Close

Bruksvallarna

Tillsammans. 

Har lyssnat konstant på radio sedan igår eftermiddag. Följt alla nyheter som finns att följa. Det finns inte ord för det som drabbat vårt land och framför allt Stockholm, men ingen ska få skrämma oss till den grad att vi inte vågar leva det liv vi vill. Ingen. Och mitt i stormen som drabbar oss blir jag berörd av den gemenskap som Sveriges befolkning visar upp. Vi är starka tillsammans. Jag sörjer för de som drabbats personligen. Men återigen, tillsammans är vi starka. Och tillsammans ska vi krossa ondskan. Om så bara genom att fortsätta leva. Leva precis så som vi vill leva!

Och därför skriver jag ändå om ytligheter som vad vi har för oss. Om sporten. Om folket. För att vi ska fortsätta leva helt enkelt.

Igår drog vi ner till Sälen för att leka med lite kids i Lindvallen tack vare McDonalds. Vi var så klart inte helgens enda höjdpunkt för kidsen, utan de hade åkte med de alpina stjärnorna (bl.a. Maria PH, Frida Hansdotter, Myhrer, Hargin) i flera timmar på förmiddagen och fick hänga lite med oss alla i samband med autografskrivning. Det var få av dem som hade åkte skidor förr och det var spridda åldrar, men ändå lyckades vi få till en himla utveckling på den korta tiden vi åkte!! Och det är just det som är så spännande att se. De första stapplande stegen till att till slut åk skidor på ett ben. Det ni, det är utveckling!

Vi hann även med en snabb-date med Maria PH, en lyxfika med havregrynsgröt och cappuccino. Aldrig fel med en gröt mitt på dagen, speciellt inte när det är ett lopp över tre mil dagen efter! Så härligt att hinna ses och prata lite, om än kort. Alltid för kort. Hans O hann vi bara heja på liksom.
Sen hoppade vi in i bilen och åkte norrut igen, med sikte på Bruksvallarna. För man kan ju faktiskt inte avsluta en skidsäsong utan att åka Fjälltopploppet. Så är det bara! Så säsongen inleds och avslutas i Bruks, precis som det ska. Och direkt vi kom fram började vi känna vibbarna av den skidfest som Fjälltopphelgen bjuder på. Trots att det var långt över middagstid var det barn och ungdomar ute och åkte runt stadion och det såg fullt ut i alla stugor. Vi bara myste!

Efter flera timmars sömn var det så dags att börja ladda inför vad som verkar vara årets sista lopp. Skidorna var inlämnade hos Fischer och jag fick tag i Bruksvallarnas sista energi-gel. Kamelbagen (vätskeryggan) fylldes med stark sportdryck och en stadig frukost med gröt, russin, sylt och juice intogs. Traskade ned för att spana in stadion och tjuvkika på alla kids som kämpade tappert i det svåråkta föret. Tekniken de tog sig fram med var som natt och dag men ändå kom de ju framåt och det är så härligt ett se!

Tillslut hade jag valt skidor, värmt upp och glidit fram till starten. Speakern Ludvig intervjuade mig där på startlinjen och frågade hur formen var. Som vanligt har jag ingen aning där jag står på startlinjen. Hur ska jag veta liksom? Oavsett lär jag ju bli rätt medveten om det så snart startskottet går... Och på ryggen satt kamelbagen, vätskan hade jag återigen med mig själv, så jag slipper gå tom helt enkelt.
Stina tog täten direkt och drog upp ett behagligt högt tempo in i den långa stigning som inledde loppet. Upp mot Mittåkläppen. Hann tänka att det var bra. Lagom fort men ändå behärskar. Efter någon kilometer insåg vi att fältet redan var spräckt och vi var fem åkare kvar. Stina släppte fram mig men jag hann knappt åka tio meter innan Ebba A kommer som skjuten ur en kanon på insidan och jag förstår direkt att nu kommer det gå fort. Och det gjorde det!

Jag försökte bita i någon kilometer men jag kunde inte hänga med i hennes tempo. Ida gick om mig och jag tappade meter på meter på Ida och Ebba. Kändes lite tråkigt att det skulle vara kört redan direkt liksom. Men jag fortsatte trycka på, om än mer behärskat för att orka hela distansen, 35 km. Jag ser att Ida också börjar få slita och hon tappar också på Ebba.

