Det stora äventyret – del 2 – Davos

Dagen efter att vi gick i mål på Alpe Cermis, packade jag in mig i en liten liten bil i Bolzano, vinkade av mina lagkompisar och ställde in GPS på Davos. Bilen gick knappt i 90 km/h, så jag puttrade på i innersta filen på Autostradan, lyssnade på pod och njöt av det vackra vädret. Kroppen var mör och huvudet var så där lagom fräscht.

Kom fram till Davos Klosters där jag tog ett stopp på Kaffee Klastch. För er som inte vet vad det är, så är Kaffee Klatsch i Davos mitt absolut topp-fik i världen, vet inte hur många gånger jag hängt där. Sippat på en cappucino och ätit en Ceasar Salat mit Poulet und Italinischen dressing und foccacia brot. Det jag missat var att det finns två syster-fik nere i Klosters, så jag tänkte ”why not”-prova det liksom?

Så jag fick den efterlängtade salladen med bröd och god kaffe. Min första ”egenstund” sedan touren drog igång, tid att sitta och reflektera över touren och börja förbereda mig mentalt för den kommande utmaningen - OS.

För att backa bandet lite då. Tackvare några bra lopp på touren fick jag besked att jag tagit en av de få platserna till OS i Sydkorea och då startade också min plan A för att komma i form. Den planen hade jag satt redan i juni, jag blir otroligt triggad och peppad av att sätta planer, planera och drömma. Och när jag satt en plan, blir jag otroligt motiverad av det och mina tankar blir väldigt fokuserade på att följa planen och jag bygger självförtroende av att tro på den planen jag satt. I och med att säsongen hade varit som den varit var jag ju väldigt osäker både på en plats till OS och om jag skulle bli uttagen om jag skulle kunna köra på min drömplan eller plan A om man nu ska vara lite mer korrekt.

Inför Touren hade jag och Rikard Grip haft ett samtal där vi kommit överens om att får jag till de resultat som krävs, så kör vi på plan A. Därför hade jag packat för det - 8-9 veckor borta. Så jag var ju förbered på att resa vidare direkt efter Touren.

Däremot hade jag fokuserat allt på Touren, att vara fräsch där, så jag hade inte gjort en detaljerad plan för veckorna inför OS. Jag ville vänta och se hur kroppen skulle kännas. Så det var med en lättad känsla jag åkte mot Davos och när jag satt där på kafét var det med en lätthet att veta att jag skulle få följa plan A och jag kunde knappt inse att det faktiskt började närma sig på riktigt. De fyra åren av förberedelse började gå mot sitt slut.

Efter en rejäl lunch rullade jag upp den sista milen mot Davos och checkade in på hotellet. Fick ett makalöst fint rum, men det kändes faktiskt lite ensamt att vara där helt alena. Dock fick jag inte mycket tid att fundera på det då febern sakta började ge sig till känna under kvällen. Och de kommande dygnen lämnade jag endast rummet för att få i mig lite mat, resten av tiden sov jag. Dessutom började jag hosta. Lät som en storrökare som satt en kråka i halsen liksom. Inte smickrande alls.

Touren hade helt enkelt tagit ut sin rätt på mig och nog för att jag hade planerat att vila och ta det rejält lugnt efter Touren, hade jag nog hellre vilat utan den där febern… Efter fyra dagar var jag helt feberfri och hostan började bli mindre slitsam. Och samtidigt började jag planera för etapp 2 på mitt egna lilla uppladdningsläger. Det blev ingen skidåkning i Davos, men de sista dagarna orkade jag mig ut på någon promenad och jag maxade tiden i solen med att äta lunchen utomhus och hann läsa en hel del böcker. En väldigt återhämtande tid med andra ord!

Efter sex dagar i Davos, åkte jag tillbaka till Italien och lämnade åter bilen i Bolzano och tog sikte på nästa favoritställe nere i alperna, nämligen - Seiser Alm!

Men det skriver jag om i nästa inlägg. :-)

So long!

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 2 – Davos”

Tschüss Davos!

Hejdå Davos!
Det är med lite tungt hjärta jag lämnar Davos och inser att det nog mest troligt dröjer ett år tills jag får komma hit ner igen. Till alpbyn som ligger mig så varmt om hjärtat.

Men vi har haft fantastiska dagar här och trots noll natursnö nere i byn har vi haft riktigt fina förhållanden på den konstsnöslinga de producerade för tävlingen. En slinga som kan förstöra all chans till form om man åker på "fel sätt". Hur då kanske ni undrar?! Helt enkelt för att det är en slinga som är gjord för tävling och ej träning, med mycket stigning i början och partier där man med lätthet kan "råka" trycka på lite för mycket. Så jag har varit på min vakt, hållit koll på känslan i benen och pulsen utan att för den delen bli för feg. För träna, det behöver jag och det måste jag, men så länge man gör det på rätt sätt är det ingen fara. Det och noga med återhämtningen i form av både mat och vila.

Nu sitter vi alltså i bilen (minibuss för att vara exakt) på väg mot Frankrike och La Cluzac. Där natursnön lyser med än mer frånvaro och det var osäkert in i det sista om tävlingarna skulle bli av där. Nu har man dock fått till en 2 km-slinga och distanserna är förkortade (anpassade utifrån förutsättningarna skulle jag säga), och jag tror att det kommer bli riktigt bra tävlingar. På alla sätt. Utmanande i att det är en sån kort banan (vi ska alltså gå 5 (!) varv) och en banan som ofta gör att det blir sk dragspelseffekt (dvs att det blir luckor över krön men in i nästa backe är alla samlade i en enda stor, stimmig grupp) så det gäller att hålla huvudet kallt och fokusera på att ta sig fram utan att ödsla onödigt med energi. Spännande med andra ord!

Vi avslutade Davos-vistelsen på bästa tänkbara sätt - en lunch tillsammans på Klatsch och jag tror alla njöt lika mycket som jag. En värdig avslutning på tio underbart härliga dagar och jag hoppas att det inte dröjer ett år innan vi är tillbaka igen! (Och det är inte bara sallad på tallrikarna utan KOLHYDRATER I FORM AV BRÖD ingår också!! Och så klart protein i form av kyckling. Om ni undrade.. Och nej, jag äter inte blomdekorationer även om det ser ut som det... 🙈)

Nu ska jag plugga in musiken i öronen och njuta av några avkopplande timmar i bilen tillsammans med mitt gäng.

So long,

Anna

3 kommentarer på “Tschüss Davos!”

Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!

Med två dagars distans till helgen är kroppen återhämtad och huvudet börjar fokusera mot den kommande helgens tävlingar. Man går snabbt vidare i den här branschen, stannar inte upp och reflekterar särskilt länge. Analyserar snabbt, tar med sig det positiva och det som kunde göras bättre. Sover på saken och är sedan redo för nästa utmaning. Ibland skulle jag önska att jag var bättre på att stanna kvar i den där fantastiska känslan man får uppleva efter avslutad tävling, där när endorfinerna blandar sig med den totala tröttheten och känslorna svajar mellan att vara nöjd och vara totalt självkritisk men man är så utpumpad att man helst av allt bara vill ligga ned och önskar att illamåendet ska gå över. Men samtidigt som tröttheten ger med sig och matlusten kommer tillbaka, så glömmer man det man gjort. Ibland är det en himla tur, som när det gått riktigt kasst. Men ibland, som i helgen, skulle jag önska att jag kunde stanna kvar i känslan av genomfört uppdrag liksom. Det är något jag jobbar på att bli bättre med! Men man vill ju hela tiden framåt, ha mer... Det eviga drivet att vilja utvecklas helt enkelt.
Att tävla här i Davos har alltid betytt lite extra för mig. Som jag skrev sist, här slog jag igenom 2007 och här har jag bott en period och här har jag gått in i väggen totalt under ett race och här har jag lyckats. Det är något med banan här, eller så är det kanske höjden, jag vet inte, men jag gillar det monotona i banans karaktär. Som en enda lång intervall och sedan någon minut med snabba utför och platta partier där man lär jobba för kung och fosterland. Innan man börjar om den långa, monotona intervallen. Och här måste man hålla sig i skinnet. Driver man på för hårt, så går man på knock och då rinner sekunderna iväg. Går man för sakta hinner du sällan ta i kapp det, utan det handlar om att hitta den där farten som är nog snabb men också gör att du orkar hålla över tid och faktiskt ge järnet utför. En fart som är precis så jobbigt som du klarar av, så där så det pirrar lite försiktigt i benen över varje krön men inte så att det tar över. Början man stappla här blir det tungt. Och det gillar jag. Och det visar ju också resultatet från i lördags. Himla skönt att få det med sig fram över!

