Close

livet

2019!

Så var det helt plötsligt ett nytt år. Känns som om jag sakta fasats in i att det faktiskt är 2019. Inte kastats in i det som jag gjort de senaste åren då jag varit på Tour de Ski eller inne i bubblan för att ladda inför ett mästerskap. Men inte detta år.

Tolvslaget, tjugohundraartonårs sista minuter, tillbringade vi på toppen av slalombacken i Lövåsen. En plats som har en speciell plats i mitt hjärta. Med utsikt över hela Grövelsjön. Såg fyrverkerierna i hela dalgången och det var bara jag och Emil. För första gången under hela vårt liv tillsammans! Då får man lite perspektiv till hur våra liv sett ut tidigare.

Men 2019 är året då vi faktiskt båda två börjar året med helt oskrivna blad. Drömmarna är många, idéerna lika så, men mycket är öppet. Vi har fullt upp, dagarna är ofta späckade, men ändå finns det en frihet i att vi faktiskt kan styra själva helt över vår tid.


Att få åka en tur med Emils syskonbarn, filosofera över livet och bara må gott - så underbart härligt!

Så klart avslutade vi 2018 med ett race. Man mot fru. Det är sedan gammalt! :-)

De första dagarna på 2019 tillbringades i stugan. Bortkopplad från omvärlden, med fokus på att återhämta kropp och knopp. Tränat, ätit och vilat. Lite tillbaka till de rutiner vi haft förr, back to basic för att ladda upp inför året som kommer.

På måndag startar allt igång på riktigt igen. Intervju och gala, Vasaloppsläger till helgen och där emellan fotning, drömplanering och träning. Men det jag ska prioritera in är tid tillsammans med Emil och mina nära, det som faktiskt ger mest energi av allt. Jag tror faktiskt det får vara mitt nyårslöfte - att ge mig själv tid tillsammans med dem jag tycker om! Är inte det en bra deal så säg?!

So long,

Anna

Skriver ju inte här så ofta som jag själv vill, men här kan ni följa mig dagligen! 😍

0 kommentarer på “2019!

Praktiserar på livet!


Sedan jag gick in som delägare i Tintinstyle.se för ett år sedan har jag längtat efter att få tillbringa en hel vecka på kontoret/butiken för att få en överblick hur det dagliga arbetet görs där. På plats liksom. Och den här veckan var det dags. Klockan 9.00 sharp i måndags stod jag utanför butiken, redo för att hugga in på vad det nu var jag skulle kunna bidra med på plats.

Veckan har fullkomligt rusat iväg och tänk hur fort man får in rutiner. Spännande, utmanande men framför allt roligt. När man dessutom får ha fantastiska kollegor gör ju inte det saken sämre! I morgon ska jag bita tag i de sista grejerna för den här veckan och sedan tar jag helg. På riktigt. För första gången i hela mitt liv tror jag. Eller ja, jag sommarjobbade ju som ung, så helg har jag väl haft då, men nu känns det liksom mer riktigt.

De övriga projekten har ju dock fått åsidosättas denna vecka, så det finns nog en hel del att ta tag i där i helgen, men jag tänker mig att vissa saker nog får vänta till måndag ändå. Har man helg så har man. Men först laddar jag för en sista prao-dag på det vanliga livet, och förbereder mig för att bli något hårstrå mindre av de uppgifter jag ska ta mig an i morgon bitti. Men skam den som ger sig! Det kommer nog bli bra det också!

Är ju dock bortskämd med att varje dag, i ur och skur, få frisk luft, så den här veckan när jag varit lite krasslig, har en promenad till eller från jobbet varit en perfekt form att få in lite motion men framför allt frisk luft. I helgen ska det dock bli mer av den varan, det ser jag VERKLIGEN framemot. Rastlösheten i min lilla kropp behöver rastas. 😘

So long,

Anna

En kommentar på “Praktiserar på livet!

Det nya livet.

Dagarna här hemma rullar på rätt fort, vi försöker styra upp allt vi inte hunnit med under vintern, planera bröllop (❤️) och sen försöka få ett hum om vår framtid. Det är inte det lättaste, men det är spännande och utmanande och motiverande. Många tankar och många bollar i luften, emellanåt lite för många kanske, men samtidigt är det nog så vi måste börja.

Bröllops-mats-planering! 😍

Efterjobbetglada & en hel helg framför oss. Det ni, det är lyx!

Hittills har dagarna bestått av en hel del träning men också tid för möten och planering. Skillnaden är dock bara att träningen är inte prio 1. Jag behöver inte sova efter lunchen och jag behöver inte få i mig x antal kalorier för att fylla på, utan jag kan slarva lite och jag kan äta på lite andra tider än vanligtvis. Nog för att jag funkar bäst om jag får äta på exakta tider och får mina 8-9h sömn per natt, och så kommer det nog vara en tid framöver. Jag mår allra bäst om jag också får tid till minst ett pass träning per dag, men jag har inte lika höga krav på dem. Vissa dagar räcker det med styrka. Och jag kan sticka ut och springa i halvhårt tempo i en timme, och sen är jag klar. Hade det varit tidigare år i april hade jag nog känt mig stressad över att jag antingen gör för lite eller tränar för mycket, för april är ju månaden då vi brukar prioritera att återhämta oss lite. Nu gör jag lite det jag känner för. Och jag, för första gången i mitt liv, skiter i timmarna! Jag längtar dock efter att få sticka ut på en lång löptur, i ett par timmar, men mina ben är inte redo för det än och jag gör helst sådana pass i terrängen och där är det fortfarande snö.

