Här i Davos går det fortfarande bra att åka skidor inne i dalarna, över 1800-1900 möh är det kanonfint och så länge nätterna är klara är snötäcket stenhårt nästan fram till lunch. Så vi passar på de dagar det går att åka skidor, och här om dagen var en sån där perfekt skiddag. Någon minus under natten, sköna, lagom varma plusgrader på morgonkvisten. Solen lyste från en klarblå himmel, så vi gick upp kring sju och vid åtta satte vi på oss skidorna upp i Flüela. Inte längste upp på toppen, utan en bit ner. Sen skejtade vi upp till toppen av dalen (2350 möh något, från ca 1900 möh), åkte nedåt en bit på andra sidan. Åkte upp en bit på bergskanten. Snurrade några varv kring sjön där uppe på toppen (perfektare före kan man nog inte ha, så ja bara åkte runt. Runt. Runt.). Sen svischade vi ned mot bilen. Klockan stannade på 1.50h. Med en snittpuls på ca 126 slag/minut. Ett perfekt pass.

Efter lunch slocknade jag i soffan, och under tiden började ett oväder dra in. Och lagom till min löp-tävlings-premiär fram på kvällskanten vräkte regnet ned och vinden gjorde att det bara piskade runt. Som tur är märker man ju inte riktigt hur dåligt vädret är när man springer (hur kommer det sig egentligen?!) så jag drog på mig shortsen (!) och löpartröjan och över det drog jag ett par långtights och en regnjacka. Och så klart en keps. Är man en löpare (hm?!) så är man.

19.15 gick starten. 4 km runt sjön. 1,5 km motvind. 1,5 km medvind. 1 km sidvind. Ett 50-tal spända löpare i alla kategorier och åldrar. Starten gick och mitt högra ben som inte riktigt fått sig utmaning på slutet pga min lilla fadäs på berget med skidorna på var inte riktigt med i matchen första stegen. Kändes som om jag satte i benet bakom mig (?). Men efter ett par steg kom jag igång. En tjej framför mig. Och 6-8 killar. Tjejen ska jag om. Efter 1 km var jag om. Efter 2 km passerade en kille. Jag tyckte jag sprang nog fort. På höjd och allt så vågade jag inte riktigt spränga mig själv. Syra här, och jag är körd. Då får jag gå i mål och då kommer definitivt några tjejer passera mig, för det var några som såg otäckt starka ut på startlinjen. Ni vet sånt där steg som bara studsar. Långa, lagom muskulösa ben, lite mindre biffig överkropp. Studs, studs. Så jag höll min fart. 1,5 km återstår och jag hör en kille bakom mig göra attack. Nähä, icke sa Nicke. Trycker på lite till. Han ger sig (YES!) och samtidigt börjar jag se en kille framför mig. 1 kilometer kvar. Ökar lite försiktigt. Närmar mig. 500 meter kvar. Jag är om. Men nu börjar jag flåsa rejält och benen känns lite stappliga. 400 meter kvar. Jag verkar ha säkrat min plats men jag är trött. 300 meter kvar. Där står Emil. Kollar klockan, kommer jag klara mig under 15 min. Nej, känns tight. 200 meter kvar. Ökar lite till. Ojoj. Jobbigt nu. 100 meter kvar. Hör någon bakom mig. Lägger i spurten. Klockan stannar på 15.21. Årets första tävling. Helt klart godkänt. Med en snittpuls på 191 och en maxpuls på MAX (199-200), så kände jag mig nöjd. Första tjej blev jag också, och 8e totalt i tävling.

Loppet går varannan vecka hela sommaren, så jag ska försöka springa några gånger till i år. Under 15 min ska jag. Så är det bara.

Drog på mig överdrags kläderna och joggade hem de 15 minuterna. Då började det snöa. Och som det snöade. När jag gick och lade mig på kvällen var Davos täckt av snö.

Så vi bestämde oss för att skippa snön i Davos, och drog istället till vårt nya cykelparadis – Lugano. Med frukosten nedpackad, cyklarna i bilen, drog vi iväg kl 07.15. Från snö och minusgrader i Davos till +18°C och sol i Lugano. Ja, tack!!

