Close

kost

Mellanmål.

Jag hade aldrig klarat träna den mängd jag gjort de sista femton åren om det inte vore för mellanmålen. För den mängden kolhydrater, protein och fett som man behöver få i sig, går inte att få i sig på tre mål om dagen (frukost, lunch, middag), utan den måste delas upp.

Jag har under min karriär varit bättre och sämre på just det, att äta tillräckligt. Och jag har haft svårt att variera och anpassa utifrån mängden träning, alltså utifrån den belastning som ligger på min kropp. Dessutom slet jag under många många år med en väldigt känslig mage. Jag fick aldrig fastställd IBS men alla symptom som man lider av om man har det, hade jag. För mig spelade det inte så stor roll att få en diagnos, det handlade mer om hur jag kunde få min mage att fungera bättre. Och just IBS känns som extremt uttjatat, något som används i tid och otid, men jag kan också förstå att det kan vara skönt att få ett namn på varför magen jävlas. För det är ju det den gör. Jävlas. Så in i h-vete.

När det var som värst fick jag gå och lägga mig raklång efter varje måltid, annars fick jag sånna kramper att det var bara hemskt. Men man lär ju sig samtidigt att leva med det. Varje kväll somnade jag med en mage som såg gravid ut och den var aldrig så bra som den var på morgonen. Jag tror att allt detta triggades igång av en matförgiftning jag åkte på när jag var 17 år och var på löparläger i Portugal. För jag kan inte minnas att jag hade jätteproblem innan det, även om jag alltid haft mer ont i magen än huvudet (jag har en teori om att antingen är man en mag-person eller så är man en huvud-person, alltså man har antingen ont på det ena eller andra stället.. Kom gärna med motspel..). Dock har jag aldrig tyckt om överdrivet fet mat eller glass. Det har alltid gett mig magont.

Men efter den där matförgiftningen blev det sämre.

Jag tog hjälp av dietister i laget och försökte själv på många olika sätt. Redan 2008 utreddes jag för laktosintolerans och tog bort allt som innehöll mjölk och övergick helt på en mjölkfri diet, baserad på sojaprodukter istället för mjölkprodukter. Det hjälpte en del, men det blev inte hundra procentigt.

Det som gjorde att mina problem tillslut gav med sig var när jag inte längre gick mig tom. Alltså att jag hela tiden åt med jämna mellanrum. Det hade jag ju gjort innan också, men slarvat en hel del, speciellt på vilodagar och med energi under träningspassen. Och jag tror att det gjorde att mitt system var stressat konstant. Dels av att blodsockret sjönk under 4 nästan varje dag och sen på grund ut av stressen från all träning.

Men när jag började ha sportdryck på alla pass, alltid åt något direkt efter träningen och aldrig lät det gå mer än 2-3h mellan måltiderna, började kramperna i magen försvinna. Direkt jag slarvade, kom de tillbaka. Innan det hade jag provat att dricka vätska före maten istället för under eller efter, inte äta något med socker (typ efterrätt) direkt på maten, plocka bort fruktos helt ur min kosthållning, tagit bort ägg, tagit bort gluten. Minskat på kolhydraterna. You name it. Men inget gjorde det så bra som när jag helt enkelt började äta ordentligt igen. 

Inte förbjöd någonting, såg till att få i mig tillräckligt med kolhydrater och åt med jämna mellanrum. Träningsdagar som vilodagar. Och för att hålla mitt intag i linje med belastning (alltså energi-intag och energi-uttag - energibalans), så började jag hålla mina måltider lika stora. Oavsett hur mycket jag tränade. Det jag varierade var det jag åt i samband med träning, under och efter träning. Och den variationen räckte. Behövde jag extra någon dag adderade jag sådant som inte gjorde portionerna större, utan mer bara "kryddade" dem. Lite extra marmelad, ett glas juice eller torkad frukt. Och efter den förändringen har jag inte längre problem med min mage. Jag äter/dricker fortfarande inte mjölk, min kost är fortfarande baserad på mjölkfria alternativ så som soya eller havre, men kramperna är ett minne blott.

