Close

läger

Eagle Glacier. I bilder.

Nu har jag samlat ihop några av alla alla bilder jag har från glaciären. Mesta dels från allt spännande runt omkring än bilder från själva träningen. Kanske kommer mer bilder från det senare, vem vet?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg från Anchorage ut med Turning Arm till Girdwood varifrån helikoptern lyfter. Från Anchorage svänger man vänster, alltså söderut och följer "Turning Arm" som fjorden från Anchorage kallas. Fjorden fick sitt namn då upptäcktsresande trodde att det var ett sätt att korsa USA, men fick ganska snart det klart för sig att det inte var så. Och ofta blev de fast längst inne, i närheten av det mindre samhället Hope, då tidvattnet "tog" dem. Skillnaden på högt och lågt är enormt. När det är ebb, är det bara en enda sörja med dy full med avlagringar från glaciärerna runt omkring. En livsfarlig dy som ingen vill fastna i.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gänget samlat i solen innan avfärd. Tur att ingen av oss visst att det typ skulle bli den sista solen vi såg på nästan hela tiden uppe på glaciären.. Eller ja, sista dagarna var fint, men fram tills dess! Flygplatsen varifrån vi lyfte och kom ned till drivs av Deb och hennes man Keith, och de senaste åren har de utökat till att flyga från fler ställen kring Anchorage. Att flyga med helikopter för att se Alaska är något man bara måste göra när man är i Alaska. Så det är inte så konstigt att Deb och Keith och deras piloter har händerna fulla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mat i ena packet, skidor och packning i andra. Helikoptrarna står redo. All mat inhandlas genom att man skickar en lista med allt som behövs (själva maten är planerad i förväg, så det är bara att följa ingredisenslistan för att handla) till en av de största affärerna här som sedan packas på en pall för att kunna flygas upp till glaciären. Varenda väska vägs för att allt ska gå rätt till. Till och med handbagaget. Jag var förvånad att de inte vägde oss också.. ;-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"And off the foods go!"

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Anar ni huset?

Så man flyger upp för en bergsvägg och kommer plötsligt över kammen och där är glaciären. På kammen ligger huset och liksom kikar ut över den gröna dalen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här väntar man sig verkligen att en björn ska stå. Eller en älg. Jag spanade så hårt att mina ögon nästan gjorde ont.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kikkan! Med ett packe ägg i knät, som de inte vågade ha i ett nät under planet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme! Coach Eric står och väntar på oss för att ge oss säkerhetsgenomgången om vad som gäller här uppe. Huset är det stor svart, täckt med plåt för att stå emot vädret här uppe och till höger är någon form av maskinrum och sen bakom huset till höger ser ni vallaboden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"The Pisten Bully". Redo att göra spåren perfekta för oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi fick skynda oss ur helikoptern för att de skulle ned och hämta nästa gäng.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt, Kikkans och två andra tjejers rum under veckan där uppe. Ser ni hur breda tarrsängarna är?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vyn. Även i oväder är den vacker!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"Gymmet". Eller rummet där alla hängde efter träning och stretchade, cyklade eller körde styrka. Gick undan för att läsa en bok eller bara vara.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av väggarna var fylld med namn och bilder från tidigare läger. Ena teckningen coolare än den andra. Och alla namn sen. De senaste somrarna har bl.a. Aino-Kaisa Saarinen, Celine Brun-Lie och Astrid U Jacobsen varit med teamet här uppe. Så jag inte den enda "utomjordningen" som fått äran att vara med dem där uppe. Dock sa de att jag hade det absolut bästa vädret. Något alltid va?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Köket och matsalen. Redo för frukost. Till vänster ser ni listorna med våra uppgifter varje dag, menyn för veckan och vad alla förväntades göra. Till frukost serverades gröt, äggröra, färska bär, jordnötsmör, sylt, maplesyrup och något bröd. och kaffe.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Torkrummet. Husets bästa rum. Det mest effektiva torkrummet jag någonsin varit med om. Allt torkade direkt. Men det lät som attan också. Så här kunde man sitta om man ville ha "private conversations" när man var där uppe, för annars fanns inte så mycket privat. För toaletten (som var någon slags förbränningstoalett) hade man ett skynke, så man fick titta under skynket för att se om man såg fötter eller ej för att veta om man kunde gå in. Det hade dock inte någon sagt till mig första dagen, så ni kan ju gissa vad jag gjorde..?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vallaboden från insidan. Ordning och reda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glaciären. Och ni ser spåret ned till glaciären till vänster uppe i bild. Två skotrar åkte alltid ned med bl.a. extra skidor och jag gissar också för själva säkerheten så att man snabbt kunde ta sig där ifrån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Coach Erik ger lite tips till Kikkan. Ser ni hur fantastiska förhållanden det är?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glaciären. Första slingan går till höger, som tog mellan 7-15 min beroende på före och sen den vänstra sidan som tog allt mellan 20-40 min beroende på före. Så de första dagarna tog det ca 50 min att åka en runda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskinrummet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här ser ni både huset och skidspåren på glaciären.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Talade skylt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vallaboden till höger.