Klockan 10.00 hoppade vi på cyklarna och drog iväg. Runt Lugano sjön. Första milen lite plattare. De kommande två lite mer kuperade. Närmare bestämt 1200 höjdmeter mer kuperade. Smack e bonk. Lät killarna dra iväg lite, mina ben var förvånansvärt pigga sen tävlingen men kände att det bara skulle vara dumt att utmana för mycket. Cyklade på och njöt av vyerna. Av all grönska. Lukterna. Bergen. Helt underbart!

Efter 3.40h var vi tillbaka till bilen. 137 i snittpuls och jag hade (för första gången i år) klarat mig från att köra för hårt i backarna, så att jag kunde klassificera passet som ett DISTANSPASS. Precis som det skulle vara.

Efter lite solning (med solskydd, I promise!) och bad (för grabbarna), åt vi lite mat och drog sedan hem. Hem för att packa ihop Emil’s alla saker och lite av mina. För nu sitter Emil och Hampus i bilen på väg mot Sverige, medan jag är kvar här nere. I ett snöigt, men soligt Davos. Som tur är, är solen så stark så till kvällen kan nog all snö vara borta. För annars skiter sig min träningsplanering över helgen…

På söndag far vi mot Mallorca, jag från Davos via Zürich och Emil från Östersund via Stockholm. Ska bli så kul att träffa alla i gänget igen, träna med dem, snacka, utmanas, njuta. Jag längtar skitmycket!!

Nu ska jag njuta av min vilodag, läsa den senaste Läckberg (trots att jag fortfarande saknar Måns Kallentofts Den femte årstiden, visst är det jobbigt att ”lämna” en bok och gå vidare? Som tur är fastande jag ganska fort i Läckbergs..). Lunch på Klatch blir det nog. Och kanske kanske ett mellanmål i solen på balkongen. Känns dock lite tomt här i lägenheten..

Ha en skön helg!

Anna

Som Emil skrev var vi ned till Lugano i två dagar, nötte mil efter mil på racern. Helt underbara mil. Jag ville bara fortsätta cykla och cykla. Fast jag slet mest hela tiden! Emil är en mycket bättre cyklist än mig, så jag får slita för att hänga med. I snitt ligger jag nära 20-30 slag högre i puls än honom. Hela tiden. Då kan ni tänka er vad det blir när man är ute i 3-4h. Och Emil ligger i bra sk. träningspuls. Lite i överkant ibland kanske. Så det var tur för mig att vi bara var där i två dagar. Annars hade jag behövt göra en cykeltur själv, i min egen fart, för att klara av det.. Uppför håller Emil låda, pratar på om hur vackert allt är. Pustar så där lagom. Jag säger ingenting för än vi kommit uppför backen. Några meter efter toppen. När jag pustat ut. Då först kan jag prata. Ibland ledsnar Emil på mig och drar iväg ett par minuter. Trycker på lite. Leker lite. Sen kommer han tillbaka till mig. Ungefär som en glad och lycklig hund som sticker iväg på lite upptäcktsfärder här och där, men sen kommer tillbaka, lika lycklig och glad för att få ha varit på egen hand en tid. Min lilla hund. Emil.

Så jag har kommit igång bra med träning. Om än på ett lite chockartat sätt kanske. Men det känns ändå väldigt bra. Förvånansvärt bra. Och min ”skada” i höften bli bättre för var dag. Nu kan jag springa, cykla, åka rullskidor och åka skidor. Köra de flesta styrkeövningar. Men jag kan inte ta mig upp från sittande till stående utan att åla mig lite och bara använda det ”friska” benet. Det är det enda handikappet jag lider av just nu. Men det klarar jag av, för så länge jag kan träna det mesta så är jag lycklig!

