Close

alaska

Bye bye Alaska.

Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem från Anchorage och Alaska. För denna gång. För hit måste jag tillbaka. Igen. De 16 dagarna jag har varit här har gått på tok för snabbt. Vi har hunnit med massor, men det finns fortfarande så mycket som jag skulle vilja prova och göra kvar. Framför allt så skulle jag vilja visa Emil allt det jag har fått göra den här gången när han inte var med.

IMG_0019

Glaciären.

IMG_0197

IMG_0092

Picknick-lunch.

Att åka över hit har varit en dröm i många år, men åren då vi fokuserade mot Socchi ville jag hellre lägga fokus på att spendera till i Davos, på samma höjd som ju Socchi var på. Fokusera på det. Och att åka över hit denna sommar var inte heller självklart, hur mycket jag än ville det då vilodagar faktiskt försvinner i och med resor. Men det var lätt värt det. Alla gånger. Jag hade gjort om det. För den motivation och den inspiration som jag fått under dessa dagar, tillsammans med riktigt bra träning, har varit oslagbar. Att få byta miljö, byta fokus, byta träningskompisar är bra. Utvecklande. Och för en sån som mig, som behöver variation för att hålla motivation och driv och allt det där igång, så är det avgörande.

IMG_0203

Healthy Heros. På löptävlingen för barn i torsdags. Kikkan ledde uppvärmningen och alla de övriga atleterna peppade och sprang med barnen som var allt från knappt 2 år och upp till tonåren.

Jag behöver få se nya saker. Testa nya saker. Bli inspirerad av andra och vidga mina vyer. Det är så lätt att man blir helt fastlåst i sina egna vanor. Och hur mycket man än tror och satsar på det man själv gör, kan det vara bra att ibland få öppna upp ögonen och se andra saker. Få lite perspektiv. Och det har jag verkligen fått på denna resa.

Det är inte bara det att jag och Kikkan sporrar varandra otroligt bra (photofinish på det mesta vi gör..), utan också hur vi tänker. Vi utmanar varandra i hur man kan se på saker från olika vinklar. Vi fräschar upp varandras tankar och idéer och ger varandra många nya idéer och tankar som verkligen kan vara värda att prova.

IMG_0132
Kikkan på väg upp mot Rabbit Lake, där hennes man friade för ett par år sedan!

IMG_0136

Och där dök Kikkan i sjön..

Bara det att hänga med Kikkan in i gymmet. Där har jag mycket att lära. och utveckla. Både sättet de gör det på och vilka övningar de gör, men också med vilken inställning de gör det. För mig har styrkan bara något jag gjort på slutet. Bara för att. Hon går in med en helt annan inställning än jag. Ungefär densamma som jag går in med när jag kör intervaller. Och det gör att styrkan ger så mycket mer. Sen att hon kan stå bredvid och peppa under tiden jag gör övningarna och vice versa gör ju inte saken sämre. Och det är en av de saker jag kommer sakna mest nu när jag åker hem. Alla de givande styrkepassen vi gjort. Bland en massa annat så klart.

IMG_0192

Team Fast&Female ute på tur! :-)

Och sen luncherna. Egentligen inte något speciellt i sig. Men det där att komma in från passet, ta en bar eller ett mindre mellanmål. Hänge sig åt strecth. Åt sin kropp. Få den i balans igen efter träningspasset, oavsett om det varit ett tuffare fartpass eller ett längre distanspass. Och sen ge sig tid att göra en lunch med inspirerande rejäla lunchmackor (typ tortillas skulle jag säga) och en rejäl sallad. Äta och andas. Inte bara kasta i sig maten. Utan verkligen äta både med ögon och mun. Och sen vila och göra lite annat under 1-1,5h innan man tar mellanmål och sticker ut på dagens andra pass.

Jag vill ofta tränga in på tok för mycket där mellan passen så det är alltid något som blir lidande. Det vill jag bli bättre på. Det ska jag bli bättre på.

Så ja, jag har lärt mig mycket under de här dagarna och jag skulle gärna stannat längre och jag vill verkligen komma tillbaka.

Om en timme lyfter planet mot Frankfurt, där jag har på tok för många timmar för att det ska kännas ok, men det gick inget tidigare mot Stockholm så det är bara att acceptera. Sen möter jag upp herr Jönsson i Stockholm ett par timmar innan jag åker mot Torsby och årets andra läger med laget. Får se hur fräsch jag kommer känna mig. Oavsett så ska det bli kul att träffa laget, men framför allt ser jag fram emot att få några timmar med min bäste vän. 

Sen ska jag göra lägerveckan så bra jag bara kan innan jag äntligen får åka hem till huset. Hem till Östersund. Hem till herr Jönsson. Och ett par lugna dagar. Innan vi återigen vrider upp träningen. Ett par 3-4 dagar med lättare träning är nog allt jag kan erbjuda mig själv, innan jag ska tillbaka till vanlig dos. 4-5h/dag. Men det är ju faktiskt med den träningsbelastningen som jag mår bäst. Tro’t eller ej.

So long,

Anna

Psst. Det är alltid kul att läsa era tankar och kommentarer om det jag skriver, så vad ni än tänker och funderar på, skriv!

 

7 kommentarer på “Bye bye Alaska.

Träning? Jo. Livskvalitét? Japp.

Så vi sprang ju inte bara Mount Marathon-banan när vi var i Seward. Vi sov ju där två nätter, innan vi åkte tillbaka till Anchorage så Kikkan hade planerat ett gediget program. Vi hann med att paddla, vandra/jogga upp till ett fort från andra världskriget och springa en helt fantastisk tur efter Lost Lakes. 

Paddlingen var så fin. Vi såg sälar och en utter som flöt runt på rygg och solade sig. En örn som sakta cirkulerade över vattnet, sökte efter laxen som vi såg hoppa bara ett par meter från kajaken. Runt omkring oss var det bara vildmark, inte en väg så långt ögat kunde nå. Berg och skog. Tidvatten som kom och gick. Naturen är häftig.

IMG_0129
Här gick vi i land på vår kajaktripp. Just nedan för Fort McGilray (tror det hette så) ute vid Caines Head, ca 1h's paddling ut från Miller's Landing utanför Seward. Vi tog en dubbelkajak och satte rätt bra fart, uthyraren gissade att det skulle ta oss drygt 1,5h, men självklart försökte vi slå det.. ;-)

IMG_0043

Vi tog lite snack och sen vandrade vi upp till det gamla fortet. Otroligt fin stig hela vägen. Och det kändes som att man vandrade i en blandning mellan svensk urskog och regnskog. Hela tiden tänkte vi på hur de hela fridens namn hade orkat släpa upp allt material till fortet högst upp på klippan, ca 200 meter ovanför och  3 km från stranden.