Till helgen drar vi till Frankrike och La Clusac, samma höjd som här i Davos och en bana som partivis påminner lite om här. Dock återstår att se vad de kan få till för bana då snön lyser med sin totala frånvaro...! Tills dess stannar vi här i Davos. Jag tränar på, precis som förra veckan. Jag behöver det. Jag vill inte vara i form än, så jag tränar på. Trycker ned formen lagom mycket, men ändå släpper upp lite in mot helgen för att det ska finnas lite krut att ta av. Dock vet jag att jag kommer tjäna på att träna på lite nu framöver. Speciellt nu när jag bestämt mig för att gå Tour de Ski. Det ni, det ska bli skoj!

Men först - några till dagars träning här i mitt Davos innan Frankrike och sedan hela tio dagar hemma med allt vad julfirande innebär innan jag åter packar väskan och far söder över. Men vi hörs ju så klart innan det. Var så säker!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!”

Davos i mitt 💙

Kom fram sent i natt, så efter en välförtjänt sovmorgon och en check av kroppen hos vår fysio Marcus knöt jag på mig dosorna och drog ut. Upp i bergen, på stigar jag sprungit många gånger förr. Där tankarna får flyga fritt och man bara är i nuet. Sen är batterierna fullladdade igen. Av den friska luften. Av solen som värmer i ryggen. Och av vyerna. Dem jag aldrig tröttnar på.

Detta är Davos i mitt hjärta. Med eller utan snö. Ett ställe jag en gång hade äran att kalla mitt andra hem och som jag någon gång i framtiden hoppas får göra igen.

So long,

Anna

6 kommentarer på “Davos i mitt 💙”

Att ha premiärat av sig.

Så var den riktiga premiären över. Med blandade känslor som ni nog vid det har laget har förstått. Resultatet var verkligen ingenting att hurra över, inte heller mitt val av klassiska skidor (men som jag nog kan lära mig mycket av) men med en avslutning som gav mig en kick mot det som kommer. Jag är oavsett glad att premiär-helgen i den vita landslagsdräkten är avklarad. Alltid lika nervöst. Oavsett hur gammal jag blir, kommer jag alltid ha premiär-nerver.

Även om jag faktiskt är mindre nervös för VC-premiär än den på hemmaplan. Varför då kan man ju undra? Jo, helt enkelt för att jag känner mig mer hemma med landslagets alla rutiner och människor, än de hemma. För att det oftast är med landslaget jag är ute med. Och så har det varit de senaste 10 åren. Jag är nog en slags vanemänniska ändå.

Tillbaka till tävlingen i lördags.

Det var lite smålurigt före, men bra mycket bättre än de luriga föret de hade i Kuusamo helgen innan. Men cirka tjugo minuter innan start fick jag tillbaka mina klassiska skidor efter att man hade vallat på lite extra på dem. Samtidigt kom de med ett par ruggskidor (dvs ett par skidor utan fästvalla, där man istället ruggat upp ytan där man vanligtvis har fäste, funkar ofta i svårvallade fören kring +/- 0°C) som gick mycket lättare än mina klisterskidor och som jag hade fäste på. Så jag valde dem. Visste att det var en chansning, men jag är inte helt van att åka på ruggskidor och vet med mig att det ofta är sådana fören under ex. Tour de Ski, så jag kände att jag behövde öva på det. Så jag gjorde den chansningen.

Skidorna var snabba, men i stället för att åka avslappnat upp i backarna, driva ut steget och vinna mark, så fick jag istället jogga bredvid spåret för att få fast skidorna och det kostade energi. Något jag fick betala för på första skejtvarvet, men sen var det som om jag återhämtade mig och krafterna kom åter på det andra och sista skejtvarvet. Helt plötsligt hade jag en växel till att lägga in, tekniken flöt och det var riktigt skoj att åka. Att få känna sig lite stark!

Så det tar jag med mig från helgen. Lärdomen av hur man hanterar rugg och känslan av att kunna växla upp ett snäpp, till den där tävlingsfarten som ju krävs för att åka fort nog. Till helgen hoppas jag finna den redan från start!

Och trots att det inte blev som jag tänkt på den klassiska sträckan, så kunde jag hålla huvudet kallt. Analysera min åkning, fokusera på rätt saker. Växla mellan delteknikerna. Jag höll mig helt enkät cool och tänkte rätt. Och det var kul! Det var riktigt kul att tävla! Så kul att jag trots att jag inte åkte stafetten i söndags, fick lov att åka ut och bränna av fem snabba kilometrar på banan som de sen tävlade på. Fick ur mig lite adrenalin och fick känna på syran i backarna. Det var skönt. Och det gjorde det lättare att stå vid sidan om och heja fram min lagkompisar!

Nu ska jag ladda vidare här i Davos. Träna lagom, lapa sol och äta god mat. Läsa lite och sova gott. Ladda upp mig för femton tuffa kilometer här på lördag. På 1550 meters höjd över havet. Lite mindre syre i luften, lite flåsigare och än viktigare att hitta sitt tempo och sin fart. Att inte gå över gränsen till syra, då återhämtningen är så mycket sämre här än nere på låg höjd. Det är en utmaning!

So long,

Anna

En kommentar på “Att ha premiärat av sig.”

Mitt Davos.

I natt kom vi fram till Davos. En ställe som har en särskild plats i mitt hjärta efter att ha bott här till och från under ett par år för att vänja sig vid höjde som OS i Sochi gick på. Och redan innan det, var Davos speciellt. Det var här jag för första gången kom topp tio på en världscup 2007 och redan då blev jag kär i den här platsen. Bergen framför allt. Sommar som vinter. Känslan av att ha en stad mitt i den bästa tänkbara träningsmiljön.

Första gången jag var här sommartid var i maj 2011, en helg som bjöd på dagar lika varma som en julidag. Med snön fortfarande kvar på topparna och grönskan nere i dalen. Jag minns hur jag och Emil åkte rullskidor upp i en av dalarna, Dischma, och ingen av oss kunde sluta se oss omkring. Det var som om det vare för mycket att ta in, som att hjärnan inte riktigt klarade av att bearbeta det vi såg. Vi hade precis tittat på den lägenhet som under en period skulle bli vår, så vi nöp oss i armen och försökte förstå att den miljön vi såg runtomkring oss skulle bli vårt andra hem för ett par år framöver.

Idag har vi inte kvar lägenheten, men kärleken till Davos finns kvar. Och jag hoppas att någon gång i framtiden återigen få ha möjligheten att kalla Davos mitt hem, men tills dess njuter jag fullt ut varje gång jag får chansen att vara här. Jag kan de flesta stigarna. Skidspåren. Har favoriterplatser spridda i byn, nere i dalgången och uppe på topparna. De närmaste topparna, dem man ser från byn, har jag varit upp på. Några återstår dock att upptäcka. Jag har mina favoritrundor på sommaren. Andra på vintern.

Kyrkan uppe i Sertig (den sista dalgången) är en favorit. Varje gång jag kommer upp dit, oavsett om det är på rullskidor eller löpandes på sommaren, eller med skidorna en kall med klar vinterdag där snön gnistrar och solen lyser från en blå himmel och man ser den lilla kyrkan, så blir jag lugn. Det finns en bänk där man kan sätta sig ner för att njut av utsikten. Där stannar jag oftast. Stoppar klockan och njuter. Försöker förstå hur lyckligt lottat jag är som får uppleva dessa magiska platser.

Den här gången lyser snön med sin frånvaro nere i byn. I dalarna dit solen inte når åt, är det något som liknar snö men mest troligt bara är frost, annars är det bart. Några av de högsta topparna är vita, men backen ned från Höhenweg station på ca 2000 möh är bara ett vitt sträck på den beigegröna bergskanten.

