Close

nya livet

Peking – Köpenhamn. En flashback.

Sitter på planet hem från Peking. 8 h flight till Köpenhamn. Minnen kommer över mig. Sist jag satt på den här flighten flög jag åt andra hållet. Hem från mitt sista OS. Med en silvermedalj i handbagaget och en känsla av total lättnad samtidigt som en sorgsenhet fanns över mig och tillsammans med en frustration över att det inte gick så bra som jag drömt om. Att det jag tränat för så länge, det som jag hela sommaren och hösten känt funnits där. Men som, när väl säsongen drog igång, var som bortblåst. Som om jag levt i en dröm. Alla pass jag gjort under sommaren och hösten som gång på gång bevisat att jag äntligen hade tagit de där sista stegen, jag var precis där jag skulle. Men jag ville mer. Så jag fortsatte pusha. Och fortsatte lite till. Tills det inte ens hjälpte med flera veckors vila. Jag hade tränat ned mig för hårt. Touren var en uppgång. Där fick jag samma känsla som jag hade haft under träningsåret, men även där borde jag, med facit i hand, ha bromsat och inte kört hela. För som vanligt kom den där förkylningen som ett brev på posten dagen efter sista etappen. Flera dagar med feber, liggandes i ett hotellrum i Davos. De enda gångerna jag var utanför dörren var när jag tog mig till affären för att handla eller en lunch på Klatsch, och det var för mig nästan övermäktigt. Inte ett enda skidpass blev det. Jag vilade och vilade och gjorde allt för att inte bli stressad över situationen. Den situationen man minst av allt vill vara i, några veckor kvar till OS.

Jag kom inte riktigt tillbaka efter den där förkylningen. Jag hade några tillfällen där det kändes som jag flög fram och det gjorde mig gott. Det gjorde att jag klarade av att hålla huvudet kallt och högt och ladda inför mästerskapet i Sydkorea. Att komma dit var fantastiskt. Banorna. Vädret, även om det blåste och var kallt, var det soligt och fint. Det var lugnt. Lätt att ta sig till stadion. Bra mat. Allt var bra. Förutom att Emil saknades något väldigt. Samtidigt som vi alltid lever med vetskapen att det kan bli just så, att en av oss kanske inte skulle kvala, så var det väldigt tufft. Men så här i efterhand är jag oerhört stolt över hur bra vi hanterade det. Kanske framför allt stolt över hur bra Emil hanterade det.

Första tävlingen var ett slag rakt in på de mjukaste delarna i magen. Aldrig har det gått så tungt. Men jag gick vidare. Några dagar senare vaknade jag upp och slogs av tanken ”det är nu jag slutar, det här är mitt sista mästerskap”. Ett lugn kom över mig. Jag njöt av varenda stund tillsammans med laget, att få vara där, att ha möjlighet att slåss om medaljer om allt allt allt skulle klaffa. Tio kilometersloppet fick jag stå över, så klart tråkigt men jag blev inte förvånad och jag tycker att beslutet att låta andra åka istället för mig var helt rätt. Sen kom stafetten. Och jag fick äran att gå första sträckan. Allt kändes bra. Jag var pigg. Väldigt pigg. Hela dagen gick jag med ett leende på läpparna. Aldrig har en dag gått så långsamt samtidigt som den gått så fort. Jag värmde upp. Testade skidor. Gick till start. Starten gick. Inledningen var lugn, sen kom ryskan upp och farten vreds upp. Jag har aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Mjölksyran som kom var ingen överraskning, men kom ändå som en chock. Aldrig någonsin har jag varit så stum. Men samtidigt har jag nog aldrig någonsin fått ut så maximalt ur min kropp som jag fick då. Med facit i hand borde jag kanske inte ha gått med direkt när ryskan gick, jag borde kanske ha varit lite kyligare och hållit igen lite för att ha mer krut på slutet, men vi låg så på gränsen att jag vette sjutton om det hade ändrat något. Stafetten blev så spännande bara en stafett kan bli och när Marit ryckte i sista backen kände jag att chansen att jag skulle få uppleva ännu ett OS-guld var 50/50, för Stinas form var helt makalös. Men Marit hade en växel till. Jag har nog aldrig någonsin sett Marit åka så bra. Så det där silvret vi fick, det vann vi. Och ju längre tiden lider, desto mer börjar jag njuta av det. Jag sa faktiskt till Emil häromdagen när vi var på vår roadtrip - ”när jag kommer hem ska jag gå och lyfta upp medaljen och faktiskt njuta, tänka att jag varit med och tagit denna medalj”. För helt ärligt, så har jag inte helt känt än. Men nu, 4 månader senare, sträcker jag lite extra på mig när jag tänker på den där sista OS-medaljen jag fick ta.

