Close

tankar

Helg.

När man stora delar av livet delat in dagarna i träningsdagarna och vilodagar har ju ordet helg haft väldigt liten betydelse. Men helt plötsligt börjar även det gå upp för mig. Sakta men säkert. Hur världen plötsligt saktar ned framemot lunch på fredagen, allt bli lugnare och humöret stiger. Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen samtidigt som jag faktiskt börjar känna av det emellanåt. Speciellt helgen som var. Vänner. God mat. Finväder och tid för eftertanke och reflektion. Sådant som jag är i väldigt stort behov av just nu när kroppen inte är där den borde vara och orken emellanåt långt borta. Livet har kommit lite ikapp, men för en gångs skull säger jag inte "taskig tajming", för bättre tajming för en trött kropp och knopp än en helg med vänner och sol kan man inte ha!

Picknick på en sten på en äng. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

Fredagens pizza, picklade rödlök och rostbiff. Det kan också bli en lunch.

Tack livet för att du är så jäkla gött emellanåt!

😍

På söndagar åker man på "glo-runda". Det är sedan gammalt.

Lunch på Jazzköket. Vegetarisk spetskål med chevré. Total smak-lycka! 😍

På sommaren äter man utomhus. Om det så krävs infravärmare, ullfällar och plädar.

Är det så här helg är kan jag gärna ha helg ofta! Gärna en gång i veckan! 😘

Puss å hej,

Anna

En kommentar på “Helg.

Tack kroppen…

... för att du säger vad du vill. Ibland fullkomligt älskar jag min kropp. Precis lika mycket som jag hatar den. För allt som oftast är den smartare än mig själv. När det blir för mycket, då stänger den ner. Totalt. Är inte det makalöst fantastisk egentligen? Att kroppen kan fungera så? Så egentligen är jag ju tacksam över att den fungerar så men samtidigt - hey, när jag ÄNTLIGEN är hemma är det så mycket jag vill göra. Istället har jag senaste 36h sovit 26h. Fått i mig rostmackor med rejält med smör (hur gott?!) och yoghurt med kanel. Det är allt. Men snart så - back on track. Men kanske i ett lite lägre tempo de kommande veckorna än den hektiska våren. Sedan bröllopet har jag varit hängig till och från, inte regelrätt sjuk utan mer rosslig, lite halsont, lite hostig. Vissa dagar helt bra, andra halvers. Jag har kunnat tränat till och från men nått har inte stämt till hundra. Men i morse vaknade jag efter ännu en natt med 12h sömn, utan huvudvärk, utan illamående och utan feber och var faktiskt lite hungrig. Tog med mig frukosten och la mig i soffan, slötittar på lite vloggs och känner att livet kommer tillbaka. Så underbart. Men som sagt, jag tror nog inte energin räcker till så mycket mer än att hålla mig vaken idag. Tror dagens motion blir att röra mig mellan soffan, altanen och köket. Kommer bli så lycklig om jag kan få i mig några till rostmackor med smör. Dagens mål(tid)!

Tb till när bröllopet låg framför oss, en magisk start på morgonen, precis vad min kropp behövde.

... summa sumarum - hur fantastisk är inte kroppen? Mycket smartare än min knopp i alla fall. Och det är jag jäkligt tacksam för! Känner ni igen er?

Nu längtar jag efter få känna mig hundra procent kry, få vakna på morgonen, träna det jag vill, fortsätta drömma och planera för framtiden och ha tid för familj och vänner. Men först - vila och återhämta mig lite!

Puss å hej,

Anna

2 kommentarer på “Tack kroppen…

Peking – Köpenhamn. En flashback.