Men det gör inget. Det känns ändå som hemma. Jag får lugn av bergen och jag njuter av solen som lyser i ansiktet, varm och strålande. Skidspåret som finns är bra. Riktigt fint. Om jag fick önska något, så vore det att det kom så pass mycket snö att jag kunde ta skidorna och åka upp till Sertig för att se den där vackra kyrkan. Men tills dess njuter jag av att bara vara här.

Mitt Davos.

So long,

Anna

PS. Hur det var i helgen skriver jag om en annan gång, jag ville bara skriva och berätta om Davos. Mitt hem borta från hemma.

5 kommentarer på “Mitt Davos.”

Glädje och omtanke!

Vilken dag det var igår. Jag var så uppe i allt att jag helt missade berätta hur helt underbart det är att vara en del av hela den här skidvärlden. Nästintill varenda kotte jag mötte, mötte mig med ett leende och gratulerade mig. Inte bara mina egna lagkamrater och ledare (som bara gav hur mycket energi och glädje som helst till mig!) utan båda aktiva och ledare från andra länder. Och det är det som är så underbart i den här lilla lilla bubblan vi lever i. Visst att vi nog är rätt bittra konkurrenter när klockorna rullar och nummerlappen är på, men däremellan är den en gemenskap och glädje som jag tror kan vara svår att förstå för dem som står utanför.

Alla glädjs vi med varandra och man lider också med dem man ser kämpa. Jag kan verkligen känna igen mig i alla känslorna, både de lyckliga och de frustrerande och jag vet hur mycket mer energi det kostar när man är besviken mot när man får lyckas och glädjas. Och fast än jag själv går på den niten varje gång, så blir jag alltid lika frustrerad och less när det inte går och jag bränner obarmhärtigt mycket energi. Men när man själv lyckas och ser, från sidan, uppleva alla de där andra känslorna och tankarna, vill man bara rycka upp dem och säga till dem "gå inte i fällan, bli inte less och frustrerad, spara på energin!".

Tänk om man bara kunde "checka" av de dåliga loppen. Vara sur en kort stund, analyser och sen gå vidare. Stoppa de negativa tankarna och börja tänka positivt. Ta det med en klackspark att det inte går som man vill, och inte tillåta dessa känslor äta upp det där svajiga självförtroendet som finns i kroppen.

Det är alltid lättare att se från sidan, ge råd och tänka rätt. Men när man väl är i den sitsen själv, då himmel är det så svårt. Tankarna far bara all världens väg och det kan vara så svårt, så svårt att hitta tillbaka.

Och då är det helt magiskt att ha det här stödet runt omkring. Från både mitt eget lag och alla runt omkring. Och jag ska försöka konservera de här alla känslorna nu. Suga åt mig all energi jag fått av er alla!! Njuta av dagarna vi har kvar här nere innan jag går in i tävlingsbubblan lagom till nästa helg. Faktiskt så längtar jag redan rätt mycket till att dra på mig nummerlappen.. :-)

Så stort stort tack för alla era positiva kommentarer via de sociala medierna, sms och allt. Shit vad häftigt det är! Att få vara nöjd betyder så mycket. Att få känna en "seger" för sig själv, efter alltför många "förluster" för mig själv. Att kunna säga till mig själv när jag gick i mål; idag gjorde jag allt det jag kunde för dagen. Jag gjorde mitt bästa.

I veckan ska jag träna, må gott, ladda för jul och sakta men säkert börja ladda upp igen för helgen.

So long,

Anna

Psst.. Hela lägenheten är full av resten av laget nu, hela gänget hänger här mellan heaten. Snart är det dags för mig att gå ut och vara nervös. Stå vid sidan om och hålla tummar och tår för herr Jönsson. Hua hua. Håll tummar och tår för allihopa och nån extra för herr Jönsson.

En kommentar på “Glädje och omtanke!”

Davos över dagen.

Här nere i alperna är verkligen allt nära. I alla fall fågelvägen. Att åka över bergspass och kringliga serpentinvägar är väl inte det snabbaste sättet att ta sig fram, men desto mer upplevelse av bilresan. Så i morse packade vi snabbt ihop våra grejer i Livigno, precis som resten av laget. Men medan de njöt av vilodagen och strosade runt på stan innan de hoppade in i bilen och åkte vidare till Val Senales, lånade jag och Emil en bil och drog till Davos.

Över dagen. I kväll ansluter vi till laget igen. Men vi passade på när vi ändå var så nära. Bara dryga timmens bilresa från Livigno ligger ju Davos. Och där har vi lägenheten, där vi inte varit på alldeles för lång tid. När vi rullade ner i Flüela dalen så kändes det ändå som "hemma". Allt är välbekant. Alla toppar runt dalen har vi varit upp på. Vi har sprungit på de flesta stigar, provat de flesta vägar. Det är ju det som skapar en slags hemma-känsla.

Tömde brevlådan på post och tog en tupplur i soffan innan vi tog cyklarna till Kafe Klatsch och deras otroligt goda luncher. Eller framför allt deras foccaciabröd som följer med oavsett om man beställer en sallad, pasta eller någon av de andra rätterna. Jag har ju skrivit om Kafe Klatsch massvis av gånger förr. Det är något speciellt. Atmosfären, känslan. Det rejäla. Någon har någon gång sagt till mig att ägaren, som jag faktiskt tror heter Svea (om jag inte har blivit helt felinformerad) är svenskättad eller har någon slags koppling till Sverige. Bara det! :-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

The Focaccia Bröd.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vy från vår balkong. Och backen ni ser skär tvärs över bilden, är den sista nedförsbacken på världscupen här i Davos. Så man kan säga att vi bor "på" spåret. Bokstavligt talat!

Det är skönt att komma ifrån ibland. Ladda batterierna, få vara lite för sig själv. Hinna prata lite med Emil. När man är med hela gänget är det rätt intensivt och jag umgås mer än gärna med alla tjejer och Emil med grabbarna, så någon tid för varandra när vi är ute så här, finns det knappt. Vi brukar säga att vi har mer tid för varandra när den andra är hemma eller att vi är på olika orter, för då tar vi oss tid till att prata i telefon med varandra eller via skype.

Så nu njuter vi några timmar i lägenheten. Har balkongdörren öppen och lyssnar på barnen som leker utanför. Kanske tar vi en tur upp i någon av dalarna för att verkligen suga in HELA Davos nu när vi är här. Sen blir det nog en tidigt middag, innan vi far vidare mot gänget och vardagen på läger i Val Senales. Fågelvägen är det inte längre än drygt 7 mil, men jag tror det är 14 mil bilvägen. Och här nere får man nog räkna med nära 2,5h-3h bilresa. Men det gör mig inget. Det finns så mycket att titta på! Och jag gillar att åka bil.

Marcus frågade: Hej Anna! Jag har också tänkt att åka till Mallorca för en veckas träning i sol, och då ta en sista minuten resa. Vart finns de bästa platserna för bra träning? Har hört att många cyklister åker till Magaluf och tränar, har tänkt rullskidor i första hand men kan även bli att jag hyr en cykel.

Jag har bara varit på Mallorca två gånger och tränat, men jag gillar det! För två år sedan var jag där i maj och i fjol sista veckan i oktober. Båda gångerna var lika härliga! Har bott i Port Pollenca och i Magaluf, och nu åker vi till Alcudia. Magaluf var väldigt lätt att träna ifrån, vi hade inte behov av att bli skjutsade utan kunde ta oss själva på rullskidor de turer vi ville åka. Har man cykel kan man ju cykla var som helst på ön, och ska man bara cykla skulle jag nog ha valt Soller, utan att själv ha bott där men hört från många andra och läget. Precis vid havet, och med bergen som tar vid där havet slutar. Mer pittoreskt än Magaluf som man helst inte vill hänga mer i än vad man behöver. Så vid Soller är bergen, vid Pollenca och Alcudia är det mer flackt och en bit till bergen, men fint för rullskidåkning. Löpning sisådär. Magalud var mer kuperat än Pollenca men inte de stora bergen som vid Soller. Skaffa en karta så du slipper åka på de stora vägarna. Och hittar de mindre, mysiga vägarna som går genom alla små byar där man kan stanna till och köpa sig en cola när blodsockret börjar dippa för mycket på de längre turerna.

