Close

ramsau

Bye Bye Ramsau. För nu.

Sitter i bussen på väg mot München efter 10 dagar i den österrikiska skidmetropolen Ramsau. 10 dagar som gått väldigt fort samtidigt som det vissa stunder känts som om det gått oerhört sakta. Som om tiden krupit fram och jag har haft svårt att förmå mig förstå hur jag skulle klara av de pass skulle komma. Ben som värker av trötthet och träningsvärk och ett ögonlock tunga som bly där när klockan ringde efter den obligatoriska ”efter-lunch-vilan”. Då man bara ville snooza och snooza och få dra täcket över huvudet och ligga kvar där i sängen. Och stegen till mellanmålet i hotellet bredvid kändes som om de aldrig ville ta slut.

Men på något sätt går det alltid. Och det finns väldigt få stunder då man ångrar det man just när man är uppe i det. Det är innan som de där känslorna av trötthet kan överväldiga en, men när man väl är inne in  det, då går det av bara farten och man kan på ett konstigt sätt njuta av det. Kanske njuter man mest av att man vet att det där underbara känslan av tillfredsställes som kommer när man gjort något bra.

Som tagit Schaldmingsslalombacke, uppför, på under timmen. Över 1100 höjdmeter. Utan stig. Bara rakt upp.

Eller när man klarat av en tuff dag med nära 5h träning där det bitvis känts som om passet aldrig någonsin skulle ta slut.

Eller när man kört hårt sprintliknande intervaller, man mot man, och syran sprutar ur öronen och den där sista backen, på sista intervallen känns som om den är lika lång som Schladmnings störtloppsbacke när den i verkligheten inte tar mer än max 20 sekunder.

Efter sånna passen infinner sig en sån där skön känsla av tillfredsställelse blandat med total utmattning, värkande ben och total energibrist som gör att man mår illa av bara tanken på mat men vet att det inte finns någon annan utväg än att stoppa i sig den där maten. Oavsett vad det är. Trots att det kanske är fisk med ben i och kokt potatis. Not my cup of tea. I alla fall inte efter tuffa intervaller.

De här 10 dagarna har jag tagit 14 000 höjdmeter, sprungit och åkt rullskidor över 36 mil. För delat på 17 pass och över 37 h. Utöver 4 styrkepass. Nått toppnotering i puls för denna sommar och höst. Bränt otaliga kalorier. Ätit alldeles för mycket potatis för vad som kan vara bra (och nej, jag är inte jätte förtjust i kokt potatis). Druckit litervis med vatten och räddats av mina bars när energin har trutit på passen. Har inte fått någon google-bränna (som man alltid från på glaciären). Har inte åkt kabinen upp till glaciären en endaste dag. Druckit som mest 4 koppar te på en dag. Det var på vilodagen. Läst alldeles för få sidor i min bok. Men surfat alldeles för mycket. Hittat mina favoritriskakor med choklad på, och de gick åt (ja, choklad är en favorit). Blivit imponerad av hur pass bra mat vi "allergiker" fått. En dag fick vi till och med pizza (gluten-och mjölkfri!). Haft några för många tvestjärtar på rummet. Sett solen för få dagar för att vara helt nöjd med vädret. Inte sett snö en endaste dag. Sovit minst 10 h per dygn. Och varit så jäkla glad över att kunna vara med på alla pass och vara en i gänget och vara med de andra! Ja. Det var nog dessa tio dagar. Sammanfattat.

Ramsau och jag har inte alltid varit sams. Men den här gången hände något. Jag har kört alla pass jag hade planerat. Jag har tränat med de andra. Jag har kört alla fartpass. Jag har varit med på ALLT! Och jag vet inte när det hände sist. Och jag tror jag nog skulle kunna tänka mig att åka tillbaka.

Tack gänget för de här dagarna. Ni gör varje dag till ett äventyr och jäklarns vad kul jag har med er! Speciellt fröken Suck, fröken PH-även-kallad-minut-skuggan och fröken Kött. Barmarksteamet detta läger. Grymt gäng. Inte helt ens om vad vi skulle träna en endaste gång. Rekord tror jag! Haha!