Löpturen utmed Lost Trail startade någon mil upp efter vägen från Seward mot Anchorage och sedan sprang vi tillbaka över berget mot Seward. En helt magisk tur. Genom all möjlig terräng. Från skog så grön så att det kändes som regnskog till öppet fjäll med rullande kullar där sjöarna låg inbäddade emellan till terräng som väldigt mycket liknande de svenska fjällen.

Stigen var välanvänd men trots det höll man omedvetet hela tiden utkik efter björn och älg och jag är helt säker på att vi nog passerade både en och två av varje sort. Men efter som vi snackade oavbrutet vågade nog inget djur ens komma i vår närhet. Tur var väl det!

IMG_0045

IMG_0128

IMG_0129

Omgivningen var sagolik.

IMG_0131

Ser ni hur blanka sjöarna är? Hur bergen speglas i vattnet.

IMG_0131

IMG_0047

När det blev alltför brant gick vi, alltför att försöka hålla pulsen på en bra nivå för ett längre pass (över 3h).

IMG_0134

Här hade vi precis börjat att åter springa ned mot Seward. Och himmel vad utför det var. Mina ben som var tok-möra sedan Mount Marathon dagen innan sa emot rejält. Jag var nog inte den vackraste löparen där och då. Stapplade nog mer fram än spänstigt sprättande.

IMG_0049

En sista bild från Lost Lakes Trail Run.

Över allt här i Alaska verkar det finnas trails. Markerade leder som är allt från någon kilometer till flera mil. Fria för alla att använda, det enda man betalar är för parkeringarna. Men man kan köpa ett årskort så står man fritt på alla dessa. Jag har inte hunnit prova fler än just det kring Lost Lakes men jag gissar att vi kommer hinna testa fler under tiden som återstår. Snacka om lätt att komma ut och få se naturen. Just Lost Lakes var kring 22 km och gissningsvis tog vi nära 1000 höjdmeter (där av ett par kort där det mer ser ut som vi går än springer..). Det tog oss ett par timmar och ca 2 liter vatten. Värmeböljan som är i Alaska nu är i närheten av den värmen vi hade i Jämtland i fjol somras. Varmt. Nästan hett närmare bestämt.

De flesta av dessa trails går också att cykla. Och naturen sen! Och är man rädd för djuren, eller bara smart, så har man en liten bjällra på sig som låter konstant och en björnspray (tror att det är en större variant av pepparspray) i bältet.

IMG_0052

Och det där med att bada i vatten från glaciärer verkar ha blivit ett stående tema. Sjukt kallt, men otroligt bra för musklerna efter ett par timmars löpning. Genast känns det bättre och jag är rätt säker på att återhämtningen blir otroligt mycket bättre än om vi inte hade gjort det. Men vad kallt det är, vad ont det gör!

Och trots att vi har tränat massvis av timmar, så känns det som om vi mer är på äventyr än riktig träning. Livskvalitét tror jag det kallas.

So long,

Anna

 

0 kommentarer på “Träning? Jo. Livskvalitét? Japp.

Alaskan adventure. Oh ja.

Så vi campade ju inte bara för att campa, utan vi åkte ner dit för att Kikkan skulle kunna visa mig banan till Mount Marathon som går den 4e juli varje år. Och då undrar ni säkert vad det är som är så speciellt med den?! Det undrade jag också, för trots att Kikkan har pratat om detta lopp varje gång sedan den första gången vi möttes kunde jag inte i min vildaste fantasi ens ana vad Mount Marathon var. Inte ens nära. Trots både skräck-och förtjusningberättelser.

Mount Marathon går alltså av stapeln varje år den 4e juli. The Independent Day. Och har så gjort sedan 1910 då det startade som ett vad på en av de lokala pubarna där ena sa "du kan aldrig springa upp och ned till den toppen på mindre än en timme". "Klart jag kan", svarade så klart den andre. Men han sprang på just över 1h. Och sedan dess slåss 300 män, 300 kvinnor och 200 junior om att klara detta lopp på under timmen. Ett fåtal gör det, och går du inte i mål, så måste du börja om hela processen om att försöka få tag i någon av de värdefulla 300 platserna. 10 sparas till sista dagen före där det sker en auktion och man kan köpa dem till högstbjudande. Ofta landar priset kring 1500-1800 US dollar. Per styck. Och för att ens få starta måste du gå igenom en säkerhetsgenomgång. Vinner du däremot, har du en fri plats resten av ditt liv. Kikkan har vunnit en gång, lika så hennes mamma. Hon har också blivit sittande i 20 minuter under loppet för att samla ihop sig själv för att inte helt enkelt ramla ned från berget och rätt och slätt så ihjäl sig. Ja, ni läste rätt.

IMG_0096

På väg upp.

IMG_0099

Puh! Värme. Brant. Ut av bara den.

Så den banan provade alltså jag och Kikkan. De som känner mig sedan jag var liten, vet att jag är en riktig räddskit. Rädd för höjder, vatten och ormar. Men jag börjar bli bättre. Helt klart. Hade mamma sett mig dock bestiga detta berg hade hon inte trott att jag var samma flicka som hon en gång fostrade (och jag gissar fortfarande fostrat på sätt och vis). Det var brant. Och då menar jag brant. Jag använde mina händer lika mycket som mina fötter.

Första sträckan sprang vi dock inte, de första 800 meterna genom byn Seward. Vi gick rakt på berget. Pang på. Fötter och vader skrek efter ett par meter. Helt fruktansvärt. Fast samtidigt coolt.

IMG_0032

Kikkan takes the lead.

När vi gått och klättrat i 30 minuter kom vi upp till punkten var juniorerna vänder. Precis där slutade skogen och det gick istället över till att bli öppet fjäll. Stigarna gick huller om buller över berget. Vissa rakt upp, andra mer sicksack. Du väljer själv vilken väg du tar. Vi tog rygg på en dam som gjort detta lopp säkert varje år sedan hon kom till Seward då hon är en av dem som organiserar det hela. Och om jag inte gissar fel, tror jag nog att hon går upp ett par gånger i veckan. Bara det är SJUKT imponerande.

IMG_0031

Seward.

IMG_0033

We made it!

Fortsatte klättergå. Vaderna började slappna av, lika så fötterna. Försökte undvika de alltför lösa stenarna och finna bra grepp för händerna och fötterna när jag behövde använda båda. Efter ytterligare 30 minuter kom vi upp till stenen som markerar vändningen på loppet. Tog ett par kort och sen började det riktiga äventyret.

IMG_0103

Attackerar snön.

Alla som någonsin gått upp på en liten utmanade topp vet att det största felet  man kan göra är att slappna när man väl är uppe. För det är på vägen ned som de riktiga skadorna kan ske. Och efter ett par år där jag varit upp på både den ena och den andra toppen, vissa mer utmanande än andra, visste jag om det och var än mer nervös för nedfärden än uppför. Första biten klättrade vi ned. Sen kom det "roliga" som Kikkan sa. Snö. Som man skrapade sig rejält på om man ramlade. Så det var bara att finna ett bra och relativt snabbt sätt att ta sig ned. Och jag kunde inte släppa tanken på hur de som tävlar detta lopp måste känna när de vänder om på toppen, totalstumma av syran på vägen upp och ska sedan kunna kontrollera sig när de ska tappa de över 850-900 metrarna de tagit. I stigning alltså! Mina ben började skaka en fjärde del ned i backen.