Det var allt för denna gång. Så fick ni en liten inblick i hur glaciär-livet i Alaska kan vara.

So long,

Anna

 

 

 

 

 

 

 

0 kommentarer på “Eagle Glacier. I bilder.

Att våga lyssna och lära.

Jag vet inte hur många läger jag varit på i mitt liv. Hur många dagar och nätter jag spenderat tillsammans med andra likasinnade, mer eller mindre. Antagligen mer än vad någon någonsin skulle kunna gissa.

De flesta de senaste åren har varit väldigt lika. Efter 10 år med landslaget så ser de flesta läger och lägerdagar likadana ut, det blir en typ av vardag det också. Vi tränar, äter och sover. Energin som finns över till att göra annat är minimal och man gör minsta tänkbara förutom att träna och äta.

Vi diskuterar träning emellanåt och vi analyser teknik. Vi har föreläsningar om kost, hälsa och annat som kan vara nyttigt att veta som skidåkare. Jag är oftast föga intresserad av allt det här som sker runt omkring. Jag trivs att vara i min bubbla och göra det jag tycker är kul och nödvändigt för mig. Jag är inte särskilt intresserad i nutrition eller träningslära, vilket gör att jag allt som oftast lyssnar med ett halvt öra speciellt om det blir alltför invecklat. Jag älskar det enkla, raka. Om jag får raka råd ”gör si, gör så” spetsas mina öron direkt och jag blir intresserad, men hamnar vi i diskussion på molekylnivå, så försvann jag ganska fort.

Teknik är dock en grej som jag brinner för. Jag är otroligt intresserad av hur man kan genom att förbättra tekniken men med samma fysik bli en bättre skidåkare, det är så otroligt häftigt. Men jag är inte en rolig person att köra teknik med, om jag inte har en riktigt bra dag. Vilket jag rätt sällan har när jag åker. Jag blir lätt irriterad när jag kör teknik. För att jag inte förstår hur jag ska göra, eller hur de menar eller bara för att jag inte håller med. Och det märks nog rätt väl på mig när jag blir på det humöret. Min förra tränare märkte det fort, så vi körde bara korta perioder av teknik. Herr Stattin däremot skiter fullkomligt i att jag blir irriterad. Han bara kör vidare. Och det funkar bra. Jag bli arg, irriterad, sur och frustrerad men fortsätter som ett surt litet barn att försöka tills det sitter. Då blir jag lika glad och lycklig som ett barn på julafton.

Försöker Emil hjälpa mig med tekniken blir jag bara sur. Sur och skyller på olika saker varför jag åker som jag gör. Vilket inte är det minsta utvecklade eller särskilt charmerande. Och jag märker själv när jag blir så här och skäms men det är ett beteende som jag får jobba hårt med att förändra. Direkt jag får tekniktips åker mina taggar ut. Och då är ändå jag en person som ger var och varannan tekniktips, säkerligen vill inte ens en fjärdedel av dessa höra mina åsikter, men jag tycker det är så intressant att jag inte kan hålla tyst. Och sen är jag som jag är?! Så ologiskt.

För att fortsätta utvecklas vet jag att jag måste bättra mig, det är något jag jobbar på och den här campen har öppnat mina ögon på det sättet. Coach Erik har kommit med flera kommentarer om saker jag kan jobba på och utveckla, och jag HAR lyssnat. Men framför allt så har de filmat en hel del här uppe, vilket de har låtit rulla på tvn under tiden vi ätit. Så jag själv har kunnat sitta ned och analysera min teknik själv. I jämförelse med andra. Vilket ger mig en bredare bild av dels hur jag ska kunna åka bättre men också förstå de kommentarer om teknik som jag får hur jag ska kunna utveckla den. Dessutom har jag tittat noga på hur de andra åker, bara för att lära mig. Annars brukar jag mest bara vara intresserad av hur jag själv åker, och sen släpper jag det. Går och gör något annat, men nu har jag ”tvingat” mig själv att sitta kvar och analysera. Lära.