På tisdag ska jag nog prova springa en löptävling här i Davos, ska bara få godkänt av mina sjukgymnaster först…

Igår gjorde vi Emils favorit mat: Paj. Paj med kyckling och torkad tomat. Om du frågar Emil vad vi ska göra för mat till middag, svarar han alltid, alltid paj. Förstår inte själva grejen med det, men tycker man om något så gör man väl det. Receptet har jag fått av svärfar, den eminente hemma-kocken Karl-Ivar. Receptet är lite längre ned..

Dagarna i Lugano var inte bara träning, utan också lite mini-semester. Vi hann med att sola och bada, gå ut och äta lunch och middag och äta hotellfrukost. Lite vardagslyx mitt i livet. Det var underbart. Och välbehövt.

Nu är jag redo att tagga igång den här säsongen på riktigt. Säsongen 2012/2013. Ett VM-år. Så jäkla skoj! Och på söndag är det årets första läger för mig. Mallorca. Cykling kommer det bli. Längtar som bara den! Men tills dess ska jag fortsätta träna på bra här i Davos. Kanske blir det en skidtur i morgonbitti? Det lovas kallt och klart inatt. Vore inte fel!

OCH ALLA NI SOM ÄR FÖDDA 1996-2001, I MORGON KL 12.00 ÖPPNAR ANMÄLAN TILL ÅRETS SUMMERCAMP! För mer info klicka här.

Hoppas ni har haft en underbar helg!

Kram från mig!

Anna

Karl-Ivar’s Kyckling-och torkad tomatpaj

Pajskal
3 dl grövre mjöl
1 dl vetemjöl
0,5 tsk salt
150 g alpro soya yoghurt (eller vanlig yoghurt)
2 msk olivolja
en skvätt soya dryck

Blanda alla ingrdienserna och försök få till en jämn deg, inte för kladdig, men inte heller torr. Låt sedan vila i kylskåpet en stund. Förgrädda sedan i ugnen i ca 10 min, på 150°C varmluft.

Fyllning
en grillad kyckling (eller 4 st kycklingfiléer som du försteker i lite olivolja, krydda med salt, peppar och lite chili)
en påse torkad tomat
ett paket bacon (klipp i små bitar och stek snabbt, lätt).

Äggstanning
3 ägg
2 dl havregrädde
1 dl alpro soya
sweet chilisås (efter tyckte, jag brukar ta 2-3 msk)
salt och svartpeppar

Klipp över de torkade tomaterna och dela kycklingen i lagom små bitar, sprid sedan det över pajskalet tillsammans med baconet. Häll sedan över äggstanningen och ställ in i ungnen i ca 20-30min, tills stanningen har ”stannat”.

Servera med en sallad med körsbärstomater, ruccola, babyspenat och paprika och lite svarta oliver. Blanda en god dressing till och ha över. Ha något gott surdegsbröd till, för att få lite mer kolhydrater.

Känns skönt att nu har kommit in i träningsrutinerna igen med dubbla pass, vila, mat, stretch, styrka, rörlighetsövingar, tekniktänk mm mm. Ja allt det där som hör en skidåkares liv till helt enkelt. Och det är faktiskt riktigt gött! Men jobbigt? självklart…

Men oftast tar det nån vecka innan huvudet har vant sig vid att få pressas igen. Så ett tips för er som tränar är att hålla ut den i början! Dom första dagarna brukar gå bra men när man kommer in i andra veckan då är det kanske inte lika lätt så då gäller det bara att kriga sig igenom det och helt enkelt bara gör´t. Så lovar jag att det kommer gå lättare och lättare eftersom!

För mig har det känts bra med igång starten och mycket fokus har jag nu på att stärka upp kroppen och vänja den med tung belastning. Allt för att inte kroppen ska få en chock av all träning och börja gå sönder…

Och en sån tillvänjning för kroppen gjorde jag och Anna i förrgår!

Vi ska snart iväg till Mallorca med landslaget på läger och där vet vi att det kommer bli mycket cykel. Cykel som vi av naturliga anledningar inte kört under vintern så då gäller det att vänja kroppen sakta men säkert för att sedan klara av en hårdare belastning.

Så vi slängde in cyklarna i VW Touaregen och körde ner till Lugano. En stad som ligger ca 2h från Davos och är sommarparadiset på jorden! Det ligger precis vid den Italienska gränsen och bjöd oss på fantastiskt väder (+30) och underbara bergsvägar att cykla efter!

