I'm alive! Eller vi lever. Även om det inte verkat så på bloggen på slutet. :-)

Förr har jag bara kört på. Gjort allt det där som stått på att göra-listan och bara betat av. Men det slet. Att bara göra. Istället för att stanna upp och lyssna på både knopp och kropp - ”vad vill jag göra?”. Fortfarande kan jag bli bra mycket bättre på det där att lyssna på kroppen, inte följa blint de planer jag gör eller de listor med ”måsten”. Det tror jag gäller lite generellt i dag. För alla. Men det sliter att sträva efter perfektionism på alla plan. Det ger inget utrymme till eftertanke eller återhämtning.

Och är det något som jag har märkt att jag behöver mer av så är det detta utrymme. En paus från allt emellan åt. Få göra det jag känner och det jag vill. Samla mig och ladda energi för att sedan ta mig an allt det jag vill. Helt enkelt lyssna på kroppen signaler, både de fysiska och psykiska.

Och det har jag blivit bättre på. Och med det också sämre på att uppdatera er med små inlägg då och då vad som händer i vårt liv. I och utanför spåret. Den tiden jag förr la på att skriva inlägg eller leta och ta bilder för att ge inspirerande inlägg, försöker jag nu ge mig själv. Med en bok i soffan, kunna följa en serie, eller bara vila.

Fortfarande brinner det rätt ofta i fingrarna. Jag vill ju skriva. Men jag måste ibland begränsa mig. Så jag får behålla lite av energin inom mig. Även om det faktiskt ger mig enormt mycket energi att få skriva. Jag älskar ju det!! Får med jämna mellanrum frågan om det är något jag skulle kunna tänka mig att jobba med i framtiden. Kanske. Fast samtidigt är jag väldigt rädd om det som ger mig energi, det vill jag nog behålla som en hobby för att det inte ska ta för mycket. Att glädjen ska finnas kvar. Jag är väldigt glad att glädjen fortfarande är den största anledningen till att jag åker skidor. Att jag och Emil har kunnat behålla den trots att det numera både är vårt liv, vår hobby och vårt jobb. Men hittar man bara rätt, så bli det rätt. Det tror jag fullt och fast på!

Så anledningen till att inläggen har lyst (totalt) med sin frånvaro de senaste veckorna efter Touren är för att jag helt enkelt har gett mig själv lite utrymme att återhämta mig. Ladda huvudet. Och ska jag vara helt ärlig, har jag knappt orkat då träningen har varit både tuff och rejäl. Flera kvällar har jag gått och lagt mig vid 21… Och det är tidigt, även för mig!

Idrottsgalan var något utöver det vanliga. Det är en lyx som det här livet ibland bjuder på, alla de olika situationer och händelser vi får vara med om. Ena dagen kommer man knappt upp från stolen efter lunch efter ett kanske lite för hårt träningspass och dagen efter ska man ”strutta” fram på den röda mattan och försöka se självklar ut även på den platsen. Som tur är, så är det första mer vanligt än det andra. Där känner jag mig bra mycket mer bekväm, men att få det här ombytet gör bara allting roligare och ger också allt en till dimension. Och det är jag väldigt tacksam för. Att få byta ut svettiga, ibland illaluktande trikåer och pjäxor mot high heels, designade kläder och vackra smycken.

Mia Högfeldt. Den bästa. Make och hår stod hon för. Stylen; kläder, skor och smycken stod som vanligt Eva Personne för.

Röda mattan. Bild från Aftonbladet, där av den kassa kvalitén.

Lite bättre kvalité. Foto: Jack Mikrut, fotograf DI.

 OS-året 2014 var ett speciellt år. Aldrig har jag känt mig så oförberedd inför ett mästerskap. Så osäker på var jag själv stod. Utan resultat som gav mig självförtroende. Och sen få uppleva framgång efter framgång i laget. Se Emil vinna de där efterlängtade medaljerna. Något som gör mig så innerligt lycklig, lyckligare än om jag själv lyckas. Och sen få vara en del i det lag som vann det första OS-guldet i stafett på över 50 år. Ett halv sekel.

All uppståndelse som kom med det, min totala utmattning efter säsongen där jag inte tränade på flera månader. En omstart som hette duga i maj med timme efter timme i gymmet för att läka mina skavanker och sakta men säkert fasas in i den regelrätta träningen. Först i juli var jag med på det första fartpasset med de andra. Långt långt efter. Men efter varje läger kom jag närmare där jag själv ville vara. Och i november när säsongen började om, var jag tillbaka i den utgångsposition för en säsong som jag letat så innerligt efter i så många år. Och i december gjorde jag ett av de bästa resultaten jag gjort på många många år.

 Charlies änglar. Som ni förstår så är ju CK (Charlotte) Charlie. :-)

Det var 2014. Och Idrottsgalan kändes som ett fantastiskt tillfälle att knyta ihop 2014 och kasta oss in i 2015.

Jag är väldigt glad att jag gick. En motivations kick som hette duga. Inspiration. Glädje. Att få uppleva lite av den där kittlande känslan som vi alla hade där i Sochi. Vi fick prata och skratta och njuta. Och medan efterfesten drog igång, hoppade vi in i en stor taxi och åkte till Arlanda. Vi satt själva i en loge och åt middagen, som en privat nyårsupé i supermysig miljö, och sen blev vi ledda ned till en annan loge där vi fick följa galan på en tv och blev uttagna till ”golvet” när någon av våra nomineringar började. 

Emil hänger i Eero Aarnios Ball Chair.

Förrätten.

Här åt vi middag.

Ibland är det skönt att få betrakta från sidolinjen. Och så kändes det nu. Som att vi lyckades plocka russinen ur kakan. :-) Vi fick vara där. Insupa miljön. Glädjas. Klä upp oss. Och "slippa" sitta mitt i smeten, omgiven av massa människor. Slippa vara oroliga för att dra på oss onödiga infektioner helt enkelt. En perfekt lösning för oss!

Så nu lägger vi 2014 bakom oss.

2015 års höjdpunkt närmar sig med stormsteg. 4 veckor kvar till den första distansen på VM. 4 väldigt roliga och spännande veckor. Nervkittlande, ja visst. Men också ett tillfälle att samla ihop allt det där jag tänkt på och jobbat med. Fokusera på de saker jag kan påverka, men framför allt fokusera på att må bra.

På måndag drar vi mot Örebro och Ånnaboda, årets första SM distanser. Skiathlon, stafett, 10 och 15 km skejt och sprint. Jag ska åka de tre första distanserna. Sen åker jag hem. Ska bli kul att åka SM. Att få tävla. Hänga med klubben. Få riktigt bra fartträning. Jag längtar faktiskt!

Just nu sitter jag i stugan och skriver.. Vilodag. En efterlängtad sådan. Vinterstudion på tvn. Sprakande eld. -20°C utanför fönstret. Igår var det -4°C. I stugan. När vi kom fram. Men med eld, tända ljus och filtar gick även det bra. Här trivs vi och här laddar vi batterierna.

En lång sammanfattning av vad som hänt och vad som händer, även om det mesta blev kortfattat. ;-)

So long,

Anna