Alex frågade: Funderar på att ge min sambo en skidresa i julklapp. Och då tänker jag längdskidor och inte alpint. Jag skulle hemskt gärna åka någonstans i alperna (har bara varit där sommartid). Viktigast är att det är bra spår och fina vyer. Men de får gärna va god mat och okej priser oxå. Partylivet är mindre viktigt. Vart ska man åka? När ska man åka? Har kollat runt lite, Är det Ramsau eller något annat ställe som gäller? Jag vore enormt tacksam för dina råd och tips:)

Jag skulle rekommendera Italien. Bra priser och bra mat. Lavazze, i bergen ovanför Val di Fiemme är väldigt fint. Man bor i ett bergspass med ett fåtal hotell och otroligt fin skidåkning. Bara 7 km där ifrån ligger Cavaleze där målgången på Marcialonga är och byn där vi hade prisutdelning på VM i Val di Fiemme. Vyerna är f a n t a s t i s k a. Annars rekommenderar jag ju gärna Davos. Här finns både bra längdskidåkning och alpint. Grymma vyer och många hotell att välja på. Dyrare än Italien, och inte italiensk mat men nog så bra. Januari eller februari är det bästa månaderna. St. Moritz och Pontrisina i Schweiz är också väldigt fint, men kan var väldigt kallt när solen inte är uppe, kallare än Davos. Livigno är också fint, men tycker nog att skidåkningen där är lite tråkigt. Däremot är shoppingen väldigt bra. Och maten och priserna (tror jag!). Där är det också risk att det är lite kallare än i ex. Davos och Lavazze.

Nu ska jag läsa min bok tror jag. Slumra lite. Vila upp mig inför de nästa fyra dagarna av träning innan jag och Emil drar vidare till Mallorca och fortsätter lägret där! Det är häftigt ur nära allt är här nere. Bara känslan att åka hem över dagen. Davos. Mm. Gillar det!

So long,

Anna

(och Emil som ligger i soffan bredvid mig och har fastnat totalt i någon serie så ur honom kommer inte många ord. Typiskt.)

En kommentar på “Davos över dagen.”

Bye Bye Davos.. For now!

För en stund sedan släpade jag bort min packning till tågstationen, man kan nämligen checka in sitt bagage redan här. Och det är himla skönt, för jag har två byten i morgon och med 40 kg packning + handbagage (ca 10kg) så hade jag nog inte orkat släpa allt mellan tågena själv. Varför kan jag bara inte lära mig att packa lätt?! Efter alla år i kappsäck, så går det fortfarande inte. Nope. Jag är "tjejen-som-alltid-har-mest-packning-av-alla-men-använder-bara-en-tredjedel".. För ett par år sedan när jag var i Egypten på semester blev jag stoppad i tullen för de ansåg att jag hade för mycket packning för att bara ha varit borta en vecka. Så det fick gå igenom väskan. Men de hittade inget annat än kanske 10 par skor och 20 klänningar och allt där emellan. För en veckas semester. Ni förstår. Jag. Är. Sämst. På. Att. Packa.

Åter till ämnet.

Sista kvällen i Davos nu. Vet inte riktigt när vi kommer tillbaka, hoppas efter OS men det kan dröja fram till i april. Känns trist. För det är så himla fint här nu. Ni ser ju själva på bilderna. Jag har bara åkt och njutit de senaste dagarna. Tvingat mig själv in från passen och tvingat mig själv till att i alla fall vila ett par timmar mellan passen. Det är svårt. Det känns ju på något sätt fel att sitta in när de är såna här förhållanden utanför dörren!

Här vände jag idag. Då hade jag åkt i drygt 1h, 1.20h. Sen hade jag ca 1h hem. Underbart.

Först i spåret var jag. Ingen annan hade åkt innan mig.

Och om jag skulle ledsna på att åka längd finns det ju en hel del annat att välja på nere i Haag-Jönssons förråd.. Hm. Monterade precis bredlaggen till vänster. Kan ni gissa om jag längtar ut att få åka i puder nu eller?! Men det lär ju som sagt dröja lite...

Nu far jag hem till Östersund för att landa några dagar innan jag åker upp till SM. Har inte bestämt vilka distanser jag åker ännu, det beror på hur jag känner mig till veckan. Har fortfarande inte kört någon fart sen lördagens tävling på Touren. Men jag skulle vilja köra de tre första racen. Vi får se.

Det ska bli skönt att få komma hem några dagar. Se hur våra (två!) hus mår och sova i min egen säng. Packa ur och packa i väskan igen. Träffa brorsan som fyller 20 (!) år i morgon. Hjälp. När blev han så gammal?! Och få några dagar med Emil. Sist jag var hemma var 16 december. Sist jag och Emil var hemma tillsammans var kanske 10 december. Sist vi sågs mer än ett par timmar var jul. Så det ska bli skönt att bara få några vardagar innan allt drar igång. Landa för att kunna ta sats igen.

Vi får många frågor om tips och trix i Davos. Någon gång ska jag göra ett vinterinlägg om Davos, men ni kan läsa det här så länge. Om ni funderar på att åka hit, gör det bara. Sommar som vinter. Det är underbart. Springa, cykla och åka skidor, alla typer av skidåkning. Visst, det är lite dyrare än Italien, men jag tycker att det är värt det. Så åk hit!

Nu ska jag sätta mig i soffan, njuta av sista kvällen i Davos och sen börjar hemresan. Och snart äventyret, Sochi. Jag längtar nå väldigt.

Må så gott!

Anna

4 kommentarer på “Bye Bye Davos.. For now!”

Davos och Grey’s

I vanliga fall när jag är här i Davos, flyger jag upp ur sängen på morgonen, kastar i mig frukosten för att hinna ut och njuta av spåren och vädret. Den här gången har det varit precis tvärtom.

Har kravlat mig upp ur sängen vid nio, efter över 10 timmars (!) sömn. Ätit frukost, tittat på alla skidåkare som passerat nedanför fönstret, tagit mig till soffan. Och där har jag sedan blivit resten av dagen. Framför Grey's Anatomy. Varför har ingen berättat om det där med serier för mig förut?! Man kan ju få hela dagar att gå och vilka nya vänner man får! ;-)

Mamma och pappa följde med hem hit efter Val di Fiemme och på måndagen åkte vi runt och tittade oss omkring och åt lunch på Klatsch (så klart), men jag var inte alls så pigg. Tung i huvudet och trött, så trött. Så efter vår lilla utflykt låg jag i soffan resten av dagen. Och lika så på tisdagen, även fast jag kände mig väldigt mycket piggare. Skönt att ha mamma och pappa som servar med mat och pysslar om en då. Och Davos kunde ju inte visa sig från en bättre sida än vad de fick se. Titta själv.

Igår orkade jag ändå ut och cykla lite (för att handla, har ingen bil här..) och blev inte fast i soffan hela dagen. Fram mot kvällen började rastlösheten krypa sig på och i morse var rastlösheten TOTAL.

Nu har jag varit ute och gått, och i eftermiddag tänkte jag åka lite skidor. Gått på stigarna upp mot berget, för mig själv. Vilken känsla det är. Jag skulle nog bli tokig om jag bodde i en stad. I alla fall om jag var där jämt. Jag måste få de här luckorna för mig själv, utan att man träffar på folk. Bland träd. Där man får gå och filosofera för sig själv, samla tankarna.

Jag tror man kan kalla de senaste dagarna för "en totalt-utmattad-av-allt-och-lättad-av-allt"-sjuka. Men nu är jag på benen igen. Skönt det. Fast ibland tror jag det kan vara bra att få såna här dagar. När man bara stänger in sig. Bara är. Och gör ingenting. Att jag nu också har biljetten till OS i min hand gör att jag inte heller längre känner samma stress över att måsta prestera. Än är jag ju inte uttagen för några speciella lopp, det kommer längre fram. Men det ger mig ändå inte samma stress. För nu vet jag vad som finns i min kropp. Och det är väldigt väldigt skönt.

Beslutet att stå över i söndags kunde i alla fall inte vara mer rätt än så här.

Tack för alla fina ord. All pepp. All grattis. Ni kan ju bara gissa hur mycket jag längtar efter att få börja den riktiga uppladdningen nu. Men först några dagar med träning här i Davos och sen SM i Umeå. Men SEN!! Mot Seiser Alm, mot OS i Sochi! Yeeahoooo!

