Något som är svårt när man hållit på med det här som jag har, och man har gjort bra resultat, är förväntningar. Vi får ju alltid frågan inför ett stort mål med säsongen - vad är dina mål? Dvs; vad mina förväntningar med tävlingen är. Och helt ärligt, om jag inte skulle sikta mot himlen, vad hade jag då i världscupen att göra? Det svåra är dock, att ju äldre jag blir, desto mer färgad av de prestationer och resultat jag gjort blir jag. Det är inte alltid lätt att bära upp förväntningar om att vinna när jag innerst inne själv vet hur förgrymmat svårt det är att vinna. Jag vet vad som krävs, hur mycket det är som ska funka. Det är inte bara att gå ut och köra.

När man sitter hemma och tittar, ser det så enkelt ut. En person som oftast vinner, förväntar man sig ska vinna. Annars är det dåligt. Man gör ingen urskiljning, man kollar inte upp hur personen i fråga mår, eller hur träningen den sista perioden har gått eller andra faktorer som kan påverka. Man bara förväntar sig att det alltid ska vara som det varit. 

För även om en person vinner gång på gång, så måste man förstå det enorma arbetet som ligger bakom. Man vinner inte med en halvdan dag. Man vinner bara när allt klaffar. Och de bästa, de är otroligt duktiga på att eliminera saker som kan påverka deras prestation negativt. De är i ett flow. De vet hur pusslet ska läggas för att få det att stämma. Men ändå kan inte ens de vara säkra. De vet aldrig. Inte förrän mållinjen är korsad, vet de. Och kanske inte ens då.

Jag älskar att tävla, och jag gör det med motivationen om att en gång få korsa mållinjen först av alla. Att få jubla där i målfållan och hoppa runt av glädje. Jag har gjort det förr, jag vet känslan. Och det är som en drog. Man vill bara ha mer. Man vill bara få uppleva det igen. Och igen. Och helst mer. Och plötsligt blir det själva kampen, det blir den största förväntningen. Att få vinna. Jämt. Och gör man inte det, blir man besviken. Folk runt omkring bli besvikna.

Och det är där problemet kommer in. Hur ofta lyckas vi pricka in den där dagen med ett stort D? Någon gång per säsong. Men vi kan inte påverka hur de vi tävlar mot åker. Kanske hade någon annan också dagen med stort D. Kanske vann jag inte, kanske blev jag vara fyra? Eller kanske tia?

Och inombords kanske jag jublar över den prestationen och det resultatet för jag vet att jag har givit vad jag kunnat.

För oss är prestationen den viktigaste. Det är den vi utvärderar i målfållan. Efter det kommer resultatet in. Ibland är resultatet vad vi önskar, ibland inte.

Men media och följare runtomkring oss, bortser ofta helt från prestationen. Man ser enbart till resultatet. Och frågor som ”ja, hur kändes det egentligen idag? Du var väldigt långt efter?” kan ta död på vilket glädjeyra som helst. Jag lovar. För hur starka vi än är inombords, är det svårt att behöva förklara och på något sätt bevisa att det här var bra idag. Förväntningarna är alldeles för höga!

Men samtidigt ska ni inte tro att jag går runt och siktar in mig på en femtonde plats. Självklart inte. Varje race är en ny chans. Varje race har jag en möjlighet att ge allt och kanske nå hela vägen fram. Nå mot mina mål. Och när jag gör det, då vill jag att alla jublar med mig. Istället för att jag ska behöva förklara hur jag kan vara nöjd med det resultatet?

Att anse att bara vinna är gott nog är förlegat. Vad ger de för vibbar till våra ungdomar? Att de som inte vinner borde sluta? Ja. När jag gör ett sämre lopp får jag alltid höra att jag ska sluta. Varför då? Den dagen jag känner att mina förväntningar och målsättningar inte längre går ihop med min motivation och jävlaranama, den dagen slutar jag. När jag inte känner glädje för att dra på mig nummerlappen. Men jag kommer inte sluta för att jag inte får ett bra resultat. Då har man givit upp. Nej, låt förväntningarna vara rimliga. Sikta mot skyn, men var realist. Våga vara nöjd över det du uppnår.  Inte vad någon annan förväntar sig att du ska uppnå.

