Close

Tävling

Tillsammans. 

Har lyssnat konstant på radio sedan igår eftermiddag. Följt alla nyheter som finns att följa. Det finns inte ord för det som drabbat vårt land och framför allt Stockholm, men ingen ska få skrämma oss till den grad att vi inte vågar leva det liv vi vill. Ingen. Och mitt i stormen som drabbar oss blir jag berörd av den gemenskap som Sveriges befolkning visar upp. Vi är starka tillsammans. Jag sörjer för de som drabbats personligen. Men återigen, tillsammans är vi starka. Och tillsammans ska vi krossa ondskan. Om så bara genom att fortsätta leva. Leva precis så som vi vill leva!

Och därför skriver jag ändå om ytligheter som vad vi har för oss. Om sporten. Om folket. För att vi ska fortsätta leva helt enkelt.

Igår drog vi ner till Sälen för att leka med lite kids i Lindvallen tack vare McDonalds. Vi var så klart inte helgens enda höjdpunkt för kidsen, utan de hade åkte med de alpina stjärnorna (bl.a. Maria PH, Frida Hansdotter, Myhrer, Hargin) i flera timmar på förmiddagen och fick hänga lite med oss alla i samband med autografskrivning. Det var få av dem som hade åkte skidor förr och det var spridda åldrar, men ändå lyckades vi få till en himla utveckling på den korta tiden vi åkte!! Och det är just det som är så spännande att se. De första stapplande stegen till att till slut åk skidor på ett ben. Det ni, det är utveckling!

Vi hann även med en snabb-date med Maria PH, en lyxfika med havregrynsgröt och cappuccino. Aldrig fel med en gröt mitt på dagen, speciellt inte när det är ett lopp över tre mil dagen efter! Så härligt att hinna ses och prata lite, om än kort. Alltid för kort. Hans O hann vi bara heja på liksom.
Sen hoppade vi in i bilen och åkte norrut igen, med sikte på Bruksvallarna. För man kan ju faktiskt inte avsluta en skidsäsong utan att åka Fjälltopploppet. Så är det bara! Så säsongen inleds och avslutas i Bruks, precis som det ska. Och direkt vi kom fram började vi känna vibbarna av den skidfest som Fjälltopphelgen bjuder på. Trots att det var långt över middagstid var det barn och ungdomar ute och åkte runt stadion och det såg fullt ut i alla stugor. Vi bara myste!

Efter flera timmars sömn var det så dags att börja ladda inför vad som verkar vara årets sista lopp. Skidorna var inlämnade hos Fischer och jag fick tag i Bruksvallarnas sista energi-gel. Kamelbagen (vätskeryggan) fylldes med stark sportdryck och en stadig frukost med gröt, russin, sylt och juice intogs. Traskade ned för att spana in stadion och tjuvkika på alla kids som kämpade tappert i det svåråkta föret. Tekniken de tog sig fram med var som natt och dag men ändå kom de ju framåt och det är så härligt ett se!

Tillslut hade jag valt skidor, värmt upp och glidit fram till starten. Speakern Ludvig intervjuade mig där på startlinjen och frågade hur formen var. Som vanligt har jag ingen aning där jag står på startlinjen. Hur ska jag veta liksom? Oavsett lär jag ju bli rätt medveten om det så snart startskottet går... Och på ryggen satt kamelbagen, vätskan hade jag återigen med mig själv, så jag slipper gå tom helt enkelt.
Stina tog täten direkt och drog upp ett behagligt högt tempo in i den långa stigning som inledde loppet. Upp mot Mittåkläppen. Hann tänka att det var bra. Lagom fort men ändå behärskar. Efter någon kilometer insåg vi att fältet redan var spräckt och vi var fem åkare kvar. Stina släppte fram mig men jag hann knappt åka tio meter innan Ebba A kommer som skjuten ur en kanon på insidan och jag förstår direkt att nu kommer det gå fort. Och det gjorde det!

Jag försökte bita i någon kilometer men jag kunde inte hänga med i hennes tempo. Ida gick om mig och jag tappade meter på meter på Ida och Ebba. Kändes lite tråkigt att det skulle vara kört redan direkt liksom. Men jag fortsatte trycka på, om än mer behärskat för att orka hela distansen, 35 km. Jag ser att Ida också börjar få slita och hon tappar också på Ebba.