TB till en av höstens sista löpturer!

I juni har jag tänkt att börja springa lite löptävlingar, så jag försöker sakta men säkert komma igång med löpningen. Kanske var jag lite ivrig de sista två dagarna, då jag idag har sån jäkla träningsvärk att jag nog inte ska springa på någon dag... Haha! Alltså inte den här vanliga träningsvärken, utan ni vet den där man får när man inte riktigt har orkat hålla steget i sista utförsbacken så man är lite söndersprungen. Sånt nybörjarfel alltså! Och typiskt mig. Brukar ju alltid få ont någonstans, oftast i fötterna (hälarna) när jag börjar springa på  våren, för jag är så ivrig. Så ska försöka learning by doing på ett bättre sätt i år. Ska vi säga så? Bra deal va? 😉

Anna Panna

 

3 kommentarer på “Det nya livet.

Sommarfeeling!

Efter att flyget hem från Gällivare blev försenat och vi fick en extra natt på Arlanda kändes det välbehövligt med en lugn dag, och jag har velat gå på SPA länge. Det är något med den miljön som verkligen får mig lugn, så för de har verkligen lyckats med konceptet då väl det är tanken.. ;-)

I alla fall kom vi hem, pysslade undan lite (tvättade, vattnade blommor och sånt där som man bara måste fixa även om vi har fantastiska grannar som hjälper oss med allt när vi är ute och flänger) och sedan åkte vi bort till Frösö Park. Tog en lunch och gick sen ned i spa-et. I början var vi helt själv, makalöst lyxigt! I receptionen hade vi fått ett spa-kit med instruktioner hur vi skulle använda oss av alla olika moment/ställen i spa-et. Härligt sätt att göra ett spa på, istället för att springa runt som yra höns och vilja prova allt. Istället lunkade vi runt där i sakta mak och verkligen kom ned i varv. Välbehövligt minst sagt.

Och dessutom fick jag lite sommarkänsla när jag blundade i utomhuspoolen och solen lyste i ögonen... Japp, jag längtar faktiskt också efter sommaren!!

En bättre eftermiddag helt enkelt!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Sommarfeeling!

Stockholmsdag.

Det blev en mellanlandning i Stockholm på vägen upp mot Skellefteå och SM-veckan. Igår gick det mesta i bröllopstema med utprovning av min alldeles egna klänning och syrrans tärnklänning och jag tror dessutom att jag funnit skorna. Men i och med att inte ens Emil kommer få se något av detta före själva dagen med stort D så får ni hålla ut lite. 😉

Syrran får hjälp av skräddaren med sin klänning!

Idag blev det tidig uppstigning för att ta sig till SVTs studios ute på Gärdet och vi fick göra premiär i Morgonstudion. Alltid lika roligt att få bli sminkad och fixad och dessutom få bära kläder jag inte burit till vardags de sista åren. Efter ett relativt snabbt besök där, traskade vi bort till Fältöversten och hängde utanför Joe&TheJuice tills de öppnade. Där blev det en frulle innan vi hoppade in i en taxi och åkte bort till TV4 för morgonens andra tv-studio-besök.

Efter lite ändrar sminkning och ny outfit hoppade vi in i soffan hos Tilde & Jenny. Jag blir lika imponerad varje gång hur professionella dessa programledare är, herregud, de vet verkligen hur man får mig som gäst att känna mig trygg och trivas i en situation man inte är i varje dag!

Nu flyger vi snart upp mot Skellefteå och SM. Hur många distanser det blir för oss vet vi ej än, känslan efter helgen är både och. Samtidigt som det känns lite skönt att åka upp till den miljön man känner sig trygg i och sakta med säkert få fasa ur sig själv från denna elitskidåkarvärld. Kanske blir det fler lopp senare i vår, men jag måste se hur min kropp reagerar. Den är inte helt fräsch än och jag vill verkligen vara fräsch nog i kroppen att träna det jag vill och känner för framöver utan att vara helt slut, som jag ju varit på slutet.

En resumé om varför vi tog det här beslutet kommer, men vad vill ni mer läsa om nu när livet kommer se lite annorlunda ut för oss? Inte ens vi vet ju vad våra dagar kommer bestå av, mer än att vi mest troligt kommer träna var och varannan dag för att må bra!

So long,

Anna

9 kommentarer på “Stockholmsdag.

Håkan.

Årets julklapp fick jag i söndags - Göteborg & Håkan. Magi. Vilken häftig kväll. 24h semester mitt i det nya träningsåret är mer välbehövt än vad man kan ana. Och som vi njöt.

...

...

Känslan när man inser att man är med om något fantastiskt, något man inte visste att man saknade liksom! Herregud vad mäktigt. Trots att jag emellanåt inte visste texterna, men det gjorde inget. Jag klämde ju i desto mer när jag väl visste..

...

...

The End. Värdigt en kung. Med fyrverkerier och applåder och musik och visslingar och rop och skrik. Och säkerligen en hel del tårar på sina håll.

...

Men nu är vi tillbaka hemma i vardagen. Test inne på bandet på Vintersportcentrum och teknik-träning med coachen. Planering av sommarens olika pass. Olika fokus under olika veckor och inspirationen stiger än mer. Om den nu kan det.

...

Kärlek i kubik.

So long,
Anna

...

Psst. Klänning från NLY trend, kappa Desigual, glasögon Oakley.

0 kommentarer på “Håkan.

Våren.