P1010493 Som jag skrev på instagram (@annahaag):

"Hoppar högt och siktar där efter, mot OS! Äntligen en biljett. Tar hjälp av styrkan från den norska flaggan ;-)!"

Må så gott allihopa, vi hörs snart igen!

Anna

Psst 1.. Anoraken kan ni hitta här.

Psst 2.. Zmillas har 50% på massor av schyssta grejer, kika in där! Och även om inte denna är på rean, så köp den ändå! Har levt i den, den senaste månaden!! Snyggt till allt, å så j-la skön.

Psst 3.. Missa inte "Patrik möter" på tv3 kl 20.00 ikväll (torsdag). Han är och hälsar på mig och Emil här i Davos! :-D

5 kommentarer på “Davos och Grey’s”

Sverigeinspirerad Davosjul!

Så börjar julledigheten gå mot sitt slut. I morgon bitti kl 06.00 rullar bilen från Davos mot Oberhof och Tour de Ski. Säsongspremiär i världscupen! Yeehoo!! Kan inte fatta att det snart är januari och jag har fortfarande inte dragit på mig landslagsdräkten med nummerlapp en endaste gång hittills. Men nu lär det ju bli ändring på det. Skönt.

Vi har haft otroligt härliga dagar i Davos, lugnt och skönt och bra träning. Men vi saknar familjerna där hemma, för julen är ju ändå en tillfälle att ses och bara umgås. Via skype fick vi dock med båda familjerna på ett hörn. :-)

Eftersom Emil kom hem från Asiago på kvällen den 22a, fick vi mycket att rådda i på måndagen. All mat skulle ju fixas, och är det något som Herr Jönsson inte vill slarva med, så är det julmaten. Jag skämtar inte om jag säger att vi lika gärna hade kunnat bjuda 15 personer till och det hade fortfarande räckt. Ja, jag har ätit julbord de senaste måltiderna ja. Pizza ikväll kanske?!

Eftersom Davos är fullt av skidåkare, världsskidåkare, kan man ibland känna sig lite, ja, inklämd. Så istället för att slåss om spåret med alla andra på julaftonsförmiddagen, tog vi på oss randoneegrejerna och gick upp bakom huset. Upp på berget. På vissa ställen fick vi ta av oss skidorna för det var helt bart, men upp kom vi och på toppen stannade vi till. Åt en lussebulle och drack kaffe. Tittade på utsikten och körde lite slalomsvängar där på ängen, innan vi knäppte fast hälen och drog på hjälmen och åkte hem. Och det gick på tok för fort, hade gärna åkte utför bra mycket längre!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

bild 1

bild 2

bild 3

bild 4

bild 5

Vi gick en lättare topptur upp på berget ovanför huset, och trots klent med snö, var det otroligt härligt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det här är bara de kalla rätterna...

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt bidrag till julen: GODISET!! Rocky Roads, chokladbollar, marknadsnougat, pistage&choklad, juleskum, knäck.. Och sedan bidrog jag med tunnbröd och sån där sötare limpa som är så god till laxen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och det här är bara våra paket.. Och ni som följer Emil på instagram fick ju se en av mina julklappar, ett par vallningsfria skidor (med fiskfjäll, perfekta för svårvallade fören!) men egentligen var det bara en bortfintning, det var nämligen som var den riktiga julklappen! Gissa om jag längtar efter pudersnö nu då?!?! :-D

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så i morgon åker jag alltså. Längtar nå sjukt mycket!! Även om inte Oberhof kanske är mitt favoritställe på jorden. Alltid alltid regn och dimma, men efter Oberhof blir det ju Lenzerheide, bara ca 4 mil från Davos, och där är det otroligt fint!

Jag har absolut noll koll, ingen aning, inte den blekaste om var jag står. Media vill alltid vet "ja, men vilken placering siktar du mot då?". Hur ska jag kunna veta det när jag inte kört mot andra på alldeles för lång tid? Jag har faktiskt inte en aning. Däremot vet jag att träningen mot slutet har känts bra. Och jag har nog börjat hitta tillbaka till att kunna pressa mig rejält. Men sen ska allt stämma när väl nummerlappen är på.

Angående OS. Inte en aning. Jag tar en sak i taget och undviker att fälla mig själv i tankefällor. OS är mitt stora mål. Sen är det upp till mig att se till att jag tar mig dit. Men först ska jag börja tävla för i år. Och det längtar jag som en tok efter!

Må så gott och håll era tummar för mig på Touren. Ringrostig kommer nog bara vara mitt förnamn tror jag. Och stum mitt efternamn kanske?!

Anna

11 kommentarer på “Sverigeinspirerad Davosjul!”

Att ha längtat nästan ihjäl sig efter nått..

Ja, det kan man nog säga att jag gjort. Jag har nog nästan haft abstinensbesvär av att inte få vara med i hetluften, inte få träffa alla vänner och inte bara dem i det svenska laget, utan ALLA. Trots att jag bara varit här nere i två dagar har jag hunnit med att träna med både norskor och amerikanskor, lunchat med norskorna och kanadensarna och Liz. Och snart kommer Charlotte förbi för en julfika innan det återigen dröjer alltför länge innan vi ses igen.

Det är som om jag återigen är påfylld med all positiv energi som man får att ha alla dessa fina människor runt sig. Bittra konkurrenter i spåret men vid sidan om, ja, då skrattar man gott åt allt och pratar om allt mellan himmel och jord. Trots att man lever i olika länder och därmed lite olika kulturer, binder kärleken till vårt sport oss samman. För oavsett vilket land man kommer ifrån, ser ju våra liv väldigt lika ut. Förståelsen för allt är total. Det är rätt häftigt!

Och det var inte bara längtan efter att få vara med i gänget och hetluften igen som gjort att det känts som om jag bara gått och väntat på något senaste veckan, utan också Davos. Vi har en speciell koppling jag och Davos. Jag vet inte vad det är. Om det är bergen. Luften. Människorna. Atmosfären. Kanske en blandning av allt. Skidåkningen är än mer mitt liv här nere. Träningen är mitt liv här nere, för man vill liksom inte sitta inne, man vill bara ut. Ut och njuta. Tänk att man, trots allt slit som det ju faktiskt ibland (ibland mer ofta än ibland) är, så är det sånna här andningshål, i sånna här miljöer, som bara få en att inse hur lyckligt lottad jag är som få ha det här som mitt jobb. Som mitt liv.

Det har nästan känts som om jag längtat ihjäl mig efter allt det här.

Just den känslan kan ju ge så otroligt med energi och det känns som om det där negativa som ibland kryper på, bara flyger sin kos och istället fylls jag på med sån där positiv känsla. När ingenting känns vara omöjligt.

Och nu längtar jag efter Touren. Det är ju bra! :-D

Men först ska jag fira jul med min bäste vän som för tillfället lämnat mig och dragit till Asiago för att jaga. Eller ja, tävla alltså. Han lämnade mig med en oklädd gran, opyntad lägenhet, oskrivna julkort, orimmad skinka, ogravad lax, ogjort godis, obakade kakor, oinslagna paket, ostädad lägenhet.. Men egentligen gör det inget, för är det något som får mig avkopplad så är det att stå i timmar i köket, utan stress, och bara pyssla. Gärna ha flera grytor puttrande eller flera degar på jäsning. Allt ska gå som på räls. När en grej är klar i ugnen ska nästa grej in. Det enda jag är orolig för är hur jag ska få av ljusslingan från granen på balkongen och sätta fast den på granen här inne. Och behålla barren på. Det oroar mig mest nu. Ibland blir väldigt väldigt väldigt små problem stora när man inte har annat att klaga på.. ;-)

Och för er som fortfarande inte hittat den perfekta julklappen till kärestan, titta nedan. Jag har själv två par, både ett par classic och ett par slim. Tänk på att slimmen är som de heter, tajtare. Jag har XS på båda, men är det hårdare tyg, passar nog S bättre på slimmen. Bästa resbyxorna! Rekommenderas starkt!