Väl uppe vid vindskyddet mot Mittåkläppen bestämmer jag mig för att försöka ta ikapp Ida. Det blir ju så mycket roligare om man kan åka ihop! Jag börjar plocka sekund för sekund men Ida håller ett högt tempo. Precis innan vi börjar nedförskörningen mot Ramundberget är jag ikapp, och det är en himla tur det för är det någon som kan den utförskörningen så är det Ida! Puh.

Nere i Ramundberget går jag förbi Ida för att fortsätta hålla ett högt tempo. In i backen säger Ida "nu åker vi fort men kontrollerat och sen trycker vi rejält väl uppe". Så jag börjar köra på. Och benen är som nya! Jag känner mig så pigg, skidorna bara glider och jag kan bara köra på. Känner mig pigg!

När vi väl är uppe på tusenmetersliften trycker jag på men väntar hela tiden att Ida ska passera. Men efter spurtpriset säger Ida "jag fixar inte det här, kör!". Så där försvann mitt sällskap och jag fick själv ta upp jakten på den bortflyende Ebba. 
Det börjar kännas i benen att vi åkt snart halva loppet. Men jag har bestämt mig att bevaka min andra plats, ingen ska få komma ikapp bakifrån så jag trycker på. Efter ett tag får jag sällskap av en norsk som ligger i min rygg. Orken kommer och går men jag driver på det jag har och har som ett mantra i huvudet att ingen ska få komma ikapp bakifrån. Har ingen aning om vad som sker bakom mig.

Åker ner förbi Walles och in på spåret mot Bruks och mindre än 3 km återstå. Norsken Ragnar försvinner då armen krampar och jag räknar ned. Någon ropar att Ida är 2 min bakom, men jag tänker ge vad jag har tills jag korsar mållinjen. Ebba är får långt framför mig för att jag ska kunna nå henne den sista biten.

Kommer in på stadion och tar de sista backarna och svänger in på upploppet till ljudet av både hejarop och applåder, så jag kan inte låta bli att le och vinka lite! 

Glider över mållinjen och är jäkla nöjd över dagens insats. Stoppar klockan och ser att hjärtat har fått jobba på. Lika så känner jag i benen. Kramar om Ebba och är mäkta imponerad över hennes insats! Från Ramundberget och in i mål har vi tydligen åkt relativt jämt, så jag gissar att även Ebba har legat på där i ingenmansland. Sånt härdar och utvecklar!

Foto: Adam Johansson, @adamedmera

Efter målgång tills nu, nu när jag sitter i bilen och snart rullar in i Idre, har det gått i ett. Avåkning. Autografskrivning med alla kids. Prisceremoni där både jag och Emil delade ut priser till alla kids som åkt idag... Beställde en pizza som vi tog i bilen, men nu ska det faktiskt bli skönt att komma fram till stugan. Få landa lite. Bara vara. Tillsammans. 
Intensiva dagar, men så roliga och inspirerande och energigivande.

Precis så som vi vill leva vårt liv helt enkelt.

Ta hand om er,

Anna 

4 kommentarer på “Tillsammans. 

Tillbaka. Känns det som.

Så var årets säsong igång. Äntligen! Känns som om jag har gått och väntat i evigheters evighet att den här säsongen ska dra igång. Sugen efter att dra på mig nummerlappen har bara ökat dag efter dag sedan i slutet av september. Och nu har det på något sätt nått sin kulmen. Jag var mer än redo att dra på mig nummerlappen idag.

Trots det var inte aptiten på topp i morse. Om jag förnekade att det berodde på nervositet? Jajamensan. Om jag ljög? Jajamensan. Nervös så ut i fingerspetsarna trots att jag inte ens själv förstod det. Fast det gör jag nu i efterhand.

Nervös ska man ju vara. Annars är man inte redo. Så det var ju bra att jag var det. Ibland kan det gå åt andra hållet för mig, jag bli alldeles loj och då är det verkligen svårt att pressa ur allt det där som krävs för att man ska korsa mållinjen nöjd.

