Close

krönika

Power Woman.

När jag kom tillbaka från förmiddagens pass hade jag ett missat samtal. På displayen stod det; Anna - Power woman. Ett samtal jag gått och väntat på ett par dagar då livet kommit emellan våra tidigare försök. Jag ringde upp och på ett par sekunder kändes det som om jag alltid känt denna andra Anna. Trots att jag aldrig tidigare hade pratat med henne. Vi hade samma åsikter om så mycket. Framför allt om hur viktigt det är att våga vara den man är. Att vara en ärlig förebild. Och för mig är den en hjärtefråga. Om jag kan, på minsta lilla sätt, ge något tillbaka av allt det jag får uppleva och lära mig, så känns det så mycket mer värt. Som om jag faktiskt också gör lite nytta.

Vi pratade länge och när jag lade på var jag fylld av energi. Fylld av hopp om att det finns så många starka, sunda och coola kvinnor runt omkring mig. Runt om i Sverige. Tänk om fler skulle kunna få den peppen? Bli lite tryggare. En bättre och sundare värld helt enkelt.

Och så kom jag på att jag för några månader skrev den här krönikan. Om just Power Women. Och för en vecka sedan får jag kontakt med grundaren till märket Power Woman. Är det ödet tror ni?

I alla fall, läs denna krönika om ni orkar. Jag lovar dock att ni kommer få höra mer om Power Woman. Har ni (nu riktar jag mig främst till er kvinnliga läsare, sorry alla kloka killar och män som också läser) också någon power woman i er liv?

So long,

Anna

IMG_0101

Jag har sakta men säkert insett att jag omger mig med fantastiska kvinnor. Kvinnor som är rena inspirationskällor. Inte bara i min träning, för det är ju trots allt bara en liten del av mig, utan i livet. I livet i stort.

Kvinnor som vågar göra det som de tror på. De vågar säga ifrån. De vågar stå för sin åsikt. De vet vad de håller på med. De kan sin sak. Och de är trygga. 

Det är inte bara ett socialt nätverk. Utan det är en trygghet att ha alla dessa kvinnor runt mig. Kvinnor jag kan vända mig till oavsett vad det gäller. Har jag en fundering ringer jag den ena, en annan så ringer någon annan.

Vi ses inte varje dag. Inte ens kanske en gång i månaden. Men de finns där. 

Jag tror att det är lättare som kvinna att associera sig med kvinnor, även om det finns många män där ute som är minst sagt lika inspirerande. Men när det blir kvinnor är kopplingen emellan så lika. Kanske har vi upplevt samma saker genom livet? Eller så är det bara så.

Jag omger mig ju med både kvinnor och män i laget, där är det fifty fifty bland könen, och så har det varit hela mitt liv. Jag är van att vara med killar. Och jag trivs med det.

Men med tjejer, kvinnor, så kan jag känna en starkare koppling. Framför allt så kan vi kommunicera på ett djupare plan, och då är det lättare för mig att inspireras.

Jag hoppas att jag i framtiden kan ge tillbaka. Inspirera på samma sätt. Vara den där klippan i stormen. Jag tror alla behöver någon. Alla behöver få vägledning. Inte bara i yrket eller i det privat. Man behöver vägledning i allt. Man behöver omge sig med power women.

Att fråga är aldrig fel. Jag frågar hellre ett par gånger för mycket än inte alls. Och på så sätt lär jag känna många. Kanske mer än vad de egentligen vill. Men jag lär mig väldigt mycket på det sättet också. Som barn blev jag kallad Nicke Nyfiken. Inte så konstigt.

Och alla dessa power women, tänk om jag kunde samla alla dem på samma ställe. Det vore en dröm. Låta det inspirera varandra, så som de inspirerar mig.

