Close

SM

Nummerlappen är på igen!

Sitter med klubben (ja, alltså Emil, våra föräldrar och Mr Vallare (Larsa Engström)) och pratar kring dagens lopp och planerar inför morgondagens sprint och drömmer om framtiden.

Men tänk att vår lilla klubb fick vinna ett SM GULD. Helt makalöst vilken insats herr Jönsson bjöd på! 

Jag bytte snabbt om efter mitt eget lopp och sprang ut efter banan. Skrek och sprang mellan flera olika platser och kände hur pulsen successivt steg mot allt högre nivåer, nästintill i samma nivå med mitt eget race. Herregud alltså.

Och när det sen blev klart - då skrek jag verkligen rakt ut. Gud vad viktigt detta var alltså! Vilken seger. Så lycklig. In i hjärtat över detta. Tänk - ibland är idrotten bra fantastisk, sånt glädjerus det bjuder på!

Sverige mästare i 15 km klassiskt - woohoo!

Teamet. Bild från Bruks så alla på bilden var inte med på plats men dock i tanken!

6a å SM MÄSTAREN!

Klart ett SM-guld ska firas med skumpa (dock mest för skålandes skull än något annat!)

Så ja, idag fick vi vårt första guld. Och så nära att det även blev ett brons. Men jag höll inte hela vägen in, formen är ju inte på toppen än men jag är FRISK och KRY igen. Och det är ju det viktigaste. Och från det kan jag bara bygga vidare. Och jag vet precis hur. Även om jag mer än gärna hade fått en medalj idag även jag... "Nära skjuter ingen hare...". Frustrerad var jag i mål, men efter Emils fantastiska lopp var det omöjligt att fortsätta sura!

Så nu laddar vi batterierna för morgondagens sprint - heja Anna&Emil Sportklubb! 😊💪🏻✊🏻✊🏻

Tack för alla härliga kommentarer till oss, vi läser och suger åt oss (ja, även jag! 😊)!

So long,

Anna (å Emil)

17 kommentarer på “Nummerlappen är på igen!

På fram-och uppmarsch!

Med en mör kropp rullar jag och pappa hemåt. Emil lämnade jag kvar i Ånnaboda eftersom han ska köra sprinten i morgon. Kanske åker han raka vägen till sitt "get-away" redan i morgon efter loppet och i så fall dröjer det ett tag tills vi ses, vilket så klart är trist, men samtidigt vill vi ju båda alltid att man ska göra det som är bäst för en själv. Lyxen att leva med en likasinnad, på väg mot samma mål helt enkelt! Så han fick någon extra puss, det fick han. ;-)

Via Falun ska jag för att hämta upp en bil innan jag kan köra vidare hem mot Östersund och Frösön. Finns stor chans att jag stannar till hos mamma på middag dock.. Magen kurrar redan.

Känslan jag tar med mig efter de här loppen är att jag är på väg åt rätt håll. Kroppen är inte i sitt bästa slag, men jag (huvudet) är med i matchen och det är så himla skoj att åka. Det är som jag inte kan få nog, vill bara tävla igen och igen. Men jag misstänker att när jag vaknar i morgon bitti så kommer jag vara ganska nöjd över att jag inte är anmäld till sprinten. Helt ärligt känns det inte som om det finns så mycket krut kvar i kroppen just nu. Ge mig bara ett par tre dagar så är jag nog dock tillbaka. Och suget efter tävlingar kommer bara växa sig än starkare.

Och suget efter att åka iväg på uppladdningsläger till alperna och Italien, är stort. I år (förlåt för alla jämföringar, kan bara inte låta bli..) så känner jag mig en del av laget och gruppen och ser VERKLIGEN framemot de här dagarna på höjd. Med förhoppningsvis massvis av sol, gnistrande snö och mil efter mil skidspår. Och inte att förglömma; den i t a l i e n s k a maten. I say no more.

Var lagom nervös i morse, kände mig pirrig av förväntan men ändå rätt reda att tävla. Tyckte skidtestningen var svår när jag inte testade med någon och inte hade någon att diskutera med men tog i alla fall ett beslut och fick medhåll av Stinas pappa, Rickard, som har ansvarar för mina, Emil och Stinas skidor i helgen.