Det bästa med att snön försvinner är att man kan gå ut och pyssla. Det måste vara det bästa med att bo i hus. Att bara öppna dörren, kliva i stövlarna och gå ut. Få pyssla i sin trädgård. Nu är inte jag någon trädgårdsfixare av rang, men jag trivs att pyssla på i mitt tempo. Utan krav på perfektion eller måsten eller hur det ska se ut eller vara. Bara göra. Plantera lite här och där. Svära över de f#benade rådjuren som gräver upp allt jag sätter ned. Fundera ut en stridsplan hur jag mitt nästa drag i den evighets långa kampen mot dessa ska se ut.. Blodmjöl har jag provat. Lyckades med konststycket att få mer på mig själv än själva växterna. INTE att rekommendera.

 

IMG_8029

Här hoppas jag kunna få ner lite pärer, ärtor och sallad. Måste bara komma på ett sätt att hålla de där bambi-liknande djuren borta.

IMG_8032

Den första blåsippan! 

IMG_8035

Ni som hängt med ett tag har nog sett den här soffan förr, det första vi "byggde" på tomten när vi köpte den. Och den hänger med än. Ett fantastiskt ställe att stanna upp och bara vara en stund.

IMG_8047

Den obligatoriska vår-elden!

IMG_7985

Och ibland är det bara skönt att få gå ut med sin kopp, slå sig ned på en stol någonstans på altanen eller ute på gården och dricka den i lugn och ro. Och snart kommer man höra stavspetsarna från rullskidåkarna i backen direkt man går utanför huset. Så är det när man bor i Östersunds mest populär rullskids-stråk...

Jag trivs helt enkelt ute! Och det är väl då en himla tur att mitt jobb är att vara ute i naturen.

So long,

Anna

 

0 kommentarer på “Våren.

Påsken.

Alltså kan det vara den bästa högtiden på hela året? Helt kravfri. Tillsammans. Skidåkning. Jag älskar den, och det gör resten av vår galna, stora familj som numera går under namnet Klanen JönssonHaagHansson. Och lägg där till respektive till våra syskon som inte har något annat val än att bara hänga på. Och när våra stugor bara ligger fem kilometer ifrån varandra i samma mysiga lilla fjällby, ja då kan det inte bli annat än att vi gör det mesta ihop. Och vi älskar det.

IMG_7950

Mamma Haag Hansson och Pappa Hansson tog en snabbfika på fjället. Lika hungriga som sin dotter. Och lika vana med att en skidtur alltid innehåller en fikapaus, något som vi fortfarande jobbar på att få in oss den andra delen av klanen. Men vi lär oss. Vid detta tillfälle kan vi dock skylla på mindre trevligt "stanna-och-ta-en-fika"-väder.

 

IMG_7951

En av de små favoriterna. Lilla M. Lite misstänksam mot fotografen, men en charmör utan dess like. Fart och fläkt och en massa babblande är emellan. Och en kopia av sin mormor. Bara det liksom!

IMG_7949

Klanen kämpar på. Jag dragandes på en av de små, Emil på den andra. Alla hjälps vi åt att hålla de små nöjda och Fanny som kikar till en av de små, drog vi i pulkan för inte alltför länge sedan. Emil brukar skämtsamt säga att han inte minns när han sist åkte skidor utan en pulka på påsk.. Alltid är det någon liten som behöver få lite snålskjuts.

IMG_7930

 

Och eftersom vädret inte var på topp under påsken, var helgens stora höjdpunkt (för både små och stora) dessa maskiner. Vi som alltid varit så anti mot dessa. Är man i fjällen ska man åka skidor. Och visst, så tycker vi än. Men har man åkt skidor i ett par timmar, men inte är mätt på att vara ute, då var dessa monster bra roliga. Dock tyckte jag själv att de mest höll på att gräva loss dem efter alla fästkörningar, inte vet jag. Kanske är det så det går till när man åker skoter?!

IMG_7943

Finns ju som sagt inget dåligt väder....

IMG_7913

Fjället i storm. Men hade man vinden i ryggen gick det utav bara tusan!!

IMG_7944

Emil och brorsan. Säkerligen diskuterandes något som jag inte alls var intresserad av. Brukar vara så. Eller skrattandes åt något man gör eller säger. Älskar't!

img_7904.jpg

Vyn från en snögrop...

IMG_7942

Med fika i en snödriva. Precis som påsken ska vara.

So long,

Anna

En kommentar på “Påsken.

Från norr till söder i vår.

Den här våren har varit fullspäckad. Precis som alltid. Allt ska hinnas med och allt ska göras, och mitt i allt detta vill man vila och återhämta sig och få någon period sammanhängande hemma (för allt som ska fixas där.. rensa i trädgården, rensa i huset, dona och pula och fixa. You name it). Och så är det alltid. Och vi har hunnit med mycket i vår. Allt utom att vara hemma. Men det kommer tänker jag. Och de dagar vi har haft hemma har vi maxat. Det är ett som är säkert.

Som nu. Jag står på terrassen, med utsikt över den fortfarande istäckta Storsjön. Solen lyser i ansiktet och på fjällen gnistrar snön som fortfarande är kvar. Och den kommer nog ligga ett tag till. Jag har städat upp i garaget och skickat iväg paket. Eldat (det bor en liten pyroman i oss alla, det är jag helt säker på!!) både här och där. Både när jag borde och inte. Plockat skräp och bara suttit på trappen i solen och bara varit. Och det är sånna tillfällen som jag verkligen känner att jag är hemma.

