Close

OS 2014

Bragdguld – vissa dagar blir inte som man tänkt sig.

Vissa dagar blir verkligen inte som man tänkt sig. Man vaknar på morgonen, äter frukost. Är nervös för intervallerna och därför lite grinig. Lätt irriterad. Småsur. Stressad. Vill bara komma iväg till stadion. Stressad för att man har en tid man måste passa efter passet. Packar väskan med ombyte. Åker upp till stadion. Ställer in sitt fokus på att ge allt man har. Fokuserar på intervallerna. Här och nu. Fokuserar på tekniken. Kör alla intervaller jag tänkt. Får en god känsla i kroppen. Kroppen känns pigg.

Och sen kommer man på, "attans, jag hade en tid att passa!". Stänger av timern på klockan, för att få fram vad den verkliga klockan är och inser att jag ska vara ombytt och klar inom 15 min. Helst ska jag ha ätit också.

Plockar ihop skidor och rusar till bilen, tar min väska och rusar till omklädningsrummet. Duschar, sätter på min lite smink (bara det är ovanligt för en vanlig dag) och drar på mig jackan. Tar hissen upp till restaurangen till Arctura.

Där möts jag av journalister. Plötsligt börjar det gå upp för mig "himmel, det är verkligen något stort som händer idag..". Adrenalinet från intervallerna börjar ge med sig och ersättas av förväntansfull fjärilar i magen. Men magen kurrar också enormt av mat och blodsockret är på botten nivåer. Som alltid efter träning.

En väldigt trevlig journalist från Radiosporten frågar om han kan få göra en kort intervju. Jag suckar inombords (och detta skyller jag ALLT på mitt låg blodsocker) och gör intervjun. Har svårt att fokusera för hela mitt väsen är inställt på mat. Rusar ifrån den trevlig, smått chockade journalisten (som inte fick prata med den vanligtvis relativt trevliga Anna Haag) och kastar mig över maten. Lassar upp mat på tallriken och letar smått förtvivlat efter en plats att sitta ner att äta. Utan att ha journalister hängande över axeln.

Försöker äta lite lugnt och sansat. Så gott det nu går. Och känner hur blodsockret och orken kommer tillbaka. Torkar mig runt munnen och går in till Ida och Emma som så snällt stått och väntat. Som så klart var i tid. Redo. Klara.

Sen går allt i ett (som om det inte hade gjort det innan..). Och vi alla börjar inse allvaret allt mer. Årets Bragdguldvinnare ska utses. Ett av de absolut största mest prestigefulla utmärkelserna man kan få. Få har fått det, men alla har en sak gemensamt; de har utfört en bragd. 

Charlotte sitter själv i Sundsvall under tiden, och jag avundas inte henne alls. Vi har i alla fall varandra, vi tre. Ida visar lite fint "det känns som om det är just innan start på en tävling..". Och jag kan inte annat än hålla med henne. Jag känner fjärilarna kommer allt mer och pulsen stiger. Jag börjar bli nervös! Få handsvett. Hua. Jag är riktigt nervös. Och jag vet att jag verkligen inte är ensam. Tittar på Emma och Ida och inser att de är minst lika nervösa som jag är.

Minutrarna går så långsamt. Tillslut kliver i alla fall ordförande i juryn upp och börjar läsa motiveringen. Spontana hurrarop kommer vid den första meningen. Jag vågar dock inte ta ut något i förskott förrän han har läst upp vem eller vilka som vinner. Tillslut läser han i alla fall upp.

"2014 års bragdguld går till damstafettlaget för OS-gulder i Sotji".

Då sjunker axlarna ner. Vi pustar ut gemensamt. Kramar om varandra lite tafatt. Tittar på varandra och försöker ännu en gång inse vad det är vi får var med om. Charlotte fattas oss.

400-2

400-5

400

Intervju efter intvju. Vi får återberätta allt från denna lördag i februari. Om och om igen. Sakta men säkert börjar vi inse vad vi är med om. Vi får frågan om hur vi ska fira. Fira? Det har vi inte ens tänkt på.

Det tänkte jag verkligen inte på när jag vaknade i morse. När mitt fokus låg på att få till ett bra intervallpass inför helgens världscuplopp i Lillehammer.

Fira. Klart vi ska fira. Men hur? Vi tar med glögg och pepparkakor till Lillehammer, när hela ligan är samlad igen. Just nu sitter jag själv hemma. Försöker smälta allt. Läser alla sms och njuter. Försöker inse och ta åt oss. Ska baka pepparkakor och dricka glögg ikväll. Njuta sista kvällen hemma på ett par veckor.