Idag var jag lagomnervös. Rätt skönt. För då är det enklare att tänka klart. Ta rätt beslut och tänka logiskt. Pressa ur det man har i kroppen för dagen och på ett konstigt sätt njuta av att det gör så ont i musklerna av mjölksyran. För mjölksyra, det fick jag idag. Tidigare än jag trodde. Och det berodde nog på de där berömda "premiär-nerverna" som alltid dyker upp. De som gör att benen lätt känns som stockar. Armarna lika så. Som att nervositet-fjärilarna går från magen ut i armar och ben när väl starten går. Och det gör att den där mjölksyran dyker upp som ett brev på posten, lite tidigare än i vanliga fall. Och jag tror det är lika för alla, mer eller mindre.

Nu är dock premiären gjord och för varje lopp som jag får i kroppen, kommer allt mer och mer att gå på retur och de där premiärnerverna kommer bara vara ett minne blott.

Mitt enda mål idag vara att köra så fort jag kunde, i alla partier. Inte fortare än jag kan, vilket jag ibland har försökt och då spänt mig och allt har skitit sig. Milt sagt. Idag åkte jag så fort jag kunde. Så fort jag behärskade. Försökte hitta den där berömda "avslappnade tekniken" och få fart av varje stavtag, varje frånskjut. Vissa partier fick jag till det, vissa inte.

20141121_114541

Intervju med radiosporten i målgång.

20141121_140605

Prispallen. Sofia Henriksson. CK. Jag.

Banan har ju en chocköppning, där vi startar upp över en brant kulle på stadion, över stadion och sen ut på banan där de första 2 km består av långa, böljande stigningar som brantar till på slutet. Sen blev det ett längre parti (kanske 1 km) med lättare åkning och utför, innan man kommer in i "sprint-banan" där backarna är kortare och brantare, men nog så långa att man ändå hinner bli stum på toppen.. Och sen snabba utför med kurvor och sen in på stadion igen och den där branta kullen vi startade ut över. Och sen sprintbanan igen innan vi går in över kullen på stadion sista gången och in i mål.

Redan efter 1 km kände jag att det tog emot lite. Och sen var det bara att fästa blicken någon meter framför sig och kriga på. Och jag tvekar inte en sekund på att det kommer bli lika i morgon när vi ska åka nästan dubbelt så långt och i skejt.

Bruks 2014 målgång

Foto: Nisse Schmidt, www.dt.se

Bruks 2014 klassiskt

Foto: Nisse Schmidt, www.dt.se

I morgon kör vi den långa banan två varv och sen avslutar vi med sprintbanan. Tror det blir exakt 10km. Idag åkte vi mellan 5,8-6km. Och trött, det kommer man bli. Får se vad kropp och knopp säger i morgon, men oavsett vad så har jag fått de kvitton jag de senaste åren bara drömt om att få den här helgen. 

Jag tror faktiskt jag är tillbaka på en nivå där jag själv mår bra av att vara. Där jag känner att jag ha möjlighet att göra mig själv rättvisa. Det är ett annat lugn som finns i min kropp nu. Och det är jag oerhört tacksam och glad för.

Nu kör vi bara, eller hur?!!

So long,

Annapanna

(som faktiskt är lite mör.. :-))

2 kommentarer på “Tillbaka. Känns det som.

I bubblan. Så smått.

Tiden har verkligen rusat iväg för mig. Eller egentligen inte. Men jag har liksom skärmat av mig de senaste dagarna. Gått in i min bubbla. Tränat alla timmar jag hade tänkt och ibland lite till och där emellan har jag låtit kroppen vila. Och knoppen lika så. Fastnat i böcker som jag bara längtat efter att få öppna på eftermiddagsvilan. Och på passen har jag njutit av att träna. Av att säsongen närmar sig. Av att jag står i ett helt annat läge här i år än i fjol. Och året innan det också för den delen.

Jag är gladare. Tryggare. Lyckligare. Mer pirrig på säsongen än nervös, även om jag så klart är nervös till tusen, så är det inte den där negativa nervositeten som kan skölja över en som en flodvåg och man nästintill tappar andan och inte riktigt vet vad man ska ta sig till för att hantera det.

