Close

läger

Sognefjell – tack å hej!

Sitter i bussen på väg hemåt. Sju till åtta timmar i bussen väntar. Sitter med lurarna på och kikar ut genom fönstret på det vackra norska landskapet, för man hinner ju se en del på norska vägar.. Det går inte alltid så fort minst sagt. Men det gör ju egentligen inget, för vi hinner ju som sagt se desto mer. De turkosblå sjöarna, älvarna och de gröna bergen som övergår i de ännu snöklädda fjällen.

Halvvägs till Sverige utlovas pizza. Det ser jag framemot. För efter sju dagars träning så finns det ingen botten i min mage. Jag märkte härom natten då vi kört ett hårdare pass på eftermiddagen att jag nog borde ha stoppat i mig än mer på kvällen då jag sov både ytligt och oroligt. Sämsta kombinationen på läger då man vill vara pigg och fräsch för att både klara av träningen och få ut något av den och helt enkelt hålla sig frisk. Igår kväll stoppade jag i mig lite extra just innan jag skulle somna och sov som en prinsessa och dessutom gick morgonens pass som en dröm. Bara man lär sig signalerna och lyssnar är det en ganska enkel ekvation det där med kost och träning, man måste bara finns sin nyckel.
Så en pizza om någon timme kommer sitta fint. Har redan beställt - en med pulled pork och utan ost (pga allergi, inget annat!). Vattnas redan i munnen. Med mig i bilen har jag dessutom ett par mackor och bars. För även om lägret ju är slut, så fortsätter kroppen att jobba för att återhämta sig från de här dagarna så det sämsta jag kan göra nu är att slarva med att stoppa i mig något med jämna mellanrum. Elitidrottarlivet är något som pågår dygnet runt, 24/7, året om. Och tyvärr märks det alldeles för fort om man missar eller slarvar, det gäller helt enkelt att vara på tårna mest hela tiden. Men även det blir tillslut en vana, ett sätt att leva och jag skulle inte säga att det "kostar" mig särskilt mycket. Jag gör allt detta på rutin, det gäller nog mest att bara komma in i det.

Dagarna i Sogne var F A N T A S T I S K A och jag njöt oavsett vilket väder som bjöds på. Skidåkningen var så fin, förhållandena bättre än på många tävlingar under vintern. Så det var enkelt att jobba med teknik. Något som jag försöker lägga extra mycket krut på när jag väl åker skidor. Visst kan man jobba med tekniken på rullskidorna också, men det blir inte riktigt samma sak, så jag försöker maxa teknikträning när jag väl får chansen på snö.

Utanför rullar den norska landsbygden förbi. I lurarna blandas Van Morrisson med Oskar Linnros, Zara Larsson och Sabina Ddumba. En salig blandning, precis som jag vill ha det! Ikväll kommer också Emil hem från Riksgränsen där han varit sedan förra söndagen. Jag längtar!

So long,

Anna 

0 kommentarer på “Sognefjell – tack å hej!

Årets första…

... läger är jag nu på i norska Meråker. Stället där vi satte ramarna för fjolårets spännande år, stället där vi drog igång fjolårets satsning mot att utveckla oss alla och tillsammans utvecklas mot våra egna och gemensamma år. Och det känns himla härligt att vara tillbaka här. I fjol lyste solen och vi sprang över fjället i shorts och hoppade över bäckarna och kanade ner över snön som låg kvar i skuggdalarna.

Bilder från fjolårets läger här i Meråker.

Den här gången är skidorna med. Vi är här tre veckor tidigare och rullskidbanan bredvid boendet har precis tinat fram. Uppe i Grova kör pistmaskinen upp spåret åt oss, 10 km enkel väg och i början av veckan lovas minusgrader vilket mest troligt lovar skarturer på snön som ligger kvar på fjället. Eftermiddagarna kommer spenderas på barmark, rullskidor och löpning och något styrkepass. Även ett pass med innebandy eller volleyboll utlovas, får väl se hur det slutar.

Det känns väldigt bra att börja om året här igen. Stället ger mig bra minnen och vibbar och drivet finns i gruppen, vi är tänker inte nöja oss med den utvecklingen vi fick till i fjol. Det finns massor kvar att utveckla och alla känns på, vi som ledare. Och det ger motivation! Sen har jag lärt mig (med åren) att inte stressa igång i maj. Jag tränar det som krävs, men jag kommer inte pusha redan nu. Jag ska jobba med detaljerna, kvaliteten och sakta men säkert vrida upp träningen. Mängden totalt sett över året kommer vara den samma som i fjol, men kvaliteten ska bli än bättre. Jag vet vad jag behöver jobba med och det sköna är att lagets fokus stämmer överens med mina egna, och det gör ju det hela mycket enklare!

I eftermiddag ska vi ut på rullskidbanan och köra årets första intervaller, i morse var vi uppe i Grova och åkte en klassisk tur. Vissa delar av rullskidbanan ligger isen kvar, så igår kväll var ledarna ut och hackade bort den.. Blir spännande att se hur det ser ut! :-)

Ni som har hängt med i några år vet nog om att vi vanligtvis brukar åka till varmare ställen den här perioden, i alla fall till södra Sverige, men nu satsar vi på att få med oss den fina vårskidåkningen då fjällen bjuder på så mycket snö! Dessutom är det ett skonsamt sätt att lappa över mot barmarksträningen.

Inför OS 2010 var i Whistler och Mt Washington på våren innan och fick känna in banorna, åka skidor och vara i gruppen och lite den känslan får jag nu när vi åker skidor och snackar om framtida målsättningar. Sånt ger verkligen energi!

Killarna är i Vålådalen men på torsdag och fredag har vi två gemensamma dagar nere i Stockholm med landslagets sponsorer innan vi får två veckor hemma innan det är dags för årets andra läger i slutet av maj. Nu är vi igång på riktigt igen, och jäklar vad skoj det känns!

Nu ska jag ta och vila en stund till innan det är mellanmål, rörlighet och sedan intervaller på schemat. Wish me luck som man brukar säga! :-)

So long,

Anna

3 kommentarer på “Årets första…

Eagle Glacier. I bilder.

Nu har jag samlat ihop några av alla alla bilder jag har från glaciären. Mesta dels från allt spännande runt omkring än bilder från själva träningen. Kanske kommer mer bilder från det senare, vem vet?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg från Anchorage ut med Turning Arm till Girdwood varifrån helikoptern lyfter. Från Anchorage svänger man vänster, alltså söderut och följer "Turning Arm" som fjorden från Anchorage kallas. Fjorden fick sitt namn då upptäcktsresande trodde att det var ett sätt att korsa USA, men fick ganska snart det klart för sig att det inte var så. Och ofta blev de fast längst inne, i närheten av det mindre samhället Hope, då tidvattnet "tog" dem. Skillnaden på högt och lågt är enormt. När det är ebb, är det bara en enda sörja med dy full med avlagringar från glaciärerna runt omkring. En livsfarlig dy som ingen vill fastna i.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gänget samlat i solen innan avfärd. Tur att ingen av oss visst att det typ skulle bli den sista solen vi såg på nästan hela tiden uppe på glaciären.. Eller ja, sista dagarna var fint, men fram tills dess! Flygplatsen varifrån vi lyfte och kom ned till drivs av Deb och hennes man Keith, och de senaste åren har de utökat till att flyga från fler ställen kring Anchorage. Att flyga med helikopter för att se Alaska är något man bara måste göra när man är i Alaska. Så det är inte så konstigt att Deb och Keith och deras piloter har händerna fulla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mat i ena packet, skidor och packning i andra. Helikoptrarna står redo. All mat inhandlas genom att man skickar en lista med allt som behövs (själva maten är planerad i förväg, så det är bara att följa ingredisenslistan för att handla) till en av de största affärerna här som sedan packas på en pall för att kunna flygas upp till glaciären. Varenda väska vägs för att allt ska gå rätt till. Till och med handbagaget. Jag var förvånad att de inte vägde oss också.. ;-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"And off the foods go!"

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Anar ni huset?

Så man flyger upp för en bergsvägg och kommer plötsligt över kammen och där är glaciären. På kammen ligger huset och liksom kikar ut över den gröna dalen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här väntar man sig verkligen att en björn ska stå. Eller en älg. Jag spanade så hårt att mina ögon nästan gjorde ont.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kikkan! Med ett packe ägg i knät, som de inte vågade ha i ett nät under planet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme! Coach Eric står och väntar på oss för att ge oss säkerhetsgenomgången om vad som gäller här uppe. Huset är det stor svart, täckt med plåt för att stå emot vädret här uppe och till höger är någon form av maskinrum och sen bakom huset till höger ser ni vallaboden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"The Pisten Bully". Redo att göra spåren perfekta för oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi fick skynda oss ur helikoptern för att de skulle ned och hämta nästa gäng.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt, Kikkans och två andra tjejers rum under veckan där uppe. Ser ni hur breda tarrsängarna är?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vyn. Även i oväder är den vacker!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"Gymmet". Eller rummet där alla hängde efter träning och stretchade, cyklade eller körde styrka. Gick undan för att läsa en bok eller bara vara.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av väggarna var fylld med namn och bilder från tidigare läger. Ena teckningen coolare än den andra. Och alla namn sen. De senaste somrarna har bl.a. Aino-Kaisa Saarinen, Celine Brun-Lie och Astrid U Jacobsen varit med teamet här uppe. Så jag inte den enda "utomjordningen" som fått äran att vara med dem där uppe. Dock sa de att jag hade det absolut bästa vädret. Något alltid va?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Köket och matsalen. Redo för frukost. Till vänster ser ni listorna med våra uppgifter varje dag, menyn för veckan och vad alla förväntades göra. Till frukost serverades gröt, äggröra, färska bär, jordnötsmör, sylt, maplesyrup och något bröd. och kaffe.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Torkrummet. Husets bästa rum. Det mest effektiva torkrummet jag någonsin varit med om. Allt torkade direkt. Men det lät som attan också. Så här kunde man sitta om man ville ha "private conversations" när man var där uppe, för annars fanns inte så mycket privat. För toaletten (som var någon slags förbränningstoalett) hade man ett skynke, så man fick titta under skynket för att se om man såg fötter eller ej för att veta om man kunde gå in. Det hade dock inte någon sagt till mig första dagen, så ni kan ju gissa vad jag gjorde..?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vallaboden från insidan. Ordning och reda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glaciären. Och ni ser spåret ned till glaciären till vänster uppe i bild. Två skotrar åkte alltid ned med bl.a. extra skidor och jag gissar också för själva säkerheten så att man snabbt kunde ta sig där ifrån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Coach Erik ger lite tips till Kikkan. Ser ni hur fantastiska förhållanden det är?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glaciären. Första slingan går till höger, som tog mellan 7-15 min beroende på före och sen den vänstra sidan som tog allt mellan 20-40 min beroende på före. Så de första dagarna tog det ca 50 min att åka en runda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskinrummet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här ser ni både huset och skidspåren på glaciären.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Talade skylt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vallaboden till höger.

Det var allt för denna gång. Så fick ni en liten inblick i hur glaciär-livet i Alaska kan vara.

So long,

Anna

 

 

 

 

 

 

 

0 kommentarer på “Eagle Glacier. I bilder.

Att våga lyssna och lära.

Jag vet inte hur många läger jag varit på i mitt liv. Hur många dagar och nätter jag spenderat tillsammans med andra likasinnade, mer eller mindre. Antagligen mer än vad någon någonsin skulle kunna gissa.

De flesta de senaste åren har varit väldigt lika. Efter 10 år med landslaget så ser de flesta läger och lägerdagar likadana ut, det blir en typ av vardag det också. Vi tränar, äter och sover. Energin som finns över till att göra annat är minimal och man gör minsta tänkbara förutom att träna och äta.