Och grunden i allt detta är nog mamma. En power woman utan att veta om det. Som aldrig accepterade orättvisor. Som ser allt och alla. Som inte låter någon slippa undan hennes hökögon. Som egentligen är en riktig tävlingsmänniska. Envis som få. Men lika ödmjuk och omtänksam. Som sydde våra kläder när vi var barn. Som köpte ekologiskt från bonden på andra sidan åkern redan på början av 90-talet. Som tvättade vårt hår med ett schampo som skulle vara skonsamt mot både miljö och hår, men luktade pyton. Som gjorde egen pölsa.. (som jag sen höll på att spy upp, det var den tacksamheten det). Som började förbereda jul i veckor innan jul, även om det bara var vår lilla familj som skulle fira. Som gick upp tidigt varje helg för att packa matsäck när jag skulle iväg och tävla, och som oftast följde med och sysselsatte mina syskon medan jag tävlade. Som alltid hade en nybakad bulle redo. En bulle som mina vänner än idag minns för de var och är de bästa. Och blåbärsoppa. Inte en skidtur utan blåbärsoppa.

Min mamma är helt enkelt en modern power woman tillsammans med alla de där fantastiska egenskaperna som den äldre generationen hade, som kunde baka, sy och sköta ett helt hem utan att blinka. 

Och det är hon som har gjort att jag idag står på egna ben. Har egna åsikter. Men också vår söka kontakt  med människor jag aldrig mött, men vill möta. Kvinnor som jag vet kommer ge mig tusenfalt. Som kommer vägleda mig. Som jag hoppas kunna ge något tillbaka till så småningom. 

Varje kvinna behöver sina power women. Och jag är lycklig till tusen över att jag har alla dessa power women runt mig. Inom idrotten, inom mitt privata liv, inom företaget. De finns över allt. 

Power woman. Kvinnor som ger inspiration. Glädje och motivation att våga prova.  

"To us, the sky is no limit, it's just a direction"

3 kommentarer på “Power Woman.

Det där med den kvinnliga kroppen..

Ibland kan jag bli så himla arg. Jag har ett jäkla humör, det ska ni veta. Ofta kan jag kontrollera mig och få ilskan att pysa ut, utan att någon märker, men ibland bara exploderar det. Många gånger sätter jag mig ner och skriver, ibland i en bok, ibland ett inlägg. Och blir det de senare, så är det sällan de publiceras. Det passa liksom inte för andra att läsa. Då skulle ni få dårdimpen.

Men en sak jag blir arg på, och som jag inte längre kan knipa tyst för, hur man kan diskutera kvinnors kroppar. Speciellt män. Och speciellt äldre män utan någon som helst förståelse eller insyn eller erfarenhet vad det är som gör en kvinnas kropp. Oavsett om jag är idrottare, skådespelerska, artist, fotomodell eller en helt vanlig lycklig människa, så ska man inte behöva försvara hur man ser ut. Om man inte bett om det.

Och jag har definitivt inte bett om kommentarer om hur jag ser ut.

Jag kan förstå det. Att det känns okay att kommentera. För vi (jag) är ju ändå i vissa avseenden en offentlig person, som ska försvara Sveriges färger. Men egentligen ger det ingen rättighet att göra det. Kroppen är min. När jag står på starten i ett mästerskap gör jag det först och främst för min egen skull, även om jag är stolt att jag representerar Sverige och alla svenskars förhoppningar.

En kvinnas kropp är så mycket mer komplicerad än vad en mans kropp är. Och trots att många tror det, så är inte "slankning" den raka vägen till framgång, mer ofta den raka vägen till helvetet och ett liv som är en ständig kamp mot vågen, vikten, maten och omgivningen. Många idrottare är tunna, ja visst. Men lika många ser "normala" ut. Känns dock inte rätt att använda det uttrycket. För vad är normalt? Ingen aning. Det normala är olika för alla.

Att många skidåkare har "olika kroppar" under träningsåret kontra tävlingsåret har sina enkla och normala förklaringar. Under sommaren tränar vi hårt som attan. Vi äter allt vi kan för att bygga upp oss, för att klara av träningen och för att hålla oss friska. Under tävlingsåret tränar vi mindre samtidigt som vi reser mer. En annan stress i kroppen som gör att många går ned något kilo under säsongen. Och vissa kanske skippar godispåsen och efterrätten från november fram till ett mästerskap. "Bara för att känna att man gör något rätt".