Sen kunde jag i lugn och ro åka igenom banan och börja göra de sista förberedelserna så som några intervaller och sen springa ned till starten. Där stod Emil och hjälpte mig med att hålla koll på grejerna, putsa glasögonen och bara peppa. Nog så viktigt det.

När det sista av de fem pipen pep, stack jag iväg och bestämde mig direkt för att bara köra. Så fort jag kunde hela tiden. Inte spara på krutet någonstans. In i backen på första varvet var jag inte riktigt med i matchen men visste att backen var mitt bästa parti så jag körde på. Hela vägen. Och plockade en hel del på dem framför mig men hade ju ingen koll på de andra seedade åkarna då jag startade först av oss. Sen försökte jag bara hålla bra fart på de lättare partierna innan backen på stadion kom.

Och så blev alla varv. Försökte trycka på bra på platten men blev väldigt osäker i min teknik då det var väldigt glatt periodvis och skidorna inte gick i riktigt "rena" skär. Man ska verkligen klara av alla förhållanden och det är det som de bästa fixar, och där kände jag att jag har mycket att plocka in och jobba på framöver. Backarna var min styrka idag, det var där jag kände att jag fick "utlopp" för min energi och kraft och bara kunde pressa på. Och det tar jag verkligen med mig, jag känner mig starkare i de tuffa partierna är på väldigt länge.

IMG_2066.JPG

Så helt enkelt, det var kul idag! Jag knyter ihop SM-säcken för denna gång, dock inte för i år då det återstår en del till i mars, och tar med mig många nyttiga erfarenheter och börjar sakta men säkert stänga bort omvärlden och gå in i min bubbla. Min VM-bubbla. Där brukar jag trivas. Jag, mina böcker, korsord och musik.

Ni slipper dock inte undan mig, om ni inte vill förstås! Livstecken kommer ni få, här och där. Däremot kanske jag inte kommer kunna föra så mycket dialog med er.

Så återigen tack världen bästa klubb för en grym helg! Tusen tack.

I morgon håller vi tummarna för Emil. Nervöst. Yes Box.

Må så gott alla!

So long,
Anna

8 kommentarer på “På fram-och uppmarsch!

Mellan raderna.

Ibland är det väldigt svårt att sätta ord på den rätta känslan. Eller ord kan man ju alltid sätta på sina känslor, men det svår är att få er att förstå precis vad man menar. Jag är sån som läser väldigt mycket, och ofta läser jag mer ”mellan raderna” än själva orden. Läser in känslan som den som skrivit vill försöka förmedla och det ger mig en känsla om hur personen är eller känner. Och det är det som gör mig ibland lite orolig för att ni ska ”ta in fel känsla” just om ni läser om jag gör, mellan raderna.

Jag skriver ju bara. Skriver ner exakt vad jag känner och tänker. Rakt på. Och ibland kommer jag på mig själv efteråt, när inlägget är publicerat, att ”himmel, nu kan nog det där bli lite feltolkat..!”. Och så blir jag fundersam på hur ni läser in det. Ofta låter jag Emil läsa igenom mina inlägg, själv gör jag det väldigt sällan. Jag vill bara få ur mig orden, och av erfarenhet vet jag att det bli bättre bara jag skriver på ”första känslan”. Emil kan dock kommentera om jag formulerat mig lite klantigt eller så, och då ändrar jag oftast för att ni ska få rätt känsla av det jag har skrivit. Emil är dock inte sån som läser mellan raderna. Han läser rakt upp och ned. Ögnar kanske mer är rätt ord. Läser var femte ord, var tredje mening. Han får nog in känslan på det sättet också, men vi läser väldigt olika. För mig är det så viktigt att få in hela bilden av människan bakom texten.

Hur tänkte denna person när han/hon skrev? Hur mådde han/hon? Vad ville de förmedla?