Sitter på planet hem från Peking. 8 h flight till Köpenhamn. Minnen kommer över mig. Sist jag satt på den här flighten flög jag åt andra hållet. Hem från mitt sista OS. Med en silvermedalj i handbagaget och en känsla av total lättnad samtidigt som en sorgsenhet fanns över mig och tillsammans med en frustration över att det inte gick så bra som jag drömt om. Att det jag tränat för så länge, det som jag hela sommaren och hösten känt funnits där. Men som, när väl säsongen drog igång, var som bortblåst. Som om jag levt i en dröm. Alla pass jag gjort under sommaren och hösten som gång på gång bevisat att jag äntligen hade tagit de där sista stegen, jag var precis där jag skulle. Men jag ville mer. Så jag fortsatte pusha. Och fortsatte lite till. Tills det inte ens hjälpte med flera veckors vila. Jag hade tränat ned mig för hårt. Touren var en uppgång. Där fick jag samma känsla som jag hade haft under träningsåret, men även där borde jag, med facit i hand, ha bromsat och inte kört hela. För som vanligt kom den där förkylningen som ett brev på posten dagen efter sista etappen. Flera dagar med feber, liggandes i ett hotellrum i Davos. De enda gångerna jag var utanför dörren var när jag tog mig till affären för att handla eller en lunch på Klatsch, och det var för mig nästan övermäktigt. Inte ett enda skidpass blev det. Jag vilade och vilade och gjorde allt för att inte bli stressad över situationen. Den situationen man minst av allt vill vara i, några veckor kvar till OS.

Jag kom inte riktigt tillbaka efter den där förkylningen. Jag hade några tillfällen där det kändes som jag flög fram och det gjorde mig gott. Det gjorde att jag klarade av att hålla huvudet kallt och högt och ladda inför mästerskapet i Sydkorea. Att komma dit var fantastiskt. Banorna. Vädret, även om det blåste och var kallt, var det soligt och fint. Det var lugnt. Lätt att ta sig till stadion. Bra mat. Allt var bra. Förutom att Emil saknades något väldigt. Samtidigt som vi alltid lever med vetskapen att det kan bli just så, att en av oss kanske inte skulle kvala, så var det väldigt tufft. Men så här i efterhand är jag oerhört stolt över hur bra vi hanterade det. Kanske framför allt stolt över hur bra Emil hanterade det.

Första tävlingen var ett slag rakt in på de mjukaste delarna i magen. Aldrig har det gått så tungt. Men jag gick vidare. Några dagar senare vaknade jag upp och slogs av tanken ”det är nu jag slutar, det här är mitt sista mästerskap”. Ett lugn kom över mig. Jag njöt av varenda stund tillsammans med laget, att få vara där, att ha möjlighet att slåss om medaljer om allt allt allt skulle klaffa. Tio kilometersloppet fick jag stå över, så klart tråkigt men jag blev inte förvånad och jag tycker att beslutet att låta andra åka istället för mig var helt rätt. Sen kom stafetten. Och jag fick äran att gå första sträckan. Allt kändes bra. Jag var pigg. Väldigt pigg. Hela dagen gick jag med ett leende på läpparna. Aldrig har en dag gått så långsamt samtidigt som den gått så fort. Jag värmde upp. Testade skidor. Gick till start. Starten gick. Inledningen var lugn, sen kom ryskan upp och farten vreds upp. Jag har aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Mjölksyran som kom var ingen överraskning, men kom ändå som en chock. Aldrig någonsin har jag varit så stum. Men samtidigt har jag nog aldrig någonsin fått ut så maximalt ur min kropp som jag fick då. Med facit i hand borde jag kanske inte ha gått med direkt när ryskan gick, jag borde kanske ha varit lite kyligare och hållit igen lite för att ha mer krut på slutet, men vi låg så på gränsen att jag vette sjutton om det hade ändrat något. Stafetten blev så spännande bara en stafett kan bli och när Marit ryckte i sista backen kände jag att chansen att jag skulle få uppleva ännu ett OS-guld var 50/50, för Stinas form var helt makalös. Men Marit hade en växel till. Jag har nog aldrig någonsin sett Marit åka så bra. Så det där silvret vi fick, det vann vi. Och ju längre tiden lider, desto mer börjar jag njuta av det. Jag sa faktiskt till Emil häromdagen när vi var på vår roadtrip - ”när jag kommer hem ska jag gå och lyfta upp medaljen och faktiskt njuta, tänka att jag varit med och tagit denna medalj”. För helt ärligt, så har jag inte helt känt än. Men nu, 4 månader senare, sträcker jag lite extra på mig när jag tänker på den där sista OS-medaljen jag fick ta.