Jag kan inte läsa i stjärnorna eller spå eller ens gissa eller sia om framtiden. Jag vet inte om den här känslan jag har i år kommer ge mig framgång eller ej, men jag vet att jag njuter mer av allt nu. Jag tycker det är roligare. Men om det ger resultat eller ej, har jag ingen aning om. Om benen kommer sprätta redan på fredag eller lördag. Ingen aning?! Om en vecka eller två? Kanske. Kanske inte. Men jag tror ändå att jag någon gång i vinter kommer få uppleva den där grymma känslan som gör att allt det slit vi lägger ner, är så otroligt lätt värt. Att man glömmer allt det där slitet och är beredd att lägga ner än mer tid, bara för att få uppnå den där känslan igen.

Idag körde vi ett träningsrace. Med nummerlapp å hela baletten. Visst att jag var nervös. Här i Bruks finns det hjärnspöken för mig både här och där, men som jag tjatat och skrivit om förut, så kände jag mig ändå på ett konstigt sätt lugnare. Det enda jag tänkte på var att åka så fort jag kunde. Och för första gången på väldigt väldigt länge var det inget som stoppade mig. Inga ömmande vader, ingen kramp eller sovande fötter. Inget. Det var bara att köra. Jag var bambi på hal is. Skidorna åkte åt alla möjliga håll och det kändes som om det var tackvare att jag lutade mig lite framåt som gjorde att skidorna fick fart. Inte med hjälp av tekniken.

Och jag vet, av erfarenhet, att det är så det brukar kännas. Så småningom brukar bitarna falla på plats. Tekniken börjar klaffa och varje gång jag sätter ned stavarna eller trycker till med benen, vet jag att det ger mig kraft och fart framåt. Så var det inte riktigt idag...

Men det var kul! Jag åkte och log för mig själv. Jag kände igen min kropp. Så som den ska kännas! Jag kunde trycka till emellanåt. Och slappna av däremellan. Jag kunde bli trött i benen och inte vaderna. Och jag kunde fokusera här och nu. Plåga mig då och då. Slappna av utför.

Så många saker som föll på plats. Bara så där. För att jag inte funderade så noga. Jag bara gjorde. Gjorde det jag gjort nästintill hela mitt liv. Jag åkte skidor så fort jag kunde för dagen. 

Så nu ligger jag här och fortfarande har jag det där lilla leendet inom mig. Riktigt fort kanske det inte går än. Men det behövs inte. Det viktiga är att saker och ting börjar falla på plats. Pusslet saknar inte längre lika många brickor. Så jag tror det har varit helt ok att gå in i bubblan här ett par dagar.

IMG_1042.JPG

IMG_1040.JPG

IMG_1041.JPG
Alla bilderna är från VM i Val di Fiemme när vi vann silver i stafetten och jag kände verkligen att jag hade gjort vad jag kunnat och jag var så glad och nöjd och lycklig. Lite som idag!

Jag tror det händer att jag även i fortsättningen kommer hamna i den där bubblan till och från. Jag hoppas det är ok. Jag tror jag behöver det. Jag vet att jag mår bra av det!

Och just ja, kanske jag skulle skrivit i inledningen; vi är i Bruksvallarna på läger med laget. Har varit här sedan en vecka. Här finns ca 4 km spår. Rejält kuperat. Ibland flyger det snöflingor i luften, men de hinner knappt landa och göra omgivningen vit innan temperaturen återigen är över 0°C sträcket. 

Och om jag har något tips utöver CK och Ida i år? Emma. Sofia. Stina. Hela laget verkar vara på tårna. Jonna. Ja visst. OS 2018. Det tror jag på! :-)

På fredag drar säsongen igång på riktigt. Just so you know. :-)

Må så gott, det ska jag göra!

Anna

 

6 kommentarer på “I bubblan. Så smått.

Med laget igen!

Igår kväll hade vi samling med laget. Första gången tillsammans på flera månader. Fast ändå kändes det precis som vanligt. Precis som det ska. Skratt och prat och roligt. Massa att prata om vad som hänt sedan sist vi sågs, och för en gångs skull hade det kanske hunnit hända grejer mellan tillfällena. I vanliga fall ses vi nästan för ofta för att saker ska hända emellan som man kan berätta om.

