Close

kanada

Att älska tävlingarna.

Och så bara så där var den här världscupsäsongen till ända. Himmel vad fort det har gått! Äntligen har jag i alla fall fått tävla mer än jag gjort de senaste åren och det var ju målet med den här säsongen. Men jag hoppas faktiskt att göra ett par lopp till även om jag just nu inte kan tänka på något annat än att komma hem, få sova i min egen säng, ha mina egna kläder på mig och få lite tid med min bästa vän, Herr Jönsson. Som jag har längtat efter honom, jag är ju så van att alltid ha honom med mig...

  
Ett glatt gäng som var rätt glada att den tuffaste touren jag någonsin åkt var till ända. Åtta tjejer åkte dit, tre gick i mål. Det säger en hel del om den utmaningen som vi faktiskt varit med om.. Och jag är glad att jag fick vara en av dem som gick i mål även om det var det slitsammaste jag gjort. På många många år. Och nu mår vi som vi förtjänar.

Att summera säsongen redan nu, känns för tidigt. Men även om det rent resultatmässigt inte alls blev vad jag hade hoppats på inför, så finns det saker som jag tar med mig som har varit bättre i år än förut. Och jag har insett varje dag på den här Touren hur kul jag tycker att det här är. Och varje gång jag gått i mål och inte känt mig helt nöjd, har jag sett framemot nästa race med förhoppningen om att det kanske kanske skulle kunna kännas lite bättre då. Och visst, det är jobbigt att bli besviken så pass ofta som jag blivit den här säsongen, men hade jag inte blivit det så hade jag ju verkligen tappat stinget. Istället tar jag med mig det som gått bättre i år, det som funkar men framför allt så ska jag lära mig av det som inte fungerat. Och glädjs åt hur kul jag tycker det är att tävla!!

Det finns många saker jag redan nu kan se som jag nog borde gjort annorlunda i år. Och jag misstänker att Herr Stattin har en hel del funderingar och tankar också. I grunden tror jag inte att det krävs så stora förändringar, men man måste utvärdera alla bitar för att få helheten att fungera. Även de bitar jag anser har fungerat bra. Och det handlar ju om att lägga ett pussel där alla pusselbitar finns, så att hela alltet fungerar. Det är själva träningen och vad den innehåller och hur man lägger upp den, mentala bitar, kost, vila, återhämtning och även fritid. Och i själva träningen finns det ju så mycket att finjustera på. Mängden, farten, styrkan, uthållighet, snabbhet.

Och det är det som gör träningen så otroligt intressant! Man måste våga förändra, man måste våga prova. Men framför allt måste man tro på det man gör. Och jag tror på det jag gör. Jag vet att det jag gjort i år kommer jag få tillbaka senare. Jag vet att vi gjorde en chansning i år att träna mer. Rätt eller fel kan man tycka när resultaten inte blivit som jag önskat, men i det långa loppet tror jag att det är rätt väg att gå. Och där kommer också det här med antalet tävlingar in. Det är därför jag ska försöka åka några fler lopp i år, för det är bra träning. Det är bra för framtiden och jag får tillbaka rutinen i att tävla mycket, något jag själv tycker att jag saknat de sista åren. Och framför allt så vill jag få känna den där glädjen på kvällen dagen innan tävling, när nervositeten blandar sig med förväntan. När man på morgon önskar sig någon annanstans innan man kommit in i rutinerna. Hur fjärilarna fladdrar minuterna innan starten går och hur man får kämpa med tankarna under loppet och den där fantastiskt sköna känslan när man går i mål. För oavsett hur ett resultat blir, så är ju alltid den största kampen mot sig själv under loppet och den kampen och känslan när man tagit ut sig helt, det är det jag älskar.

Så, ja, det kanske blev en liten utvärdering ändå det här.. Så kan det gå! :-)

Nu ska jag hem och vila. Sova. Kanske träna lätt. Äta. Få kramar när helst jag vill och slippa tänka tidsskillnad hit och dit för att kunna ringa hem och få en cyber-kram och få skrota runt i mina egna kläder i mitt eget hem. Det om något är lyx för mig.

So long,

Anna

från Calgary flygplats där vi sitter och försöker få timmarna att gå innan vi ska hoppa på flyget hemåt.

En kommentar på “Att älska tävlingarna.

Bye Quebec (å franskan..). Hi again Canmore!!