Och speciellt här nu, på flyget hem Peking. För här satt jag för tre och en halv månad sedan med vetskapen om att just den medaljen var min sista, att världscupen i Falun skulle bli min sista världscuptävling och jag kunde inte berätta det för NÅGON! Jag hade så många tankar som snurrade, och för mina lagkamrater höll jag god min. För familjen. Ja, för alla. Utom Emil. Och jag berättade det faktiskt för tre av ledarna på mellanlandningen från Seoul mot Peking, och det var och är enda gången som jag gråtit. Jag är inte den som gråter så lätt, men jag var nog så trött och stressad och utmattad att jag inte helt var vid mina sinnens fulla bruk. Jag skyller i alla fall på det. Det var en sådan lättnad att få berätta det för någon, speciellt när jag inte hade Emil med mig, utan bara på telefon, i en annan tidszon. 

När jag kom hem åkte jag till familjen i Orsa och berättade för dem och sedan tog vi en efter en. För Emil bestämde ju sig också under den här tiden att han också skulle sluta, så när jag väl var hemma var vi i alla fall två om det. Och det var väldigt, väldigt skönt.

… och inte en endaste gång har jag ångrat mitt beslut! För jag kände verkligen att jag gjorde allt jag kunde och mäktade med för att bli den bästa versionen av mig själv i fjol och jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Energin och glöden inom mig att fortsätta driva mig själv till att utvecklas brinner inte lika starkt och då kommer jag aldrig att bli bättre. Och då kände jag att nej, jag är klar. Jag ska ta mig an nya utmaningar i livet istället! Och livet har ju så mycket mer att erbjuda. Som en resa till Inre Mongoliet så här över midsommarhelgen så man missade den största högtiden av dem alla om man är från Dalarna… Haha!

Puss å hej,

Anna

3 kommentarer på “Peking – Köpenhamn. En flashback.

Varför tränar ni så mycket?

Varför tränar ni så mycket? Ni har ju slutat!

Det är nog det vanligaste påståendet vi fått sedan vi la landslagsdräkten på hyllan. För oss är det just det - landslagsdräkten och ett liv bestående av äta, träna, sova - helt enkelt optimera minsta lilla detalj, som är lagt på hyllan. Det aktiva livet bestående av träning, emellanåt mycket träning, det fortsätter. För det är något vi mår bra av. Sen är vi ju lite ”skadade” efter alla år av över 800h träning per år. 800h plus styrka, rörlighet och allt annat som tillkommer. De åttahundra timmarna var enbart konditionsträning. En klocka stoppad om man stannade till längre än någon minut under passen.

Idag ser kriterierna helt annorlunda ut. Jag kommer nog aldrig mer träna så mycket igen. Man vet ju aldrig, men jag ser det som ytterst osannolikt. Däremot vet jag att jag vill fortsätta tävla, på ett eller annat sätt. Jag har gjort någon löptävling i vår och är nu påväg till Kina för en sprinttävling. Nästa vecka ska jag springa St Olavstafetten tillsammans med Trångsvikens damlag. Jag har tänkt spring något fjällmaraton, kanske Lidingöloppet och till hösten hägrar en riktig mara. Och jag gillar inte att göra något som jag inte har förberett mig inför. Men jag förbereder mig inte som jag gjorde som elitaktiv. Jag försakar inte mitt välmående, min familj eller mina vänner. Livet kommer först, träning och tävling sen, även om mitt liv fortfarande är väldigt starkt sammanlänkat med träning och tävling. Fortfarande är den bästa kvalitetstiden tillsammans med Emil när vi får springa, cykla eller åka en längre skidtur.

