Close

New York

Maten i New York.

Inför en mara lär man ju ladda upp. Det är ju rätt självklart. Men många av våra semestrar handlar faktiskt om att äta, så New York vistelsen blev ju dubbelt härligt. Dels att vi kunde typ äta obegränsat och sen att man faktiskt njöt än mer av maten därför att vi var så jäkla hungriga.

Godaste nudlarna åt vi i Chelsea Market. Starkt satan, men oh så gott. Har aldrig ätit nudlar som varit så goda. Blev till och med så att vi åt där både på fredagen och måndagen.

Kaffet tog vi icke så förvånande på Joe&Jucie eller Starbucks, men hittade en bra kaffe och muffins på detta ställe. Alltid lika lycklig när man hittar något gott att ta till kaffet. Sen tog vi en god kaffe inne i Chelsea Market på Amy´s Bread.

Inför maran sprang vi ned på Whole Foods Market och hittade ALLT möjlig gott, bland annat sjukt good bagels. Så gott! Har typ aldrig ätit en bagel förut. Dessutom köpte vi med oss middagen inför maran. Kanske inte så gott kallt som det såg ut när vi plockade på oss maten...

Sen hade ju Jonas Björkman bokat bord åt oss på Red Rooster, Marcus Samuelssons coola hak i Harlem. Vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men det var en upplevelse utöver det vanliga. Musik, hög ljudvolym, god mat och bara underbar atmosfär. Wow-faktorn vare hög!

Frukosten åt vi på hotellet varje dag. Rätt pricey, men att få börja varje dag med havregrynsgröt, färska bär, granola och en god kaffe var guld värt när man är där för att springa en mara. Hade gärna gått ut och provat några andra ställen men det blev som aldrig tid för det.

Vi provade även ett franskt ställe på lördagen där vi mötte upp våra amerikanska vänner Kikkan Randall, Liz Stephen och Noah Hoffman men det var liiiite väl små portioner för att ladda upp inför en mara, så det slutade med att vi gick till närmaste FIKA och köpte en havregrynsgröt! Haha!

Efter loppet åt vi pizza på det här stället, precis vid Time Square så vi måste haft världens tur att vi fick bord direkt. Så makalöst gott!! Och ett säkert kort är alltid Eataly... Pizza, pasta och annat gott!

... och då kändes som om vi bara snuddade lite vid ytan av allt som finns att äta i New York! Har ni ätit på något drömmigt bra ställe i New York som ni kan tipsa oss?

So long,

Anna

0 kommentarer på “Maten i New York.

Det där med att njuta…

När vi bestämde oss för att springa New York Marathon var vi väldigt tydliga med att det hela handlade om att njuta. Att försöka förstå grejen med maraton, varför det lockar så många att gång på gång springa 42 kilometer. Vi sa att vi ville njuta av både första och sista kilometern och kunna springa en mil helgen efter igen.

Och med facit i hand lyckades vi med vår målsättning. Vi njöt verkligen av hela upplevelsen, vi  kunde uppskatta stämningen ut med banan och ta in stödet från publiken som stod i princip över allt. Och trots att Emils ben strejkade lite sista biten tror jag faktiskt att han hade njöt lika mycket som jag sista kilometrarna utmed och genom Central Park. Både för att utmaningen snart var avklarad (himmel vad jag längtade efter att korsa mållinjen!) men också för den fantastiska atmosfären. Det var var verkligen som en grand finale på hela upplevelsen! Och från kilometer ett förstod vi varför alla pratat så gott om detta maraton. Världens största. Det är m a k a l ö s t och bör upplevas på plats för att verkligen förstå hur häftigt det är!

Vi ville på något sätt bevisa både för oss själva men också för andra att utmaningar inte alltid ska handla om resultat eller för den delen prestationer heller, utan mer upplevelser. Att allt inte behöver vara bäst eller värst eller tuffast utan faktiskt också härligt. Roligt! Inspirerande. Motiverande. Triggande!