Med en helt fantastisk känsla i kropp och knopp. Jag börjar inse vad det är jag är med om. Jag är så tacksam att få vara en del av detta lag. Och Charlotte vann oavsett. Precis som jag önskade. Men jag önskade också att Emma och Ida skulle få bli hyllade för deras fantastiska insatser. En stafett vinner man inte själv. Alla drar sitt strå i stacken. Delad glädje är dubbel glädje. I det här fallet fyrdubbel glädje. Visst att jag själv önskade att jag hade varit piggare där och då, den där lördagen i februari. Men det är historia nu. Jag gjorde mitt bästa. Precis som de andra tjejerna. Vi, för det är faktiskt vi, vann ett OS-guld tillsammans. Det första på 54 år. Fast det, om något är svårt att förstå. Sånna där historiska saker förstår man nog först den dagen man packar ned tävlingsdräkten för gott och får lite distans till det här livet.

Så den här dagen blev inte som jag trodde. Den blev bättre. Och jag vill med dessa ord bara tacka er alla för ert stöd. För er pepp. All denna energi ska jag ta med mig. Bevara inom mig och använda när det krävs i vinter. Plocka fram denna glädje och motivation och bara använda den. Som att lägga ved på en glödande bädd.

I morgon far vi till Lillehammer. Jag är med. Om jag är pigg? Vet ej. Återstår att se. I vilket fall som helst är jag överlycklig att få ÄNTLIGEN dra på mig den vita landslagsdräkten och nummerlappen och gå ut och ge järnet igen.

Tack.

Anna

 

10 kommentarer på “Bragdguld – vissa dagar blir inte som man tänkt sig.

Vad är väl en bal (besök) på slottet?

För nästan en månad sen, åkte jag och mamma till Stockholm för att träffa Kungen. Och Drottningen så klart. Ida och Emma mötte upp och från Östersund, och vi piffade och donade för de där knappa 2h på slottet. Om det var värt? Oh ja. Vi kände oss som små prinsessor bland alla de andra "medaljörerna". Man kan nog säga att vi sänkte medelåldern rejält.. Det var alltså inte bara vi som fick ta emot medalj av kungen, utan ca 20 personer till för olika saker de utfört som Kungen ansett vara värt en medalj. Det var forskare, musiker, skådespelare, fotografer, docenter m. fl. Och vi, ja, vi var skidåkare. Ja, för precis så sa de när vi ropades upp för att få mottaga medaljen. "Anna Haag, för hedersvärda prestationer som skidåkare". "Ida Ingmardotter, för hedersvärda prestationer som skidåkare". "Emma Wikén, för hedersvärda prestationer som skidåkare".

Kändes lite märkligt, om än väldigt väldigt högtidligt. Det är svårt, när man är inne i "bubblan", att förstå att någon kan tycka att det är hedersvärt att vara skidåkare. Att vara forskare, ja visst. Eller docent, för då har man ju verkligen utfört något. Men som skidåkare? Något bra måste vi ju ha gjort i alla fall. :-) Mamma som var mitt sällskap för dagen, stod i alla fall och rös. Kanske är det lättare för någon med lite distans till allt vi är med om, att ta in det. För oss rullar det ju på i hundra, tid att stanna upp och njuta är ju knapp. På något sätt är man ju redan på väg mot nästa mål. Nästa utmaning. Jag tänker för mig själv att den dagen när jag inte är skidåkare längre, kommer jag få ta tid till att reflektera över allt vi får vara med om.

Men en bal (besök) på slottet, är ju få förunnade och det var inte för inte, vi nästan viskade när vi pratade när vi kom in genom de stora portarna och gick uppför den mattklädda stentrappan med statyer på sidorna. Och in i salen med bilder på tidigare regenter som stirrade ned på oss från väggarna. Högtidligt var ordet. Och ja, ett besök på slottet, är just ett besök på slottet. Speciellt.

Att CK (Charlotte) inte var med, beror ju på att Charlotte redan har fått denna medalj efter hennes succéfyllda OS i Vancouver (det också!), så vi fick klara oss utan henne.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg mot Slottet. Med finskorna i väskorna och tjattrande om allt mellan himmel och jord.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stiligt värre (i promenad-vänliga skor.. :-))

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Finskorna plockas fram på slottets innegård..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mamma & Jag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA  OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ida och Anders.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fina Emma.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skoombyte.. High heels är inget för våra fötter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fast jag ska inte klaga, för det kändes väldigt väldigt ärofyllt och högtidligt att få mottaga den medaljen. 8e graden, högblått band. Det ni.

Klänning: By Malina Skor: Zara Smycken: Uitsyou

Tack allihopa för den häftiga dagen. Tack Myrna som hjälpte mig att fixa hår och make och tack Eva för allt.

Innan vi gick till slotten var vi och provade lite kläder allihopa, men det får ni se med av vid ett senare tillfälle. Spännande värre! :-) Lite kul kanske i alla fall att få se oss i lite annan utstyrsel än vanliga fall.

Må så gott!

6 kommentarer på “Vad är väl en bal (besök) på slottet?

Ett OS som kan sammanfattas i ett ord – team work!

Jag brukar oftast börja med att skriva en rubrik och sen blir texten utifrån det. Men den här gången vet jag inte vilken rubrik jag ska välja. Det finns så mycket. Så många ord som vill ut och så mycket jag vill skriva om. Framför allt; nu är OS över för denna gång, bara 4 år till nästa!