 

Efter Kanada fortsatte Emil att tävla, själv insåg jag hur mycket tävlande där borta hade tagit på min kropp så istället sov jag en hel helg och kom sen sakta till liv. Skidade mig genom hela påsken, ibland dragandes på en pulka med nån av de små favoriterna bakom, ibland alldeles själv. (Mer om det i ett annat inlägg..) Fortsatte att skida i Gällivare, dock utan nummerlapp. Åkte Dundret runt. Både en och tre gånger. Njöt av den otroligt vackra vårvintern. Bilade hemåt och åkte till Åre. Skidade även där. Några dagar hemma. Ett försök till en fin skidtur i Bydalen slutade med en massa svordomar och vurpor (läs bristande skare, tålamod och vingliga ben..). En tur till Sälen för att skida med ett gäng barn. Tog mig löpandes runt en av mina favoritrundor (ett ÄKTA vårtecken), dock lite avkortad mot sommarens längre runda. Har provat mig på olika övningar i gymmet och haft ett par dagar bara hemma.

IMG_8023

På fjället råder fortfarande vinter. Och snön är vindpinat hård...

IMG_8024

.. och när jag kom upp på toppen insåg jag hur hårt väder det kan vara där emellanåt. Jag får respekt och insåg att det kanske inte var så smart att vara där helt själv. Så jag vände faktiskt om. Men hann ta de här vackra korten. Är lite sugen på att låta en av bilderna bli en inspirationsbild till nästa år. Att plocka fram emellanåt. För det är just den här miljön som inspirerar mig.

IMG_7966

En glad herr Jönsson (och mindre nöjd Edin ser det ut som på kortet) efter bronset på temasprinten i Gällivare!

IMG_7970

Och jag njöt runt Dundret. I min ensamhet. Och himmel vad tyst det var!

img_7972.jpg

Men det mest bestående intrycket är hur våren ter sig olika från norr till söder (eller ja, Mellansverige då..). Ett annat år skulle jag inte ha något emot att förlänga vårvintern med någon eller några veckor i norr.. Gällivare var makalöst fint! Och trots att vi har tävlat in i det sista, är jag ju inte less på att åka skidor. Inte när det är förhållanden som ger energi. Eller i miljöer som utmanar. Där man kan göra skidåkningen till ett äventyr. Där tiden går av sig själv. Och än tror jag att det finns ett par timmar på skidor kvar att göra. För fortfarande är det nysnö på sina håll i Jämtlandsfjällen och jag och fröken Ingmarsdotter har en tur kvar att göra innan snön försvinner från i år. Det är då säkert.

Hoppas ni njuter av våren, med eller utan snö!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Från norr till söder i vår.

Att få njuta vardag ibland.

Det blev inte många rader skrivna före, under eller efter helgen. Faktiskt inte någon. Ibland är det så. Tiden går för fort och eftersom Kanada-äventyret blev mitt eget denna gång och inget jag och min käre Jönsson delar så ville jag försöka ta tillvara på dagarna (eller de hela 64 timmarna..) och njuta lite av att vara hemma. Njuta av vardagen. Största lyxen är helt klart att laga sin egen mat och få sitta i soffan och bara vara! Gör vad man själv känner för. När man själv känner för det.

   
 
.... som att ta en promenad runt där vi bor...

Det är ju just de sakerna vi nästintill aldrig får till på resande fot, men desto mer spännande vardag när väskan är ens hem. Just det där med att bara mellanlanda hemma mellan äventyren och utmaningarna är en livsstil jag älskar. Och tur är väl det, för annars hade det nog varit lite tufft. Och det hela underlättas ju av att jag alltsom oftast faktiskt får dela det med min bättre hälft.

Men nu blir det några veckor ifrån varandra. Jag ska gå in i min tävlingsbubbla och Emil ska faktiskt dra igång träningen för VM i Lahti. För även om en del tävlingar återstår när vi kommer hem från Kanada, så är det inte särskilt mycket. Säsongen går sjukt fort!

Dock återstår säsongens kanske största och mest spännande utmaning - Tour de Canada. Åtta tävlingar på elva dagar, där vi startar på östkusten (Quebeck & Montreal) och avslutar på västkusten i Canmore. Så inte nog med att det är tuffa tävlingar, det är resor med både buss och flyg OCH tidsomställning under touren. Kommer bli bra spännande alltså. Ojoj.

Så nu lämnar vi Sverige och börjar resan mot säsongens sista största utmaning - håll tummar och tår!

So long,

Anna 

3 kommentarer på “Att få njuta vardag ibland.

En lunchutflykt med mjölksyratouch.

Efter tio dagar till fjälls kändes det skönt att komma hem i fredags. Redo att ta tag i vardagen och börja ladda för säsongens sista tredjedel. För sakta men säkert har vi kommit in på banan igen, Emil trappar fortfarande upp medan jag är tillbaka som vanligt sedan en vecka. Och himmel vad det är skönt!

Den senaste tiden har jag fått till ett par bar fartpass, senast igår, där det kändes som vanligt. Dock är det alltid lika svårt, egentligen omöjligt, att veta var jag står just nu, men jag kunde pressa ur allt vad jag hade. Så jag med gott samvete kunde sitta och titta på Johaugs totala kross i Holmenkollen. Så otroligt imponerade alltså! Ibland kan det var nyttigt att sitta bredvid på ett race som jag så innerligt gärna velat åka, och bara betrakta. Vad gör de egentligen? För när man själv är inne i racet kan man ju inte se någonting. Då är jag aldrig medveten om något annat än mig själv och min prestation. Men när man sitter i soffan så ser man med lite andra ögon.

Ändå blir jag inte klok på vad det är som hon gör, som inte de andra gör. En nöt att knäcka. En utmaning att bita i.