Samtidigt som jag kan bli less på att förväntningarna ibland kan var för höga på mig, sparras jag av det. Jag blir peppad. Fler än jag själv tror att jag ska klara det. Och det är en grymt häftigt känsla. Man ska bara våga tillåta sig att vara nöjd ibland. Tillslut kommer dagen när man jublar över att ALLT klaffade. Tills dess njuter jag av alla små steg jag tar mot just det. För man kommer ingenstans utan att man utmanar sig. Utan självförtroende som bygger på verkliga prestationer. Och det kommer. Det blir bättre. I promise.

So long,

Anna

När man var liten var ens ålder definitivt inte bara en siffra på ett papper, det var något man med stolthet berättade för alla som var intresserade. I alla fall jag. Men plötsligt går åren bara fortare och fortare och när någon frågar hur gammal man är, tar man ett djupt andetag och funderar en sekund om man ska säga den ålder man har idag (vilken det nu var..?) eller den man fyller. När jag var liten tvekade jag inte en sekund. Varje dag visste jag hur gammal jag var. Stolt som tuppen över den ålder jag hade. Ungefär som om min ålder var unik, något som ingen annan hade. Lite så var i och för sig min världsbild. Men det tar vi en annan gång.

Men på senare år har det där med åldern blivit en allt känsligare fråga och att fylla år känns inte alls lika roligt. Jag gillar känslan av att det är min dag (hm, det där med att vara unik verkar komma tillbaka) men något mer behöver jag inte. Jag trivs rätt bra där jag är nu. Och så har jag känt de senaste åren. Borta är känslan av frustration som jag hade när jag fyllde sjutton (”den mest onödiga åldern som finns” minns jag gick runt och klagade då) eller lyckan när jag fyllde arton och fick åka och köra upp. Eget körkort liksom, vilket frihet! Födelsedagar är numer bara en dag som alla andra, bara att den är min. 

Känslan av att livet inte förändrats särskilt mycket de senaste tio åren, spär nog på känslan av att jag vill på ett sätt stoppa tiden. Medan andra förverkligar drömmar, bygger hus, reser, träffar vänner, bildar familj och gör karriär, har jag levt samma liv sen jag var tjugo. Så brukar jag tänk i de trångsynta stunderna. Ett är sant, mitt liv har varit detsamma sen jag var tjugo, enda skillnaden är att jag idag är bland de äldsta i landslaget istället för en av de yngre. Jag är en av dem som sitter och pratar om gamla minnen, händelser från förr och människor som ingen av de yngre ens känner till. Det är jag som varit på den där lägerorten i hundra år, det är jag som åkt x antal världscup lopp. Jag som varit i Kanada, Ryssland, USA och stora delar av Europa och tävlat. Det är jag som borde dela med mig av erfarenheter och inte förvänta mig att andra ska delge mig. Plötsligt har jag blivit förebilden. Den erfarna. När hände det? För jag känner mig lika ung i sinnet som när jag kom in i laget.

Tills jag börjar prata med de nya i laget. Tills jag inser att de inte vet vilka Ace of Base är. Tills jag inser att de gick i grundskolan, knappt, när Anna Olsson, Lina Andersson, Björn Lind och Tobias Fredriksson vann OS-guld i Turin. Att de inte känner till att GES’s ”När vi gräver guld” gjordes till fotbolls-VM där Sverige vann brons.

   
Canmore 2008 . Första gången där, största äventyret dittills. Marcus Hellner, Robin Bryntesson, Maria Rydqvist och jag. Och bakom kameran ingen mindre än Herr Jönsson. Ida var där någonstans i bakgrunden och Charlotte skulle ha varit med men blev sjuk och fick stanna hemma.

 
Canmore 2016. Lika spännande fastän det var fjärde gången där. Lika peppat gäng. Några "gamla", några nya. Fr vänster; Stina, Ida, Hanna, Charlotte, Jennie, Maria och jag.