Så vi lämnade ett vårlikt Davos där vi åker skidor i bergsdalarna, och kom alltså fram till en stad i full högsommarvärme! Så vi checkade in på fantastiska 5-stjärninga Swizz Diamond Hotel. Och stack sedan ut på cyklarna i massa timmar!

Det blev en liten mini semester med mycket träning i 2 dagar helt enkelt. Och så passade vi på att bada njuta sola och äta gott när vi ändå var där och vande oss med att cykla!

Det är så härligt när allt ligger så nära här nere, och man har möjlighet att göra såna här tripper. Grymt!

Vi ses!

Och som en fantastisk överraskning för en sportbilsnörd som jag är så var det Bilmässa i Lugano! Har aldrig sätt så mycket lyxbilar under samma dag tror jag…

Så jag kände att jag fick rycka ut och sälja lite bilar jag med när jag ändå var där. Tro jag lyckades locka dit några iaf för att kika på Alltracken!

En foccacia med bresola i Lugano. Den godaste pizzan jag någonsin ätit i Milano. En glass som jag bara måste äta en gång till innan jag dör i Lugano. Jag som inte ens äter (dricker) mjölk. Jag tål det inte. Min mage går i krig. Men det var det värt. Först glassen på 3,5 år. Ni förstår va?! Där hittade jag också min dröm. Den läckraste skobutiken jag någonsin varit in i. Ni vet, jag är så svag för höga, vackra skor. Jag liksom bara smälter när jag ser dem. Snacka om himlariket!

Efter att ha strosat runt i Milano, tog vi bilen och åkte hem de 23 milen. De första 17 efter autobahn. De sista 5 efter slingriga, vackra bergsvägar. Sen var vi hemma. Men redan idag åker vi på ett nytt äventyr, denna gång får racercyklarna hänga på..

Milano.

Pizzan.

Skorna.

And these are mine!

Och ni förstår kanske på min mina hur lycklig jag är?

En eftermiddag i Milano. En stad jag aldrig tidigare varit i. Men det var defentivit inte mitt sista besök. Jag kommer så gärna åter. Jag älskar Italien. Deras frenesi när de pratar, hur fort, hur de gestikulerar. I ett annat liv var jag nog italienare. Fråga Emil.

Ha en underbar dag!

Anna

Då var inbjudan klar och vi kan glädjande välkomna er till årets höjdpunkt, Anna&Emil Summer Camp i samarbete med Hello Sweden!

Lägret pågår mellan den 17-19 augusti och vänder sig till ungdomar födda mellan -96 och -01

Anmälan öppnar kl 12 på måndag (den 14 maj) och pga av mycket begränsat antal platser så ber vi er anmäla er som fort ni kan!

Vi är sjukt taggade och längtar tills lägret drar igång, För vi tycker det är den roligaste helgen på året!

Vi ses väl!?

Mvh Emil o Anna

Inbjudan:

Summercamp 2012

Men jag ljuger om jag säger att beslutet var lätt att ta. Banden jag har till Atomic har byggts upp under många år, jag började åka på dem redan som junior 2003. Så nästan 10 år har jag åkte på de österrikiska skidorna med de läckra färgerna. Det är en relation som  byggts upp med folket som finns i och runt Atomic, underbara människor som har ställt upp i ur och skur. Satsat allt för att just jag ska få det bästa. Och det är jag dem evigt tacksam för! Det var också Atomic som bar mig fram till mina två OS-silver 2010, mina VM-medaljer i stafett 2009 och 2011 och också min hittills enda världscupseger i en av etapperna i Tour de Ski 2011. Många minnen. Många tankar. Många underbara upplevelser.

Men ibland måste man bryta mönster, prova något nytt. Testa gränserna. Inom materialet också!

Så i vår har jag testat och testat. Jämfört. Provat. Rådfrågat. Och till slut föll valet på Fischer. Kanske inte så konstigt med de framgångar det märket rönt. Kanske har Emil påverkat en del, men eftersom jag också vet hur bra grejer han har så känns han väldigt trovärdig i sin feedback till mig.