Ligger i sängen och lyssnar igenom årets bidrag till Melodifestivalen, fortfarande oombytta sen tävlingen och hinkar vatten. Benen är i högläge och det börjar bli dags att gå ned och stoppa i sig en matbit. "Råkade" ta vägen förbi Starbucks efter tävlingen för att ta en av mina lyx; soya latte. Så nu är vi lagom varma i kroppen och lite piggare av koffeinet, gissar att smällen efter tävlingen kommer när vi minst anar det.. Ohoj.

I morgon drar vi vidare mot den här tourens sista anhalt - Canmore. Där har vi fyra tävlingar, så snart ska väskan stängas igen och handbagaget göras i ordning (böcker, tidningar, dator och hörlurar. Och lite russin och annat sånt enkelt att fylla på med). Väskan hinner man ju inte ens packa upp, grejerna ligger i sina packpåsar så jag har koll på var grejerna är. Vårt bagage var ju rätt begränsat när vi flög över, vi fick inte ha mer än 23 kilo, så något överflöd har vi verkligen inte med. Ni skulle ha sett vårt badrum häromdagen. Kläder som hängde på tork över allt. Allt för att undvika att lukta som skunkar.. Om det nu går att undvikas! :-)

[caption id="attachment_10049" align="aligncenter" width="600"]01.03.2016, Gatineau, Canada (CAN): Anna Haag (SWE)   - FIS world cup cross-country, individual sprint, Gatineau (CAN). www.nordicfocus.com. © Felgenhauer/NordicFocus. Every downloaded picture is fee-liable. 01.03.2016, Gatineau, Canada (CAN): Anna Haag (SWE)
- FIS world cup cross-country, individual sprint, Gatineau (CAN). www.nordicfocus.com. © Felgenhauer/NordicFocus. [/caption]

Idag var en rolig dag. Hade ju inför laddat inför en jaktstart där jag skulle få göra jobbet själv, lite mindre folk runt omkring och mer få göra sitt lopp. Istället blev det återigen en masstart (eller en så kallad vågstart med 25 personer, från startnummer 19). Så det blev rätt rörigt, mycket folk och ryckigt, men ändå väldigt kul! Visst önskar jag innerligt att någon gång få bara köra, utan stopp in i varje backe, där man måste "slåss" om at behålla sin plats (fighter jag förlorar 99 gånger av 100). Men nu är det bara att gilla läget, och gör det bästa för varje situation. Maria gjorde ett hästjobb idag och drog hela klungan där jag låg och sladdade. Jag var pigg, men det tog på krafterna att behöva fightas så, men orken och kämparandan fanns där.

Banan var fin, men lite för lätt för min smak. För korta backar, och långa glidpartier. Men det kommer det bli ändring på till i Canmore. Där finns det inget att klaga på. Tuffa, utslagsgivande och dessutom på ca 1400 möh. Så där kommer det bli tufft. Men kul! Första gången jag var i Canmore var 2008 och sen var vi där igen någon vecka innan OS i Vanocuver började. Och sen innan jul 2012. Så jag kan de där banorna. Jag vet hur det känns att gå sig HELT stum. Och hur det känns när man bara flyger upp för backarna (innan OS 2010..). 

Ska bli spännande att se hur kroppen känns nu!

Av de ställen vi varit hittills på under den här Touren, måste jag ändå säga att Quebec har varit en favorit. En fin stad, mycket snö och roliga banor! För trots att jag tyckte att banan var i det lättaste laget (det var en sk hängbana) så gillade jag den. Den var rolig. Det hände grejer. Och framför allt coolt att åka mitt i en stad, i en park och ändå en så pass fin bana! Den var rolig. Och på något sätt påminde den mig om Kiruna. Kanske kylan de första dagarna gjorde sitt till. Och blåsten. ;-) Men det var något mer också. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Nä, nu måste jag springa in i duschen och gå och äta. Häng på vidare - Bye Quebec. Hi again, Canmore!!

So long,

Anna

2 kommentarer på “Bye Quebec (å franskan..). Hi again Canmore!!

Quebec. Och det franska språket..

Vaknade på hotellrummet i Quebec av att solen strålade in i rummet. Klockan noll sex noll. Och vi, som fortfarande inte är helt tidsomställda, tänkte ju "yes, morgon, dags för frulle..!". Men efter att ha tittat på klockan, och trots att magen kurrade rejält, drog jag täcket över huvudet och försökte få någon timme till med sömn. Vid halv åtta gav jag upp, då hade Ida givit upp för länge sen.. Så vi klädde på oss och gick ned till frukosten.