Jag har alltid läst väldigt mycket och alltid skrivit väldigt mycket och jag tror det gör att jag läser på det sättet jag gör. Fort. Alltid fort. Men också mycket mellanraderna.

Så var vela jag komma med det här svamlet egentligen då? Jo, att jag ibland blir fundersam på om jag verkligen har formulerat mig på rätt sätt för att ni ska förstå. Ibland är jag väldigt frustrerad när jag skriver, ibland väldigt glad, ibland less och ibland bara helt normal. Och jag tror det verkligen lyser igenom. Igår var jag lite frustrerad. Och jag tror det syntes igenom.

Men jag vill verkligen inte att det mellan raderna ska gå att utläsa som att jag ger bortförklaringar, för det är bland det värsta jag vet! Bortförklaringar gör ingen någon tjänst. Det jag däremot har lärt mig är att se realistiskt och friskt på det jag har gjort. Ge riktiga förklaring, utan att förklara bort det! Men det är en sån hårfin gräns, och det gör det så otroligt svårt att skriva om!

Jag ville bara förklara det för er.. Hur jag själv läser vad andra skriver och vad jag också förväntar mig hur ni ska läsa. Mellan raderna.

Ett väldigt härligt sätt att läsa på tycker jag, för man kommer personen bakom pennan (datorn) mycket närmare. Det är som man får en relation. Alla de bloggar jag följer, har sett några av dem irl och blivit helt till mig. Eller inte helt till mig, utan mer som att man mött en gammal vän som man inte sett på länge och bara vill slänga sig fram och prata om allt man varit med om.. (hm.. som de har skrivit om) och sen slår det mig att de inte har någon aning om vem jag är. Kan till och med drömma om dem där vi gör spännande projekt ihop eller liknande. Konstigt hur det där är. För när man skriver som jag och många andra gör, så öppnar man ju sig och då kommer man ju väldigt nära. Fast det ofta är en skärm emellan. Och konversationen oftast bara är monolog. Och det gör det än viktigare anser jag att allt det jag skriver, allt det ni läser, ska ge rätt känsla både i den rena texten och mellan raderna.

Om ni nu förstår något av mitt svammel. :-)

Har precis åkt lite skidor på det korta spår som var öppet idag. På stadion är det full rulle, skid-O och draghund. Så vi längdåkare höll till på det korta uppvärmingsspåret. Testade lite skidor och sen åkte jag så sakta jag bara kunde resten av passet. Och det var så otroligt skönt. För idag är jag sliten. Det är som att det är bomull i hela kroppen. Och huvudet. Jag skulle vilja ha en sån där skön, lagom hård-mjuk massage som bara får igång allt i kroppen. Men jag vet av erfarenhet att sånt, en dag innan race, brukar bara göra mig seg. Det som kan få igång mig är snabb ”shake” av musklerna. Ska nog be Emil om en sån senare! Men tills dess ska jag njuta av denna ”vilodag”.

Må så gott allihopa!

So long,

Anna

7 kommentarer på “Mellan raderna.

Lite slirande däck.

Två av tre distanser gjorda här på SM i Ånnaboda. Mentalt känner jag mig helt med i matchen men kroppen verkar behöva några dagar med lite återhämtning efter träningen de senaste veckorna. Den där sprittande känslan i musklerna har inte infunnit sig, som om musklerna är lite loja och oalerta. Men trots det är jag ändå nöjd med prestationerna so far. Eller nöjd kanske är att ta i, men jag är i alla fall inte missnöjd och det är skönt!

I dag på stafetten var jag riktigt frustrerad när jag gick i mål. Tog nog nära en kvart innan jag kunde svara något så när vettigt på frågorna.. Lite pinsamt må jag väl själv säga så här i efterhand men ibland tar verkligen min tävlingsdjävul över mitt huvud helt och logiken är inte alls där den ska vara. Istället för att ha ett konstruktivt tänkande, tuggar man bara på i de där ältande tankarna och är arg.

