Close

davos

Det stora äventyret – del 2 – Davos

Dagen efter att vi gick i mål på Alpe Cermis, packade jag in mig i en liten liten bil i Bolzano, vinkade av mina lagkompisar och ställde in GPS på Davos. Bilen gick knappt i 90 km/h, så jag puttrade på i innersta filen på Autostradan, lyssnade på pod och njöt av det vackra vädret. Kroppen var mör och huvudet var så där lagom fräscht.

Kom fram till Davos Klosters där jag tog ett stopp på Kaffee Klastch. För er som inte vet vad det är, så är Kaffee Klatsch i Davos mitt absolut topp-fik i världen, vet inte hur många gånger jag hängt där. Sippat på en cappucino och ätit en Ceasar Salat mit Poulet und Italinischen dressing und foccacia brot. Det jag missat var att det finns två syster-fik nere i Klosters, så jag tänkte ”why not”-prova det liksom?

Så jag fick den efterlängtade salladen med bröd och god kaffe. Min första ”egenstund” sedan touren drog igång, tid att sitta och reflektera över touren och börja förbereda mig mentalt för den kommande utmaningen - OS.

För att backa bandet lite då. Tackvare några bra lopp på touren fick jag besked att jag tagit en av de få platserna till OS i Sydkorea och då startade också min plan A för att komma i form. Den planen hade jag satt redan i juni, jag blir otroligt triggad och peppad av att sätta planer, planera och drömma. Och när jag satt en plan, blir jag otroligt motiverad av det och mina tankar blir väldigt fokuserade på att följa planen och jag bygger självförtroende av att tro på den planen jag satt. I och med att säsongen hade varit som den varit var jag ju väldigt osäker både på en plats till OS och om jag skulle bli uttagen om jag skulle kunna köra på min drömplan eller plan A om man nu ska vara lite mer korrekt.

Inför Touren hade jag och Rikard Grip haft ett samtal där vi kommit överens om att får jag till de resultat som krävs, så kör vi på plan A. Därför hade jag packat för det - 8-9 veckor borta. Så jag var ju förbered på att resa vidare direkt efter Touren.

Däremot hade jag fokuserat allt på Touren, att vara fräsch där, så jag hade inte gjort en detaljerad plan för veckorna inför OS. Jag ville vänta och se hur kroppen skulle kännas. Så det var med en lättad känsla jag åkte mot Davos och när jag satt där på kafét var det med en lätthet att veta att jag skulle få följa plan A och jag kunde knappt inse att det faktiskt började närma sig på riktigt. De fyra åren av förberedelse började gå mot sitt slut.

Efter en rejäl lunch rullade jag upp den sista milen mot Davos och checkade in på hotellet. Fick ett makalöst fint rum, men det kändes faktiskt lite ensamt att vara där helt alena. Dock fick jag inte mycket tid att fundera på det då febern sakta började ge sig till känna under kvällen. Och de kommande dygnen lämnade jag endast rummet för att få i mig lite mat, resten av tiden sov jag. Dessutom började jag hosta. Lät som en storrökare som satt en kråka i halsen liksom. Inte smickrande alls.

Touren hade helt enkelt tagit ut sin rätt på mig och nog för att jag hade planerat att vila och ta det rejält lugnt efter Touren, hade jag nog hellre vilat utan den där febern… Efter fyra dagar var jag helt feberfri och hostan började bli mindre slitsam. Och samtidigt började jag planera för etapp 2 på mitt egna lilla uppladdningsläger. Det blev ingen skidåkning i Davos, men de sista dagarna orkade jag mig ut på någon promenad och jag maxade tiden i solen med att äta lunchen utomhus och hann läsa en hel del böcker. En väldigt återhämtande tid med andra ord!

Efter sex dagar i Davos, åkte jag tillbaka till Italien och lämnade åter bilen i Bolzano och tog sikte på nästa favoritställe nere i alperna, nämligen - Seiser Alm!

Men det skriver jag om i nästa inlägg. :-)

So long!

Anna

0 kommentarer på “Det stora äventyret – del 2 – Davos”

Tschüss Davos!

