Close

OS2018

Peking – Köpenhamn. En flashback.

Sitter på planet hem från Peking. 8 h flight till Köpenhamn. Minnen kommer över mig. Sist jag satt på den här flighten flög jag åt andra hållet. Hem från mitt sista OS. Med en silvermedalj i handbagaget och en känsla av total lättnad samtidigt som en sorgsenhet fanns över mig och tillsammans med en frustration över att det inte gick så bra som jag drömt om. Att det jag tränat för så länge, det som jag hela sommaren och hösten känt funnits där. Men som, när väl säsongen drog igång, var som bortblåst. Som om jag levt i en dröm. Alla pass jag gjort under sommaren och hösten som gång på gång bevisat att jag äntligen hade tagit de där sista stegen, jag var precis där jag skulle. Men jag ville mer. Så jag fortsatte pusha. Och fortsatte lite till. Tills det inte ens hjälpte med flera veckors vila. Jag hade tränat ned mig för hårt. Touren var en uppgång. Där fick jag samma känsla som jag hade haft under träningsåret, men även där borde jag, med facit i hand, ha bromsat och inte kört hela. För som vanligt kom den där förkylningen som ett brev på posten dagen efter sista etappen. Flera dagar med feber, liggandes i ett hotellrum i Davos. De enda gångerna jag var utanför dörren var när jag tog mig till affären för att handla eller en lunch på Klatsch, och det var för mig nästan övermäktigt. Inte ett enda skidpass blev det. Jag vilade och vilade och gjorde allt för att inte bli stressad över situationen. Den situationen man minst av allt vill vara i, några veckor kvar till OS.

Jag kom inte riktigt tillbaka efter den där förkylningen. Jag hade några tillfällen där det kändes som jag flög fram och det gjorde mig gott. Det gjorde att jag klarade av att hålla huvudet kallt och högt och ladda inför mästerskapet i Sydkorea. Att komma dit var fantastiskt. Banorna. Vädret, även om det blåste och var kallt, var det soligt och fint. Det var lugnt. Lätt att ta sig till stadion. Bra mat. Allt var bra. Förutom att Emil saknades något väldigt. Samtidigt som vi alltid lever med vetskapen att det kan bli just så, att en av oss kanske inte skulle kvala, så var det väldigt tufft. Men så här i efterhand är jag oerhört stolt över hur bra vi hanterade det. Kanske framför allt stolt över hur bra Emil hanterade det.

Första tävlingen var ett slag rakt in på de mjukaste delarna i magen. Aldrig har det gått så tungt. Men jag gick vidare. Några dagar senare vaknade jag upp och slogs av tanken ”det är nu jag slutar, det här är mitt sista mästerskap”. Ett lugn kom över mig. Jag njöt av varenda stund tillsammans med laget, att få vara där, att ha möjlighet att slåss om medaljer om allt allt allt skulle klaffa. Tio kilometersloppet fick jag stå över, så klart tråkigt men jag blev inte förvånad och jag tycker att beslutet att låta andra åka istället för mig var helt rätt. Sen kom stafetten. Och jag fick äran att gå första sträckan. Allt kändes bra. Jag var pigg. Väldigt pigg. Hela dagen gick jag med ett leende på läpparna. Aldrig har en dag gått så långsamt samtidigt som den gått så fort. Jag värmde upp. Testade skidor. Gick till start. Starten gick. Inledningen var lugn, sen kom ryskan upp och farten vreds upp. Jag har aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Mjölksyran som kom var ingen överraskning, men kom ändå som en chock. Aldrig någonsin har jag varit så stum. Men samtidigt har jag nog aldrig någonsin fått ut så maximalt ur min kropp som jag fick då. Med facit i hand borde jag kanske inte ha gått med direkt när ryskan gick, jag borde kanske ha varit lite kyligare och hållit igen lite för att ha mer krut på slutet, men vi låg så på gränsen att jag vette sjutton om det hade ändrat något. Stafetten blev så spännande bara en stafett kan bli och när Marit ryckte i sista backen kände jag att chansen att jag skulle få uppleva ännu ett OS-guld var 50/50, för Stinas form var helt makalös. Men Marit hade en växel till. Jag har nog aldrig någonsin sett Marit åka så bra. Så det där silvret vi fick, det vann vi. Och ju längre tiden lider, desto mer börjar jag njuta av det. Jag sa faktiskt till Emil häromdagen när vi var på vår roadtrip - ”när jag kommer hem ska jag gå och lyfta upp medaljen och faktiskt njuta, tänka att jag varit med och tagit denna medalj”. För helt ärligt, så har jag inte helt känt än. Men nu, 4 månader senare, sträcker jag lite extra på mig när jag tänker på den där sista OS-medaljen jag fick ta.