Efter snön kom gruset. Och Kikkan skriker "this is here the real funny parts starts!!". Skrattar och sätter av. Låter skorna glida i det lösa gruset och bara joggar. Får upp en helt otrolig fart och dammet står som en ridå bakom henne. Kvar står jag och tänker "hur i hela friden ska jag kunna fixa det här?". 

Kikkan ropar en bit nedifrån "relax!!". Så jag sätter av. Spänner mig ut av tusan och det känns som om varenda muskel är på bristningsgränsen. Sen händer något och plötsligt börjar allt gå av sig själv. Jag slappnar av och låter fötterna glida i gruset. Liksom kanar fram fast jag springer. Det är så brant att man knappt kan förstå men det är en sån häftig känsla! Jag bara slappnar av och snart fnittrar och skrattar jag lika mycket som Kikkan.

IMG_0104

Happy face! Woohoo!

IMG_0110

Så fortsätter det ett bra tag till. Tills vi kommer ned till vattenfallet. Vattenfall?! Kikkan börjar klättra ned och jag kan verkligen inte, i min vildaste fantasi, förstå hur man med det brutala syra man måste ha i det läger, två tredjedelar ned i backen, ska kunna kontrollera sig så att man ska kunna klättra genom en bäckravin. Men jag gör det. Mina ben skakar. Känner verkligen inte att jag har kontroll, men man får ju som en kick av det också. Så jag fortsätter. Halkar lite. Kanar. Rispar mig lite i handen. Kikkan säger "now you got the Marathon-tattoo, if you wouldn't have that, you wouldn't have done it for real!". Okay.

IMG_0038

Genom ravinen och bäcken, mot vattenfallet.

Plötsligt ropar Kikkan till. Ropar att jag ska hålla vänster. För där kommer det riktiga vattenfallet. What?! Håller vänster och börjar klättra uppåt. Kan faktiskt springa en bit. Innan Kikkan återigen ropar höger! Vänder höger och fattar ingenting. Ska jag igenom dessa buskar? "Sometimes it is a bit hard to find the right way down here..". Öh ja. "I take the lead from here. It looks worse than it is. Just follow me. Find some grip for your hands. And feets.". 

IMG_0115

Väggen. Jag håller i mig. Hårt.

Framför mig dyker väggen i princip rakt nedåt. Mot vattenfallet vi precis rundade. Börjar verkligen undra vad jag håller på med. Men jag följer efter. Söker efter grepp. Kanar lite. Kikkan säger "stop there, gotta take a picture of you!". Och jag håller i mig för allt vad jag är värd. Men plötsligt är vi nere och jag fixade det. Bara så där!

Vette tusan dock om jag skulle vilja göra det under tidspress. Fast samtidigt, jo. Det vore så coolt. Bara släppa alla spärrar och bara gå. Kanske någon gång. Men jag kommer aldrig att hoppa genom vattenfallet som de värsta gör. Hoppa. 3 meter ned till nästa nivå. Nä, så crazy är jag inte.

IMG_0039

Det obligatoriska "isvattenbadet". Och ja, snacka om IS-kallt. Vatten från glaciärerna ovanför.

Men sjukt häftigt att få testa denna bana. Och sakta men säkert börjar jag förstå tjusningen. Och vad det är Kikkan har pratat om i alla år. Så åker ni till Seward i Alaska, prova Mount Marathon-banan. Helst med någon som känner till den. Väl. Sjukt häftigt.

So long,

Anna

Psst. Självklart gjorde vi en massa mer på vårt campingäventyr, men det berättar jag om en annan gång..

 

 

 

En kommentar på “Alaskan adventure. Oh ja.

Alaskan way of camping?!

Efter att bara ha varit hemma ca 24h, drog jag och Kikkan på ett nytt äventyr. Packade bilen full av tält, sovsäckar och mat och drog ett par timmar söder ut mot Seward där vi efter instruktioner från Sadie Bjornsen åkte rakt ut på en flodbädd och parkerade bilen. En annan bil stod redan där ute så vi frågade lite fint om det var okay att vi också stod där, och för dem var det inga problem. Men de frågade om vi hade björnsprayen med oss. Nope. Det enda (förutom såpa också), var det. Björnsprayen. De hade nämligen sett färsk björnspillning i buskarna runt omkring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

The Kik-mobil är fullpackad. Med sovsäcker, tält, madrass...

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

.. och en massa mat, sportdryck och solskydd! Och toalettpapper så klart.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg söder ut. Mot Seward. Där de stora crusingfartygen från Seattle och Vancouver går i hamn. För att sedan sätta alla turister på tåget eller bussar upp till Anchorage därifrån de sedan flyger hem efter någon eller några dagar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Turen bjöd på helt magiska vyer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Där nere anar ni fjorden som går in till Seward.

Vi bestämde oss att stanna ändå. Packade ur maten och började tillaga fisken som Kikkan hade fått just innan vi åkte. Vi sa inte många ord till varandra, gick och letade pinnar till elden och försökte med vilja få fisken att bli klar fortare. samtidigt som blicken verkligen flackade runt omkring oss hela tiden. Öron och ögon var på helspänn. Och när den andra bilen åkte, blev det inte direkt lugnare. Egentligen hade vi nog ingenting att vara orolig för, men eftersom de hade sagt som de gjorde så blev vi rätt uppskrämda. Kastade i oss maten och bestämde oss sedan för att skippa tältet. Ingen av oss hade nog sovit en blund i det ändå.. Så vi packade ihop alla våra grejer, blåste upp luftmadrassen och tryckte in den i bilen, ovanpå de nedfällda säten. Där sov vi som två prinsessor genom hela natten. Eller ja, förutom de få gånger jag vaknade till och spanade ut runtom bilen för att kunna få syn på den där björnen. För där i bilen kände jag mig ändå rätt trygg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme! Efter ca 2h bilresa över bergen och ner till havet igen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flodbädden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hälleflundra (eller som det heter på engelska "halebut") från Alaskan Seafood som är en av Kikkans partners. Med lite olivolja och kryddor i folie i elden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Enklare och godare kan det knappast bli. Eller varmare heller för den delen där vid elden..

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Minimorötter, bröd, hummus och hälleflundra. En riktigt delikat måltid.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Yeah.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Solnedgång. Mörkare än så här blev det inte. Så vackert. Och om ni tittar riktigt noga så ser ni en havsörn på en pinne mitt i bilden just där stranden över går i hav.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här ser ni kanske den lite bättre, örnen alltså, till höger i bild. Magiskt vackert helt enkelt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

The Kik-mobil. Redo för en natt på flodbädden. Till höger om bilen rann floden, fylld till brädden med vatten från glaciären en bit upp i dalgången.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tå mot strand och hav och berg. Omringad av sovsäck.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Frukost time. Tandborstning.

