Som ni kanske vet via Annas inlägg så har vi nu dragit igång det första lägret för året!
Och som ni kanske märker en bit här nedanför är det inga vintriga bilder från en svensk gränsort jag bjuder på utan det är från ett betydligt varmare Mallorca.
Ja varmare är kanske är fel ord att använda, men det borde vara varmare här i alla fall;) men vi har haft några kyliga dagar som gjort stekandet vid poolen till an avlägsen tanke, men som istället gjort att träningen blivit genomförd utan oro för uttorkning.

Men nu de sista dagarna har vi alla fall fått sett solen igen och vi hoppas att den bleka kroppen kan få liten rödare ton innan vi åker hem på lördag!

Så varför är vi här och Tjejerna i riksgränsen?

Jo nu med den nya ledningen och organisationen vi fått runt laget så har vi åkare fått lite mer att säga till om.

Vi sitter ner tillsammans med ledarna och diskuterar igenom vad vi ska göra framöver. Vi får tycka till mer om vad vi vill utveckla och vad vi tror på ska till för att vi ska åka fortare i vinter. Och jag tror stenhårt på det!

Jag kan inte köra 100procent på nått som jag inte riktigt tror på och litar på helt enkelt. Självklart är det ett givande och tagande bland oss i gruppen, men bara att få vara med och väga fördelar mot nackdelar om saker gör bara att förståelsen för allt ökar!

Och det handlar inte om att vi vill ha soligare platser och lättare träning på läger om ni trodde det:) utan mer att vi tillsammans skapar en miljö som får oss att utvecklas så bra som möjligt! Och i en sån miljö trivs man nog garanterat bättre!

Så därför startade vi tjejer och killar lägret på olika platser. Vi fick göra det vi tror mest på helt enkelt!

Nu kommer det inte bli så stora förändringar på det stora hela, för nog har många i laget åkt fort tidigare och det mesta har varit bra tidigare år med för den delen. Men som sagt, det är viktigt att hela tiden hitta saker man kan förbättra!

Så det är sjukt kul att vara ute på läger igen och kroppen mår så där härligt dåligt hela tiden som den brukar göra på bra läger!

Och ni som undrar hur det går med annaoemil summer camp så är det på gång! Vi håller på och fixar och trixar. med lite praktiska saker. Men snart kommer anmälan öppna! Räkna med att det i alla fall blir av i början eller mitten av augusti som lägret startar!

Vi ses!

Emil

En bättre dag hade vi inte kunnat valt. Klarblå himmel. Sol. Lagom blöt snö. Shortsvärme och vind från rätt riktning. Och ett glatt gäng! Det var jag, Charlotte, Lisa Larsen och Magda Pajala och vår nye coach Granath. Ett peppat och taggat gäng, alla med olika grad erfareneheter från toppturer. Men det gjorde egentligen ingenting. Vi hjälptes åt och vi njöt!

Gänget samlat. Lite olika utstyrsel. Hittade inte mina shorts..

Fina backar.

Gänget var lite spritt…

”Ut på tur, aldri suuuur”

På toppen!

Vi tog först en topp på drygt 1400 möh  (tror den hette Vassitjåkka), och sedan tog det en topp i samma område och en liten kulle mitt emellan, innan vi vände åter och åkte hem i samma spår. Det kändes säkrast så, när snön är så blöt och alla ”jokkar” (som i min världs kallas fjällbäck) bara bli större och större och rinner under snön. Det blev några fina, men kanske lite för korta och lite för snälla nedförskörningar. Men som vi njöt av dem!

Nu sitter vi som sagt och njuter utanför vandrarhemmet. Dagens träning är gjord. Och vilken grymt rolig träning sen! Först fick vi jobba med flåsen för att ta oss upp, sen fick benen sig en duvning på vägen ner. Den syran var inte att leka med. Ojoj. Snabba och roliga många timmar.

Kanske kanske tar vi oss en tur i backen i kväll, i ljuset av midnattssolen. Det vore inte fel. Om kroppen (fötterna med x antal blåsor) tillåter det vill säga.. Tills dess fortsätter vi jobba på tvättbjörnsbrännan.. Ska försöka ta nån bild på det! Haha!

Må så gott!