Väl uppe vid vindskyddet mot Mittåkläppen bestämmer jag mig för att försöka ta ikapp Ida. Det blir ju så mycket roligare om man kan åka ihop! Jag börjar plocka sekund för sekund men Ida håller ett högt tempo. Precis innan vi börjar nedförskörningen mot Ramundberget är jag ikapp, och det är en himla tur det för är det någon som kan den utförskörningen så är det Ida! Puh.

Nere i Ramundberget går jag förbi Ida för att fortsätta hålla ett högt tempo. In i backen säger Ida "nu åker vi fort men kontrollerat och sen trycker vi rejält väl uppe". Så jag börjar köra på. Och benen är som nya! Jag känner mig så pigg, skidorna bara glider och jag kan bara köra på. Känner mig pigg!

När vi väl är uppe på tusenmetersliften trycker jag på men väntar hela tiden att Ida ska passera. Men efter spurtpriset säger Ida "jag fixar inte det här, kör!". Så där försvann mitt sällskap och jag fick själv ta upp jakten på den bortflyende Ebba. 
Det börjar kännas i benen att vi åkt snart halva loppet. Men jag har bestämt mig att bevaka min andra plats, ingen ska få komma ikapp bakifrån så jag trycker på. Efter ett tag får jag sällskap av en norsk som ligger i min rygg. Orken kommer och går men jag driver på det jag har och har som ett mantra i huvudet att ingen ska få komma ikapp bakifrån. Har ingen aning om vad som sker bakom mig.

Åker ner förbi Walles och in på spåret mot Bruks och mindre än 3 km återstå. Norsken Ragnar försvinner då armen krampar och jag räknar ned. Någon ropar att Ida är 2 min bakom, men jag tänker ge vad jag har tills jag korsar mållinjen. Ebba är får långt framför mig för att jag ska kunna nå henne den sista biten.

Kommer in på stadion och tar de sista backarna och svänger in på upploppet till ljudet av både hejarop och applåder, så jag kan inte låta bli att le och vinka lite! 

Glider över mållinjen och är jäkla nöjd över dagens insats. Stoppar klockan och ser att hjärtat har fått jobba på. Lika så känner jag i benen. Kramar om Ebba och är mäkta imponerad över hennes insats! Från Ramundberget och in i mål har vi tydligen åkt relativt jämt, så jag gissar att även Ebba har legat på där i ingenmansland. Sånt härdar och utvecklar!

Foto: Adam Johansson, @adamedmera

Efter målgång tills nu, nu när jag sitter i bilen och snart rullar in i Idre, har det gått i ett. Avåkning. Autografskrivning med alla kids. Prisceremoni där både jag och Emil delade ut priser till alla kids som åkt idag... Beställde en pizza som vi tog i bilen, men nu ska det faktiskt bli skönt att komma fram till stugan. Få landa lite. Bara vara. Tillsammans. 
Intensiva dagar, men så roliga och inspirerande och energigivande.

Precis så som vi vill leva vårt liv helt enkelt.

Ta hand om er,

Anna 

4 kommentarer på “Tillsammans. 

Tack Gällivare…

... för fantastiskt fina skiddagar! Jag har njutit till fullo trots trötthet i både knopp och knopp av utmaningar som bjudits på här. Rejäla men samtidigt roliga. Tack Gällivare och Volkswagen för riktigt fina tävlingar! 😍👊🏻

Den största utmaningen under helgen, utan tvekan, var dock gårdagens 47km långa Dundret Runt där jag provade att för första gången under min karriär gå på helt blanka skidor, dvs - staka! Jag har ju stakat mycket i år, speciellt i sommar och höst men när tävlingssäsongen drog igång blir det inte lika mycket av det. Kanske att jag har fått med ett pass där fokuset varit på överkroppen per vecka, men det kan ju inte räknas som utvecklande träning. Mer bibehållande. Så jag visste inte hur jag skulle orka, hur kroppen skulle reagera på över två timmars monotont stakande.