Vi diskuterar träning emellanåt och vi analyser teknik. Vi har föreläsningar om kost, hälsa och annat som kan vara nyttigt att veta som skidåkare. Jag är oftast föga intresserad av allt det här som sker runt omkring. Jag trivs att vara i min bubbla och göra det jag tycker är kul och nödvändigt för mig. Jag är inte särskilt intresserad i nutrition eller träningslära, vilket gör att jag allt som oftast lyssnar med ett halvt öra speciellt om det blir alltför invecklat. Jag älskar det enkla, raka. Om jag får raka råd ”gör si, gör så” spetsas mina öron direkt och jag blir intresserad, men hamnar vi i diskussion på molekylnivå, så försvann jag ganska fort.

Teknik är dock en grej som jag brinner för. Jag är otroligt intresserad av hur man kan genom att förbättra tekniken men med samma fysik bli en bättre skidåkare, det är så otroligt häftigt. Men jag är inte en rolig person att köra teknik med, om jag inte har en riktigt bra dag. Vilket jag rätt sällan har när jag åker. Jag blir lätt irriterad när jag kör teknik. För att jag inte förstår hur jag ska göra, eller hur de menar eller bara för att jag inte håller med. Och det märks nog rätt väl på mig när jag blir på det humöret. Min förra tränare märkte det fort, så vi körde bara korta perioder av teknik. Herr Stattin däremot skiter fullkomligt i att jag blir irriterad. Han bara kör vidare. Och det funkar bra. Jag bli arg, irriterad, sur och frustrerad men fortsätter som ett surt litet barn att försöka tills det sitter. Då blir jag lika glad och lycklig som ett barn på julafton.

Försöker Emil hjälpa mig med tekniken blir jag bara sur. Sur och skyller på olika saker varför jag åker som jag gör. Vilket inte är det minsta utvecklade eller särskilt charmerande. Och jag märker själv när jag blir så här och skäms men det är ett beteende som jag får jobba hårt med att förändra. Direkt jag får tekniktips åker mina taggar ut. Och då är ändå jag en person som ger var och varannan tekniktips, säkerligen vill inte ens en fjärdedel av dessa höra mina åsikter, men jag tycker det är så intressant att jag inte kan hålla tyst. Och sen är jag som jag är?! Så ologiskt.

För att fortsätta utvecklas vet jag att jag måste bättra mig, det är något jag jobbar på och den här campen har öppnat mina ögon på det sättet. Coach Erik har kommit med flera kommentarer om saker jag kan jobba på och utveckla, och jag HAR lyssnat. Men framför allt så har de filmat en hel del här uppe, vilket de har låtit rulla på tvn under tiden vi ätit. Så jag själv har kunnat sitta ned och analysera min teknik själv. I jämförelse med andra. Vilket ger mig en bredare bild av dels hur jag ska kunna åka bättre men också förstå de kommentarer om teknik som jag får hur jag ska kunna utveckla den. Dessutom har jag tittat noga på hur de andra åker, bara för att lära mig. Annars brukar jag mest bara vara intresserad av hur jag själv åker, och sen släpper jag det. Går och gör något annat, men nu har jag ”tvingat” mig själv att sitta kvar och analysera. Lära.

När det inte har funnits film på oss, har de visat lopp från i vintras. Speciellt från VM. Några av dem har bara rullat på, andra har vi analyserat in i minsta detalj. Hur olika man kan ta sig på ett snabbt sätt uppför en backa och vilka likheter en tillsynes helt olik teknik faktiskt har likheter med de mer vanliga. Vilka saker som faktiskt är de väsentliga att jobba med. Och det är superintressant!
Så även om lägerdagarna även i fortsättning och här uppe i mångt och mycket är likadana och kommer fortsätta vara ganska lika, ska jag försöka släppa stoltheten när det gäller teknikjobbet, och faktiskt lyssna. Faktiskt analysera. Våga be om hjälp med det och lyssna på andra när jag får hjälp. För jag är ju i grunden otroligt intresserad av det, men det är bara det att det är en sån brännande fråga för mig själv att jag ibland bara blir helt fullkomligt frustrerad av att jobba med det med andra. För teknik är om något en genväg till framgång utan att behöva träna mer eller hårdare timmar, bara klokare. Så nu ska tjurhuvudet och den envisa åsnan som jag är, faktiskt ta och bli lite mer ödmjuk och mindre stolt och mindre irriterad när det gäller teknik. Punkt.

So long,

Anna

En kommentar på “Att våga lyssna och lära.

Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

Två pass kvar här uppe på glaciären. Förhoppningsvis. Planen är att alla vi ska flyga ut med helikoptern i morgon eftermiddag, men man vet aldrig om vädret tillåter det. Så om vi inte flyger ut i morgon em, blir vi kvar en natt till och flyger sedan ned till flygplatsen just nedanför oss på söndag. För att sedan ta bilen till Anchorage ca 45 min bilresa härifrån.

I morse hade vi ett superroligt sprintpass där vi delades in i lag om tre och sprintbanan delades in i två sektioner. Vi körde sedan en stafett där varje person åkte halva banan och sen växlade till nästa och alla åkte fyra sträckor var, så totalt åkte man 2 varv på sprintbanan. Sprintbanan i sig var längre än vanligt, ca 4,5 minut lång. På höjd, 1600 meter över havet. Så snacka om mjölksyra!

När man kör i lag, så vill man ju inte svika sina lagkamrater så man ger allt. Hur stum och trött man än är, så egentligen kan det väl inte finnas en bättre träningsform för just mjölksyra?! Alla slog sin kamrat i ryggen, skrek ”go” och sedan blev det knäpptyst förutom en unisont monotont pustande. Från alla. Spikraka ben, hängande överkroppar över sina stavar. Tills man kunde röra lite försiktigt på benen innan det var dags igen. Sjukt kul!

Och så lärorikt! Att dela upp banan så där, åka man mot man. Prova olika sätt att attackera backarna, kurvorna och krönen. Spårval. Allt. Och speciellt lärorikt att göra det på snö, i juni! Och mot alla dessa duktiga amerikanskor som Kikkan, Sadie Bjornsen och Rosie Brennan.

Så efter 6 dagars träning här uppe borde faktiskt min kropp kännas mer mör än vad den är. Jag vet inte vad det är som gör skillnaden, kanske att vi faktiskt sover nära 9h per natt och över 1h mitt på dagen. Äter bra och nyttigt, slarvar aldrig med mellanmålen eller målen efter passen. Antagligen beror det på att jag är så otroligt noga med farten på mina pass. Eftersom det här är en vecka där jag fokuserar på mängden, så är A1 otroligt låg. Jag åker med en känsla av att jag aldrig forcerar. Jag åker länge och superlugnt, men med så bra bibehållen teknik jag kan. Vad min puls ligger på vet jag inte riktigt, då jag inte har pulsklockan med mig, men jag skulle gissa att jag ligger kring 120 i puls vilket är ca 60% av min maxpuls. Har jag mindre mängd en vecka, ligger jag allt som oftast i lite högre pulszoner på distanspassen. Men är väldigt noga med att om jag börjar känna mig för sliten eller före eller efter ett intervallpass, då åker jag så lugnt jag bara kan.

Ivar frågade om fördelningen mellan A1, A2, A3 och A3+. Ca 10-12% av min träning lägger jag på A3 och uppåt. Det vill säga intervaller och tävlingar. A2-blocket har jag inte kört så mycket förr, men sedan i fjol lägger jag ett par timmar i veckan på A2, men jag vet inte procentuellt hur mycket det hamnar på. Kanske 3-5 % av den totala träningen. Resten är A1 och A1-, men allt det registreras i samma block. Det vill säga distans.

A1 är för mig upp till 145 i puls (ca 70% av max), mellan 150-170 är A2 (ca 75-80% av max) och 170-190 är A3 (80-90% av max) och 190-200 är A3+ (90-100% av max). Eftersom jag inte använder mig av pulsklockan på alla pass, eller faktiskt knappt alls, så handlar allt om uppskattning, men efter att ha använt pulsklocka i så många år vet jag ganska exakt vad jag ligger i för puls, så för registreringens skull så blir det rätt. Däremot så vet jag ju sällan exakt i vad för maxpuls jag var upp i men jag kan uppskatta att i dag kändes belastningen som A3 och så vidare. Ett A1-pass kan ju pendla mellan 100-160 i puls, men så länge snittpulsen är under ca 140, så är det ett A1 pass. Ligger det över i snittpuls, blir det ett A2 pass.

Allt handlar ju i slutändan om att göra ett träningspussel som utmanar men inte bränner och själva registreringen i träningsdagboken är ett hjälpmedel för att se hur träningen går och om man ligger på rätt sida av belastningen, att det varken bli för lite eller för mycket.

Varje pass uppskattar jag dessutom formen på. 0 är OK, vilket är det vanligaste. Ner till -5 vilket är lika med att nu-ska-jag-ligga-i-sängen-en-vecka-och-vila-upp-mig och upptill +5 vilket är lika med ingen-i-hela-världen-kan-slå-mig. Jag har aldrig fyllt i varken en -5 eller en +5, utan det pendlar mellan -2 till +2. Har man för många - under en och samma vecka, så borde man nog vila någon dag extra och har man många + under träningsåret bör jag nog träna lite mer.

Det är ett bra hjälpmedel för mig och coach Stattin när vi lägger träningen och när vi utvärderar hur träningen gått.

Nu är det dags för det näst sista passet här uppe. Alla runt omkring mig sitter och äter mjölk med olika tillbehör; flingor, nötter, frukt och jordnötsmör. En kaffe här och där. Alla är lite mer dämpade än i början av veckan, det märks att alla har tränat bra. Skrattet ligger väldigt nära till hands också, precis som det ska när man börjar bli sliten. :-)

Snart är jag nere i verkligheten igen, då ska jag uppdatera er med bilder från det här äventyret!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

En för alla, alla för en!

De sista dagarna har vi haft snöstorm. Att gå från huset till containern där vi vallar, har varit helt på egen risk då de värsta byarna kom. Tog man ett steg vid fel tillfälle hamnade man inte där man skulle. Vet inte när eller ens om jag känt så starka vindar förut. Då känner man sig rätt liten och maktlös. Respektfull.