Anna

(som njuter av sol och värme i FJÄLLEN i NORR!)

Psst.. Ja, vi njuter allihopa trots lite blåst ibland..

I natt, med en rejäl mörkläggnigsgardin, kunde jag dock sova hela natten och var redo att hoppa på första liften upp strax efter halv nio.

Det är första gången för mig här i Gränsen. Vet inte alls vad jag hade förväntat mig egentligen. Kanske lite mindre, kanske lite mer genuint och kanske lite mer snö. Men ändå är jag positivt överraskad. När dimman släppte igår eftermiddag och jag fick se miljön som omringar det korta, men jobbiga spåret på toppen, då blev nästan till och med jag mållös.

Vilken miljö! Och med den blåa himmeln och en sol som stod lika högt som på dagen hemma (klockan var närmare sex på kvällen) så kunde man inte göra annat än njuta och tacka någon att man fick förmånen att åka där uppe!

Ett enkelt klassiskt spår, uppdraget av Coach Mattis på skotern. Kan det bli bättre?

Fia B gör sig redo för ännu en tur uppe på fjället, ovan molnen.

Ida och jag gjorde sällskap på eftermiddagen idag och var rörande överens om hur bra vi hade det.

I morse blåste vi dock nästan av spåret. Okay, en överdrift. Men jag gillar inte blåst och i morse blåste det på tok för mycket för att det ska vara ok för mig. Någon liten ramsa kan ha flugit ur munnen när staven för sjuhundratolfte gången blåste iväg och jag så nära, så nära ramla.

Men på eftermiddagen idag hade vinden mojnat och återigen fick vi åka och njuta.

Vi åker lift upp och tar pisten ned. Det tar nog oss ca 4 gånger så lång tid som för en alpinist. Och vi tar upp 3 gånger så stort område på våra smala skidor och bambivingliga ben, ståendes i någon slags panikartad plogstil.. I snömodden. Det ni. En syn.

Nu är det dags för kvällsfika. Jag ville bara kika in och säga att jag har det bra.

Och just ja. Brännan uppe där på fjället. Tvättbjörnsstilen. En blandning av rödbrun nyans i ansiktet, förutom runt ögonen, som är helt, helt kritvita. Solbränna á la tvättbjörn. Och så ser hela laget ut. Yepp.

Anna panna

Vi började ute på Värmdö och folkhögskolan Lillsved tillsammans med alla andra vinterolympier inför OS i Socchi. Där delades vi in i laget som sträckte sig över gränserna mellan idrotterna (skidåkare, hockey, curling, konståkning, skidsko m.fl.) och utmanads på olika sätt i en lagtävlingen. Ett riktigt roligt sätt att få chans att lära känna de andra idrottarna under mer lättsamma former!

Alla skidåkare som var ute på Lillsved

En av tävlingarna var att måla en tavla som skulle innehålla 5 ämnen: OS, Ryssland, Glädje, Redo och Vinter. Den här tavlan var min grupps förslag..

Och att vi nu börjar der riktiga laddningen mot OS finns det inga som helst tvivel om. Efter ha tillbringat tre dagar i OSets tecken, känner jag mig helt fullproppad med ”OS-feeling” och vill inte vänta en sekund innan jag får börja förbereda mig allt vad jag kan!

Kan nog dock kanske vara klokt att spara lite på krutet..

I morgon far vi tjejer mot Riksgränsen och herrarna till Mallorca. Cykel och sol&bad mot skidor och (förhoppningsvis) blå himmel och sol. Vad som är bäst? Hugget som stucket. Vi tjejer få i alla fall en chans extra att hinna gå igenom material (skidor) inför nästa säsong och för mig, som precis avslutat det första året med nytt material, känns det bra att få en chans att göra ordentliga tester i lugn och ro och med många månader kvar till säsongsstart. En chans att utvärdera materialet och få in nytt att fylla de eventuella luckorna med.

Lovar att ge er fina bilder där uppifrån. Har aldrig varit där förr, så det kommer bli spännande!

Och jag gissar jag kommer vakna med brutal träningsvärk i morgon bitti, då vi alla ”lekte” med grymmaste Styrke-Leffe ute på Bosön i morse.

Försöker förstå Leffes instruktioner..

Leffe i egen hög person.