Största skillnaden mot för ett år sedan är rent praktiskt att jag väldigt sällan kör dubbla konditionspass. Ibland kör jag styrka på morgonen och ett längre distanspass eller intervaller på eftermiddagen/kvällen. Varje dag planeras inte utifrån träningen, utan träningen planeras in utifrån livet. Ofta kör jag ett kort pass före frukost och de längre passen blir på eftermiddagen eller kvällen. Jag tränar helt andra tiden än förr, då var det standard att sticka ut kl 8.30-9 och sedan igen någon gång mellan 15.30-16.30. Nu kan det blir när som på dagen. Och det är en väldig frihet! Något jag har saknat de sista åren.

Att vara längdskidåkare på elitnivå är väldigt mycket frihet. Frihet under eget ansvar. Jag och Emil har alltid levt väldigt fritt, så klart har det underlättats av att vi båda har varit aktiva. Ingen av oss har varit bunden till arbetstider eller att man måste vara på ett specifikt ställe, förutom läger och tävlingar. Och det har gjort att vi har kunnat rest iväg och tränat lite här och där i världen, att vi kunde bo i Davos under perioder mellan 2011 och 2015. Allt sånt hade varit mycket svårare om en av oss levt ett ”vanligt liv”. Och jag är så tacksam över att vi har fått gjort denna resa tillsammans, att vi kunnat levt sida vid sida som själviska elitskidåkare.

Men samtidigt är det egentligen aldrig ledigt. Man är skidåkare 24/7, året om. Aldrig för en sekund släppte vi tanken på att vi borde dittan eller dattan. Det kunde gälla vilan, träningen, maten, sömnen… Allt som hade med vår satsning att göra.

Och det är just det som är den största skillnaden nu. Vi är helt f r i a. Vi har ingen träningsplanering att följa varje dag. Inga läger att förhålla oss till. Ingen säsong som hägrar i november som gör att man vill utveckla allt och inget på samma gång, göra allt bättre. Utveckla sina svagheter OCH styrkor. Inget sådant. Mer än att ta tillvara på tiden som är nu. Och ta hand om våra kroppar och knoppar på ett sätt som gör att kroppen och knoppen mår bra. Elitidrott är inte hälsosamt, vare sig fysiskt eller mentalt. Men frukterna man får skörda från all tid man lägger ner, resan man får göra, gör det så värt det. Värt alla pass man önskar slippa, alla pass när man flyger fram, alla resor, alla hotellnätter, alla frustrerande sjukdagar och ofrivilliga vilodagar, alla dåliga tävlingar, alla bra tävlingar. Allt är värt det.

Sen plötsligt en dag känner man att nej, det är inte värt det längre. Och så var det i alla fall för mig. Men att sluta träna och tävla, har aldrig varit ett alternativ. Jag vill bara få göra det på mina egna premisser. Utan prestationskraven. Eller det är kanske att ljuga, för åker nummerlappen på vill jag ju prestera, men jag lever inte för att prestera. Det är nog det som är skillnaden.

Så vi kommer fortsätta träna. Fortsätta tävla. Fortsätta leva relativt fritt. Resa. Upptäcka. Åka på äventyr. Se världen. Få dagar hemma. Få dagar på andra ställen. Träffa familjen. Vara en del av familjens stora händelser. Ta ett glas vin med vänner på helgen under vinterhalvåret. Åka på semester i oktober. Alltid med löparskorna nedpackade. För det är så vi vill leva just nu.

Hur vårt liv ser ut om ett år eller fem eller tio har jag verkligen ingen aning om. Vi lever här och nu och försöker anpassa oss till det nya livet. Lite pö om pö. Och det är makalöst jäkla spännande! Varje dag är en ny dag med nya möjligheter och nya utmaningar. Att hinna med allt vi vill är vårt  största dilemma just nu. 😍

So long från Arlanda,

Anna

Psst... Jag tror inte den sista raden i detta ämne är skrivet än, känner att jag bara nuddade vid det men nu måste jag hoppa på planet! Ciao!

2 kommentarer på “Varför tränar ni så mycket?

Finito & en insikt rikare.