Och inte ens glaciären som tidigare varit skyddad från de värsta vindarna, klarade sig igår. Trots att pistmaskinen åkte just framför oss, hann det driva igen så pass att man inte såg vart de klassiska spåret gick och råkade man komma helt i otjamning med pistmaskinen så det hade gått 15-20 minuter sedan den sist åkte där, var det bara de orange ledmarkingarna som visade vart spåret gick, för något annat såg man inte. Snön hade drivit över spåret helt.
Men ingen klagade.
Hade jag varit hemma i Sverige, så är jag tveksam på om vi ens hade givit oss ut. Här var det aldrig ens snack om saken. Alla bara klädde sig efter vädret, tog sina skidor och gick ut. Inte ett negativt ord hörde jag. Ingen som inte försökte. Hemma hade det varit gnäll och klagan och allmän missnöjsamhet.
Men det finns inte här. Det är enorm ödmjukhet som präglar hela campen. Och jag tror definitivt inte att det är unikt för just detta tillfälle, utan det är sån kulturen är här. Positiv. Framåt. Ödmjuk. Inför sina teamkompisar, ledare och omständigheter. 
Och jag kan inte sluta jämföra. Ta åt mig. Skämmas lite för hur bortskämt jag faktiskt beter mig normalt. Där och då anser jag inte att det är bortskämt, för jag gör ju som resten. Det är vår kultur. Men nu när jag kan jämföra så kan jag inte sluta tänka på det. Inte sluta tänka på hur mycket jag faktiskt lär mig när jag är här uppe med dessa fantastiska människor. Inte bara om skidåkning och träning, utan om inställningen till det vi gör. Inställningen till livet.
Jag berättade ju i förra inlägget om hur allt är upplagt här, hur vi har blivit indelade i grupper om 4-5 stycken. Killar och tjejer om vartannat. Varje grupp ansvarar för en uppgift per dag. Att fixa allt som har med frukost att göra (gröt, ägg, duka fram, duka av m.m.), städa upp efter lunch (eftersom alla fixar sin egen lunch), göra middag (vilket innebär att förbereda middagen innan passet på eftermiddagen för att det ska vara klart tills vi kommer hem) och sedan en grupp som ska städa upp i köket på kvällen efter middagen. Och samma här; jag har inte hört någon som klagat. Alla bara gör. Alla delar lika på jobbet. Killar som tjejer. Det blir en helt fantastisk gemenskap, bra mycket bättre än hemma där det med säkerhet hade blivit mycket mer uppdelat på vad ex. killar och tjejer hade gjort. Vi kan snacka hur mycket som helst om jämställdhet, men här uppe, här på glaciären, här är det första gången jag förstår vad det egentligen innebär. Om det speglar samhället i stort i USA eller bara här, det låter jag vara helt osagt. Jag har inte den minsta aning. Mest troligt inte dock. Men här uppe är det helt otroligt. Vilket gör att det inte heller blir några irritationer eller gnabb, alla vet vad de ska göra och de gör det. Punkt slut.
Och sen luncherna. Som alla fixar själv. Aldrig har jag sett sån uppfinningsrikedom. Alla gör det som de behöver. Vissa av grabbarna står i köket i över en halvtimme bara för att koka sig något riktigt bra. Det är toast med sallad, wok och pyttipanna. Matiga sallader. You name it. Allt som går att finna i det gigantiska kylskåpet eller förrådet med torrvaror som flugits upp hit.
Tänk om vi hade haft våra läger hemma i Sverige på det här sättet? Vilken gemenskap det hade blivit! Så mycket bättre vi lärt känna varandra.
Och jag tror att vi nog också hade blivit mer ödmjuka. 
Jag pratade med min tränare herr Stattin som varit över och arbetat i USA vid olika tillfällen och berättade helt begeistrad om detta, på vilket han berättade att det hade varit exakt lika när han var över för 20-30 år sedan. En kultur som helt enkelt håller i sig. Och som jag blir väldigt imponerad över.
Det är verkligen alla för en, en för alla.
Sen den seriositeten de visar. Tillsammans med totalavslappning emellanåt. Alla gör det de ska på träningarna. Fokuserar på det som de ska fokusera på under passet. Och det skiljer sig inte nämnvärt från hur vi tränar eller hur vår inställning till träningen är. Det är nog rätt lika för alla. Men det som kommer efter imponerar och inspirerar mig. När alla är klara med träningen, lägger de ned minst 30 minuter  på att stretcha, töja och göra rörlighet. Med en energibar i handen eller ett glas mjölk och en smörgås. Ingen slarvar med intaget direkt på träning, alla bara gör det. Och sen stretchen. Även det blir en social grej. Man pratar om passet, diskuterar. Skrattar och snackar. Hänger ihop.
Och många av oss som tävlar med dessa amerikanskor och amerikanare under året, är allmänt imponerade av deras vinnarinstinkt, hur det kan peppa varandra och få varandra att bara prestera bättre än de någonsin vågat drömma om. Hur de verkligen är ett team. Hur de från ingenstans egentligen helt plötsligt är uppe och fajtas i den absoluta världstoppen.
Och allt jag ser och lär här uppe hänger ihop med hur de är. En för alla, alla för en. Ödmjukhet. Vinnarinstinkt. Seriositet. Tillsammans med så mycket glädje och teamkänsla. Killar som tjejer. Ledare som aktiva. Helt fantastiskt.
Jag iakttar. Lär. Och njuter!
So long,
Anna



Med vänliga hälsningar

Anna Haag




2 kommentarer på “En för alla, alla för en!

Alaska – Eagle Glacier.

Just nu sitter jag i ett hus byggt på en klippa just ovanför en glaciär. Eagle Glacier i Alaska. Så några av er gissade rätt, jag har åkt tillbaka till Alaska. Jag fick verkligen blodad tand när vi var här i våras, och även om vi inte ”tränade” något då, så kände jag att hit vill jag verkligen tillbaka. Så mycket som jag ville se och prova. Det var som att vi bara fick ett smakprov på allt vad Alaska har att erbjuda när vi var här, och jag gillade verkligen det smakprovet.

Så bara någon vecka efter att vi kom hem efter Alaska, bokade jag en biljett tillbaka hit. Bestämde med Kikkan att möta upp henne i Frankfurt så vi kunde göra den långa flygningen (drygt 9,5h) från Frankfurt till Anchorage. Över Grönland.

Och nu är jag här. På en glaciär tillsammans med 17 till skidåkare från APU (Alaska Pacific University) som är det universitet och skidklubb som Kikkan tävlar för. Och det är både coolt och speciellt. För som jag skrev i början bor vi i ett väldigt spartanskt ”hus” på en klippa eller mer berget som glaciären vilar mot. Det är byggt i slutet av 1980-talet efter att en känd pilot som ofta tog sitt plan med familjen upp hit och åkte skidor bestämde sig för att sponsra APU att bygga ett träningscenter här. Så startade Thomas Training Center at Eagle Glacier. Sedan dess har APU kommit upp hit för läger, 3-4 gånger per år. Jag tror dock inte att det är bara APU som använder det, men det ska jag låta vara osagt. Här finns allt man kan behöva för en vecka med hård träning. Många mil skidåkning. Ett fullt fungerande kök, enklare dusch och toalett, matsal och ett par rum som tillsammans rymmer 24 bäddar. Utanför finns ett par containrar där vi bl.a. vallar och där ex. aggregaten som behövs för att driva huset finns och där man förvarar pistmaskinen under vintern. En hel pistmaskin och en gammal, trasig. Två skotrar. Och en helikopterlandning. För allt flygs upp hit med helikopter. Allt från pistmaskin till havregryn till oss. Och under åren har man samlat på sig saker här upp, så numera finns dessutom ett välfungerande gym med testcykel och fria vikter för att kunna genomföra all den träning vi behöver göra här.

Maten packas i ett enda stort nät som helikoptern lyfter upp och som sedan hänger i ett långt rep under. Vi slapp dock att hänga under, vi fick åka i helikoptern upp. ;-)

För några år sedan skulle man frakta upp en ny pistmaskin med helikoptern. Pistmaskinen hängde i vajrar under helikoptern och man skulle sakta sänka ned pistmaskinen genom att få den att gå i cirklar tills man kunde släppa ned den. Men helikoptern började skapa ”bad air” (som man säger här) och alla lampor började lysa rött och för att inte krascha tvingades man släppa ned pistmaskinen från ett par hundra meter ovanför backen. Inte en del av pistmaskinen höll. Sedan dess har man dock lyckats frakta upp två nya pistmaskiner.

Någon gång under de första åren som man tränade här upp, lämnades pistmaskinen på glaciären över vintern. När man sedan skulle öppna glaciären för sommaren igen året därpå gick inte pistmaskinen att finna, den var helt övertäckt. Ett par 3-4 år senare kom den dock fram och trots att den gick hackigt, kunde man använde den. Men eftersom den inte var så driftsäker fick man skaffa en ny.

Nog om pistmaskiner.

Maten lagas av olika matteam, så varje grupp har en uppgift varje dag. Och det krävs disciplin och ordning för att allt ska fungera, men hittills verkar allt fungera helt perfekt. Jag hänger bara med. Gör som de andra.

Varje morgon serveras frukosten vid sju, vid åtta öppnar spåren. Så vi tar på oss skidorna utanför huset och åker ca 1 km ner på glaciären, och det är verkligen nedför. Fort går det. Ned. Hem är det desto jobbigare. Väl nere på glaciären börjar spåret, som tar ca 45 min per varv. I det före som är just nu. Perfekta förhållanden, pistmaskinen körs varv på varv. Av coach Eric Flora som är med här uppe tillsammans med två andra killar som bl.a. sätter ut pinnar som visar var spåret går. Och i morse behövdes verkligen de markeringarna.

Vi vaknade upp till en helt vit värld. Vi såg knappt 10 m framför oss. Just där spåret går på glaciären är det ganska skyddat, men på vissa delar blåste vinden rätt bra. Tillsammans med snö som piskade. Så det enda vi kunde förlita oss på var dessa orangea pinnar som markerade ut var spåret gick. Ett par gånger hamnade vi fel, men vi märkte det rätt fort, då spåret var så välpreparerat att det verkligen märktes när vi hamnade utanför. Men trots det, så var det helt perfekta förhållanden i spåret. Jag njöt verkligen!

Efter ett par timmar och ett par varv där nere, åker vi den dryga kilometern hem och stretchar och duschar. Kort och snabbt och effektivt. För att inte vattnet ska ta slut. Sen gör alla sin egen lunch. Och jag är imponerad över fantasin alla visar för sina luncher. Det är allt från yoghurt med flingor till omelett till wookat till sallad till smörgåsar. Allt. Och alla fixar sitt i symbios. Det märks att alla har varit här uppe ett par gånger och att det krävs att alla samarbetar för att det ska fungera. Vid fyra öppnar spåret igen, då har coacherna varit nere en stund för att förbereda spåren inför det att vi kommer. Vi åker ett par timmar, kommer hem och stretchar och vid sju är middagen klar. Varje kväll är det som sagt olika team som ansvara för det, alla ingredienser finns här till den mat som en dietist har planerat och som de alltid äter här uppe. Bra mat som är enkel att tillaga. Igår var det mexikanskt. Ikväll blir det lax och potatis. I morgon är det min och Kikkans tur tillsammans med tre till som ska göra hamburgare. Alla sitter ned i lugn och ro. Snackar. Mår gott. Diskuterar olika ämnen. Vid 22 är det knäpp tyst. Då har alla somnat. För även om glaciären inte ligger så högt, ca 1500 meter över havet, tar det på att åka skidor ett par timmar per dag. Speciellt när vädret är lite sämre.

Så det är vad jag gör just nu. Jag njuter till fullo av miljön, sällskapet och träningen. Helt fantastiskt. Jag kan inte lova att jag kan ge mer updates här uppifrån berget, då jag inte har internet, utan bara lånar snabbt av Kikkan för att kunna posta det här. Men jag tar massor av bilder, så ni kommer få veta mer, jag vet bara inte när. Jag kommer vara här uppe till nästa helg, sen blir det en vecka ”nere” i Anchorage med Kikkan.

 

So long,

Anna

0 kommentarer på “Alaska – Eagle Glacier.

Hemma igen.

Ibland hinner man verkligen inte med allt. Vi har redan varit hemma i 4 dagar men inte ett livstecken här på bloggen so far. ;-)

Men vi ska väl börja från början: Fuerteventura. Ett minst sagt speciellt ställe. Jag som älskar Sydeuropa. Mallorca. Italien. Grekland. Speciellt på våren. Hela världen runtomkringen fullkomligt exploderar i grönska och dofter. Allt lever. Allt är friskt. Man vill bara stanna upp ett tag och bara vara. Få möjlighet att lukta på den där vackra blomman som hänger ned över vägen. Njuta av vyerna efter de små och krokiga vägarna. Sitta ned på kvällarna när solen går ned och känna att det är skönt att dra den där koftan om axlarna. Äta långa middagar. Somna tidigt för att sedan gå upp innan solen orkat värma upp hela luften och njuta av den friska luften på dagens första pass. Stanna i någon by ut med vägen och ta en kall cola. För att sedan fortsätta.

Fuerteventura hör ju till Spanien. Men där sluta likheterna. För trots allt ligger ju inte Fuerteventura i Spaninen. Likheterna är ju mycket större med Afrika som det ju faktiskt bara ligger 9 mil ifrån.

Öken och åter öken. Vulkanlandskap. Några blekgröna palmer med några starka blommor i dalarna in mot landet. Kring hotellen var det bara artificiellt. Konstbevattningen var igång hela nätterna. Under dagarna dunstade allt vad som var någon slags fukt.

Kläderna som vi hade ute på balkongen under natten, var snustorra på morgonen. Inte som i Sydeuropa där man nästan kan vrida ur kläderna på morgonen av all nattfukt.