Så här stark blir man av Leffes styrka…

Laget uppställt (uppsatt) för en lagbild idag på Bosön.

Må gott tills vi hörs igen!
Anna

”Att vara nöjd.

Att vara nöjd anses ofta vara fult. Då är man färdig. Klar. Nöjd. Då har man inget mer att ge. Man har satsat allt, lyckas och då är man helt enkelt färdig. Då har man givit upp och karriären är klar.

Det tycker jag är helt fel.

Så otroligt många idrottare har svårt att vara nöjd. Man är hela tiden på väg mot nästa mål, hinner aldrig stanna upp och vara nöjd. Man ska hela tiden finna nya saker att utveckla, förbättra eller slipa på. Men vad säger att man inte kan vara nöjd och fortsatt ha en vilja att utvecklas?

Jag får ibland kommentarer om som ”du får inte bli nöjd nu”, ”hoppas du inte är nöjd, du kan mer”. Varför får jag inte vara nöjd? Klart jag kan mer!

Jag anser att man måste tillåta sig själv att vara nöjd för att kunna fortsätta utvecklas. Annars är jag rädd att man går in i något slags ekorrhjul och bara fortsätter och fortsätter, att man aldrig stannar upp och tänker till, passar på att njuta lite.

Ofta får man höra av äldre idrottare eller fd idrottare ”njut medans du kan, passa på att njuta”. Men hur ofta gör man det? Hur ofta förstår man den verkliga innebörden i dessa ord?

Ju äldre jag har blivit, desto svårare har jag att bli nöjd. Det är som att gränsen för att bli nöjd är så otroligt hög. Som om jag lagt upp ribban på 2.04 m, men jag kämpar med att komma över 2 meter.

Jag tror det är viktigt att tänka på det här. Att komma ihåg att vara nöjd.

Att vara nöjd är inget nederlag. Det är en styrka att kunna vara nöjd! Och jag ska erkänna, jag blir så otroligt glad när det kommer in nya, unga skidåkare i laget som verkligen vet hur man gör för att vara nöjd! Det glädjer mig så otroligt! Och jag tänker varje gång, jag måste lära av dem!

Tillåter man sig själv att bli nöjd, få suga på karamellen, få slappna av och hylla sig själv ett tag, då har man lättare att hitta motivation att fortsätta. Att fortsätta vilja utvecklas. Som om känslan av att vara nöjd, fyller på ens batterier igen. Så att man är redo att stånga sig blodig och göra allt för att bli så bra man bara kan.

Så tänker i alla fall jag.

Just nu tänker jag på VM. Är nöjd över mina prestationer på stafetten och tremilen. Sen ska jag ta och skriva ned allt jag ska utveckla till nästa år. Allt jag ska göra bättre. Men först ska jag komma på allt jag gjorde bra. Jag ska tillåta mig själv att vara nöjd, för det är inte fult. Det är inte ett nederlag. Det är en välbehövlig paus för att orka fortsätta ge allt och mycket mycket mer. Att vara nöjd är en styrka.”

 Anna

Emil är lätt bilintresserad. Eller nej, det var en underdrift. Han lever för och av bilar skulle man kunna säga. För honom var det rena rama paradiset. Lika många Ferraribilar som jag vanligtvis ser i Sverige under ett år, såg jag under nån timme där. Där var Ferrarin lika vanlig som VW är för oss i Sverige. Affärerna i området vi bodde, körde jag bara fönstershopping på, men det har ju sin tjusning det med. Som att ha en del av kakan, och kunna njuta av den, utan att behöva betala något för det.

Fast det var ju egentligen varken för shoppingen eller bilarna vi var där (okay, Emil var kanske där för just dem men inte jag..), utan det var för att få några dagar med träning i shorts och linne, alltså sol.

Att få träna i sol och värme gör ju allt så mycket roligare. Och när man dessutom är på ett nytt ställe, blir man ju än mer taggad att träna.

Så vi cyklade x antal timmar per dag, såg oss omkring i de otroligt vackra bergen och omgivningarna runt Monaco och bara njöt. Fast jag fick slita ont på rätt många ställen då Emil är en både starkare och bättre cyklist än mig.. Lönen för mödan var dock när man kom upp, fick dra på sig jackan och susa nedåt. Genom de böljande dalarna.