För egen del inser jag att jag gillar utmaningar. Så är det bara. Det ska vara ett visst mått av oro "kommer jag klara det här" för att det ska vara triggande men också roligt! Men resultathetsen är jag färdig med. Prestation, ja visst. Eller utmaning i form av att se om jag kan utveckla mig själv. Det är tillräckligt. Och sen tycker jag utmaningar blir roligare om jag får göra någon slags plan för att klara av den. Sätta ett mål och göra strategier. Ofta är ju själva resan mot målet än häftigare än själva målavgörandet. Ungefär som det där säg-et:

Det är inte målet i sig som är det viktiga - utan resan mot målet!

Och det håller jag verkligen med om. Förberedelser, att få försöka utveckla sig, det är så himla motiverande och inspirerande. Och det finns ju inget som ger en så bra självförtroende som en bra förberedelse. Så oavsett vilket mål man har, oavsett varför man gör det, så gör en förberedelse som ger dig lite trygghet. Som motiverar dig att fortsätta även när målet är slutfört...

... som gör att du vill fortsätta när utmaningen är avklarad! Så känner ju både jag och Emil efter söndagens lopp. Nu har vi provat springa ett maraton. Samlat på oss erfarenheter. Nu får vi fundera på nya utmaningar, men löpningen kommer ju även fortsättningsvis vara en del av vår träning. Och jag vet med säkerhet att både ett och tre pass av de som Anders Szalkai föreslog som förberedelse inför maran kommer få haka på vidare in mot vintern. Dels för att jag gärna vill bli en bättre löpare men också för att den typen av träning är lite annorlunda från det vi kört förr. Helt enkelt lite ny inspiration och den vill jag utnyttja lite.

Så ja, vi njöt. Fick lite blodad tand och är himla tacksamma att vi fick uppleva New York Marathon i sin absolut vackraste form!

So long,

Anna

En kommentar på “Det där med att njuta…

After Run.

Vi gjorde inte många knop efter målgång igår. Spelade in det sista inför sista avsnittet av Sverige Springer och en pod och sen fastnade vi på rummet till Andreas och Anneli som är folket bakom både programmet och podden. Så när de frågade om vi ville haka på dem och kidsen på middag sa vi ja men med två krav - kortast möjliga avstånd OCH pizza!

Sagt och gjort. Klädde på oss och traskade bort till närmaste italienare och det visade sig vara en full pott! Vilka goda pizzor! Jag åt en med svamp och getost och Emil en med kyckling och BBQ-sås. Och så klart ett glas vin för mig och en öl för Emil för att fira dagens bravader. Men jag kan ärligt säga att pizzan innebar mer firande-känsla än ölen för himmel vad hungrig jag var!

Sen traskade vi förbi närmaste kiosk, köpte chips, godis, choklad och vatten och traskade hem. La oss i sängen och reste oss enbart för att borsta tänderna vid tio och somnade rätt ovaggade om man säger så! Men med det BREDASTE smilet och lyckokänsla i kroppen som knappt går att beskriva! 😍

Nu ska vi käka frulle å njuta av en sista heldag i The Big Apple!

So long,

Anna

Byxor / Kappa / Tröja / Mössa

0 kommentarer på “After Run.

We made it! Woohoo!

Vilken känsla det var att få korsa mållinjen i Central Park idag! Nästintill obeskrivligt mäktig.

Jag tror på ett sätt att vi nog fortfarande inte riktigt förstått vad vi fått vara med om idag, intrycken är så många att vi liksom inte hunnit sortera dem alla. För det första är vi ju rätt möra. Mina lår känns precis som om jag kört en kilometer borsow-hopp (ja, jag har gjort det... på nollningen i augusti 2002, så jag vet exakt hur det känns), att försöka sätta sig på toaletten är en pina. Värre än att springa maran, men pinan är i alla fall kortvarig. Och Emils kramp som började komma där vid 37 kilometer gör att han har tagit sill walk till en ny nivå. Och en blodblåsa på mellantån gör att tån dunkar så där härligt. Och sen är man ju bara allmänt mör efter att har varit ute och sprungit största delen dagen.

Så det är som svårt att förstå vad vi fått vara med om! Höga på endorfiner, lyckliga över att ha fixat det och så där underbart slö som man bara blir efter ett race. Himmel vad jag saknat det! Att få den här härliga after-race-känslan i kroppen. 😍 Å sen att få ha gjort det tillsammans. Himmel vad MÄKTIGT!

