Close

löpning

Det där med att njuta…

När vi bestämde oss för att springa New York Marathon var vi väldigt tydliga med att det hela handlade om att njuta. Att försöka förstå grejen med maraton, varför det lockar så många att gång på gång springa 42 kilometer. Vi sa att vi ville njuta av både första och sista kilometern och kunna springa en mil helgen efter igen.

Och med facit i hand lyckades vi med vår målsättning. Vi njöt verkligen av hela upplevelsen, vi  kunde uppskatta stämningen ut med banan och ta in stödet från publiken som stod i princip över allt. Och trots att Emils ben strejkade lite sista biten tror jag faktiskt att han hade njöt lika mycket som jag sista kilometrarna utmed och genom Central Park. Både för att utmaningen snart var avklarad (himmel vad jag längtade efter att korsa mållinjen!) men också för den fantastiska atmosfären. Det var var verkligen som en grand finale på hela upplevelsen! Och från kilometer ett förstod vi varför alla pratat så gott om detta maraton. Världens största. Det är m a k a l ö s t och bör upplevas på plats för att verkligen förstå hur häftigt det är!

Vi ville på något sätt bevisa både för oss själva men också för andra att utmaningar inte alltid ska handla om resultat eller för den delen prestationer heller, utan mer upplevelser. Att allt inte behöver vara bäst eller värst eller tuffast utan faktiskt också härligt. Roligt! Inspirerande. Motiverande. Triggande!

För egen del inser jag att jag gillar utmaningar. Så är det bara. Det ska vara ett visst mått av oro "kommer jag klara det här" för att det ska vara triggande men också roligt! Men resultathetsen är jag färdig med. Prestation, ja visst. Eller utmaning i form av att se om jag kan utveckla mig själv. Det är tillräckligt. Och sen tycker jag utmaningar blir roligare om jag får göra någon slags plan för att klara av den. Sätta ett mål och göra strategier. Ofta är ju själva resan mot målet än häftigare än själva målavgörandet. Ungefär som det där säg-et:

Det är inte målet i sig som är det viktiga - utan resan mot målet!

Och det håller jag verkligen med om. Förberedelser, att få försöka utveckla sig, det är så himla motiverande och inspirerande. Och det finns ju inget som ger en så bra självförtroende som en bra förberedelse. Så oavsett vilket mål man har, oavsett varför man gör det, så gör en förberedelse som ger dig lite trygghet. Som motiverar dig att fortsätta även när målet är slutfört...

... som gör att du vill fortsätta när utmaningen är avklarad! Så känner ju både jag och Emil efter söndagens lopp. Nu har vi provat springa ett maraton. Samlat på oss erfarenheter. Nu får vi fundera på nya utmaningar, men löpningen kommer ju även fortsättningsvis vara en del av vår träning. Och jag vet med säkerhet att både ett och tre pass av de som Anders Szalkai föreslog som förberedelse inför maran kommer få haka på vidare in mot vintern. Dels för att jag gärna vill bli en bättre löpare men också för att den typen av träning är lite annorlunda från det vi kört förr. Helt enkelt lite ny inspiration och den vill jag utnyttja lite.

Så ja, vi njöt. Fick lite blodad tand och är himla tacksamma att vi fick uppleva New York Marathon i sin absolut vackraste form!

So long,

Anna

En kommentar på “Det där med att njuta…

We made it! Woohoo!

Vilken känsla det var att få korsa mållinjen i Central Park idag! Nästintill obeskrivligt mäktig.

Jag tror på ett sätt att vi nog fortfarande inte riktigt förstått vad vi fått vara med om idag, intrycken är så många att vi liksom inte hunnit sortera dem alla. För det första är vi ju rätt möra. Mina lår känns precis som om jag kört en kilometer borsow-hopp (ja, jag har gjort det... på nollningen i augusti 2002, så jag vet exakt hur det känns), att försöka sätta sig på toaletten är en pina. Värre än att springa maran, men pinan är i alla fall kortvarig. Och Emils kramp som började komma där vid 37 kilometer gör att han har tagit sill walk till en ny nivå. Och en blodblåsa på mellantån gör att tån dunkar så där härligt. Och sen är man ju bara allmänt mör efter att har varit ute och sprungit största delen dagen.