Tills vi hörs nästan gång, njut av dagarna som är kvar till jul. Skippa stressen och umgås med vänner och familj istället. Själv ska jag och Liz Stephen fixa lite julgodis ihop i morgon. Alltid så mycket roligare att göra saker tillsammans än själv.

Anna

Psst.. Ska försöka ta lite kort här nere så ni får se hur det ser ut, men både igår och idag har solen lyst med sin frånvaro, och det blir sällan bra på kort, så jag väntar på solen, sen kommer korten.

5 kommentarer på “Att ha längtat nästan ihjäl sig efter nått..”

Det där med höjden..

Helena frågade för någon veckan sedan detta: "Hej Anna! Förra året var ni i Davos större delen av hösten? Du väljer ett annat upplägg nu med mer tid på hemmaplan, eller?"

Sedan dess har jag gått och tänkt att jag måste ju svara på det! Men sen har dagarna bara gått och jag har glömt bort men nu ska jag minsann svara.

Det är sant att vi, eller i alla fall jag, spenderade stora delar av förra året i Davos. Jag hade fler dagar där än hemma i huset i Östersund. Det var fantastiskt! Helt underbar miljö att träna i och inga störningsmoment alls, bara fokus på träning och att vila. Och att äta bra. Jag hittade på något sätt tillbaka till glädjen i träningen och den där enorma drivkraften om att vilja bli så bra jag bara kan som är det som är min största motivation. Det som gör att jag tar mig upp varje morgon och gör det som vissa kan tycka är monotont, träna och träna varje dag. För mig är det livet.

Så att tillbringa så mycket tid i Davos var fantastiskt. Jag njöt av varje träningspass och längtade ut varje pass. Nästan i alla fall. Jag skötte min träning själv, följde min plan och kunde anpassa lite eftersom. Det var otroligt skönt.

I våras, efter att ha tränat lite för bra inför säsongen ifjol (vilket inte alls var positivt), funderade jag länge och väl hur jag skulle lägga upp årets träningsperiod. Jag hade med mig erfarenheterna från tidigare år och kände mig tryggare i mig själv än på länge samtidigt som jag hade insett mina begränsningar. Vilka är att jag är väldigt dålig på att lyssna på min kropp. Och lite för envis.

För att väga upp det behövde jag någon som vågar säga emot mig, som har stora erfarenheter från allt och som jag litar på. Bengt Stattin var namnet som ploppade upp i hjärnan och efter att ha diskuterat det med Emil, som har haft Bengt som tränare sedan 2006, ringde jag Bengt och vi bestämde oss för att ses. För att diskutera hur ett eventuellt samarbete skulle kunna se ut och hur jag ville träna och hur han ville att jag skulle träna. En enormt viktig diskussion som lägger grunden för allt.

Träffen föll ut väl och vi bestämde att vi kör på.

Det första vi gjorde var att planera året i stora drag. Först lägger man in lägren, sedan ev. jobbdagar (möten, sponsorträffar osv) och sedan börjar man i stora drag skissa på timmarna. Alltså hur många timmar varje period ska innehålla. En period består av 4 veckor, och första perioden är v.17-20, sedan rullar det på till den 13e perioden som är vecka 13-16. Som brukar vara den period som man tar det lite lugnare.

När vi gjorde planen började vi diskutera höjd. Som är ett väldigt självklart ämne när OS går på höjd. Och då kommer Davos in.

Vi kom fram till följande:
- för att jag ska fortsätta utveckla mig och mitt syreupptag måste jag komma upp i maxpuls så ofta jag kan (alltså på de pass som man planerar att man ska köra hårt) och stanna där så länge jag kan.
- jag måste träna mycket och samtidigt ha möjlighet till att återhämta mig.
- antal uppdrag vid sidan om skulle minimeras.

När man är på höjd är återhämtningen sämre, timmarna sliter mer och maxpulsen blir några slag lägre och man blir lättare stum. Så man utmanar inte sitt maxsyreupptag lika mycket där som hemma. Hade jag varit född på höjd hade det varit annorlunda!

Vilket i stora drag betydde att dagarna jag tillbringar på höjd (i Davos) ska vara välplanerade och ligga i perioder som det passar in. Den hårda och tuffa träningen måste till stora delar göras på lågland. Så tanken var att jag under 2 veckor i juli skulle vara på höjd och sedan uppemot 4 veckor i oktober och december. Och sedan mer ju närmare OS man kommer.

Men eftersom jag fick problem med vaderna i juli, så blev de 14 dagarna bara 5 dagar.. Men nu i oktober kommer vi antagligen att åka dit för att förlänga höjdlägret vi har med landslaget 16-30 oktober i Livigno och Val Senales.

Så som svar på din fråga Helena. I fjol tillbringade jag mycket tid på höjd, men jag kände en viss begränsning i att inte kunna pressa mig max på hårda intervaller och att timmarna slet mer än hemma. Så i år har jag valt att göra den hårda träningen hemma, på lågland och sedan åka till höjd och Davos i perioder där jag kan träna lite mindre, både i mängd och fart. Jag älskar fortfarande att vara där nere, det är magiskt. Träningen är underbar och jag bara njuter av att vara där! Men jag vill fortsätta utvecklas, så jag måste göra det jag tror är bäst.

Sen tror jag att jag kommer vilja vara med där nere ju närmare OS vi kommer, för att kunna förbereda mig på bästa sätt, men då ska ju den hårda träningen redan vara gjord och då är man där mer för att höja formen. För det gör verkligen höjd!

Och i år har motivationen kommit av sig själv. Att få tillbringa tid hemma och tänka på annat emellanåt har gjort mig än mer avslappnad. Så ifjol vad Davos grymt och i år känns det som kombinationen Davos - Östersund är fantastisk. Vi tillbringade ju stora delar av våren där nere.

Alperna i mars-april är oslagbart... Ni kan ju bara titta på de här bilderna..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så där härligt kan man ha det i början av mars i Davos..

Det blev ett långt svar på din fråga Helena, men jag hoppas du hängde med på något! :-)

Anna

2 kommentarer på “Det där med höjden..”

Davosdagarna i bilder

Annika njuter av utsikten uppe från bergen.

Väntar in gänget som tävlade i Darios inbjudningstävling, och passade på att njuta i solen.

Klart man ska ha en cola efter 2.30h i stekande sol och ca 1100 höjdmeter tagna..

Davos från en av sina alla vackra sidor.

Den lilla vägen till höger i bild var alldeles perfekt för en enklare tur på mountainbiken. Upp i Dischmadalen.

Till vänster i bild ser ni samma lilla väg som i bilden ovan. Den här dalen är min favorit, sommar som höst som vinter som vår.

På den nästan 4 km i omkrets stora sjö i Davos, seglar man...

Jag och Annika på toppen av Jakobshorn, där jag och Emil bodde några nätter i vintras. Det kan ni läsa om här..

IFK Mora gänget uppställda. Lite olika klädsel på tjejerna och killarna, men det skulle ju kunna bli lite fel om alla vi hade kört bar överkropp liksom..

Ett utslaget gäng, med coca cola i högsta hugg i näven.

Redo att byta från rullskidor till löpning för att ta oss upp till en kabinstation.

Dricka-och-snöra-om-skorna-paus..

Nere vid Davos See. Ni ser ju segelbåtarna! Emil badade. Jag badade --- fötterna..

Oplanerad mountainbike tur, utan vare sig cykelbyxor eller cykelskor. Men det gick det med!

Hoppas allt är bra med er. Här hemma i Östersund rullar det på och vi har haft fin besök i helgen, det kanske ni får se lite bilder ifrån i nästa inlägg. Idag är det i alla fall vilodag och efter en helg med riktigt skitväder så lyser solen och jag sitter här och äter frukost på altanen och läser inredningstidningar och tänker att jag borde nog gå in och städa. Men sånt får jag göra en dag när solen inte lyser. De där dagarna med sol gör ju att man laddar upp och orkar med dagarna som är mycket mörkade och tristare.

Må så gott!

Anna

0 kommentarer på “Davosdagarna i bilder”

Sightseeing.

Eftersom varken jag eller Emil har börjat årets träning på "riktigt" än, passade vi på att ta en vilodag och se oss omkring här med bilen.