Och plötsligt förstår jag de äldre som var i laget när jag kom in. Hur unga och naiva vi var. Och hur mycket som har hänt under de här åren. Vilket fantastiskt liv jag levt. Och nej, det kanske inte har med ålder att göra. Det kanske har mer med hur man lever, hur ens liv ser ut. Hur mycket man uppskattar det liv man lever.

Vi brukar lite skämtsamt säga att vi hoppar över 20-30 års åldern när man är med i landslaget, vi stannar i ca 25 års åldern för att sedan ta ett gigantiskt kliv upp till typ 35 år den dagen man slutar och vi plötsligt är som alla andra. Volkswagen, villa, vovve och kids. Och vi inser vilket fantastiskt liv vi levt. Vad vi fått uppleva. Att vi nog inte missat så mycket under åren i bubblan som skidåkare. Att åldern faktiskt kanske inte är så speciell ändå. Att det faktiskt bara är en siffra på ett papper. Och vi kan själva välja att göra en stor grej av det, eller bara fortsätta leva som vi gör och faktiskt njuta av varje sekund.

För det är i alla fall en sak som är säker, och det är att livet går fort. Att varje andetag är ett gammalt andetag och det är lika bra att passa på att leva livet max, när vi väl kan! Och att inte ångra de val man gör, utan följa den väg man valt fullt ut så man kan säga ”jag har i alla fall levt”.

Anna

För många är det nog svårt att ibland förstå varför vi gör det vi gör. Slitet. Timmarna. Resorna. Man kan räkna upp många saker som många anser vara något vi på något sätt offrar. Men jag har aldrig sett det på det sättet. Och jag tror inte många av mina kamrater i trikåer ser det på det sättet heller. För vi gör ju det här för att vi själva har valt det. För att vi tycker att det är roligt. För att det är det sättet vi vill leva vårt liv här och nu. För att det ger oss glädje!

Visst finns det många sätt att uppleva glädje på. Som när man är med familjen i stugan över påsk, man åker skidor, umgås och mår bra. Det ger äkta glädje, fyller på energikontot på max. Eller när man får umgås med sina vänner och skratta tills magen värker.

  
Men glädjen man får uppleva när man lyckas med något man länge strävat efter, är något speciellt. Inte att förringa det andra, inte alls. Men det är något speciellt med att lyckas med något, på något sätt en uppfyllelse som ger äkta glädje inifrån och ut. Och även om man inte lyckas jämt, så ger den där jakten på att lyckas också glädje. De där gånger jag känner att jag närmar mig mina mål. Eller när jag utmanade mig är jag trott jag skulle kunna göra, då känner jag glädje.

Så för mig är skidåkningen så mycket, men framför allt glädje. Allt jag får uppleva och göra. Utmana mig själv, kämpa för något och dela glädjen med likasinnade.

  
Så när ni tänker ”stackars oss som får kämpa så”, tänk istället ”de lever ju verkligen sina drömliv!”: För det är precis så det är, i alla fall för mig och Emil. Jag skulle inte vilja göra något annat än det jag gör idag. Det ger mig glädje. Lycka. Motivation. Energi. Och utmaning.

Och vad skulle livet vara utan det?

So long,

Anna

Psst. Självklart finns det dagar då inte glädje är det första jag tänker på, men hur skulle jag annars kunna uppskatta när jag verkligen verkligen känner det? Man måste ha kontraster, och man måste kunna påminna sig om att kontrasterna behövs, att motgång emellanåt kan vara nyttigt, för att kunna känna det där äkta glädjen. Så är det bara.

Vi människor är generellt rätt dåliga på att visa känslor, speciellt vi nordfolk. Man ska helt enkelt inte blotta sig så. Det blir för intimt. Det blir jobbigt att se. Både de glada känslorna och de mer sorgsna. Nä, det är bättre att vara lite cool och saklig. Att visa känslor i alla sammanhang är helt enkelt inte rätt. Det blir för jobbigt.

