Close

Tävling

De där hornen.

På bussen på väg från Lillehammer mot Gardemoen och vidare mot Davos. Lagom speedad av loppet samtidigt som jag mest av allt hade velat lägga mig rak lång med benen i högläge, en stor kopp med te eller en latte och slötitta på tv... Men det får jag vänta med i några veckor till, för nu fortsätter turnén och nästa anhalt är Davos.


Som säkert många av er vet, bodde jag och Emil där periodvis mellan juni 2011 till i maj 2015. Så det är ett ställe som ligger mig väldigt varmt kring hjärtat! Dessutom var det där jag 2007 första gången kom topp-10 på en världscup, jag blev 5a på 10km klassiskt, ca 25s efter Virpi Kuitunen som vann. Och där jag blev fyra på samma lopp 2014. Så Davos är ett ställe jag trivs på, både med och utan tävlingsdräkt. För några år sedan skrev jag en guide om Davos, den kan ni läsa här (bilderna verkar dock ha försvunnit, ber om ursäkt för det!).

Foto Rolf Zetterberg

Jag tror det är tredje gången jag kör den här minitouren här i Lillehammer, och jag har slitit ont på dessa banor förr. Men den här helgen var det något som hände, det vände. Formen är inte på topp, rutinerna lite skraltiga, men jag känner att det tar sig. Det finns där. Och när jag fick nos på en än bättre placering mot slutet av dagens lopp, då växte de där hornen fram. Jag skulle banne mig inte ge mig. Fick riktigt bra fart från banans topp och lyckades passera både österrikiskan och Niskanen. Gav allt jag hade in i den sista backen och började växla upp. Så pang - fyra förbannade tjuvsläpp på varandra.. Men jag hade bestämde mig, jag skulle inte ge mig. Säkrade upp med armarna (och misstänker även ryggen så jag har en lättare kramp i ena sidan nu...) och satte ny fart. Fick ryggen på samma åkare in mot upploppet, kröp ihop och tryckte till rejält i sista kurvan in mot upploppet. Och satte fart på grejerna - och fick stakningen att sitta riktigt bra! Så jag tog den där 13e platsen, och dessutom en 10e åktid. Så himla skönt att få med sig inför fortsättningen må jag säga!

Foto: Rolf Zetterberg

Dock kan jag inte låta bli att imponeras av Stinas framfart. Jag var med henne på toppen av banan på första varvet, och sen - boom - var hon borta! Som hon körde, o t r o l i g t imponerad! Lika så av Jonna, där finns potential, var så säker!

Nu ska jag luta mig tillbaka och lyssna på musik, titta på Norge genom bussfönstret och ladda för en lång kväll med resande. Men jag gillar det, slappa, sova, lyssna på musik och bara vara - det är faktiskt rätt bra avkoppling det med även om soffan och den stora tekoppen är svårslagna.. 😊

Och ta med mig känslan av att de där hornen som jag så behöver för att nå mina mål, de finns där. Det vet jag nu!

So long,

Anna

18 kommentarer på “De där hornen.

Lillehammer.

Strax drar sändningen härifrån Lillehammer igång. Heaten i den klassiska sprinten. Men jag får titta på tvn och ladda batterierna inför morgondagens fem kilometer skejtlopp för nära skjuter ingen hare.. En snörplig 32a plats i prologen betydde att jag bara fick bränna av en snabb sprintprolog innan jag fick börja ladda inför morgondagen. 

Nog hade det varit väldigt om inte otroligt roligt att då fortsätta kämpa man mot man i heaten, men nu är jag närmast möjliga utan att gå vidare. Dryga 7 sekunder efter Sadie Bjornsen (USA) som vann prologen, så max 37s kommer jag vara efter inför morgondagens tävling. 

Så jag laddar batterierna, gör min mentala plan inför morgondagens race, äter rejält, löser korsord och får dagen att gå med nån jogg eller skidtest. Nu är det dock dags att hålla tummarna för mina teammates som ska ge järnet i heaten. Och jag tycker att alla fyra svenska tjejer såg riktigt riktigt starka ut när vi körde tävlingsförberedelserna i morgon, så minst en pallplats med idag tror jag stenhårt på!