Söderut har vi farit många gånger, ni som hängt med på bloggen ett tag har nog sett bildkaskader från våra turer ned till Lugano, men norrut har vi aldrig farit. Så vi åkt helt enkelt mot Bodensee, en otroligt vacker sjö som ligger delvis i Schweiz och delvis i Österrike. Lunchen fick bli i Bregenz, på den österrikiska sidan av sjön, och sedan tog vi oss via småvägar runt sjön och när vi hade farit när utmed hela sjön på norra sidan, tog vi en färja över till andra sidan av sjön (i närheten av St Gallen), sedan tog vi oss hem.

Drygt 30 mil hann vi på nära 6h. Sightseeing när den är som bäst! Och många ställen där vi båda sa: "ååh, tänk att åka rullskidor här!", eller "i den här skogen skulle jag vilja springa", eller "cykla här ser inte helt fel ut!". Trånga gränder, äppelodlingar, blommande körsbärsträd och vatten som får en alldeles speciell blåfärg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En lite alpby just ovanför Küblis, ca 20 km från Davos.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vägarna var inte direkt breda, men tänk att köra rullskidsintervaller här, wow!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ute på Lindau-Insel i Bodensee. Vackert som få med den omringade stadskärnan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Suddig bild, men jag ville ändå visa på alla blommande träd ut med vägen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ute på Bodensee.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Där ser ni Konstanz. Igenom den, eller just utanför, går den schweiziska gränsen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så mysiga vägar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi skulle ha bytt, han fick vår bil, så kunde vi ta hans hoj.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Trots att det var så fint, föredrar jag nog ändå södra Schweiz när jag vill åka på sightseeing, eller alperna. Men de områdena är rätt bergänsade att kunna åka bil i, då alla pass är stängda pga all snö och lavinrisk.. Nästa biltur får nog gå söder ut tror jag. Mot lite mer värme och sol, för det är det jag längtar efter nu!

På onsdag börjar nästa träningsår. 1 maj. Magiskt datum. Precis som Emil skrev. Ett nytt spännande år med nya utmaningar. Nytt upplägg? Ja, kanske. Fortsätta som min egen coach? Vem vet? Höjdhöjd, icke höghöjd? Det ska jag skriva mer om senare, för nu ska jag börja planera vad vi ska hitta på i morgon!

Och Hilda - skaffa rullskidor! Det är skitskoj! Du kommer älska det! Glöm dock aldrig bort hjälm och reflexväst. Och handskar.

Må så gott allihopa, och fortsätt komma med tankar och idéer om vad ni vill läsa om. Frågor, ja visst! Vi svara så fort vi kan och om/när vi har möjlighet. Just shot!

Annapanna

5 kommentarer på “Sightseeing.”

Kartmiss = 5,5h skejtpass

Hej på er!

Ni har väl förmodligen läst Annas senaste inlägg. Och då har du full koll på att vi har flängt runt i Sverige och haft roligt i en vecka, och sedan avslutat det hela med att komma hit till Davos!

Så jag behöver inte gå in mer på det utan kan direkt lägga fokus på dagens sjuuukt grymma skidtur!

Som en liten förklaring innan så vill jag bara säga att jag har semester nu. Jag har tagit det lite lugnare med träningen på slutet och försöker gå in i ett "återhämtakroppenochhuvudet" mode. Och det kommer jag göra fram tills den 1 maj, då det är ett heligt datum för mig. Träningen kör igång på allvar igen inför nästa säsong!

Men det här med vila behöver inte betyda att jag är sängliggande och bara stirrar i taket. Utan det är mer att man kan ta dagen som den kommer och göra det man tycker om. Helt underbart!

Och som en ren händelse gillar jag skidåkning rätt mycket...

Och när man då kommer ner till ett underbart Davos som bjuder på skaråkning upp på vita alptoppar så är det självklart att jag vill ut och njuta!

Så redan dagen efter vi kom hit (igår) så drog vi ut och åkte skidor några timmar, och på eftermiddagen tog fram cykeln och försökte flyga upp för backarna.
Njutning helt enkelt!

Men idag så vred vi upp insatsen lite och gjorde en drömtur vi haft länge. Här i Davos går det flera dalar upp i bergen. Och vi har länge funderat på att ta oss från en dal över till en annan. Alltså man skejtar upp på skaren i en dalgång och sen klättrar upp i bergen och letar sig över så man kommer ner i nästa. En tripp som vi inte riktigt haft tid med innan (finns rätt många andra turer vi gjort istället). Men nu kände vi i alla fall att det var dags att testa!

Så upp tidigt och gav oss iväg!

Innan gissade hur lång tid det skulle ta, och jag gissade på 1,45h (tänkte att jag siktar lågt och hoppas på snabbt före!) och Anna på 3h. Men nu vet vi vad turen tog. Den tog 5 timmar och 30min! Och vi plockade runt 1700 höjmeter på skejtskidor. Släng dig i väggen Tour de Ski!

Så det var tur vi tog med några mackor innan vi stack hemifrån. För utan dom hade jag nog varit kvar där upp på berget än! :)

Det som förstörde tidplanen var en liten kartmiss kan man säga. Dels gick det inte åka riktigt så som jag hade hoppats på. Och sen var det inte bara ett pass över 2600möh som vi skulle över, utan det visade sig vara ett bonuspass på 2750möh som vi skulle över innan vi var hemma, som jag missat att se på kartan...

Jaja fel kan det bli, men jisses vilken tur det blev!

En bra njutningstripp på semestern helt enkelt.

Vi ses/ Emil

Vi började lugnt och fint en bit upp från Davos i första dalen.

Mer och mer snö ju högre man kommer. Och mer motbacke. Och svåra och svårare att andas normalt.

Anna spanar mot första alppasset vi skulle bestiga!

Jobbigt att skotta fram den där stugan.

Här trodde vi att vi nått toppen. Men det visade sig att vi knappt lyckas plockat hälften av höjdmetrarna....

Väl upp på första passet så surfade vi ner till en dalgång

Där vi efter 3h äntligen fick i oss lite mackor! Och det var i denna stund vi tog fram kartan och såg att vi hade en bit kvar....

Men vi tog oss upp! 2750möh! Och Anna spanar efter den perfekta linjen ner mot målet.

Och hon hittade en väg ner

Här är vi äntligen nere efter att vi på stapplande ben tagit oss ner från toppen man kan ana upp till höger på bilden.

Och efter nästan 6h så var den colan kanske den godaste jag någonsin druckit i hela mit liv!

Karta över trippen.

5 kommentarer på “Kartmiss = 5,5h skejtpass”

Väggen.

Idag lyckades jag med något jag aldrig har lyckats med förut. Trots många, många försök, så har jag aldrig nått dit. Nära, men aldrig hela vägen. Jag träffade väggen. Eller rättare sagt, jag åkte rakt in i väggen. Pang bom, så var den där. Armarna slutade fungera. Det svartnade för ögonen. Såg som i en dimmig tunnel. Magen gjorde uppror och spyan satt i halsen. Och då hade jag drygt 3 kilometer kvar till mål.

Några tankar på att bryta fanns inte. Varför skulle jag tänka så? Jag åkte ju bra, det kändes grymt jäkla bra periodvis idag, och då nuddar man inte ens vid tanken att bryta. Inte en gång. Fokus är bara framåt. Mot nästa krön. Nästa åkare. Mot mål.

Så trots att jag knappt såg något alls, och kroppen vägrade svara på mina kommandon (stapplade över krönen, stod i fartställning på tok för länge, bytte växel tidigare än jag borde) så var mitt enda fokus mållinjen. Det var dit jag skulle.

Jag gjorde allt jag kunde för att försöka fortsätta åka fort de sista tre kilometerna, men konstigt nog är det svårare att åka fort på platten och utför när kroppen slutar fungera. Uppförsbackar är lättare, då kan man komma in i en rytm som tar en upp, men utför så krävs det enormt fokus och träff för att åka fort. Och det är det som sakta men säkert försvinner ju tröttare man blir. Jag skojar inte om jag säger att jag säkerligen tappade flera, flera sekunder i den sista kurvan (den som var med på sprintbanan). Skulle åka den på tok mycket bättre om jag åkte den nu. No kidding alltså.