Ändå finns det så mycket saker som frammanar känslor. De bästa och de sämsta känslorna. Idrott är en sån sak där alla känslor bubblar fram. Och ibland väller över. Det går inte att dölja, vissa är bättre på det än andra. Jag är sämst på att dölja mina känslor. Det står skrivet över HELA mig hur jag mår och känner, speciellt i ytterlägen. Och alltsom oftast måste vi mitt i denna känslostorm berätta hur vi känner och mår. Försöka ge en objektiv syn på vad som frammanat dessa känslor; glädje som frustration, ilska som tårar. Och det är inte alltid så lätt kan jag tala om.

För just där och då, just efter ett lopp, ligger känslorna utan på. Jag har absolut ingen distans alls till det jag gör. Det jag gör där och då är det absolut viktigaste i världen. Det är himmel eller helvete. Antingen forsar tårarna i besvikelse, eller så kan man inte sluta le. Ibland är man helt tom, man försöker förstå vad som hänt, fattar ingenting varför det gått si eller så. Man är helt enkelt allt annat än objektiv. Man är känslosam. Centrum i en känslostorm.

Ofta kan man skratta i efterhand åt hur man betedde sig där och då, just i den där känslostormen. Jag minns så väl hur jag fräste åt mamma och pappa efter min "missade" medalj i OS i Vancouver 2010 (10 km skejt, den första distansen på OS, jag blev fyra..). De försökte berömma mig över min fantastiska prestation, FYRA i världen. Och den enda, det absolut enda, jag kunde fokusera på, och som jag också sa var "jag får ju för f-n inte ens vara med på presskonferensen...!". Hur nu det kunde bli det viktigaste där och då, det fattar jag fortfarande inte. Men jag minns det så väl. Min ilska, besvikelse och frustration. Hur jag hängde upp det på just den där presskonferensen. Idag skrattar jag åt minnet, herregud hur jag betedde mig!

Och det händer ganska ofta. Jag skakar på huvudet åt minnena hur jag betett mig i målfållan eller i anslutningen till målgången. Ibland skäms jag till och med. Men där och då finns det inget som heter vett och etikett. Där och då är det bara känslorna som styr. Och därför är det så svårt, så svårt att ge er som följer oss en nyanserad bild i intervjuerna. Känslorna röjer runt i kroppen, man vet varken ut eller in, och man ska försöka beskriva hur loppet gick, om man är nöjd eller inte, hur man känner sig. Det är SVÅRT!

Ofta känner man en sak just där i stunden. Ofta kan jag vara rätt okay nöjd där i målfållan, då fokuserar jag ju bara på min prestation och hur mycket jag fick ut ur min kropp för dagen. Sen kan besvikelsen komma krypande när jag ser resultatet (dvs om jag inte är nöjd med det), och de känslorna är faktiskt jobbigare att hantera än de just där i målfållan. För då är man så fylld med adrenalin, allt fokus är på mig och mig och mig. Men sen kommer distansen, tankarna och man börjar se objektivt på sin instats. Och då blir ofta jag än mer kritisk.

Men ibland är det tvärtom. Ibland är man otroligt besviken där i mål, för att man kanske förlorade en spurt. Eller att man gjorde något fel utmed banan. Man hänger ofta upp sig på detaljer. Men när jag fått lite distans till det, utan att känslorna spelar in lika mycket, så kan jag bli mer och mer nöjd. Och det är kanske den bästa känslan!

Så döm oss inte så hårt där i stridens hetta, när vi går genom den mixade zonen och ska försöka ge er en ärlig bild av hur loppet gick och hur vi känner. Vi är inte riktigt helt klara i skallen där och då. Adrenalinet pumpar och världens centrum är jag. Självdistansen är ofta noll. Det är inte alltid så lätt. Känslostormen gör att man ofta inte kan greppa en enda vettig tanke.

För känslorna kan vi ju faktiskt inte styra över. Stormen av känslor som röjer runt i hela kroppen gör att nyanserna bleknar och det mesta blir svart eller vitt...