Mycket av den här stora förändringen kom efter Tour de Ski 2016 där jag var i en jäkla form inför, vi hade tillbringat julen i Livigno och livet var på topp. Touren började och jag kände mig frustrerad, jag fick inte ut det jag skulle i spåret. Jag åkte fort, men jag visste att jag kunde åka fortare. Levde på hoppet att det skulle komma under dagarna som Touren pågick, men istället gick det bara sämre och sämre och samtidigt ballade min rygg ur. Kombinationen var den sämsta. Kom hem, det gick en vecka, och sedan blev jag sjuk. Jag blev så less att jag tänkte "nej, jag måste ta tag i det här på riktigt nu, jag äter för dåligt". Jag vet inte vad det var som fick mig att inse att det nog berodde på min kost att resultaten uteblev, det var nog mer som en aha-upplevelse. Så jag kontaktade Petra Lundström, och hon tog direkt tag i mina "problem". Jag fick göra olika mätningar och kostregistrering och allt möjligt och sakta men säkert styrde hon upp min kost. Tillbaka till så som jag åt som jag gjorde som junior. Helt enkelt en vanlig kosthållning. Och det var också då jag kände att jag började få min ork och mitt humör tillbaka och jag började dessutom svara på träningen igen.

Det var tufft. Att lägga om sin kost och lära sig allt från grunderna igen, det tar både tid och energi. Men jag är så glad att jag tog tag i det. Inte framför allt för att jag fick uppleva lite revansch i skidspåret med en bättre energi, utan framför allt för att jag fick tillbaka en mycket sundare inställning till kosten. Det behöver inte vara så krångligt!

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här - men dagens conclusion är -

våga äta "vanligt" och med jämna mellanrum, hoppa aldrig en måltid och våga ät av allt!

So long,

Anna

4 kommentarer på “Mellanmål.

Längsta loppet…

... som jag vet om gick av stapeln igår - Nordenskiöldsloppet. 22 mil, alltså 220 (!) km. En utmaning jag någon gång vill prova bara för att. Men samtidigt rätt idiotiskt att prova på om man inte förberett sig. Ordentligt. Jag har pratat med både Britta J. Norgren och Lina Korsgren som ju åkte loppet första året det gick av stapeln, och båda två sa att det var tufft. Riktigt tufft. Att de fick ont, lite över allt och att det inte bara handlade om hur man hanterade loppet, utan hur man också hanterade det efteråt, om man vilade eller tränade och vad man tränade. Sånt glömmer man ju bort ibland. Man tänker att det bara är själva utmaningen som är det som påfrestar kroppen, men det handlar ju också väldigt mycket om vad man gör direkt efter och de efterföljande dagarna. Eller veckorna, om nu utmaningen varit så tuff som exempelvis Nordenskiöldsloppet är. Många blir ju sjuk efter till exempelvis Vasaloppet, och man tänker att det är själva Vasaloppet som tagit knäcken på en. Visst kan det vara så, men jag tror väldigt många slarvar med återhämtningen i form av energi/kost och sömn/vila.

Ofta har jag blivit sjuk efter ett mästerskap och vårt sista lopp har alltid varit det tuffaste som finns inom världscupen - den traditionella tremilen. Och jag kan sätta en rejäl slant på att det mestadels beror på att jag faktiskt inte fyllt på med tillräckligt mycket energi efteråt. Och kanske inte nog inför heller, så att jag har bränt mina reserver under loppet. Och sen ska man inte bortse från den mentala utmaningen att ha genomfört något man länge laddad för, för när det sen är avklarat kan man lätt få lite pyspunka och känna sig låg och nere. Men man kan nog klara sig från sjukdom bara man tänker lite extra på återhämtningen i form av kost och vila.