Men någon björn kom inte, varken första eller andra natten. Trots att vi stekte bacon på gasolköket och grillade smarriga korvar över öppen eld. Nope. Ingen björn. Och tur var nog det, för himmel vad skraj jag hade blivit. Men drömma kan man ju alltid. Och låtsas att björnarna är i närheten. För de var det alldeles säkerligen, men eftersom vi ändå nog tjattrade en hel del höll de dig på behörigt avstånd.

Säl, utter och havsörn hann vi dock med och se. Och en stor lax hoppade bredvid oss på när vi paddlade en dag, men mer om det en annan gång. En sak i taget.

Nu är i vi alla fall tillbaka i Anchorage, i Kikkans hus. Här blir det träning resten av tiden fram tills jag börjar resan hem på lördag em (tidig morgon på söndag svensk tid.)

So long,

Anna

2 kommentarer på “Alaskan way of camping?!

Eagle Glacier. I bilder.

Nu har jag samlat ihop några av alla alla bilder jag har från glaciären. Mesta dels från allt spännande runt omkring än bilder från själva träningen. Kanske kommer mer bilder från det senare, vem vet?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På väg från Anchorage ut med Turning Arm till Girdwood varifrån helikoptern lyfter. Från Anchorage svänger man vänster, alltså söderut och följer "Turning Arm" som fjorden från Anchorage kallas. Fjorden fick sitt namn då upptäcktsresande trodde att det var ett sätt att korsa USA, men fick ganska snart det klart för sig att det inte var så. Och ofta blev de fast längst inne, i närheten av det mindre samhället Hope, då tidvattnet "tog" dem. Skillnaden på högt och lågt är enormt. När det är ebb, är det bara en enda sörja med dy full med avlagringar från glaciärerna runt omkring. En livsfarlig dy som ingen vill fastna i.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gänget samlat i solen innan avfärd. Tur att ingen av oss visst att det typ skulle bli den sista solen vi såg på nästan hela tiden uppe på glaciären.. Eller ja, sista dagarna var fint, men fram tills dess! Flygplatsen varifrån vi lyfte och kom ned till drivs av Deb och hennes man Keith, och de senaste åren har de utökat till att flyga från fler ställen kring Anchorage. Att flyga med helikopter för att se Alaska är något man bara måste göra när man är i Alaska. Så det är inte så konstigt att Deb och Keith och deras piloter har händerna fulla.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mat i ena packet, skidor och packning i andra. Helikoptrarna står redo. All mat inhandlas genom att man skickar en lista med allt som behövs (själva maten är planerad i förväg, så det är bara att följa ingredisenslistan för att handla) till en av de största affärerna här som sedan packas på en pall för att kunna flygas upp till glaciären. Varenda väska vägs för att allt ska gå rätt till. Till och med handbagaget. Jag var förvånad att de inte vägde oss också.. ;-)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"And off the foods go!"

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Anar ni huset?

Så man flyger upp för en bergsvägg och kommer plötsligt över kammen och där är glaciären. På kammen ligger huset och liksom kikar ut över den gröna dalen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här väntar man sig verkligen att en björn ska stå. Eller en älg. Jag spanade så hårt att mina ögon nästan gjorde ont.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kikkan! Med ett packe ägg i knät, som de inte vågade ha i ett nät under planet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Framme! Coach Eric står och väntar på oss för att ge oss säkerhetsgenomgången om vad som gäller här uppe. Huset är det stor svart, täckt med plåt för att stå emot vädret här uppe och till höger är någon form av maskinrum och sen bakom huset till höger ser ni vallaboden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"The Pisten Bully". Redo att göra spåren perfekta för oss.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi fick skynda oss ur helikoptern för att de skulle ned och hämta nästa gäng.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt, Kikkans och två andra tjejers rum under veckan där uppe. Ser ni hur breda tarrsängarna är?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vyn. Även i oväder är den vacker!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

"Gymmet". Eller rummet där alla hängde efter träning och stretchade, cyklade eller körde styrka. Gick undan för att läsa en bok eller bara vara.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En av väggarna var fylld med namn och bilder från tidigare läger. Ena teckningen coolare än den andra. Och alla namn sen. De senaste somrarna har bl.a. Aino-Kaisa Saarinen, Celine Brun-Lie och Astrid U Jacobsen varit med teamet här uppe. Så jag inte den enda "utomjordningen" som fått äran att vara med dem där uppe. Dock sa de att jag hade det absolut bästa vädret. Något alltid va?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Köket och matsalen. Redo för frukost. Till vänster ser ni listorna med våra uppgifter varje dag, menyn för veckan och vad alla förväntades göra. Till frukost serverades gröt, äggröra, färska bär, jordnötsmör, sylt, maplesyrup och något bröd. och kaffe.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Torkrummet. Husets bästa rum. Det mest effektiva torkrummet jag någonsin varit med om. Allt torkade direkt. Men det lät som attan också. Så här kunde man sitta om man ville ha "private conversations" när man var där uppe, för annars fanns inte så mycket privat. För toaletten (som var någon slags förbränningstoalett) hade man ett skynke, så man fick titta under skynket för att se om man såg fötter eller ej för att veta om man kunde gå in. Det hade dock inte någon sagt till mig första dagen, så ni kan ju gissa vad jag gjorde..?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vallaboden från insidan. Ordning och reda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glaciären. Och ni ser spåret ned till glaciären till vänster uppe i bild. Två skotrar åkte alltid ned med bl.a. extra skidor och jag gissar också för själva säkerheten så att man snabbt kunde ta sig där ifrån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Coach Erik ger lite tips till Kikkan. Ser ni hur fantastiska förhållanden det är?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Glaciären. Första slingan går till höger, som tog mellan 7-15 min beroende på före och sen den vänstra sidan som tog allt mellan 20-40 min beroende på före. Så de första dagarna tog det ca 50 min att åka en runda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maskinrummet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här ser ni både huset och skidspåren på glaciären.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Talade skylt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vallaboden till höger.

Det var allt för denna gång. Så fick ni en liten inblick i hur glaciär-livet i Alaska kan vara.

So long,

Anna

 

 

 

 

 

 

 

0 kommentarer på “Eagle Glacier. I bilder.

Att våga lyssna och lära.

Jag vet inte hur många läger jag varit på i mitt liv. Hur många dagar och nätter jag spenderat tillsammans med andra likasinnade, mer eller mindre. Antagligen mer än vad någon någonsin skulle kunna gissa.

De flesta de senaste åren har varit väldigt lika. Efter 10 år med landslaget så ser de flesta läger och lägerdagar likadana ut, det blir en typ av vardag det också. Vi tränar, äter och sover. Energin som finns över till att göra annat är minimal och man gör minsta tänkbara förutom att träna och äta.

