Close

os

OS-GULD. What?! Wiiiehooo!!

Sitter i sängen, Ida sitter på sängen bredvid och läser alla sms och hälsningar och Charlotte och Emma gick precis upp till sig. Vi har suttit här, bredvid varandra i ömsom tystnad och ömsom skratt och glädje, och försökt ta in allt. Tror inte vi lyckats än, men vi försöker. Vi försöker påminna varandra om vilken fantastisk dag vi har fått vara med om. En historisk dag! Fast det kommer nog ta än längre tid att förstå..

Vad ska man säga en sån här dag? Ord räcker inte till. "Helt sjukt" är en återkommande fras. Från oss alla, ledare som aktiva som vallare. Helt sjukt.

Hela laget var så pepp vi bara kunde i morse. Vi skrattade och lyssnade på musik. Peppade varandra. Längtade på något konstigt sätt tills vi skulle få få klappen i ryggen och sticka ut på vår sträcka.

Och som alla gjorde det. Ida. Wow. Vilken sträcka. Vilket huvud. Vilken krigare. Så djupt imponerad, om än inte förvånad. Emma. Flyter med lätt som en plätt, glider fram som en gudinna på skidorna. Gör ett taktiskt perfekt lopp, ligger i rygg på de tuffare partierna och sedan bara svischar om utför. Jag. Jag gav allt. Krigade. Fokuserade på att hålla Norge bakom mig. Visste inom mig hur stark Charlotte är, vilken fantastisk form hon än men insåg också att det krävdes att jag drog mitt strå till stacken. Det var jobbigt. Det tog emot, precis som det ska, och jag grämde mig lite för att inte kunna hålla ryggen på finskan och tyskan, men idag hade jag inte den farten. Jag gjorde vad jag kunde. Jag drömde om en medalj och skickade ut medalj med en bronspeng så gott som i handen. Charlotte. Inspirerad av oss all tog hon upp jakten på guldet. Tog sekund för sekund. Och till sist var hon i rygg. Och sen var hon om. Och vi skrek.

Det sista varvet för Charlotte var en mental utmaning för oss. Vi skrek och skrattade om vartannat. Kramades. Hoppade. Blundade. Väntade. Och väntade lite till. Sen var hon ikapp. Och vi jublade. Ida skrek "vi blir historiska", jag och Emma kramades och visste inte var vi skulle ta vägen. Rusade fram och tog emot vår Charlotte. Landade i en tv-puckshög och höll på att kväva stackars Charlotte som låg där på backen med maxpuls och ventilerade mer än en flodhäst (om nu flodhästar ventilerar mycket..).

Sen fortsatte resten av dagen i samma tecken. Rop. Skrik. Skratt. Tårar. Kramar. Hopp. Blommor. Media. Intervjuer.

Bland det bästa med dagen var glädjen i målfållan. Från alla andra nationer. Alla gladdes så åt oss. Det var ett enda kramkalas mellan alla nationer. Och speciellt mellan oss och Norge. Thereses kram, det är äkta glädje. Tyskorna som bara ropade "Anna!!" och hoppade på mig och kramade om mig. Att få träffa alla ledare och vallare och resten av våra lagkamrater. Den glädjen.

Vallarna. En historia för sig. Det fantastiska underbara team. Som jobbat för det här, dag som natt. Under fyra år har de förberett sig. Och sen klaffar det bara. En guld som är minst lika mycket deras som vårt. Vi är ett lag. Och som lag vann vi idag GULD!

Nu ska vi försöka sova och i morgon ska vi få ta emot medaljen. Vi har vunnit OS-guld. Jag kan inte fatta det.

Jag är så lyckligt!! WIIIEHOOOOO!!

Tack för allt, ni är en stor del i det här.

Anna å resten av tjejerna.

0 kommentarer på “OS-GULD. What?! Wiiiehooo!!

Vad skiljer oss åt?

Sitter och hoppar i soffan till vinterstudion, shit vad det är spännande att lyssna på Hård och Blomqvist. Man dras liksom med farten, i snacket. Och himmel vad lätt det är att ha åsikter och tankar och "veta-bättre-attityd" när man sitter här hemma. Ojoj. "Varför åker det så?", "Men guuud hur kan de åka så?", "Kolla på klippet i steget, men tänk om han/hon hade gjort så..".. Tror ni vet exakt vad jag snackar om va? ;-)

Och det har också fått mig att fundera lite. Tiden från hetluften har givit mig lite perspektiv till skidåkningen, till vad det är vi utsätter våra kroppar för. Och hur fantastiska de bästa åkarna är.