I morse var vi ett stort tjejgäng som drog ut på fjället, snackade och njöt av det fina vädret. Pratade om dittan och dattan. Efter ett tag vände några och åkte hem, medan andra anslöt som hade varit kvar nere på stadion och testat skidor på förmiddagen. Och alla njöt vi lika mycket! För trots att det inte är så jättemycket snö och lite mer skulle behövas för att det ska bli helt perfekta förhållanden (vilket betyder: kan man åka med tävlingsskidor?!) så är vi på skidor. På natursnö. På låghöjd. I Sverige. Och man kan åka RUNDOR, man behöver inte åka och vända eller snurra varv på varv på en kort bana. Utan vi kan åka i tre timmar och bara korsa där vi åkt tidigare. Det om något, är lyx!

Mellan passen hade vi den årliga lagfotningen. Och när alla stod uppradade och klara inser vi att två saknas. Och självklart var Herr Jönsson en av dem. Då är det inte roligt att vara "fru Jönsson" i sällskapet. "Men ring han då, Anna" eller "har du ingen koll på gubben din, Anna?".. Som ni förstår var det kanske inte första gången.. Och garanterat inte den sista heller. Men vi är vana. Efter så många år tillsammans, med alla i laget, vet man exakt hur alla kommer vara och reagera i dessa situationer. Vem som suckar högst. Vem som trivs framför kameran och vem som inte gör det. Vem som vill gå hem och bara få det överstökat. Vem som är i sin egen värld och knappt är med på vad som händer. Sånt har man koll på. För vi blir ju som en familj. Den här ligan.. Alltså. Vilket gäng. Ihop buntade för att vi gillar samma saker, ibland kanske lite för lika. Men samtidigt förstår vi varandra väldigt bra. Det finns nog inga som förstår varandra så bra som vi i laget. Så är det bara.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Redo för fotning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För en gångs skull var grabbarna på plats innan tjejerna. Händer inte ofta..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fina Emma med det bredaste smilet!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

CK är taggad för fotningen. Hon är en av dem som vill att det ska bli tjop, tjop, KLART! Och jag håller med henne..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lyckades som vanligt (alltid) sno åt sig nummerlappen med sitt födelsenummer..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Å jag fick vara med på kort..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inte bara en gång, utan två gånger!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fia myser i solen! Den värmde faktiskt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stina var på spexhumör! :-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Herr Jönsson anländer. "Bättre sent än aldrig" skulle man nog kunna säga är hans slogan..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men leendet är aldrig långt borta! :-)

I morgon har jag vilodag. En riktig sådan. Utan Bengan-styrka. Bengan (herr Stattin som är min coach) tycker att jag kan passa på att köra styka på vilodagarna, för då tar det ju ingen tid av den riktiga träningen. Där är vi dock av lite olika meningar, även om jag förstår hans tanke.

För mig räknas inte styrkan in i den övriga träningen, den är enbart ett kryss i träningsdagboken att jag har kört den. Och när man ska träna 4-5h kondition på en dag, blir det tajt att få in styrka, även om det går. Därför lägger han det på vilodagarna. För flåset får ju (nästan) vila i alla fall och sen är ett styrkepass över rätt snabbt också, jag är sällan i gymmet mer än 1 h.

Ofta kör jag styrka på förmiddagen och sedan sticker jag direkt ut på ett 2h pass efter, ibland 3h pass. Men när det inte är lätt att komma åt ett gym, så får man tänka till lite. Så i söndags använde jag vilodagen till att leka på gymmet. Kanske blir det så någon till gång framöver då man inte så lätt kommer åt gym när man reser, men jag brukar vara rätt rädd om mina vilodagar. Hedra vilodagen liksom. Slappna av lite, sova ut och göra allt man inte hinner med annars.

Så i morgon ska jag v i l a.

Tävlingspremiären närmar sig btw, sjukt kul!!!! :-D Bara 10 dagar kvar. Wooohoo!

Anna

 

 

6 kommentarer på “Med laget igen!