Lite distans till det hela så är jag mycket tröttare och mer sliten efter dagens lopp än efter skiathlonen. Det blir lätt så när man får slita ont, när inte en meter kommer "gratis" och huvudet hela tiden har skrikit "öka öka öka". Svårt att säga om om det är rent fysiskt jag är mer sliten än om det också är en hel del mentalt som gör att jag idag är än mer trött.

Idag var det ju ett sånt där känt lurigt före. Nollgradigt och snöfall. Glatt i vissa spår, klibbig nysnö i andra. Svårare före finns inte! Vi testade och testade men det var knappt om tid och hann bara med ett varv på tävlingsbanan där det var andra förhållanden än där vi hade testat. Men jag bestämde mig i alla fall att gå på rugg-skidor (man ruggar med sandpapper i fästytan och har i pulver) och tyckte de gick bäst över hela banan, de med klister gick inte alls bra på stadion så jag valde bort dem.

När Fia växlade ut mig hade snöfallet upphört och med det försvann mitt fäste.. Snacka om surt! I det glatta underlag som blev då, fick jag inte alls fast skidorna. De bara slant och slant. Och jag bara ville och försökte allt jag kunde för att få fast skidorna och få upp farten men det var som att en bil som spinner på en isfläck, får lite föste här och där, innan det spinner loss igen. Och det var SÅ frustande.
Åkte till och med och tänkte "puh - på lördag är det i alla fall bara skejt å ingen fästvalla!!". :-)

I morgon är det i alla fall tävlingsfri dag. Träning blir det i alla fall. Men det ska faktiskt bli skönt att få styra sina egna tider en dag och inte ha krav på prestation. Få ladda lite inför lördagen med andra ord!

Det har varit så himla kul de här dagarna, det har varit, om inte mer, så i alla fall lika mycket publik som på de senaste världscuploppen! Så många barn och ungdomar som har skrikit sig hes trots det (förlåt!!) hemska vädret! Superkul verkligen! Tråkigt dock att vi inte har haft tid att stanna och skriva några autografer eller ta kort eller bara prata med dem/er! Med blomsterceremoni, presskonferens och dopingkontroll direkt efter målgång så hinns det bara inte, men vi har i alla fall sett och hört er alla! :-)

Nu ska vi snart ta lite kvällsfika sen kommer jag nog somna som en stock. Kropp och knopp är h e l t s l u t.

So long,
Anna

5 kommentarer på “Lite slirande däck.

Första riktiga stafetten!

Då har jag kört den första stafetten någonsin i SM sammanhang!

Vi har aldrig lyckats få ihop åkare till någon stafett i Årsunda, iaf så länge jag har åkt skidor i seniorsammanhang. Men nu fick vi alltså det, och shit va kul det var!

Det var jag på första sträckan, Håkan Lövström på andra och vårt "ny"förvärv Mattias Edvardsson på sista!

Vi startade klart sist eftersom vi saknade lite fis-punkter, och det var kanske inte det bästa utgångsläget kan man säga. Och jag visste även att på de snöfattiga myrarna så var spåret mycket smalt så där krävdes det en bra placering i början för att kunna ta sig fram som man ville! Så jag laddade på med tur flyt och lite uns startsnabbhet direkt från start och lyckades(fråga mig inte hur) ta mig upp till en 2a position efter första raksträckan. Väl där uppe så höll jag bara positionen på den lättåkta banan det första varvet av 2.

Eftersom banan var som den var så visste jag att det skulle vara mycket svårt att gå ifrån och skapa luckor. Så jag tänkte innan att jag skulle försöka om jag var pigg smälla på lite extra när det var ca 3km kvar innan mål. Så första varvet gick mycket avvaktande från alla och jag höll som sagt bara min placering. Sedan ut på det andra så kände jag att det var lite krafter kvar så jag provade att sticka som jag planerat och fick en ganska fort en stor lucka ner till de andra.

Sedan blev det några partier med utförskörning innan den sista "långbacken" in mot mål. Och det var då jag kände att jag kanske gått lite väl tidigt... För mina ben dom började bli ruggigt sura av mjölksyra efter mitt ryck tidigare. Men jag lyckades ta mig upp för backen och in i mål men det var som sagt på stapplande ben de sista 300metrarna. Någon sa att jag tappade ca 10-15 sekunder sista biten in mot mål så då förstår ni hur jag kände mig:)

Men jag höll undan och jag vann sträckan med en lucka ner till dom andra. Så jag testade i alla fall, och härligt trött blev jag!