I herrarnas prolog var det rekordstora avstånd, men herr Jönsson är bra med i matchen och jag håller så klart stenhårt på honom. Han såg riktigt stark ut! (Jag är ju så klart inte nå partisk..) 😊

So long & håll tummar å tår!

Anna 

2 kommentarer på “Lillehammer.

Lagkänsla som ger energi!

Sitter och tittar på herrarnas lopp härifrån Kuusamo. Riktigt fina tävlingar med förhållanden som man drömmer om under sommaren. Vad den finska kommentatorn pratar om har jag dock ingen aning om, men efter en helg här har man vant sig vid att höra det finska mumlet i bakgrunden. Det är rätt mysigt!

Att komma hit till Kuusamo är att ge julkänslan en rejäl kick i baken, för här är det juldekor till tusen. Mörkt nästintill hela dagen och (oftast) vitt över allt. En kall vind som viner och ofta mer eller mindre snö i luften. I en av affärerna i lägenhetshuset där vi bor, köper vi oftast med oss julte och julkaffe, det godaste man kan tänka sig! Och samtidigt som jag skriver det inser jag att det är sanning med krydda, för jag har faktiskt inte varit här i Kuusamo sedan 2013. Då jag dessutom fick vända i dörren och ta första bästa plan hem efter att den där klassiska känslan av lite kli i halsen. 

Men i år kom jag hit, jag fick se fantastiska prestationer av mina fina lagkamrater under sprinten och njuta av gemenskapen i gruppen både inför, under och efter loppet. Trots att mitt eget lopp inte var ett av de bättre, en hel del saker som jag redan under loppet kände inte klaffade, så är jag ändå med här. Jag är frisk, jag är kry, jag är hel och jag är så jäkla glad att vara här. Vara igång. Vara med i cirkusen. För var lopp som går nu kommer jag komma närmare den där känslan jag eftersträvar. Den där fokuset ligger i varje stavtag, där inga svackor existerar och man dödar krönen för att maximera farten in i nästa parti. Där kicken sitter, drivet i steget gör att jag vinner mark för varje steg. Det är det jag eftersträvar just nu. En ganska rimlig målsättning skulle jag ändå säga!

15216246_10154604440765435_1171224297_o

Så jag tar med mig lagandan, peppen, styrkebevisen från mina kamrater och tar flyget hem till Östersund om någon timme. Landar hemma och laddar om. Tränar lättare och fokuserar på tekniken för att snart få nå mina mål. Ser framemot att snart igen få njuta av den bästa tänkbara lagkänslan man kan ha - den som ger massvis med energi!

Och ni som undrar hur man kommenterar, om man "klickar" på inlägget (typ läs mer eller rubriken) så ska ni komma in och kunna kommentera.

So long,

Anna

Psst. Denna helg blev det inget nördtips - vad efterfrågar ni för tips inför den stundande vintern?

3 kommentarer på “Lagkänsla som ger energi!

Boom – så var säsongen igång!

I morse sov jag ut ovanligt länge, vaknade inte förrän strax före nio. Kroppen var mör, men ändå piggare än vad jag förtjänade efter tre tuffa tävlingsdagar. Skuldrorna och ljumskarna var ömmast, men i övrigt kändes det rätt bra. Hungrig var jag så klart, men det är jag ju alltid på morgonen. Och idag var inget undantag.
Bruksvallarna har alltid varit lite av huvudbry för mig. Säsongspremiären är alltid lurig. Man vet aldrig var man står och sällan släpper jag upp träningen särskilt mycket, utan jag får hoppas på att min rutin gör att jag ändå kan prestera helt okay.

Och i år var inget undantag. Det som skiljde sig från tidigare år var dock att vi inte hade backningen av vår gamla klubb, IFK Mora, utan i år skulle vi fixa allt själv. I vår egna nya klubb, Anna & Emil Sportklubb. Med föräldrarna som basen och sen med fd landslagsåkaren Martin Larsson och vår gamla IFK Mora vallare Lars-Åke Engström. Knappt hann gubbarna (sorry Martin, trots din blotta ålder fick du denna helg höra till gubbarna.. 😉) komma innan både jag och Emil kände - ”jäklar, det här kommer bli bra!”. Kunskapen om vallning och testning, glädjen över att vara där, ja, allt kändes så himla bra!