När det inte har funnits film på oss, har de visat lopp från i vintras. Speciellt från VM. Några av dem har bara rullat på, andra har vi analyserat in i minsta detalj. Hur olika man kan ta sig på ett snabbt sätt uppför en backa och vilka likheter en tillsynes helt olik teknik faktiskt har likheter med de mer vanliga. Vilka saker som faktiskt är de väsentliga att jobba med. Och det är superintressant!
Så även om lägerdagarna även i fortsättning och här uppe i mångt och mycket är likadana och kommer fortsätta vara ganska lika, ska jag försöka släppa stoltheten när det gäller teknikjobbet, och faktiskt lyssna. Faktiskt analysera. Våga be om hjälp med det och lyssna på andra när jag får hjälp. För jag är ju i grunden otroligt intresserad av det, men det är bara det att det är en sån brännande fråga för mig själv att jag ibland bara blir helt fullkomligt frustrerad av att jobba med det med andra. För teknik är om något en genväg till framgång utan att behöva träna mer eller hårdare timmar, bara klokare. Så nu ska tjurhuvudet och den envisa åsnan som jag är, faktiskt ta och bli lite mer ödmjuk och mindre stolt och mindre irriterad när det gäller teknik. Punkt.

So long,

Anna

En kommentar på “Att våga lyssna och lära.

Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

Två pass kvar här uppe på glaciären. Förhoppningsvis. Planen är att alla vi ska flyga ut med helikoptern i morgon eftermiddag, men man vet aldrig om vädret tillåter det. Så om vi inte flyger ut i morgon em, blir vi kvar en natt till och flyger sedan ned till flygplatsen just nedanför oss på söndag. För att sedan ta bilen till Anchorage ca 45 min bilresa härifrån.

I morse hade vi ett superroligt sprintpass där vi delades in i lag om tre och sprintbanan delades in i två sektioner. Vi körde sedan en stafett där varje person åkte halva banan och sen växlade till nästa och alla åkte fyra sträckor var, så totalt åkte man 2 varv på sprintbanan. Sprintbanan i sig var längre än vanligt, ca 4,5 minut lång. På höjd, 1600 meter över havet. Så snacka om mjölksyra!

När man kör i lag, så vill man ju inte svika sina lagkamrater så man ger allt. Hur stum och trött man än är, så egentligen kan det väl inte finnas en bättre träningsform för just mjölksyra?! Alla slog sin kamrat i ryggen, skrek ”go” och sedan blev det knäpptyst förutom en unisont monotont pustande. Från alla. Spikraka ben, hängande överkroppar över sina stavar. Tills man kunde röra lite försiktigt på benen innan det var dags igen. Sjukt kul!

Och så lärorikt! Att dela upp banan så där, åka man mot man. Prova olika sätt att attackera backarna, kurvorna och krönen. Spårval. Allt. Och speciellt lärorikt att göra det på snö, i juni! Och mot alla dessa duktiga amerikanskor som Kikkan, Sadie Bjornsen och Rosie Brennan.

Så efter 6 dagars träning här uppe borde faktiskt min kropp kännas mer mör än vad den är. Jag vet inte vad det är som gör skillnaden, kanske att vi faktiskt sover nära 9h per natt och över 1h mitt på dagen. Äter bra och nyttigt, slarvar aldrig med mellanmålen eller målen efter passen. Antagligen beror det på att jag är så otroligt noga med farten på mina pass. Eftersom det här är en vecka där jag fokuserar på mängden, så är A1 otroligt låg. Jag åker med en känsla av att jag aldrig forcerar. Jag åker länge och superlugnt, men med så bra bibehållen teknik jag kan. Vad min puls ligger på vet jag inte riktigt, då jag inte har pulsklockan med mig, men jag skulle gissa att jag ligger kring 120 i puls vilket är ca 60% av min maxpuls. Har jag mindre mängd en vecka, ligger jag allt som oftast i lite högre pulszoner på distanspassen. Men är väldigt noga med att om jag börjar känna mig för sliten eller före eller efter ett intervallpass, då åker jag så lugnt jag bara kan.