Så det är som svårt att förstå vad vi fått vara med om! Höga på endorfiner, lyckliga över att ha fixat det och så där underbart slö som man bara blir efter ett race. Himmel vad jag saknat det! Att få den här härliga after-race-känslan i kroppen. 😍 Å sen att få ha gjort det tillsammans. Himmel vad MÄKTIGT!

Men för att ta det från början. Som vi njutit idag. Från att vi vaknade i morse tills nu. Hela dagen har varit magisk. Arrangemanget så klart, men också vädret. En sån där underbar höstdag som man i sin fantasi tänker att varje höstdag är (vilket ju är total lögn då de flesta höstdagar är mörka, blöta och blåsiga..), men idag var det m a g i. Klar hög luft, strålande sol, alla vackra höstfärger.

Hoppade på bussen vid fem i morse, åkte till starten. Var på startområdet först av alla. Inga köer, vi kom in genom säkerhetskontrollen i ett huj och hittade ett ställe att göra till vår camp direkt. Gick runt i vår startfålla och tog en te och kaffe, pratade, stretchade, vilade, tittade på folk och sprang på toa. Så fick vi de nästan 4 timmarna att gå i ett huj. Men helt utan stress. Sen letade vi oss in till startfållan, klädde av oss våra kläder som vi lämnade till återvinning och njöt av att lyssna på Frank Sinatras New York (alltså fatta den KÄNSLAN!) och insupa atmosfären av alla tusentals människor som väntar på att startsignalen ska gå. Få höra den amerikanska nationalsången och sedan - PANG! - gick starten! Kvar stod vi. Lite för långt bak för att vara med direkt när skottet gick av, men det gjorde också att vi kom in i loppet på ett bra sätt.

Ni kan ju bara ana hur förvånade vi blev när vi insåg att möjligheterna till en fysisk uppvärmning var nästintill omöjlig, så vi var tacksamma att vi fick jogga igång oss i början upp över bron. Vi hörde ju också att just den första bron var det parti med mest stigning och hade blivit rejält varnade att inte vara för optimistiska i början. Så vi tog det piano. Men redan efter 5 km var vi nere på det snittempot som vi ville hålla - 4.30 min / km.

Och vi hade det så härligt! Sprang och småpratade, tittade på hus, på människor och påminde varandra om att verkligen njuta och titta på allt. Lyssnade av varandra hur det gick. Och njöt av att ha varandras sällskap.

Vid 10 kilometer tog vi den första gelen. Och vid 15km gjorde vi ett supersnabbt stopp på en bajamaja. Just som vi kommit in i tempot på gruppen som höll 3.10h tempo. Så de kommande kilometrarna ökade vi lite för att återigen ansluta till den gruppen och redan efter ca 2km var vi ikapp. Kom lite i otajming vid drickastoppen, så löpningen blev lite ryckig periodvis. Men strax efter 20km (tror jag det var) insåg vi att vi nog var fräschare än att ligga kvar bakom den gruppen, så vi gick om och hittade vårt eget tempo. Vid ca 23-24 kilometer kom den andra rejäla bron och där började mina framsidor göra sig rejält påminda. Även denna bro var gjord av betong och jag kände att det tog hårt på benen. Sa lite fint till Emil "ta det lugnt ned från bron så det inte krampar någonstans...". Egentligen var det ju en påminnelse till mig själv att inte bli för ivrig utför. Vid 26 km fick vi påfyllning av våra gels (hade då tagit en vid 20km också). Och då hade jag en liten svacka, muskulärt. Men kom ganska snart in i tempot igen och vid 30km tog jag ännu en gel.

Fram tills dess hade det verkligen känts som om vi var jämna. Emil hade känts lite piggare än mig mellan typ 20-30km. Tempot var bra för oss båda!