Men börjar man experimentera mer, har man redan börjat leda in sig själv på fel bana. Och risken är enormt mycket större att man hamnar i en sjukhussäng än överst på en prispall. Gränsen är hårfin, men vet man bara om det, så kan man ganska enkelt hålla sig på rätt sida. Och det är det ni som kommenterar så idiotiskt inte fattar.

En felsägning. En mening sagt vid fel tillfälle kan få sådana oanade konsekvenser så ni anar inte. Så håll era kommentarer och åsikter om en tjej och kvinnas kropp för er själv. Tänk på era döttrar. Tänk på vilken bild ni själva skapar av kvinnan genom att kommentera som ni gör.

Men nu är ju 99% av alla som skriver här kloka och vettiga och bra och ja, jag hade kunnat skriva hur många bra saker som helst om er, men tyvärr så kände jag bara att jag fick lov att ryta ifrån. Make a statement. Inte för mig själv, för min egen skull, utan för alla unga tjejer där ute som är på väg in i vuxenvärlden, oavsett om det är inom idrott eller ej. Det är nog att kämpa med ändå, utan alla idiotiska kommentarer.

Jag vet vad jag vill. Jag är vuxen, jag har gått igenom alla faser. Jag vet vad jag pratar om. Men trots det kan de där små kommentarerna gör mig osäker för en sekund, innan ilskan slår till om man säger så.

Nu har jag rutit klart för idag. Och för ett bra tag framöver tror jag. Är ju egentligen inte så arg av mig.. :-)

Fortsätt skriva och kommentera här, så jag vet att ni lever! Ställ frågor om ni har, jag svarar när jag kan!

Må så gott!

Anna

71 kommentarer på “Det där med den kvinnliga kroppen..

Att vara nöjd…

Det här skrev jag för några veckor sedan, sen har det bara blivit liggande på datorn och jag har inte kommit mig för att publicera det. Men nu tycker jag nog att det är dags..

"Att vara nöjd.

Att vara nöjd anses ofta vara fult. Då är man färdig. Klar. Nöjd. Då har man inget mer att ge. Man har satsat allt, lyckas och då är man helt enkelt färdig. Då har man givit upp och karriären är klar.

Det tycker jag är helt fel.

Så otroligt många idrottare har svårt att vara nöjd. Man är hela tiden på väg mot nästa mål, hinner aldrig stanna upp och vara nöjd. Man ska hela tiden finna nya saker att utveckla, förbättra eller slipa på. Men vad säger att man inte kan vara nöjd och fortsatt ha en vilja att utvecklas?

Jag får ibland kommentarer om som ”du får inte bli nöjd nu”, ”hoppas du inte är nöjd, du kan mer”. Varför får jag inte vara nöjd? Klart jag kan mer!

Jag anser att man måste tillåta sig själv att vara nöjd för att kunna fortsätta utvecklas. Annars är jag rädd att man går in i något slags ekorrhjul och bara fortsätter och fortsätter, att man aldrig stannar upp och tänker till, passar på att njuta lite.

Ofta får man höra av äldre idrottare eller fd idrottare ”njut medans du kan, passa på att njuta”. Men hur ofta gör man det? Hur ofta förstår man den verkliga innebörden i dessa ord?

Ju äldre jag har blivit, desto svårare har jag att bli nöjd. Det är som att gränsen för att bli nöjd är så otroligt hög. Som om jag lagt upp ribban på 2.04 m, men jag kämpar med att komma över 2 meter.

Jag tror det är viktigt att tänka på det här. Att komma ihåg att vara nöjd.

Att vara nöjd är inget nederlag. Det är en styrka att kunna vara nöjd! Och jag ska erkänna, jag blir så otroligt glad när det kommer in nya, unga skidåkare i laget som verkligen vet hur man gör för att vara nöjd! Det glädjer mig så otroligt! Och jag tänker varje gång, jag måste lära av dem!