Efter det tuffa passet igår, så hann jag inte ens komma innanför dörren innan det var dags att dra på sig skalkläderna och slalompjäxorna och greppa handtaget på linan bakom skotern. En tur till Verkön, en ö i Storsjön dit jag aldrig varit förr. Har tänkt så många gånger men det har liksom inte blivit av. Trots att vi bott här i tio år nu. Men tolkandes efter skotern i slalomgrejerna (i dyblöt snö som sög så det stod härliga till..) tog vi oss dit. Även om vi fick lov att göra en paus efter några minuter eftersom jag fullkomligt höll på att få total mjölksyrakolaps av att stå och försöka få skidorna att glida där bakom. Redan stumma ben som fick sig en dos till med andra ord. Men sen gick det bättre när vi kom ut på skoterleden.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mjölksyrapaus på Storsjönsflak. Välbehövt paus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Parera. Parera. Parera. Puh!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa tog skidorna dit. Gissningsvis är det så vi kommer ta oss dit nästa gång.. Kändes ju lite fel att "fusk-åka" bakom skotern. ..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... men vi var ju inte direkt ensamma om att ta just de fordonet dit..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Själva "slottet" var vackert. Inte så stort, men med många vackra detaljer. Klassiskt.

En lunch och en husesyn, så åkte vi tillbaka. Satte på svtplay och började titta på loppet jag inte hade sett eller hört något om (tvingade Emil att inte uppdatera nyhetsflödet på varje sig media eller sociala medier). Så satt jag med benen i högläge och drack lite latte och försökte analysera och lära och tänka.

En rätt skön dag med andra ord!

Idag står lättare träning på programmet, innan jag ska göra de sista förberedelserna inför helgen. Känns väldigt kul att få komma till Falun i år, även om minnena från i fjol spökar lite så tänker jag mer på de år när jag tävlat och varit pigg och fräsch. Och inte försökt-tänka-bort-en-influensa-för-att-komma-i-form till årets stora mål som det ju blev i fjol inför tremilen på VM. Och kul också att tävla hemma i Dalarna. Det gillar jag!

So long,

Anna

En kommentar på “En lunchutflykt med mjölksyratouch.

Fjäll luft

Tack för era tankar och åsikter om krönikan jag skrev. Jag gillar att röra runt lite, få folk och tänka till och höra vad ni tycker om det jag skriver! Så tack igen. 

Det finns ett stället speciellt dit jag åker för att komma ned i varv och börja om igen. Och det är till fjälls. Till stugan i Grövelsjön. Där vi varit sen jag var barn, där vi under början av 2000-talet drev ett hotell. Där jag på riktigt började träna som tonåring och där jag så många gånger tagit på mig skidorna vid stugan, åkt över myren och sen upp på fjället och sett solen kämpa sig upp över de vita vidderna. Känt hur energin fyllt kroppen och hur tacksam jag är över att jag får göra det jag gör. Det jag älskar mest av allt. Känt tystnaden och bara varit.

   
   
Där är vi nu. I fjällen. I den riktiga vintervärlden. Här laddar vi upp och andas den friska luften. Äter gott och mår gott. Skottar lite. Löser korsordet och jobbar på vårt tålamod att vänta. Att inte falla för lusten att sätta på sig skidorna och dra ut i de nydragna spåren. Men så svårt det är! Det är tur att vi har varandra. Påminner varandra att den extra dagen vila kommer göra oss så gott. Det är det vi behöver.

Så vi jobbar på tålamodet. Andas den friska luften och gör allt för att vi ska vara fit for fight innan vi själva vet order av.

So long,

Anna 

0 kommentarer på “Fjäll luft

On The Road. 

Sitter i bussen på väg från Davos till Toblach. Miljön vi åker igenom är så vacker att man inte behöver någon annan distraktion för att känna sig underhållen och få tiden att gå. Vi åker över pass och genom dalgångar. Topparna är vita och här och där ser man glaciärer, medan dalgångarna är nästintill lika gröna som i maj. 
Det går inte särskilt fort, genom passen får man vaga glad om man kan hålla femtio km/h, men det gör mig inget. Jag hinner se desto mer. Jag har alltid tyckt om att åka bil och se mig omkring. Med musik i öronen är det som att se en naturfilm på tv. Där naturen ständigt förändras med hela tiden ser man de vita alperna.

  
Jag har sagt det förr, men fjäll, alper och berg gör något med mig, jag blir lugn samtidigt som jag blir nyfiken och motiverad. Och den känslan, den gör mig lycklig. Kanske är det därför jag känner mig så hemma i Davos och hemma vid köksbordet på Frösön där man ser fjällen på andra sidan sjön. Jag kan sitta och bara titta på dem, precis som jag gör här i bilen just nu.

Nu ska jag fortsätta titta. Njuta. Och lyssna på musik.

So long,

Anna 

2 kommentarer på “On The Road. 

Att inte få hotell-döden.

Eftersom något av det bästa jag vet är att vara ute och resa, blir det ju en och annan natt på hotell. Av olika klass, allt som oftast något helt okay nere i Mellaneuropa med heltäckningsmattor och eventuellt ett helkaklat badrum. En balkong emellanåt, där vi, om vi har ledig tid, kan spendera ett par timmar i solen med en bok eller ett korsord.

Oftast är vi dock bara bortresta över helgerna under vintern, torsdag till söndag eller måndag, och sen är vi hemma i däremellan, och då blir det inte så mycket dötid. Det är skidtestning, tävlingsförberedelse, måltider, massage och kanske en och annan intervju. Och någon jogg emellanåt. Tiden går fort, och innan man hinner blinka är det dags att packa ihop väskan och resa hem igen, häva ur det som ska tvättas medan resten får ligga kvar i väskan till nästa tripp.