Vi diskuterar träning emellanåt och vi analyser teknik. Vi har föreläsningar om kost, hälsa och annat som kan vara nyttigt att veta som skidåkare. Jag är oftast föga intresserad av allt det här som sker runt omkring. Jag trivs att vara i min bubbla och göra det jag tycker är kul och nödvändigt för mig. Jag är inte särskilt intresserad i nutrition eller träningslära, vilket gör att jag allt som oftast lyssnar med ett halvt öra speciellt om det blir alltför invecklat. Jag älskar det enkla, raka. Om jag får raka råd ”gör si, gör så” spetsas mina öron direkt och jag blir intresserad, men hamnar vi i diskussion på molekylnivå, så försvann jag ganska fort.

Teknik är dock en grej som jag brinner för. Jag är otroligt intresserad av hur man kan genom att förbättra tekniken men med samma fysik bli en bättre skidåkare, det är så otroligt häftigt. Men jag är inte en rolig person att köra teknik med, om jag inte har en riktigt bra dag. Vilket jag rätt sällan har när jag åker. Jag blir lätt irriterad när jag kör teknik. För att jag inte förstår hur jag ska göra, eller hur de menar eller bara för att jag inte håller med. Och det märks nog rätt väl på mig när jag blir på det humöret. Min förra tränare märkte det fort, så vi körde bara korta perioder av teknik. Herr Stattin däremot skiter fullkomligt i att jag blir irriterad. Han bara kör vidare. Och det funkar bra. Jag bli arg, irriterad, sur och frustrerad men fortsätter som ett surt litet barn att försöka tills det sitter. Då blir jag lika glad och lycklig som ett barn på julafton.

Försöker Emil hjälpa mig med tekniken blir jag bara sur. Sur och skyller på olika saker varför jag åker som jag gör. Vilket inte är det minsta utvecklade eller särskilt charmerande. Och jag märker själv när jag blir så här och skäms men det är ett beteende som jag får jobba hårt med att förändra. Direkt jag får tekniktips åker mina taggar ut. Och då är ändå jag en person som ger var och varannan tekniktips, säkerligen vill inte ens en fjärdedel av dessa höra mina åsikter, men jag tycker det är så intressant att jag inte kan hålla tyst. Och sen är jag som jag är?! Så ologiskt.

För att fortsätta utvecklas vet jag att jag måste bättra mig, det är något jag jobbar på och den här campen har öppnat mina ögon på det sättet. Coach Erik har kommit med flera kommentarer om saker jag kan jobba på och utveckla, och jag HAR lyssnat. Men framför allt så har de filmat en hel del här uppe, vilket de har låtit rulla på tvn under tiden vi ätit. Så jag själv har kunnat sitta ned och analysera min teknik själv. I jämförelse med andra. Vilket ger mig en bredare bild av dels hur jag ska kunna åka bättre men också förstå de kommentarer om teknik som jag får hur jag ska kunna utveckla den. Dessutom har jag tittat noga på hur de andra åker, bara för att lära mig. Annars brukar jag mest bara vara intresserad av hur jag själv åker, och sen släpper jag det. Går och gör något annat, men nu har jag ”tvingat” mig själv att sitta kvar och analysera. Lära.

När det inte har funnits film på oss, har de visat lopp från i vintras. Speciellt från VM. Några av dem har bara rullat på, andra har vi analyserat in i minsta detalj. Hur olika man kan ta sig på ett snabbt sätt uppför en backa och vilka likheter en tillsynes helt olik teknik faktiskt har likheter med de mer vanliga. Vilka saker som faktiskt är de väsentliga att jobba med. Och det är superintressant!
Så även om lägerdagarna även i fortsättning och här uppe i mångt och mycket är likadana och kommer fortsätta vara ganska lika, ska jag försöka släppa stoltheten när det gäller teknikjobbet, och faktiskt lyssna. Faktiskt analysera. Våga be om hjälp med det och lyssna på andra när jag får hjälp. För jag är ju i grunden otroligt intresserad av det, men det är bara det att det är en sån brännande fråga för mig själv att jag ibland bara blir helt fullkomligt frustrerad av att jobba med det med andra. För teknik är om något en genväg till framgång utan att behöva träna mer eller hårdare timmar, bara klokare. Så nu ska tjurhuvudet och den envisa åsnan som jag är, faktiskt ta och bli lite mer ödmjuk och mindre stolt och mindre irriterad när det gäller teknik. Punkt.

So long,

Anna

En kommentar på “Att våga lyssna och lära.

Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

Två pass kvar här uppe på glaciären. Förhoppningsvis. Planen är att alla vi ska flyga ut med helikoptern i morgon eftermiddag, men man vet aldrig om vädret tillåter det. Så om vi inte flyger ut i morgon em, blir vi kvar en natt till och flyger sedan ned till flygplatsen just nedanför oss på söndag. För att sedan ta bilen till Anchorage ca 45 min bilresa härifrån.

I morse hade vi ett superroligt sprintpass där vi delades in i lag om tre och sprintbanan delades in i två sektioner. Vi körde sedan en stafett där varje person åkte halva banan och sen växlade till nästa och alla åkte fyra sträckor var, så totalt åkte man 2 varv på sprintbanan. Sprintbanan i sig var längre än vanligt, ca 4,5 minut lång. På höjd, 1600 meter över havet. Så snacka om mjölksyra!

När man kör i lag, så vill man ju inte svika sina lagkamrater så man ger allt. Hur stum och trött man än är, så egentligen kan det väl inte finnas en bättre träningsform för just mjölksyra?! Alla slog sin kamrat i ryggen, skrek ”go” och sedan blev det knäpptyst förutom en unisont monotont pustande. Från alla. Spikraka ben, hängande överkroppar över sina stavar. Tills man kunde röra lite försiktigt på benen innan det var dags igen. Sjukt kul!

Och så lärorikt! Att dela upp banan så där, åka man mot man. Prova olika sätt att attackera backarna, kurvorna och krönen. Spårval. Allt. Och speciellt lärorikt att göra det på snö, i juni! Och mot alla dessa duktiga amerikanskor som Kikkan, Sadie Bjornsen och Rosie Brennan.

Så efter 6 dagars träning här uppe borde faktiskt min kropp kännas mer mör än vad den är. Jag vet inte vad det är som gör skillnaden, kanske att vi faktiskt sover nära 9h per natt och över 1h mitt på dagen. Äter bra och nyttigt, slarvar aldrig med mellanmålen eller målen efter passen. Antagligen beror det på att jag är så otroligt noga med farten på mina pass. Eftersom det här är en vecka där jag fokuserar på mängden, så är A1 otroligt låg. Jag åker med en känsla av att jag aldrig forcerar. Jag åker länge och superlugnt, men med så bra bibehållen teknik jag kan. Vad min puls ligger på vet jag inte riktigt, då jag inte har pulsklockan med mig, men jag skulle gissa att jag ligger kring 120 i puls vilket är ca 60% av min maxpuls. Har jag mindre mängd en vecka, ligger jag allt som oftast i lite högre pulszoner på distanspassen. Men är väldigt noga med att om jag börjar känna mig för sliten eller före eller efter ett intervallpass, då åker jag så lugnt jag bara kan.

