Close

Sochi

OS-GULD. What?! Wiiiehooo!!

Sitter i sängen, Ida sitter på sängen bredvid och läser alla sms och hälsningar och Charlotte och Emma gick precis upp till sig. Vi har suttit här, bredvid varandra i ömsom tystnad och ömsom skratt och glädje, och försökt ta in allt. Tror inte vi lyckats än, men vi försöker. Vi försöker påminna varandra om vilken fantastisk dag vi har fått vara med om. En historisk dag! Fast det kommer nog ta än längre tid att förstå..

Vad ska man säga en sån här dag? Ord räcker inte till. "Helt sjukt" är en återkommande fras. Från oss alla, ledare som aktiva som vallare. Helt sjukt.

Hela laget var så pepp vi bara kunde i morse. Vi skrattade och lyssnade på musik. Peppade varandra. Längtade på något konstigt sätt tills vi skulle få få klappen i ryggen och sticka ut på vår sträcka.

Och som alla gjorde det. Ida. Wow. Vilken sträcka. Vilket huvud. Vilken krigare. Så djupt imponerad, om än inte förvånad. Emma. Flyter med lätt som en plätt, glider fram som en gudinna på skidorna. Gör ett taktiskt perfekt lopp, ligger i rygg på de tuffare partierna och sedan bara svischar om utför. Jag. Jag gav allt. Krigade. Fokuserade på att hålla Norge bakom mig. Visste inom mig hur stark Charlotte är, vilken fantastisk form hon än men insåg också att det krävdes att jag drog mitt strå till stacken. Det var jobbigt. Det tog emot, precis som det ska, och jag grämde mig lite för att inte kunna hålla ryggen på finskan och tyskan, men idag hade jag inte den farten. Jag gjorde vad jag kunde. Jag drömde om en medalj och skickade ut medalj med en bronspeng så gott som i handen. Charlotte. Inspirerad av oss all tog hon upp jakten på guldet. Tog sekund för sekund. Och till sist var hon i rygg. Och sen var hon om. Och vi skrek.

Det sista varvet för Charlotte var en mental utmaning för oss. Vi skrek och skrattade om vartannat. Kramades. Hoppade. Blundade. Väntade. Och väntade lite till. Sen var hon ikapp. Och vi jublade. Ida skrek "vi blir historiska", jag och Emma kramades och visste inte var vi skulle ta vägen. Rusade fram och tog emot vår Charlotte. Landade i en tv-puckshög och höll på att kväva stackars Charlotte som låg där på backen med maxpuls och ventilerade mer än en flodhäst (om nu flodhästar ventilerar mycket..).

Sen fortsatte resten av dagen i samma tecken. Rop. Skrik. Skratt. Tårar. Kramar. Hopp. Blommor. Media. Intervjuer.

Bland det bästa med dagen var glädjen i målfållan. Från alla andra nationer. Alla gladdes så åt oss. Det var ett enda kramkalas mellan alla nationer. Och speciellt mellan oss och Norge. Thereses kram, det är äkta glädje. Tyskorna som bara ropade "Anna!!" och hoppade på mig och kramade om mig. Att få träffa alla ledare och vallare och resten av våra lagkamrater. Den glädjen.

Vallarna. En historia för sig. Det fantastiska underbara team. Som jobbat för det här, dag som natt. Under fyra år har de förberett sig. Och sen klaffar det bara. En guld som är minst lika mycket deras som vårt. Vi är ett lag. Och som lag vann vi idag GULD!

Nu ska vi försöka sova och i morgon ska vi få ta emot medaljen. Vi har vunnit OS-guld. Jag kan inte fatta det.

Jag är så lyckligt!! WIIIEHOOOOO!!

Tack för allt, ni är en stor del i det här.

Anna å resten av tjejerna.

0 kommentarer på “OS-GULD. What?! Wiiiehooo!!

Blandade känslor!

Så fick jag då äntligen dra på mig nummerlappen här på OS. Nervöst ja visst, men jag var så enormt sugen på att köra så det liksom överskuggade lite av nervositeten.