När vi hade sprungit 32 kilometer började jag inse att vi nog skulle klara det här och det var en himla lättnad. Även om jag verkligen inte vågade ta ut något i förskott. Vid 37 km tog jag den sista gelen. Samtidigt började vi närma oss Central Park och efter att ha sprungit genom Bronx (breda gator, mindre med folk, tråkiga hus) var det en lättnad - lite skugga på vägen, fullt av hejande människor och målet närmade sig! Så härligt! Även mina ben var möra vid det här laget, men jag kände mig ganska säker på att klara det och jag såg på klockan att vi nog skulle klara att springa in kring 3.10h (!). En häftig känsla!

Ut på gatan ut med botten på Central Park började jag känna riktig "segervittring" (dvs. vi-kommer-klara-det-känsla) och vi ser rondellen där vi ska svänga in i Central Park igen. Och vi anar målet, hör jublet, ser skyltarna som räknar nedåt. 200m - 100m - MÅL!! Vi klarade det! 🤩 Tillsammans!

Vi hade hört så mycket innan detta lopp - alla, och då menar vi ALLA, vi pratat med om detta lopp har varit lyriska. Och vi fattar nu varför. Stämningen utmed banan är som att vi är med i en karneval! Det är hejarop, pepp och skyltar och gud vet vad. Helt makalöst häftigt!

Så ja, vi blev hooked idag. Hooked på stämningen, endorfinerna och människorna här i New York. Ska man göra EN mara, så ska man göra denna. Och det säger jag utan att ens ha sprungit någon annan. Men jag kan inte tänka mig att det finns någon mara som slår denna i stämning och atmosfär. Det kan det inte finnas!

Nu ska vi njuta av våra sista 48h här i The Big Apple även om jag är tveksam på om jag kommer få ut Emil från hotellrummet i morgon... Hans lår är i en annan värld just nu. Och jag ska inte vara alltför kaxig, för mina har fått sin dos de med. Men det är det så lätt värt, för JÄKLAR VAD VI HAR NJUTIT idag! 😍

Tusen tack för all pepp innan, under och efter. Så himla roligt att så många följt oss på det här äventyret. Vad kommer härnäst tror ni?!

So long,

Anna

Psst. Glöm inte att titta på sista avsnittet av Sverige Springer nästa lördag där ni får följa oss på dagens adventure!

4 kommentarer på “We made it! Woohoo!

Excited. And terrified!

... var vad jag svarade när tjejen i kassan på maraton-expot frågade hur det kändes inför maratonpremiären. För exakt så är det som det känns!

Excited. And terrified!

Samtidigt som jag längtar så det pirrar i magen så är jag skräckslagen inför utmaningen. Längden på distansen. Tempot vi ska hålla. Underlaget. Energinivåerna. Allt är så nytt och det skrämmer ju så klar. Men ändå är den övervägande känslan ren och skär glädje inför utmaningen som startar om exakt 24 (!) timmar.

I morse var vi ute och joggade tillsammans med SpringTime gänget, körde några stegringslopp och kikade på banans sista 3km... Hann även med att spana in The Pond (Jackie Kennedys var det visst va?) och se alla andra laddade löpare!

Idag ska jag hålla nere antalet steg (wish me luck i en stad som New York..) och äta ofta men lite mindre portioner. Dricka juice, äta bars och torkad frukt utöver måltiderna.

Och vi ska också träffa KIKKAN! Som jag längtat att få träffa henne igen! Och även Liz och några andra ur det amerikanska laget. Så dagen kommer nog gå (skrämmande) fort!

Nu - ta sikte mot Time Square för lite inspelning av Sverige Springer (missa inte dagens avsnitt kl 17.30 på sjuan eller titta direkt via Tv4-play) och sen lunch med amerikanskorna, inhandling av morgondagens frukost (GRÖT!) och drömmen vore att hitta ett massagestols... Men vi är nog inte ensamma om den drömma just denna helg i New York!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Excited. And terrified!

Sista intervallpasset…

Vaknade och snön vräkte ned. Redan igår när jag var ut och sprang var det delvis snö och is på vägen, men idag var det täckt. Och jag som hade tänkt köra mitt sista fartpass inför maratonpremiären på söndag. Risken för att halka var ju rätt stor och jag hade på något sått glömt bort (hur man nu kan göra det) att jag ju faktiskt har ett kombinerar rullskidor-och-löpband hemma. I bottenvåningen!