Jag hade en drömplan som innebar att jag skulle satsa allt från start och göra allt som stod i min makt för att åtminstone fånga svansen på killarnas klunga. Så jag körde vad jag hade från start men kom aldrig riktigt in suget från den stora herrklungan. Däremot lyckades jag fånga upp en kille efter ett par kilometer som drog upp tempot på ett bra sätt och jag fick lite återhämtning där jag låg i hans rygg. Vi närmade oss herrklungan men när stigningen under kraftledningen började, märktes det att killarna har lite mer muskler att trycka på med.
Lämnade min "dragkompis" bakom mig och tog sikte på nästa rygg och efter att ha jagat frenetiskt i 5-6km kom jag tillslut ikapp killen från Stockvik. Tacksamt lade jag mig bakom och lät honom göra jobbet och han höll ett bra tempo. Jag kunde följa helt i hans rytm i stakningen och han drog mig hela vägen upp till Bergspriset. Där, när ca 22km återstod, började dock min känsla av att vara oövervinnerlig powerwoman svikta, energin började tryta och jag tog en gel och drack ur min camelbag (ryggsäck med vätskepåse med slang) för att försöka få energin tillbaka.

Stockvikskillen väntade dock in mig och två till killar hade anslutit så vi var ett tåg på fyra personer. Farten var hög men jag har lite stressad över hur nära övriga tjejer var, jag hade absolut ingen koll på hur stora differenserna var och ingen kunde heller ge mig besked i och med att vi åkte mitt ute i skogen. Så jag frågade Stockviks-killen om han kunde dra upp tempot. "Jajamensan" svarade han hurtigt och tryckte på. Grejen var bara att jag inte orkade. Jag hade inte fått tillbaka energin. Så där låg han och tryckte på och luckan bakom, ned till mig, bara växte. Som tur var, var killarna bakom mig på hugget så de gick om mig och täppte till luckan. Så återigen var jag med. Men jag slet. 

Och när tio kilometer återstod och vi började åka upp jäms med vägen gick snöret och jag kunde inte hänga på killarna. Jag hade vare sig energi eller tryck nog i kroppen. Tog en gel till och då kom plötsligt lite energi tillbaka så jag körde had jag hade. Såg ryggen på de tre killarna framför mig men luckan har för stor för att täppa till. Själv hade jag börjat räkna ned. Letade frenetiskt efter varje kilometer skylt och visst att det var ett spurtpris när det återstod fem kilometer. Dit skulle jag minsann köra! Jag hade fortfarande inte koll på hur stor min ledning var så jag vågade inte spara på något krut.

Just efter spurtpriset stod dock Jennie Öbergs mamma och skrek högt och tydligt "du leder med flera minuter!". Då var första gången som jag vågade tänka tanken att det kanske skulle gå hem. Att jag kanske skulle vinna premiären på blanka skidor i ett lopp som var det längsta jag hittills kört! 

Men jag vågade fortfarande inte slappna av, så jag körde på. Hela vägen in över mållinjen. Även om jag faktiskt vågade mig på en liten vink på målrakan och ett brett leende. Eller så brett jag mäktade med. För HIMMEL vad trött jag var. Benen skakade av att ha varit som två parerande stolpar i två timmar och femton minuter. Ryggen var stel och skuldrorna ömmade. Men egentligen mådde jag ju rätt bra! Visst, jag var både trött och mörbultad och rätt tom på energi men jag hade klarat det! Inte ont någonstans. Inte skavsår eller onda armbågar eller någon annan skavank som lätt uppstår när man gör något för första gången. Jag klarade det! Och även om de sista milen har slitsamma så fixade jag det, min plan att ge allt så länge det gick var ändå bra. Så ni kan ju bara ana hur nöjd och glad jag var igår!


Men sen var det ju det att jag skulle tävla igen. Redan idag. Final climb. Rätt upp för slalombacken på Dundret. Brantaste tänkbara. Var lite fundersam hur kroppen skulle kännas, men när jag vaknade så kändes det förvånansvärt bra! Och suget efter att få vinna den där touren gjorde sig rejält påmind. Liksom kittlade. Så jag åt frukost, åkte upp till Dundret för att heja på lilla Tuva (Marcus Hellerns dotter) som skulle åka Barnens Dundret Runt (hon hade ju hejat på mig så nu har det min tur att heja på henne) och snacka om energi att få se alla barnen åka den korta slingan på stadion!

Efter lite vila på hotellet så åkte jag upp igen. Testade skidor och började värma upp. Kände inte efter nå särskilt mycket. Starten gick och jag och Jennie stack ut ihop, hon i mina bakhasorn fram till slalombacken började. Där började det metodiska jobbet. Glid och tryck. Glid och tryck. Använd armar och ben. Hitta ett tempo som gör att jag ligger precis på gränsen. Inte över och inte för långt under, utan precis på gränsen till att mjölksyran exploderar. 