Första delen på lägret jublade vi och tyckte det var kallt när termometern visade 38 grader när vi avslutade eftermiddagens pass vid åtta på kvällen. Bisarrt! På morgonens pass peakade det på 52 (!) och vi tvingades oss själva att vänta till var 15e minut att dricka trots att man utan problem hade kunnat dricka var 5e minut. I vanliga fall går det åt ca 1 liter vätska på ett pass. Där gick det åt 3. Om inte mer.

Våra kroppar är verkligen inte gjorda för den temperaturen. Hjärtat bankade hårt och vi flåsade som jag vet inte vad. Pulsen låg mellan 20-30 slag högre än vanligt. Trots att ingen av oss hade särskilt hög fart under hjulen.

Väldig speciellt. Men också väldigt lärorikt att förstå hur kroppen påverkas av olika saker. Hur viktigt det faktiskt är att lyssna på kroppen och inte bara förlita sig på ex pulsklocka. Fråga sig själv "vad säger kroppen idag? Vad är kroppen redo för?" och våga lite på det.

De sista dagarna sjönk temperaturen och kvällarna blev till och med kyliga. Under dagarna låg temperaturen kring 30 när vi tränade. Bra mycket mer behagligt! Och istället för vindar som värmde mer än kylde som det var de första dagarna (gissningsvis vindar från Afrika, de hetaste vindar jag någonsin varit med om) så började vi faktiskt uppskatta vinden som fläktade. Vissa pass stormade det mer än det fläktande dock.. Lite smålurigt att cykla då men man lär sig hantera det med!

   
  

Let's take a selfie!

    

Flying Falk och jag praktiserade lite i det blöta. Jag ska nog hålla mig på torra land.

  

Cykelturskartan.

   

Men trots speciella omständigheter och en annorlunda miljö så är det alltid lika kul att komma igång på riktigt igen. Få vara med teamet. Somna med en ömmande kropp på kvällen och vakna med en stelare kropp än damen med rullator på ICA. Höra hur lederna "knäpper" igång sig när man tar de första stegen upp ur sängen. Jag fullkomligt älskar den känslan! 

En hel del timmar och mil blev det på cykel (oh ja, snacka om blodad tand, här ska köpas en racer!!), lika så på rullskidor och sen provade jag faktiskt att simma ett pass. Där har jag enorm utvecklingspotential. Och stället vi bodde på, Playitas, var ju ett grymt ställe. Om man hade behövt köra mycket rehab, dvs hänga i den fina poolen, gymmet eller någon av de stora hallarna man kunde träna i. Eller bara springa, fanns tydligen rätt fina löpslingor. Men miljön runt omkring där vi tränade de mesta timmarna, var inte särskilt spännande. Man såg kilometer efter kilometer, ingen skugga någonstans och enormt vindkänsligt. Då är faktiskt ex Mallis eller Kreta bättre. Om man vill cykla och åka rullskidor mycket alltså! Dock var det ett perfekt ställe att åka till om man vill ha en effektiv träningssemester där det mesta ingår och det finns otaliga aktiviter att välja på per dag.

Nu är första lägret gjort. 5 veckor till nästa. Under den tiden ska jag hinna träna ett par timmar till och fortsätta jobba på att få min kropp så där härligt öm. Ni vet den där känslan när man efter middagen inte i sin vildaste fantasti förstår hur man ska kunna hålla sig vaken någon timme till och ens kunna gå till sängen..?! Love it.

So long,

Anna 

2 kommentarer på “Hemma igen.

Mot värme.

Sitter på planet på väg mot Fuerteventura . Mot sol och värme, men framför allt mot massa träning i ny miljö.

Vi ska till Playitas, ett hotellområde för just träning där SOKs olika idrotter har varit i ett par år men det är första gången för oss. Simbassänger, idrottshallar och nylagda asfaltsvägar upp i bergen. Ska bli otroligt spännande att se allt detta som vi hört så mycket om!

Fokus på det här lägret blir att komma igång med träningen. Mesta dels fokus på timmar än på fart. Även om det nog kommer bli en hel del av det också när vi rookisar på cyklar ska ta oss an backarna. Jag är så pass kass på cykel, men med bra motor, att jag bara kör tills jag nästintill ramlar av cykeln. Inte alltid en bra egenskap!

Nu ska planet lyfta och om 6 timmar landar vi på spansk mark just utanför Afrikas kust. Spännande! Har vi internet där, så lovar jag komma med en update!

Här är lite bilder från sponsordagen vi hade med förbundet igår. Bilar. Mat. Och mycket trevligt sällskap, tack för det alla!

   
Solen i ögonen!

  

Man kan ju inte var sur i en snabb Beetle Cab.

  Teamet tog årets lagfoto! 

So long,

Anna 

Ps. Glöm inte att kika in på Husbloggen som ni finner under kategorin "Villa a&e" om ni är intresserade av hus och inredning och trädgård! Ds.

0 kommentarer på “Mot värme.

I bubblan. Så smått.

Tiden har verkligen rusat iväg för mig. Eller egentligen inte. Men jag har liksom skärmat av mig de senaste dagarna. Gått in i min bubbla. Tränat alla timmar jag hade tänkt och ibland lite till och där emellan har jag låtit kroppen vila. Och knoppen lika så. Fastnat i böcker som jag bara längtat efter att få öppna på eftermiddagsvilan. Och på passen har jag njutit av att träna. Av att säsongen närmar sig. Av att jag står i ett helt annat läge här i år än i fjol. Och året innan det också för den delen.

Jag är gladare. Tryggare. Lyckligare. Mer pirrig på säsongen än nervös, även om jag så klart är nervös till tusen, så är det inte den där negativa nervositeten som kan skölja över en som en flodvåg och man nästintill tappar andan och inte riktigt vet vad man ska ta sig till för att hantera det.

Jag kan inte läsa i stjärnorna eller spå eller ens gissa eller sia om framtiden. Jag vet inte om den här känslan jag har i år kommer ge mig framgång eller ej, men jag vet att jag njuter mer av allt nu. Jag tycker det är roligare. Men om det ger resultat eller ej, har jag ingen aning om. Om benen kommer sprätta redan på fredag eller lördag. Ingen aning?! Om en vecka eller två? Kanske. Kanske inte. Men jag tror ändå att jag någon gång i vinter kommer få uppleva den där grymma känslan som gör att allt det slit vi lägger ner, är så otroligt lätt värt. Att man glömmer allt det där slitet och är beredd att lägga ner än mer tid, bara för att få uppnå den där känslan igen.

Idag körde vi ett träningsrace. Med nummerlapp å hela baletten. Visst att jag var nervös. Här i Bruks finns det hjärnspöken för mig både här och där, men som jag tjatat och skrivit om förut, så kände jag mig ändå på ett konstigt sätt lugnare. Det enda jag tänkte på var att åka så fort jag kunde. Och för första gången på väldigt väldigt länge var det inget som stoppade mig. Inga ömmande vader, ingen kramp eller sovande fötter. Inget. Det var bara att köra. Jag var bambi på hal is. Skidorna åkte åt alla möjliga håll och det kändes som om det var tackvare att jag lutade mig lite framåt som gjorde att skidorna fick fart. Inte med hjälp av tekniken.

Och jag vet, av erfarenhet, att det är så det brukar kännas. Så småningom brukar bitarna falla på plats. Tekniken börjar klaffa och varje gång jag sätter ned stavarna eller trycker till med benen, vet jag att det ger mig kraft och fart framåt. Så var det inte riktigt idag...

Men det var kul! Jag åkte och log för mig själv. Jag kände igen min kropp. Så som den ska kännas! Jag kunde trycka till emellanåt. Och slappna av däremellan. Jag kunde bli trött i benen och inte vaderna. Och jag kunde fokusera här och nu. Plåga mig då och då. Slappna av utför.

Så många saker som föll på plats. Bara så där. För att jag inte funderade så noga. Jag bara gjorde. Gjorde det jag gjort nästintill hela mitt liv. Jag åkte skidor så fort jag kunde för dagen. 

Så nu ligger jag här och fortfarande har jag det där lilla leendet inom mig. Riktigt fort kanske det inte går än. Men det behövs inte. Det viktiga är att saker och ting börjar falla på plats. Pusslet saknar inte längre lika många brickor. Så jag tror det har varit helt ok att gå in i bubblan här ett par dagar.

IMG_1042.JPG

IMG_1040.JPG

IMG_1041.JPG
Alla bilderna är från VM i Val di Fiemme när vi vann silver i stafetten och jag kände verkligen att jag hade gjort vad jag kunnat och jag var så glad och nöjd och lycklig. Lite som idag!

Jag tror det händer att jag även i fortsättningen kommer hamna i den där bubblan till och från. Jag hoppas det är ok. Jag tror jag behöver det. Jag vet att jag mår bra av det!

Och just ja, kanske jag skulle skrivit i inledningen; vi är i Bruksvallarna på läger med laget. Har varit här sedan en vecka. Här finns ca 4 km spår. Rejält kuperat. Ibland flyger det snöflingor i luften, men de hinner knappt landa och göra omgivningen vit innan temperaturen återigen är över 0°C sträcket. 

Och om jag har något tips utöver CK och Ida i år? Emma. Sofia. Stina. Hela laget verkar vara på tårna. Jonna. Ja visst. OS 2018. Det tror jag på! :-)

På fredag drar säsongen igång på riktigt. Just so you know. :-)

Må så gott, det ska jag göra!

Anna

 

6 kommentarer på “I bubblan. Så smått.

Snö!

I morse när vi vaknade flög det snö i luften och ett tunt tunt täcke av den vita varan täckte backen. Termometern visade på -2,5°C. Och vinden ven runt husknuten. För dem som skulle upp på glaciären blev det andra planer, de kunde inte komma upp på grund utav vädret så några sprang och några åkte rullskidor skejt. Jag och några till åkte ner till Äppeldalen och åkte klassiskt, där var det ingen snö men en vind som var konstant och med byar som gjorde det riktigt spännande om var stavarna skulle hamna när man satte ner dem. I morgon lovas än mer snö, men då har laget vilodag och jag och Emil far som sagt till Mallorca.

Glaciären behöver snö, så det är bra att det snöar, men precis som det är hemma nu, så är det lurigt att träna när snön faller även där man ska träna barmark. Vägarna blir hala och väldigt väldigt hårda. Man får verkligen ha supervassa spetsar för att få något grepp med stavarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är inte ett jättefan av att åka rullskidor när det blåser. Regn är inga problem, men just blåsten är inte så kul. Löpning däremot, är helt oväderkänsligt tycker jag! Där håller man sig allt som oftast varm genom att röra sig och man blir inte stoppad av blåsten på samma sätt som i rullskidor. Så i eftermiddag blir det nog en löptur, får se vilka jag får med mig!

Helena frågade - Varför ger inte styrketräningen några timmar i träningsdagboken? Skriver du inte alls upp styrka?
Det är nu andra gången som du väljer att inte åka skidor på lägren. Är det den höga höjden som ger dig problem med luftrören? Jag undrar i så fall varför du inte väljer Norra Sverige istället för Mallorca med tanke på att de nu går att åka skidor där.

Jag skriver upp all träning jag gör, för att ha koll på hur belastad kroppen är och kunna gå tillbaka för att finna svar när det gått bra/dåligt. Styrketräningen är en väldigt viktig bit i träningen, en del av träningen som krävs för att man ska undvika skador och bygga sig starkare. Anledningen till att jag inte fyller i den i träningsdagboken är för att det är väldigt svårt att uppskatta styrketräning i tid och jag vill inte känna en tidspress (att man måste springa mellan maskinerna för att hålla pulsen uppe i princip) utan ge mig själv den tiden jag behöver i gymmet den dagen. Så jag kryssar i antalet pass, och eftersom jag kör ganska liknande pass hela tiden, får jag ett hum om hur mycket det sliter och tar på kroppen. Vissa i laget skriver upp tid, andra gör det inte, så det är lite olika hur man gör.