Har precis börjat packa. Precis som när vi for, är utrymmet knappt. Grejen är bara att det fyllts på med saker, och om inte väskorna gick igen på vägen hit, hur ska det nu gå? Så jag gjorde en paus och satte mig här istället. Lyssnar på musik och ser solen lysa utanför fönstret. Egentligen hade jag nog lika gärna kunnat suttit ute på en stol i solen med resten av tjejerna, men ibland blir även solen lite väl mycket. (Tycker jag egentligen inte alls, men mitt huvud & ansikte tycker det... ;-)).

För några timmar sedan kom vi ned från stadion. Detta OS sista lopp. Återigen väldigt bra lopp av ALLA svenskar, men denna gång var det inte norskor (norskar) som var för bra, utan ryssar. Och jag glädjs med dem, har man ett hemmamästerskap så har alla såna förväntningar på att man ska åka hem medaljer (i plural). Och detta mästerskap har väl inte helt gått Rysslands väg, så det var häftigt med tre (3!) ryssar på pallen idag. Det är imponerande. Blir häftigt ikväll, då dampallen endast består av norskor och herrpallen av ryssar. Speciellt, men också unikt måste jag gissa.

Just som jag börjar bli vän med kroppen är OS över. Jag hade gärna låtit det fortsatt en vecka till. Flowet börjar komma, känns det som. Tremilen som jag innan gruvade mig sönder och samman för, då jag aldrig åkt så långt på höjd och dessutom så sällan kör. Och dessutom eftersom jag aldrig innan start vet hur min vad (vader) ska fungera när det är skejt.. Ett orosmoln som nog har påverkat mig mer än jag vill erkänna för mig själv. Jag är inte sån som vill grotta ned mig för mycket i detaljer. Jag kör hellre på, tills det antigen släpper eller tar tvärnit. Inte alltid en bra egenskap.

Istället blev tremilen i särklass det "lättaste" loppet under hela OS för mig. Som jag skrev, jag var vän med kroppen. Huvudet och kroppen ville samma sak, alla delar samarbetade. Skidorna var grymma. Jag njöt. Jag gladdes över att jag fått äran att åka, fått chansen. Vaden jävlades, men mitt mantra var "det är bara OS var fjärde år". Och körde på. Och jag åkte in på en hedrande 11e plats. Med en fjärdeplats inte alltför långt bort. Och ett brett leende.

Som ni nog säkert förstår, så har man en gång varit där framme, i täten, slagits om medaljer vill man alltid vara där igen. Men man stjälper bara sig själv om man inte är realist och inte inser sina egna "begränsningar". Man måste sätta sina mål utifrån de förutsättningar jag har idag. Inte de jag hade igår, eller för fyra år sedan. Det idag det gäller. Idag är idag. Det är något jag blivit bättre på, men kan bli väldigt mycket bättre på.

Så att tillåta mig själv bli nöjd över en 11e plats på OS, är inte en självklarhet. Det har krävs mycket jobb. Att våga tillåta sig själv bli nöjd över något man aldrig hade varit nöjd över något år tidigare eller vid ett annat tillfälle. Om det är något jag lärt mig de senaste åren, är det att besvikelse tar så sjukt mycket mer energi än vad det någonsin kan ge, i form av att reflektera och försöka lära sig något av besvikelsen. Att tillåta sig själv vara nöjd, få njuta, gör det mycket lättare att ta nästa steg att gå vidare.

Vägen till framgång är aldrig spikrak, den både svänger och går upp och ned. Och ibland måste det vara ner för att sedan kunna vara upp, och många gånger för att kunna uppskatta när det sen upp. Men framför allt måste man få några upp då och då, för att orka fortsätta utvecklas. Ju äldre jag blir, desto färre upp behöver jag för att få energi att fortsätta. Och på något sätt orkar jag med fler ned utan att deppa ihop.

Jag vet vad jag kan. Jag känner mig kropp. Jag vet vad som finns i den. Ibland lyckas jag få ut det, ibland inte. Men jag drömmer om den dagen då jag få ut det vi det perfekta tillfället! Och jag är säker på att det kommer, bara jag har tålamod.

Gårdagens lopp var en sån energikick och som ni säkert har läst, så börjar jag också mer och mer känna att jag också faktiskt var delaktig i det där OS-guldet. Jag är så stolt att få vara med om en sån häftig händelse men jag börjar också ta åt mig mer av alla grattis som kommer. I början kändes det mer som att jag inte hade lika stor rätt att ta åt mig av alla grattis som kommit på alla håll och kanter. Men nu börjar det komma. Och jag gissar att jag snart kommer kunna säga stolt "jag är, tillsammans med tre fantastiska tjejer, olympisk mästare i stafett". Hör ni det, olympiska mästar (inna)e. Häftigt. Oslagbart. Magiskt. En dröm som går i uppfyllelse.