Tillåter man sig själv att bli nöjd, få suga på karamellen, få slappna av och hylla sig själv ett tag, då har man lättare att hitta motivation att fortsätta. Att fortsätta vilja utvecklas. Som om känslan av att vara nöjd, fyller på ens batterier igen. Så att man är redo att stånga sig blodig och göra allt för att bli så bra man bara kan.

Så tänker i alla fall jag.

Just nu tänker jag på VM. Är nöjd över mina prestationer på stafetten och tremilen. Sen ska jag ta och skriva ned allt jag ska utveckla till nästa år. Allt jag ska göra bättre. Men först ska jag komma på allt jag gjorde bra. Jag ska tillåta mig själv att vara nöjd, för det är inte fult. Det är inte ett nederlag. Det är en välbehövlig paus för att orka fortsätta ge allt och mycket mycket mer. Att vara nöjd är en styrka."

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

annaoemilvm

 Anna

9 kommentarer på “Att vara nöjd…

Vad är då elitsatsning?!

Det känns som det flesta är rörande överens om att barn ska få leka. Och det är vi väldigt glada för, och jag är rätt säker att vi kommer få både världsmästare och glada motionärer och ledare ut av dessa barn så småningom.

Däremot så är den här frågan ganska bred. Och i många fall känns det som om man kanske diskuterar lite olika saker.

Så här ser jag på elitsatsning och vad det innebär:

  • En elitsatsning innebär att man har rätt att ”ställa” krav på resultat och prestation och man tränar under en ständig press att hela tiden bli bättre och utvecklas. En press både från sig själv och sin omgivning, som innefattar ledare och media.
  • En elitsatsning innebär också att man får försaka vissa saker och att det i många fall (så långt det går rent ekonomiskt sätt) är en heltidssyssla, där man har engagemanget över 100 % i idrotten och annan sysselsättning ofta kommer i andra hand.

Barn ska inte utsättas för detta:

  • Tvingas att prestera
  • Tvingas välja idrott innan de själva är redo att välja
  • Bli ställda åt sidan om ”de inte är bra nog”
  • Känna press från omgivningen, vare sig av föräldrar, ledare, klubb eller media
  • Barn ska inte utsättas för träningsmetoder som inte deras kroppar är redo att hantera, dvs. träningsmetoder som de kan skadas av, mer eller mindre
  • Tvingas välja bort skolgång för tidigt pga träning/tävling (och då menar jag missa så pass mycket att de tvingas hoppa av skolan/stanna kvar i en klass).

MEN: barn som gör följande kommer att utvecklas mer både som människa och idrottare, om det är det som de vill:

  • Få chans att prova på så många idrotter som de bara kan
  • Känna stöd och trygghet i den grupp/av den ledare som håller i träningsgruppen
  • Få chans att spela matcher/åka tävlingar, oavsett hur ”bra” de är
  • Få möjlighet att utveckla sina färdigheter, genom ”lek”. Egentligen handlar bara det om hur man genomför aktiviteten! (I Orsa SK där jag är fostrad, körde vi alltid stafetter, lång som korta, med både teknikfokus och snabbhetsfokus och för att förbättra kondition, i alla åldersgrupper. Det var det bästa jag visste! Tror ni jag tänkte: "nu ska jag minsann utveckla min stakning"? Nej, inte alls. Jag bara körde, det andra fick jag som på köpet, och det är det jag menar med att "lura" barn till att utveckla sig).
  • Kunna följa med sina vänner och testa på olika idrotter
  • Att ledare och klubb även de ser träningar som en ”social tillställning”, men såklart inom rimliga gränser.
  • Få utmaning utifrån sina färdigheter
  • Få satsa och bli pushade men inte bekostnad av att några måste lägga av

Det optimala för barn och ungdomar är egentligen att testa så många idrotter de bara kan. Men de kraven kan man inte ställa på föräldrar. Ska inte de vuxna ha något liv, ska allt bara handla om att skjutsa barnen på olika aktiviteter? Tänk om man är ensamstående och/eller har flera barn som alla vill på olika aktiviteter, då är det rent praktiskt en omöjlighet. Och då har vi inte kommit till den ekonomiska biten.