Tiden flyger iväg, som alltid, men framför allt på våren. Mest för att man vill hinna med så himla mycket och det händer så himla mycket och man är över allt och ingenstans. Och sen inser jag - men varför stressar jag så nu? I år behöver jag inte pressa in allt i april. Jag har maj, juni, juli, augusti, ja resten av året och livet på mig att hinna med saker jag vill göra. För träningen är ju inte prio ett längre. Men ni anar inte hur svårt det är att få in. Att förstår att för första gången på ja egentligen hela mitt liv kan jag styra själv över min tid. Det har jag ju i och för sig alltid gjort, men nu kan jag styra den utifrån vad jag vill och inte utifrån hur jag ska få in mina träningspass eller utifrån en lägerplanering och så vidare.

Sitter just nu på Kiruna flygplats, har varit uppe i Gällivare och tävlat. Och jag insåg, som med en rejäl jäkla rak höger, att jag har tävlat färdigt nu. På något sätt trodde jag att bara vi berättat om vårt beslut kunde jag fortsätta leva som vi gjort tidigare under våren, träna så där lagom och tävla när man känner för det. Att slå av och på tävlingsjäveln och ändå kunna få till en del bra lopp under våren. Men någonstans mellan avslutningen och SM i Skellefteå började jag känna mer och mer att det krävdes så enormt mycket mobilisering av energi för att kunna tävla att jag knappt hade något driv kvar när väl starten gick. Tävlingsjäveln hade gått och lagt sig. Vi hade bestämt sen innan att vi skulle upp hit till Gällivare och åka Volkswagen Tour, precis som jag gjorde i fjol. En helg med tre vitt skilda lopp och som jag njöt otroligt av att åka i fjol. En stadssprint med enbart stakning, Dundret Runt (48 km stakning) och en avslutade Hill Climb uppför Dundrets brantaste backe. I veckan har jag känt mig slut. Emellanåt hängig men inget har brutit ut. Så vi åkte upp. Jag lyckades få fram lite tävlingsenergi och tävlingsdjävulen smög fram nosen under sprinten och Dundret Runt igår var kul, men jag kände mig som en skugga av fjolårets jag. Det är inget fel på min kropp, den verkar ha återhämtat sig, men mentalt är jag inte där. Så inför den avslutande Hill Climben idag kände jag mig som en urvriden trasa. Solen sken, folket var på strålande humör och allt var som upplagt för en härlig men framför allt utmanade tävling. Men om jag var en skugga av fjolårets jag igår på det långa loppet, var jag en uns av mitt gamla jag idag. Istället bestämde jag mig för att bara ta mig upp och samtidigt verkligen ta beslutet - det här är årets sista lopp i skiddressen. För nu är den mentala energin slut. Jag gör mig bara en otjänst att försöka tävla. Jag bränner bara mig själv.

För jag är ju fröken 100% så jag blir bara besviken och arg när jag inte kan plocka fram tävlingsjäveln när nummerlappen kommer på. Så då är det lika bra att helt enkelt packa ihop tävlingskittet för i år och ta lite semester och börja fundera och drömma om framtiden.

Det känns otäckt definitivt att säga att jag idag gjorde min sista tävling som elitskidåkerska, framför allt eftersom jag kände mig så långt från elit jag kände mig idag. Men så är det ju faktiskt. Jag har gjort mitt sista lopp som 100% skidåkerska. Punkt.

Jag inser samtidigt som jag skriver det att jag faktiskt gjorde det redan på lördagen i Falun och de sista loppen har jag bara levt på någon galen idé om att jag kanske kan kräma ur lite mer, men nej, det finns inte där. Mitt sista lopp är härmed gjort.

Men bli inte förvånad om ni ser mig i tävlingsspåret även nästa år. För jag, precis som jag skrivit så många gånger förr, älskar ju att tävla och träna, men jag vill göra det på mina premisser. Och de premisserna är inte längre på elitnivå, de är på en nivå som jag bestämmer för dagen. Vissa dagar kanske det kan jämföras med elitnivå, andra dagar kanske mer som en sofftyckares, men det är inga rätt eller fel. Jag har en dröm om att åka något långlopp, kanske åka stafett på SM för Anna & Emil Sportklubb… Vem vet? 

Men min sista tävling som elitskidåkerska är gjord. Skrämmande, men samtidigt en lättnad att äntligen få ta ett break, landa i allt som skett sedan OS och sedan ta sikte på nya saker. Drömma om bröllopet i juni framför allt!