Jag som slogs om att ens få en plats till OS. Nu åker jag hem härifrån med en medalj, ett guld. Men jag tror aldrig att vi hade presterat så bra om det inte varit för den konkurrens som det varit i laget i år. Flera fick stanna hemma som antaligen hade kunnat göra det minst lika bra som oss andra på OS. Kanske har vi saknat den där konkurrensen tidigare, oavsett vad är jag väldigt glad och lycklig att den finns där nu. Och det kan knappast bli bättre inför hemma-VM nästa år. Det är i stenhård konkurrens som vinnarna föds, det är jag helt säker på.

Så det räcker inte att tacka alla lagkamrater som är här, med oss under OS, utan alla som sporrat oss hemma, är minst lika viktiga för alla den här framgången. Så tack. Ni vet vad ni kan.

Fortfarande ploppar det upp meddelanden via sociala medier, mail, hemsidor och telefon som grattar till det fantastiska vi har varit med om här. Jag kan inte svara på allt, men jag tackar med hela mitt hjärta, hela mig, för allt stöd vi fått under de här veckorna. Det är ofattbart, oslagbart. Jag kan inte sätta ord på det. Jag är så LYCKLIG!! :-D

Det här mästerskapet kommer gå till historien som det mästerskapet där teamet lyckades. Inte bara vi aktiva. Utan vallare och ledare lika väl. Vi jobbade som ett team och vi vann. På många sätt. Glädjen som varit i laget är magisk. Att se ledare stå med tårar i ögonen, eller skrika ut sin lycka. Att krama om en så man nästan kvävs. Att få möta jubel från HELA laget när man kliver ner från pallen. Det är team work. Teamet vann. Och jag är så lycklig att få vara en del av det teamet.

Många gånger får vallarna skit för att det går mindre bra (se bara Norge i mitten av mästerskapet eller vi under VM i Oslo). Men det glöms lätt bort när allt går bra. Man hyllar den som står på skidan. Men det är ju bara en del av allt. Bakom ligger timmar, dagar, veckor och ÅR av arbete. Alltså inte bara av åkaren, utan också av våra vallare. Som jobbar från tidigt morgon till sen kväll. De snittar över 30 km skidåkning per dag. Ut över alla timmar i vallaboden för att förbereda skidorna. Sen har vi testfolket som snurrar timme efter timme på tävlingsbanorna för att testa ut hur vallorna håller. Dag efter dag. Sen har vi han som slipar våra skidor, Lorentz, som står i princip dygnet runt för att göra de perfekta sliparna på våra skidor.. Så det är ett team work. (och nu kom jag på rubriken.. ;-))

Så ni alla förstår vad som ligger bakom, både framgång och motgång. För jobbet är ju sällan sämre gjort för motgång, det handlar om marginaler åt rätt eller fel håll bara.

Okay. Det här inlägget slår nog alla rekord i längd. Om ni kommit så här långt, tack. Jag ber om ursäkt. Jag hade bara så mycket ord som ville ut!

I morgon reser vi hem. Jag vet inte om jag är redo än, har hört att det ska vara rätt "crazy" hemma.. Läskigt, men också väldigt kul. Och sen längtar jag ju hem för att se hur det går med vårt hus. För er som inte vet om det, så håller jag och Emil på att bygga hus. Ni kan läsa om det under "Villa a&e" här på bloggen.. Spännande! :-)

Framför allt längtar jag redan till nästa helg, då det är världscup i Lathi. Jag vill dra på mig nummerlappen igen. Bara så ni vet. Vågar knappt säga det högt här i gänget.. Så är det när formen kommer flygande mot slutet. :-)

Återigen, TACK!

Anna

(som är trött, men nöjd och lycklig och dessutom olympisk mästarinna tillsammans med Ida, Emma och Charlotte i stafett.. Ni ser, det börjar sjunka in.. Och, som dessutom ser framemot 4 spännande år till nästa OS.)

0 kommentarer på “Ett OS som kan sammanfattas i ett ord – team work!

Blandade känslor!

Så fick jag då äntligen dra på mig nummerlappen här på OS. Nervöst ja visst, men jag var så enormt sugen på att köra så det liksom överskuggade lite av nervositeten.

Solen sken, det var varmt och spåren blöta men ändå fina. Så rättvisa förhållanden som det kan bli i denna värme! Utförskörningarna som man dagarna innan har våndats lite inför, då ryktena säger att grabbarna varit upp i över 80 km/h och den berömda sprintkurvan, var "a piece of cake" idag. Hastighet, vad är det?! :-)

Som alltid innan start testar jag igenom mina skidor, och rätt snabbt blev vi klar på vilka jag skulle åka på. Det var liksom inget snack. Bergfäste som gjorde att axlarna kunde sänkas och kraften gick framåt, dit den skulle, och inte upp och ned som det lätt blir när man får svårt att sätta skidan under sig.