Hejdå Davos!
Det är med lite tungt hjärta jag lämnar Davos och inser att det nog mest troligt dröjer ett år tills jag får komma hit ner igen. Till alpbyn som ligger mig så varmt om hjärtat. 

Men vi har haft fantastiska dagar här och trots noll natursnö nere i byn har vi haft riktigt fina förhållanden på den konstsnöslinga de producerade för tävlingen. En slinga som kan förstöra all chans till form om man åker på "fel sätt". Hur då kanske ni undrar?! Helt enkelt för att det är en slinga som är gjord för tävling och ej träning, med mycket stigning i början och partier där man med lätthet kan "råka" trycka på lite för mycket. Så jag har varit på min vakt, hållit koll på känslan i benen och pulsen utan att för den delen bli för feg. För träna, det behöver jag och det måste jag, men så länge man gör det på rätt sätt är det ingen fara. Det och noga med återhämtningen i form av både mat och vila.

Nu sitter vi alltså i bilen (minibuss för att vara exakt) på väg mot Frankrike och La Cluzac. Där natursnön lyser med än mer frånvaro och det var osäkert in i det sista om tävlingarna skulle bli av där. Nu har man dock fått till en 2 km-slinga och distanserna är förkortade (anpassade utifrån förutsättningarna skulle jag säga), och jag tror att det kommer bli riktigt bra tävlingar. På alla sätt. Utmanande i att det är en sån kort banan (vi ska alltså gå 5 (!) varv) och en banan som ofta gör att det blir sk dragspelseffekt (dvs att det blir luckor över krön men in i nästa backe är alla samlade i en enda stor, stimmig grupp) så det gäller att hålla huvudet kallt och fokusera på att ta sig fram utan att ödsla onödigt med energi. Spännande med andra ord!

Vi avslutade Davos-vistelsen på bästa tänkbara sätt - en lunch tillsammans på Klatsch och jag tror alla njöt lika mycket som jag. En värdig avslutning på tio underbart härliga dagar och jag hoppas att det inte dröjer ett år innan vi är tillbaka igen! (Och det är inte bara sallad på tallrikarna utan KOLHYDRATER I FORM AV BRÖD ingår också!!  Och så klart protein i form av kyckling. Om ni undrade.. Och nej, jag äter inte blomdekorationer även om det ser ut som det... 🙈)

Nu ska jag plugga in musiken i öronen och njuta av några avkopplande timmar i bilen tillsammans med mitt gäng. 

So long,

Anna 

3 kommentarer på “Tschüss Davos!”

Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!

Med två dagars distans till helgen är kroppen återhämtad och huvudet börjar fokusera mot den kommande helgens tävlingar. Man går snabbt vidare i den här branschen, stannar inte upp och reflekterar särskilt länge. Analyserar snabbt, tar med sig det positiva och det som kunde göras bättre. Sover på saken och är sedan redo för nästa utmaning. Ibland skulle jag önska att jag var bättre på att stanna kvar i den där fantastiska känslan man får uppleva efter avslutad tävling, där när endorfinerna blandar sig med den totala tröttheten och känslorna svajar mellan att vara nöjd och vara totalt självkritisk men man är så utpumpad att man helst av allt bara vill ligga ned och önskar att illamåendet ska gå över. Men samtidigt som tröttheten ger med sig och matlusten kommer tillbaka, så glömmer man det man gjort. Ibland är det en himla tur, som när det gått riktigt kasst. Men ibland, som i helgen, skulle jag önska att jag kunde stanna kvar i känslan av genomfört uppdrag liksom. Det är något jag jobbar på att bli bättre med! Men man vill ju hela tiden framåt, ha mer... Det eviga drivet att vilja utvecklas helt enkelt.
Att tävla här i Davos har alltid betytt lite extra för mig. Som jag skrev sist, här slog jag igenom 2007 och här har jag bott en period och här har jag gått in i väggen totalt under ett race och här har jag lyckats. Det är något med banan här, eller så är det kanske höjden, jag vet inte, men jag gillar det monotona i banans karaktär. Som en enda lång intervall och sedan någon minut med snabba utför och platta partier där man lär jobba för kung och fosterland. Innan man börjar om den långa, monotona intervallen. Och här måste man hålla sig i skinnet. Driver man på för hårt, så går man på knock och då rinner sekunderna iväg. Går man för sakta hinner du sällan ta i kapp det, utan det handlar om att hitta den där farten som är nog snabb men också gör att du orkar hålla över tid och faktiskt ge järnet utför. En fart som är precis så jobbigt som du klarar av, så där så det pirrar lite försiktigt i benen över varje krön men inte så att det tar över. Början man stappla här blir det tungt. Och det gillar jag. Och det visar ju också resultatet från i lördags. Himla skönt att få det med sig fram över!

