stora förändringar, men man måste utvärdera alla bitar för att få helheten att fungera. Även de bitar jag anser har fungerat bra. Och det handlar ju om att lägga ett pussel där alla pusselbitar finns, så att hela alltet fungerar. Det är själva träningen och vad den innehåller och hur man lägger upp den, mentala bitar, kost, vila, återhämtning och även fritid. Och i själva träningen finns det ju så mycket att finjustera på. Mängden, farten, styrkan, uthållighet, snabbhet.

Och det är det som gör träningen så otroligt intressant! Man måste våga förändra, man måste våga prova. Men framför allt måste man tro på det man gör. Och jag tror på det jag gör. Jag vet att det jag gjort i år kommer jag få tillbaka senare. Jag vet att vi gjorde en chansning i år att träna mer. Rätt eller fel kan man tycka när resultaten inte blivit som jag önskat, men i det långa loppet tror jag att det är rätt väg att gå. Och där kommer också det här med antalet tävlingar in. Det är därför jag ska försöka åka några fler lopp i år, för det är bra träning. Det är bra för framtiden och jag får tillbaka rutinen i att tävla mycket, något jag själv tycker att jag saknat de sista åren. Och framför allt så vill jag få känna den där glädjen på kvällen dagen innan tävling, när nervositeten blandar sig med förväntan. När man på morgon önskar sig någon annanstans innan man kommit in i rutinerna. Hur fjärilarna fladdrar minuterna innan starten går och hur man får kämpa med tankarna under loppet och den där fantastiskt sköna känslan när man går i mål. För oavsett hur ett resultat blir, så är ju alltid den största kampen mot sig själv under loppet och den kampen och känslan när man tagit ut sig helt, det är det jag älskar.

Så, ja, det kanske blev en liten utvärdering ändå det här.. Så kan det gå! :-)

Nu ska jag hem och vila. Sova. Kanske träna lätt. Äta. Få kramar när helst jag vill och slippa tänka tidsskillnad hit och dit för att kunna ringa hem och få en cyber-kram och få skrota runt i mina egna kläder i mitt eget hem. Det om något är lyx för mig.

So long,

Anna

från Calgary flygplats där vi sitter och försöker få timmarna att gå innan vi ska hoppa på flyget hemåt.

En kommentar på “Att älska tävlingarna.

Quebec. Och det franska språket..

Vaknade på hotellrummet i Quebec av att solen strålade in i rummet. Klockan noll sex noll. Och vi, som fortfarande inte är helt tidsomställda, tänkte ju "yes, morgon, dags för frulle..!". Men efter att ha tittat på klockan, och trots att magen kurrade rejält, drog jag täcket över huvudet och försökte få någon timme till med sömn. Vid halv åtta gav jag upp, då hade Ida givit upp för länge sen.. Så vi klädde på oss och gick ned till frukosten.

Aldrig har jag väl varit med om att en frukostmatsal är så välbesökt vid halv åtta. Full med folk! Ingen är nog helt tidsomställd, förutom nordamerikanerna. Gröt, bröd att rosta och marmelad. Några rätt suspekta skinkor och ost. Te och kaffe. Att försöka beställa något som äggröra var ett uppdrag som bara Fröken Nilsson lyckades med, alla andra gick bet. Servitörerna är antigen goda skådisar som höger lite så där dramatiskt på ögonbrynen, rycker på axlarna och säger några ord på franska innan de går. Och kvar står vi, utan våra ägg. Utan att ha en aning om vad vi fick till svar när vi försökte beställa det. På engelska. Då även det är ett officiellt språk i detta land. Men tji fick vi.

Till nästa gång jag besöker östkusten i Kanada ska jag ha en fransk ordbok med mig. Mina franskakunskaper stoppar vid oui, merci och orvar (alltså så säger man ju hejdå, men hur det stavas vet jag inte riktigt..).

  

Utanför skiner solen fortfarande, och om man skulle gissa på ljudet från vägen skulle man tro att det var flera plusgrader. Men nope. Det är det obskyra mängden salt på vägarna som ens gör det möjligt för bilarna (utan dubbdäck) att köra i denna stad. Jag skämtar inte om det är nära en meter snö! Och kallt. Nå så grönj-ulsk kallt. -22° C. Men efter som solen skiner, hoppas vi att det blir lite varmare tills vi ska ut och testa banorna inför morgondagens sprint här i Quebec.