Ivar frågade om fördelningen mellan A1, A2, A3 och A3+. Ca 10-12% av min träning lägger jag på A3 och uppåt. Det vill säga intervaller och tävlingar. A2-blocket har jag inte kört så mycket förr, men sedan i fjol lägger jag ett par timmar i veckan på A2, men jag vet inte procentuellt hur mycket det hamnar på. Kanske 3-5 % av den totala träningen. Resten är A1 och A1-, men allt det registreras i samma block. Det vill säga distans.

A1 är för mig upp till 145 i puls (ca 70% av max), mellan 150-170 är A2 (ca 75-80% av max) och 170-190 är A3 (80-90% av max) och 190-200 är A3+ (90-100% av max). Eftersom jag inte använder mig av pulsklockan på alla pass, eller faktiskt knappt alls, så handlar allt om uppskattning, men efter att ha använt pulsklocka i så många år vet jag ganska exakt vad jag ligger i för puls, så för registreringens skull så blir det rätt. Däremot så vet jag ju sällan exakt i vad för maxpuls jag var upp i men jag kan uppskatta att i dag kändes belastningen som A3 och så vidare. Ett A1-pass kan ju pendla mellan 100-160 i puls, men så länge snittpulsen är under ca 140, så är det ett A1 pass. Ligger det över i snittpuls, blir det ett A2 pass.

Allt handlar ju i slutändan om att göra ett träningspussel som utmanar men inte bränner och själva registreringen i träningsdagboken är ett hjälpmedel för att se hur träningen går och om man ligger på rätt sida av belastningen, att det varken bli för lite eller för mycket.

Varje pass uppskattar jag dessutom formen på. 0 är OK, vilket är det vanligaste. Ner till -5 vilket är lika med att nu-ska-jag-ligga-i-sängen-en-vecka-och-vila-upp-mig och upptill +5 vilket är lika med ingen-i-hela-världen-kan-slå-mig. Jag har aldrig fyllt i varken en -5 eller en +5, utan det pendlar mellan -2 till +2. Har man för många - under en och samma vecka, så borde man nog vila någon dag extra och har man många + under träningsåret bör jag nog träna lite mer.

Det är ett bra hjälpmedel för mig och coach Stattin när vi lägger träningen och när vi utvärderar hur träningen gått.

Nu är det dags för det näst sista passet här uppe. Alla runt omkring mig sitter och äter mjölk med olika tillbehör; flingor, nötter, frukt och jordnötsmör. En kaffe här och där. Alla är lite mer dämpade än i början av veckan, det märks att alla har tränat bra. Skrattet ligger väldigt nära till hands också, precis som det ska när man börjar bli sliten. :-)

Snart är jag nere i verkligheten igen, då ska jag uppdatera er med bilder från det här äventyret!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

En för alla, alla för en!

De sista dagarna har vi haft snöstorm. Att gå från huset till containern där vi vallar, har varit helt på egen risk då de värsta byarna kom. Tog man ett steg vid fel tillfälle hamnade man inte där man skulle. Vet inte när eller ens om jag känt så starka vindar förut. Då känner man sig rätt liten och maktlös. Respektfull.