De första kilometarna idag var en dröm. Tekniken satt. Skidorna gick fort. Huvudet och kroppen ville detsamma. Fokus satt där det skulle, jag följde min mentala plan. Och jag vågade att åka på från start. Inte så att jag tänkte att jag skulle åka fort, mer bara att jag försökte komma in i en bra rytm. Och det gick fort! Snacka om boostar för självförtroendet! Precis vad jag behövde!

Underbara förhållanden. Mycket publik. Många som hejade med mitt namn, det kändes verkligen som en "hemmabana" idag! :-)

Och jag körde allt vad jag hade idag. Jag gjorde allt jag kunde. Att väggen kom tror jag bara är ett bevis på att jag är i form, att jag vågar plåga mig. Det är lite det jag har saknat i år. Att våga utmana. Idag gjorde det. Jag gjorde allt jag kunde. Och det räckte nästan. Men inte hela vägen. Nästa gång kanske det gör det.

Har mått bättre i målet..

Bjuder på den minen..

Media efter målgång.

Med nya grym-skidorna!

Skidorna i fokus.

Men väggen var på något sätt rätt rolig att uppleva. Nu vet jag vad alla pratar om. Det är som om man är i en annan värld. Och som man mår. Det har nu gått nästan 3 timmar sen jag gick i mål. Jag mår fortfarande illa. Huvudet dunkar och kroppen skakar. Sjukt att man kan köra sig så slut, men lite häftigt ändå. Intressant att prova på. Nästa vecka vill jag helst inte uppleva det förrän jag är i mål. Deal?!

Genomgång av tävlingen..

Världens bästa Kikkan och hennes man Jeff.

Nu ska jag börja ladda för VM på riktigt. Och VM går inte på höjd, då är väggen längre bort. I veckan ska jag åka ner på lite lägre höjd och utmana lite. På onsdag åker jag mot Val di Fiemme. Jag längtar. :-)

Avslutar med en bild på dagens kvinna med stort E:

Men vi hörs säkerligen innan det!

Må så gott!

Anna

Psst. Avslutar med denna bild.. En bild säger mer än tusen ord brukar man säga.

13 kommentarer på “Väggen.”

Full rulle

Sitter i lägenheten och tittar ut på stadion som sjuder av liv. Damernas kvartsfinaler börjar alldeles strax och killarna börjar nu lämna lägenheten för att börja värma upp de också.

I lägenheten har det varit fullt hus den senaste timmen, både tjejerna och killarna har hängt här och laddat inför finalerna. Alla svenskar gick ju vidare idag, riktigt skoj! De har ätit, fått massage, tittat på alpint och bara laddat. Rätt kul att alla kan vara här, i lägenheten.

Själv höll jag mig undan, åt min lunch och mer bara följde spektaklet här inne. Diskussionerna om vilka alla går med, hur de hade åkt, om skidorna var bra eller dåliga, vilka spårval de skulle göra, vilka som är starka. Och så vidare. Rätt kul att sitta vid sidan om ibland och bara iakta.

Jag passade på att testa skidor i morse inför morgondagens tävling. Fick ut två helt nya par som jag jämförde med mina bästa gamla. Och faktiskt så var ena paret riktigt, riktigt bra. Det är inte alltid att man får ett skidpar att gå direkt, ibland krävs det lite jobb. Men den här gången verkade de fungera direkt. Så jäkla skoj! De ska jag ta ut och testa i morgon också. Tillsammans med mitt bästa gamla (som inte är så gammalt med tanke på att jag bara har åkte på Fischer sedan i somras..).

Femkilometersbanan här i Davos är som den alltid varit. Jag har åkte den många gånger. Den sitter i ryggmärgen. Det ska bli kul att få köra den med nummerlapp och tävlingslagg i morgon. Pirrar redan lite i kroppen!

Nu lär jag gå ut och heja på teamet. Charlotte kör just nu sin kvartsfinal, mot Justyna. Och det verkar gå fort. Fort. Bara Charlotte och Smutna som någorlunda hänger med i polskans ursinniga fart.

Må så gott!

Anna

2 kommentarer på “Full rulle”

Späckade dagar

Dagarna går verkligen fort här nere nu sen vi "flyttade" upp på berget. Med dubbla träningspass mellan kl 9-17 blir det lite mäckigt att få ihop det, men vila kan vi ju göra på kvällen.

Vid halv nio på morgonen kommer vi ned med kabinen, då tar vi oss bort till lägenheten, byter om och sticker ut och tränar. Vilar någon timme vid lunch, och sen drar vi ut igen strax innan tre. Vid 16.55 står vi återigen i dalstationen, och tar den absolut sista kabinen upp.

Vid 17.30 serveras middagen av familjen som bor (?) där uppe och sen är det liksom inget mer att göra. Inget internet. Ingen dator. Ingen tv. Nada.

Och vet ni vad? Det är alldeles alldeles underbart! Vi spelar kort. Läser. Pratar. Umgås. Kör rehab. Slappar. Mår gott.

Underbart, fast kanske lite knäppt ändå. Att bo i en kabinstation på en bergstopp. I Schweiz.

Idag körde jag också första intervallpasset sedan mitt lilla uppehåll. Och inte vet jag om det är sömnen på höghöjd eller om jag bara är pigg igen, men det gick bra. Det kändes bra. Det var kul att då köra på!! Jag har faktiskt saknat det. Hur man nu kan göra det..

Nu går snart kabinen upp igen, så nu måste jag sluta för den här gången!

Ha en skön helg allihopa!

Anna

En kommentar på “Späckade dagar”

Davos – igen!

Igår eftermiddag kom jag fram till Davos efter en rätt smidig resa. Speciellt eftersom flygplan har en extremt sövande effekt på mig. Vet inte vad det är, men direkt jag kom in i ett plan går jag in i sleep mode. Och sen vaknar jag ofta just innan landning. Helt underbart! Dock är jag nog sämsta ressällskap. Fråga Herr Jönsson. Han vill knappt sitta bredvid mig..

Hann fixa och dona lite i lägenheten innan Emil kom. Handla och baka semlor. Leilas recept, men tyvärr hade jag ingen kardemumma hemma (hur kunde jag missa det?!), så det fick bli vaniljsmak på bullarna istället. Blev helt okay det med, även om kardemumman är just det, kardemumma! ;-)

När jag vid 22-tiden gick och möte Emil på tåget (ca 5 minuter promenad från lägenheten), var det en blek och helt slut herre jag mötte efter att ha rest i nära ett dygn. Men mina semlor fick upp hans humör lite i alla fall. Tur det, säger jag. Puh.

I morse passade vi på att ta det lugnt, åt en långfrukost innan vi tog oss ut på skidorna vid tiotiden. Solen sprack fram och de två timmarna bara flög iväg. Davos visade sig från sin absolut finaste sida!

Med oss på turen fick vi de amerikanska tjejerna. Det var inte tyst en sekund, men jag tror Emil trivdes ändå..

Det märks att nästa världscup kommer gå av stapeln här i Davos. Landslag efter landslag dyker upp och världscupbanorna är perfekt preparerade. Och stadion börjar så sakteliga byggas upp 100 meter från lägenheten..

I morgon ska vi byta boende för några nätter. Vi ska bo uppe på en kabinstation på 2500 möh. Sova där och träna här nere (ca 1500-1700möh). Allt för att få en extra boost. Hur det funkar, kan jag inte helt och hållet, men är ni intresserade kan någon av oss försöka förklara. Försöka.

Spännande ska det bli i alla fall! Får berätta mer nästa gång!

Nu ska jag snart äta lite kvällsfika, sen tror jag sängen lockar..

Må så gott!
Anna

3 kommentarer på “Davos – igen!”

Anna & Emil

davos

Det stora äventyret – del 2 – Davos

Tschüss Davos!

Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!

Davos i mitt 💙

Att ha premiärat av sig.

Mitt Davos.

Glädje och omtanke!

Davos över dagen.

Bye Bye Davos.. For now!

Davos och Grey’s

Sverigeinspirerad Davosjul!

Att ha längtat nästan ihjäl sig efter nått..

Det där med höjden..

Davosdagarna i bilder

Sightseeing.

Kartmiss = 5,5h skejtpass

Väggen.

Full rulle

Späckade dagar

Davos – igen!

Anna Jönsson Haag

Emil Jönsson