Och speciellt här nu, på flyget hem Peking. För här satt jag för tre och en halv månad sedan med vetskapen om att just den medaljen var min sista, att världscupen i Falun skulle bli min sista världscuptävling och jag kunde inte berätta det för NÅGON! Jag hade så många tankar som snurrade, och för mina lagkamrater höll jag god min. För familjen. Ja, för alla. Utom Emil. Och jag berättade det faktiskt för tre av ledarna på mellanlandningen från Seoul mot Peking, och det var och är enda gången som jag gråtit. Jag är inte den som gråter så lätt, men jag var nog så trött och stressad och utmattad att jag inte helt var vid mina sinnens fulla bruk. Jag skyller i alla fall på det. Det var en sådan lättnad att få berätta det för någon, speciellt när jag inte hade Emil med mig, utan bara på telefon, i en annan tidszon. 

När jag kom hem åkte jag till familjen i Orsa och berättade för dem och sedan tog vi en efter en. För Emil bestämde ju sig också under den här tiden att han också skulle sluta, så när jag väl var hemma var vi i alla fall två om det. Och det var väldigt, väldigt skönt.

… och inte en endaste gång har jag ångrat mitt beslut! För jag kände verkligen att jag gjorde allt jag kunde och mäktade med för att bli den bästa versionen av mig själv i fjol och jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Energin och glöden inom mig att fortsätta driva mig själv till att utvecklas brinner inte lika starkt och då kommer jag aldrig att bli bättre. Och då kände jag att nej, jag är klar. Jag ska ta mig an nya utmaningar i livet istället! Och livet har ju så mycket mer att erbjuda. Som en resa till Inre Mongoliet så här över midsommarhelgen så man missade den största högtiden av dem alla om man är från Dalarna… Haha!

Puss å hej,

Anna

3 kommentarer på “Peking – Köpenhamn. En flashback.

Varför tränar ni så mycket?

Varför tränar ni så mycket? Ni har ju slutat!

Det är nog det vanligaste påståendet vi fått sedan vi la landslagsdräkten på hyllan. För oss är det just det - landslagsdräkten och ett liv bestående av äta, träna, sova - helt enkelt optimera minsta lilla detalj, som är lagt på hyllan. Det aktiva livet bestående av träning, emellanåt mycket träning, det fortsätter. För det är något vi mår bra av. Sen är vi ju lite ”skadade” efter alla år av över 800h träning per år. 800h plus styrka, rörlighet och allt annat som tillkommer. De åttahundra timmarna var enbart konditionsträning. En klocka stoppad om man stannade till längre än någon minut under passen.

Idag ser kriterierna helt annorlunda ut. Jag kommer nog aldrig mer träna så mycket igen. Man vet ju aldrig, men jag ser det som ytterst osannolikt. Däremot vet jag att jag vill fortsätta tävla, på ett eller annat sätt. Jag har gjort någon löptävling i vår och är nu påväg till Kina för en sprinttävling. Nästa vecka ska jag springa St Olavstafetten tillsammans med Trångsvikens damlag. Jag har tänkt spring något fjällmaraton, kanske Lidingöloppet och till hösten hägrar en riktig mara. Och jag gillar inte att göra något som jag inte har förberett mig inför. Men jag förbereder mig inte som jag gjorde som elitaktiv. Jag försakar inte mitt välmående, min familj eller mina vänner. Livet kommer först, träning och tävling sen, även om mitt liv fortfarande är väldigt starkt sammanlänkat med träning och tävling. Fortfarande är den bästa kvalitetstiden tillsammans med Emil när vi får springa, cykla eller åka en längre skidtur.