So long,

Anna

Dagen innan teamsprinten på VM i Oslo 2011, var jag på gränsen till att bli sjuk. Jag hostade och rosslade och lät helt enkelt hemskt.. Två dagar senare var det stafett. Jag ville så klart åka båda, hade ju laddat för detta så länge och jag visste att jag var i bra form, trots hostan. Men läkaren sa att jag fick stå över teamsprinten för att ”spara” mig till stafetten. Och det var bara för mig att acceptera, vad kunde jag annars göra? Så jag stod vid sidan om när mina vänner vann VM-guld i teamsprinten. Besvikelsen över att själv inte få åka satt i bröstet, men jag ville inte förta deras glädje. Inte heller laget i storts glädje, vi behövde ett guld. En medalj, för mästerskapet hade inte varit bra dittills. Strul med skidor och valla, och alldeles för mycket stolpe ut. Så jag fick svälja min stolthet och vara en del i den stora gruppens glädje.

Min första distans på OS i Sochi 2014 var inte en solskens historia, även om solen sken. Jag slet ont över de tio kilometerna i klassisk stil. Hade öppnat lite för offensivt och fick betala priset för det, de sista kilometerna och rasade i resultatlistan. Besvikelsen var stor. Och jag kände att jag bränt mina chanser att få åka stafetten två dagar senare. Så förvåningen var stor när ledarna på kvällen frågade om jag var redo att köra stafetten. ”Självklart”. Svarade jag. Men jag frågade också varför de hade valt mig. Jag fick till svar ”erfarenhet” och ”du visade att du kunde åka fort i fem kilometer idag”. Jag jublade inombords att jag fått chansen, men såg samtidigt de två andra tjejerna i laget som fick stå utanför gå i väg i tårar av besvikelse över att inte de fick förtroendet att åka. Det kändes verkligen som om jag var en bov. Och den känslan fanns kvar inom mig, även om jag försökte fokusera allt jag kunde på det kommande utmaningen.

Dagen kom och alla i laget gjorde sitt bästa, även jag. Men dagens hjälte, i media, blev Charlotte Kalla. I mina ögon gjorde Ida Ingemarsdotter och inte minst Emma Wikén, lika fantastiska insatser. Jag gjorde mitt bästa, men jag hade inte min dag helt enkelt. Trots det orkade jag behålla en medaljplats, och sen kunde Charlotte ge oss ett guld. Som vi jublade i mål! Vilken fantastisk dag. Men av erfarenheterna att stå utanför sedan VM i Oslo, kände jag med tjejerna som stod utanför. Jag kände mig lite mittemellan de jublande glada tjejerna som jag åkt med och tjejerna som stod vid sidan om och kämpade med sig själva. Verkligen ville visa sin glädje över att vi åkt så bra, samtidigt som känslan över att missa sin livs chans fanns bakom varje hörn.

Idrott är inte lätt. Den är inte rättvis. Men det är vi som deltar så medvetna om. Det kan göra så ont ibland. Lika som det kan vara den lyckligaste stunden dittills i livet, så som den där lördagen i februari i Ryssland 2014 var. Lika ont som det gjorde där i Oslo 2011.

Och sen tar man ett steg utanför sin bubbla, och inser att det bara är sport det handlar om. Och man går vidare, rycker på axlarna. Är en erfarenhet rikare, men har egentligen inte alls förändrats. För det är bara idrott.

Men att kunna gå ut ur sin egen bubbla emellanåt och faktiskt glädjas med andra, oavsett om man är med eller ej, ger så mycket mer. Delad glädje är dubbel glädje, det fick jag verkligen erfara i Sochi. Det fick jag lära mig i Oslo. Och det kommer jag alltid att ha med mig. Den själviska skidåkaren skulle må så mycket bättre att våga glädjas med andra ibland. Och vi blir bättre på det, även om alla lagidrottare är hundra gånger bättre än oss på det. Så låt den delade glädjen bli vår största glädje!