Och inte ens glaciären som tidigare varit skyddad från de värsta vindarna, klarade sig igår. Trots att pistmaskinen åkte just framför oss, hann det driva igen så pass att man inte såg vart de klassiska spåret gick och råkade man komma helt i otjamning med pistmaskinen så det hade gått 15-20 minuter sedan den sist åkte där, var det bara de orange ledmarkingarna som visade vart spåret gick, för något annat såg man inte. Snön hade drivit över spåret helt.
Men ingen klagade.
Hade jag varit hemma i Sverige, så är jag tveksam på om vi ens hade givit oss ut. Här var det aldrig ens snack om saken. Alla bara klädde sig efter vädret, tog sina skidor och gick ut. Inte ett negativt ord hörde jag. Ingen som inte försökte. Hemma hade det varit gnäll och klagan och allmän missnöjsamhet.
Men det finns inte här. Det är enorm ödmjukhet som präglar hela campen. Och jag tror definitivt inte att det är unikt för just detta tillfälle, utan det är sån kulturen är här. Positiv. Framåt. Ödmjuk. Inför sina teamkompisar, ledare och omständigheter. 
Och jag kan inte sluta jämföra. Ta åt mig. Skämmas lite för hur bortskämt jag faktiskt beter mig normalt. Där och då anser jag inte att det är bortskämt, för jag gör ju som resten. Det är vår kultur. Men nu när jag kan jämföra så kan jag inte sluta tänka på det. Inte sluta tänka på hur mycket jag faktiskt lär mig när jag är här uppe med dessa fantastiska människor. Inte bara om skidåkning och träning, utan om inställningen till det vi gör. Inställningen till livet.
Jag berättade ju i förra inlägget om hur allt är upplagt här, hur vi har blivit indelade i grupper om 4-5 stycken. Killar och tjejer om vartannat. Varje grupp ansvarar för en uppgift per dag. Att fixa allt som har med frukost att göra (gröt, ägg, duka fram, duka av m.m.), städa upp efter lunch (eftersom alla fixar sin egen lunch), göra middag (vilket innebär att förbereda middagen innan passet på eftermiddagen för att det ska vara klart tills vi kommer hem) och sedan en grupp som ska städa upp i köket på kvällen efter middagen. Och samma här; jag har inte hört någon som klagat. Alla bara gör. Alla delar lika på jobbet. Killar som tjejer. Det blir en helt fantastisk gemenskap, bra mycket bättre än hemma där det med säkerhet hade blivit mycket mer uppdelat på vad ex. killar och tjejer hade gjort. Vi kan snacka hur mycket som helst om jämställdhet, men här uppe, här på glaciären, här är det första gången jag förstår vad det egentligen innebär. Om det speglar samhället i stort i USA eller bara här, det låter jag vara helt osagt. Jag har inte den minsta aning. Mest troligt inte dock. Men här uppe är det helt otroligt. Vilket gör att det inte heller blir några irritationer eller gnabb, alla vet vad de ska göra och de gör det. Punkt slut.
Och sen luncherna. Som alla fixar själv. Aldrig har jag sett sån uppfinningsrikedom. Alla gör det som de behöver. Vissa av grabbarna står i köket i över en halvtimme bara för att koka sig något riktigt bra. Det är toast med sallad, wok och pyttipanna. Matiga sallader. You name it. Allt som går att finna i det gigantiska kylskåpet eller förrådet med torrvaror som flugits upp hit.
Tänk om vi hade haft våra läger hemma i Sverige på det här sättet? Vilken gemenskap det hade blivit! Så mycket bättre vi lärt känna varandra.
Och jag tror att vi nog också hade blivit mer ödmjuka. 
Jag pratade med min tränare herr Stattin som varit över och arbetat i USA vid olika tillfällen och berättade helt begeistrad om detta, på vilket han berättade att det hade varit exakt lika när han var över för 20-30 år sedan. En kultur som helt enkelt håller i sig. Och som jag blir väldigt imponerad över.
Det är verkligen alla för en, en för alla.
Sen den seriositeten de visar. Tillsammans med totalavslappning emellanåt. Alla gör det de ska på träningarna. Fokuserar på det som de ska fokusera på under passet. Och det skiljer sig inte nämnvärt från hur vi tränar eller hur vår inställning till träningen är. Det är nog rätt lika för alla. Men det som kommer efter imponerar och inspirerar mig. När alla är klara med träningen, lägger de ned minst 30 minuter  på att stretcha, töja och göra rörlighet. Med en energibar i handen eller ett glas mjölk och en smörgås. Ingen slarvar med intaget direkt på träning, alla bara gör det. Och sen stretchen. Även det blir en social grej. Man pratar om passet, diskuterar. Skrattar och snackar. Hänger ihop.
Och många av oss som tävlar med dessa amerikanskor och amerikanare under året, är allmänt imponerade av deras vinnarinstinkt, hur det kan peppa varandra och få varandra att bara prestera bättre än de någonsin vågat drömma om. Hur de verkligen är ett team. Hur de från ingenstans egentligen helt plötsligt är uppe och fajtas i den absoluta världstoppen.
Och allt jag ser och lär här uppe hänger ihop med hur de är. En för alla, alla för en. Ödmjukhet. Vinnarinstinkt. Seriositet. Tillsammans med så mycket glädje och teamkänsla. Killar som tjejer. Ledare som aktiva. Helt fantastiskt.
Jag iakttar. Lär. Och njuter!
So long,
Anna



Med vänliga hälsningar

Anna Haag




2 kommentarer på “En för alla, alla för en!

Alaska – Eagle Glacier.