Jag hade bestämt mig sedan innan, egentligen sedan jag körde race själv på banan härom dagen, att det inte skulle finnas något krut att spara på idag. Inte ens från start. Jag skulle öppna allt vad jag hade. Min chans att försöka få till ett bra lopp och hoppas på att det skulle hålla till mål. Och så öppnade jag också. Jag körde så fort jag kunde, men det kändes ändå som jag hade kontroll. Försökte fokusera på att bara åka, inte svamla bort i tankarna som man annars lätt gör. Och det gick rätt bra. Jag var fokuserad loppet igenom.

Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna bli så trött. Innan jag gått i mål. Det optimala är ju att man successivt blir tröttare och tröttare och precis när man passerar mållinjen, känner man att de sista krafterna är tömda. Så var det inte riktigt för mig. Jag kände att jag hängde och dinglade på den där berömda knivseggen redan efter 6-7 km, kanske närmare 7km, då vi började åka på den nedre 5 km banan. Dock tyckte jag det kändes rätt kontrollerad men märkte att tiden började rinna iväg för mig när jag såg Emma allt längre framför mig.

Inför sista backen tog jag några djupa andetag i nedförslöpan, för att ladda upp, och sedan började jag köra. Fick gå ut och saxa tidigt men det kändes ändå kontrollerat. Tills det inte gjorde det något mer. Och jag kände mig som Bambi på hal is. Sekunderna rann inte iväg, de forsade som vattnet genom ett öppet kraftverk. Och det där fokuset och motivationen som jag hade haft så gott om innan, försvann all världens väg. Det enda jag ville var att lägga mig ned och få sova. Få andas.

Men det kunde jag ju inte riktigt göra. Det var ju fortfarande en dryg kilometer kvar till mål. Uppför. Tack och bock.

Så jag försökte och försökte. Men det svarade inte. Inte alls. In i sista backen, den som numera är berömd av alla grymma svenskars ryck, fick även jag ett ryck tack vara allt stöd från svenska ledare och gav allt det sista jag hade. Men det var inte så mycket. Springandes vid sidan om spåret räknade jag. Till 20. Och till 20 igen. Och till 20 än en gång. Och sen började jag om, men jag passerade krönet innan jag räknat till 20 och såg samtidigt Emma spurta för allt hon hade i sin kropp, in i mål. Och insåg att tiden verkligen hade svischat i från mig.

Tänkte att det ändå gäller sekunder, så jag försökte och försökte, men aldrig har nog ett upplopp och en stadio känts så lång. Mållinjen var så nära men så långt bort. Och när jag väl passerade den fanns det inget i världen som kunde stoppa mig från att slänga mig raklång och försöka få tillbaka allt det syre som jag tappat under de sista kilometerna. Jag skämtar inte om jag säger att jag fortsatte skippa efter andan i 10 minuter till. I vanliga fall handlar det kanske om max 5 minuter, MAX!! Det enda jag kunde tänka på, var hur skönt det var att ligga där i snön. Och drömde om vatten. I värmen.

Och någonstans kände jag mig nöjd med att ha kunnat gett allt. Tagit ut allt som fanns i min kropp. Men besvikelsen över att det inte räckte längre än till en tjugonde plats är tyvärr det som överskuggar det hela. Egentligen borde jag nog kanske vara nöjd, för vad har jag att kräva av mig själv att prestera bättre än så. Egentligen? Men någonstans inom mig känner jag att det finns mer. Kanske låter det konstigt för er som står vid sidan om eller sitter i tvsoffan och tittar på. Hur jag, som gav allt, ändå kan säga att det finns mer att ge. Och jag förstår det! Det gör jag verkligen. Men jag känner också min kropp. Så det är med blandade känslor jag skriver det här.

Och det värsta som finns, i min värld, är att skylla ifrån sig. Det vinner varken jag eller någon annan på. Så det vill jag heller inte göra. Och jag vet helt ärligt inte vad som var hönan och vad som var ägget idag, men de där grymma skidorna som jag hittade innan start, den känslan jag hittade på dem. Den hittade jag inte under tävlingen. Det slant och jäklades. Grejen är dock, att när man blir trött, så trött som jag blev idag, är det inte alltid lätt att sätta fast skidan mitt under sig som man ska, och därför slinter det gärna till. Så egentligen kanske de där släppen jag fick mest berodde på hur jag åkte. Nu när jag tänker efter. När jag fått lite distans till det hela. Men jag vet helt ärligt inte! Det enda jag vet är att jag blev jävulusiskt trött. :-)

Och det är jag fortfarande. 5h och 30 minuter efter min målgång. Jäklarns vad det tog idag!!

Om jag får åka stafetten eller ej, vet jag inte ännu. Och får jag inte det, så är det bara att acceptera. Då anser ledarna att de finns andra som åker fortare och bättre än mig, och på så sätt ger oss en större chans att ta en medalj. För medalj ska vi ta. Och det bästa laget ska stå på startlinjen. Så är det bara. Med eller utan mig. Det är inte upp till mig. Jag hoppas innerligt att vi äntligen kan då en medalj i stafett i OS bara.