Övre rad från vänster: pappa Karl-Ivar Jönsson, pappa Åke Hansson (min far), testpilot/vallare/fd landslagsåkare Martin Larsson, vallare Lars-Åke Engström. Nedre rad från vänster: mamma Yvonne Hansson Haag, jag & Emil, mamma Carina Jönsson Rask. Helt enkelt världens bästa team - Anna&Emil Sportklubb!

Och istället för att vara så där lagom anti, strunta i att testa skidor, göra allt med en klackspark och vara så där lagom pepp på att tävla, så kände jag att ”nu ska jag minsann njuta och ge mig själv chansen!”. Så på torsdagen testade jag igenom alla mina sex skejtpar jag hade fått med mig från vallalastbilen. Och det visade sig att mina förutfattade meningar om vilka skidor som skulle gå bra var helt åt pipsvängen. Testade banan och gjorde en plan och kände mig nervös men laddad inför fredagens första race.

Testade igenom skidorna när jag kom till tävlingsplatsen på fredag morgon, det var inget snack om vilka skidor jag skulle åka på så jag tog snabbt ett beslut och värmde upp. Rejält. Kände fjärilarna i magen men ändå ett lugn, ett lugn i att jag hade en plan hur jag ville lägga upp loppet.

Så gick starten och jag kände ett lugn i åkningen jag inte känt på många år. Jag kunde åka kontrollerat men det gick ändå fort! Efter drygt halva loppet kom dock verkligheten ikapp, den verklighet som säger att jag missat alltför många hårda fartpass under oktober och mjöljsyratåligheten var lika med noll. Men krigarinsikten var där, så jag krigade på och gick i mål på trötta ben. På en hedervärd fjärde plats, på en distans som jag emellanåt har slitit ont på. Speciellt i början av säsongen. Sänkte axlarna och kände att säsongen var igång på ett bättre sätt än på många år.

Sprang hem till stugan och åt och vilade, innan jag sprang ned till stadion igen för att gå igenom det klassiska materialet inför lördagens lopp. Det snöade ymningt och testförhållandena var inte de bästa och återigen visade det sig att min förutbestämda åsikt om vilka skidor som skulle gå bra inte alls stämde. I nära en timme höll jag och Martin på och testade skidorna. Pappa och Lars-Åke bistod oss med vallning och tillslut fick vi fram ett resultat.

Ovaggad somnade jag på kvällen och när jag vaknade på lördagsmorgonen kände jag fjärilarna i magen direkt. Nervös och spänd, för nu var det ändå en distans jag borde åka fort på. Men jag fokuserade här och nu, på att göra de bästa tänkbara förberedelserna och efter dubbla frukostar gick jag ner till stadion.

Skidorna jag testat ut dagen innan var fortfarande aktuella och ganska snabb, eller faktiskt väldigt snabbt, bestämde vi oss för att gårdagens vinnare i skidtestet skulle bli dagens tävlingsskidor. Jag fick veta av Martin att förhållandena var luriga. Jag hade inte åkt banan på morgonen då den var stängt pga tävling, så jag fick lita på hans ord och tog dem till mig. Med vetskapen om att jag skulle få lov att fokusera för att få fast skidorna, att försöka vara i nuet, gick starten och återigen kände jag det där lugnet. I kontrollerat tempo startade jag. Fokuserade till hundra procent på att få fast skidorna och vågade inte slappna av helt en ändå gång. Fick tider om att jag åkte bra men att en japanska åkte än fortare. När bara 2 kilometer återstod låg jag tillsammans med Maja Dalhqvist, en ung lovande tjej vars främsta distans är sprint, och jag tänkte att jag skulle ta min chans att bli utmanad mot slutet. Gav det jag hade, låg sida vid sida med Maja och krigade hela vägen över mållinjen. Där jag tillslut blev två, en nöjd sådan! 


Foto: Nisse Schmidt

Tackade Lars-Åke, Martin och våra pappor för ett fantastiskt jobb och för att Martin hade varit så ärlig med mig angående föret, så jag hela tiden hade varit förberedd på vilka förhållanden det skulle vara. Joggade hem och somnade återigen ovaggad efter en god middag och kvällsjogg.