Just nu sitter jag i ett hus byggt på en klippa just ovanför en glaciär. Eagle Glacier i Alaska. Så några av er gissade rätt, jag har åkt tillbaka till Alaska. Jag fick verkligen blodad tand när vi var här i våras, och även om vi inte ”tränade” något då, så kände jag att hit vill jag verkligen tillbaka. Så mycket som jag ville se och prova. Det var som att vi bara fick ett smakprov på allt vad Alaska har att erbjuda när vi var här, och jag gillade verkligen det smakprovet.

Så bara någon vecka efter att vi kom hem efter Alaska, bokade jag en biljett tillbaka hit. Bestämde med Kikkan att möta upp henne i Frankfurt så vi kunde göra den långa flygningen (drygt 9,5h) från Frankfurt till Anchorage. Över Grönland.

Och nu är jag här. På en glaciär tillsammans med 17 till skidåkare från APU (Alaska Pacific University) som är det universitet och skidklubb som Kikkan tävlar för. Och det är både coolt och speciellt. För som jag skrev i början bor vi i ett väldigt spartanskt ”hus” på en klippa eller mer berget som glaciären vilar mot. Det är byggt i slutet av 1980-talet efter att en känd pilot som ofta tog sitt plan med familjen upp hit och åkte skidor bestämde sig för att sponsra APU att bygga ett träningscenter här. Så startade Thomas Training Center at Eagle Glacier. Sedan dess har APU kommit upp hit för läger, 3-4 gånger per år. Jag tror dock inte att det är bara APU som använder det, men det ska jag låta vara osagt. Här finns allt man kan behöva för en vecka med hård träning. Många mil skidåkning. Ett fullt fungerande kök, enklare dusch och toalett, matsal och ett par rum som tillsammans rymmer 24 bäddar. Utanför finns ett par containrar där vi bl.a. vallar och där ex. aggregaten som behövs för att driva huset finns och där man förvarar pistmaskinen under vintern. En hel pistmaskin och en gammal, trasig. Två skotrar. Och en helikopterlandning. För allt flygs upp hit med helikopter. Allt från pistmaskin till havregryn till oss. Och under åren har man samlat på sig saker här upp, så numera finns dessutom ett välfungerande gym med testcykel och fria vikter för att kunna genomföra all den träning vi behöver göra här.

Maten packas i ett enda stort nät som helikoptern lyfter upp och som sedan hänger i ett långt rep under. Vi slapp dock att hänga under, vi fick åka i helikoptern upp. ;-)

För några år sedan skulle man frakta upp en ny pistmaskin med helikoptern. Pistmaskinen hängde i vajrar under helikoptern och man skulle sakta sänka ned pistmaskinen genom att få den att gå i cirklar tills man kunde släppa ned den. Men helikoptern började skapa ”bad air” (som man säger här) och alla lampor började lysa rött och för att inte krascha tvingades man släppa ned pistmaskinen från ett par hundra meter ovanför backen. Inte en del av pistmaskinen höll. Sedan dess har man dock lyckats frakta upp två nya pistmaskiner.

Någon gång under de första åren som man tränade här upp, lämnades pistmaskinen på glaciären över vintern. När man sedan skulle öppna glaciären för sommaren igen året därpå gick inte pistmaskinen att finna, den var helt övertäckt. Ett par 3-4 år senare kom den dock fram och trots att den gick hackigt, kunde man använde den. Men eftersom den inte var så driftsäker fick man skaffa en ny.

Nog om pistmaskiner.

Maten lagas av olika matteam, så varje grupp har en uppgift varje dag. Och det krävs disciplin och ordning för att allt ska fungera, men hittills verkar allt fungera helt perfekt. Jag hänger bara med. Gör som de andra.

Varje morgon serveras frukosten vid sju, vid åtta öppnar spåren. Så vi tar på oss skidorna utanför huset och åker ca 1 km ner på glaciären, och det är verkligen nedför. Fort går det. Ned. Hem är det desto jobbigare. Väl nere på glaciären börjar spåret, som tar ca 45 min per varv. I det före som är just nu. Perfekta förhållanden, pistmaskinen körs varv på varv. Av coach Eric Flora som är med här uppe tillsammans med två andra killar som bl.a. sätter ut pinnar som visar var spåret går. Och i morse behövdes verkligen de markeringarna.

Vi vaknade upp till en helt vit värld. Vi såg knappt 10 m framför oss. Just där spåret går på glaciären är det ganska skyddat, men på vissa delar blåste vinden rätt bra. Tillsammans med snö som piskade. Så det enda vi kunde förlita oss på var dessa orangea pinnar som markerade ut var spåret gick. Ett par gånger hamnade vi fel, men vi märkte det rätt fort, då spåret var så välpreparerat att det verkligen märktes när vi hamnade utanför. Men trots det, så var det helt perfekta förhållanden i spåret. Jag njöt verkligen!