Solen sken, det var varmt och spåren blöta men ändå fina. Så rättvisa förhållanden som det kan bli i denna värme! Utförskörningarna som man dagarna innan har våndats lite inför, då ryktena säger att grabbarna varit upp i över 80 km/h och den berömda sprintkurvan, var "a piece of cake" idag. Hastighet, vad är det?! :-)

Som alltid innan start testar jag igenom mina skidor, och rätt snabbt blev vi klar på vilka jag skulle åka på. Det var liksom inget snack. Bergfäste som gjorde att axlarna kunde sänkas och kraften gick framåt, dit den skulle, och inte upp och ned som det lätt blir när man får svårt att sätta skidan under sig.

Jag hade bestämt mig sedan innan, egentligen sedan jag körde race själv på banan härom dagen, att det inte skulle finnas något krut att spara på idag. Inte ens från start. Jag skulle öppna allt vad jag hade. Min chans att försöka få till ett bra lopp och hoppas på att det skulle hålla till mål. Och så öppnade jag också. Jag körde så fort jag kunde, men det kändes ändå som jag hade kontroll. Försökte fokusera på att bara åka, inte svamla bort i tankarna som man annars lätt gör. Och det gick rätt bra. Jag var fokuserad loppet igenom.

Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna bli så trött. Innan jag gått i mål. Det optimala är ju att man successivt blir tröttare och tröttare och precis när man passerar mållinjen, känner man att de sista krafterna är tömda. Så var det inte riktigt för mig. Jag kände att jag hängde och dinglade på den där berömda knivseggen redan efter 6-7 km, kanske närmare 7km, då vi började åka på den nedre 5 km banan. Dock tyckte jag det kändes rätt kontrollerad men märkte att tiden började rinna iväg för mig när jag såg Emma allt längre framför mig.

Inför sista backen tog jag några djupa andetag i nedförslöpan, för att ladda upp, och sedan började jag köra. Fick gå ut och saxa tidigt men det kändes ändå kontrollerat. Tills det inte gjorde det något mer. Och jag kände mig som Bambi på hal is. Sekunderna rann inte iväg, de forsade som vattnet genom ett öppet kraftverk. Och det där fokuset och motivationen som jag hade haft så gott om innan, försvann all världens väg. Det enda jag ville var att lägga mig ned och få sova. Få andas.

Men det kunde jag ju inte riktigt göra. Det var ju fortfarande en dryg kilometer kvar till mål. Uppför. Tack och bock.

Så jag försökte och försökte. Men det svarade inte. Inte alls. In i sista backen, den som numera är berömd av alla grymma svenskars ryck, fick även jag ett ryck tack vara allt stöd från svenska ledare och gav allt det sista jag hade. Men det var inte så mycket. Springandes vid sidan om spåret räknade jag. Till 20. Och till 20 igen. Och till 20 än en gång. Och sen började jag om, men jag passerade krönet innan jag räknat till 20 och såg samtidigt Emma spurta för allt hon hade i sin kropp, in i mål. Och insåg att tiden verkligen hade svischat i från mig.

Tänkte att det ändå gäller sekunder, så jag försökte och försökte, men aldrig har nog ett upplopp och en stadio känts så lång. Mållinjen var så nära men så långt bort. Och när jag väl passerade den fanns det inget i världen som kunde stoppa mig från att slänga mig raklång och försöka få tillbaka allt det syre som jag tappat under de sista kilometerna. Jag skämtar inte om jag säger att jag fortsatte skippa efter andan i 10 minuter till. I vanliga fall handlar det kanske om max 5 minuter, MAX!! Det enda jag kunde tänka på, var hur skönt det var att ligga där i snön. Och drömde om vatten. I värmen.