Men för att ta det från början. Som vi njutit idag. Från att vi vaknade i morse tills nu. Hela dagen har varit magisk. Arrangemanget så klart, men också vädret. En sån där underbar höstdag som man i sin fantasi tänker att varje höstdag är (vilket ju är total lögn då de flesta höstdagar är mörka, blöta och blåsiga..), men idag var det m a g i. Klar hög luft, strålande sol, alla vackra höstfärger.

Hoppade på bussen vid fem i morse, åkte till starten. Var på startområdet först av alla. Inga köer, vi kom in genom säkerhetskontrollen i ett huj och hittade ett ställe att göra till vår camp direkt. Gick runt i vår startfålla och tog en te och kaffe, pratade, stretchade, vilade, tittade på folk och sprang på toa. Så fick vi de nästan 4 timmarna att gå i ett huj. Men helt utan stress. Sen letade vi oss in till startfållan, klädde av oss våra kläder som vi lämnade till återvinning och njöt av att lyssna på Frank Sinatras New York (alltså fatta den KÄNSLAN!) och insupa atmosfären av alla tusentals människor som väntar på att startsignalen ska gå. Få höra den amerikanska nationalsången och sedan - PANG! - gick starten! Kvar stod vi. Lite för långt bak för att vara med direkt när skottet gick av, men det gjorde också att vi kom in i loppet på ett bra sätt.

Ni kan ju bara ana hur förvånade vi blev när vi insåg att möjligheterna till en fysisk uppvärmning var nästintill omöjlig, så vi var tacksamma att vi fick jogga igång oss i början upp över bron. Vi hörde ju också att just den första bron var det parti med mest stigning och hade blivit rejält varnade att inte vara för optimistiska i början. Så vi tog det piano. Men redan efter 5 km var vi nere på det snittempot som vi ville hålla - 4.30 min / km.

Och vi hade det så härligt! Sprang och småpratade, tittade på hus, på människor och påminde varandra om att verkligen njuta och titta på allt. Lyssnade av varandra hur det gick. Och njöt av att ha varandras sällskap.

Vid 10 kilometer tog vi den första gelen. Och vid 15km gjorde vi ett supersnabbt stopp på en bajamaja. Just som vi kommit in i tempot på gruppen som höll 3.10h tempo. Så de kommande kilometrarna ökade vi lite för att återigen ansluta till den gruppen och redan efter ca 2km var vi ikapp. Kom lite i otajming vid drickastoppen, så löpningen blev lite ryckig periodvis. Men strax efter 20km (tror jag det var) insåg vi att vi nog var fräschare än att ligga kvar bakom den gruppen, så vi gick om och hittade vårt eget tempo. Vid ca 23-24 kilometer kom den andra rejäla bron och där började mina framsidor göra sig rejält påminda. Även denna bro var gjord av betong och jag kände att det tog hårt på benen. Sa lite fint till Emil "ta det lugnt ned från bron så det inte krampar någonstans...". Egentligen var det ju en påminnelse till mig själv att inte bli för ivrig utför. Vid 26 km fick vi påfyllning av våra gels (hade då tagit en vid 20km också). Och då hade jag en liten svacka, muskulärt. Men kom ganska snart in i tempot igen och vid 30km tog jag ännu en gel.

Fram tills dess hade det verkligen känts som om vi var jämna. Emil hade känts lite piggare än mig mellan typ 20-30km. Tempot var bra för oss båda!

När vi hade sprungit 32 kilometer började jag inse att vi nog skulle klara det här och det var en himla lättnad. Även om jag verkligen inte vågade ta ut något i förskott. Vid 37 km tog jag den sista gelen. Samtidigt började vi närma oss Central Park och efter att ha sprungit genom Bronx (breda gator, mindre med folk, tråkiga hus) var det en lättnad - lite skugga på vägen, fullt av hejande människor och målet närmade sig! Så härligt! Även mina ben var möra vid det här laget, men jag kände mig ganska säker på att klara det och jag såg på klockan att vi nog skulle klara att springa in kring 3.10h (!). En häftig känsla!