På lägren mellan maj till oktober tränar man så mycket att man aldrig hinner reflektera över något annat än äta-träna-sova...

Men inför mästerskap så blir de ofta ett par veckor borta i sträck. I samma väska, ofta med samma rumskamrat oavsett om vi byter ort eller ej.

  
Favorit-kaffet på favorit-fiket.

Tillsammanstid utanför hotellet. 

Och då är det så oroligt lätt att gå in i den där hotell-döden. 

Har ni varit med om det?

Det är när dagarna blir exakt lika. Man blir segare och tröttare, grinigare. Man får inget gjort och man orkar inget göra, fast man hela tiden känner att man borde göra någonting. Tristess helt enkelt. Så för att undvika det brukar jag alltid ha ett mål med varje dag, även de dagar då jag på planen har vila. Det behöver absolut inte vara träningsrelaterat, men bara att jag känner att jag gör något. Kommer ut från hotellet. Får lite frisk luft. Ser andra ansikten än dem jag ser varje måltid på hotellet. Och då orkar man också vara lite mer engagerad i varandra, vi i laget, när vi hittar på något. Och det är roligare att hitta på saker tillsammans utanför hotellet, utanför träningarna och tävlingarna när vi är i väg.

Här i Davos brukar jag efter lunch ta mig en tur till ett favoritfik. Ta en kopp kaffe och sitta och titta på människor eller läsa eller skriva. Ibland med sällskap, ibland utan. Och det ger mig mer energi. En lagom dos av den vanliga världen. För jag vill ju ändå på något sätt vara kvar i min tävlingsbubbla, så jag vill inte göra för mycket saker. Lagom. Den friska luften. Få lite sol i ansiktet. Och se lite människor.

Efter någon timme utanför hotellet så känns det helt okay att gå hem till rummet igen. Och då motar jag tristess och hotelldöden i dörren. Har energi, är redo och sugen på att ge allt när väl det är dags att dra på nummerlappen igen.

På lördag smäller det igen. 15 km skejt. 3 varv på en 5 km lång bana. På 1550 m höjd. Syrefattigare. Mer spännande, mer utslag. Det ska bli kul!

So long,

Anna

En kommentar på “Att inte få hotell-döden.

Mitt Davos.

I natt kom vi fram till Davos. En ställe som har en särskild plats i mitt hjärta efter att ha bott här till och från under ett par år för att vänja sig vid höjde som OS i Sochi gick på. Och redan innan det, var Davos speciellt. Det var här jag för första gången kom topp tio på en världscup 2007 och redan då blev jag kär i den här platsen. Bergen framför allt. Sommar som vinter. Känslan av att ha en stad mitt i den bästa tänkbara träningsmiljön.

Första gången jag var här sommartid var i maj 2011, en helg som bjöd på dagar lika varma som en julidag. Med snön fortfarande kvar på topparna och grönskan nere i dalen. Jag minns hur jag och Emil åkte rullskidor upp i en av dalarna, Dischma, och ingen av oss kunde sluta se oss omkring. Det var som om det vare för mycket att ta in, som att hjärnan inte riktigt klarade av att bearbeta det vi såg. Vi hade precis tittat på den lägenhet som under en period skulle bli vår, så vi nöp oss i armen och försökte förstå att den miljön vi såg runtomkring oss skulle bli vårt andra hem för ett par år framöver.

   
 
Idag har vi inte kvar lägenheten, men kärleken till Davos finns kvar. Och jag hoppas att någon gång i framtiden återigen få ha möjligheten att kalla Davos mitt hem, men tills dess njuter jag fullt ut varje gång jag får chansen att vara här. Jag kan de flesta stigarna. Skidspåren. Har favoriterplatser spridda i byn, nere i dalgången och uppe på topparna. De närmaste topparna, dem man ser från byn, har jag varit upp på. Några återstår dock att upptäcka. Jag har mina favoritrundor på sommaren. Andra på vintern.

Kyrkan uppe i Sertig (den sista dalgången) är en favorit. Varje gång jag kommer upp dit, oavsett om det är på rullskidor eller löpandes på sommaren, eller med skidorna en kall med klar vinterdag där snön gnistrar och solen lyser från en blå himmel och man ser den lilla kyrkan, så blir jag lugn. Det finns en bänk där man kan sätta sig ner för att njut av utsikten. Där stannar jag oftast. Stoppar klockan och njuter. Försöker förstå hur lyckligt lottat jag är som får uppleva dessa magiska platser.

Den här gången lyser snön med sin frånvaro nere i byn. I dalarna dit solen inte når åt, är det något som liknar snö men mest troligt bara är frost, annars är det bart. Några av de högsta topparna är vita, men backen ned från Höhenweg station på ca 2000 möh är bara ett vitt sträck på den beigegröna bergskanten.

Men det gör inget. Det känns ändå som hemma. Jag får lugn av bergen och jag njuter av solen som lyser i ansiktet, varm och strålande. Skidspåret som finns är bra. Riktigt fint. Om jag fick önska något, så vore det att det kom så pass mycket snö att jag kunde ta skidorna och åka upp till Sertig för att se den där vackra kyrkan. Men tills dess njuter jag av att bara vara här.

Mitt Davos.

So long,

Anna

PS. Hur det var i helgen skriver jag om en annan gång, jag ville bara skriva och berätta om Davos. Mitt hem borta från hemma. 

5 kommentarer på “Mitt Davos.