Till helgen drar vi till Frankrike och La Clusac, samma höjd som här i Davos och en bana som partivis påminner lite om här. Dock återstår att se vad de kan få till för bana då snön lyser med sin totala frånvaro...! Tills dess stannar vi här i Davos. Jag tränar på, precis som förra veckan. Jag behöver det. Jag vill inte vara i form än, så jag tränar på. Trycker ned formen lagom mycket, men ändå släpper upp lite in mot helgen för att det ska finnas lite krut att ta av. Dock vet jag att jag kommer tjäna på att träna på lite nu framöver. Speciellt nu när jag bestämt mig för att gå Tour de Ski. Det ni, det ska bli skoj!


Men först - några till dagars träning här i mitt Davos innan Frankrike och sedan hela tio dagar hemma med allt vad julfirande innebär innan jag åter packar väskan och far söder över. Men vi hörs ju så klart innan det. Var så säker!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!”

Davos i mitt 💙

Kom fram sent i natt, så efter en välförtjänt sovmorgon och en check av kroppen hos vår fysio Marcus knöt jag på mig dosorna och drog ut. Upp i bergen, på stigar jag sprungit många gånger förr. Där tankarna får flyga fritt och man bara är i nuet. Sen är batterierna fullladdade igen. Av den friska luften. Av solen som värmer i ryggen. Och av vyerna. Dem jag aldrig tröttnar på. 

Detta är Davos i mitt hjärta. Med eller utan snö. Ett ställe jag en gång hade äran att kalla mitt andra hem och som jag någon gång i framtiden hoppas får göra igen.




So long, 

Anna 

6 kommentarer på “Davos i mitt 💙”

Att ha premiärat av sig.

Så var den riktiga premiären över. Med blandade känslor som ni nog vid det har laget har förstått. Resultatet var verkligen ingenting att hurra över, inte heller mitt val av klassiska skidor (men som jag nog kan lära mig mycket av) men med en avslutning som gav mig en kick mot det som kommer. Jag är oavsett glad att premiär-helgen i den vita landslagsdräkten är avklarad. Alltid lika nervöst. Oavsett hur gammal jag blir, kommer jag alltid ha premiär-nerver. 

Även om jag faktiskt är mindre nervös för VC-premiär än den på hemmaplan. Varför då kan man ju undra? Jo, helt enkelt för att jag känner mig mer hemma med landslagets alla rutiner och människor, än de hemma. För att det oftast är med landslaget jag är ute med. Och så har det varit de senaste 10 åren. Jag är nog en slags vanemänniska ändå.

  
Tillbaka till tävlingen i lördags.

Det var lite smålurigt före, men bra mycket bättre än de luriga föret de hade i Kuusamo helgen innan. Men cirka tjugo minuter innan start fick jag tillbaka mina klassiska skidor efter att man hade vallat på lite extra på dem. Samtidigt kom de med ett par ruggskidor (dvs ett par skidor utan fästvalla, där man istället ruggat upp ytan där man vanligtvis har fäste, funkar ofta i svårvallade fören kring +/- 0°C) som gick mycket lättare än mina klisterskidor och som jag hade fäste på. Så jag valde dem. Visste att det var en chansning, men jag är inte helt van att åka på ruggskidor och vet med mig att det ofta är sådana fören under ex. Tour de Ski, så jag kände att jag behövde öva på det. Så jag gjorde den chansningen.