Jag ger dock inte upp. Fler lopp återstår under OS. Jag hoppas få någon chans till. Och får jag inte det, vet jag ändå att jag är på rätt väg. Kanske jag kan få till det där drömloppet i Lathi, Kollen eller Falun istället? Få den där grymma motivationen som ett bra lopp ger, och ta med mig det in i nästa säsong. En säsong som innehåller VM på hemmaplan i Falun. Men det tar vi sen. Först stafett. Sen resten av OS. Och sen resten av säsongen.

Jag är i alla fall frisk och kry på rätt väg, JIIEHOO!

Och all heder, berömmelse, respekt till Charlotte. Jag är så djupt djupt imponerad. Eller egentligen inte. Hon är ju så bra. Inget snack om saken. Banan krävde sina offer idag, jag var ett av dem, Charlotte var det inte. Och alla vi svenska damer var inom topp 20. Inte heller illa pinkat. Vi kan om vi vill, vill jag tro. Allihopa. Det krävs en dos framgång, en dos självförtroende och en dos tur för att nå dit. Jag vet, för jag har varit där. Och jag ska göra allt som står i min makt för att komma tillbaka dit. Men jag är rätt säker på, att om jag kommer tillbaka dit, kommer jag inte komma ensam ur det svenska laget för att möta upp Charlotte. Jag kommer få fler med mig. För jag tror, eller jag vet, att det svenska laget är på frammarsch igen. Och det är så sjukt kul.

Nu ska vi fira Emil och Teos medaljer samtidigt som vi tittar på när Charlotte tar emot sin ANDRA medalj på detta OS. Wow.

Anna

0 kommentarer på “Blandade känslor!

Utmaning – den största motivationen!

Förra veckan när vi båda var hängiga och vi fick dagarna att gå genom att titta på film, laga mat och åka ut till tomten för att se hur jobbet där ute fortskred, satt vi en hel del i bil. Och åker man bil, lyssnar man på radio, så är det ju. Då hörde jag Måns Zelmerlöw senaste låt, Beautiful Life. Jag har hört den flera gånger och varje gång har det slagit mig hur svår låt det måste vara att sjunga. Inte för att jag är något proffs på musik, inte alls, men det bara känns så. Och jag tänkte att det nog är en rejäl utmaning att sjunga den live.

Just det. En utmaning.

För jag gissar att även artister, precis som vi idrottare, någonstans har ett litet jävlaranamma. Vill utvecklas och bli bättre. Och för att bli det måste man ju få utmaning.

Jag tänkte att om jag själv varit artist hade jag definitivt valt en sång som jag fått lov att kämpa med att sätta. Som krävde rejält med träning och övning. Kanske också krävde att jag lärde mig lite nya saker. Som gjorde att jag blev lite mer nervös än vanligt när jag gick ut på scenen.

Problemet med mig är väl kanske bara att jag vill ha lite utmaning i det mesta, och det kan vara ganska uttröttande. Jag måste lära mig att inte vilja ha utmaning i allt, utan rikta det mot vissa saker. Självklart är skidåkningen alltid utmaning nr 1. Men jag behöver lite utmaning vid sidan om också för att bli motiverad och stimulerad. Och den andra utmaningen just nu är självklart huset. En stimulerande utmaning helt enkelt.

Och i skidåkningen är ju träningen och drömmen stimulansen. Jag drömmer om tävlingar och genom att träna stimulerar jag mig själv. Och motiverar mig själv genom att drömma om tävlingarna. Och drömmarna om att lyckas. Ni vet, visualisera. Det finns nog inget sätt att få mig att känna mig mer motivierad än visualisering. Shit. Det är som att hälla tändvätska på en askbädd. Poff!

Jag drömmer om OS. Och känner på något sätt hur jag bara genom att tänka på det känner mig starkare. Visst, det pirrar till i magen och jag vet att jag kommer vara så nervös så jag helst vill slippa stå på startlinjen just där och då, i den sekunden. Men när startskottet väl har gått, försvinner allt som har med nervositet att göra. Och trots att nervositet, så står jag mycket hellre på startlinjen till ett OS än till en serietävling. Bara för att det är en så mycket större utmaning!

Stimulans är nog nyckeln till framgång tror jag. Och stimulans och motivation och utmaning hänger definitivt ihop.

26

os 2010 i vancouver. lag sprint

os 2010 i vancouver. lag sprint

Fotograf: Andreas Bardell

Även om jag är en sån person som inte tycker om att titta bakåt, kan jag ha känslan från de där roliga dagarna med mig. För att fortsätta visualisera framtiden. Motivera mig än mer. Visst blir man glad av bilderna?!