Och speciellt här nu, på flyget hem Peking. För här satt jag för tre och en halv månad sedan med vetskapen om att just den medaljen var min sista, att världscupen i Falun skulle bli min sista världscuptävling och jag kunde inte berätta det för NÅGON! Jag hade så många tankar som snurrade, och för mina lagkamrater höll jag god min. För familjen. Ja, för alla. Utom Emil. Och jag berättade det faktiskt för tre av ledarna på mellanlandningen från Seoul mot Peking, och det var och är enda gången som jag gråtit. Jag är inte den som gråter så lätt, men jag var nog så trött och stressad och utmattad att jag inte helt var vid mina sinnens fulla bruk. Jag skyller i alla fall på det. Det var en sådan lättnad att få berätta det för någon, speciellt när jag inte hade Emil med mig, utan bara på telefon, i en annan tidszon. 

När jag kom hem åkte jag till familjen i Orsa och berättade för dem och sedan tog vi en efter en. För Emil bestämde ju sig också under den här tiden att han också skulle sluta, så när jag väl var hemma var vi i alla fall två om det. Och det var väldigt, väldigt skönt.

… och inte en endaste gång har jag ångrat mitt beslut! För jag kände verkligen att jag gjorde allt jag kunde och mäktade med för att bli den bästa versionen av mig själv i fjol och jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Energin och glöden inom mig att fortsätta driva mig själv till att utvecklas brinner inte lika starkt och då kommer jag aldrig att bli bättre. Och då kände jag att nej, jag är klar. Jag ska ta mig an nya utmaningar i livet istället! Och livet har ju så mycket mer att erbjuda. Som en resa till Inre Mongoliet så här över midsommarhelgen så man missade den största högtiden av dem alla om man är från Dalarna… Haha!

Puss å hej,

Anna

3 kommentarer på “Peking – Köpenhamn. En flashback.

Det stora äventyret – del 7 – Drömmen gick i krasch…

Efter tremilen har det funnits som ett hål i mig. Jag har varit tömd på känslor och jag har haft svårt att ta in att drömmen jag levt med sedan Val di Fiemme 2013 inte längre finns. Det blev inte ett lopp där jag fick ge mig själv chansen att försöka nå mina drömmar. Jag fick med mig ett silver hem från OS, något jag är otroligt stolt över, men allt annat blev något jag aldrig hade kunnat drömma om. Kroppen var inte där den skulle. Och varför det var så, det vet jag inte. Jag har mina aningar, och jag tror att det inte är svårare än att jag faktiskt har spänt bågen för tufft inför i år. Allt gick på räls fram till i oktober. Sen lyckades vi rädda upp det inför touren, men sen blev det för tufft igen. Och jag hann aldrig hämta hem det nog att ha överskottsenergi nog att åka fort. Återhämtningen fanns inte där. Mjölksyratåligheten var lika med noll. Kroppen var helt enkelt inte fräsch nog.

Det känns tråkigt. Så tråkigt att jag emellanåt saknar ord för att beskriva det. Samtidigt har jag gjort det jag trott på. Från att VM slutade i fjol tills jag stod på startlinjen på OS. Jag har försökt. Jag ville mer än vad jag fick ut i fjol, jag visste att jag måste snäppa upp mig själv. Jag provade och jag gav mig själv chansen. Men jag missade hur mycket mer återhämtning jag också behöver när jag plötsligt kunde följa en träningsplan under 8-9 månader utan avbrott. Vanligtvis blir jag ju sjuk, eller skadad, och tvingas till en period av återhämtning. Men i år fick jag aldrig det. För mig har ju det varit något positivt, att jag haft sådan bra kontinuitet i träningen, jag förstod ju aldrig den andra sidan av myntet. Eller jag ville inte förstå den sidan. Jag ville det här, så himla mycket. Jag ville träna framemot säsongen. Jag ville tävla allt innan jul. Jag ville åka touren, hela touren. Jag ville på höjd, jag ville träna på när jag väl var där. För att jag trodde på det.