Efter ett par timmar och ett par varv där nere, åker vi den dryga kilometern hem och stretchar och duschar. Kort och snabbt och effektivt. För att inte vattnet ska ta slut. Sen gör alla sin egen lunch. Och jag är imponerad över fantasin alla visar för sina luncher. Det är allt från yoghurt med flingor till omelett till wookat till sallad till smörgåsar. Allt. Och alla fixar sitt i symbios. Det märks att alla har varit här uppe ett par gånger och att det krävs att alla samarbetar för att det ska fungera. Vid fyra öppnar spåret igen, då har coacherna varit nere en stund för att förbereda spåren inför det att vi kommer. Vi åker ett par timmar, kommer hem och stretchar och vid sju är middagen klar. Varje kväll är det som sagt olika team som ansvara för det, alla ingredienser finns här till den mat som en dietist har planerat och som de alltid äter här uppe. Bra mat som är enkel att tillaga. Igår var det mexikanskt. Ikväll blir det lax och potatis. I morgon är det min och Kikkans tur tillsammans med tre till som ska göra hamburgare. Alla sitter ned i lugn och ro. Snackar. Mår gott. Diskuterar olika ämnen. Vid 22 är det knäpp tyst. Då har alla somnat. För även om glaciären inte ligger så högt, ca 1500 meter över havet, tar det på att åka skidor ett par timmar per dag. Speciellt när vädret är lite sämre.

Så det är vad jag gör just nu. Jag njuter till fullo av miljön, sällskapet och träningen. Helt fantastiskt. Jag kan inte lova att jag kan ge mer updates här uppifrån berget, då jag inte har internet, utan bara lånar snabbt av Kikkan för att kunna posta det här. Men jag tar massor av bilder, så ni kommer få veta mer, jag vet bara inte när. Jag kommer vara här uppe till nästa helg, sen blir det en vecka ”nere” i Anchorage med Kikkan.

 

So long,

Anna

0 kommentarer på “Alaska – Eagle Glacier.

Hemma igen.

Ibland hinner man verkligen inte med allt. Vi har redan varit hemma i 4 dagar men inte ett livstecken här på bloggen so far. ;-)

Men vi ska väl börja från början: Fuerteventura. Ett minst sagt speciellt ställe. Jag som älskar Sydeuropa. Mallorca. Italien. Grekland. Speciellt på våren. Hela världen runtomkringen fullkomligt exploderar i grönska och dofter. Allt lever. Allt är friskt. Man vill bara stanna upp ett tag och bara vara. Få möjlighet att lukta på den där vackra blomman som hänger ned över vägen. Njuta av vyerna efter de små och krokiga vägarna. Sitta ned på kvällarna när solen går ned och känna att det är skönt att dra den där koftan om axlarna. Äta långa middagar. Somna tidigt för att sedan gå upp innan solen orkat värma upp hela luften och njuta av den friska luften på dagens första pass. Stanna i någon by ut med vägen och ta en kall cola. För att sedan fortsätta.

Fuerteventura hör ju till Spanien. Men där sluta likheterna. För trots allt ligger ju inte Fuerteventura i Spaninen. Likheterna är ju mycket större med Afrika som det ju faktiskt bara ligger 9 mil ifrån.

Öken och åter öken. Vulkanlandskap. Några blekgröna palmer med några starka blommor i dalarna in mot landet. Kring hotellen var det bara artificiellt. Konstbevattningen var igång hela nätterna. Under dagarna dunstade allt vad som var någon slags fukt.

Kläderna som vi hade ute på balkongen under natten, var snustorra på morgonen. Inte som i Sydeuropa där man nästan kan vrida ur kläderna på morgonen av all nattfukt.

Första delen på lägret jublade vi och tyckte det var kallt när termometern visade 38 grader när vi avslutade eftermiddagens pass vid åtta på kvällen. Bisarrt! På morgonens pass peakade det på 52 (!) och vi tvingades oss själva att vänta till var 15e minut att dricka trots att man utan problem hade kunnat dricka var 5e minut. I vanliga fall går det åt ca 1 liter vätska på ett pass. Där gick det åt 3. Om inte mer.