Ut på gatan ut med botten på Central Park började jag känna riktig "segervittring" (dvs. vi-kommer-klara-det-känsla) och vi ser rondellen där vi ska svänga in i Central Park igen. Och vi anar målet, hör jublet, ser skyltarna som räknar nedåt. 200m - 100m - MÅL!! Vi klarade det! 🤩 Tillsammans!

Vi hade hört så mycket innan detta lopp - alla, och då menar vi ALLA, vi pratat med om detta lopp har varit lyriska. Och vi fattar nu varför. Stämningen utmed banan är som att vi är med i en karneval! Det är hejarop, pepp och skyltar och gud vet vad. Helt makalöst häftigt!

Så ja, vi blev hooked idag. Hooked på stämningen, endorfinerna och människorna här i New York. Ska man göra EN mara, så ska man göra denna. Och det säger jag utan att ens ha sprungit någon annan. Men jag kan inte tänka mig att det finns någon mara som slår denna i stämning och atmosfär. Det kan det inte finnas!

Nu ska vi njuta av våra sista 48h här i The Big Apple även om jag är tveksam på om jag kommer få ut Emil från hotellrummet i morgon... Hans lår är i en annan värld just nu. Och jag ska inte vara alltför kaxig, för mina har fått sin dos de med. Men det är det så lätt värt, för JÄKLAR VAD VI HAR NJUTIT idag! 😍

Tusen tack för all pepp innan, under och efter. Så himla roligt att så många följt oss på det här äventyret. Vad kommer härnäst tror ni?!

So long,

Anna

Psst. Glöm inte att titta på sista avsnittet av Sverige Springer nästa lördag där ni får följa oss på dagens adventure!

4 kommentarer på “We made it! Woohoo!

When in New York.

Inlägget innehåller ad-links.

New York har bjudit på uppemot 20 grader varmt och min packning med mössa, sjal och ullkappa har känts mer än överflödig. Men att klaga på att få gå med bara ben, det gör man bara inte!

Njöt av att få lufta benen och traska på för arr upptäcka nya delar av staden. I varje gatuhörn. Och dessutom är det något med den här staden att jag med jämna mellanrum blir helt förvirrad åt vilket håll vi ska. Och vanligtvis har jag VERKLIGEN koll!

Underbart att vara här är dock ett som är säkert. Även om allt har en liten (kanske inte alltid så liten...) gloria av nervositet och anspänning! 😍

So long!

Anna

Alla kläder från Tintinstyle.se

Kjol / stickad tröja / tröja med påfågelarm / sneakers / Rosa sneakers från Adidas.

0 kommentarer på “When in New York.

Excited. And terrified!

... var vad jag svarade när tjejen i kassan på maraton-expot frågade hur det kändes inför maratonpremiären. För exakt så är det som det känns!

Excited. And terrified!

Samtidigt som jag längtar så det pirrar i magen så är jag skräckslagen inför utmaningen. Längden på distansen. Tempot vi ska hålla. Underlaget. Energinivåerna. Allt är så nytt och det skrämmer ju så klar. Men ändå är den övervägande känslan ren och skär glädje inför utmaningen som startar om exakt 24 (!) timmar.

I morse var vi ute och joggade tillsammans med SpringTime gänget, körde några stegringslopp och kikade på banans sista 3km... Hann även med att spana in The Pond (Jackie Kennedys var det visst va?) och se alla andra laddade löpare!

Idag ska jag hålla nere antalet steg (wish me luck i en stad som New York..) och äta ofta men lite mindre portioner. Dricka juice, äta bars och torkad frukt utöver måltiderna.

Och vi ska också träffa KIKKAN! Som jag längtat att få träffa henne igen! Och även Liz och några andra ur det amerikanska laget. Så dagen kommer nog gå (skrämmande) fort!

Nu - ta sikte mot Time Square för lite inspelning av Sverige Springer (missa inte dagens avsnitt kl 17.30 på sjuan eller titta direkt via Tv4-play) och sen lunch med amerikanskorna, inhandling av morgondagens frukost (GRÖT!) och drömmen vore att hitta ett massagestols... Men vi är nog inte ensamma om den drömma just denna helg i New York!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Excited. And terrified!