Aldrig har jag väl varit med om att en frukostmatsal är så välbesökt vid halv åtta. Full med folk! Ingen är nog helt tidsomställd, förutom nordamerikanerna. Gröt, bröd att rosta och marmelad. Några rätt suspekta skinkor och ost. Te och kaffe. Att försöka beställa något som äggröra var ett uppdrag som bara Fröken Nilsson lyckades med, alla andra gick bet. Servitörerna är antigen goda skådisar som höger lite så där dramatiskt på ögonbrynen, rycker på axlarna och säger några ord på franska innan de går. Och kvar står vi, utan våra ägg. Utan att ha en aning om vad vi fick till svar när vi försökte beställa det. På engelska. Då även det är ett officiellt språk i detta land. Men tji fick vi.

Till nästa gång jag besöker östkusten i Kanada ska jag ha en fransk ordbok med mig. Mina franskakunskaper stoppar vid oui, merci och orvar (alltså så säger man ju hejdå, men hur det stavas vet jag inte riktigt..).

  

Utanför skiner solen fortfarande, och om man skulle gissa på ljudet från vägen skulle man tro att det var flera plusgrader. Men nope. Det är det obskyra mängden salt på vägarna som ens gör det möjligt för bilarna (utan dubbdäck) att köra i denna stad. Jag skämtar inte om det är nära en meter snö! Och kallt. Nå så grönj-ulsk kallt. -22° C. Men efter som solen skiner, hoppas vi att det blir lite varmare tills vi ska ut och testa banorna inför morgondagens sprint här i Quebec.

Och egentligen kanske ni är mer intresserade av att läsa om hur det har gått de två första etapperna.. Ja, så kan det ju vara. Men jag har inte så mycket att säga. Sprinten gick ju för långsamt, och jag får en ny chans i morgon att försöka få några bonussekunder. Loppet igår var speciellt, svårt och lurigt, men man ska behärska alla fören. Igår gick jag dock bet på vissa saker och då blir det inte bättre än så där. Om jag är nöjd? Nej. Men så är det ibland. Nu lämnar jag de två första distanserna bakom mig och siktar mot de sex kommande istället. Först två här i Quebec, sen ska vi nästintill korsa kontinenten (eller ja, inte riktigt, men åka i alla fall två tidszoner till) till Calgary och Canmore. Så hela söndagen kommer att gå åt till resande, så det är tur att vi har vila även på måndagen innan tävlingarna drar igång i Canmore nästa tisdag. Men först: sprint skate och jaktstart skate här i Quebec i morgon och på lördag.

  
Nu drog Ida upp gardinen helt, man ser Quebec skylinen från sängs och skulle jag ställa mig upp så skulle jag titta rakt ned på tävlingsbanan som går i en park nedanför parlamentet här i Quebec.

So long,

Anna

3 kommentarer på “Quebec. Och det franska språket..

Ottawa & Gatineau

Vi landade för drygt ett dygn sen. Kämpade med att hålla oss vakna för att snabba på acklimatiseringen till det nya dygnet. Jetlag är ju inte alltid jättelätt, inte heller särskilt kul men något jag lärt mig av amerikanerna som reser mellan tidzoner mer ofta än vi, är att försöka fokusera på annat än just jetlaggen. Att undvika att prata om den och bara acceptera och komma in i den nya rytmen. Det är ju så klart lättare om man är i en grupp där man är ensam om tidsomställningen än i en stor grupp där alla är mer eller mindre trötta hela tiden. Som nu. Men vi vilket fall tvingar jag mig själv in i rutiner med träning, måltider och sömn och hoppas dimman i huvudet snart släpper. Det känns lite som om man går på halvfart..!

Idag har vi hunnit med en hel del. Träning och besök hos den svenska diplomaten här i Kanada. Ett residense inrett med svensk konst och tyger och möbler från Svenskt Tenn. Och trots att huset utstrålade amerikansk storhet (i mått mätt), kändes det ändå svenskt på något sätt! Det bjöds på bullar och smörgåsar. Vi stannade där i någon timme och samtalade om skillnader mellan Sverige och Kanada, om hur landet fungerar och allt mellan himmel och jord. Intressant att träffa någon vars liv kretsat kring frågor om relationer mellan länder där samarbete är den viktigaste faktorn. Något som ju också rätt viktigt för oss också! 

   
 
Och som om inte dessa aktivitet var nog hann jag och Ida med en joggingtur med mål på att finna en go-kaffe och mellanmål inne i Ottawa. Btw - en väldigt fin stad!
   