Benen har inte spritt av glädje och energi varje gång, men jag har varit med. Jag har krigat och det tar sig. Framåt, lite bakåt och sen framåt igen. Tålamodet som jag så ofta skriver om börjar ge frukt men jag ska inte rusa iväg nu. Fortsätta den här linjen jag slagit in på. Ta steg för steg. Lyssna på kroppen och huvudet och göra rätt saker. Inte kanske utmana mig själv varje pass, även om jag mer än gärna gör det. Det kan kosta för mycket och tro’t eller ej, så börjar säsongen närma sig så det där att stoppa huvudet under armen, är ingen bra idé.

Nu gäller det att vara klok de sista två månaderna. Göra rätt saker. Rätt saker för mig. Samtidigt som jag antar utmaningarna när jag kan.

Om någon timme möter vi upp killarna som kommer från Toblach och det ska bli härligt att få träffa Emil igen efter 10 dagar på olika håll. Tror vi inte kommer ha ork att hitta på alltför mycket ikväll när vi får några timmar i Stockholm, energi och ork brukar vara en bristvara efter ett tufft läger. Och vad jag har hört har grabbarna nog kört än hårdare än oss. Sprängt gräns efter gräns. Precis som vi, men den här gången tror jag nog grabbarna drog det längsta stråt.. Eller kanske det kortaste! ;-)

Jag och Emil stannar ett dygn i Stockholm för att träffa alla våra samarbetspartners i morgon och jag ska dessutom ut på Bosön och träffa sjukgymnasten Anna Frohm som hjälpt mig hela året. Göra en check hur det står till och se hur jag kan gå vidare i min rehab-och styrketräning. Kan nog dock vara lite kämpigt att komma upp i morgon bitti misstänker jag…

Vi försöker passa på att göra våra ”uppdrag” utanför idrotten, eller egentligen de uppdrag vi har för att vi ska kunna hålla på med skidor i sambands med resor till och från Stockholm. På så sätt slipper vi extra och onödiga resdagar som gör att vi missar viktig träning.

Så ser ni två förvirrade, hålögda personer irra omkring i Stockholm ikväll, så vet ni vilka de är.

So long,

Anna

Psst.. bloggar från bilen, via mobildata, så bilder får ni en annan gång.

 

4 kommentarer på “Bye Bye Ramsau. För nu.

Halvtidsvila

Halvtid här i Ramsau. De först fem dagarna har gått i ett huj. Även om jag (stora delar av resten av gruppen också tror jag) har blivit tröttare för varje pass.. Precis som det ska vara på ett läger med det här gänget!

Torsdagens race var ett sånt pass som verkligen sög musten ur mig. Dels för att jag gått och väntat i 3 år (!) på att köra det, och dels för att det är ett av de tuffaste passen vi kör varje år. Varför jag gått och väntat i tre år kan man med all rätt fråga sig, att vänta i tre år är en jäkla lång tid alltså. Sist jag var här, var för 3 år sedan. Då kunde jag inte köra racet pga dåliga luftrör, så jag missade det. Och sedan dess har jag gått och väntat på att få min chans igen och köra. Och det fick jag nu!

Det var inte riktigt lika "jävligt" som jag kommer ihåg, men det berodde nog mest på att mina ben sa emot innan andningen gjorde det. Det blir lätt så när man är lite sliten, att det är musklerna som säger stopp fortaren än andning och hjärta. Men det var nog så jobbigt! 30 minuter race ca, där vi tog över 400 höjdmeter, närmare 500 tror jag. Och sedan rullade man sakta ner mot "tullstationen" för vägen upp mot kabinen. Där startade vi om klockorna och körde för vad vi hade kvar i kropparna de sista dryga 30 minutrarna upp till toppen. Ca 400-500 höjdmeter till. Jag körde för vad jag hade. Men man kan säga så mycket som att jag nog inte hade så mycket kvar.. Det vet man när ledarna stoppar en och säger lite fint "du kanske skulle hoppa in i bussen sista biten?". Jag tror inte man tänker riktigt klart i dessa situationer. Som om huvudet och förnuftet är någon annanstans. Jag hade det briljanta svaraet på det påståendet då "det här är bra för huvudet". Tror ni jag hoppade in i  bussen? Nej, för det var ju bra för huvudet. Så jag körde vidare. Eller nej, jag stapplade vidare. Men upp kom jag. Hur smart det var, vet jag inte. Men jag hade ju bestämt mig. Envis.