Så inför mitt längsta lopp i morgon - SM Tremilen - har jag redan börjat ladda upp rejält. Äter och vilar och tar det allmänt lugnt. Grabbarna retar oss lite över hur vi laddar inför en tremil. Ett lopp de ju åker var och varannan helg. Men i och med att vi endast åker det på mästerskap och i Holmenkollen är vi inte särskilt vana att tävla över 45 minuter, och en tremil tar ofta det dubbla. Därför behöver vi ladda, helt enkelt för at vi inte gör det nog ofta. Man vänjer ju sig vid det man gör kontinuerligt, och gör vi det inte återkommande, ja då måste man förbereda sig lite extra. Jag försöker inte att äta särskilt mycket mer, alltså större portioner, utan istället vara mer noggrann med vad jag stoppar in mig. Ett glas extra juice, en näve russin på gröten, lite sylt på mackan. Mer kolhydrater på varje måltid och lite mindre fett för att inte kalorimängden ska bli för stor, man vill ju inte känna sig stinn och tung!

Under loppet kommer vi också få energi, målet är ca var 15e minut. Till en början mest sportdryck, men mot slutet tror jag det kommer bli lite gel och koffein, så som kaffe och/eller cola. Och tror mig - det finns inget som smakar så gott som avslagen cocacola i slutet av ett längre lopp. Om ni inte provat - gör det!

Bilder från de längsta loppet jag har kört - Dundret Runt i fjol. 5 mil. En rolig utmaning där jag faktiskt åkte med egen dricka i ryggsäcken och gel i fickorna på framsidan.

... känns ju dock lite roligt att jag inleder med Nordenskiöldsloppet och avslutar med en SM-tremil, skiljer 190 (!) kilometer på dessa lopp, ena loppet tar över 13 timmar, det andra kring 1.5h... Men det handlar inte om längden eller sträckan, utmaning som utmaning, det handlar om att förbereda sig och anta dem och utmana dem! Oavsett vad det är. Och gilla dem. Kanske det absolut viktigaste. Rädas dem en del, bli nervös och sen bara - njuta av att man förberett sig och ge järnet!

Nu ska vi snart åka upp till stadion och testa igenom vårt material, jag ska göra ett sista förberedande fartdrag. Sedan ska vi äta, köra lite lätt styrka och rörlighet, vila och äta igen. Sånt man gör dagen innan tävling. Vår sista SM-distans i år. Och även om vi nu lägger våra elitkarriärer åt sidan, så ser jag det inte som en omöjlighet att vi står på startlinjen igen nästa år i våra färgglada Anna&Emil Sportklubb-kläder. Kanske får vi ihop ett lag till stafetten..? Vore inte det sjukt skoj?!

So long,

Anna

6 kommentarer på “Längsta loppet…

På eget äventyr.

När klockan ringde i morse skyndade jag mig att försöka tystna ner den, det kändes som om den fullkomligt skrek ut att det var dags att vakna. Grejen var den att det var tidigt, kl halv sex, och Emil hade absolut ingen anledning att vakna så han kunde gott få sova vidare några timmar.

För även om tanken var att vi tillsammans skulle åka norrut (igen) så gör hans fadäs i Kanada att han fortfarande inte kan åka skidor. Så nu sitter jag här på Arlanda själv. Har precis druckit upp min cappuccino och lyssnar på alla ljud runt omkring mig. Jag är på ett eget äventyr!

Redan ikväll är det dags att dra på nummerlappen igen, för jag ska ju upp till Gällivare för att tävla! Ikväll är det en stadsprint i centrala Gällivare, på lördag går det klassiska loppet Dundret Runt (tror dock det numera heter NSD Classic) och på söndag avslutas det hela med Dundret upp, dvs start på Hellner-stadion och målgång på toppen av slalombacken. En liten minitour med andra ord...! Det ska bli spännande att se hur mycket ork (mest mentalt) som finns kvar att köra med, men oavsett ska det bli kul att åka upp! Gällivare på vårvintern är otroligt vackert. Ljuset. Snön. Skaren.