Största skillnaden mot för ett år sedan är rent praktiskt att jag väldigt sällan kör dubbla konditionspass. Ibland kör jag styrka på morgonen och ett längre distanspass eller intervaller på eftermiddagen/kvällen. Varje dag planeras inte utifrån träningen, utan träningen planeras in utifrån livet. Ofta kör jag ett kort pass före frukost och de längre passen blir på eftermiddagen eller kvällen. Jag tränar helt andra tiden än förr, då var det standard att sticka ut kl 8.30-9 och sedan igen någon gång mellan 15.30-16.30. Nu kan det blir när som på dagen. Och det är en väldig frihet! Något jag har saknat de sista åren.

Att vara längdskidåkare på elitnivå är väldigt mycket frihet. Frihet under eget ansvar. Jag och Emil har alltid levt väldigt fritt, så klart har det underlättats av att vi båda har varit aktiva. Ingen av oss har varit bunden till arbetstider eller att man måste vara på ett specifikt ställe, förutom läger och tävlingar. Och det har gjort att vi har kunnat rest iväg och tränat lite här och där i världen, att vi kunde bo i Davos under perioder mellan 2011 och 2015. Allt sånt hade varit mycket svårare om en av oss levt ett ”vanligt liv”. Och jag är så tacksam över att vi har fått gjort denna resa tillsammans, att vi kunnat levt sida vid sida som själviska elitskidåkare.

Men samtidigt är det egentligen aldrig ledigt. Man är skidåkare 24/7, året om. Aldrig för en sekund släppte vi tanken på att vi borde dittan eller dattan. Det kunde gälla vilan, träningen, maten, sömnen… Allt som hade med vår satsning att göra.

Och det är just det som är den största skillnaden nu. Vi är helt f r i a. Vi har ingen träningsplanering att följa varje dag. Inga läger att förhålla oss till. Ingen säsong som hägrar i november som gör att man vill utveckla allt och inget på samma gång, göra allt bättre. Utveckla sina svagheter OCH styrkor. Inget sådant. Mer än att ta tillvara på tiden som är nu. Och ta hand om våra kroppar och knoppar på ett sätt som gör att kroppen och knoppen mår bra. Elitidrott är inte hälsosamt, vare sig fysiskt eller mentalt. Men frukterna man får skörda från all tid man lägger ner, resan man får göra, gör det så värt det. Värt alla pass man önskar slippa, alla pass när man flyger fram, alla resor, alla hotellnätter, alla frustrerande sjukdagar och ofrivilliga vilodagar, alla dåliga tävlingar, alla bra tävlingar. Allt är värt det.

Sen plötsligt en dag känner man att nej, det är inte värt det längre. Och så var det i alla fall för mig. Men att sluta träna och tävla, har aldrig varit ett alternativ. Jag vill bara få göra det på mina egna premisser. Utan prestationskraven. Eller det är kanske att ljuga, för åker nummerlappen på vill jag ju prestera, men jag lever inte för att prestera. Det är nog det som är skillnaden.

Så vi kommer fortsätta träna. Fortsätta tävla. Fortsätta leva relativt fritt. Resa. Upptäcka. Åka på äventyr. Se världen. Få dagar hemma. Få dagar på andra ställen. Träffa familjen. Vara en del av familjens stora händelser. Ta ett glas vin med vänner på helgen under vinterhalvåret. Åka på semester i oktober. Alltid med löparskorna nedpackade. För det är så vi vill leva just nu.

Hur vårt liv ser ut om ett år eller fem eller tio har jag verkligen ingen aning om. Vi lever här och nu och försöker anpassa oss till det nya livet. Lite pö om pö. Och det är makalöst jäkla spännande! Varje dag är en ny dag med nya möjligheter och nya utmaningar. Att hinna med allt vi vill är vårt  största dilemma just nu. 😍

So long från Arlanda,

Anna

Psst... Jag tror inte den sista raden i detta ämne är skrivet än, känner att jag bara nuddade vid det men nu måste jag hoppa på planet! Ciao!

2 kommentarer på “Varför tränar ni så mycket?