Och är det något jag lärt mig under dessa år är det vikten av att tro på det man gör, och jag har trott på det jag gjort.

Min dröm gick i krasch. Och jag står just nu mitt i spillrorna och försöker förstå, återhämta mig och lyfta blicken uppåt, framåt. Det går faktiskt ganska bra. Ibland sämre, men oftast väldigt bra. Jag mår ju grunden väldigt bra. Jag har Emil, min själsfrände och bästa stöd i livet. Jag har en f a n t a s t i s k familj, vänner och jag har laget, tränarna. Livet går vidare, idrotten är just det, bara idrott. Livet är livet. Det finns så mycket mer i livet som är viktigt än idrotten. Men det kan vara väldigt svårt att inse det när man är mitt i det. Och det är väl kanske tur det med tanke på all tid vi lägger ned på att nå våra drömmar och mål?

Jag vill tacka er återigen för allt stöd. Jag hoppas att min resa kan ha inspirerat några av er, att våga tro på det man gör men också våga misslyckas. Våga njuta av det man uppnår och våga vara nöjd. Våga satsa och våga förlora. För vad vore livet utan den utmaningen? Vi måste våga vara modiga, våga följa våra drömmar. Jag kommer aldrig sluta drömma, sluta hoppas, sluta vara en optimist, sluta hitta positiva saker i de mörkaste stunderna. För det är den jag är, och så vill jag fortsätta vara!

So long,

Anna

17 kommentarer på “Det stora äventyret – del 7 – Drömmen gick i krasch…

Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

OS inleddes lördagen den 10 februari med skiathlon. En distans jag egentligen gillar, men som jag hade slitit lite med under året. Benen blev lätt tunga efter skejten, men jag hade som plan att inte köra mig helt i källaren på den klassiska delen, alltför att ha kraft till att åka fort nog på skejtdelen. Men det blev inte riktigt så. Inte överhuvudtaget. Den klassiska delen kostade massor. Skejten blev himla tuff och någon ork fanns inte. Den försvann efter ca 2 km. På den klassiska delen. Så m a k a l ö s t tråkigt. Men det (kunde) finnas många förklaringar till att det gick som det gick. Lång tid utan tävlingar var väl den jag trodde mest på, och lite för dålig uppvärming. Och jag tänkte ”det var i alla fall en hejdunrandes bra genomkörare”. För trött, det blev jag. Så otroligt trött. Jag gav det jag hade, men det gav mig noll tillbaka. Var less och frustrerad och förstod att jag nog inte skulle få gå det individuella skejtloppet, men jag hade redan innan OS bestämt mig för att oavsett vad jag skulle få gå eller ej, så skulle jag ladda inför varje lopp så att om jag fick chansen skulle jag vara redo. Så jag försökte repa mig så fort jag kunde. La minsta möjliga energi på att fundera på varför skiathlonen gått så kasst. Istället fokuserade jag framåt. Gjorde en plan B om jag inte skulle gå något mer innan tremilen. Planerade för att vara den bästa versionen av mig själv på den sista distansen på OS. En distans som gick 15 dagar efter min första distans.

Alltså den här bilden är så talande för loppen under OS. Den enes bröd, den andres bröd.. And so on. Herregud. Alltså man måste ju bara skratta åt denna!

Det blev inget 10km lopp för mig. Men däremot fick jag chansen att gå startsträckan på stafetten. Jag kunde knappast vara mer redo, taggad eller peppad. Stafetten ville jag verkligen gå. Och jag blev väldigt glad när jag fick frågan. Jag skulle göra mitt bästa. Kroppen hade känts förhållandevis bra på sista viktiga fartpasset, så jag körde bara en lättare förberedelse dagen före loppet.