Pjäxfixarkille och jag i Ramsau

För några veckor sedan var jag i Ramsau och gjorde de slutgiltiga testerna, av både skidor och pjäxor. Efter de 2-3 dagarna var inte beslutet svårt att ta. Pjäxorna sitter som ett smäck och skidorna har den känslan som jag eftersträvar i min åkning. De passar min åkteknik bra helt enkelt. Att jag sedan också kan gå tillbaka till Rottefella, ett system jag är fostrad på från 17 års ålder, känns väldigt naturligt och bra. Jag gillar kontrollen man får på det systemet. Känslan av att vara nära skidorna.

Glaciären Dachstein där vi var och testade

Redan har jag plockat ut några skidor som jag känner att jag redan idag skulle kunna tävla på, men det återstår ett gigantiskt arbete att fylla ut alla luckor. Hitta 2or och 3or. Hitta nya guldpar. Skapa min egen Fischer-skidpark. Det mesta av det jobbet kommer vallarna i laget att göra, med Urban Nilsson i spetsen tillsammans med min vallare Lasse Frykberg. De får dra ett stort lass på grund ut av mitt beslut, men jag känner att jag har deras stöd i beslutet. Jag själv ska försöka göra så mycket jag kan. Ha kontakt med dem som testar. Lära mig skidorna. Engagera mig när jag kan. Fokusera på att skapa min egen skidpark med Fischerskidor.

Mina nya skidor..

Det är en spännande tid. Att göra något helt nytt. Jag är lite pirrig, nervös men samtidigt väldigt peppad att få dra igång säsongen och få börja åka på helt nytt material. Det har inte hänt sedan 2003!

Så tack för allt Atomic. Ibland räcker inte orden till.

Anna

Psst.. Kommer ett inlägg lite senare om vår lilla semester som jag lovade sist, men kände att det var viktigare att skriva om det här stora som hänt mig!

I måndags morse var jag ut på en skidtur med Emil och paret Hetland. Hade väl gått i dryga timmen när jag ska vrida om bidningen till ett högre läge, när jag fastnar med handen under min fot (hur nu det ens är möjligt?!) och samtidigt glider jag bakåt med mitt högre ben. Bakåt och åt sidan. Något liksom klickar i höften, men det gör inte särskilt ont. Men jag har ingen kraft i benet. Får till slut av mig skidorna, men det känns så pass bra så jag säger till Guri (fru Hetland) att jag bara provar gå en bit innan jag drar på mig grejerna igen och fortsätter uppåt, mot den hägrande toppen. Ganska snart känner jag dock att jag nog inte kan fortsätta, för jag kan inte alls trycka i från med benet och har ingen kraft i det.

Så Emil och Hetlands fortsätter uppåt, medan jag hasar mig tillbaka mot bilen. Där sitter jag i solen och njuter och väntar på att de ska komma tillbaka. Efter ca 1h kommer de ner. Helt saliga, för det hade varit helt perfekt före på toppen. Jo, jag tackar jag. Det var ju typiskt.

Fortfarande har jag ont i höften, och det blir lite sämre hela tiden. Att lyfta benet är stört omöjligt. Så jag far ner på sjukhuset här i Davos, och på 6h fick jag göra vanlig röntgen, MR, träffa läkare, få veta resultatet av MR (tar vanligtvis ett par dagar i Sverige) och få träffa sjukgymnast. Resultatet blir en lättare sträckning i den innersta rumpmuskeln (stabiliseringsmuskel, gluteus minimus, för er som är lite mer insatta) och en blödning som tar vägen via höftböjaren, därav mina problem att lyfta benet, för musklerna som hjälper till att lyfta benet är klämda av blödningen och svullnaden som blir av det.

Jag haltar hem och tycker så fruktansvärt synd om mig själv. Ojoj. Stackars mig. Ligger med benen i högläge. Emil får servera mig maten. Hjälpa mig i sängen. Diska. Plocka undan. Aj, så ont jag har. Ojoj.