På söndagen vaknade jag med ett brett leende på läpparna - jag skulle få köra en sprint! Sist jag åkte var i Canmore i våras och då gick det ju bättre än förväntat, så jag kände bara att jag skulle försöka ge mig själv chansen att få utmanas och åka fort. Kroppen var mör, men det valde jag att bortse ifrån. Testade skidor tillsammans med Martin och valet föll på samma skidor som dagen innan, ett par med lite mindre fäste än andra paret. Och i prologen kunde jag ändå springa rakt upp för backarna med bättre fäste än stora delar av fältet. Dock kanske på bekostnad av glidet, men jag hade gjort ett val, och mitt val föll på fäste. Jag var seg i kroppen och det dröjde halva banan innan jag kom igång ordentligt. Ett resultat av flera tävlingar på rad i början av säsongen.. Efter prologen resonerade jag vidare med Martin och Larsa och vi bestämde att dra ned på fästet för att få lite snabbare skidor inför kvartsfinalen.

Jag höll igång, drack sportdryck och åt någon bar och försökte sakta men säkert värma upp igen inför kvarten.

När starten gick i kvarten var jag efter direkt, men kunde i första backen springa upp mig genom fältet och få ett bättre läge. Tappade senare lite på Jennie, men kände återigen att jag blev starkare genom hela loppet, och kunde tillslut gå i mål som två i heatet vilket betydde att jag kvalificerat mig till semifinal.

I semifinalen var jag bättre med i starten, men tappade istället i själva backen och var sist över första krönet. Försökte jobba mig upp, men det svarade inte riktigt. Höll dock modet upp och trots att jag hade svårt att komma om, gick jag till slut i mål som fyra. Tyvärr räckte det inte för vidare avancemang men att bli åtta i årets första sprint får jag ändå vara mer än nöjd med.


Ja, hela denna helg har varit en positiv upplevelse. Faktiskt den bästa premiärhelgen på många år och jag vet inte vad jag ska tacka det mest för. Kanske att jag fått träna på bra hela året, om än på lite andra sätt än förut, eller om det var den positiva energiinjektionen vi fick genom nya klubben eller om det var en kombination av många anledningar. Jag tror på det sista och jag tar med mig en helg som gjort mig tryggare i mitt tempo, min teknik och hur jag ska hantera de där fjärilarna i magen på morgonen innan start. För ja, oavsett hur länge jag håller på, kommer alltid fjärilarna att finnas där och det är jag evigt tacksam för. För vad vore en tävling utan fjärilarna i magen?! Ingeting. Utan dem är man vare sig redo eller taggad. Så jag fortsätter ha fjärilarna i magen, känna glädje till skidåkningen och längtar redan till nästa gång jag få dra på mig min skidanderosazebradräkt. 😊


Till helgen blir det ju landslagsdräkten, och det, det ni, ska bli minst lika kul!

Och roligt är också att få skriva här igen, att få en dialog med er. Och ja, jag har svårt att skriva kort och konkret, det är liksom inte riktigt jag. Så har ni tagit er hela vägen hit, bra jobbat! 😬 Nu ska jag slå ihop datorn här på fiket i Funäs och springa över gatan och handla middagen till stugan. Emil suckar och tycker jag borde ha slutat skriva för länge sedan. Det är mitt liv i ett nötskal det. 😊

Så tack för alla fina ord i helgen, tack VÄRLDENS BÄSTA TEAM för all support. Helt enkelt TACK, TUSEN TACK! 


So long,

Anna

6 kommentarer på “Boom – så var säsongen igång!

… mot Bruks och sista lägret!

Snacka om att tiden går fort. Speciellt sista tiden in mot säsong tycker jag alltid rusar iväg. Nyss var det augusti och vi hade hela september och oktober och halva november att finslipa de sista detaljerna. Den tyngsta träningen gör jag mellan maj till september, från oktober börjar jag fokusera mer på kvalitet än kvantitet. Dvs färre timmar och mer tid och fokus på intervaller. Så har jag gjort de senare åren, men är faktiskt osäker på om det är det mest optimal för mig. Det är något jag ska utvärdera till våren. Det blir lätt att jag blir lite för sliten i månadsskiftet september/oktober och istället för att få köra järnet på intervallerna får jag tillbringa lite extra tid på sofflocket. Jag säger inte att det är fel, men som man brukar säga det finns många vägar som leder till Rom..