Efter stafetten var känslorna väldigt blandade. Jag hade återigen fått ett lopp där jag inte riktigt förstod vad som hände med kroppen och det fungerade inte riktigt som den brukade. Men att jämföra ett fem kilometerlångt stafettlopp med en 30 kilometer lång masstart är i princip omöjligt, så jag la loppet bakom mig. Tog med mig att jag återigen hade fått en genomkörare utan dess like, något jag aldrig skulle lyckas få till utan nummerlappen på. Jag gick in i min plan för tremilen och gjorde allt exakt som jag ville dagarna som återstod tills loppet jag sett fram emot mest av allt under hela OS - 30 km klassisk stil i masstart - skulle gå av stapeln.



Dagen kom. Jag gjorde exakt det jag hade tänkt inför. Starten gick. Hann tänka ”det här är ju helt lugnt, det här fixar jag, tempot känns ju lågt…”. Och knappt hade tanken tänkts innan jag fick börja slita. Sedan var det en kamp mellan min kropp och knopp. En kropp som redan efter 3,75km sa ”kliv av” och en knopp som varannan sekund höll med och varannan sekund sa ”nu jäklar krigar du hela vägen in i mål oavsett hur fort eller sakta det går!!”. Jag ville inte ge upp. Jag ville åka i mål. Men det var så plågsamt. För ingenting! Det är ju en sak att kriga för placeringar, medaljer, att kriga för att göra en topp-presation. Men att kriga för att bara ta sig i mål, med en kropp som känns som någon annans och ett huvud som ena sekunden är med i matchen och den andra bara vill strunta i det, det är inte roligt. Jag gav mig själv lite ultimatum under vägen. Jag skulle åka halva loppet, byta skidor och sedan åka ett varv (3,75km) på dem. Sen fick jag bestämma mig om jag skulle kliva av eller byta. Men efter skidbytet hände något. Jag insåg att jag hade åkt halva loppet. Jag insåg att hur trött jag än var så skulle jag ta mig i mål. Hur sakta det än gick. Jag skulle i mål. Och i mål tog jag mig. Med en kraschad dröm, ett stukat självförtroende och en slutkörd kropp. Men jag kom i mål.

En av talande bild från OS - ledarna ger allt, hejar & skriker. Mitt huvud gör detsamma, men kroppen, den gör sin egen grej & ger mig nada tillbaka.

Aldrig att jag trodde att jag skulle vara ”stolt” över att jag tagit mig i mål på min viktigaste tävling under OS. Men så blir det ibland. Folk har frågat om jag är nöjd. Nej, jag är inte nöjd. Inte någonstans. Inte med ett enda lopp. Men jag gjorde det jag kunde, jag gav det min kropp erbjöd utifrån de förutsättningar jag hade. Det känns skit och tråkigt och allt sånt, men samtidig fick jag uppleva ytterligare ett OS. Jag fick stå på startlinjen och hålla mina drömmar vid liv tills de inte längre fanns där.

Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

Alla bilder i inlägget är från Bildbyrån och får ej användas i externt bruk.

9 kommentarer på “Det stora äventyret – del 6 – Tävlingarna

Det stora äventyret – del 5 – Ankomsten.

Resan till PeyongChang var lång, även om vi var på rätt sida jorden. Och den segaste delen av bussresan från Seoul till PeyongChang. Rutorna på bussen immade igen så min förhoppning om att få se lite av Sydkorea på resan från huvudstaden till bergen där OS-byn och arenorna låg, gick om intet. Istället var det bara att plugga i hörlurarna och lyssna på en bok och försöka förbereda sig på hur OS-byn skulle se ut.

Vi kom fram och fick äta vår första måltid i den stora matsalen, eller ja, idrottshallen som gjorts om till en matsal med stora fläktar och många, många bord. Och det var knappt jag insåg vad jag åt, jag satt mer och tittade på alla människorna runt omkring. Spanade in allas outfit. Vilka idrotter människorna de gjorde. Ja, helt enkelt bara suga in hela upplevelsen.

Sen fick vi våra rum, men väskorna var fortfarande på väg från Seoul, så det var bara att krypa till kojs och hoppas att grejerna skulle vara där dagen efter.