Våra kroppar är verkligen inte gjorda för den temperaturen. Hjärtat bankade hårt och vi flåsade som jag vet inte vad. Pulsen låg mellan 20-30 slag högre än vanligt. Trots att ingen av oss hade särskilt hög fart under hjulen.

Väldig speciellt. Men också väldigt lärorikt att förstå hur kroppen påverkas av olika saker. Hur viktigt det faktiskt är att lyssna på kroppen och inte bara förlita sig på ex pulsklocka. Fråga sig själv "vad säger kroppen idag? Vad är kroppen redo för?" och våga lite på det.

De sista dagarna sjönk temperaturen och kvällarna blev till och med kyliga. Under dagarna låg temperaturen kring 30 när vi tränade. Bra mycket mer behagligt! Och istället för vindar som värmde mer än kylde som det var de första dagarna (gissningsvis vindar från Afrika, de hetaste vindar jag någonsin varit med om) så började vi faktiskt uppskatta vinden som fläktade. Vissa pass stormade det mer än det fläktande dock.. Lite smålurigt att cykla då men man lär sig hantera det med!

   
  

Let's take a selfie!

    

Flying Falk och jag praktiserade lite i det blöta. Jag ska nog hålla mig på torra land.

  

Cykelturskartan.

   

Men trots speciella omständigheter och en annorlunda miljö så är det alltid lika kul att komma igång på riktigt igen. Få vara med teamet. Somna med en ömmande kropp på kvällen och vakna med en stelare kropp än damen med rullator på ICA. Höra hur lederna "knäpper" igång sig när man tar de första stegen upp ur sängen. Jag fullkomligt älskar den känslan! 

En hel del timmar och mil blev det på cykel (oh ja, snacka om blodad tand, här ska köpas en racer!!), lika så på rullskidor och sen provade jag faktiskt att simma ett pass. Där har jag enorm utvecklingspotential. Och stället vi bodde på, Playitas, var ju ett grymt ställe. Om man hade behövt köra mycket rehab, dvs hänga i den fina poolen, gymmet eller någon av de stora hallarna man kunde träna i. Eller bara springa, fanns tydligen rätt fina löpslingor. Men miljön runt omkring där vi tränade de mesta timmarna, var inte särskilt spännande. Man såg kilometer efter kilometer, ingen skugga någonstans och enormt vindkänsligt. Då är faktiskt ex Mallis eller Kreta bättre. Om man vill cykla och åka rullskidor mycket alltså! Dock var det ett perfekt ställe att åka till om man vill ha en effektiv träningssemester där det mesta ingår och det finns otaliga aktiviter att välja på per dag.

Nu är första lägret gjort. 5 veckor till nästa. Under den tiden ska jag hinna träna ett par timmar till och fortsätta jobba på att få min kropp så där härligt öm. Ni vet den där känslan när man efter middagen inte i sin vildaste fantasti förstår hur man ska kunna hålla sig vaken någon timme till och ens kunna gå till sängen..?! Love it.

So long,

Anna 

2 kommentarer på “Hemma igen.

Mot värme.

Sitter på planet på väg mot Fuerteventura . Mot sol och värme, men framför allt mot massa träning i ny miljö.

Vi ska till Playitas, ett hotellområde för just träning där SOKs olika idrotter har varit i ett par år men det är första gången för oss. Simbassänger, idrottshallar och nylagda asfaltsvägar upp i bergen. Ska bli otroligt spännande att se allt detta som vi hört så mycket om!

Fokus på det här lägret blir att komma igång med träningen. Mesta dels fokus på timmar än på fart. Även om det nog kommer bli en hel del av det också när vi rookisar på cyklar ska ta oss an backarna. Jag är så pass kass på cykel, men med bra motor, att jag bara kör tills jag nästintill ramlar av cykeln. Inte alltid en bra egenskap!

Nu ska planet lyfta och om 6 timmar landar vi på spansk mark just utanför Afrikas kust. Spännande! Har vi internet där, så lovar jag komma med en update!

Här är lite bilder från sponsordagen vi hade med förbundet igår. Bilar. Mat. Och mycket trevligt sällskap, tack för det alla!

   
Solen i ögonen!

  

Man kan ju inte var sur i en snabb Beetle Cab.

  Teamet tog årets lagfoto! 

So long,

Anna 

Ps. Glöm inte att kika in på Husbloggen som ni finner under kategorin "Villa a&e" om ni är intresserade av hus och inredning och trädgård! Ds.

0 kommentarer på “Mot värme.