Skidorna var snabba, men i stället för att åka avslappnat upp i backarna, driva ut steget och vinna mark, så fick jag istället jogga bredvid spåret för att få fast skidorna och det kostade energi. Något jag fick betala för på första skejtvarvet, men sen var det som om jag återhämtade mig och krafterna kom åter på det andra och sista skejtvarvet. Helt plötsligt hade jag en växel till att lägga in, tekniken flöt och det var riktigt skoj att åka. Att få känna sig lite stark!

Så det tar jag med mig från helgen. Lärdomen av hur man hanterar rugg och känslan av att kunna växla upp ett snäpp, till den där tävlingsfarten som ju krävs för att åka fort nog. Till helgen hoppas jag finna den redan från start!

Och trots att det inte blev som jag tänkt på den klassiska sträckan, så kunde jag hålla huvudet kallt. Analysera min åkning, fokusera på rätt saker. Växla mellan delteknikerna. Jag höll mig helt enkät cool och tänkte rätt. Och det var kul! Det var riktigt kul att tävla! Så kul att jag trots att jag inte åkte stafetten i söndags, fick lov att åka ut och bränna av fem snabba kilometrar på banan som de sen tävlade på. Fick ur mig lite adrenalin och fick känna på syran i backarna. Det var skönt. Och det gjorde det lättare att stå vid sidan om och heja fram min lagkompisar!

Nu ska jag ladda vidare här i Davos. Träna lagom, lapa sol och äta god mat. Läsa lite och sova gott. Ladda upp mig för femton tuffa kilometer här på lördag. På 1550 meters höjd över havet. Lite mindre syre i luften, lite flåsigare och än viktigare att hitta sitt tempo och sin fart. Att inte gå över gränsen till syra, då återhämtningen är så mycket sämre här än nere på låg höjd. Det är en utmaning!

So long,

Anna

En kommentar på “Att ha premiärat av sig.”

Mitt Davos.

I natt kom vi fram till Davos. En ställe som har en särskild plats i mitt hjärta efter att ha bott här till och från under ett par år för att vänja sig vid höjde som OS i Sochi gick på. Och redan innan det, var Davos speciellt. Det var här jag för första gången kom topp tio på en världscup 2007 och redan då blev jag kär i den här platsen. Bergen framför allt. Sommar som vinter. Känslan av att ha en stad mitt i den bästa tänkbara träningsmiljön.

Första gången jag var här sommartid var i maj 2011, en helg som bjöd på dagar lika varma som en julidag. Med snön fortfarande kvar på topparna och grönskan nere i dalen. Jag minns hur jag och Emil åkte rullskidor upp i en av dalarna, Dischma, och ingen av oss kunde sluta se oss omkring. Det var som om det vare för mycket att ta in, som att hjärnan inte riktigt klarade av att bearbeta det vi såg. Vi hade precis tittat på den lägenhet som under en period skulle bli vår, så vi nöp oss i armen och försökte förstå att den miljön vi såg runtomkring oss skulle bli vårt andra hem för ett par år framöver.

   
 
Idag har vi inte kvar lägenheten, men kärleken till Davos finns kvar. Och jag hoppas att någon gång i framtiden återigen få ha möjligheten att kalla Davos mitt hem, men tills dess njuter jag fullt ut varje gång jag får chansen att vara här. Jag kan de flesta stigarna. Skidspåren. Har favoriterplatser spridda i byn, nere i dalgången och uppe på topparna. De närmaste topparna, dem man ser från byn, har jag varit upp på. Några återstår dock att upptäcka. Jag har mina favoritrundor på sommaren. Andra på vintern.

Kyrkan uppe i Sertig (den sista dalgången) är en favorit. Varje gång jag kommer upp dit, oavsett om det är på rullskidor eller löpandes på sommaren, eller med skidorna en kall med klar vinterdag där snön gnistrar och solen lyser från en blå himmel och man ser den lilla kyrkan, så blir jag lugn. Det finns en bänk där man kan sätta sig ner för att njut av utsikten. Där stannar jag oftast. Stoppar klockan och njuter. Försöker förstå hur lyckligt lottat jag är som får uppleva dessa magiska platser.