De första dagarna handlade väldigt mycket om att göra mig känd med allt. Boende. Arenan. Transporten. Banorna. Helt enkelt få till rutinerna. Samtidigt få till de sista viktiga intervallpassen. De där dagarna går väldigt långsamt samtidigt som de går väldigt fort. Man är laddad och nervös. Spänd men lugn. Fundersam om ”man gjort allt”, samtidigt som man inte vill tänka mer än man behöver.

Gymmet var i det öppna garaget. Temperaturen ute var -15, det gjorde att gymoutfiten var något annorlunda än hemma. Långkalsonger, buff, mössa & handskar. :-)

 

Dock kände jag mig väldigt tillfreds dessa dagar. Jag njöt verkligen av att vara där, av att den första OS-starten närmade sig med stormsteg. Att vara på plats. Att helt enkelt få ta tag i utmaningen, få börja tävla!

Vi hade presskonferens och på fredagen gjorde jag mina sista tävlingsförberedelser. Jag hade gjort ett rejält fartpass några dagar innan, kroppen bubblade inte av energi, speciellt inte när jag fick lite syra, men så är det ibland. Och det var inget jag tänkte analysera mer än så, för några förändringar på form hann jag knappast med dessa dagar. Istället gjorde jag det jag är expert på - må bra & tänka positivt!

Och sen startade OS. Inte riktigt på det sätt jag ville... Men det skriver jag mer om i nästa inlägg. ;-)

So long,

Anna

2 kommentarer på “Det stora äventyret – del 5 – Ankomsten.

Det stora äventyret – del 4 – Japan

I Köpenhamn mötte jag upp resten av gänget som skulle flyga över till Japan först av oss alla - Stina, Marcus & Jens. En tio timmar lång flygresa väntade och sedan 2-3h inrikesflyg innan den sista delen - 2h buss. Sen var vi framme där årets precamp skulle vara, på den japanska landsbygden på ett stort SPA hotell där vår fantastiska Pelle Kock och Lisa skulle fixa all mat och skidspåren fanns runt knuten. Helt enkelt ett perfekt ställe att ladda inför OS och framför allt sakta börja anpassa sig till den sydkoreanska tiden.

Burre är sjukt nöjd över att äntligen vara framme i Japan!

Kändes som om vi "invaderade" hotellet med vårt pick & pack. Japanerna smög runt, tysta, och vi, högljudda och trötta, störde nog den där spa-känslan rejält... Typiskt.

Mitt och Stinas rum, två rejäla sängar & det typiska japanska bordet - här skulle vi trivas!

Resan gick bättre än vad jag trodde och vi kom fram lagom till middagen, tvingade oss att hålla oss vakna till nio innan jag och Stina somnade som två klubbade sälar. Efter drygt 10h sömn vaknade vi och trippade ned till frukosten där Pelle & Lisa hade ordnat allt det man kunde önska. Och efter två koppar kaffe tyckte jag knappt att jag kände av jetlaggen.

Hur nöjd blir man inte när man får Pelles berömda Poke Bowl?!

Vi drog ut på skidorna för att få lite frisk luft och jag var inte lika kaxig. Jetlaggen märktes, huvudet var fullt av bomull men det var så otroligt skönt att få komma ut så vi gjorde vårt bästa att bortse från tröttheten. Spåren var fina, vi var oroliga innan att de skulle vara för lätta men snön visade sig vara väldigt annorlunda mot hur den är hemma i Europa, tungförd och långsam. Så de "lätta" spåren, visade sig vara helt rätt.

Knappt ett barrträd men desto fler lövträd. Otroligt mycket snö men få japaner som var ute och åkte. Ena dagen hade vi hejarklack på stadion. En annan dag hade vi en hel journalisthop som följde ett av våra intervallpass. Vi fick dem att köra upp nya slingor för att förlänga spåret och vi åkte med solen i ansiktet det dagar som solen lyste.

Otroligt fina spår och förhållanden. Helt för oss själva.

Sakta men säkert kom vi in i tiden, vi somnade tidigt på kvällen och vaknade rätt tidigt. Vågade mig på en powernap mitt på dagen, men det var nog kaffet som räddade mig den där första veckan. Det och den dagliga rutinen med dubbla pass, om än kortare pass än jag hade i Seiser Alm. Allt för att börja lätta lite lagom på träningen.