Vet inte om ni minns, men vi var ju där uppe i en vecka i fjol, och då snurrade jag ett par varv runt just Dundret och tänkte att jag gärna skulle vilja åka just det loppet någon gång. Och nu får jag det! Himla skoj! Så mycket mer än att tävla lär jag väl inte hinna med, brukar inte det när man ska tävla men någon fika måste jag hinna få in och lika så träffa lite vänner. En kombination av dessa brukar vara bra då... 😊


Veckan hemma har gått fort, men så skönt det är att få några dagar hemma. Sova i sin egen säng, träffa vänner och slöa i soffan. Matlagningsinspirationen har inte varit på topp, ett tomt kylskåp och trötta huvuden/kroppar är inte en bra kombination... Pasta och tonfisk, pasta och köttfärssås är det som har varit alternativen. Inte jättespännande. Jag börjar bli väldigt sugen på att prova en sån där färdig matkasse, något tips nån? Och den ska innehålla protein, fett OCH kolhydrater. För hur man än ser på saken så finns det inget annat drivmedel till högintensiv träning än kolhydrater, och det är just sådan träning vi bedriver. Så vad ni än gör om ni tränar emellanåt, ta inte bort kolhydraterna, för ni behöver dem! Ni behöver fett, protein och kolhydrater. Och försöker man bli starkare i uthållighetsidrott, snabbare och explosivare så blir man det motsats av ett för lågt kolhydratintag. Jag talar av både egen erfarenhet och kunskap.


Nu står det boarding, jag ska springa. Mot Kiruna och vidare mot Gällivare. Och nya chanser att utmana kropp å knop! Äventyr helt enkelt.

So long,

Anna 

11 kommentarer på “På eget äventyr.

Det där med kosten, del 3 – slutklämmen

Kommer ni i håg Cribs? Det där tv-programmet som sändes på MTV där dom åkte runt och tittade på den ena lyxkåken efter den andra, ägda av mer eller mindre kända människor. Garaget skulle alltid visas upp, lika så kylsåpet. Och av någon anledning brukade det ofta ligga ofanliga mängder av en specifik grej där. Riktig produktplacering skulle man nog kunna säga.

Fast nu blev det sidospår igen. Fattar inte varför det alltid blir det. Skriver ju bara det jag tänker, så det är väl ett bevis på hur spretiga mina tankar var.

Det jag skulle komma till var, är att vad man har i kylskåpet säger rätt mycket om vem man är. Jag tänker inte visa en bild på vårt kylskåp, utan mer säga vad vi inte klarar oss utan och vad som är basen i vår matlagning.

I vårt kylskåp finns alltid: Någon form av havredryck eller soygurt, ett paket ägg, bacon, sylt burk, smör och kaviar.

I vårt skafferi finns alltid: Mjöl, bakpulver, vaniljsocker, salt, olivolja, glutenfri pasta och en ensam burk med tonfisk som jag aldrig kommer mig för att använda. Och en massa korn, flingor, nötter, kokosfett och kokossocker.

Dessutom finns det ofta en chokladbit, äpplen, bananer och avokado hemma. Med dessa ingredienser välkomnar hemmet oss med när vi kommer hem från våra resor, så då gäller det att använda lite fantasi då man inte alltid orkar åka till ICA det första man gör när man kommer hem efter (kanske) veckor i väskan.

Tips på bra frukost: Under sommaren blir det ofta soygurt (jag föredrar AlproSoyas naturella soygurt, medan Emil kör Carlshamn) med müsli och bär. Till det 2 smörgåsar med skinka eller leverpastej och (!) kaviar (Emils favorit). Och vatten eller juice. Har vi vilodag blir det ofta scones, äggröra, bacon och marmelad. Och så klart te. För mig. Kaffe för Emil.

Tips på bra mellanmål: Vi kör ofta light-frukostar som mellanmål, alltså en tallrik soygurt med müsli eller 2 smörgåsar med pålägg. Fyll på med frukt om det inte räcker. Jag har gärna lite nötter i müslin.