   
För att inte tala om stället där vi var och åkte skidor idag - Nakkertok Nordic. Ett privatägt längdskidsparadis bara 20 min från Ottawa/Gatineau. 

   
 
I morgon ska vi testa banan här bredvid hotellet. Och få dagen att gå. Tisdagen närmar sig då touren drar igång, men än har vi några dagar på att acklimatisera oss och läsa några sidor i boken. Vardagsysslan här. ?
So long,

Anna

0 kommentarer på “Ottawa & Gatineau

10a i Canmore – det händer grejer!

Ännu några kliv till tagna, även om det kändes precis tvärtom på den klassiska delen..

Jag är alltid, alltid väldigt nervös inför en pursuit (skiathlon). Dels för att man både ska testa skejt-och klassiska skidor, och dels för att man måste hinna lägga ut sina skidor i bytesfållan, hinna få på sig chip och oftast marschera ut tillsammans 3 min innan start (som man alltid gör på en masstart). Det gör att allting i förberedelsen tar lite längre tid än vanligt, man kan inte följa sin vanliga plan. Sen är det ju det där med skidbyte också. Alltid lika lurigt. Man kan aldrig, aldrig veta innan hur skitbytet kommer att gå. Oavsett hur mycket man tränar på det, blir det aldrig samma sak på tävling. Du är alltid olika trött, olika stum, så man vet aldrig hur man ska reagera när man kommer in i bytet. Och det finns med en genom halva loppet, oron för skidbytet.

Och idag var jag nervös. Riktigt nervös. Men jag visste att jag skulle ha bättre skidor (fäste) än torsdagens lopp, så jag var trygg med det. Däremot visste jag inte hur pigg jag skulle vara.

Starten gick och jag bombade på. Hade stått i ett ytterspår i starten och när spåren gick ihop från sju till fyra spår, blev jag utan. Men jag gav allt på stakningen, och klev in (lagom fult/schysst) framför japanskan (tror jag det var). Kom i rygg på Steira och Skofterud, som i sin tur låg i rygg på polskan. Hängde på, tyckte att det gick rätt bra. Även om jag kände att det gick rätt fort. Tappade lite mark över krönet på toppen (för jag var trött) men försökte bita i igen. Tappade lite mer och in mot varvningen hade jag tappat från 4e till kanske 8-12 plats. Ut på andra varvet kände jag att jag måste hitta min egen rytm, det här går lite för fort för mig. Försökte komma in i bra rytm, men den goa känslan från torsdagens klassiska lopp fanns inte riktigt där, trots grymma skidor. Slet mig igenom det sista klassiska varvet, men lyckades ändå hämta hem lite krafter just innan skidbytet.

Gick in som 10a i bytet. In i fållan. Lugnt och metodiskt. Och vips, så var grejerna på. Hade inte tappat någonting där inne, jippie!

Gick ut i rygg på Flugstad och Smutna (österrikiskan). När vi började gå in i stigningen gick jag om. Vi såg klungan framför oss, och skulle de slå av lite på farten och vi skulle kunna öka lite, så fanns det en minimal chans att kanske kanske vi kan gå ikapp. Åkte första skejtvarvet kontrollerat. Det kändes bra. Himmel vad det kändes bra i jämförelse mot Gällivare! Jag kan ju för guds skull åka skejt utan att bli råstum!!

In i varvningen inser jag att jag inte har lyckats skaka av mig några, utan kanske att det är fler som anslutit till klungan. Har nog åkte för kontrollerat. Samtidigt vet man ju aldrig när det smäller till när man är på höjd. Blir man stum, så är man stum. Det finns inga marginaler. Hade jag åkt hårdare kanske jag inte hade haft krut till andra varvet istället...

Lägger mig i rygg istället för att dra ut på banan igen.

En italienska kör hårt och Flugstad hänger på. Märker att jag orkar hänga på, trots att jag blir trött och stum. Krönet går kanon, jag orkar trycka på bra! In i sista stigningen innan det bli långa utför in mot stadionområdet kommer Kikkan upp bredvid mig. Jag har kört intervaller förr mot Kikkan, och jag vet att jag kan hänga på henne. Biter i och lägger mig i rygg nedför.