Där kommer skolorna in.

Hur kan man dra ned på idrottslektionerna i skolorna samtidigt som man fajtas med allt större problem med överviktiga barn och ungdomar? Omotiverade ungdomar?

Ha idrott var och varannan dag i skolan. Låt dem testa alla möjliga idrotter på skoltid. Se till att de får bra mat i skolmatsalen, näringsrik och nyttig och framför allt god.

Då kommer barnen ha mer energi att lära in och hetsen att hinna testa alla olika idrotter utanför skolan kommer minska, och då kommer familjer med idrottsintresserade barn ha ett lugnare liv där de mer själva kan styra vad de vill göra.

Fortfarande ligger ju så klart ett stort ansvar hos föräldrarna. Man måste uppmuntra till aktivitet, barn behöver uppmuntran. Barn gör som sina föräldrar, så att leva ett aktivt liv är inte bara något för föräldrarna, det är något för hela familjen.

Och sen var det om att ha föräldrar som ledare. Bra eller dåligt? I Sverige har vi det ”problemet” att all idrott är ideell, vi kan varken ställa krav på ledarna eller tvinga dem till utveckling/utbildning och vi måste vara tacksamma för de vuxna och föräldrar som vill ställa upp som ledare. Hade det funnits mer pengar inom idrott hade vi haft möjlighet att kunna avlöna ledare och det hade gjort att vi hade kunnat ha mer kompetent ledarstab inom idrottsrörelsen. Det skulle ha gjort att vi nog hade kunnat undvika en hel del onödiga skador hos barn inom idrott som hård mot kroppen redan från början, tänker främst på gymnastik, på grund ut av att ledaren har bristande kompetens. Ett annat problem är att tränare/ledare kan vara överkvalificerade, med det menar jag att dessa personer vanligtvis tränar äldre, alltså äldre ungdomar eller vuxna, men att träna barn är något helt annat. Man måste veta alla fysiologiska aspekter.

Det är inget enkelt ämne och det är svårt att säga rätt och fel. Men att barn inte ska elitsatsa, tycker jag är glasklart. Däremot ska barn idrotta, de ska leka. De ska testa på så många olika idrotter som möjligt för att utveckla motorik, balans, uthållighet och snabbhet bland annat. Alla ska få vara med, ingen urgallring får göras innan det blir elit. De måste känna stöd från de vuxna, men de ska inte utsättas för press eller stress, eller krav på prestation eller resultat. De ska få möjlighet att utvecklas utifrån sina förmågor och förutsättningar, i den takt som barnen mognar. De måste omges med kompetenta ledare. Vuxna som gormar och skriker otrevligheter vid sidan om borde portas från träningar och tävling/match. De som vill satsa och bli pushade, ska få bli det.

Ni föräldrar som har barn som vill åka skidor eller vill spela fotboll eller vill spela hockey och bara längtar efter nästa träning eller match, kör på! Ni är lyckligt lottade. Uppmuntra dem, men lär er skillnad på att förvänta resultat/prestation och bara uppmuntra och vara den skyddande muren runt omkring dem. Ni gör ett fantastiskt jobb alla föräldrar där ute, och ni är de som alltid finns där för dem, i med och motgång. Även när man som jag och Emil är elitidrottare. Föräldrarna finns alltid med.

Sen ska man komma ihåg en sak. Jag skriver/pratar utifrån egna erfarenheter, från de idrotter jag provat på som alla i huvudsak handlar om kondition. Jag vet egentligen ingenting om idrotter som är mer tekniska, jag kan inte stå med pekpinnen i dessa när mina kunskaper där är alldeles för begränsade. Det lämnar jag åt någon annan.

Ha en skön helg allihopa och tack för att ni engagerar er så, det är det som krävs för en förändring!

Anna & Emil

 

8 kommentarer på “Vad är då elitsatsning?!

Den andra sidan

Hej på er!