Efter ett par dagar anslöt resten av laget och truppen var full. Vi åkte skidor på spåren, åt Pelle & Lisas mat, tog behandlingar och körde styrka. Jag läste böcker, lyssnade på böcker och började mer och mer ladda inför det stora äventyret som närmade sig med stormsteg. Gjorde planer för loppen, tittade på filmer över banorna. Körde fartpass specialiserade för banorna i PeyongChang.

Tvingade mig själv att inte känna efter hur formen var. Följde min plan, tränade när jag skulle och vilade när jag skulle. Boostade mig själv på alla tänkbara sätt, precis som man ska när bara dagar återstår till det riktiga äventyret drar igång!

Vi tog seden dit vi kom & varje kvällsfika åkte dessa kläder på.

Efter 10 dagar i Japan packade vi ihop våra grejer och började den resan mot den sista etappen, mot slutmålet - PeyongChang. Men det skriver jag mer om i nästa inlägg.

So long,

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 4 – Japan

Det stora äventyret – del 3 – Seiser Alm

Efter att ha lämnat tillbaka den lilla lilla bilen på flygplatsen i Bolzano inväntade jag skjuts upp till Seiser Alm, fyllde upp bilen som hämtade mig till bristningsgränsen med mina väskor och rullade upp den sista timmen till platån som Seiser Alm är. Jag kom upp lagom till att solen började gå ned och lämnade snabbt väskorna på rummet innan jag gick ut för att få suga i mig av alpluften och den fantastiska miljön. Miljön och vyerna som jag så förknippar med att må gott och vara i slutspurten inför ett spännande äventyr! Inför Liberec 2009, Holmenkollen 2011, Val di Fiemme 2013, Sochi 2014, Falun 2015 och Lathi 2017 har jag laddat i Seiser Alm, så ni kan ju tänka er hur inspirerad jag blir i den miljön. Den enda skillnaden denna gång var att jag var där h e l t själv. Jag trivs dock väldigt bra själv, och jag kände att det var precis vad jag behövde. Fick styra min träning helt själv och kunde samtidigt maxa återhämtningen mellan passen. Verkligen ladda batterierna.

Eftersom jag hade haft ett par dagar med feber och hostan som envist vägrade släppa greppet om mig helt, tvingades jag ta det lugnare än jag tänkte den första veckan. Men jag kunde sakta trappa upp träningen och den sista veckan fick jag till en sån där drömmigt bra träningsvecka som man verkligen vill få in när mästerskapet närmar sig med stormsteg.

Jag hann få mina långpass, bra styrkepass och riktigt bra intervallpass. Och däremellan njöt jag allt jag kunde av den magiska miljön och den fantastiska maten. De sista fyra dagarna fick jag sällskap av Charlotte och hennes tränare Magnus, så måltiderna blev inte fullt så ensamma. Det var väldigt härligt!

Efter 12 dagar i Seiser Alm hade jag OS-väskan packad och väskan som skulle gå hem till Sverige var full med grejer som inte skulle få följa med vidare mot Asien. Förbundskläderna lämnades och istället fick jag hoppa i OS-kläderna, och då började verkligen känslan av att det närmar sig göra sig påmind.

Samtidigt kom beskedet om att Emil inte skulle följa med, och det var några dygn där jag fick kämpa med att inse att jag skulle få göra detta äventyr själv. Det kändes så overkligt, och en stor del av mig ville ju inte ens tro på det. Det var ju inte så där vi skulle uppleva OS, en av oss hemma och den andra på plats. Men det var inget vi kunde göra något åt, så vi bestämde oss att göra det bästa av varje situation. Jag lovade att njuta allt jag kunde av varje dag och händelse och lopp, för oss båda. Och Emil skulle visa sig var det bästa stödet hemma jag någonsin kunnat drömma om. Tackar vet jag FaceTime, och då hade jag bara varit borta halva tiden. 5 veckor återstod… Men under den tiden skulle jag få uppleva ännu ett mästerskap, så tiden var bara en petitess. Jag var redo att påbörja nästa etapp på mitt stora äventyr - Japan!