När jag vaknar dagen efter, tisdagen den 1 maj, den dagen jag har börjat tränat de senaste 5-7 åren, är det första jag tänker: ”jaha, idag får jag ligga i sängen alltså”..

Men. Icke sa Nicke. Höften mådde mycket bättre. På eftermiddagen vågade jag mig på en lättare promenad till affären. Gick som smort. Rehaben med sjukgymnasten gick än bättre. Rehaben i gymmet visade att det här ska nog snabbt bli bra.

De senaste dagarna har det sakta men säkert blivit bättre. Jag har kört styrka (kallar mig själv numera ”Biffen”..), en massa rehab, gått promenader, suttit på testcykel (finns det något tråkigare?!), cyklat runt Davos. Och kört lite mer styrka.

Men idag. Idag har jag sprungit. 25 korta, men ack så underbara, minuter. Och det kändes knappt något! Jag är så jäkla lycklig!!

I morgon ska jag prova jogga lite längre. Testa staka på rullskidorna. Köra lite mer styrka och rehab. Utmana på en lagom nivå. Tror det kommer gå prima ballerina. När jag inte har kunnat utveckla min kondition särskilt mycket, så har jag fokuserat på att försöka bygga lite välbehövliga, extra muskler. Brukar försöka fokusera extra på det på våren, men det är inte så lätt att hinna få in i träningsplaneringen med all distansträning och intervallträning. Utrymmet för styrekträning är starkt begränsat, så jag tror det är ganska bra att jag har fått fokusera lite extra på det i veckan. Finns inget som inte har något positivt med sig, så är det bara!

Var på en supermysig ”semesterdag” igår, men återkommer mer om det senare!

Må gott alla! Åå jag njuter så, för i morgon ska jag få springa igen! Underbara löpning..

Anna

Så när jag fick receptet av mamma kunde jag ju inte låta bli att testa. Och under de senaste 1,5 veckan har jag gjort det 3 (!) gånger.

Varför mamma tyckte att jag skulle äta det här nere i Davos, är för att biffarna är rika på både kolhydrater, fett och protein, men kanske framför allt på protein, som de behövs lite extra av när man tillbringar längre perioder på höjd. Anledningen till det är enkelt förklarat: man bränner mer energi på höjd, vilket gör att man lätt kan börja ”bränna” sina muskler, när kolhydratförråden börjar sina, så för att undvika det måste man så klart äta extra av allt, men framför allt protein för att motverka att musklerna används till näring. Just den här tiden på året fokuserar jag på att bygga upp kroppen igen, samla på mig muskler, för att få en starkare kropp och då behöver jag stoppa i mig extra protein.

Men även om man inte är på höjd tycker jag man ska prova det här receptet. Godare biffar får man leta efter! Ordet pannbiff låter väl inte så exalterande, men dessa är värd något sexigare namn. Kan dock inte komma på det.. Så det får helt enkelt bli som Jenny döpte dem till: Bulgurbiffar!

Bulgurbiffar
140 g köttfärs (mager)
½ bulgur
½ gul lök
2 msk havregrädde
2 msk ströbröd
1 msk kalvfond
1 ägg
2 msk ajvar relish
1 msk olivolja till stekningen
salt och nymald peppar

Sallad
Bulgur (resten, ca 1 dl okokt)
Körsbärstomater
1 paprika
lite svart, urkärnade oliver
1 avokado
ruccola sallad
1 vitlöksklyfta
½ tsk senap
2 msk olivolja
1 msk balsamvinäger
1 msk vatten
kryddor: timjan, basilika, svartpeppar, salt