In i mot absolut sista backen är vi några stycken som slåss om platserna bakom Kikkan. Jag lägger i en växel till och går upp i rygg. Då slår hon av på farten. Gissar att hon av erfarenhet från sprinten inte är så sugen på att gå först in mot stadion. Jag slår också av på farten. Jag vill då minsann inte ge iväg någon placering (och jag vill inte ha skäll av Emil att "duär totalt värdelös på taktik, Anna du måste lyssna på mig!"). Flugstad däremot trycker till lite och vi hänger på.

In mot upploppet har jag bra fart med mig, men inte lika bra som Kikkan och Flugstad. Ger allt jag kan, men har inte riktigt de där sprintgenerna som tjejerna jag kör mot besitter. Men jag blir i alla fall 10a. En glad 10a som slogs om en 8e plats. Bra mycket närmare pallen än vad jag varit den senaste tiden.

På den klassiska delen fick jag slita. Kanske gick jag med lite för länge, kanske var jag inte riktigt superpigg på den klassiska delen. Jag vet inte riktigt. På skejten kunde jag tagga om och tagga till. Det var riktigt kul att åka och slåss om platser. Vara med lite längre fram. En boost för självförtroendet.

Formen närmar sig och jag känner mig piggare och starkare för varje lopp. "Vanliga Anna" känns vara tillbaka. Och det är jag så lycklig över!

Det händer grejer hela tiden!

Nu kan jag fira jul med gott samvete!

Tack för att ni tror på mig. För att ni hejar på mig. För att ni peppar mig. För att ni finns där i ur och skur. Tack teamet här i Kanada: vallare, ledare och lagkompisar, vi är ett grymt team! Tack Emil som gav mig godkänt i spurten (skulle dock hellre ha haft MVG.. ;-)) och tack familjen hemma som står ut med att jag kan svänga rätt rejält i humör när saker och ting inte går som jag vill.. ;-)

Nu packar jag snart väskan. I morgon far vi mot Sverige. På tisdag kväll är vi framme i Östersund. Jag längtar! Jag vill känna julstämningen. Äta pepparkakor, dricka glögg och smygäta på julskinkan och julgodiset. Slå in paket och lyssna på julsånger. Åka långa, mysiga skidturer i pannlampans sken. Ni vet, njuta av en svensk jul helt enkelt!

Må gott allihopa, ni är bäst!

Annapanna

(som är rätt trött i benen. Och huvudet. Och less på maten här. Ikväll får det bli hamburgare, för de lär de ju ändå veta hur man tillagar i detta land?)

24 kommentarer på “10a i Canmore – det händer grejer!

Bye Silverstar, HELLO CANMORE!

Väskan är packad och sista passet på de oändliga spåren här i Silverstar är gjorda. Och nej, jag hann inte köra alla spår. Not a chance! Jag för helt enkelt hoppas att jag någon gång kommer tillbaka hit, och hinner åka det som är kvar. Ca 60-70 km..

Det sägs att när allt är uppkört här, finns det mellan 120-130 km (!) längdspår. Det ni!

Kom precis från en grym massage. Grym i alla bemärkelser. Himmel vad jag låg och åmade mig, men nu efter, känns det som om kroppen fått vad den behövde helt enkelt. Med en resdag och vila i morgon, så är jag nog redo att börja ladda inför torsdagens tävling snart.

Känner redan att det pirrar lite i magen när jag tänker på det. Och mer kommer ned nog att göra, speciellt när vi alla står uppradade där i starten på torsdag. Då kommer det pirra utan bara den i kroppen. Säkert kommer jag må lite smått illa också. Men jag vet, att när väl starten har gått, är alla sådana tankar som bortblåsta. Då finns det inga andra alternativ än att bara köra.

Efter den här fina dagarna i Silverstar känner jag mig redo att komma tillbaka in i hetluften, och med det menar jag, tillbaka i den vita dräkten och köra för kung och fosterland, med de krafter som jag har för dagen..

Tack Silverstar för denna gång, jag kommer mer än gärna åter!

Anna

Psst, här är lite fler bilder från dagarna här. Husen med målningar är nere från Veron, staden nedanför bergen. Har aldrig sett äpplen staplas som på Safeway. Mycket mat går det åt till mellanmål och kvällsmåls för 7 hungriga skidåkare. Torget i Silverstar. Sol och skidspår. Och så några bilder på mig. Utan någon inbördes ordning! :-)

20121210-170734.jpg

20121210-170740.jpg

20121210-170745.jpg

20121210-170800.jpg

20121210-170835.jpg

20121210-170848.jpg

20121210-170813.jpg
20121210-170859.jpg

20121210-170908.jpg

20121210-170727.jpg

5 kommentarer på “Bye Silverstar, HELLO CANMORE!