Nu sitter jag och njuter av en härlig vilodag i en fåtölj i receptionen på hotell Liden i Bruksvallarna. Anna sitter och surfar framför mig och en bit bort sitter stora delar av Moras Skidgymnasium som är här på läger.Efter att varit här i många, många år så känns det som vanligt att vara här.

Varje vintersäsong startas upp här i Bruks och här möts en massa skidåkare från landslag till skidgymnasium kryddat med motionärer. Varje år likadant. Man kör sin första tävling för året och en får äntligen göra den nervösa tävlingspremiären och se hur man ligger till.

Så allt är som vanligt men ändå helt annorlunda. Förra året var det -26°C det här datumet (enligt personalen på macken i Funäs) och nu +4°C. Det brukar vara några mil skidspår jämfört med dagens 2 kilometersrunda som vi snurrar på. Och även om många har fått göra sin premiärtävling så har jag ännu inte hunnit gör min start än för året.

Men jag fick uppleva en annan sida av premiären för första gången. Nämligen den bortglömda stora skaran som jobbar bakom kulisserna. Dom som går upp i tidig morgon med att testa och testa skidor och vallar och fixa och gör allt för att åkaren ska kunna prestera med bra förutsättningar.

För i helgen fick jag praoa hos IFK Mora som testpilot och fick ta del av moras vallateam!

Livet som tävlande är ganska enkelt. Man kommer till start ca 1:30h innan start, provar några skidor och väljer ut vilka som är bäst av sina par och sedan är det fokus på att testa banorna och värma upp. Sen efter tävling åker man tillkaka till hotellet och så är den dagen färdig. Jämför man då med vallateam och ledare som går upp tidig morgon, många timmar innan vi åkare ens har vaknat och som sedan coachar under tävling.För att sen efter tävling fixa skidorna med rengöring och med att packa ihop allting eller kanske börja förbereda nästa dags tävling som gör att de jobbar tills vi har somnat igen.

Efter en sån dag kan man fundera på vilka som är mest slitna?

Så det var riktigt kul att vara med Moringarna och testa. Även om jag absolut inte kom tidigast eller att jag jobbade längst fick jag i alla fall vara med på ett hörn och testa ut vallor, struktur och toppningar som var bäst. Ett roligt gäng är det dessutom!

Det är imponerande att se hur de stora klubbarna i Sverige jobbar och hur proffsigt det är. Som ett minilandslag skulle man kunna säga. Man hinner gå igen om 5-6 olika pulverblandningar en massa strukturer och en drös olika produkter som gör att skidorna går fortare.

På ett sätt är det lite hemskt att se hur mycket jobb det är och hur otroligt stor skillnad det är mellan en lite klubb som Årsunda och de stora klubbarna som Mora, Åsarna, Piteå mm.

Ett svårt vallaföre måste jag och pappa chansa oss fram till vad vi ska valla med. Vi kan inte testa olika vallor utan vi väljer än i lådan och lägger på den på skidorna. Medans de stora kan testa alla vallor för att vara säker på den bästa vallan för dagen.

Det är faktiskt mer rättvist i världscupen där alla landslag har en serviceapparat runt åkarna som hjälper till med skidorna(ja det är stor skillnad på budget mellan länder men alla testar i alla fall och får hjälp av vallafabrikanter med samma vallor)

Men i Sverige kan det skilja oerhört mellan olika klubbar skidor. Rättvist?

Jag önskar att klubbarna gick samman och testade fram vallor och fick fram en produkt som går bäst för dagen och så får alla som vill ta del av det och valla med det. För är det inte den starkaste som ska vinna?

Och jag vet att det skiljer mycket mellan skidor och olika slipar men jag pratar om vallningen. Kan vi inte göra den mer rättvis och spara in en drös pengar åt alla klubbar?

Jaja det är önsketänkande från en som tävlar i en liten klubb och jag vet att det kanske aldrig kommer hända.

Men visst vore det skön!

Nu ska jag vila vidare för att bli pigg tills i morgon!

Och komihåg att tacka ledare och vallare efter tävling, dom gör ett otroligt jobb som lätt glöms bort!

/Emil

8 kommentarer på “Den andra sidan