Ivar frågade om fördelningen mellan A1, A2, A3 och A3+. Ca 10-12% av min träning lägger jag på A3 och uppåt. Det vill säga intervaller och tävlingar. A2-blocket har jag inte kört så mycket förr, men sedan i fjol lägger jag ett par timmar i veckan på A2, men jag vet inte procentuellt hur mycket det hamnar på. Kanske 3-5 % av den totala träningen. Resten är A1 och A1-, men allt det registreras i samma block. Det vill säga distans.

A1 är för mig upp till 145 i puls (ca 70% av max), mellan 150-170 är A2 (ca 75-80% av max) och 170-190 är A3 (80-90% av max) och 190-200 är A3+ (90-100% av max). Eftersom jag inte använder mig av pulsklockan på alla pass, eller faktiskt knappt alls, så handlar allt om uppskattning, men efter att ha använt pulsklocka i så många år vet jag ganska exakt vad jag ligger i för puls, så för registreringens skull så blir det rätt. Däremot så vet jag ju sällan exakt i vad för maxpuls jag var upp i men jag kan uppskatta att i dag kändes belastningen som A3 och så vidare. Ett A1-pass kan ju pendla mellan 100-160 i puls, men så länge snittpulsen är under ca 140, så är det ett A1 pass. Ligger det över i snittpuls, blir det ett A2 pass.

Allt handlar ju i slutändan om att göra ett träningspussel som utmanar men inte bränner och själva registreringen i träningsdagboken är ett hjälpmedel för att se hur träningen går och om man ligger på rätt sida av belastningen, att det varken bli för lite eller för mycket.

Varje pass uppskattar jag dessutom formen på. 0 är OK, vilket är det vanligaste. Ner till -5 vilket är lika med att nu-ska-jag-ligga-i-sängen-en-vecka-och-vila-upp-mig och upptill +5 vilket är lika med ingen-i-hela-världen-kan-slå-mig. Jag har aldrig fyllt i varken en -5 eller en +5, utan det pendlar mellan -2 till +2. Har man för många - under en och samma vecka, så borde man nog vila någon dag extra och har man många + under träningsåret bör jag nog träna lite mer.

Det är ett bra hjälpmedel för mig och coach Stattin när vi lägger träningen och när vi utvärderar hur träningen gått.

Nu är det dags för det näst sista passet här uppe. Alla runt omkring mig sitter och äter mjölk med olika tillbehör; flingor, nötter, frukt och jordnötsmör. En kaffe här och där. Alla är lite mer dämpade än i början av veckan, det märks att alla har tränat bra. Skrattet ligger väldigt nära till hands också, precis som det ska när man börjar bli sliten. :-)

Snart är jag nere i verkligheten igen, då ska jag uppdatera er med bilder från det här äventyret!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Eagle Glacier – Näst sista dagen här uppe!

En för alla, alla för en!

De sista dagarna har vi haft snöstorm. Att gå från huset till containern där vi vallar, har varit helt på egen risk då de värsta byarna kom. Tog man ett steg vid fel tillfälle hamnade man inte där man skulle. Vet inte när eller ens om jag känt så starka vindar förut. Då känner man sig rätt liten och maktlös. Respektfull.

Och inte ens glaciären som tidigare varit skyddad från de värsta vindarna, klarade sig igår. Trots att pistmaskinen åkte just framför oss, hann det driva igen så pass att man inte såg vart de klassiska spåret gick och råkade man komma helt i otjamning med pistmaskinen så det hade gått 15-20 minuter sedan den sist åkte där, var det bara de orange ledmarkingarna som visade vart spåret gick, för något annat såg man inte. Snön hade drivit över spåret helt.
Men ingen klagade.
Hade jag varit hemma i Sverige, så är jag tveksam på om vi ens hade givit oss ut. Här var det aldrig ens snack om saken. Alla bara klädde sig efter vädret, tog sina skidor och gick ut. Inte ett negativt ord hörde jag. Ingen som inte försökte. Hemma hade det varit gnäll och klagan och allmän missnöjsamhet.
Men det finns inte här. Det är enorm ödmjukhet som präglar hela campen. Och jag tror definitivt inte att det är unikt för just detta tillfälle, utan det är sån kulturen är här. Positiv. Framåt. Ödmjuk. Inför sina teamkompisar, ledare och omständigheter. 
Och jag kan inte sluta jämföra. Ta åt mig. Skämmas lite för hur bortskämt jag faktiskt beter mig normalt. Där och då anser jag inte att det är bortskämt, för jag gör ju som resten. Det är vår kultur. Men nu när jag kan jämföra så kan jag inte sluta tänka på det. Inte sluta tänka på hur mycket jag faktiskt lär mig när jag är här uppe med dessa fantastiska människor. Inte bara om skidåkning och träning, utan om inställningen till det vi gör. Inställningen till livet.
Jag berättade ju i förra inlägget om hur allt är upplagt här, hur vi har blivit indelade i grupper om 4-5 stycken. Killar och tjejer om vartannat. Varje grupp ansvarar för en uppgift per dag. Att fixa allt som har med frukost att göra (gröt, ägg, duka fram, duka av m.m.), städa upp efter lunch (eftersom alla fixar sin egen lunch), göra middag (vilket innebär att förbereda middagen innan passet på eftermiddagen för att det ska vara klart tills vi kommer hem) och sedan en grupp som ska städa upp i köket på kvällen efter middagen. Och samma här; jag har inte hört någon som klagat. Alla bara gör. Alla delar lika på jobbet. Killar som tjejer. Det blir en helt fantastisk gemenskap, bra mycket bättre än hemma där det med säkerhet hade blivit mycket mer uppdelat på vad ex. killar och tjejer hade gjort. Vi kan snacka hur mycket som helst om jämställdhet, men här uppe, här på glaciären, här är det första gången jag förstår vad det egentligen innebär. Om det speglar samhället i stort i USA eller bara här, det låter jag vara helt osagt. Jag har inte den minsta aning. Mest troligt inte dock. Men här uppe är det helt otroligt. Vilket gör att det inte heller blir några irritationer eller gnabb, alla vet vad de ska göra och de gör det. Punkt slut.
Och sen luncherna. Som alla fixar själv. Aldrig har jag sett sån uppfinningsrikedom. Alla gör det som de behöver. Vissa av grabbarna står i köket i över en halvtimme bara för att koka sig något riktigt bra. Det är toast med sallad, wok och pyttipanna. Matiga sallader. You name it. Allt som går att finna i det gigantiska kylskåpet eller förrådet med torrvaror som flugits upp hit.
Tänk om vi hade haft våra läger hemma i Sverige på det här sättet? Vilken gemenskap det hade blivit! Så mycket bättre vi lärt känna varandra.
Och jag tror att vi nog också hade blivit mer ödmjuka. 
Jag pratade med min tränare herr Stattin som varit över och arbetat i USA vid olika tillfällen och berättade helt begeistrad om detta, på vilket han berättade att det hade varit exakt lika när han var över för 20-30 år sedan. En kultur som helt enkelt håller i sig. Och som jag blir väldigt imponerad över.
Det är verkligen alla för en, en för alla.
Sen den seriositeten de visar. Tillsammans med totalavslappning emellanåt. Alla gör det de ska på träningarna. Fokuserar på det som de ska fokusera på under passet. Och det skiljer sig inte nämnvärt från hur vi tränar eller hur vår inställning till träningen är. Det är nog rätt lika för alla. Men det som kommer efter imponerar och inspirerar mig. När alla är klara med träningen, lägger de ned minst 30 minuter  på att stretcha, töja och göra rörlighet. Med en energibar i handen eller ett glas mjölk och en smörgås. Ingen slarvar med intaget direkt på träning, alla bara gör det. Och sen stretchen. Även det blir en social grej. Man pratar om passet, diskuterar. Skrattar och snackar. Hänger ihop.
Och många av oss som tävlar med dessa amerikanskor och amerikanare under året, är allmänt imponerade av deras vinnarinstinkt, hur det kan peppa varandra och få varandra att bara prestera bättre än de någonsin vågat drömma om. Hur de verkligen är ett team. Hur de från ingenstans egentligen helt plötsligt är uppe och fajtas i den absoluta världstoppen.
Och allt jag ser och lär här uppe hänger ihop med hur de är. En för alla, alla för en. Ödmjukhet. Vinnarinstinkt. Seriositet. Tillsammans med så mycket glädje och teamkänsla. Killar som tjejer. Ledare som aktiva. Helt fantastiskt.
Jag iakttar. Lär. Och njuter!
So long,
Anna