Men det skriver jag om i nästa inlägg.

So long,

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 3 – Seiser Alm

Det stora äventyret – del 2 – Davos

Dagen efter att vi gick i mål på Alpe Cermis, packade jag in mig i en liten liten bil i Bolzano, vinkade av mina lagkompisar och ställde in GPS på Davos. Bilen gick knappt i 90 km/h, så jag puttrade på i innersta filen på Autostradan, lyssnade på pod och njöt av det vackra vädret. Kroppen var mör och huvudet var så där lagom fräscht.

Kom fram till Davos Klosters där jag tog ett stopp på Kaffee Klastch. För er som inte vet vad det är, så är Kaffee Klatsch i Davos mitt absolut topp-fik i världen, vet inte hur många gånger jag hängt där. Sippat på en cappucino och ätit en Ceasar Salat mit Poulet und Italinischen dressing und foccacia brot. Det jag missat var att det finns två syster-fik nere i Klosters, så jag tänkte ”why not”-prova det liksom?


Så jag fick den efterlängtade salladen med bröd och god kaffe. Min första ”egenstund” sedan touren drog igång, tid att sitta och reflektera över touren och börja förbereda mig mentalt för den kommande utmaningen - OS.

För att backa bandet lite då. Tackvare några bra lopp på touren fick jag besked att jag tagit en av de få platserna till OS i Sydkorea och då startade också min plan A för att komma i form. Den planen hade jag satt redan i juni, jag blir otroligt triggad och peppad av att sätta planer, planera och drömma. Och när jag satt en plan, blir jag otroligt motiverad av det och mina tankar blir väldigt fokuserade på att följa planen och jag bygger självförtroende av att tro på den planen jag satt. I och med att säsongen hade varit som den varit var jag ju väldigt osäker både på en plats till OS och om jag skulle bli uttagen om jag skulle kunna köra på min drömplan eller plan A om man nu ska vara lite mer korrekt.

Inför Touren hade jag och Rikard Grip haft ett samtal där vi kommit överens om att får jag till de resultat som krävs, så kör vi på plan A. Därför hade jag packat för det - 8-9 veckor borta. Så jag var ju förbered på att resa vidare direkt efter Touren.

Däremot hade jag fokuserat allt på Touren, att vara fräsch där, så jag hade inte gjort en detaljerad plan för veckorna inför OS. Jag ville vänta och se hur kroppen skulle kännas. Så det var med en lättad känsla jag åkte mot Davos och när jag satt där på kafét var det med en lätthet att veta att jag skulle få följa plan A och jag kunde knappt inse att det faktiskt började närma sig på riktigt. De fyra åren av förberedelse började gå mot sitt slut.

Efter en rejäl lunch rullade jag upp den sista milen mot Davos och checkade in på hotellet. Fick ett makalöst fint rum, men det kändes faktiskt lite ensamt att vara där helt alena. Dock fick jag inte mycket tid att fundera på det då febern sakta började ge sig till känna under kvällen. Och de kommande dygnen lämnade jag endast rummet för att få i mig lite mat, resten av tiden sov jag. Dessutom började jag hosta. Lät som en storrökare som satt en kråka i halsen liksom. Inte smickrande alls.

Touren hade helt enkelt tagit ut sin rätt på mig och nog för att jag hade planerat att vila och ta det rejält lugnt efter Touren, hade jag nog hellre vilat utan den där febern… Efter fyra dagar var jag helt feberfri och hostan började bli mindre slitsam. Och samtidigt började jag planera för etapp 2 på mitt egna lilla uppladdningsläger. Det blev ingen skidåkning i Davos, men de sista dagarna orkade jag mig ut på någon promenad och jag maxade tiden i solen med att äta lunchen utomhus och hann läsa en hel del böcker. En väldigt återhämtande tid med andra ord!

Efter sex dagar i Davos, åkte jag tillbaka till Italien och lämnade åter bilen i Bolzano och tog sikte på nästa favoritställe nere i alperna, nämligen - Seiser Alm!

Men det skriver jag om i nästa inlägg. :-)

So long!

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 2 – Davos