Tips på bra lunch: Det är svårare att vara lika konkret på. Vi äter som jag skrev häromdagen ofta makaroner och korv/köttbullar eller en pastasås med korv och lök och paprika. Omelett funkar ju också, men då måste man ha bröd till för att få i sig lite av, de så viktiga, kolhydraterna. Och gärna en sallad till. Lunchen hemma hos oss är enkel. Den får inte ta mer än 30 minuter att tillaga. För ofta ska vi göra något efter lunch, så då måste vi snabbt få i oss något så vi också hinner vila en stund innan vi ska träna igen.

Tips på bra middag: Här brukar vi lägga ned lite mer tid, speciellt om vi har vilodag dagen efter. Då blir det som vår ”fredagskväll”. Gärna flera mindre rätter till huvudrätten. Ofta kött som steks eller grillas, eller lax (brukar hacka casewnötter och blanda med sweetchili och smör eller pesto och ha uppe på och sen in i ugnen). Till det potatis (extremt sällan kok-potatis, det är inte någon av oss särskilt förtjust i), ris eller någon ljummen sallad med något slags korn. Och gärna en efterrätt. Ibland blir det ärtsoppa till middag och pannkakor till efterrrätt. Mumma!

Tips på bra kvällsfika: samma där som mellanmål. Smoothi kan ju också fungera. Ta det ni är sugen på, men undvik något som är för sött. Då blir man för speedad tycker jag.

Tips under träning: hårdare och längre pass, då kör jag sportdryck. Tränar jag väldigt mycket en period, kör jag också sportdryck. I mitt vätskebälte ligger alltid en energibar eller två (jag äter bara bars från Organic Food Bar, favoriten är Active Green Chocolate. Finns att köpa på ex. Life tror jag). Russin eller torkade aprikoser är också ett bra energitillskott i vätskebältet, dock kan en för stor mängd sätta lite väl bra fart på magen.. Sportdrycken är antingen Life's (den har vi via landslaget och bygger i grunden på Vitargos dryck men med lite modifikationer) eller Enervit som jag personligen föredrar. 

Tips efter träning: Vad som helst med kolhydrater och protein; en macka med skinka och/eller ost. En energibar med kolhydrater och protein. En näve russin och ett glas mjölk. Krångla inte till det. Ät något bara. Gärna så snart på träningen som möjligt. Som regel kan man tänka: dröjer det över 1h innan jag får riktig mat i mig, stoppa i bra med näring inom 20min efter avslutad träning och då räcker det inte med bara en näve russin och mjölk, då kan man fylla på lite mer men man ska ha aptit när väl man ska äta den riktiga maten. Får man mat (riktig) inom 1h efter avslutat pass, fyller man på med något inom 20 min efter avslutat pass som ex. en smörgås eller ett glas mjölk och russin. Ät dock inte för mycket då så du är mätt när du väl ska äta den riktiga maten!

Blir du ofta tom på energi under träning, ät mer 2 måltider innan (ex. om du tränar efter frukost, ät rejält på kvällsfikat), och ha sportdryck under passen. När man går sig tom, börjar kroppen producera stresshormoner så som adrenalin och kortisol som bryter ned immunförsvaret och man blir mycket mer känslig och mottaglig för sjukdomar och man minskar chansen att bygga upp muskulaturen efter träningen. Så gå er inte tom! Det är onödigt. Och inte bra för kroppen!

Sammanfattningsvis av dessa tre mastodontinlägg:

Krångla inte till det. Gör det enkelt. Ät ofta, men kanske lite mindre. Ät frukt och grönt, men ät det vid rätt tillfälle. Vill du gå ned i vikt (vilket jag verkligen inte förespråkar, men alla har sin egen vilja), träna mer eller ät mindre. Svårare än så är det inte. Vill du gå upp i vikt, träna inte mindre (!) men ät mer! Av allt. Njut av maten. Stoppa i dig näring direkt efter träning. Undvik att gå tom, fyll i så fall på under passet.