Efter det passet kände jag mig som en urvriden trasa. Att gå och vänta i tre år, tar på krafterna! ;-) Så när vi skulle ut på eftermiddagen spratt det inte direkt i benen. Tvärtom. Det kändes som om någon hade hällt betong i musklerna under lunchvilan. Men jag blev piggare och piggare under passet. Och så är det ibland. Och mycket tackvare tjejerna. När man är så där trött och sliten och man inte riktigt vet åt vilket håll man är på väg, då är det jäkla skönt att ha vänner som här i laget. Som ibland är i precis likadan sists som en själv. Eller om inte, vet precis hur det känns. Som peppar och pratar på, häller i sportdryck i vätskebältet och pratar om dittan och dattan och bara drar en uppåt, framåt. Det är fint. Det är vänskap. I konkurrens.

Vissa pass bryter man ner sig själv totalt, och för att få en jäkla träningsboost. Och vissa pass är till för att snabba på återhämtningen så man snabbare kan köra ett sånt där "ta-knäcken-på-en-själv"-pass igen. Och jämt har man dom här fina människorna runt sig. I med och motgång. Som värsta konkurrenter och finaste vänner.

Det är ett speciellt liv vi lever. Jag träffar ju de här tjejerna mer än min egen familj, mina egna föräldrar och syskon! Och så har de varit de 10 senaste åren.

Så passen har varit lite blandade här. Både i form, fart och vad vi gjort. Race och långa intervaller, höjdmeter och plattåkning. Stavgång bland kossor och fina rullskidsturer upp i bergen. Styrketräning och lite spänst. Pigga ben och trötta ben. Alert i huvudet och huvud som känts som om dimman tagit det i besittning.

Igår gick vi upp för Schladmnings störtloppsbacke. Bara rakt upp. Vi följde ingen stig. Utan vi gick rakt upp. Så fort vi kunde för dagen. Med kraft i stegen, men inte så mycket så man inte tog sig upp. Och inte heller så lite så det kändes för lätt. Alla hade vi olika form, var olika slitna, så vi fick gå efter egen förmåga. Men det som är så skönt med ett sådant pass, är att oavsett vilken form man är i för dagen, så blir det ett jäkla bra pass. Det tog just under/kring/över timmen för de flesta.

Sen high-five-ade vi på toppen. Nöjda över att de första fem dagarna, första nio passen, var avklarade. Och såg så här oförskämt vackra ut. Hm.

IMG_0466.JPG

pulskurva schladming

Och för er som tycker siffror och sånt där är kul, så såg min puls kurva ur så där. Vi började på 740 möh och gick i mål på 1870 möh. Och det kändes inte riktigt som om backen hade en sån där fin lutning, konstant samma. Nej. Kurvan ljuger. Målhanget är ju typ lodrätt och sen pendlar det allt mellan lite flackare där man kan springa på lite till så brant att det känns som om näsan är i backen. Och som lite bonus på det så är det lite kohagar man ska igenom. Med stängsel och allt ihop. Och gräs så högt att det nådde mig till bröstet på sina ställen. Helt enkelt väldigt spännande. Och ett grymt pass! Dock hann vi inte ta nått sånt där härlig jublande lagbild på toppen för det var så svinigt kallt. Piskande regn och blåst och si så där +4°C..

Idag är det helt perfekt med en vilodag. Både kropp och knopp behövde lite vila. Så är vi sen redo för de sista fyra dagarna här nere. Som består i stora drag av det samma som de första fem dagarna har bjudit på. Jag ska läsa inredningsbloggar och den tyska Elle Decoration jag köpte här nere. Lite massage. De sista tre grenarna i femkampen ska avgöras. Och så blir det nog lite choklad också tror jag. Helt perfekt när regnet duggar på utan för fönstret.

Ha en skön söndag!

So long,

Anna

 

0 kommentarer på “Halvtidsvila