Koka bulguren enligt anvisningarna på paketet. (Passa på att koka lite extra till salladen vid sidan om!) Häll den kokade bulguren i durkslag och kyl under rinnande vatten. Mät upp havregrädde, ströbröd, kalvfond, ajvar relish, ägg och salt&peppar. Låt stå en stund. Hacka under tiden löken. Blanda ned i färsen, tillsammans med bulguren. Rör sedan ned Ajvar relish blandningen. Forma till två eller fyra biffar. Stek biffarna i en lagom varm stekpanna, ca 5 min på varje sida. Lägg dem sedan i en ugnsfast form och låt efterstekas i 150°C i ugn, så att de steks klart.
Blanda under tiden till en sallad med bulgur, paprika, avokado, svarta oliver, ruccolasallad, körsbärstomater. Gör en dressing av olivolja, balsamvinäger, senap, vitlök, timjan, basilika och salt&peppar. Vill man ha mer kolhydrater till kan man med fördel göra ugnstekt potatis (som Jenny och Pelle rekommenderar). Jag äter hellre en brödskiva till! ☺

Hoppas ni vågar prova det, för jag lovar er, ni kommer inte att bli besvikna! Min ”biff-deg” står just nu på vila, ska snart sätta igång att steka. Inväntar bara Emil som kommer avokadon och de svarta kalamataoliverna. Hoppas också han har köpt med sig något bröd, varje butik har ett eget bageri här nere och bröden är, om inte bättre, så minst lika bra som hembakat bröd!

I morgon är det årets första riktiga vilodag. Vi funderar på att ta en tur ner till Lugano, det lovas +20°C där, vore skönt med lite sommarkänsla! ☺

Ha en skön helg!
Anna

Men vi är inte de som ligger still i soffan och rullar tummarna. Redan vid tio var vi less på att vila, så vi drog till badhuset. För första gången på flera år var vi till ett badhus! Ofta undviker vi det under träning-och tävlingssäsong pga smittorisken, men nu tänkte vi att ”äsch, låt oss leva livet lite, vara lite wild and crazy liksom”. Om det nu är och vara wild and crazy vet jag inte riktigt men ändå. I någon timme simmade vi runt där. Försökte sätta bästa tiden i rutschkanan, simma emot jetstrålarna, njut på wellness, bubblade, bastade och solade. Ja, ni läste rätt! Vi låg ute på en balkong, högt över staden, tittade ut över de snöklädda topparna. Och solade. Och solen var så stark att vi tillslut insåg hur dumt det var att ligga där utan att ha smort in sig med solkräm. Så då gick vi ut…

… och upp i bergen. En promenad på dryga halvtimmen, upp till ett ställe där man i hundra år har haft gäster/patienter för den friska luften. Vi gick dock inte dit av den anledningen, utan mer för maten. Och utsikten.

Sen traskade vi ned igen. De 300 höjdmetrarna. Åkte hem. Och fortsatte njuta av dagen.

Till middag hade Emil köpt lammfilé så jag tänkte att jag måste göra något riktigt gott att äta till. Och eftersom vi är så nära den italienska gränsen, man bara känner de italienska vindarna komma flygande. Hmm. Harkel. Ja, var var vi nu. Jo, italienskt ja! Så jag gjorde risotto. En supergod om jag får säga det själv. För att få ett mer ärligt svar får ni nog fråga Emil tror jag. Receptet finns längs ned!

Emil njuter i solen. Just innan vi inser hur dumt det är att ligga där, utan solskyddet på!

Bubbelpool på takterass, kallas lyx tycker jag!

Vi två på vilodags-äventyr i bergen!

Tog en paus på vägen upp..

Rösti med hjortfilé. Inte fel alls. Så himla gott!

Maria – Ja, det är ganska precis tvärtom. Semester är för oss vila. Tränar gör vi annars, men det kallar vi jobb! Och visst lever vi ett helt fantastisk liv. Fritt. Utan bestämt tider. Jag får styra över mitt liv nästan precis som jag vill. Jag får resa och se världen. Träffa underbara människor. Vara ute varje dag i naturen. Det är helt fantastisk och jag skulle inte vilja byta det mot något i världen! Visst att pressen kan vara jobbig ibland, att man inte helt kan slappna av någon gång av rädsla för att bli sjuk, träna fel, göra fel, men samtidigt är det ju kicken av att göra rätt och lyckas som gör att jag håller på med det här. Det är nog svårt för ”en vanlig” att förstå det här livet. Måna förknippar press med något negativt, men det är det inte alltid. Samtidigt är det något jag är van vid, det är så mitt liv ser ut. Och alltid har sett ut. Men det finns dagar jag drömmer om ett vanligt jobb, ett jobb som inte följer med hem, som man kan ta ledigt ifrån och åka och träffa familj och vänner oftare, men ändå. Jag skulle inte byta det här livet mot något i världen. Faktiskt.