Sedan stack Håkan iväg och det blev snabbt ett gäng med 5-6 lag som slogs om tätstriden. Håkan höll jämna steg med täten första 7km men fick sedan på slutet tappa några få sekunder och gjorde alltså en super sträcka där bla Södergren och Halvarsson körde!

Sen skickade Håkan iväg Mattias Edvardsson på den sista sträckan och han stack iväg i ett bra tempo! Mattias som egentligen aldrig varit nån "skidåkare" utan har efter sin tid som hockeyspelare nu börjat intressera sig för skidor! Körde sitt fösta vasalopp förra året och fick mersmak, och har i år börjat träna och tävla lite mer.  Så han kom in i sin egen takt i början på loppet och lyckades faktiskt åka fortare på det andra varvet än det första! Imponerande och det visade på stor rutin! en sak som han ändå konstigt nog saknade helt... Men Mattias förde in laget på en kanon fin 13 plats av 23 lag. Så jag är otroligt stolt och glad över Håkans och Mattias insatser. Så kul att Årsunda är med igen! Och nu när vi vet hur stafett går till så låt oss träna ett år till så kommer det här bara bli bättre och bättre!

Men nu är SM över för min del i år. Det kommer köras 5mil här i morgon. Men eftersom jag varit halvskadad och sliten i mina ben på slutet så har jag tråkigt nog bestämt att inte riskera att åka. 5mil i klassiskt blir för tufft nu. Så jag spar mina ben för att kunna komma igång med nästa års träning så bra som möjligt! inte ett roligt beslut att ta men ibland måste man vara lite klok.

Men nästa år då är jag garanterat med!!!!

 

 

Vi ses!

 

 

 

4 kommentarer på “Första riktiga stafetten!

Teodor får bjuda på mat…

Silver idag var som guld för mitt huvud!

Kom tidigt till en mörk skidstadion i morse. Väl där började jag tillsammans med Farsan och hans vapendragare Yngve att valla upp skidorna och prova oss fram bland alla burkar. Tog lång tid innan vi hittad en nått som var bra, och jag fick t.om rycka in själv och valla när tiden till start blev lite väl kort.

Men ut i prologen och kände mig pigg och alert. Så pass att jag lyckades åka snabbast av alla! Bara det var skönt för huvudet.

Sen slog vädret om och vi var tvungna att hittå nått nytt alla valla med, som kunde ge mig bra fäste uppför och farsan hittade tillslut en burk som han köpt för några år sen i en fynd låda för 30kr. Och den gick kanon! Så på med den och sen göra mig klar för finalerna.

Eftersom jag inte tävlat i sprint på länge ,var jag osäker på hur kroppen skulle kännas. Så jag la upp en plan med Bengt om att köra på full sula från start i alla heat och se hur länge kroppen skulle hålla! Och det gick bra hela dagen hela vägen fram till final!  I finalen körde jag på med samma taktik eller utan taktik och hoppades att jag skulle kunna bli av med Teodor på något vis, men han höll sig kvar i rygg och spurtade ner en ruggigt trött Jönsson på upploppet, tight men klart! Imponerad av Teodor som kör otroligt fint och snyggt och oftast är med där uppe i resultatlistorna. Är så skönt att ha en så bra åkare med sig när man tävlar. För jag visste, att om jag var nära Teo idag så vet jag att farten räcker långt även i världscupen.  Så skönt för självförtroendet!

Stort tack till Alla som hjälpt mig i helgen! Föräldrar, Anderssons, Flygare, Jönssons och Team Betsafe!

Ett skönt silver och ett skönt kvitto på att jag är på väg tillbaka!

Och för att gratulera Teodor till Guldet så ska han få bjuda på Kina mat ikväll. :)

 

Vi ses!

 

19 kommentarer på “Teodor får bjuda på mat…