Plötsligt händer det!

Så knyter jag på mig skorna som så många gånger för, tar stigen utmed huset, upp i skogen bakom och ut på min runda. Stannar till och kör spänst efter en halvtimme. Går helt ok. Inga rekord, men som det ska. Tar vätskebältet som jag lagt av mig och springer ut på lägdan. Rundar den lilla sjön med fågeltornen innan jag genar över åkern och hem. Benen känns bra. Energin finns i hela kroppen. Huvudet är alert. Stannar klockan efter 100 minuter. Drygt 12 km. Med ca 130 i puls. Inget i det här är något ovanligt. Precis så kan ett av dagens pass se ut, dock oftast lite längre än bara 1.40h, men i stora drag.

Skillnaden är bara att så har jag inte kunnat gjort på några veckor. Så har det inte känts. Men plötsligt händer det! Plötsligt har jag M I N  K R O P P tillbaka. Känslan är som den ska. Jag är inte helt slut efter. Eller känner mig osäker när jag är ute om jag borde det här. Rosslar inget. Hostar inte. Huvudet är fräscht.

Ett jäkla (ursäkta ordvalet, men just så känns det) virus har stört de sista veckorna. Jag har kunnat röra lätt på mig emellanåt, men har fått ett par bakslag som gjort att jag fått lov att vila igen. Bara för att få börja om med lätta pass igen.

Men trots att jag varit sur, less, frustrerad, irriterad och bara allmänt jag vill inte det här (!) så tror jag det är exakt vad min kropp behövt. Och dagens pass..! Oh my. Så skönt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ja, jag vet. man ska inte dra för stora växlar av e t t pass. Men nu struntar jag i allt sånt och bara njuter. Helt plötsligt känns det som om de sista veckorna bara har varit som en dimma, ett avsteg från det vanliga. Ett välkommet avbrott (även om jag hade väldigt svårt att känna det just där och då, hela tiden) för knopp och kropp. Nu gäller det bara att skynda långsamt. Gör rätt, lyssna på kroppen och inte köra över den. Igen. Nope. Och jag har lite svårt att lyssna hela tiden, jag vill så gärna. Det har jag sagt förr. Min vilja är min absolut främsta tillgång. Men ibland, då kan jag bara bli så less på den. Jag tror ni fattar!

Under hela den här perioden har jag haft daglig kontakt med både tränare och doktor, för att göra rätt. Och så kommer jag fortsätta att göra. Ingen känner ju min kropp lika bra som jag, men det kan vara skönt att få hjälp att tolka signalerna. Och inte göra för mycket!

Något jag har kunnat jobba med de sista veckorna är det mentala. För inget är så bra mental träning som när det går emot. När man inte får göra som man vill, när man vill, vad man vill. Utan bara ta dag för dag. Ibland timme för timme.

Och mitt i alltihopa det här, så är det så himla viktigt att komma ihåg..

Det handlar inte om liv och död. Det är mitt liv som jag älskar att leva, men det handlar inte om liv och död. Det är faktiskt bara på lek. Trots att man har svårt att tänka så när man står där på startlinjen på ett mästerskap och den enda man tänker på är hur hårt man ska pressa sin kropp, hur gärna man vill nå sina mål. Men mitt i alltihopa.... Jag gör det för att jag älskar det!!

Ibland kan det vara viktig att få lite perspektiv på saker och ting. För trots allt gör jag ju det här för att jag älskar det, för att jag har valt det. Och jag är, i 99% av befolkningens mått mätt, frisk. Men när man är elitidrottare, när man känner sin kropp in i minsta detalj, räcker det med en tanke att det inte står rätt till. Och då vilar man. Det är svårt att förklara exakt hur jag känner när det är något som inte stämmer, men det är n å g o t. Och framför allt, så känner man när allt är 100 igen.

Plötsligt händer det bara. I'm back liksom. Kan vara en av de mest uppfriskande känslorna som finns.

Nu ska jag skynda långsamt. Göra rätt. Det dröjer nog dagar, kanske över en vecka innan jag träna som vanligt igen. Så när laget drar till Val Senales på torsdag, stannar jag hemma. Men jag kommer inte att sitta och rulla tummarna. Var så säker!

So long,

Anna

5 kommentarer på “Plötsligt händer det!

… och det där med målarboken.

Många av er blev nyfikna när jag skrev om målarboken jag köpt, och himmel, det var ett bra köp! Speciellt när jag inte hade n å g o n t i n g att göra och ville få dagarna att gå utan att tänka för mycket eller stressa upp mig. Bara vara i nuet. Jag har alltid gillat att måla. Men är verkligen ingen talang för det. Jag gillar att färglägga helt enkelt. Så målarboken jag köpte var perfekt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag sen förstått att det tydligen är det absolut senaste. Satt och läste ett av mina magasin (som jag har en ovana att shoppa på mig emellanåt, högarna är utspridda runt i hela huset), Plaza kvinna denna gång, och där stod det om just målarböcker. Inte specifikt den jag köpt, men allmänt. Jag tror det finns massa olika. Jag köpte den här.. Den kan jag verkligen rekommendera, speciellt om ni som jag gillar mönster och symmetri, som mönster på gamla tapeter. Det enda jag ångrar, är att jag köpte tuschpennor. Skulle gått och köpt sådan där färgpennor man kan vässa.. Tusch blir ju dåliga så fort.

Det var dagens tips. Må så gott!

Anna

4 kommentarer på “… och det där med målarboken.

Energiboost.