Träningstjejen -  Det är ofta svårt att hålla vikten när man tränar mycket, men för att få effekt av träningen och utvecklas måste man få i sig tillräckligt. Annars går kroppen back på näring och energi och man börjar bränna sina muskler istället för att bygga upp sig och i det långa loppet så bryter man ned det man egentligen skulle bygga upp och bli bättre av. Men det är som sagt ett vanligt problem! Det viktiga är att äta ofta. Och äta sig mätt. Och äta vad som. Inte bry sig om kalorier eller om saker och ting är nyttiga eller inte. För när man tränar så mycket som man gör när man är längdskidåkare gäller det att helt enkelt bara äta så mycket och ofta man kan. Börjar man gå upp mycket i vikt är det klart att man kan äta lite mindre, men det är sällan ett problem. Så mitt tips till dig, som jag också följer: ät ofta, ät dig mätt, strunt i kalorierna, ät det du tycker om och lassa inte på med massa sallad och grönsaker utan ät ris, pasta, potatis, kött, fisk, fågel, smörgåsar.. Allt! 

Under en dag med dubbla träningspass äter jag frukost, mellanmål efter passet (2 smörgåsar m skinka&smör + soya dryck, men mjölk är bättre om man tål det!), lunch (tills jag är mätt!), mellanmål (1 smörgås m skinka&smör+ en skål yoghurt med müsli), mellanmål 2 (smörgås efter passet, precis som på förmiddagen), middag (tills jag är mätt!) och på kvällen blir det kvällsfika; en skål med bär, yoghurt, müsli och nötter och kanske någon extra smörgås. Oftast dricker jag vatten till alla måltider.

Hoppas det hjälper dig något! Men det viktigaste är att aldrig hoppa en måltid, alltid äta något efter du har tränat och aldrig lägga dig hungrig! Deal?!

Ha det så bra och njut av helgen!

Anna

Svamp-och rosmarin risotto

100 g torkad svamp
1 röd lök
1 klyfta vitlök
ett par matskedar rödvin
smör
rosmarin, svartpeppar och salt
250g risotto ris
7,5 dl grönsaks buljong

Fräs svampen försiktigt i smör. Ha sedan i den rejält hackade löken och pressa ned vitlöken, krydda rejält med rosmarin. Låt fräsa lätt, se till att det inte bränns! Ha i risotton, låt fräsa samman med lök-och svampblandningen. Ha sedan på vinet. Låt puttra in. Ha sedan på den redan uppkokade och heta buljongen. Lite åt gången. Låt puttra in, innan ni har på nästa omgång med buljong. Låt puttra på, men risotton ska inte vara helt torr från vätska när den är klar! När vätskan är nästa inkokad, dra av från plattan och låt stå 5-10 min. Salta och vrid över nymalen svartpeppar efter smak.
Servera sedan med lammfilé, sallad med italiensk dressing och färska sparris, frästa i olivolja.

Jag tar det lite lugnare med träningen nu för att sedan trappa upp den igen den 1 maj. Ja i alla fall är tanken att jag ska trappa ner. Men det är inte så lätt helt enkelt när man är här helt enkelt. Allt finns så nära och sen finns det inte så mycket annat här att göra så vi åker skidor och gör toppturer för fullt helt enkelt…. Men utan planering. Så det blir semester för huvudet i alla fall!

Så idag knallade vi upp på en topp som var 3006möh tillsammans med våra lokala guider Tor-Arne och Guri Hetland! Sedan fick vi överraskande en film skickad från turen, så ni kan kika in på den här. Och ja, som ni ser så har vi en del att jobba på utförstekniken fortfarande. Men det tar sig!

Vi ses!