Close

personligt

Vuxen?

Helt plötsligt är jag trettio. Ett år äldre än 29, men himmel vad mycket äldre det låter. Som om jag över en natt ska ha blivit vuxen. Jag? När Emil kom in med american pancakes på en bricka tillsammans med en stor cappuccino och sjöng så gick det uppför mig att nu är jag verkligen trettio. Vuxen. I alla fall på pappret. Men inte vet jag om något har förändrats egentligen. Vare sig jag eller min ålder. Nej. Det har det faktiskt inte. Och inte kommer jah börja ogilla födelsedagar heller, trots att jag nu ska vara vuxen. Nä. Födelsedagen är ju den enda dagen på hela året som bara är min

...

...

Och jag älskar det rent av barnsligt mycket! Så mycket att jag går och längtar innan. Inte efter paket. Eller tårta. Eller god mat. Utan en dag där jag får bestämma hur jag vill ha det. Vilket vanligtvis är ingenting. Utan en dag där man bara är. Tar dagen som den kommer. Och inte stressar en gång. Det är det jag önskar mig allra mest. Jämt. Ingen stress. Och jag hoppas att med åldern att jag ska bli lugnare, klokare. Ja mer vuxen.

...

...

...

...

...

Med en av vårens varmaste dagar kunde det inte bli en bättre dag. Sol. Vatten. En lång lång middag ute på altanen till solen gick ned. Ja. Jag är nog vuxen nu. Dags att inse faktum. 

...

...

...

Så kanske var det inte så illa att fylla trettio ändå. Jag kanske rent av är vuxen.

...

So long,

Anna

...

Psst. Jumpsuit från Rut mfl, glasögon Oakley, väska By Malina, halsband från Smycka.

En kommentar på “Vuxen?

Det där med att bli äldre och klokare..

Det där med att bli äldre och klokare. Jag tänker rätt ofta ”tänk om jag hade vetat det här när jag var 20..”. Men allt har ju sin tid. Och man måste själv lära sig av sina motgångar, bakslag, nitar och framgångar. Hur många som än hade sagt mig det ena eller det andra då, för att jag skulle slippa gå på samma nitar, så hade inte det spelat något roll. Det är som om man måste ta alla smällar själv för att lära sig. Och det är frustrerande nu. Nu när jag ser de yngre som kommer upp i laget. Ser hur det fajtas med samma saker som jag en gång (och i vissa avseenden fortfarande) fajtades med. Hur jag måste bita mig i tungan många gånger då jag vill ”hjälpa” dem att göra rätt. Men jag tror man måste lära sig själv. Och dessutom är ju inte det som var rätt för mig alltid rätt för någon annan.

Jag tänker på alla de gånger jag pressat mig lite för hårt, inte tillåt mig att vila. Sagt ja till för många grejer. Struntat i återhämtningen. Bortsett från när kroppen sagt nej. Bara kört på. Och i vissa fall måste man göra allt detta, men ju äldre man blir, desto mer vet man vad sina egna gränser går, även om jag fortfarande går på nitar emellanåt.

Just nu är de andra ute och ”hajkar” en längre tur upp i bergen. Själv sitter jag på verandan på det oerhört fina hotellet vi bor på och gör lite ”måsten”; svarar på mail, försöker göra en bygglovsansökan och annat kul som inte hinns med när jag tränar för fullt. Visst är jag frustrerad och lite less att jag inte tränar med de andra, men jag vet att det inte gör mig något gott att fokusera på det jag inte kan göra just nu. Bättre att se det från det andra hållet, se vad jag kan göra istället. Jag är inte förkyld, men mina luftrör sa ifrån när vi kom ned hit. För ett par år sedan hade jag nog kört på, och som tacken för det åkt på en rejäl förkylning som åtminstone tagit mig fjorton dagar att komma tillbaka ifrån. Nu stoppade jag förhoppningsvis i tid, så jag slipper förkylningen och istället kan få ett par välbehövliga dagar med vila och återhämtning. Ett par timmar under parasollet i trädgården med en bok. Lite yoga och avkoppling. Och god mat. I sol. I alperna. Man kan verkligen ha de sämre. Helt klart.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och det som är skillnaden nu från förr, är att jag kan se det från den sidan. Faktiskt njuta lite. Även om det hela tiden finns en vissa stress i mig att jag vill ut och träna. Men skillnaden är enorm. Och jag tror och hoppas att det ska göra skillnad för mig i det stora perspektivet. Att jag nu ska kunna ta åt mig av den träning jag gör, att jag och min kropp blivit kompisar. Att vi faktiskt lyssnar på varandra emellanåt.

Även om jag mest skulle vilja träna järnet och strunta helt i att lyssna, så vet jag att det inte är rätt väg att gå. Den väg jag följer nu däremot, tror jag stenhårt på!