Vissa dagar, vissa pass, vissa timmar vill man bara spara ner i minnesbanken. Plocka fram när det är ruskigt och kallt och tar emot. Drömma sig tillbaka och känna värmen i nacken. Lukten av gräset som solen värmt upp efter nattens dagg. Höra skallrorna från bjällrorna på djuren som går lösa på bergssidorna. Bli bländad av allt det vackra. Bergen som ser både skrämmande och lockande ut.

    

   

  
Och idag var en sådan dag. Det sparas och bevaras och ska plockas fram vid behov. En energiboost.

So long,

Anna 

0 kommentarer på “Energiboost.

Det där med att bli äldre och klokare..

Det där med att bli äldre och klokare. Jag tänker rätt ofta ”tänk om jag hade vetat det här när jag var 20..”. Men allt har ju sin tid. Och man måste själv lära sig av sina motgångar, bakslag, nitar och framgångar. Hur många som än hade sagt mig det ena eller det andra då, för att jag skulle slippa gå på samma nitar, så hade inte det spelat något roll. Det är som om man måste ta alla smällar själv för att lära sig. Och det är frustrerande nu. Nu när jag ser de yngre som kommer upp i laget. Ser hur det fajtas med samma saker som jag en gång (och i vissa avseenden fortfarande) fajtades med. Hur jag måste bita mig i tungan många gånger då jag vill ”hjälpa” dem att göra rätt. Men jag tror man måste lära sig själv. Och dessutom är ju inte det som var rätt för mig alltid rätt för någon annan.

Jag tänker på alla de gånger jag pressat mig lite för hårt, inte tillåt mig att vila. Sagt ja till för många grejer. Struntat i återhämtningen. Bortsett från när kroppen sagt nej. Bara kört på. Och i vissa fall måste man göra allt detta, men ju äldre man blir, desto mer vet man vad sina egna gränser går, även om jag fortfarande går på nitar emellanåt.

Just nu är de andra ute och ”hajkar” en längre tur upp i bergen. Själv sitter jag på verandan på det oerhört fina hotellet vi bor på och gör lite ”måsten”; svarar på mail, försöker göra en bygglovsansökan och annat kul som inte hinns med när jag tränar för fullt. Visst är jag frustrerad och lite less att jag inte tränar med de andra, men jag vet att det inte gör mig något gott att fokusera på det jag inte kan göra just nu. Bättre att se det från det andra hållet, se vad jag kan göra istället. Jag är inte förkyld, men mina luftrör sa ifrån när vi kom ned hit. För ett par år sedan hade jag nog kört på, och som tacken för det åkt på en rejäl förkylning som åtminstone tagit mig fjorton dagar att komma tillbaka ifrån. Nu stoppade jag förhoppningsvis i tid, så jag slipper förkylningen och istället kan få ett par välbehövliga dagar med vila och återhämtning. Ett par timmar under parasollet i trädgården med en bok. Lite yoga och avkoppling. Och god mat. I sol. I alperna. Man kan verkligen ha de sämre. Helt klart.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och det som är skillnaden nu från förr, är att jag kan se det från den sidan. Faktiskt njuta lite. Även om det hela tiden finns en vissa stress i mig att jag vill ut och träna. Men skillnaden är enorm. Och jag tror och hoppas att det ska göra skillnad för mig i det stora perspektivet. Att jag nu ska kunna ta åt mig av den träning jag gör, att jag och min kropp blivit kompisar. Att vi faktiskt lyssnar på varandra emellanåt.

Även om jag mest skulle vilja träna järnet och strunta helt i att lyssna, så vet jag att det inte är rätt väg att gå. Den väg jag följer nu däremot, tror jag stenhårt på!

Och jag önskar så att jag hade haft vett att ha det här lugnet för 5 år sedan. 10 år sedan. Men det hade jag inte. Och det tror jag inte heller de unga i laget har idag. Det tar helt enkelt tid att lära sig. Tid att acceptera att vila är lika viktig som träningen. Att vilan inte görs av sig själv, utan man måste anstränga sig för att vilan ska ge något den med. Att kroppen behöver återhämtning. Att skallen behöver återhämtning. Att skallen och kroppen inte är två skilda delar av kroppen, utan en enhet som behöver jobba mot samma mål.

Nu. 10 år senare än när jag skulle behövt förstå det, börjar det gå upp för mig. Att jag är ett. Att jag är ett med kropp och knopp. Och när vi samarbetar, då jäklar kan roliga saker hända!

Är ni med mig?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så nu ska jag, hela jag, fortsätta njuta i solen i alperna. Ladda upp kroppen så att den blir redo att fortsätta ge järnet i några månader till innan det är dags att skörda frukten av det jag gjort i år. Och faktiskt hörrni, så längtar jag väldigt. Jag längtar efter gnistrande snö, stenhårda spår, en pirrande mage. Den tickande klockan som säger att det är fem sekunder kvar till start. Efter ropen utmed spåret hur man ligger till. Att få pressa sig. Mer och mer. Kämpa mot trötthetstankar och tankar på att ”nu ger jag upp”. Att få se målet framför sig, ge det sista och sen få försöka hämta andan ett par minuter i målfållan. Det längtar jag väldigt mycket efter.

Men tills dess, sitter jag här på verandan. Inväntar lunchen. Sen tar jag min bok med mig till solstolen i skuggan och låter ett par timmar försvinna bort i bokens värld innan rastlösheten gör sig alltför påmind. Då kanske jag tar kameran med mig, går en promenad eller kör lite yoga. Vi får se. Jag tar dagen som den kommer helt enkelt. <3

So long,

Anna

7 kommentarer på “Det där med att bli äldre och klokare..