Anledningen till att jag inte åker på glaciären är att jag märkt att mina luftrör inte mår bra av växlingen mellan temperatur/luftfuktighet som det blir när man åker upp och ner på en glaciär. Och eftersom de blir påverkade av det, känns det inte heller bra att tränga in sig i en trång kabinbana just efter avslutat pass när man är som känsligast och mottagligast för sjukdomar. Och att jag väljer Mallorca före norra Sverige är helt enkelt på grund utav att jag planerar min träning i det stora hela ganska långt i förväg och man vet aldrig var det finns snö den här tiden på året. Och då är det säkrare med vädret på Mallorca och dessutom bättre för mina luftrör att kunna köra hårda intervaller i lite varmare klimat, så ger jag mig själv lite tid att acklimatisera mig till kylan när jag kommer hem. Vi blir ju bara hemma en vecka innan vi åker till Bruksvallarna och åker skidor, så skidvana kommer jag hinna få. Just nu känns det dock väldigt bra att få ladda upp batterierna med lite sol och värme och bra träning innan vi går in i kalla november och tävlingspremiär!

Eftersom lägret tillsammans med de andra snart lider mot sitt slut, så passar jag på att sammanfatta det här lägret. Och det har varit ett av de bättre lägren i år! Jag har både haft kul och trivts i gruppen och kunnat utmana mig själv när jag velat. De där dagarna med vila som jag tog innan jag åkte iväg har gjort susen, det tillsammans med väldigt väldigt lugna distanspass här nere. Det har gjort att jag haft ork och energi att pressa ur det jag har haft i kroppen de dagar vi har kört hårda intervaller. Tekniken börjar sitta bättre och bättre och mina vader gör sig knappt ens påminda längre. Det gör mig så himla glad!

VM VdF Stafett

Den här bilden gör mig så glad. Efter tremilen på VM i Val di Fiemme, då jag blev 6a. Kanske egentligen inte en så avgörande eller betydande placering, men för mig var det det. Det var totala lyckokänslor jag hade i kroppen när jag korsade mållinjen där i Val di Fiemme. En stor seger för mig! Det gäller att hitta dom ibland, de där sakerna som kan få en att känna sig som vinnare oavsett vad alla andra tror och tycker. Det är det som bygger självförtroendet så att man till slut lyckas och når sina drömmar.  Att allt inte jämt behöver vara perfekt, bara man tror på sig själv och vågar satsa!

Och det är inte för inte som jag nu börjar längta väldigt efter att få dra på mig nummerlappen. Sugen efter att träna finns ju alltid. Träna för att försöka bli bättre, men just nu är suget att få ge järnet med nummerlapp på än större. Och jag tror det kommer bli större för var dag som vi närmar oss säsongsstarten. Speciellt när man vaknar och ser snö utanför fönstret.

Nu är det dags för mellanmål och sen det här lägrets sista pass, även fast lägret ju egentligen fortsätter på Mallorca.. :-)

So long,

Anna

Psst.. Kanske dröjer det ett tag innan något nytt dyker upp här, det beror helt på hur internet funkar på Mallis, men håll ut! På instagram dyker det alltid upp nått. I tid och otid. :-)

2 kommentarer på “Snö!

Fototajm!

De senaste dagarna har det varit fototajm uppe på glaciären. Alla förbundets sponsorer har fått lämna in önskemål på olika bilder och sen delas vi in i grupper och alla foton tas. Högt tempo och glada miner! Även om man hinner bli lite kall däremellan. För mig var det första gången i år jag var upp på glaciären, och ska jag vara helt ärlig så saknar jag det inte överdrivet mycket. I alla fall inte idag, då det blåste kallt och var allmänt rått. Hetsen att hinna med kabinen och sen åka slinga på slinga på glaciären, där man ser allt och alla. Men det är ändå något visst med glaciäråkning. Speciellt när solen skiner och snön gnistrar och man är pigg. Då, om någon gång, kan man verkligen njuta!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På toppen av kabinbanan, vid liften som tar oss ner till spåret. I vanlig fall kan man åka ner, men nu är det så isigt att det är nästintill omöjligt. Går, går det väl. Men nja, då åker jag hellre lift. Trots min höjdskräck!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emil gör sig redo för några timmar på glaciären, han fotade allt sitt igår. Bakom honom ser ni slingorna man åker på.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Charlotte värmer sig mellan tagningarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Guldgänget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Åå upp å hoppa!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ida stylar till det.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alltid lika glada Emma.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den övre delen av glaciären. Just när solen tittade fram. I dag var det fullt av norskar, finskar, ryssar, italienare och säkert en hel drös med folk från andra nationer också. En sån där häftig känsla att mötas alla, uppe på en bergstopp.

Mer bilder är så här klarar inte internet av att ladda upp här nere.. Kanske kommer det mer senare. Nu måste jag vila inför eftermiddagens intervallpass!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Fototajm!

Val Senales och Äppeldalen.

Efter några timmar i Davos, fortsatte vi resan till Val Senales och laget. Tog oss drygt 2,5h att åka de 14 milen, över två pass (Flüela och Offenpass) och sedan ner i dalgången vid Val Müstair och sen ner i "Äppeldalen". Jag vet inte om dalen verkligen heter så, eller om det vara är vi som kallar den så. Jag har då hört det så länge jag varit med laget. Det är ett talande namn för dalgången som går ner mot Modena, för vart man än tittar så växer det äppelträd. Över allt! Det till och med luktar äpplen.

Upp i dalgången där vi bor, Val Senales, är det dock kargare och lika vackra höstfärger som i Livigno och Davos. Vi bor på ett hotell bredvid vägen upp mot kabinbanan och de sista hotellen där vägen slutar. På drygt 1800 m..ö.h. Ut från mitt fönster ser man toppar som är täckta av snö och bakom dem ligger ju glaciären som de andra i laget är uppe och åker på varje morgon.

Själv stannar jag nere och springer eller åker rullskidor på förmiddagarna, sedan tränar jag med de andra på eftermiddagarna. Hittills har jag dock inte behövt kört något pass själv, då några har stannat nere här och tränat för att ge sig själva lite mer tid att anpassa sig till höjden innan man går upp på glaciären. Där åker man skidor på över 2700 m.ö.h. Eller åker och åker. Man tar sig framåt. Ju äldre man är och ju mer van man är att åka på glaciär, desto fortare klarar man att åka. Men det är ett vågspel det precis som allt annat i träningen. Det kan kännas så lätt, gå så bra när man åker där uppe. Så man bara åker på, njuter. Och så går det på tok för fort egentligen. Sen är man sänkt i flera dagar efteråt.

För det är ju just återhämtningen som är det tuffa när man är på höjd. Man återhämtar sig helt enkelt inte lika bra från den träning vi ger kroppen, allt tar längre tid.

IMG_0759

IMG_0761

IMG_0770

 Igår eftermiddag körde vi ett riktigt hårt pass nere i "Äppeldalen". Ett sånt där pass som man bara får till när man är några stycken, där alla har sina olika styrkor och man pushar varandra till det yttersta. Idag känner jag av det passet. Jag är både trött och hungrig (var till och med upp och åt lite i natt, det ska man inte behöva egentligen om man bara äter nog mycket, men jag var lite lätt illamående efter passet så aptiten var inte på topp, så då blir det lätt en nattlig måltid..:-)) och har träningsvärk på nya ställen. Eller nya och nya, ställen där jag inte hade träningsvärk innan passet i alla fall. I morse när jag vaknade och sträckte på mig, knakade det så där härligt på de allra mest udda ställen. Så kan det gå! :-)

Snart är det dags för mellanmål, och sen ska vi ut och springa i bergen ovanför hotellet. Ett sånt pass jag kan längta ut till. Något jag inte längtar till jämt, är de tuffa fartpassen vi kör. Samtidigt som jag inte skulle vilja vara utan dem, för jag vet att det är dem som gör mig bättre..

Än så länge lyser solen här nere och vi kan träna i shorts, men det pratas om snö redan i morgon. Så det gäller att njuta av varje sekund man får vara ute i det härliga vädret nu.

Annie frågade: Du sa att Bengt ville att ni diskuterade vad ni båda hade för tankar om träningen, så då är frågan: vad har du/ni för tankar kring träning? Vad är träningsupplägget? Vad ligger fokus på? Och så nämnde du nåt om antal timmar, då blev jag nyfiken på, hur många timmar tränar du, nu och som mest? Och hur ligger du till jämfört med dina landslagskollegor?

Vad jag har för tankar kring träning? Oj. Svår fråga. Svår fråga att svara på! Kort sammanfattat kan man säga att mina och Bengts tankar om träning handlar om att utveckla de svagheter jag har och förstärka mina styrkor. Utveckla min tålighet mot mjölksyra och min "mentala" tålighet. Jag tror verkligen inte att det är unikt, utan jag tror det sammanfattar allas grundtankar kring träning. Jag fokuserar på teknik i klassiskt väldigt mycket, och lägger mycket tid på stakning och löpning. Under våren och försommaren låg fokus på att bygga upp mig rent kroppsligt. Och efter det har det handlat om mycket träning helt enkelt. Det och kvalitativ intervallträning. I vanlig fall tror jag att jag tränar som de som tränar bland de mesta i laget, men det är inget man pratar om direkt. Alla i laget har insett att det är inte timmarna som avgör, utan vad man gör på dessa timmar och helt enkelt vilken kropp man har. Alla blir inte bäst av att träna 850h, utan det räcker med 650h och väldigt bra kvalitet, medan andra måste träna mycket för att utvecklas. På distanspassen på rullskidor är det fokus på teknik och på fartpassen är det fokus på att pressa ur sig max. Inte konstigare än så! Hoppas det gav dig något svar!

Nu måste jag springa ner på mellanmålet, magen kurrar och sen vill jag ut och njuta av vädret! "Pelle Kock" är med oss och ser till att alla måltider blir så där grymma som man bara vill. Avokado och hårt tunnbröd, bär och yoghurt. Goda skinkor. Man verkligen längtar till dessa måltider!

So long,

Anna

En kommentar på “Val Senales och Äppeldalen.

Livigno och ett sammansvetsat gäng.

 

Äntligen på plats i Livigno! Som jag har längtat hit! Missade ju det här lägret i fjol eftersom jag och Emil drog på oss en rejäl förkylning just innan och blev frisk i samma veva som de andra drog i väg. Då var det som ingen idé att åka upp på höjd. Så istället stannade vi hemma och försökte komma igång med träningen och sedan drog vi till Mallorca och tränade sista veckan i oktober.

Men nu är vi i alla fall här, i Livigno. På Hotel Bivio. Ett mysigt, pittoreskt hotell med helt g u d o m l i g mat. Sån där mat som man längtar in till när man är ute på passen. Topparna runt byn är vita av snö, men här nere i dalen är det otroligt fina höstfärger och solen värmer. Asfalten har inte hunnit blivit så där hård och vi är i princip helt ensamma om cykelvägen där vi idag har åkt dagens båda rullskidpass. Upp och ned. Jag klagar inte, för jag tycker det är skönt. Få försvinna i tanken och bara följa vägen.

IMG_0707

IMG_0708

IMG_0709

Här i Livigno blir vi tills på lördag, då vi åker vidare till Val Senales. Så jag ska njuta av de dagar vi har här.

I morgon ska vi springa en längre tur upp i bergen, längtar redan! Jag är noga med farten just nu, efter att ha varit lite sliten en period, så jag kommer hålla ett sånt där skönt prattempo. Där man inte sliter ont alls, utan man ger sig själv lite tid att njuta av omgivningarna, av den friska luften och av att få träna.

Magnus frågade en intressant sak; hur vi fixar sammanhållningen i laget, med ett helt gäng egon och individualister, när vi lever så tätt inpå varandra så stora delar av året. Hur man hanterar med och motgång i laget och hur vi stöttar varandra.