Träna och ät och må gott helt enkelt.

Och kom ihåg. En lättare kropp är inte svaret på livets alla gåtor. En kropp som mår bra är en kropp som ger dig förutsättningar att nå dit du vill och kanske finna svaret på livets alla gåtor. Kroppen är gjord för att användas. Att fungera. Den ska tas hand om. Fyllas på med näring när det behövs och den behöver motion. Vårda den kropp du har fått. Du får bara en kropp och i värsta fall, en chans. Så ta hand om den. Din kropp är unik. Ingen kan se ut som du och du kan inte se ut som någon annan. Tänk på det.

Nu tycker jag det räcker i ämnet kost och mat. I alla fall för denna gång. Vad tycker ni? Har ni fått svar på era funderingar?

 Anna

11 kommentarer på “Det där med kosten, del 3 – slutklämmen

Det där med kosten, del två – vad och hur äter vi egentligen?

Kosten del 2 - det där med vad man äter

Vad jag äter, eller vad vi äter, brukar inte vara så viktigt. Mer att vi äter. Korv och makaroner är ett stående inslag på lunch. Då "riktig" korv från närheten och glutenfri pasta. Egentligen vet jag inte varför vi äter just glutenfri pasta, men det är en vana som sitter kvar sedan Emil åt glutenfritt.

Till middag brukar vi lägga lite mer krut, men det beror också på hur hårt man har tränat (dvs hur trött vi är..). Hemmagjord pizza och hamburgare blir det då och då. Lika så pulled pork. Grillat kött och ljumna sallader med något korn, alltså bulgur, matvete osv. Lax och ris. De dagar man har rester kvar till lunchen dagen efter, då är man lycklig.

Enkelhet är vårt motto skulle man nog kunna säga. Anpassa efter hur mycket man rör på sig. Tränar jag väldigt mycket en dag, finns det inget stopp. Då blir det gärna en efterrätt (kladdkaka är en stor favorit) eller en påse godis. Kvällsfika hoppas vi extrem sällan, det skulle väl vara om middagen intagits så sent som kring nio på kvällen. Dagar jag tränar mindre, hoppas jag aldrig en måltid, men däremot har jag ju inte lika stor aptit, så då äter jag naturligt lite mindre. Om jag tränar väldigt mycket under en period och har en vilodag, äter jag som en häst. Då har jag chans att äta upp mig lite.

Så går ni ner i vikt när ni tränar mycket, ät mer. Inte kanske större måltider (men ni kan ju ta en extra brödskiva och hoppa de där enorma mängderna sallad som man fyller upp tallrikarna med), men oftare. Går ni upp i vikt, och det inte är ut av muskelmassa (som i min värld är positiv gain-of-weight), rör på er mer eller ät mindre. Skippa den där extra brödskivan till lunch och ta mer sallad. Simpley as that!

Vi äter godis. Vi äter kakor. Efterrätter. Ibland äter vi köpe-pizza och hamburgare, men vi undviker det pga att det är för dåligt näringsinnehåll i det och vi blir hungriga direkt igen. Under tävlingssäsongen är vi mer noggranna och godis och kakor åker bort ur den dagliga kosten. Ofta äter jag inget alls eller extremt lite av det från 1 november tills säsongsavslutningen. För att optimera lite. Men jag vågar inte äta mindre mat för att bli lite lättare, det är att riskera för lite. Det är helt enkelt lättare att ta bort det där nödvändiga under träningsåret (då belastningen är väldigt mycket högre på kroppen) när väl tävlingsåret drar igång och träningsbelastningen är lite mindre.

Jag och Emil äter ganska lika, även om mina portioner är marginellt mindre. Det märks att han bränner mer än jag och är i behov av lite större mängder mat, men han klarar också av att äta större portioner än jag.