Och jag önskar så att jag hade haft vett att ha det här lugnet för 5 år sedan. 10 år sedan. Men det hade jag inte. Och det tror jag inte heller de unga i laget har idag. Det tar helt enkelt tid att lära sig. Tid att acceptera att vila är lika viktig som träningen. Att vilan inte görs av sig själv, utan man måste anstränga sig för att vilan ska ge något den med. Att kroppen behöver återhämtning. Att skallen behöver återhämtning. Att skallen och kroppen inte är två skilda delar av kroppen, utan en enhet som behöver jobba mot samma mål.

Nu. 10 år senare än när jag skulle behövt förstå det, börjar det gå upp för mig. Att jag är ett. Att jag är ett med kropp och knopp. Och när vi samarbetar, då jäklar kan roliga saker hända!

Är ni med mig?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så nu ska jag, hela jag, fortsätta njuta i solen i alperna. Ladda upp kroppen så att den blir redo att fortsätta ge järnet i några månader till innan det är dags att skörda frukten av det jag gjort i år. Och faktiskt hörrni, så längtar jag väldigt. Jag längtar efter gnistrande snö, stenhårda spår, en pirrande mage. Den tickande klockan som säger att det är fem sekunder kvar till start. Efter ropen utmed spåret hur man ligger till. Att få pressa sig. Mer och mer. Kämpa mot trötthetstankar och tankar på att ”nu ger jag upp”. Att få se målet framför sig, ge det sista och sen få försöka hämta andan ett par minuter i målfållan. Det längtar jag väldigt mycket efter.

Men tills dess, sitter jag här på verandan. Inväntar lunchen. Sen tar jag min bok med mig till solstolen i skuggan och låter ett par timmar försvinna bort i bokens värld innan rastlösheten gör sig alltför påmind. Då kanske jag tar kameran med mig, går en promenad eller kör lite yoga. Vi får se. Jag tar dagen som den kommer helt enkelt. <3

So long,

Anna

7 kommentarer på “Det där med att bli äldre och klokare..

You turn into a diva

You turn into a diva…Det är jag just nu. Gnager på en energibar. Invirad i handduken. Inombords liksom morrar det i hela kroppen. Anledning? Ingen. Jag har ingen som helst anledning i hela världen att sitta här och morra som ett eget litet åskmoln. Men ändå gör jag det. Typiskt. En eller några gånger per år hamnar jag i det här. Turn in to a diva. Alltså den reklamen är som gjord för mig. Mitt i prick. Grejen är att den där godisbiten, eller i mitt fall energibaren, hjälper föga. Kanske att blixtrarna slutar slå ner med jämna mellanrum (läs ett raseriutbrott a la Anna Haag på herr Jönsson eller närmaste familjemedlem, typ mamma, pappa, syrran eller brorsan), men åskmolnet det är kvar. Mörkt och hotande.

Springer och muttrar där bak i ledet i underbart vacker fjällterräng. Runt omkring mig pratas och skrattas det, mina teammates njuter av miljön. Av passet. Själv är jag i min bubbla. Muttrar för att jag halkade i leran. Pustar för att den lilla backen fick mina ben att värka. Ser mig knappt omkring. Totalt självupptagen. Egoistisk. En riktig diva.

Orsaken stavar s l i t e n. Många timmars träning. Ibland går ju allt som en dröm, man känner sig odödlig, timmarna rullar in och intervallerna går fantastiskt, man flyger fram. Sen kommer smällen. Farten som var så behaglig att springa i förra veckan, tar kål på mig idag. Intervallerna går pannkaka och skit. Pulsen är allt mellan himmel och jord. Jag får svårt att sova på kvällarna, svårt att komma ner i varv. Jag blir irriterad. Lätt retlig. Och minsta felsägning av någon vid fel tillfälle leder till att krokodiltårarna börjar rinna och jag står där, mitt i alltihopa, och bara tänker ”herregud”. För jag har varit med om det så många gånger, jag ser det på mina kamrater i laget när de är i samma situation, så jag kan också se mig själv utifrån emellanåt när jag är i det. Men just där och då, när Emil råkar säga fel ord, eller vaderna jälvlas eller jag snubblar i myren, då fullkomligt exploderar det och all vett och sans försvinner. I turn in to a diva. 

   
 Sliten ska vi ju vara. Det är ju ett steg i rätt riktigt. Det är då det sker utveckling, men när jag har gått runt och morrat som en arg hund för länge, då måste jag dra i handbromsen. Och jag känner att det är nära nu..

Problemet är; ”men bara lite till, jag orkar nog lite mer, jag kan lite mer, några till timmar”… Min envishet. Det är där coach Stattin kommer in. Med frågor som ”hur är ditt humör?”. Jag tror han fick svaret här…

Nu ska jag och Falk ta och gå och äta lunch. Jag ska försöka lämna mitt åskmoln på rummet. I alla fall för en stund. Sen ska jag sätta på bra musik i lurarna, försöka ta igen de missade sömntimmarna från i natt och sen ladda inför eftermiddagens pass. Kanske ska jag slå en pling till Stattin och erkänna läget också.. Vi får se.

Anna

5 kommentarer på “You turn into a diva