Ibland hittade vi helt magiskt mysiga vägar, dit jag inte tror någon cyklist tänkt tanken att det går att cykla och andra gånger cyklade vi på de mest populära ställena och blev både omcyklade och cyklade om folk. Alla lika trevliga och med leenden, njutandes av den otroligt vackra miljön.

På eftermiddagarna tillbringade vi några timmar vid poolen, innan vi gick ut för att upptäcka Monaco till fots. Ofta slutade det på en restaurang där vi satt i några timmar, tittade på människor och bilar och bara njöt av att bara vara.

Efter fyra nätter kände vi oss redo att fara åter till Davos. Men vi är rätt säkra på att vi nog åker tillbaka. För att få insupa och njuta lite av lyxlivet som erbjuds där samtidigt som man kunde göra det vi idrottare gillar bäst, träna i utmanade miljö!

Nu börjar dagarna här nere i Davos gå mot sitt slut och på måndag börjar vi färden norrut.

Vi hörs snart igen!

Annapanna

Vi har ju inte varit alltför frekventa med uppdateringen på slutet, vi ska försöka bättra oss men ibland är det svårt att hinna med. Dock märker jag att varje gång jag väl sätter mig och skriver, så är det så himla skoj! Jag älskar ju att skriva. Fast det var ju inte det jag skulle skriva om.

Den första maj drog träningsåret igång igen och vi har hunnit med både löpning och rullskidor, cykling på vägar och i berg och lite squash. Och något pass med styrka. De första veckorna på det nya träningsåret brukar jag sakta med säkert trappa upp träningen. Försöker variera den så mycket som möjligt och vänja både musklerna och hjärtat och andningsorganen att ta i igen. Speciellt löpningen brukar jag vara lite eftertänksam med, att inte dunka på med 2-3h löpning direkt, utan sakta men säkert, dag för dag, springa lite längre. Allt för att undvika skador.

Som tur är underhåller jag löpningen under hela året, och brukar snitta på ca 2h löpning per vecka även vintertid, med ofta ett pass på ca 1h, sen några ströpass här och där i samband med tävling. Och det gör att det (peppar peppar) inte brukar vara något problem för mig att komma igång med löpningen. Löpintervaller brukar jag vänta med tills jag klarar springa 2h utan problem och när jag kört första löpintervallen kan jag köra första löptävlingen. Progression tror jag det kallas!

Eftersom jag drogs med en segdragen förkylning under våren, ja, egentligen ända sedan VM, så har min kropp varit ovanligt otränad för års tiden. Man känner sig alltid otränad i maj, så är det bara, men den här gången är det faktiskt på riktigt. Jag är riktigt otränad. Det som är kul med det, är att jag märker hur mycket jag utvecklas varje dag, ja nästan av varje pass. Och det gör att det blir än roligare att träna. För det är ju det som driver mig, jag vill se hur mycket jag kan utvecklas, hur bra jag kan bli.

Här om dagen presenterades både laget och våra nya tränare. Jag känner mig lugn. Och det ska bli riktigt kul att få in nya människor både i gruppen och bland ledarna. Det brukar ofta bli en mer taggad och positiv och optimistisk attityd när det kommer nytt folk in. Och när kan det pass bättre än nu, när vi går in mot OS?

Allt det här året kommer nog att handla om OS. Det är ju så det brukar vara. OS är stort. Men man ska komma ihåg att när man väl är där och tävlar, brukar inte tävlingarna i sig vara så mycket mer annorlunda än vilken världscup som helst. Ett OS är mindre en ett VM på så sätt att det är så gigantiskt mycket mer säkerhet runt i kring, och det gör att det gör det nästintill omöjligt för publik att komma. Och svårt för media. Det gör att det, väl på plats, är ganska litet och intimt. Bara att man åker med dressar med OS-loggan och det är nästintill reklamfritt och bara massor utav OS-loggor överallt. Bara det är mäktigt och ingjuter en slags ”jävlaranamma” i en.