Äter vi inte, så blir vi som två vresiga rostiga motorer som spottar och fräser åt det minsta lilla. Ungefär som den där reklamen ni vet om chokladbiten ”you turn into a diva..”. Det är vi det, i ett nötskal. Yes. ”Ta en kaka” är en stående replik här hemma. Speciellt om man har gått sig låg efter ett pass. Eller har haft vilodag och glömt bort mellanmålet och fixat på med annat.

Att ha något i beredskap att stoppa i mun då, är ett bra tips. Och helst inget med för mycket socker. En smörgås är för mig det bästa, för då går blodsockret lite långsammare upp och kraschlandar inte ca 25 min senare.

Så vi äter det mesta. Mindre och ofta. Fast egentligen tror jag inte att ni skulle anse att portionerna är mindre, det är en definitionsfråga. Men jag tror ni förstår. Vi äter oss inte smällmätt, utan lagommätt. Så där så man slipper ha ont i magen efter middagen för att man proppat i sig för mycket av den goda maten. För om bara någon timme igen är det ju dags för nästa måltid. Så, så äter vi.

Anna

3 kommentarer på “Det där med kosten, del två – vad och hur äter vi egentligen?

Det där med kosten, del 1 – min bakgrund

Tack för all feedback, inspirationen spirar! Ska försöka ge er svar på alla frågor och funderingar och ta er med i vår vardag, hemma som ute på ”cirkusen”, både före och under säsong. Vi lever ju ett intensivt liv med mycket som är på g och händer runt omkring oss och där skidåkningen alltid är prio 1. Oavsett vad. Och det vet alla runt omkring oss och vi är dem evigt tacksam att vi får vara så egoistiska och själviska. Den dagen nummerlappen inte längre åker på, så ska vi ge tillbaka allt vi har försakat under dessa år. Alla födelsedagar, kalas, middagar, semesterresor, ja, allt vi missat då skidåkningen är prio 1. Ibland kan det visst känna som man missar en del, men samtidigt är det inget vi tänker på eller ångrar. Vi har ju gjort vårt val.

Nu hamnade jag ju utanför ämnet, det jag skulle komma till var att ibland kommer inte inläggen med jämna mellanrum men ni ska veta att de kommer. I sinom tid och jag hoppas ni har förståelse för det!

Något som jag brinner för är just kost. Så jag började skriva härom dagen. Inlägget blev ju så klart hur långt som helst, istället för att trötta ut er direkt, delar jag upp det.

Så här är Kosten del 1 - bakgrunden.

Det där med kosten är ju en evigt "inne" grej. En sak vi ofta får frågor om och något, som så klart, också är väldigt viktigt för oss. För oss alla, men kanske speciellt när man som vi har kroppen som vårt redskap. Som vår maskin. Och den måste man vara snäll mot.

Alla dessa dieter kan jag bli stollig på. Den ena tokigare än den andra. En av mina bästa vänner är dietist, så jag tror nog hennes kloka tankar sätter sina spår i mig. Den finns inga genvägar för ett hälsosamt liv och ingen shortcut till den perfekta kroppen. Allt handlar ju om in och uttag. Energibalans. Går man ned i vikt äter man ju uppenbarligen för lite, går man upp i vikt äter man väl för mycket (eller tränar upp sig så man bygger muskler och på så sätt går upp i vikt). Viktuppgång är ju klassat nästintill som något fult, varför det? Alla måste väl själv få bestämma hur man vill se ut, och om jag får säga min åsikt så ser en kropp med lite muskler bra mycket mer hälsosam ut än någon annan variant, mindre eller större kropp.

Så i min värld finns inga dieter. Inga förbud. Inget är fel och inget är så rätt att man bara ska äta det. En balanserad kost, beroende på hur mycket eller lite jag tränar. Gärna ekologiskt. Eller egentligen, helst ekologiskt.