Tävlingar och tävlingar – så olika, fast så lika

Medan Emil rockar loss i Quebec på östkusten, håller vi en lite mer nedtonad tillvaro på västkusten. Efter att ha tillbringat vilodagsförmiddagen framför paddan, ivrigt klickandes på uppdateringsknappen, med svettiga händer och ett bultande hjärta, drog vi ut och hejade på "våra" svenskar som deltog i den kanadensiska cuptävlingen som gick här i Silverstar idag.

Tävlingar och tävlingar, så lika fast ändå så olika kan man nog säga.

Här vallade boysen sina skidor själv, till vissas lycka och andras stora förtret. Några reservstavar fanns inte utmed banan och heja rop på svenska, det stod vi för. I målområdet stod ivriga föräldrar och knäppte kort. Och överdragskläderna var kvar på samma ställe som de lämnades. Och startskottet var en man som helt enkelt sa "goooo", bara så, rätt upp och ned.

Men ändå är det så lika. För oavsett vilken tävling du åker, vilken nummerlapp eller tävlingsdräkt du har på dig, vill du alltid göra ditt bästa. Utmana din kropp och se hur långt det går. Det är ju det som är grunden i det hela.

Sen att motivationen till att ta i kan variera i takt med "viktigheten" av loppet och att glädjen över ett lyckat resultat kan variera med "viktigheten", det är ju en annan sak. Men jag tror ändå att vi alla skidåkare, på ett eller annat sätt, oavsett motstånd eller motivation, försöker göra vårt absolut bästa.

Ibland kan dock viktigheten sätta käppar i hjulet, viljan att lyckas kan bli för stor och då blir det plötsligt så mycket lättare att lyckas på mindre lopp. Som att man förstorar upp allt. I onödan. För i slutändan handlar det ju ändå bara om en sak. Försöka åka så fort man bara kan.

Därför var jag så sjukt, otroligt, lyckligt glad idag när Emil äntligen, äntligen fick vinna! Efter två tävlingar med strul, där hela hans utstrålning har visat "jag är i jäkligt bra form" inte har varit nog efter överkörningen från folk i öst, så var det idag dags. Idag klaffade både utstrålning och bättre lycka. Och trots att "viktigheten" var stor, så satt allt. Han åkte som han skulle ha åkt på ett intervallpass mot grabbarna i det (bästa) svenska laget. Skillnaden var väl bara att det idag var en världscup och det var inte bara en eller två världsstjärnor han åkte mot, utan närmare bestämt en hel drös av dem.

Och att det dessutom blev i Kanada var ju inte direkt sämre. Om jag inte minns fel, tror jag han har åkt 6 sprintlopp här. Och vunnit 5. Tävling är som sagt tävling, och har man en vinnarskalle som Emil, ja, då blir det så!

Jag hade så gärna varit där och firat idag, skrikit mig hes utmed banan och studsat loss av glädje i mål med Emil. Nästa gång kanske? :-)

Idag Emil, är du kungen. Eller i min värld är du ju det jämt och ständigt, det är bara det att alla andra inte förstår det annars kanske. Så det var på tiden att du visade det tycker jag! Mer inspirerande kan jag knappast bli! Fy bubblan vad du åkte bra! You rock! Jippie jiehoooo!

Grattis också Teo (dubbelt svenskt är inte illa pinkat!!), Ida ("pallade" igen), Magda (som gjorde personbästa i skejtsprint) och Falken som gjorde en flygande comeback, så jäkla skoj! Grattis till hela svenska laget för en sån grymt bra laginsats! (Kan inte komma ihåg alla bra resultat från idag!)

.....and congrats to you, Kikkan, you were the Queen today.. Wow!

På torsdag är det min tur att dra på mig dräkten igen. Sänka viktighetsnivån och bara göra det jag kan. Åka fort. Bli trött. Och ha lite kul under vägen. Ska väl inte bli så svårt, eller? Bara ut och köra med andra ord. Jag längtar!

Två dagar kvar med grymt fint skidåkning. Jag ska njuta maximalt!

Ha en skön andra advent och hoppas ni får lite fin skidåkning!

Anna

20121208-204701.jpg

20121208-204729.jpg

20121208-204742.jpg

20121208-204846.jpg

20121208-204830.jpg

20121208-204716.jpg

5 kommentarer på “Tävlingar och tävlingar – så olika, fast så lika