Den här gången lyser snön med sin frånvaro nere i byn. I dalarna dit solen inte når åt, är det något som liknar snö men mest troligt bara är frost, annars är det bart. Några av de högsta topparna är vita, men backen ned från Höhenweg station på ca 2000 möh är bara ett vitt sträck på den beigegröna bergskanten.

Men det gör inget. Det känns ändå som hemma. Jag får lugn av bergen och jag njuter av solen som lyser i ansiktet, varm och strålande. Skidspåret som finns är bra. Riktigt fint. Om jag fick önska något, så vore det att det kom så pass mycket snö att jag kunde ta skidorna och åka upp till Sertig för att se den där vackra kyrkan. Men tills dess njuter jag av att bara vara här.

Mitt Davos.

So long,

Anna

PS. Hur det var i helgen skriver jag om en annan gång, jag ville bara skriva och berätta om Davos. Mitt hem borta från hemma. 

5 kommentarer på “Mitt Davos.”

Glädje och omtanke!

Vilken dag det var igår. Jag var så uppe i allt att jag helt missade berätta hur helt underbart det är att vara en del av hela den här skidvärlden. Nästintill varenda kotte jag mötte, mötte mig med ett leende och gratulerade mig. Inte bara mina egna lagkamrater och ledare (som bara gav hur mycket energi och glädje som helst till mig!) utan båda aktiva och ledare från andra länder. Och det är det som är så underbart i den här lilla lilla bubblan vi lever i. Visst att vi nog är rätt bittra konkurrenter när klockorna rullar och nummerlappen är på, men däremellan är den en gemenskap och glädje som jag tror kan vara svår att förstå för dem som står utanför.

Alla glädjs vi med varandra och man lider också med dem man ser kämpa. Jag kan verkligen känna igen mig i alla känslorna, både de lyckliga och de frustrerande och jag vet hur mycket mer energi det kostar när man är besviken mot när man får lyckas och glädjas. Och fast än jag själv går på den niten varje gång, så blir jag alltid lika frustrerad och less när det inte går och jag bränner obarmhärtigt mycket energi. Men när man själv lyckas och ser, från sidan, uppleva alla de där andra känslorna och tankarna, vill man bara rycka upp dem och säga till dem "gå inte i fällan, bli inte less och frustrerad, spara på energin!". 

Tänk om man bara kunde "checka" av de dåliga loppen. Vara sur en kort stund, analyser och sen gå vidare. Stoppa de negativa tankarna och börja tänka positivt. Ta det med en klackspark att det inte går som man vill, och inte tillåta dessa känslor äta upp det där svajiga självförtroendet som finns i kroppen.

Det är alltid lättare att se från sidan, ge råd och tänka rätt. Men när man väl är i den sitsen själv, då himmel är det så svårt. Tankarna far bara all världens väg och det kan vara så svårt, så svårt att hitta tillbaka. 

Och då är det helt magiskt att ha det här stödet runt omkring. Från både mitt eget lag och alla runt omkring. Och jag ska försöka konservera de här alla känslorna nu. Suga åt mig all energi jag fått av er alla!! Njuta av dagarna vi har kvar här nere innan jag går in i tävlingsbubblan lagom till nästa helg. Faktiskt så längtar jag redan rätt mycket till att dra på mig nummerlappen.. :-)

Så stort stort tack för alla era positiva kommentarer via de sociala medierna, sms och allt. Shit vad häftigt det är! Att få vara nöjd betyder så mycket. Att få känna en "seger" för sig själv, efter alltför många "förluster" för mig själv. Att kunna säga till mig själv när jag gick i mål; idag gjorde jag allt det jag kunde för dagen. Jag gjorde mitt bästa.

I veckan ska jag träna, må gott, ladda för jul och sakta men säkert börja ladda upp igen för helgen.

So long,

Anna

Psst.. Hela lägenheten är full av resten av laget nu, hela gänget hänger här mellan heaten. Snart är det dags för mig att gå ut och vara nervös. Stå vid sidan om och hålla tummar och tår för herr Jönsson. Hua hua. Håll tummar och tår för allihopa och nån extra för herr Jönsson.

 

En kommentar på “Glädje och omtanke!”