Och nu är vi äntligen igång. Inga rejäla pass ännu dock, kortare men fler. Inga sjukdomssymptom alls och energin som var som bortblåst förra veckan, börjar komma tillbaka. Även om jag nu måste stoppa i mig energi efter en timme på passet och innan jag blev sjuk kunde jag hålla på i 3-4 timmar på bara vatten.. Men jag gissar att det kommer igång bara jag börjar köra lite längre pass också. Kroppen är unik och inte alltid så lätt att förstå sig på!

Gillade ni förresten recepten? Vill ni ha recept? Och om jag glömmer svara på era frågor, ställ dem igen. Jag svara så fort jag kan!

Jag har en planerad vilodag idag. Det är riktig njutning det.

  Anna

Ellen från Skåne - Ifjol hade vi tävling i franska La Cluzac (eller hur det nu stavas), men i år har vi inget i Frankrike. Däremot har vi Davos (Schweiz, ca 15 mil från Zürich), där vi bor till och från, 14-15 december. I Davos är det både sprint och traditionellt, men i Asiago (Italien) helgen efter är det enbart sprint. Sen går Touren i Oberhof (Tyskland), Lenzerheide (Schweiz) och Toblach och Val di Fiemme (Italien) över jul. Först helgen i februari är det sista världscupen innan OS, och den går också i Toblach (Italien), nära Cortina).

 

 

6 kommentarer på “Utmaning – den största motivationen!

Så börjar det på riktigt, mot OS!

När ni läser det här har vi dragit på semester ett par dagar. Ni kommer nog upptäcka vart inom några dagar. Eller semester och semester. Ett miniträningsläger med (förhoppningsvis) lite sol och bad mellan träningspassen. Kanske någon god middag och chans att sträckläsa en och annan bok mellan passen.

Vi har ju inte varit alltför frekventa med uppdateringen på slutet, vi ska försöka bättra oss men ibland är det svårt att hinna med. Dock märker jag att varje gång jag väl sätter mig och skriver, så är det så himla skoj! Jag älskar ju att skriva. Fast det var ju inte det jag skulle skriva om.

Den första maj drog träningsåret igång igen och vi har hunnit med både löpning och rullskidor, cykling på vägar och i berg och lite squash. Och något pass med styrka. De första veckorna på det nya träningsåret brukar jag sakta med säkert trappa upp träningen. Försöker variera den så mycket som möjligt och vänja både musklerna och hjärtat och andningsorganen att ta i igen. Speciellt löpningen brukar jag vara lite eftertänksam med, att inte dunka på med 2-3h löpning direkt, utan sakta men säkert, dag för dag, springa lite längre. Allt för att undvika skador.

Som tur är underhåller jag löpningen under hela året, och brukar snitta på ca 2h löpning per vecka även vintertid, med ofta ett pass på ca 1h, sen några ströpass här och där i samband med tävling. Och det gör att det (peppar peppar) inte brukar vara något problem för mig att komma igång med löpningen. Löpintervaller brukar jag vänta med tills jag klarar springa 2h utan problem och när jag kört första löpintervallen kan jag köra första löptävlingen. Progression tror jag det kallas! :-)

Eftersom jag drogs med en segdragen förkylning under våren, ja, egentligen ända sedan VM, så har min kropp varit ovanligt otränad för års tiden. Man känner sig alltid otränad i maj, så är det bara, men den här gången är det faktiskt på riktigt. Jag är riktigt otränad. Det som är kul med det, är att jag märker hur mycket jag utvecklas varje dag, ja nästan av varje pass. Och det gör att det blir än roligare att träna. För det är ju det som driver mig, jag vill se hur mycket jag kan utvecklas, hur bra jag kan bli.

Här om dagen presenterades både laget och våra nya tränare. Jag känner mig lugn. Och det ska bli riktigt kul att få in nya människor både i gruppen och bland ledarna. Det brukar ofta bli en mer taggad och positiv och optimistisk attityd när det kommer nytt folk in. Och när kan det pass bättre än nu, när vi går in mot OS?

Allt det här året kommer nog att handla om OS. Det är ju så det brukar vara. OS är stort. Men man ska komma ihåg att när man väl är där och tävlar, brukar inte tävlingarna i sig vara så mycket mer annorlunda än vilken världscup som helst. Ett OS är mindre en ett VM på så sätt att det är så gigantiskt mycket mer säkerhet runt i kring, och det gör att det gör det nästintill omöjligt för publik att komma. Och svårt för media. Det gör att det, väl på plats, är ganska litet och intimt. Bara att man åker med dressar med OS-loggan och det är nästintill reklamfritt och bara massor utav OS-loggor överallt. Bara det är mäktigt och ingjuter en slags "jävlaranamma" i en.

I fjol gick jag framåt enormt under träningsåret. Har aldrig gjort bättre tester eller träningsrace eller intervaller. Styrkan var på topp och min kropp tog åt sig träningen bra. Jag blev starkare och starkare. Men någonstans kring oktober började kroppen tycka att jag nog utmanade den lite för mycket och som ett brev på posten kom sedan förkylningar och strul i november. Med en kropp helt slut på bensin, försökte jag fortsätta pressa på och få ut resultat av all den träning jag lagt ned (och lyckats med) under våren, sommaren och hösten. Men det ville inte kroppen. Och i efterhand borde jag ha sett varningssignalerna redan tidigare. Men när jag ser utvecklingen med mina egna ögon, får bevis och siffror på att jag verkligen har utvecklats, hade jag svårt att inse att jag nått min gräns.