För det första så har vi ju levt på det här sättet de senaste 10 åren. Jag tillbringar mer tid med laget än med min familj. Har sett allas bästa och sämsta sidor, har fått uppleva lycka och motgång. Blivit fly förbannad på de flesta vid något tillfälle, lika väl som jag har skrattat och gråtit med del flesta. Och så är det ju för oss alla. Vi lever ju trots allt med varandra 24h om dygnet när vi är ute och reser. Oavsett om vi vill det eller inte.

Det som är viktigt är ju att tillåta alla vara sig själv. Ge alla utrymme till det. Sen måste man, trots att vi är stora egon, respektera och visa varandra ödmjukhet. Man lär sig efter ett tag hur man ska hantera varandra i med och motgång, hur man får någon som är lite nere att bli lite gladare och jag personligen är nog en sån som går inför att försöka hålla ihop gruppen.

Sen är det viktigt att ge varandra utrymme ibland. Någon sa till mig att det inte syns på mig om jag blir less eller förbannad, men det är nog för att jag vid ett sånt tillfälle drar mig undan, stoppar i lurarna i öronen med Van Morrison och går ut och går en promenad. Det brukar ofta göra susen.

Det är krävande att leva så tätt inpå varandra, samtidigt som vi allt som oftast har väldigt väldigt roligt tillsammans!

Det är en udda situation vi lever i. Vi har inte valt varandra sällskap. Vi är varandras största rivaler och konkurrenter. Samtidigt som de flesta av oss också umgås hemma, vid sidan om.

Jag är trivs för mig själv. Jag tror det beror på att jag är så väldigt social när jag väl är social, så när den orken tar slut, då drar jag mig undan för att fylla på batterierna. Man måste hitta en bra nivå. Jag är inte en sån som är på och hittar på en massa vid sidan om, utan då drar jag mig helst nästan undan emellanåt. Medan jag istället gärna sitter länge på måltider och pratar.

Alla är vi olika i gruppen. Alla fungerar vi olika, trots att vi är så lika. Och det är ju det som skapar gruppen.

Vissa i gruppen är väldigt bra på att glädjas med andra och på så sätt motiveras själv att presera bättre, medan andra är sämre. Vissa är bättre på att dölja sin besvikelse för at inte påverka gruppen, medan andra är sämre. Vissa vill ”prata ur sig” efter lopp, medan andra inte alls vill analysera loppen.

Det handlar om att ge sig tid till att lära känna sina lagkamrater för att vi som grupp ska fungera. Och det har vi verkligen gjort. Jag trivs helt fantastiskt bra i den här gruppen, i det här laget. Jag trivs att leva med dem 24h om dygnet i nära 200 dagar om året. För vi drivs av samma sak; glädjen till sporten, drömmen om att nå sina mål och viljan att utvecklas! Och tillsammans blir vi faktiskt starkare, gladare och troligtvis också bättre skidåkare! Jag tror faktiskt att OS i Sotji var ett bevis på det..

Nu är det dags för kvällsfika här och sen kommer vi sova som bebisar här på höjden i natt! :-)

So long,

Anna

 

En kommentar på “Livigno och ett sammansvetsat gäng.

Att få lite sol. Och kanske värme.

En av de största föredelarna med att leva som vi gör, är att vi åker iväg till (ofta) helt fantastiska ställen. Slipper de värsta höstrusken, med stenhård och blöt och, av alla löv, den hala asfalten och vind och blåst. Visst, vi är ju inte borta hela hösten, men vi får andningshål med jämna mellanrum där chanser till fint väder är lite större än hemma. Även om jag faktiskt älskar hösten hemma också. Alla färger. Den krispiga luften. Det varierande vädret. Eller jag älskar faktiskt alla årstider.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I morgon åker vi till Livigno, ett (fd) skatteparadis i de italienska alperna. En by med stadskänsla som ligger i en lång dal, dit man endast kommer genom att åka över bergspass (ca 2400 möh höga) eller en ca 7 km lång tunneln (som är enkelriktad) genom berget. Precis vid den schweiziska gränsen, inte mer än dryga timmen från Davos (dock en tunnel och ett bergspass bort). Livigno ligger inte långt från Bormio och på andra sidan berget har man Engadindalen där St Moritz ligger.

Dalen ligger på 1850 möh. Själva dalen är helt kal, eller kanske inte helt och helt, men det är väldigt få träd. Men upp på bergsidorna växer det fullt av lärk, ni vet det där barrträdet vars barr färgas guloranga på hösten och sedan faller av? Ett träd som ger en fantastisk höstkänsla och färgar bergsidorna helt gyllene.

Genom hela dalgången går en väg. Med varierat avstånd till den, går en cykelbana. På den åker vi rullskidor. Det tar ca 30-40 min från hotellet till cykelvägens högsta punkt och sen kan man åka i ca 20 min åt andra hållet. Den här gången ska vi bara vara i Livigno i fyra träningsdagar, så då hinner det inte bli så många vändor där. Men för ett par år sedan var vi där 10 dagar. I två omgångar. Då hann vi med några vändor. Det kanske inte är jättekul, men när man (som jag) börjar bli sliten och trött i huvudet, lite less på och träna och längtar mest till snö och få börja trappa ned på träningsmängd och dra på sig nummerlappen, då är det kanska skönt att bara följa en väg. Låta tankarna virvla iväg och bara rulla på.

Löpningen däremot, är f.a.n.t.a.s.t.i.s.k.

Speciellt när man sticker ut på de lite längre rundorna, så man både kan springa över och runda bergen. Följa alla de där stigarna som går åt alla håll. Kanske bli upphämtad en bit bort, så man bara kan fokusera på att springa bortåt. Det är fantastiskt. En av turerna som jag verkligen kommer ihåg som en sån där härlig tur (säkert för att jag den dagen hade en sån där plus (+) dag, ni vet när benen springer av sig själv och i n g e n t i n g är jobbigt), var när man sprang ned mot den gigantiska dammen som ligger i början av Livigno. Eller jag tror det är en damm mer än en sjö, men jag vet inte säkert. Sen tar man en av stigarna upp på berget på sidan, och springer i en hög dalgång mellan topparna. Sen springer man ner mot en sjö och några hus, springer ut med kanten (på en grusväg) ut med sjön, innan man viker upp mot berget igen. En sån där tur som innehåller det mesta. Berg, bäckar, sjöar, skog, stugor och hus, uppför och nedför. Sånt gillar jag!

I Livigno blir vi ju som sagt bara lägrets första tredje del. Fyra träningsdagar, innan vi på den femte dagen packar in oss i bilarna och far mot Val Senales. Där är det glaciären och snön som lockar. Inte så mycket mer om man ska vara lite hård och krass. Visst, det är lika fin natur där, men där bor man längst upp och in i en dalgång. Det enda som finns där är en klunga hotell och en kabinstation som tar alla skidåkare, längd som alpint och snowbord, upp till glaciären på 2800 möh.. Bakom dem "störtar" bergen rakt upp mot toppar nära 3000 möh. Vi bor på 2000 möh. Vädret är råare där. Klimatet kargare, trots att det bara är ca 3h bilfärd bort från Livigno.

P1120941

Just där nedanför snön, ligger hotellen i Val Senales. Det är verkligen så långt in man kan komma i dalen.

P1120948

Någon bondgård finns det också där längst in i dalen.

P1120955

Och här ser ni hotellen. Där, ca 200 m längre fram, slutar vägen. Stopp. Och sen bergen.

P1120958

P1120949

Kabinbanan som tar oss upp på glaciären.

Jag förstår varför vi lägger läger där, glaciären är riktigt fin. Ofta kallsnö och kallföre. Lite "lättare" skidåkning än Ramsau, mer "åkvänlig", alltså inte så branta backar, vare sig utför eller uppför. Dock kan man verkligen få lite enstöringskänsla där, trots att vi definitivt inte är ensamma om att vara där. Norge, Italien och Tyskland är bara några av alla nationer som vanligtvis lägger sitt "sista" barmarksläger där. Både för höjden och snön.

P1120993

Glaciären i Val Senales.

Rullskidsåknigen gör man nere i Äppeldalen, där det växer äpplen så långt ögat kan nå, och man åker på små bilvägar som går genom odlingarna, väldigt vackert! Och där kan man ofta träna i shorts, medan man nästintill tränar i mössa vid hotellet. Eller så åker vi rullskidor upp till hotellen. Nere från avfarten som leder in i dalgången, tar det nästan 1.30h om jag inte minns fel. Rätt härligt det med, att bara åka efter samma väg, ta sig upp och när man är uppe är man klar.

Jag kommer inte åka på snö den här gången heller. När jag skippade i Ramsau gick det ju bra, klarade mig från sjukdom (peppar peppar ta i trä) och luftrören tog inte alltför mycket stryk. Så jag kör på samma tema denna gång. Tränar barmark. Kommer säkerligen få lov att träna ett par förmiddagar för mig själv, men det är ok för mig. Jag tycker om att träna själv. Få försvinna i mina egna tankar, hålla helt min egen fart. Styra själv.

P1120792

Lite sån här löpning hoppas jag på. Foto från Davos hösten 2011 eller 2012.

Sen avslutar jag och Emil den här lägertrippen med 7 dagar i (förhoppningsvis) värmen på Mallroca där vi kan fokusera på lite mer fart, som man helst inte gör när man är på höjd. Det ska bli väldigt skönt!

I Livigno finns det chans till sol och v ä r m e. Kanske till och med träning i shorts. I Val Senales blir det nog mer långa tights, om man inte åker ner till dalen då. På Mallis hoppas jag på sol, värme och varma vindar. 

P1130460

P1130458

När vi kommer hem kommer vi nog komma hem till det här..

Tror det kommer bli härliga dagar framöver. Bra träning, bästa tänkbara sällskapet, god mat och det bästa av allt; säsongen närmar sig!

So long,

Anna

Pss.. Våga fråga om ni har frågor, jag svarar så gott jag kan!

 

 

 

 

 

 

 

 

6 kommentarer på “Att få lite sol. Och kanske värme.

Tillbaka i Ramsau

Så många gånger som jag varit i Ramsau i september. Eller, inte lika många gånger som Magnar Dalen (fd förbundskapten i Finland och Sverige) men nog så många gånger. 7-8 gånger gissar jag på. Kan vara fler. Kyliga höstmornar när man kastar in grejerna i bussen för att åka den ca 15 minutrarna det tar upp till kabinstationen på 1700 möh. Där får man springande ta sina grejer ur bussen och hasta upp till kabinhuset och hoppas att man är så pass tidig att man hinner med den första kabinen upp och att inte den är full. Sen har man snabbt bytt om, tagit sin ryggsäck och hasat sig på skidorna ner till glaciären. Hade man tur, var man en av de första och kunde njuta av lugnet där upp mellan bergen, på 2700 möh. Nypistade spår, en blå himmel och en sol som började titta fram.

Men lugnet varade sällan länge. Kabin efter kabin full med skidåkare kom upp och glaciären fylldes sakta men säkert. Landslag efter landslag dök upp och den ena åkte fortare än den andra. Man fick gå in i en bubbla, koppla bort allt runt omkring och låtsas att man åkte där själv. Att man gled fram över tysta vidder. I alla fall gjorde jag så.

Ibland var inte rundan mer än 20 minuter. Då blev det ett koppel av skidåkare som tog sig runt. De som åkte lite fortare fick mer åka utanför spåret än i. Ibland kunde rundan vara nära 1h. Då blev det lugnare. Inte lika många som man fick lov att kasta sig undan för.

Solen sken inte jämt, men det är mest de dagar jag kommer ihåg. Förutom en gång, tror det var i oktober 2007. Då sken inte solen. Man såg inte mer än max 10 meter framför sig. Antagligen inte mer än 5. Regnet piskade som STORspik i ansiktet och man frös så att det var svårt att kontrollera sina rörelser. Hur länge jag stannade på glaciären den dagen, det vet jag inte. Men jag skulle gissa på nära 2h ändå.