Och egentligen kanske ni är mer intresserade av att läsa om hur det har gått de två första etapperna.. Ja, så kan det ju vara. Men jag har inte så mycket att säga. Sprinten gick ju för långsamt, och jag får en ny chans i morgon att försöka få några bonussekunder. Loppet igår var speciellt, svårt och lurigt, men man ska behärska alla fören. Igår gick jag dock bet på vissa saker och då blir det inte bättre än så där. Om jag är nöjd? Nej. Men så är det ibland. Nu lämnar jag de två första distanserna bakom mig och siktar mot de sex kommande istället. Först två här i Quebec, sen ska vi nästintill korsa kontinenten (eller ja, inte riktigt, men åka i alla fall två tidszoner till) till Calgary och Canmore. Så hela söndagen kommer att gå åt till resande, så det är tur att vi har vila även på måndagen innan tävlingarna drar igång i Canmore nästa tisdag. Men först: sprint skate och jaktstart skate här i Quebec i morgon och på lördag.

  
Nu drog Ida upp gardinen helt, man ser Quebec skylinen från sängs och skulle jag ställa mig upp så skulle jag titta rakt ned på tävlingsbanan som går i en park nedanför parlamentet här i Quebec.

So long,

Anna

3 kommentarer på “Quebec. Och det franska språket..

On The Road. 

Sitter i bussen på väg från Davos till Toblach. Miljön vi åker igenom är så vacker att man inte behöver någon annan distraktion för att känna sig underhållen och få tiden att gå. Vi åker över pass och genom dalgångar. Topparna är vita och här och där ser man glaciärer, medan dalgångarna är nästintill lika gröna som i maj. 
Det går inte särskilt fort, genom passen får man vaga glad om man kan hålla femtio km/h, men det gör mig inget. Jag hinner se desto mer. Jag har alltid tyckt om att åka bil och se mig omkring. Med musik i öronen är det som att se en naturfilm på tv. Där naturen ständigt förändras med hela tiden ser man de vita alperna.

  
Jag har sagt det förr, men fjäll, alper och berg gör något med mig, jag blir lugn samtidigt som jag blir nyfiken och motiverad. Och den känslan, den gör mig lycklig. Kanske är det därför jag känner mig så hemma i Davos och hemma vid köksbordet på Frösön där man ser fjällen på andra sidan sjön. Jag kan sitta och bara titta på dem, precis som jag gör här i bilen just nu.

Nu ska jag fortsätta titta. Njuta. Och lyssna på musik.

So long,

Anna 

2 kommentarer på “On The Road. 

Att inte få hotell-döden.

Eftersom något av det bästa jag vet är att vara ute och resa, blir det ju en och annan natt på hotell. Av olika klass, allt som oftast något helt okay nere i Mellaneuropa med heltäckningsmattor och eventuellt ett helkaklat badrum. En balkong emellanåt, där vi, om vi har ledig tid, kan spendera ett par timmar i solen med en bok eller ett korsord.

Oftast är vi dock bara bortresta över helgerna under vintern, torsdag till söndag eller måndag, och sen är vi hemma i däremellan, och då blir det inte så mycket dötid. Det är skidtestning, tävlingsförberedelse, måltider, massage och kanske en och annan intervju. Och någon jogg emellanåt. Tiden går fort, och innan man hinner blinka är det dags att packa ihop väskan och resa hem igen, häva ur det som ska tvättas medan resten får ligga kvar i väskan till nästa tripp.

På lägren mellan maj till oktober tränar man så mycket att man aldrig hinner reflektera över något annat än äta-träna-sova...

Men inför mästerskap så blir de ofta ett par veckor borta i sträck. I samma väska, ofta med samma rumskamrat oavsett om vi byter ort eller ej.

  
Favorit-kaffet på favorit-fiket.

Tillsammanstid utanför hotellet. 

Och då är det så oroligt lätt att gå in i den där hotell-döden. 

Har ni varit med om det?

Det är när dagarna blir exakt lika. Man blir segare och tröttare, grinigare. Man får inget gjort och man orkar inget göra, fast man hela tiden känner att man borde göra någonting. Tristess helt enkelt. Så för att undvika det brukar jag alltid ha ett mål med varje dag, även de dagar då jag på planen har vila. Det behöver absolut inte vara träningsrelaterat, men bara att jag känner att jag gör något. Kommer ut från hotellet. Får lite frisk luft. Ser andra ansikten än dem jag ser varje måltid på hotellet. Och då orkar man också vara lite mer engagerad i varandra, vi i laget, när vi hittar på något. Och det är roligare att hitta på saker tillsammans utanför hotellet, utanför träningarna och tävlingarna när vi är i väg.