I fjol gick jag framåt enormt under träningsåret. Har aldrig gjort bättre tester eller träningsrace eller intervaller. Styrkan var på topp och min kropp tog åt sig träningen bra. Jag blev starkare och starkare. Men någonstans kring oktober började kroppen tycka att jag nog utmanade den lite för mycket och som ett brev på posten kom sedan förkylningar och strul i november. Med en kropp helt slut på bensin, försökte jag fortsätta pressa på och få ut resultat av all den träning jag lagt ned (och lyckats med) under våren, sommaren och hösten. Men det ville inte kroppen. Och i efterhand borde jag ha sett varningssignalerna redan tidigare. Men när jag ser utvecklingen med mina egna ögon, får bevis och siffror på att jag verkligen har utvecklats, hade jag svårt att inse att jag nått min gräns.

Jag tar med mig enormt mycket från i fjol. Mycket gjorde jag bra. Annats gjorde jag förjäkla dåligt, medan vissa saker var ok men kan göras bättre. Jag har nog sagt det förr, men jag säger det igen. Man lär sig av motgång och misstag, inte av framgång och lyckoträffar.

Vi kommer fortsatt tillbringa tid i Davos. Det ger mig så otroligt mycket energi. Och ju närmare OS vi kommer, desto mer relevant kommer det vara att tillbringa tid här, då Socchi och Davos ligger på exakt samma höjd. Jag kommer dock vara mer försiktig med farten här på höjden, inte köra långa pass där jag ligger och nöter i övre gränsen av A1. Det sliter för mycket. Visst, det ger utveckling, men det kostar för mycket i det långa loppet. Det är något jag har lärt mig från i fjol.

Om jag ska träna fler timmar eller ej i år, vet jag inte riktigt än. Men det lutar åt att jag nog kommer sikta mot att träna ca 750-800 h i år. Exkl styrka. De senaste 2 åren har jag tränat ca 730h.

Jag kommer ta mer hjälp av folk i min omgivning, speciellt en, för att lära mig att lyssna på min kropp bättre. I år har jag inte tid att köra den i botten, så är det bara. Jag kommer fortsatt ha yttersta ansvar för min tränings själv, och den mesta planeringen kommer jag också att göra själv men jag kommer inte vara dum-envis och vägra lyssna på andra, utan har andra vettiga åsikter om hur jag bör göra saker, kommer jag att lyssna och värdera. Jag kan inte allt.

Här är lite bilder från vår äventyr den senaste tiden.. I Davos. Skyller på mobilen om bildkvaliten är lite kass. De bra bilderna är med Emils liiiite nyare Iphone..

Nu blev det ett tok-långt inlägg igen. Sorry för det! När jag väl börjar skriva har jag så svårt att sluta.. Ska bara svara på lite frågor, sen är jag klar. I alla fall för idag. Fortsätt komma med frågor och funderingar, tips på vad ni vill att vi ska skriva om och så vidare!

Fredrik – vi är väldigt fokuserade på timmar, för det är det vi räknar vår träning i. På gott och ont. Timmar (egentligen lika med distansträningen) är det som lägger grunden för att kunna bli bra. Kvalitetsträningen är det som får oss att bli bättre. Och även om kvalitetsträningen är en mindre del i träningen (av timmarna), är det dessa pass som vi lägger mesta fokus på och dessa pass är verkligen kvalitetspass. Ju äldre man bli, desto mer kvalitet försöker man också få ut av tim-träningen. Det kan vara alltfrån att fokusera på teknik, köra impulser eller bara se till att hålla en bra puls under hela passet. Allt för att vi ska få så bra och stor utveckling som möjligt. Hänger du med?

Annika – att åka rullskidor kräver en viss balans. Men det gör ju även cykel! Så det gäller bara att våga börja. Våga åka lite utan stavar. Hitta en asfaltsplan och göra lite svängar. Prova att stanna. Att svänga. Och snart kommer du märka att det inte var så svårt ändå. Rullskidor är bland den härligaste träningsform jag vet. Att glida runt bland byar och ängar och bara njuta en sommardag, det är magiskt. Visst att du kan göra samma sak på cykel, men du hinner på något sätt inte uppleva allt lika starkt då, det går för fort på cykeln. Så köp rullskidor! Swenor är vår favorit, de är stabila och rätt lik skidor i åkkänsla. Jag skulle rekommendera dessa.Vet inte var de ligger i pris, kan gissa att de är ganska dyra. Själva rullskida brukar hålla i många år, men åker man mycket kan man få lova att köpa nya hjul vartannat år eller så.