Som ni kanske förstår så är min relation med Ramsau minst sagt lite stormig. Jag älskar ju att åka skidor och har njutit många, många timmar uppe på glaciären. Men lika många gånger som jag varit här, lika många gånger har jag antigen fått åka hem sjuk eller blivit sjuk när jag kommit hem.

Vad det har berott på, vet jag inte exakt. Men jag har mina aningar och jag gissar att det inte bara är en sak som är boven i dramat. Dels tror jag mina luftrör tar stryk av växlingarna mellan högt (glaciären på 2700möh) och lågt (vi bor alltid på 1000 möh), både i temperatur och luftfuktighet. Och dessutom vet jag att av växlingarna blir jag känsligare och att då stå och trängas i en kabin när man är väldigt belastad i träning, tror jag ibland kan ha varit boven. Jag tror också att jag nog ibland har tränat för mycket och för hårt. Ibland kanske ätit lite för dåligt. Ni förstår. Många orsaker som ha skapat en dålig trend.

Sist jag var i Ramsau var 2010 eller 2011. Ifjol missade jag lägret pga lite skadeproblem och åren innan har vi varit på andra ställen.

Men nu är jag här igen. Och det känns bra. Jag har saknat det. Jag har nog någon slags hatkärlek till det här stället. Till hela Ramsau. För det är vackert. Träningsmöjligheterna är riktigt fina och atmosfären andas skidåkning. Det finns en tradition här. Svenska laget har varit här i Ramsau och på det här hotellet, sedan way back. Så det är liksom här vi ska vara i september. Punkt.

Denna gång kommer jag dock inte att stressa upp på mornarna för att hinna med den där första kabinen. Istället tar jag det lite med ro och skippar helt enkelt glaciäråkningen detta år. Jag är inte ensam, utan vi är totalt fyra tjejer ur laget som har valt att köra barmark detta läger. Det blev en kompromiss då några verkligen ville åka skidor i september och några (läs jag) inte alls ville åka skidor. Så då blev det helt enkelt ett läger där vi delar upp oss på förmiddagspasset. Eftermiddagspassen kör vi dock ihop.

bild 1-1

bild 2-1

Visst saknar jag alla de där härliga stunderna man kan få på glaciären, men jag tror ändå detta spår är rätt för mig. Precis som det för andra kanske är helt rätt att åka upp till glaciären var morgon och nöta teknik och njuta. Allt har sina bra sidor på ett sätt!

bild 3-1

"Anna - kan du knäppa ett kort på mig på stubben där?"

bild 4

"Men STINA, du kan inte stå där heller". Fia B gillade inte fröken Nilssons ligga upptåg där på stubben, vände bort sig och höll för ögonen... :-D

Det känns väldigt bra. Ett sätt att bryta trenden. Göra om och göra rätt. Jag tror på det. Sen får vi se vart det leder och hur det går. Men just nu, efter 2 (hårda) dagar här nere, så känns det bra. Kanske lite för bra. Det känns inte som om lägret bara varat i 2 dagar. Inte om du frågar mina ben. De säger mer kanske 4-5 dagar. Men så kan det bli ibland. Man får reglera eftersom. Samtidigt vill man ju passa att utmana sig själv. Och så tror jag alla i laget tänker. Så utmaning, det blir det. Det kan man lugnt säga.

Dagarna går i ett. Vi äter, tränar, sover, äter, tränar, äter, gör sånt som jag gör nu (surfar/läser m.m.) och äter igen. Sen sover vi. Så var den dagen till ända. Och så börjar det om. Härligt värre va? :-)

Snart dags för kvällsfika, sen lockar sängen väldigt!

So long,

Anna

Internet slutade visst fungera. Där av inga bilder..  Får se om det blir bättre en annan dag! Typiskt.

 

 

 

 

 

En kommentar på “Tillbaka i Ramsau

Äntligen en i gänget.

Sitter på rummet på Valborgängen i Torsby och den där spykänslan som man får av mjölksyra har sakta börjat givit med sig. Väldigt väldigt skönt. Härom kvällen stapplade jag från middan tillbaka till rummet och låg med benen i högläge och rörde mig inte ur fläcken fram tills kvällsfikat för den där jäkla illamående känslan (som alltid alltid också medför en sån där skön belåtnadskänsla också!) inte ville ge med sig. Alltför att man har fått till ett sånt där riktigt bra intervallpass som man bara kan få när man är på läger. Och är med fullt ut!

Jajamensan. Ni läste rätt. För första gången på två säsongen har jag varit med fullt ut på lägret. Bara ett pass blev jag lite feg och bangade ur, av rädsla och oro för att jag skulle få lite ont (som jag nu inte heller fick..), annars har jag varit med på RUBBET. Så himla skönt. Jag är på banan. På rätt väg. Uppåt och framåt. Och det är en sån enorm lättnadskänsla att äntligen vara en i gänget igen. Vara en som är med. Inte hon som kör något annat vid sidan om. Det kan ju alltid komma bakslag och nya saker dyker upp, men ändå. Att i grunden veta att jag kan vara med är jättestort för mig.

Så i morgon, efter 3h löpning och skidåkning i tunneln, kommer jag fara norrut härifrån Torsby, nöjdare och gladare på länge. Ta en eller två dagar vila hemma i nya huset och bara njuta.

bild 1

Högläsning ur KP. Snacka om att skratta från hjärtat. Ojoj!bild 2

Mer glamoröst än så här blir det inte på läger. Regnjacka och gympadojor. Jajamensan. Det är grejer det.

Ingen idrottare har en rak väg att vandra. Alla har vi våra små hinder vi måste övervinna eller helt enkelt välja en annan väg för att nå den framgången vi vill nå. Det är en berg-och-dalbana i känslor och i form. Ena dagen platt som en pannkaka och andra gången lika uppåt som toppen på en cupcake. Uppåt och nedåt, framåt och bakåt.

Nu är jag tillbaka på noll känns det som. Ett nolläge jag sakta men säkert börjar gilla och också acceptera. Även om det är lite svårt. Samtidigt är det bättre att vara på noll i augusti än i februari. Och ett nolläge är ett bra utgångsläge. Därifrån kan man börja bygga uppåt och framåt. Och det känns som varje pass jag nu får med "mina" fantastiska tjejer i laget, gör att jag bygger uppåt och framåt. Det gäller att anta utmaningarna. Pusha sig lite över gränserna. Våga vara sliten. Våga vila. Våga göra allt som man behöver. Ibland lite till och ibland lite mindre. Att finna den där krokiga mellanvägen som inte ger mellanmjölk utan är den bästa för mig. Att våga prova och chansa, samtidigt som jag inte stoppar huvudet under armen.

Spykänslan måste komma med jämna mellanrum. Det är den som utvecklar. Det är då man vet man har pushat det där lilla extra. Det där som är svårt när man kör själv. Therese Johaug sa någon gång "det är när det tar emot, man är sliten och det är kämpigt, som jag vet att jag utvecklas och går framåt". Och mycket ligger i det.

Jag är sliten nu. Det tar emot. Men jag har även lite toppar då och då. Och så länge man har det, så är det ok att vara sliten. Mör och trött. Så länge inte gråten sitter i halsen av utmattning, frustrationen ligger och bubblar under ytan och tålamodet är lika med noll. Har man kommit dit, ska man nog stanna i sängen i en eller två dagar. Köpa den där stora godispåsen, hyra en film eller sätta sig på en fjälltopp och bara vara.

För lika viktig som träningen är, lika viktig är återhämtningen. Men jag kan inte bara vila och jag kan inte bara träna. Det gäller att göra rätt. Vid rätt tillfälle. En jäkla balansgång som inte alltid är självklar.

Jag vet att jag kommer få den där spykänslan ett par gånger till i år. Så där så man bara vill lägga sig rätt upp och ned och bara vara. Jag är definitivt inte ensam om att få den i laget. Det får nog alla elitidrottare med jämna mellanrum. Och det är ju inget negativt! Även om det nog kan låta så. Utan det är ju en positiv grej. Man har gjort något bra. Pressat sig. Givit allt. Och då kan man vara nöjd. För stunden. Innan nästa pass kommer.

Så fungerar vardagen för oss. Med lite spykänsla här och där vet jag att jag är på rätt väg, på banan. Framåt och uppåt och redo.

Tack för mig å ha en skön helg o för att ni orkade läsa ända hit. Svarar på era frågor en annan gång, för nu lär jag vila huvudet lite också!

Må så gott!

Anna

6 kommentarer på “Äntligen en i gänget.

10 år senare

För nästan exakt 10 år sen var jag i Skövde sist. På juniorlandslagsläger den gången. Bodde inne på regementet och blev utbjuden på bowling och öl av de lätt tjej-abstinensfyllda lumparkillarna. De insåg nog dock inte anledningen till att vi var där..

Orientering runt Billingen och tuffa rullskidsintervaller upp på samma berg. Rullskidor i byarna runt omkring och jag kommer ihåg att vi på ett av passen åkte runt Lerdala (där vi är nu), i Marcus Hellners hembyggd. Det som är lite kul att flera av dem som var med mig i laget då, är med mig här nu. Marcus, Ida och Lars Nelson. Rätt kul!

Nu, tio år senare, ser mitt liv rätt annorlunda ut, men den där glädjen att få träna på nya ställen, den har inte försvunnit. Att få träna i nya träningsmarker kan nog vara bland det roligaste som finns. Träningen blir som ett äventyr, man får upptäcka nya saker mest hela tiden och vet inte vad som väntar bakom nästa krön och krök.

Miljön här nere är otroligt vacker med alla ängar och vackra, stora lövträd. Jag springer ju mest. Eller ja, bara, så jag få se mycket av allt det där. Idag sprang jag genom en kohage med kossor i, som blev lite väl nyfikna på hon som sprang som en tok med stavar genom kohagen. Eller ja, jag gick lungt först, men när en av kossorna tittade upp och råmade till och fick resten av de ca 30 djuren att titta upp och sakta började gå mot mig, då la jag bena på ryggen och löpte för allt vad benen höll för. Med de nyfikna kossorna bakom mig. Sa jag att jag var lite rädd för dom där djuren?!

I morgon tror jag tar med mig någon som sällskap om jag ska igenom den där hagen igen.. Dock är den där turen så fin så jag tror att jag nog kommer och springa genom den där hagen både en och två gånger till de resterande dagarna här nere.

image

image

Trots att min träning bara består av löpning och rehabstyrketräning just nu, så njuter jag. Jag njuter av att kunna springa, och att få springa fort. Stavgång provade jag för första gången idag och det gick också bra. Sånna där små saker som får en på än lite bättre humör. Jag är ju inte med på så många pass med de andra, men jag är ju ändå med i atmosfären och några av passen kan jag vara med mer eller mindre på. Det viktigaste är ändå att jag får max ut av den träningen jag kan genomföra. Och det får jag verkligen här nere! Löpmöjligheterna är oändliga.

image
Oordnat kaos på taket inför årets sommarfotning.

Jag fick en fråga angående vår kost, och den frågan får vi rätt ofta. Och svaret är alltid det samma; vi gör det så enkelt vi bara kan med bra råvaror och så mycket mat som vi behöver. Exakt vad det är av mindre betydelse. Det viktigaste är att vi äter ofta, jag äter ungefär var tredje timme, absolut inte längre mellan måltiderna. Och så försöker jag dela ut mängden mat över dagen så jag aldrig behöver äta mig så där smällmätt. Jag är noga att fylla på direkt efter varje pass, speciellt de längre och/eller hårdare, med exempelvis dessa bars som jag (som är mjölkallergiker) kan äta. Eller bara en smörgås med en skinkskiva på. På intervallpass kan jag ibland ha sportdryck i bältet. Jag har alltid en bar i vätskebältet, om jag skulle känna att jag börjar gå mig tom. Att gå sig tom ibland är ingen större fara, men gör man det för ofta bränner man för mycket av kroppen (och allt som finns i vår grymma maskin till kropp).