Och någonstans kände jag mig nöjd med att ha kunnat gett allt. Tagit ut allt som fanns i min kropp. Men besvikelsen över att det inte räckte längre än till en tjugonde plats är tyvärr det som överskuggar det hela. Egentligen borde jag nog kanske vara nöjd, för vad har jag att kräva av mig själv att prestera bättre än så. Egentligen? Men någonstans inom mig känner jag att det finns mer. Kanske låter det konstigt för er som står vid sidan om eller sitter i tvsoffan och tittar på. Hur jag, som gav allt, ändå kan säga att det finns mer att ge. Och jag förstår det! Det gör jag verkligen. Men jag känner också min kropp. Så det är med blandade känslor jag skriver det här.

Och det värsta som finns, i min värld, är att skylla ifrån sig. Det vinner varken jag eller någon annan på. Så det vill jag heller inte göra. Och jag vet helt ärligt inte vad som var hönan och vad som var ägget idag, men de där grymma skidorna som jag hittade innan start, den känslan jag hittade på dem. Den hittade jag inte under tävlingen. Det slant och jäklades. Grejen är dock, att när man blir trött, så trött som jag blev idag, är det inte alltid lätt att sätta fast skidan mitt under sig som man ska, och därför slinter det gärna till. Så egentligen kanske de där släppen jag fick mest berodde på hur jag åkte. Nu när jag tänker efter. När jag fått lite distans till det hela. Men jag vet helt ärligt inte! Det enda jag vet är att jag blev jävulusiskt trött. :-)

Och det är jag fortfarande. 5h och 30 minuter efter min målgång. Jäklarns vad det tog idag!!

Om jag får åka stafetten eller ej, vet jag inte ännu. Och får jag inte det, så är det bara att acceptera. Då anser ledarna att de finns andra som åker fortare och bättre än mig, och på så sätt ger oss en större chans att ta en medalj. För medalj ska vi ta. Och det bästa laget ska stå på startlinjen. Så är det bara. Med eller utan mig. Det är inte upp till mig. Jag hoppas innerligt att vi äntligen kan då en medalj i stafett i OS bara.

Jag ger dock inte upp. Fler lopp återstår under OS. Jag hoppas få någon chans till. Och får jag inte det, vet jag ändå att jag är på rätt väg. Kanske jag kan få till det där drömloppet i Lathi, Kollen eller Falun istället? Få den där grymma motivationen som ett bra lopp ger, och ta med mig det in i nästa säsong. En säsong som innehåller VM på hemmaplan i Falun. Men det tar vi sen. Först stafett. Sen resten av OS. Och sen resten av säsongen.

Jag är i alla fall frisk och kry på rätt väg, JIIEHOO!

Och all heder, berömmelse, respekt till Charlotte. Jag är så djupt djupt imponerad. Eller egentligen inte. Hon är ju så bra. Inget snack om saken. Banan krävde sina offer idag, jag var ett av dem, Charlotte var det inte. Och alla vi svenska damer var inom topp 20. Inte heller illa pinkat. Vi kan om vi vill, vill jag tro. Allihopa. Det krävs en dos framgång, en dos självförtroende och en dos tur för att nå dit. Jag vet, för jag har varit där. Och jag ska göra allt som står i min makt för att komma tillbaka dit. Men jag är rätt säker på, att om jag kommer tillbaka dit, kommer jag inte komma ensam ur det svenska laget för att möta upp Charlotte. Jag kommer få fler med mig. För jag tror, eller jag vet, att det svenska laget är på frammarsch igen. Och det är så sjukt kul.

Nu ska vi fira Emil och Teos medaljer samtidigt som vi tittar på när Charlotte tar emot sin ANDRA medalj på detta OS. Wow.

Anna

0 kommentarer på “Blandade känslor!

Att agera hejarklack till fantastiska team-mates!

När man har så fantastiska lagkamrater så njuter man verkligen av att stå vid sidan om och få hjälpa till det lilla man kan. Stå med stavar. Skrika sig hesa. Och hoppa på stället för att på något sätt hjälpa fram dem med sin egen energi..

Så igår tog vi oss ut på banan med stavar och flaggor och nagellack.. Ja, eller i alla fall Stina. Alla vi hejar på våra olika sätt! :-) Och som vi njöt. Och var nervösa. Och blev så imponerade av killarna, allihopa. Som dom körde. Det var som att det fick styrka av varandra, när då låg så nära varandra. Ena stunden var den ena framme och körde, och andra sekunden var någon annan framme.

lagkortos2014

Lagen hejar fram killarna på sista skejtdelen.