Med vänliga hälsningar

Anna Haag




2 kommentarer på “En för alla, alla för en!

Alaska – Eagle Glacier.

Just nu sitter jag i ett hus byggt på en klippa just ovanför en glaciär. Eagle Glacier i Alaska. Så några av er gissade rätt, jag har åkt tillbaka till Alaska. Jag fick verkligen blodad tand när vi var här i våras, och även om vi inte ”tränade” något då, så kände jag att hit vill jag verkligen tillbaka. Så mycket som jag ville se och prova. Det var som att vi bara fick ett smakprov på allt vad Alaska har att erbjuda när vi var här, och jag gillade verkligen det smakprovet.

Så bara någon vecka efter att vi kom hem efter Alaska, bokade jag en biljett tillbaka hit. Bestämde med Kikkan att möta upp henne i Frankfurt så vi kunde göra den långa flygningen (drygt 9,5h) från Frankfurt till Anchorage. Över Grönland.

Och nu är jag här. På en glaciär tillsammans med 17 till skidåkare från APU (Alaska Pacific University) som är det universitet och skidklubb som Kikkan tävlar för. Och det är både coolt och speciellt. För som jag skrev i början bor vi i ett väldigt spartanskt ”hus” på en klippa eller mer berget som glaciären vilar mot. Det är byggt i slutet av 1980-talet efter att en känd pilot som ofta tog sitt plan med familjen upp hit och åkte skidor bestämde sig för att sponsra APU att bygga ett träningscenter här. Så startade Thomas Training Center at Eagle Glacier. Sedan dess har APU kommit upp hit för läger, 3-4 gånger per år. Jag tror dock inte att det är bara APU som använder det, men det ska jag låta vara osagt. Här finns allt man kan behöva för en vecka med hård träning. Många mil skidåkning. Ett fullt fungerande kök, enklare dusch och toalett, matsal och ett par rum som tillsammans rymmer 24 bäddar. Utanför finns ett par containrar där vi bl.a. vallar och där ex. aggregaten som behövs för att driva huset finns och där man förvarar pistmaskinen under vintern. En hel pistmaskin och en gammal, trasig. Två skotrar. Och en helikopterlandning. För allt flygs upp hit med helikopter. Allt från pistmaskin till havregryn till oss. Och under åren har man samlat på sig saker här upp, så numera finns dessutom ett välfungerande gym med testcykel och fria vikter för att kunna genomföra all den träning vi behöver göra här.

Maten packas i ett enda stort nät som helikoptern lyfter upp och som sedan hänger i ett långt rep under. Vi slapp dock att hänga under, vi fick åka i helikoptern upp. ;-)

För några år sedan skulle man frakta upp en ny pistmaskin med helikoptern. Pistmaskinen hängde i vajrar under helikoptern och man skulle sakta sänka ned pistmaskinen genom att få den att gå i cirklar tills man kunde släppa ned den. Men helikoptern började skapa ”bad air” (som man säger här) och alla lampor började lysa rött och för att inte krascha tvingades man släppa ned pistmaskinen från ett par hundra meter ovanför backen. Inte en del av pistmaskinen höll. Sedan dess har man dock lyckats frakta upp två nya pistmaskiner.

Någon gång under de första åren som man tränade här upp, lämnades pistmaskinen på glaciären över vintern. När man sedan skulle öppna glaciären för sommaren igen året därpå gick inte pistmaskinen att finna, den var helt övertäckt. Ett par 3-4 år senare kom den dock fram och trots att den gick hackigt, kunde man använde den. Men eftersom den inte var så driftsäker fick man skaffa en ny.

Nog om pistmaskiner.

Maten lagas av olika matteam, så varje grupp har en uppgift varje dag. Och det krävs disciplin och ordning för att allt ska fungera, men hittills verkar allt fungera helt perfekt. Jag hänger bara med. Gör som de andra.

Varje morgon serveras frukosten vid sju, vid åtta öppnar spåren. Så vi tar på oss skidorna utanför huset och åker ca 1 km ner på glaciären, och det är verkligen nedför. Fort går det. Ned. Hem är det desto jobbigare. Väl nere på glaciären börjar spåret, som tar ca 45 min per varv. I det före som är just nu. Perfekta förhållanden, pistmaskinen körs varv på varv. Av coach Eric Flora som är med här uppe tillsammans med två andra killar som bl.a. sätter ut pinnar som visar var spåret går. Och i morse behövdes verkligen de markeringarna.

Vi vaknade upp till en helt vit värld. Vi såg knappt 10 m framför oss. Just där spåret går på glaciären är det ganska skyddat, men på vissa delar blåste vinden rätt bra. Tillsammans med snö som piskade. Så det enda vi kunde förlita oss på var dessa orangea pinnar som markerade ut var spåret gick. Ett par gånger hamnade vi fel, men vi märkte det rätt fort, då spåret var så välpreparerat att det verkligen märktes när vi hamnade utanför. Men trots det, så var det helt perfekta förhållanden i spåret. Jag njöt verkligen!