Sen fick jag ett mail av Anna som frågade vilken % av maxpuls ni tränar på då ni tränar distans och intervaller. Tränar ni efter pulszoner? Vilka i så fall och med vilken % av maxpuls? Tänker ni annorlunda i er träning med tanke på sprintåkning/ traditionell åkning? Hur mycket av er träning baseras på vad forskarna inom området aerob träning och styrketräning kommer fram till? Anna skriver att du lämnat de tunga vikterna och istället kör dragmaskiner och med kroppen som belastning. Vad är "tänket" med det?

Vi försöker att inte stirra oss blind på pulsen då vi aldrig har en pulsklocka till hjälp under tävlingar, utan vi måste lära oss att känna i våra kroppar vilken fart vi kan hålla. Ofta ligger dock längre och lugnare pass kring 65 % av, snabbare distanspass (som sällan överskrider 2h) kan vi ligga upp mot 80% av max i snitt på, medan allt över det räknas till intervall. Vi försöker i regler få ut så mycket tid vi kan så nära maxpuls vi bara kan på de pass vi planerat att göra det på. Vi ligger inte och pressar för att komma upp i maxpuls på ett pass vi har planerat köra lugnt och länge på. Skulle man göra det, får man justera de närmast kommande träningspassen för att inte köra sönder sig. Oavsett om man väljer att inrikta sig på sprint eller distans, är det mycket och bra träning som gäller, sen kan vissa detaljer skilja sig lite som startsnabbhet och så, men även som distansåkare gäller det ju att man har en bra spurt likväl som det gäller för en sprintåkare att ha bra återhämtning mellan heaten. Vår träning bygger på erfarenheter och forskning, både erfarenheter från andra och från oss själva. Styrketräningen är väldigt individuell och baseras självklart en viss del på forskning, men också hur de individuella behoven ser ut. Jag har tillfälligt lämnat de tunga vikterna för att bygga upp mig från grunden i styrka igen, bli jämstark, för att sedan, till hösten, kunna lyfta tungt igen för att få det explosiva. Men just nu fixar min kropp inte det om jag vill ha en hel kropp resten av den här säsongen och karriären, utan jag fick backa några steg och börja om för att senare kunna börja köra explosiva övningar fram mot säsongen. Hoppas det var svar nog!

Om 8,5h är det uppstigning. Dags för lägrets 4 dag och 6e passet hittills. Löpning står på programmet. Springa så länge hängslena håller, som Ola Hassis brukar säga. :-)

Anna

4 kommentarer på “10 år senare

Lyxlunch på vilodagen.

En vilodag med gänget slutade i en lyxlunch á la grande de lux om man säger så. Tunnbröd och viltskav och äppelpaj med kolatäcke. Det ni! Vi tjejer stor för tillbehören och själva skaven (på ren och älg) medan grabbarna fick leka tunbrödsgummor i bagarstugan i byn. Hela laget bakade tillsammans för några år sedan, men då vi har en i laget som är riktigt allergisk mot gluten, fick grabbarna göra det själva i år och vi fixade resten. Minst lika roligt och mysigt det med! Med stereon på hög ("kan ni sänka lite tack, jag hör inte mig själv" Fia B.. "Alltså ABBA från Mamma Mia är bara såååå bra" Stina N "Whats Fox say".. Alla skrålade med..) volym hackade och skar och skalade och stekte vi. Ett avslappnat och skönt sätt att umgås på. Lite bortom all press och stress och krav. En skön förmiddag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emma kikar vad vi hittade för gott i affären, CK börjar med äpplena och Magda gör sig redo för att duka upp bordet..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

..i kassen hittade Emma en hel jäkla massa saker..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

.. som squash och palsternacka..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... och sen blev det ett himla tjå med alla brudarna i köket i Marcus och Dannes lilla stuga (lägenhet)..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det skulle hackas paprika och lök och avokado och sköljas sallad..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... och Stina gjorde "palsternacke-chips-remsor"..

..OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... och jag fick äran att assistera och fixa och dona..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

.. medan Ida fick äran att klyfta upp körsbärstomaterna...

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

... och Fia drog på sig fin förklädet (antagligen en sjal eller nått sådant) och fick steka allt skav...

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sedan högg vi in på allt. Killarnas egenbakade tunnbröd och vårt skav med allt tillbehör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och gott blev det!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det tyckte vi nog allihopa.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och som pricken över i:et hade Emma fixat gluten- och mjölkfri (ägg-och-havre-och-allt-möjlig-fri) äppelkaka. Gjord på majsmjöl, sirap, rörsocker, kanel, vaniljpulver och kanske 15 äpplen.. :-D

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så kan en vilodag med gänget se ut. Fast det var bara förmiddagen. Eller fram till lunch. Sen har alla mest stängt in sig på sina rum. Surfat runt, läst, gjort tennarmband, tagit massage eller bara varit. En perfekt vilodag.

Menyn bestod av:

Älg&ren skav (saltat och pepprat)
Avokado
Paprika
Rödlök
Körsbärstomter
Champinjoner stekta i vitlök
Ugnsstekta squashbitar och strimlade palsternacksremsor med salt
Rostade pumpa och solrosfrön
Sallad
Olika creame fraichesåser (den mjölkfria var soya baserad)
Hemmabakat tunnbröd (majstortillias för den glutenallergiska Emma)
Smör, mesost och messsmör

Och till efterrätt blev det äppelpaj med kolatäcke och glass (även mjölkfri)

I morgon är det vanlig träningsdag igen. Race på förmiddagen och sedan fri aktivitet (alltså man får träna vad man vill alternativt vila) på eftermiddagen. Nu börjar vi närma oss säsongen så snabbt, så nu börjar alla ha sina egna planer att följa. Utifrån sin egen känsla, sin egen kropp men framför allt när man vill pricka formen. Och vilka tävlingar som är viktiga.

Apropå tävlingsdräkterna. Jo, de är kalla. Men inte för kalla. Perfekta ner till -15°C kanske. Sen börjar de bli lite väl kalla. Varmare än -5°C kör jag utan långkalsonger, kanske ett par tarzanbrallor (CK's namn på vindkallingar) eller 3/4 byxa eller bara trosor. Kring +/- 0°C kör jag ofta i bara t-shirt under tävlingsdräkten, men är det kallare kör jag oftast lång ärm. Ju kallare det blir, desto mer har man på sig under. Men samtidigt vill man inte ha för mycket under, då tävlingsdräkten är så sjukt tajt. Det blir för knövligt. Helst ska man ha så lite och tajt som möjligt även under.. Men detta är ju enbart för tävling, vi tränar sällan (eller aldrig) i tävlingsdräkt, enbart vid hårda intervaller eller testrace.

Varför använder ni aldrig ”värmeväxlare” i munnen/över munnen när ni tävlar i kalla temperaturer? Är det inte tillåtet eller får ni inte tillräckligt med syre för att kunna prestera maximalt? En värmeväxlare är kanon och för mig ett nödvändigt ont när jag tränar, men som du skriver så får man inte i sig nog med syre när man använder den. Så att köra med den när man tävlar, är som att sänka sitt syreupptag innan start och på så sätt sänka sina chanser till ett bra lopp. Men som på Touren i Kuusamo när det är så viktigt att få resultat med sig för att få fortsätta åka, kan det hända att man kör med det ändå. I förhoppningen om att vädret ska vända till dagen efter så man då kan få ge allt och göra ett bra lopp.. Det är absolut tillåtet men som sagt, sjukt mycket jobbigare..

Nu börjar vilodagen lida mot sitt slut och nu är det dags för middag. Kanske finns det lite rester kvar sedan lunchen, man kan ju hoppas i alla fall! :-)

Anna

Psst.. Mindre än en vecka till premiären. Just so you know!!

2 kommentarer på “Lyxlunch på vilodagen.

Med laget igen!

Igår kväll hade vi samling med laget. Första gången tillsammans på flera månader. Fast ändå kändes det precis som vanligt. Precis som det ska. Skratt och prat och roligt. Massa att prata om vad som hänt sedan sist vi sågs, och för en gångs skull hade det kanske hunnit hända grejer mellan tillfällena. I vanliga fall ses vi nästan för ofta för att saker ska hända emellan som man kan berätta om.

I morse var vi ett stort tjejgäng som drog ut på fjället, snackade och njöt av det fina vädret. Pratade om dittan och dattan. Efter ett tag vände några och åkte hem, medan andra anslöt som hade varit kvar nere på stadion och testat skidor på förmiddagen. Och alla njöt vi lika mycket! För trots att det inte är så jättemycket snö och lite mer skulle behövas för att det ska bli helt perfekta förhållanden (vilket betyder: kan man åka med tävlingsskidor?!) så är vi på skidor. På natursnö. På låghöjd. I Sverige. Och man kan åka RUNDOR, man behöver inte åka och vända eller snurra varv på varv på en kort bana. Utan vi kan åka i tre timmar och bara korsa där vi åkt tidigare. Det om något, är lyx!

Mellan passen hade vi den årliga lagfotningen. Och när alla stod uppradade och klara inser vi att två saknas. Och självklart var Herr Jönsson en av dem. Då är det inte roligt att vara "fru Jönsson" i sällskapet. "Men ring han då, Anna" eller "har du ingen koll på gubben din, Anna?".. Som ni förstår var det kanske inte första gången.. Och garanterat inte den sista heller. Men vi är vana. Efter så många år tillsammans, med alla i laget, vet man exakt hur alla kommer vara och reagera i dessa situationer. Vem som suckar högst. Vem som trivs framför kameran och vem som inte gör det. Vem som vill gå hem och bara få det överstökat. Vem som är i sin egen värld och knappt är med på vad som händer. Sånt har man koll på. För vi blir ju som en familj. Den här ligan.. Alltså. Vilket gäng. Ihop buntade för att vi gillar samma saker, ibland kanske lite för lika. Men samtidigt förstår vi varandra väldigt bra. Det finns nog inga som förstår varandra så bra som vi i laget. Så är det bara.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Redo för fotning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För en gångs skull var grabbarna på plats innan tjejerna. Händer inte ofta..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fina Emma med det bredaste smilet!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

CK är taggad för fotningen. Hon är en av dem som vill att det ska bli tjop, tjop, KLART! Och jag håller med henne..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lyckades som vanligt (alltid) sno åt sig nummerlappen med sitt födelsenummer..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Å jag fick vara med på kort..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inte bara en gång, utan två gånger!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fia myser i solen! Den värmde faktiskt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stina var på spexhumör! :-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Herr Jönsson anländer. "Bättre sent än aldrig" skulle man nog kunna säga är hans slogan..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men leendet är aldrig långt borta! :-)

I morgon har jag vilodag. En riktig sådan. Utan Bengan-styrka. Bengan (herr Stattin som är min coach) tycker att jag kan passa på att köra styka på vilodagarna, för då tar det ju ingen tid av den riktiga träningen. Där är vi dock av lite olika meningar, även om jag förstår hans tanke.

För mig räknas inte styrkan in i den övriga träningen, den är enbart ett kryss i träningsdagboken att jag har kört den. Och när man ska träna 4-5h kondition på en dag, blir det tajt att få in styrka, även om det går. Därför lägger han det på vilodagarna. För flåset får ju (nästan) vila i alla fall och sen är ett styrkepass över rätt snabbt också, jag är sällan i gymmet mer än 1 h.

Ofta kör jag styrka på förmiddagen och sedan sticker jag direkt ut på ett 2h pass efter, ibland 3h pass. Men när det inte är lätt att komma åt ett gym, så får man tänka till lite. Så i söndags använde jag vilodagen till att leka på gymmet. Kanske blir det så någon till gång framöver då man inte så lätt kommer åt gym när man reser, men jag brukar vara rätt rädd om mina vilodagar. Hedra vilodagen liksom. Slappna av lite, sova ut och göra allt man inte hinner med annars.

Så i morgon ska jag v i l a.

Tävlingspremiären närmar sig btw, sjukt kul!!!! :-D Bara 10 dagar kvar. Wooohoo!

Anna

 

 

6 kommentarer på “Med laget igen!