Där är min mamma min absolut största förebild. Jag är ett "lyx-barn". Uppvuxen på ekologiska råvaror, grönsaker från grannen tvärsöver åkern (Eva Gustafsson, åk dit om ni bor i Ovansiljan. Om några helger vet jag att hon har självplock av bl.a. potatis!), älgkött från pappas jakt, gris från grannbyn och frukter från ekologiska odlingar. Och så klart hembakat bröd (”varför kan inte vi få sånt där vitt bröd som vi får hos farmor? (franska med runda bordet och kokt skinka, det var frukosten hos farmor det)). Schampoot var ekologiskt och de flesta kläder sydde mamma själv. Fast det hör ju inte hit. Fisken köpte hon i stora vita lådor som levererades under hösten. Rödspetta framför allt. Ibland torsk. Inte så ofta lax.

Tror ni jag uppskattade all denna tid mamma la på matlagning när jag var barn? På de egenrullade köttbullarna? På potatismoset gjort från egna potatisar?

Nope. Nej. Inte alls. "Mamma, kan vi få pulvermos som alla andra barn?". Men där var det tvärnit. "Ät det ni får på tallriken". Det enda som mamma aldrig lyckades få i mig, var den där jäkla fisken. Speciellt rödspettan. Den dallrande fisken. Hualigen.

Och nu då? Nu går jag i mammas fotspår. Köper det mesta ekologiskt. Håller tummarna att Emil lyckas skjuta en älg så vi kan få kött. Skulle älska få gris i frysen från någon gård i närheten. Och hade jag tid att finna den bästa närodlade gårdsbutiken i trakten, skulle jag åka dit. Bröd bakar jag så ofta jag får tid. Musli (eller som det så modernt numera heter; granola) gör jag när jag är hemma mer än 1 vecka i sträck. Fisk gör jag mer än gärna, även om det än idag tar emot lite med rödspettan. Det är något med konsistensen..

Kosten är viktigt. Visst är den det. Jag vill veta vad jag stoppar i mig, men jag vill inte bli manisk. Det har jag inte tid med. Mat måste vi ha i oss. 4-5 gånger per dag. Jag vill gärna att måltiderna är mysiga. Jag förbereder gärna i timmar. Vill att allt ska bli perfekt (okay, lite manisk kanske jag är). Jag vill njuta av maten. Känna smakerna och veta att det jag äter är bra för mig. För miljön och för min kropp. Duka bordet med fint porslin och glas, servetter och tända ljus. Helst varje middag.

Mjölk tål jag inte, inte heller Emil. Själv är jag konstaterad laktosintolerant, medan Emil är allergisk mot både laktos och mjölkprotein. Jag har nog också någon form av stressrelaterade problem med magen som gör att jag ofta är väldigt känslig. Inte för att jag är särskilt stressad i vardagen, men tackvare träningen utsätts kroppen för fysisk stress varje dag som gör magen väldigt känslig. Och jag är definitivt inte ensam om att ha dessa strul med magen. Så jag får tänka till lite. Grönsaker till lunch brukar jag undvika för att slippa få ont i magen efter lunch. Till middagen går det bättre. Dricka innan maten funkar bättre än efter. Frukt är jag försiktig med, funkar till frukost, men sen är jag försiktig med det. Förr hade jag problem med socker, oavsett form, i samband med mat när jag tränade mycket. Men det har blivit bättre. Stora portioner är inget för mig. Hellre mindre, men oftare. Ofta äter jag kl 8-12-15-18-21. Och sen alltid något direkt efter passen. Utöver dessa måltider alltså.

Frukosten är dagens bästa måltid. Gärna i lugn och ro med en stor kopp te.

Så kosten är en viktigt bit i våra liv. Både för vår kropp och för själen på ett sätt. Ett sätt att varva ned. Samla tankarna för dagen. Njuta. Så har det alltid varit i min familj och jag hoppas att jag och Emil kan föra det vidare om vi får barn någon gång i framtiden.

Vad vi äter och hur vi äter, får ni läsa om nästa gång.

Anna

 

4 kommentarer på “Det där med kosten, del 1 – min bakgrund