Jag tar med mig enormt mycket från i fjol. Mycket gjorde jag bra. Annats gjorde jag förjäkla dåligt, medan vissa saker var ok men kan göras bättre. Jag har nog sagt det förr, men jag säger det igen. Man lär sig av motgång och misstag, inte av framgång och lyckoträffar.

Vi kommer fortsatt tillbringa tid i Davos. Det ger mig så otroligt mycket energi. Och ju närmare OS vi kommer, desto mer relevant kommer det vara att tillbringa tid här, då Socchi och Davos ligger på exakt samma höjd. Jag kommer dock vara mer försiktig med farten här på höjden, inte köra långa pass där jag ligger och nöter i övre gränsen av A1. Det sliter för mycket. Visst, det ger utveckling, men det kostar för mycket i det långa loppet. Det är något jag har lärt mig från i fjol.

Om jag ska träna fler timmar eller ej i år, vet jag inte riktigt än. Men det lutar åt att jag nog kommer sikta mot att träna ca 750-800 h i år. Exkl styrka. De senaste 2 åren har jag tränat ca 730h.

Jag kommer ta mer hjälp av folk i min omgivning, speciellt en, för att lära mig att lyssna på min kropp bättre. I år har jag inte tid att köra den i botten, så är det bara. Jag kommer fortsatt ha yttersta ansvar för min tränings själv, och den mesta planeringen kommer jag också att göra själv men jag kommer inte vara dum-envis och vägra lyssna på andra, utan har andra vettiga åsikter om hur jag bör göra saker, kommer jag att lyssna och värdera. Jag kan inte allt.

Här är lite bilder från vår äventyr den senaste tiden.. I Davos. Skyller på mobilen om bildkvaliten är lite kass. De bra bilderna är med Emils liiiite nyare Iphone..

20130504-145834.jpg

20130504-145821.jpg

20130504-145753.jpg

20130504-145740.jpg

20130504-145727.jpg

20130504-150150.jpg

 

20130504-150218.jpg

 

20130504-151512.jpg

20130504-151907.jpg

Nu blev det ett tok-långt inlägg igen. Sorry för det! När jag väl börjar skriva har jag så svårt att sluta.. Ska bara svara på lite frågor, sen är jag klar. I alla fall för idag. Fortsätt komma med frågor och funderingar, tips på vad ni vill att vi ska skriva om och så vidare!

Fredrik - vi är väldigt fokuserade på timmar, för det är det vi räknar vår träning i. På gott och ont. Timmar (egentligen lika med distansträningen) är det som lägger grunden för att kunna bli bra. Kvalitetsträningen är det som får oss att bli bättre. Och även om kvalitetsträningen är en mindre del i träningen (av timmarna), är det dessa pass som vi lägger mesta fokus på och dessa pass är verkligen kvalitetspass. Ju äldre man bli, desto mer kvalitet försöker man också få ut av tim-träningen. Det kan vara alltfrån att fokusera på teknik, köra impulser eller bara se till att hålla en bra puls under hela passet. Allt för att vi ska få så bra och stor utveckling som möjligt. Hänger du med?

Annika - att åka rullskidor kräver en viss balans. Men det gör ju även cykel! :-) Så det gäller bara att våga börja. Våga åka lite utan stavar. Hitta en asfaltsplan och göra lite svängar. Prova att stanna. Att svänga. Och snart kommer du märka att det inte var så svårt ändå. Rullskidor är bland den härligaste träningsform jag vet. Att glida runt bland byar och ängar och bara njuta en sommardag, det är magiskt. Visst att du kan göra samma sak på cykel, men du hinner på något sätt inte uppleva allt lika starkt då, det går för fort på cykeln. Så köp rullskidor! Swenor är vår favorit, de är stabila och rätt lik skidor i åkkänsla. Jag skulle rekommendera dessa.Vet inte var de ligger i pris, kan gissa att de är ganska dyra. Själva rullskida brukar hålla i många år, men åker man mycket kan man få lova att köpa nya hjul vartannat år eller så.

Anna Lindelöv - ska försöka komma med lite nya, roliga recept under våren. Jag gillar ju att prova mig fram i köket! :-)

Nu får ni fortsätta fundera var vi håller hus. Och komma med tips och tankar och idéer hur vi håller sidan rolig och intressant och läsvärd, på vägen mot OS i Socchi 2014. Så sjukt kul att det äntligen är ett OS-år igen! :-)

Anna

Psst.. Glöm för allt i världen inte bort att skicka in nomineringar till Barnidrottspriset!

5 kommentarer på “Så börjar det på riktigt, mot OS!