Anna

När man känner den där känslan i huvudet. Den där känslan man vet betyder att nu håller jag på att bli förkyld. Då är det som att mattan dras undan för ens fötter och målen man så motiverat, fokuserat och otvunget jobbar mot hela året, får läggas åt sidan. Inte en tanke få ägnas åt dem. Det enda fokuset får vara att bli frisk. Ovissheten när man återigen kan får känna styrkan i sin kropp är energikrävande. Mentalt. Vi som varje dag har en plan vi följer. Exakt vad vi ska göra. Och plötsligt kan vi inte ha det. Får inte ha det. Ska inte ha det. För det stressar. För vi kan inte styra över virus. Över förkylningar. För en gångs skull är det något annat som tagit över makten över kroppen. Och ingen av oss gillar det. Alla har vi lika svårt att acceptera det. Vi försöker att ta tillbaka makten, få komma tillbaka till planen. Vardagen. Få tillbaka sin egen kropp. Men alltför ofta slutar det med bakslag. Förkylningen vinner den matchen och man tvingas vila ett par dagar till.

Och det värsta av allt, det är att alla vi vet att med vanliga människors referenser är vi inte ens sjuka. Inte ens lite. Men eftersom våra kroppar är våra verktyg. Den viktigaste faktorn till att vi ska få göra det vi vill, åka så fort vi bara kan, så märks till och med en procents försämring. I välmående eller i form. Direkt.

Vi känner våra kroppar lika väl som man som barn visste precis var man skulle sätta foten på trappsteget för att man inte skulle väcka mamma när man smög ner på morgonen för att överraska henne med en kopp te på sängen.

En tanke att något inte stämmer, så är det oftast så. I nittionio fall av hundra. Tyvärr gör det där ett fall av hundra att man ibland chansar. Ibland går det bra, men oftast inte. Vi vet vår kroppar. Vi känner varenda signal.

Och ingen blir lika frustrerad som vi när vi vaknar på morgonen med den där obestridliga känslan. Förkylningen har intagit min kropp. Och då börjar kampen. Mellan viljan och förnuftet. Varje dag, timme, minut och ibland sekund. Ska jag vila eller ska jag röra på mig? Ska jag ligga i soffan hela dagen eller bör jag röra på mig lätt? Blir jag sämre eller bättre om jag rör på mig? Blir jag frisk snabbare eller försämrar jag det? Och den värsta känslan av dem alla - vad händer med min form? När kan jag vara tillbaka där jag vill vara?!

Och ingen av oss vet svaret på det. Ingen vet om kroppen kommer svara positivt eller negativt. Det är som en lottdragning.

Och sen den där känslan att man är en dålig människa. Att man gör något fel. Att man gjort något fel. Det är den som tar mest energi. Att försvara och svara på frågorna - är du förkyld igen? Och ingen, inte någon, menar något ont med frågorna. Jag ställer själv dem, men det är som om man kliar på det där myggbettet varje gång frågan kommer. Jag skulle så gärna önska att jag bara kunde vara coolare. Inte vilja vara så perfekt i de där situationerna. Slappna av och låta kroppen bara få den vila den vill, precis som huvudet. Men jag vill ju så mycket! Jag vill ju så så gärna tillbaka. Tävla. Träna. Ge järnet. Och himmel vad det är svårt att stoppa dessa känslor och viljor åt sidan, inte ta upp kampen mot den där förkylningen utan bara låta den få gå sin rond i kroppen och sen vara redo för att göra det jag vill. Dock är det så lätt att ge ett slag då och då i den där ronden, men alltför sällan blir det knock down.. 

Så ofta får vi gå just den där kampen - viruskampen. Och ingen av oss vill ju det, alla gör vi allt vi kan för att slippa det. Men ibland går vi på nitar. Så är det bara. Och jäklar vad segt det är då. Hua. Men nu bestämmer vi att årets omgång är gjord för team Anna & Emil. Eller hur? Nu laddar vi Lathi och ger järnet så får vi se hur lång det räcker!! Håll tummar å tår!

Anna

I helgen gick ett av de mest klassiska loppen man kan åka i världscupen av stapeln - Holmenkollens tre-och femmil. Få saker att vinna är så ärofyllt. Kanske slår det till och med att vinna ett individuellt guld på ett VM. Kanske. Jag själv, om my, ja.