Jag, Emil & Teo passade på att njuta i helgen med god mat & dryck - livet!

Nu far vi hem till Östersund, i morgon ska jag försöka få med mig Emil på SPA. Kanske tränar jag lite styrka. Eller så vilar jag. Vi får helt enkelt se hur det känns. Mitt nya liv i ett nötskal. Sen måste vi ju så klart börja göra något riktigt så småningom, men var sak har sin tid. Jag skulle ha lyssnat på min magkänsla redan efter Falun, jag var klar då. Från och med nu ska jag lyssna än bättre på min magkänsla. Dagens insikt helt klart.

Jag är så tacksam att jag har er trogna followers genom livets berg-och-dalbana och jag hoppas att jag även i framtiden kan inspirera er på ett eller annat sätt! Fortsätt skriva era tankar och funderingar - det inspirerar mig!

So long,

Anna

2 kommentarer på “Finito & en insikt rikare.

Klokare med åren?

Har satt mig med datorn i knät flera gånger under de senaste veckorna och tänkt skriva här, men så har något kommit i vägen. Ibland en tanke, ibland en känsla och ibland har jag helt enkelt inte hunnit. Jag har lovat mig själv att bara skriva här när jag känner för det. Under perioder de senaste åren har det mer känts som ett måste att skriva här än något roligt och för mig måste skrivandet vara något roligt och lustfyllt, helt utan krav, så därför låter jag helt enkelt känslan styra.

Och idag fick jag feeling! Vet inte vad det är eller varför, det bara kom! Ofta har jag ju dock saker jag vill skriva om, berätta för er. Listan är lång, men det är som ett fint vin - det måste bara lagras lite innan det serveras.


Och något jag tänkt på en hel del under den här sommaren är det där med om man blir klokare med åren. Är det bara något man säger eller är det så? Det är ju något jag hört hela livet, en livssanning på något sätt. Jag har aldrig känt mig "äldre", knappt vuxen i och med att mitt liv sett i princip exakt likadant ut i över 12 år. Och åren innan det var ju det inte särskilt annorlunda förutom att jag då gick i skolan. Egentligen har jag över halva mitt liv haft samma liv som jag lever nu - ett liv där träningen är prio ett i allt. Alla beslut tas utifrån hur det påverkar eller inte påverkar träningen. "Om jag äter det här, är det tillräckligt för den träningen jag gjort nu?" eller "kommer träningen bli sämre för att jag glömde äta kvällsfika och istället var hos en vän och hade roligt?" eller "kommer jag få ett nog bra intervallpass trots att jag kom i säng lite sent" eller "orkar jag åka och träffa vänner efter träningen eller kommer jag riskera att bli sjuk..?". 

Sådana frågor får jag ta ställning till hela tiden, men numera är det ju inget jag reflekterar över utan besluten skrev alltid omedvetet utifrån detta.

Men åter till frågan - blir man klokare med åren?

Ja, jag tror faktiskt det. Och det grundar jag helt på hur det numera känns. För jag börjar känna mig vuxen, inte gammal, men vuxen. Jag känner att jag faktiskt är äldre, har fått uppleva mer och har mer erfarenheter än de yngre i laget. Jag gör sällan något för första gången, utan har erfarenheter från det mesta och behöver inte längre rådfråga när jag funderar på något utan jag kan ta beslut utifrån mina erfarenheter. Och precis så är det ju det ska vara, för ingen känner ju mig bättre än mig själv. Och på dessa grunder säger jag att ja man blir klokare med åren. Och det mest fantastiska med det är ju att himmel vad klok man kommer vara om 20-30 år när man har fått uppleva än mer.

Men egentligen handlar det väl inte om klokhet. Mer en trygghet att kunna ta kloka beslut utifrån sina egna erfarenheter. I alla situationer. Och just den tryggheten som kommer med erfarenheter och lärdomar, himmel vad jag önskat att jag hade haft den för 5-7 år sedan. Ja, jag vet, man ska inte ångra något man inte hade eller inte gjorde, men ni förstår nog hur jag tänker. Att vara i 20-års åldern idag är inte lätt. Så mycket känslor, så mycket ansvar som plötsligt ska hanteras helt själv. Inte konstigt att man inte hinner bli klok. Allt måste ju på något sätt landa.