Fick lite ont i magen mitt under loppet, så jag fick ta en liten paus..

Tjejerna står redo med stavar.

Alltid lika glada, underbara Emma som är som en solstråle.

Gänget på väg upp.

Och en stor eloge ska våra fantastiska vallare ha! De har varit här i över 1,5 vecka och snurrat varv på varv på banorna. Testat vallor och strukturer och toppningar och skidor. Och sen får vi så här grymma skidor! Tjejerna var ju supernöjda igår över sina snabba skidor och jag hoppas och tror nog att grabbarna säger det samma.

Att få framgång på ett OS är inte lätt. Det handlar om teamwork från alla; ledare, vallare och åkare. Att allt stämmer; fysiskt som psykiskt. Och så lite mer där till och lite tur. När man står vid sidan om kan det ju ser så lätt ut och innan kan man tänka "ja men han/hon borde ju ta medalj". Men det finns inget som heter borde. Det är så mycket jobb, från så många och så många olika inblandade. Och tur på det.

Så att vi har lyckats tagit medalj, på båda två öppningsdistanserna, är helt otroligt fantastiskt bra. Och vi är så glada, hela gänget! Det finns inget bättre än att ha ett positivt go i gänget. Det finns inget bättre framgångsrecept!! Nu kör vi vidare!!

"Nu köööör vi" - citat Magda Pajala

Anna

 

 

0 kommentarer på “Att agera hejarklack till fantastiska team-mates!

The road to Sochi ends here.

Så började OS så där bra som vi bara vågat hoppats på!! En lättnad blandad med total glädje, så känns det i hela laget. Och alldeles strax ska vi tjejer ut och försöka heja fram killarna till lika grymma lopp som tjejerna gjorde igår. Det är en lycka att få vara en del av det här laget. Det är det verkligen.

Att stå vid sidan om på en av min favoritdistanser gick bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på. Kanske för att beskedet hade fått hinna sjunka in, men framför allt för att jag själv passade på att köra inte bara ett race, utan två kortare race på förmiddagen innan allt drog igång. Så jag stod så där lagom trött utmed banan och skrek mig hes och klappade händerna när rösten inte längre höll. Och tänkte för mig själv "ojoj, vad de åker, hade aldrig orkat åka så fort...". Så hade jag nog inte känt som jag stått där vid sidan om, full med energi och tävlingslusta som man har när man inte har tränat eller kört hårt.

Så jag jublade ikapp med resten av gänget och gick runt med ett leende på läpparna mest hela dagen igår. Så skönt!!

Än vet jag inte vad eller om jag kommer åka något här, det får tiden utvisa. Under tiden passar jag på att vänja mig vid banorna, göra allt som står i min makt att vara så väl förberedd jag bara kan om/när jag får chansen att stå på startlinjen. Kroppen börjar bli vanlig. Jag hoppas att den är det även den dagen nummerlappen åker på. Jag trivs här. Jag gillar att vara här och jag skulle bli så glad om jag fick chansen. Det känns som om jag är redo.

Nu lär jag hoppa i kläderna och gå upp för "slalombacken" till stadion, en promenad på 10 minuter som ger en sån där skön träningsvärk i rumpan och framsida lår.. Var det vi som skulle vara vältränade eller?! ;-)

Och som ni nog förstår vid det här laget, ni som följt mig och Emil ett tag, så finns det inte en endaste chans i världen att jag ger upp. Hoppet kommer leva med mig tills vi packar ihop väskorna och åker hem. Tills dess, just go for it!!

Vi är framme vid slutmålet för flera år av träning, the road to Sochi ends here. Men samtidigt som vägen mot OS och Sochi slutar, börjar ju det verkliga äventyret. Den riktiga utmaningen. Och det är bara att anta den.

Och det ska jag göra.

Må så gott!