Anna Lindelöv – ska försöka komma med lite nya, roliga recept under våren. Jag gillar ju att prova mig fram i köket!

Nu får ni fortsätta fundera var vi håller hus. Och komma med tips och tankar och idéer hur vi håller sidan rolig och intressant och läsvärd, på vägen mot OS i Socchi 2014. Så sjukt kul att det äntligen är ett OS-år igen!

Anna

Psst.. Glöm för allt i världen inte bort att skicka in nomineringar till Barnidrottspriset!

Hej, vi i nätverket Svensk barn- och ungdomsidrott vill uppmuntra barnidrott med ett tydligt barnperspektiv. Därför har vi bestämt att instifta Svenska barnidrottspriset som kommer att delas ut i september. Priset ska ges till en ledare, en klubb eller kommun som på ett inspirerande sätt stått upp för barnens rättigheter i idrotten eller i konkret handling bedrivit verksamhet som kan inspirera andra.Vi vill därför ha hjälp av er med att nominera personer, klubbar eller kommuner som ni tycker förtjänar att uppmärksammas. Mejla förslag till oss där du också motiverar med några rader varför du tycker att den du nominerar förtjänar priset.

Nomineringarna måste vara oss till handa senast den 15 juni.

Nätverket Svensk barn- och ungdomsidrott

Mejladress: klas.ostberg@telia.com

 

Idag sitter jag, Emil och Björn Ferry i juryn, men fler kan tillkomma och vi hoppas ni kommer in med många, många förslag så att vi på så sätt kan visa och ge förslag till ledare och klubbar i Sverige hur barn-och ungdomsidrott ska genomföras.

Ha en skön lördag, svar på era frågor kommer i ett senare inlägg. Tyckte det här var så viktigt så vi vill ägna det all uppmärksamhet!

Anna & Emil

Söderut har vi farit många gånger, ni som hängt med på bloggen ett tag har nog sett bildkaskader från våra turer ned till Lugano, men norrut har vi aldrig farit. Så vi åkt helt enkelt mot Bodensee, en otroligt vacker sjö som ligger delvis i Schweiz och delvis i Österrike. Lunchen fick bli i Bregenz, på den österrikiska sidan av sjön, och sedan tog vi oss via småvägar runt sjön och när vi hade farit när utmed hela sjön på norra sidan, tog vi en färja över till andra sidan av sjön (i närheten av St Gallen), sedan tog vi oss hem.

Drygt 30 mil hann vi på nära 6h. Sightseeing när den är som bäst! Och många ställen där vi båda sa: ”ååh, tänk att åka rullskidor här!”, eller ”i den här skogen skulle jag vilja springa”, eller ”cykla här ser inte helt fel ut!”. Trånga gränder, äppelodlingar, blommande körsbärsträd och vatten som får en alldeles speciell blåfärg.

En lite alpby just ovanför Küblis, ca 20 km från Davos.

Vägarna var inte direkt breda, men tänk att köra rullskidsintervaller här, wow!

Ute på Lindau-Insel i Bodensee. Vackert som få med den omringade stadskärnan.

Suddig bild, men jag ville ändå visa på alla blommande träd ut med vägen!

Ute på Bodensee.

Där ser ni Konstanz. Igenom den, eller just utanför, går den schweiziska gränsen.

Så mysiga vägar.

Vi skulle ha bytt, han fick vår bil, så kunde vi ta hans hoj.

Trots att det var så fint, föredrar jag nog ändå södra Schweiz när jag vill åka på sightseeing, eller alperna. Men de områdena är rätt bergänsade att kunna åka bil i, då alla pass är stängda pga all snö och lavinrisk.. Nästa biltur får nog gå söder ut tror jag. Mot lite mer värme och sol, för det är det jag längtar efter nu!

På onsdag börjar nästa träningsår. 1 maj. Magiskt datum. Precis som Emil skrev. Ett nytt spännande år med nya utmaningar. Nytt upplägg? Ja, kanske. Fortsätta som min egen coach? Vem vet? Höjdhöjd, icke höghöjd? Det ska jag skriva mer om senare, för nu ska jag börja planera vad vi ska hitta på i morgon!