Bild: Nisse Schmidt

Och nu ska vi alltså snart skifta fokus från träning till tävling. Från att prioritera dubbla pass nästintill varje dag till att prioritera återhämtning och få överskottsenergin framför den där extra träningstimmen. Det innebär att det blir fler dagar med bara ett pass eller rent av vila, samtidigt som nervositeten och anspänningen inför loppen blir en del av vardagen. Och resorna. Nog för att vi reser mycket under träningsåret, men det är egentligen ingenting mot all tid vi spenderar i minibussar och på flygplatser under vintern.

På kalendern kan ni se vilka lopp som är varje helg, dock kan det vara så att vi inte åker dem alla av olika anledningar, men då har ni ett hum om vad som väntar!


Bild: Nisse Schmidt

Så nu packar vi ihop våra prylar här i min familjs stuga i Sågbäcken, Grövelsjön, och drar på oss SSF's kostymen (läs skidförbundets loggade kläder) och drar mot Bruksvallarna och det sista lägret för i år. Ett kortare läger än i vanliga fall, men det har mest att göra med att vi numera har tre race i Bruks nästa helg (18-20 nov) och då behöver vi lätta lite mer på träningen inför dem för att inte riskera att bli för slitna. Själva tävlingarna i sig är inte tuffare än alla intervaller och träningsrace vi kör under året, utan det är allt runt omkring. Nervositet, uppvärmning och avvärmning, missade måltider (dvs. startar vi vid 12, äter vi ju två frukostar men missar kanske lunchen och det blir en tidig middag) m.m. Men framför allt anspänningen, den tar mycket energi och det måste man ha med i beräkning när man planerar träning under tävlingsåret.. Känner ni igen er?


Bild:  Nisse Schmidt

Nu måste jag göra ett ryck, stugan ska vara tömd om senast 1.5h. Och jag ligger i soffan med alla grejer spridda i hela stugan. Och när stugan är tömd ska den städas. Emil har gjort en plan hur allt ska gå till... Wish me luck!

So long,

Anna

3 kommentarer på “… mot Bruks och sista lägret!

Anna&Emil Sportklubb

Anna Haag och Emil Jönsson i egen skidklubb



Efter att ha lämnat IFK Mora Skidklubb kan vi nu berätta att vi hädanefter kommer att tävla för den egna klubben Anna & Emil Sportklubb. Det är dags för oss att utforska nya marker och då känns detta som ett spännande och naturligt steg för oss.
För några veckor sedan gick vi ut med nyheten att vi lämnar IFK Mora Skidklubb. Vi har haft många fantastiska år i klubben. Men nu känner vi att det är dags att pröva något nytt. 
Det är med stor spänning vi kan meddela att vi ska starta en egen klubb med namnet Anna & Emil Sportklubb. Vi kommer att tävla för klubben i samband med nationella tävlingar i vinter, exempelvis säsongspremiären i Bruksvallarna, SM i Söderhamn och säsongsavslutningen. Eventuellt kan det bli fler lopp på våren, så som Årefjällsloppet. Vi erbjuder även våra partners och sponsorer att tävla för klubben.
För oss är det viktigt att kunna bidra till en bättre värld. Därför kommer tio procent av klubbens vinstpengar, samt alla medlemsavgifter, att gå till Rädda Barnen. Det är en organisation som, förutom att arbeta internationellt, även verkar på ett nationellt plan. Det tycker vi är viktigt. Det är lätt att glömma att det även i Sverige finns barn som har det svårt. Vår ambition är bland annat att hjälpa flyktingbarn att komma in i samhället via idrotten.
Vår tävlingsdräkt är designad av PowerWoman/Powerman och är tillverkad av Trimtex. Alla som tävlar för klubben får möjlighet att köpa en egen dräkt. 
Ni kommer, som vanligt, kunna följa oss via våra sociala medier: @annahaag & @skidemil och via vår hemsida, som har fått en härlig uppfräschning: http://www.annaoemil.se 
För mer information kontakta:
Bo Johansson, manager Anna och Emil, tel; 070-681 13 58, e-post; bo@annaoemil.se
 

_______________
Bo Johansson

Sturegatan 57 A

791 62 Falun

Sweden
+46 (0)70 681 13 58

bo@annaoemil.se

16 kommentarer på “Anna&Emil Sportklubb