Annapanna

Den här delen av texten skrev jag visst för ett par dagar sedan, men glömde lägga ut... Så ni får den nu istället! :-)

Sent, sent i måndags kväll tog vi påbörjade vi den sista delen av resan mot Sochi, kabinbanan upp till Endurance Village där alla aktiva, vallare och ledare för Längd och Skidskytte bor. En spännande resa, för jag hade ingen aning om vad som väntade.

Men allt var och är mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppats på. Boendet, vädret och maten. Banorna hade jag redan gissat mig till att de var fina och bra, men till och med dem överträffade mina förväntningar. Alla volontärer är trevliga och glada och det märks att man verkligen gått inför att alla nationer ska trivas här. Det är härligt!

Hela inramningen här uppe är mycket mer gemytlig än under förra OS. Allt är mindre och mysigare och vårt boende ligger just nedanför stadion, ca 10 min promenad uppför en slalombacke. Stugorna är stora och fina och internet fungerar till och från! ;-)

Så jag trivs. Väldigt bra! :-)

 

En kommentar på “The road to Sochi ends here.

Snart lyfter vi!

Just nu sitter jag tillsammans med resten av distanstjejerna, några av vallarna och ledarna på Zürich flygplats. Om 35 min lyfter det specialchartrade planet (via FIS tror jag eller om det var IOK) mot Sochi. Äventyret börjar nu!

De två senaste nätterna har vi tillbringat i Davos, för att minska antalet timmar i bil till Zürich. Resten av laget som ej reser idag, är kvar i Davos tills deras respektive resdagar beroende på vilken distans de börjar med.

Jag tar med mig många positiva saker från lördagens lopp, trots att jag inte är helt nöjd med hela loppet och mitt genomförande. Men som någon sa, man kan alltid alltid hitta positiva saker i allt. Så jag tar med mig att utgångsfarten äntligen verkar hitta tillbaka, ett steg i rätt riktning. Den klassiska tekniken har hittat hem igen och jag kan driva på, speciellt i backarna. Sen verkar jag inte funka helt på topp när jag kommer från hög höjd ner till låghöjd, på samma dag som man ska prestera (vi reste från Seiser Alm kl 06.30 på lördag morgon). Eller det vet jag ju egentligen inte, det enda jag märkte var att jag flåsade och flåsade och flåsade. Som om jag blev chockad av att man kunde ventilera så hårt. Jag lyckades aldrig hämta andan! Det var till och med lättare att andas på toppen av backarna än i nedförsbackarna.. Det var verkligen en ny upplevelse. Som tur är, är ju OS på höjd, så jag slipper förhoppningsvis det där.. :-)

Nu börjar folket gå på planet. Jag försöker fortsätta ladda med positiva tankar och energi och hoppas att formen kommer flygande. 3 veckor sedan sjukdom är lite kort om tid för att hinna nå toppform, men det är ju över 2,5 veckor kvar av OS så jag förväntar mig att den kommer.. Någon gång ska jag få uppleva den perfekta uppladdningen, ni vet där man kan följa planen till punkt och pricka mer än 6 veckor före datumen då man vill PIKA! Det ni. Jag har en plan.

Men nu gäller det att acceptera läget där jag är nu. Och det börjar jag så sakta göra, även om det kanske bli någon dipp när resultatet inte riktigt blir som jag önskar på tävlingarna.. Men träningen går bättre och bättre så jag hoppas och tror och laddar med allt jag bara kan för att få mig själv i "rätt läge". Och jag närmar mig. Med stormsteg.

Och ni kan nog bara ana hur spänd och förväntansfull jag är för att få komma till Sochi. Hur kommer det vara?! Hur kommer boendet se ut? Banorna? Hela alltet? Hur kommer Ryssland vara? Jag är spänd. Laddad. Taggad. Och börjar nog bli redo, psykiskt i alla fall. Hoppas kroppen hänger med. Eller det vet jag att den kommer göra. Snart! Nu kööööör vi, som Magda Pajala säger!!

Sochi - here we come!!

Jiiiehoooo!

Anna

14 kommentarer på “Snart lyfter vi!