Och Hilda – skaffa rullskidor! Det är skitskoj! Du kommer älska det! Glöm dock aldrig bort hjälm och reflexväst. Och handskar.

Må så gott allihopa, och fortsätt komma med tankar och idéer om vad ni vill läsa om. Frågor, ja visst! Vi svara så fort vi kan och om/när vi har möjlighet. Just shot!

Annapanna

Ni har väl förmodligen läst Annas senaste inlägg. Och då har du full koll på att vi har flängt runt i Sverige och haft roligt i en vecka, och sedan avslutat det hela med att komma hit till Davos!

Så jag behöver inte gå in mer på det utan kan direkt lägga fokus på dagens sjuuukt grymma skidtur!

Som en liten förklaring innan så vill jag bara säga att jag har semester nu. Jag har tagit det lite lugnare med träningen på slutet och försöker gå in i ett ”återhämtakroppenochhuvudet” mode. Och det kommer jag göra fram tills den 1 maj, då det är ett heligt datum för mig. Träningen kör igång på allvar igen inför nästa säsong!

Men det här med vila behöver inte betyda att jag är sängliggande och bara stirrar i taket. Utan det är mer att man kan ta dagen som den kommer och göra det man tycker om. Helt underbart!

Och som en ren händelse gillar jag skidåkning rätt mycket…

Och när man då kommer ner till ett underbart Davos som bjuder på skaråkning upp på vita alptoppar så är det självklart att jag vill ut och njuta!

Så redan dagen efter vi kom hit (igår) så drog vi ut och åkte skidor några timmar, och på eftermiddagen tog fram cykeln och försökte flyga upp för backarna.
Njutning helt enkelt!

Men idag så vred vi upp insatsen lite och gjorde en drömtur vi haft länge. Här i Davos går det flera dalar upp i bergen. Och vi har länge funderat på att ta oss från en dal över till en annan. Alltså man skejtar upp på skaren i en dalgång och sen klättrar upp i bergen och letar sig över så man kommer ner i nästa. En tripp som vi inte riktigt haft tid med innan (finns rätt många andra turer vi gjort istället). Men nu kände vi i alla fall att det var dags att testa!

Så upp tidigt och gav oss iväg!

Innan gissade hur lång tid det skulle ta, och jag gissade på 1,45h (tänkte att jag siktar lågt och hoppas på snabbt före!) och Anna på 3h. Men nu vet vi vad turen tog. Den tog 5 timmar och 30min! Och vi plockade runt 1700 höjmeter på skejtskidor. Släng dig i väggen Tour de Ski!

Så det var tur vi tog med några mackor innan vi stack hemifrån. För utan dom hade jag nog varit kvar där upp på berget än!

Det som förstörde tidplanen var en liten kartmiss kan man säga. Dels gick det inte åka riktigt så som jag hade hoppats på. Och sen var det inte bara ett pass över 2600möh som vi skulle över, utan det visade sig vara ett bonuspass på 2750möh som vi skulle över innan vi var hemma, som jag missat att se på kartan…

Jaja fel kan det bli, men jisses vilken tur det blev!

En bra njutningstripp på semestern helt enkelt.

Vi ses/ Emil

Vi började lugnt och fint en bit upp från Davos i första dalen.

Mer och mer snö ju högre man kommer. Och mer motbacke. Och svåra och svårare att andas normalt.

Anna spanar mot första alppasset vi skulle bestiga!

Jobbigt att skotta fram den där stugan.

Här trodde vi att vi nått toppen. Men det visade sig att vi knappt lyckas plockat hälften av höjdmetrarna….

Väl upp på första passet så surfade vi ner till en dalgång

Där vi efter 3h äntligen fick i oss lite mackor! Och det var i denna stund vi tog fram kartan och såg att vi hade en bit kvar….

Men vi tog oss upp! 2750möh! Och Anna spanar efter den perfekta linjen ner mot målet.

Och hon hittade en väg ner

Här är vi äntligen nere efter att vi på stapplande ben tagit oss ner från toppen man kan ana upp till höger på bilden.

Och efter nästan 6h så var den colan kanske den godaste jag någonsin druckit i hela mit liv!

Karta över trippen.