Vad är det som gör The Big Three så himla bra? Med The Big Three menar jag förstås Marit Björgen, Justyna Kowalczyk och Therese Johaug. De är tre helt skilda personer. Personligheter. Kroppar. Åkteknik. De så vitt skilda personer man skulle kunna tänka sig. Vad är det som gör det? Något som tåls att tänka på. Kanske inte nu, mitt under brinnande säsong. Men i vår. Vad gör det? Vad ska jag och resten av de svenska tjejerna göra för att vara med dem där uppe och helst ännu högre? Tränar de annorlunda? Kanske. Men samtidigt så reagerar alla helt olika på träning, så även om jag skulle få Marits träningsprogram är det inte säkert att jag skulle bli lika fantastiskt duktig som henne. Inte heller om jag skulle få Thereses eller Justyna. Allt handlar ju om hur ens egen kropp reagerar på träningen. De måste helt klart ha hittat den perfekta träningsdosen, träningssättet. Den perfekta balansen mellan fart och distans. Rätt mängd styrketräning för deras kroppar. Rätt kost. Rätt energibalans. Att Marit och Justyna Kowalczyk har funnit den magiska formeln kanske inte är jättekonstigt, de har ändå hållit på i några år. De har några års erfarenheter. Men att Therese redan har hittat det, det är häftigt. Det är coolt.

Tre personerna är så olika man bara kan tänka sig rent kroppsmässigt, vilket gör att man mer än någonsin inser att det är inte kroppen man föds med som avgör hur bra man blir. Utan det är vad man gör med de förutsättningar man föds med som avgör. Therse, Marit och Justyna har bevisat mer än någon att man kan nå absoluta toppen med de unika, personliga egenskaperna man har. Oavsett muskelmängd, kroppssammansättning, längd.. Alla kan bli bäst helt enkelt. Om man gör det bästa man kan utifrån sina egna förutsättningar. Tåls att tänka på.

Under året har jag själv experimenterat med träningsmängden. Träningssättet. Träningspulseringen. Det har kostat. Kanske lite mer än vad det smakat. Men jag tror att jag ska ha nytta av det i framtiden. Kanske redan nästa år? För mig har svårigheten varit att balansera träningsmängden med den mängd näring och energi som jag måste få i mig med den ökade tärningen. Där har det inte klaffat perfekt. Men jag är medveten om det och jag gör mitt bästa för att rätta till det. Helt enkelt se till att tvinga i mig lite mer mellanmål mellan måltiderna för att orka den träning som krävs för att vara med i toppen. Kvinnliga idrottare har sagt det förr, men det tåls att säga igen: mängden träning är egentligen inget problem, svårigheten är att hinna få i sig tillräckligt med energi före, under och efter passen. Men för de tre i toppen verkar de mesta klaffa. Men det är en knivsegg de balanserar på. En tunn sådan. Minsta felsteg från den inslagna linjen kan ha ödesdigra följder för prestationen i skidspåret. Jag är mäkta imponerad av att de verkar kunna balansera så perfekt.  Någon gång under min karriär ska jag också klara av att balansera så där perfekt på knivseggen.

Men man kan inte komma ifrån hur fantastiska Marit, Therese och Justyna är. Tre så skilda personer. Men ändå så lika. Framgångsrika kämpar.

Under tiden jag funderar på hur jag ska komma p den magiska formeln så njuter jag av dessa bilder. Minnena. Fick en skiva på Idrottsgalan av Aftonbladets duktiga fotograf Andreas Bardell, en skiva fylld med glädje och härliga bilder. Från några av de lyckligaste veckorna i mitt liv. Från februari 2010. OS i Vancouver. Vi kan njuta tillsammans.

Men jag struntar nog faktiskt i att fundera, jag tar och tränar istället. Tränar för att bli bättre. Kanske en dag bäst. Det vore underbart!

 

Team Anna & Emil får avsluta det här inlägget..

Må gott hörrni!

Anna

Psst.. Jag är frisk. Jag är kry. Jag tränar för fullt. Vilka distanser jag åker på SM vet jag inte än. Men jag återkommer när jag vet! :-)

26 kommentarer på “Vad skiljer oss åt?