Efter ett par timmar och ett par varv där nere, åker vi den dryga kilometern hem och stretchar och duschar. Kort och snabbt och effektivt. För att inte vattnet ska ta slut. Sen gör alla sin egen lunch. Och jag är imponerad över fantasin alla visar för sina luncher. Det är allt från yoghurt med flingor till omelett till wookat till sallad till smörgåsar. Allt. Och alla fixar sitt i symbios. Det märks att alla har varit här uppe ett par gånger och att det krävs att alla samarbetar för att det ska fungera. Vid fyra öppnar spåret igen, då har coacherna varit nere en stund för att förbereda spåren inför det att vi kommer. Vi åker ett par timmar, kommer hem och stretchar och vid sju är middagen klar. Varje kväll är det som sagt olika team som ansvara för det, alla ingredienser finns här till den mat som en dietist har planerat och som de alltid äter här uppe. Bra mat som är enkel att tillaga. Igår var det mexikanskt. Ikväll blir det lax och potatis. I morgon är det min och Kikkans tur tillsammans med tre till som ska göra hamburgare. Alla sitter ned i lugn och ro. Snackar. Mår gott. Diskuterar olika ämnen. Vid 22 är det knäpp tyst. Då har alla somnat. För även om glaciären inte ligger så högt, ca 1500 meter över havet, tar det på att åka skidor ett par timmar per dag. Speciellt när vädret är lite sämre.

Så det är vad jag gör just nu. Jag njuter till fullo av miljön, sällskapet och träningen. Helt fantastiskt. Jag kan inte lova att jag kan ge mer updates här uppifrån berget, då jag inte har internet, utan bara lånar snabbt av Kikkan för att kunna posta det här. Men jag tar massor av bilder, så ni kommer få veta mer, jag vet bara inte när. Jag kommer vara här uppe till nästa helg, sen blir det en vecka ”nere” i Anchorage med Kikkan.

 

So long,

Anna

0 kommentarer på “Alaska – Eagle Glacier.

Alaska

Sitter på flygplatsen i Chicago där vi har mellanlandat på vår resa hem från USA. En oförglömlig resa. Minst sagt. Vi som tyckte New York var häftigt, men det var verkligen i n g e n t i n g mot Alaska. Vilket ställe!

Eller, vilka människor! Kikkan Randall och Jeff Ellis. Kan man ha bättre värdar och guider? Men hur hamnade vi egentligen i Alaska?

För att göra en lång historia kort; vi träffade Kikkan för ett par år sedan, bestämde att hon skulle komma över och träna med mig. Återkom 2 år i rad. Under hela denna tid, bjöd Kikkan och hennes man Jeff över oss. Varje år. Men vi hade så mycket för oss. Fullspäckad kalender året om, så vi fick aldrig ihop det. Fick inte in det.

Men så i höstas bestämde vi oss. Nu åker vi över. Till våren är det ingen återvändo. Alaska - here we come!

Så i i februari bokade vi resan över, passade på att se New York när vi ändå var "over there", och så drog vi iväg. Ganska svårt att packa dock, då New York och Alaska är rätt skilda i både klimat och livsstil. Så vår packning var rätt blandad. Lite av varje. Täckbyxor, dunjack, vårkappa, tunna tights. Skidpjäxor. Finskor. Rätt spännande att packa på det sättet, eftersom ingen av oss visste vad som väntade oss.

New York vet ni ju redan hur vi upplevde, men Alaska. Oh my. Helt fantastiskt. Själva staden Anchorage var en typisk amerikansk stad med breda vägar rakt genom staden, kantade av stora butiker som Walmart och Casco och gigantiska parkeringsplatser. Däremellan alla sorters restauranger. Skillnaden var bara, att om man vände sig om, var hela staden omringad av snötäckta berg. Och där det inte vare berg, kom oceanen in. Påminde nästan lite om de norska fjordarna. Men med gigantiska skillnader i ebb och flod.

Småbilar som Golf och Fiat var lätträknade, mer än varannan bil var en Subaru och resten var gigantiska truckar. Den ena större än den andra. Med egendesignade registeringsskyltar. På Kikkans bil stod det "XC4US" = crosscountry for the US. Rätt coolt.

Precis som i Sverige, eller i alla fall i Östersund, så hade det varit en klen vinter. Nere i själva Anchorage var det ingen snö alls. Men ju högre upp man kom, desto mer snö blev det. Och eftersom Kikkan är uppvuxen i staden och Jeff har bott där i över 8 år, så kan det terrängen rätt bra (det var en underdrift..). Så det tog med oss på det ena äventyret häftigare än det andra.

Vi har hunnit med allt från squash till fotboll till frisbee golf till helikoptertur och alpinåkning till topptur och grillning på en solslänt alldeles ensamma på en bergstopp. Och långa frukostar. Den ena bättre än den andra. Ena dagen med svenskt tema, andra med amerikanskt. Och allt däremellan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

IMG_2953

IMG_2987

IMG_4312

IMG_3055

IMG_3105

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och intressanta diskussioner om hur USA funkar. Jeff som kommer från Kanada, kom ju in i landet utifrån och det är välidgt intressant att diskutera sånt med både Kikkan och Jeff. Och såklart skillnaderna mot Sverige. Man kan fortsätta i all evighet.

Kikkan och Jeff var verkligen de bästa människorna man kan tänka sig. Att bo hos någon i 8 dagar, utan att en enda gång känna sig obekväm. Bara enormt välkommen. Helt amazing som man säger over there. Jeff som var skidåkare som ung, satsade på de korta distanserna i löpning (100-200-400m) kring 20-års åldern och uppåt. Gick på universitet i USA för just det, och sadlade sedan om, eller rättare sagt, tillbaka till längdskidåkningen och satsade mot OS i både Salt Lake City och Vancouver. Idag är det honom ni hör i alla intervjuer efter målgång på världscupen! :-) Snacka spännande liv! Nästa gång vi åker över till dem, ska jag göra en intervju med honom i podden, om hur det är att gå från skidåkning till löpning till skidåkning och sedan jobba med FIS samtidigt som ens fru är ute och tävlar.

Denna gång tog vi oss dock ett snack med Kikkan om allt mellan himmel och jord, och det kan ni lyssna på i morgon, torsdag, i podden. Ladda ned på Itunes eller PodCaster!

Kikkan är inte bara en fantastisk längdskidåkerska, hon är också otroligt engagerad i hälsofrågor och att få unga tjejer att fortsätta idrotta. Dessutom är hon åkarnas representant i FIS, vilket är ett mycket större åtagande än vad man kan ens gissa!

 Snart lyfter planet, så jag hinner inte skriva så mycket mer, men var så säker, det kommer mer!

Glöm inte bort att lyssna på podden i morgon, kommer ut strax efter lunch tror jag!

So long,

Anna

PS. Om ni vill se mer bilder, hojta till. Har ca 1000 st. Haha!

3 kommentarer på “Alaska