Här i Davos brukar jag efter lunch ta mig en tur till ett favoritfik. Ta en kopp kaffe och sitta och titta på människor eller läsa eller skriva. Ibland med sällskap, ibland utan. Och det ger mig mer energi. En lagom dos av den vanliga världen. För jag vill ju ändå på något sätt vara kvar i min tävlingsbubbla, så jag vill inte göra för mycket saker. Lagom. Den friska luften. Få lite sol i ansiktet. Och se lite människor.

Efter någon timme utanför hotellet så känns det helt okay att gå hem till rummet igen. Och då motar jag tristess och hotelldöden i dörren. Har energi, är redo och sugen på att ge allt när väl det är dags att dra på nummerlappen igen.

På lördag smäller det igen. 15 km skejt. 3 varv på en 5 km lång bana. På 1550 m höjd. Syrefattigare. Mer spännande, mer utslag. Det ska bli kul!

So long,

Anna

En kommentar på “Att inte få hotell-döden.

Mitt Davos.

I natt kom vi fram till Davos. En ställe som har en särskild plats i mitt hjärta efter att ha bott här till och från under ett par år för att vänja sig vid höjde som OS i Sochi gick på. Och redan innan det, var Davos speciellt. Det var här jag för första gången kom topp tio på en världscup 2007 och redan då blev jag kär i den här platsen. Bergen framför allt. Sommar som vinter. Känslan av att ha en stad mitt i den bästa tänkbara träningsmiljön.

Första gången jag var här sommartid var i maj 2011, en helg som bjöd på dagar lika varma som en julidag. Med snön fortfarande kvar på topparna och grönskan nere i dalen. Jag minns hur jag och Emil åkte rullskidor upp i en av dalarna, Dischma, och ingen av oss kunde sluta se oss omkring. Det var som om det vare för mycket att ta in, som att hjärnan inte riktigt klarade av att bearbeta det vi såg. Vi hade precis tittat på den lägenhet som under en period skulle bli vår, så vi nöp oss i armen och försökte förstå att den miljön vi såg runtomkring oss skulle bli vårt andra hem för ett par år framöver.

   
 
Idag har vi inte kvar lägenheten, men kärleken till Davos finns kvar. Och jag hoppas att någon gång i framtiden återigen få ha möjligheten att kalla Davos mitt hem, men tills dess njuter jag fullt ut varje gång jag får chansen att vara här. Jag kan de flesta stigarna. Skidspåren. Har favoriterplatser spridda i byn, nere i dalgången och uppe på topparna. De närmaste topparna, dem man ser från byn, har jag varit upp på. Några återstår dock att upptäcka. Jag har mina favoritrundor på sommaren. Andra på vintern.

Kyrkan uppe i Sertig (den sista dalgången) är en favorit. Varje gång jag kommer upp dit, oavsett om det är på rullskidor eller löpandes på sommaren, eller med skidorna en kall med klar vinterdag där snön gnistrar och solen lyser från en blå himmel och man ser den lilla kyrkan, så blir jag lugn. Det finns en bänk där man kan sätta sig ner för att njut av utsikten. Där stannar jag oftast. Stoppar klockan och njuter. Försöker förstå hur lyckligt lottat jag är som får uppleva dessa magiska platser.

Den här gången lyser snön med sin frånvaro nere i byn. I dalarna dit solen inte når åt, är det något som liknar snö men mest troligt bara är frost, annars är det bart. Några av de högsta topparna är vita, men backen ned från Höhenweg station på ca 2000 möh är bara ett vitt sträck på den beigegröna bergskanten.

Men det gör inget. Det känns ändå som hemma. Jag får lugn av bergen och jag njuter av solen som lyser i ansiktet, varm och strålande. Skidspåret som finns är bra. Riktigt fint. Om jag fick önska något, så vore det att det kom så pass mycket snö att jag kunde ta skidorna och åka upp till Sertig för att se den där vackra kyrkan. Men tills dess njuter jag av att bara vara här.

Mitt Davos.

So long,

Anna

PS. Hur det var i helgen skriver jag om en annan gång, jag ville bara skriva och berätta om Davos. Mitt hem borta från hemma. 

5 kommentarer på “Mitt Davos.