Så jag ställde bara in mina hastigheter och körde. Dessutom fick jag sällskap på bandet. Av Emil. I och med att bandet är så brett (för rullskidåkningen) kan man med lätthet springa två i bredd (eller typ efter varandra), så vi körde de första längre intervallerna ihop. Men de sista kortare varianterna, när tempot var än högre, körde vi varannan. Smidigt värre!

Standardfrågan just nu är väl hur formen är eller hur fort vi ska springa. Svaret på båda är - ingen aning! Eller alltså kroppen är rätt fräsch, men hur fräsch kommer den vara efter 30km? Ingen aning! Hur fort kommer vi springa? Drömmen vore att snitta på ca 4.30-4.45 min/km, men vi lär ju märka hur det går med den saken!

Dagens pass var 3 x 5 min med tempot 4.30 - 4.00 - 4.30 och sedan 5 x 1 min i tempo 3.45min/km. Snabbt och smidigt avklarat och skönt att få sträcka ut i bra löpsteg!

Nu ska jag hem och njuta av näst sista kvällen hemma. Idag har jag hängt på butiken och försökt jobba lite, tagit behandling och donat med sånt som måste kirras när man är hemma några få dagar. Livet liksom!

So long,

Anna

 

2 kommentarer på “Sista intervallpasset…

17 dagar kvar!

Om 17 dagar kommer vi att stå på startlinjen för New York Maraton. Hur spännande är inte det?! Har aldrig tidigare sprungit längre än 28km på tävling men sprang ett 35km pass härom veckan. Hela det här projektet är ju tillsammans med Sverige Springer och SpringTime så tack vare det har vi fått förmånen att få lite maraton-tränings-tips av Anders Szalkai. Så sedan september har vi haft några prioriterade pass per vecka som vi lagt in i den övriga träningen vi gör för att hålla oss i form. Vad nu det är?

Ska skriva mer om hur vi tränar rent allmänt i ett annat inlägg, vi gör ju en hel del, men just nu kör vi all-in på maran. Samtidigt som vi inte bara kan löpträna, det håller vi ju inte för!

Men att få lite tips inför maraton har varit väldigt skoj! Det har varit en hel del pass och fokus som jag aldrig tidigare har kört. Långpass och intervaller och teknik. Väldigt roligt! Men att få till alla pass när vi är här på Malta och spelar in Superstars är inte helt lätt. Jag har verkligen fått tänka till vilka pass vi ska köra, eller rättare sagt prioritera. Men att göra pass inför något som är så nära förestående är väldigt motiverande.

Igår gjorde jag sista långpasset. 18 dagar kvar till start. Skulle egentligen ha varit mellan 25-30km med 3 x 3km intervall mitt i passet. Jag stack ut med inställningen att 25km skulle räcka och att jag skulle hålla ett jämnt tempo där jag inte slet arslet av mig men ändå hade ett bra löpsteg och sedan skulle intervallerna vara i snabbare tempo än tänka tempot på maran. Men när jag sprungit 20km och sista intervallen var gjorde, ringde Emil mig och sa att jag fick rusa tillbaka för att hinna tillbaka för en inspelningsgrej. Så det blev bara knappt 22km, men jag fick ju i alla fall med mig mina fartökningar och ett rätt långt pass ändå. Känns faktiskt väldigt skönt att ha det gjort!

Vi har anmält oss att springa på 3.30h, det är ca 5 min/km. Och det kommer nog inte vara några problem, det skulle nog till och med kunna vara ganska bekvämt. Jag har en dröm att någon gång kunna springa på under 3h. Men i det läget är jag inte idag. Jag återhämtar mig fortfarande från min överträning och utmattning, så att pusha mig så går inte. Då finns risk att jag faller dit igen. Men att kunna springa på 4.30-4.45min/km kanske skulle funka. Vi får helt enkelt se! Oavsett - ska bli så himla spännande!

Nu ropar produktionen här - vi ska ut och spela in ett klipp...

So long,

Anna

0 kommentarer på “17 dagar kvar!

Det nya livet.