Och där känns det som om jag är nu, och det är jag så tacksam för nu! I morse skulle jag ut på en längre rullskidstur, men hela kroppen och knoppen stretade emot. Och tanken på att jag skulle få åka hem och lägga mig i sängen var det enda som drev mig. Ändå gjorde jag mina rehab-övningar, satte på mig pjäxorna och hjälmen och gick ut. Knäppte på mig stavar och rullskidor och åkte iväg. Försökte distrahera mig med att låta tankarna flyga iväg, men jag kom hela tiden tillbaka till tanken på att få sova. Så efter en knapp halvtimme bestämde jag mig - jag vände hem. Duschade och sov i två timmar. Åt en rejäl lunch. Vilade en timme till och plötsligt känns livet så mycket bättre. Så här hade jag aldrig vågat eller haft ro till att göra för något år sedan. Inte en chans. Då hade jag bara fokuserat på de missade träningstimmarna och att jag borde träna, istället för att lyssna på kroppen och göra det som den behöver.


Så ja, jag tror faktiskt man blir klokare med åren. Vad tror ni?

So long,

Anna

 

 

10 kommentarer på “Klokare med åren?

Att sysselsätta sig minsta möjliga.

Vilodagar in mot säsong kan vara det härligaste och det långtråkigaste som finna. Kropp och knopp behöver vila, men ändå är jag (förhoppningsvis) inte lika sliten som under barmarksmånadernas tuffa träningsperioder vilket gör att det lätt börjar klia i benen. Och man måste helt enkelt sysselsätta sig på något sätt. På minsta möjliga sätt. 

Att då befinna sig i en fantastiskt vacker vintervärld där man inte vill annat än att vara ute och åka skidor. Göra snöänglar och återuppliva barndomsminnen, gör det inte enklare. När blicken konstant söker sig ut genom fönster och sucken kommer djupt nerifrån bröstet, jag vill inget annat än att klä på mig och springa ut. Och ändå vet jag att jag får ut och njuta igen nästa dag (troligtvis) och att om jag bortser från längtan och den där konstant inneboende viljan av att vara ute, så mår min kropp bäst av att ligga kvar i soffan (eller i sängen om man är ute på vift, boende på hotell) med en kudde under knäna och en bok över näsan. 


Men det är så svårt att finna den där rofyllda känslan. Åtminstone varje vilodag. Så då försöker jag dela upp dagen i etapper. "Hittar på" måstegöran som kan få dagen att gå fortare men ändå ge mig maximalt med återhämtning. Ofta innefattar det ett besök på något mer eller mindre närbeläget café där man kan få en soya latte eller en cappuccino. Och emellanåt en godbit eller två. Tillsammans med min skrivbok och ett magasin. Där kan jag sitta i timmar. Läsa, skriva och lyssna på livet runt omkring. Lite på ett hörn. Smårädd för människor så här nära säsongen (ni vet den där berömda bacillskräcken som vi skidåkare ständigt lever i skuggan av), så jag tar ett avsides placerat bord. Registrerar lite halvt om halvt livet som pågår runt omkring, samtidigt som jag drömmer mig bort i det ena vackra reportaget efter det andra från städer runt om i Sverige och världen. Skriver ned lite tankar som kommer på. 


När magen börjar kurra igen, åker jag hemåt för en middag och har bara kvällen att "slå ihjäl" innan jag får ut i den friska luften och göra det jag älskar mest.

Så hanterar jag en vilodag där mitt största mission är att göra minsta möjliga.

So long,

Anna 

Psst. Denna veckas fikaresor går till Café Loftet i Funäsdalen.. Hemma i Östersund hamnar jag oftast på Waynes på Stortorget eller Jaktstugan.. 

4 kommentarer på “Att sysselsätta sig minsta möjliga.