OnsdagsOrd – Förväntningar.
Något som är svårt när man hållit på med det här som jag har, och man har gjort bra resultat, är förväntningar. Vi får ju alltid frågan inför ett stort mål med säsongen - vad är dina mål? Dvs; vad mina förväntningar med tävlingen är. Och helt ärligt, om jag inte skulle sikta mot himlen, vad hade jag då i världscupen att göra? Det svåra är dock, att ju äldre jag blir, desto mer färgad av de prestationer och resultat jag gjort blir jag. Det är inte alltid lätt att bära upp förväntningar om att vinna när jag innerst inne själv vet hur förgrymmat svårt det är att vinna. Jag vet vad som krävs, hur mycket det är som ska funka. Det är inte bara att gå ut och köra.
När man sitter hemma och tittar, ser det så enkelt ut. En person som oftast vinner, förväntar man sig ska vinna. Annars är det dåligt. Man gör ingen urskiljning, man kollar inte upp hur personen i fråga mår, eller hur träningen den sista perioden har gått eller andra faktorer som kan påverka. Man bara förväntar sig att det alltid ska vara som det varit.
För även om en person vinner gång på gång, så måste man förstå det enorma arbetet som ligger bakom. Man vinner inte med en halvdan dag. Man vinner bara när allt klaffar. Och de bästa, de är otroligt duktiga på att eliminera saker som kan påverka deras prestation negativt. De är i ett flow. De vet hur pusslet ska läggas för att få det att stämma. Men ändå kan inte ens de vara säkra. De vet aldrig. Inte förrän mållinjen är korsad, vet de. Och kanske inte ens då.
Jag älskar att tävla, och jag gör det med motivationen om att en gång få korsa mållinjen först av alla. Att få jubla där i målfållan och hoppa runt av glädje. Jag har gjort det förr, jag vet känslan. Och det är som en drog. Man vill bara ha mer. Man vill bara få uppleva det igen. Och igen. Och helst mer. Och plötsligt blir det själva kampen, det blir den största förväntningen. Att få vinna. Jämt. Och gör man inte det, blir man besviken. Folk runt omkring bli besvikna.
Och det är där problemet kommer in. Hur ofta lyckas vi pricka in den där dagen med ett stort D? Någon gång per säsong. Men vi kan inte påverka hur de vi tävlar mot åker. Kanske hade någon annan också dagen med stort D. Kanske vann jag inte, kanske blev jag vara fyra? Eller kanske tia?
Och inombords kanske jag jublar över den prestationen och det resultatet för jag vet att jag har givit vad jag kunnat.
För oss är prestationen den viktigaste. Det är den vi utvärderar i målfållan. Efter det kommer resultatet in. Ibland är resultatet vad vi önskar, ibland inte.
Men media och följare runtomkring oss, bortser ofta helt från prestationen. Man ser enbart till resultatet. Och frågor som ”ja, hur kändes det egentligen idag? Du var väldigt långt efter?” kan ta död på vilket glädjeyra som helst. Jag lovar. För hur starka vi än är inombords, är det svårt att behöva förklara och på något sätt bevisa att det här var bra idag. Förväntningarna är alldeles för höga!
Men samtidigt ska ni inte tro att jag går runt och siktar in mig på en femtonde plats. Självklart inte. Varje race är en ny chans. Varje race har jag en möjlighet att ge allt och kanske nå hela vägen fram. Nå mot mina mål. Och när jag gör det, då vill jag att alla jublar med mig. Istället för att jag ska behöva förklara hur jag kan vara nöjd med det resultatet?
Att anse att bara vinna är gott nog är förlegat. Vad ger de för vibbar till våra ungdomar? Att de som inte vinner borde sluta? Ja. När jag gör ett sämre lopp får jag alltid höra att jag ska sluta. Varför då? Den dagen jag känner att mina förväntningar och målsättningar inte längre går ihop med min motivation och jävlaranama, den dagen slutar jag. När jag inte känner glädje för att dra på mig nummerlappen. Men jag kommer inte sluta för att jag inte får ett bra resultat. Då har man givit upp. Nej, låt förväntningarna vara rimliga. Sikta mot skyn, men var realist. Våga vara nöjd över det du uppnår. Inte vad någon annan förväntar sig att du ska uppnå.
Samtidigt som jag kan bli less på att förväntningarna ibland kan var för höga på mig, sparras jag av det. Jag blir peppad. Fler än jag själv tror att jag ska klara det. Och det är en grymt häftigt känsla. Man ska bara våga tillåta sig att vara nöjd ibland. Tillslut kommer dagen när man jublar över att ALLT klaffade. Tills dess njuter jag av alla små steg jag tar mot just det. För man kommer ingenstans utan att man utmanar sig. Utan självförtroende som bygger på verkliga prestationer. Och det kommer. Det blir bättre. I promise.
So long,
Anna