Dagarna här hemma rullar på rätt fort, vi försöker styra upp allt vi inte hunnit med under vintern, planera bröllop (❤️) och sen försöka få ett hum om vår framtid. Det är inte det lättaste, men det är spännande och utmanande och motiverande. Många tankar och många bollar i luften, emellanåt lite för många kanske, men samtidigt är det nog så vi måste börja.

Bröllops-mats-planering! 😍

Efterjobbetglada & en hel helg framför oss. Det ni, det är lyx!

Hittills har dagarna bestått av en hel del träning men också tid för möten och planering. Skillnaden är dock bara att träningen är inte prio 1. Jag behöver inte sova efter lunchen och jag behöver inte få i mig x antal kalorier för att fylla på, utan jag kan slarva lite och jag kan äta på lite andra tider än vanligtvis. Nog för att jag funkar bäst om jag får äta på exakta tider och får mina 8-9h sömn per natt, och så kommer det nog vara en tid framöver. Jag mår allra bäst om jag också får tid till minst ett pass träning per dag, men jag har inte lika höga krav på dem. Vissa dagar räcker det med styrka. Och jag kan sticka ut och springa i halvhårt tempo i en timme, och sen är jag klar. Hade det varit tidigare år i april hade jag nog känt mig stressad över att jag antingen gör för lite eller tränar för mycket, för april är ju månaden då vi brukar prioritera att återhämta oss lite. Nu gör jag lite det jag känner för. Och jag, för första gången i mitt liv, skiter i timmarna! Jag längtar dock efter att få sticka ut på en lång löptur, i ett par timmar, men mina ben är inte redo för det än och jag gör helst sådana pass i terrängen och där är det fortfarande snö.

TB till en av höstens sista löpturer!

I juni har jag tänkt att börja springa lite löptävlingar, så jag försöker sakta men säkert komma igång med löpningen. Kanske var jag lite ivrig de sista två dagarna, då jag idag har sån jäkla träningsvärk att jag nog inte ska springa på någon dag... Haha! Alltså inte den här vanliga träningsvärken, utan ni vet den där man får när man inte riktigt har orkat hålla steget i sista utförsbacken så man är lite söndersprungen. Sånt nybörjarfel alltså! Och typiskt mig. Brukar ju alltid få ont någonstans, oftast i fötterna (hälarna) när jag börjar springa på  våren, för jag är så ivrig. Så ska försöka learning by doing på ett bättre sätt i år. Ska vi säga så? Bra deal va? 😉

Anna Panna

 

3 kommentarer på “Det nya livet.

Tillbaka till löpsteget!

Idag fick jag äntligen köra första löpturen på min slinga ovanför huset. Den där slingan som jag kör mitt testlöp kontinuerligt under året, den jag sticker ut och springer ett par varv på om fantastin tryter och den jag kör mina korta spänstpass på. Så himla härligt att äntligen bara få sticka ut från huset!

Nog för att jag fick springa med mina icebugs och på vissa ställen var det bra med is och över ängarna fastnar leran och gör skorna tunga som betongklumpar. Men ändå!


Så här såg det ut på en av de sista rundorna jag tog innan vintern...

Och anledningen till att jag sprang ut idag var att Emil köpte en rulle till våra racercyklar, så jag ville ju prova den. Cyklade genom Central Park i lagom härligt tempo (himmel vad otränade cykelben jag har, de kändes blytunga direkt!!) men sen ville Emil att jag skulle köra live. Så han hittade någon slinga där det var några som körde. Och ganska direkt började jag knapra in på dem framför... Ja, ni hör ju själv. Det blev inte så behagligt tempo där heller. Fortare och fortare gick det och tillslut vaknade benen till och det började kännas lättare men då steg ju pulsen. Så efter dryga timmen på min fina Bianchi-cykel på rullen inne på gymmet kände jag att det nog var dags att springa ur benen.


Emil på hojen!

Så jag snörade på mig skorna och stack ut. Och slängde en och annan tanke till Lisa Nordén som JÄMT ska springa efter cykling.. Man känner sig inte direkt snabb då heller! Hua. Men jag kom dock sakta men säkert igång. Och njöt av att träna ute. Springa min slinga. Lyssna på pod i lurarna. Det är väl livet ändå...?😊

So long,

Anna 

2 kommentarer på “Tillbaka till löpsteget!