Martin J. Sundby och Therese J visade upp åkning som vi sällan skådat. Jag som satt hemma i soffan och tittade var nästan glad att inte behöva vara med om den utklassning som de visade upp, samtidigt som jag njöt av den skidåkning de visade upp och blev samtidigt taggat att vara där i elden och kämpa.

Självklart hade nog alla vi drömmar om bättre placeringar, men ibland vill de sig bara inte. Men istället för att misstycka om våra resultat, så kanske vi bara kan njuta av de otroliga prestationer som de bjöd på?

Men inte riktigt så funkar sport. Utan ett ord kommer direkt in i bilden. Ett ord som som både ger mig gåshud av välbehag som obehag. Vinnarskalle.

Tyckarna, oh ja, det är många, anser att många av oss i det svenska laget saknar vinnarkalle. Att bara ett fåtal av oss har det, medan största delen av Norge har det. Och ja, i längdskidor står fortfarande kampen mellan Sverige och Norge. Inget är så uppskattat, omskrivet och diskuterat som när vi slår vår lillebror. Inget är så hatat som när vi får däng av dem. Som vi nu fick. Och då anser man att vi inte har vinnarskalle. Inte har det där som krävs för att vinna.

[caption id="attachment_9981" align="aligncenter" width="601"] 12.12.2015, Davos, Switzerland (SUI):
Seraina Boner (SUI), Anna Haag (SWE), (l-r) - FIS world cup cross-country, 15km women, Davos (SUI). www.nordicfocus.com. © Felgenhauer/NordicFocus. [/caption]

Att kunna glädjas med andra är också en del av vinnarskallen.

För det första, vad är en vinnarskalle då?

För mig är det en person som ger sitt allt för att nå sina mål, som kämpar och krigar dag ut och dag in. Som lever för sina mål och drömmar. Som gör allt för att förbättra sina svagheter och stärka sina styrkor. Som inte ger upp, utan fortsätter kämpa. Tills man når dit man vill.

För andra verkar vinnarskalle vara den som blir mest sur efter ett dåligt lopp. Framför allt.

Enligt mig har det inget med vinnarskalle att göra, enbart dålig förlorare. Och dålig förlorare är de flesta av oss som är elitidrottare, andra visar det bara mer än andra. Vissa har sämre pokerfejs än andra helt enkelt. Och det har inget att göra med vinnarskalle att göra.

Nej, vinnarskalle är ett positivt, peppande ord som de flesta vinnare besitter. Det har inget med den där dåliga förloraren att göra. Kan vi inte bara komma överens om det? Och att våra sämre resultat skulle bero på att vi inte är lika mycket vinnarskalle som norskarna är bara bullshit. Det vet jag.

Samtidigt är det så fantastiskt att idrott, denna kamp mellan Sverige och Norge, kan engaera så många som den gör. Så många tycker, tänker och säger saker. Om något de egentligen inte vet någonting om, men samtidigt är det alla dessa hemmatyckare som gör att vår sport blir intressant. Som gör att det skrivs spaltmeter av mer eller mindre ointressanta saker, bara för att någon där hemma vill läsa det här. Som vill läsa om Sundbys monsterträning, Petters kupp eller Thereses förvåning när hon hörde si eller så. Och det är vi tacksamma för. För vad hade vi varit utan alla er som sitter där hemma och engagerar er så till den grad att vi inte ens själv kan fatta att vi kan engagera er så?

Nej, kan vi inte bara komma överens om vad ordet vinnarskalle innefattar, att längdskidor inte skulle vara något utan kampen mellan Norge och Sverige och i all denna mellanmjölk (som någon sa att vi i Sverige står för) så är det väl bara rättvist att vi vinner varannan gång. Eller?

Äh, vi tar det nästa gång. Kanske redan i morgon i Stockholm? Eller till helgen i Falun? Oavsett resultatet kommer de bli spännande tävlingar, och för oss som åker - det roligaste vi vet. Vi får tävla och ge allt. Utmana vår vinnarskalle.

So long,

Anna