Sakta men säkert börjar luckan till Jennie växa, samtidigt som jag blir allt mer belastad. Trots det metodiska drivet så är ju ändå frisktandvård jobbigt. Jag stirrar rakt ned i baken och räknar. 1 till 20. 1 till 50. Om och om igen. Kliver på. Vänder mig om någon gång och ser att luckan växer men känner mig inte lugn för det. Backen blir bara brantare och stavarna blir någon slags livlina för att inte börja kana bakåt. Så när de börjar släppa lite tappar jag rytmen. Får börja om. In i det metodiska tempot igen. Då och då skriker det till i benen men jag vet att för varje stavtag kommer jag närmare toppen. Publiken utmed banan och i liften bredvid skriker allt vad de har och jag börjar se målet. Fortsätter räkna. Slappnar inte av ett jota utan kör hela vägen in. Eller ja, i alla fall så pjäxorna passerar mållinjen, innan jag ramlar ihop. En blandning av total utmattning och lättnad. 

Pustar en stund men sen är energin tillbaka och den klassiska hoppbilden på toppen är given. Klart vi ska ha en sån bild liksom! Kramar om Jennie när hon passerar mållinjen. Byter torrt, tar liften ned, åker av mig och går med skidorna till valla-Peter som hjälpt mig i helgen (tack för grymma grejer!). Och jag inser att säsongens sista riktiga lopp är gjort! Och jag som inte ens hann njuta i solen på toppen!!


Men jag njuter på ett vis ändå. Jag fick vinna touren. Jag klarade att staka Dundret runt. Jag spurtade till mig en andra plats i sprinten. Jag behärskade slalombacken på ett bra sätt. Och jag antog utmaningen att åka upp hit, sätta lite press på mig själv och bara köra! Jag är så glad att jag åkte upp hit, det är alltid lila härligt och engagemanget av alla här uppe för skidåkningen, det berör. Det är mäktigt. Det är det som gör att jag så gärna kommer upp hit och kör. Vi brinner tillsammans för skidåkningen! För att inte tala om vårvintern...

Nu sitter jag i en bil mellan Gällivare och Kiruna, på väg hem. Landar på Frösön ikväll. I morgon ska jag vara snäll mot mig själv. Njuta. Umgås med Emil. Som jag längtar!

Tack Gällivare för denna helg - jag kommer gärna tillbaka!

Anna 

18 kommentarer på “Tack Gällivare…

Åtta, Vive La France & redo för jullov!

I mitten av veckan var jag trött, riktigt seg och loj och åt som en häst för att orka med träningen jag planerat. Sen tog vi en lunch på Klatsch (se förrförra inlägget) och vi landade lite, pratade och mådde gott. Reste till Vive la France och tog en kvällsjogg när vi kom fram. Och helt plötsligt kändes det som om mina krafter kommit tillbaka. Lite ombyte i miljö, en paus från allt i en bil en halv dag och jag kände mig redo för race!

Och sedan dess har jag inte reflekterat så mycket över hur kroppen känts, om den varit pigg eller trött eller alert eller slut. Utan bara följt min plan och gjorde samma förberedelser inför racet som jag brukar, både igår och just före start.

Jag var siste kvinna ute på banan och tog av mig skidorna och gick mot start samtidigt som patrullen av föråkare åkte iväg. Precis enligt plan. Jag vill värma upp in i det sista så jag verkligen är på tå när starten går. Bytte snabbt om och marscherade sedan in till starten med resten av startfältet. Var nervös och tankarna kretsade kring "idag kommer det bli slitsamt!" men jag var ändå peppad och redo att vara på tå när starten väl skulle gå.

Startskottet gick och jag hade fritt spår att få en bra start men mina starter har lite mer att önska så jag fick istället snabbt finna min plats i fältet kring 10-15 plats. Där låg jag bra. Tempot var bra och det gick så pass fort att folk inte vare sig hade tid eller ork att börja strula mer än vad som absolut var nödvändigt.

Ganska snabbt såg jag att norskorna var på hugget och de fick en lucka. Jag började sakta avancera upp genom fältet, i klungan bakom när jag såg hur Stina bestämde sig för att ansluta till norskorna. Otroligt imponerande och ett bevis på hur klok skidåkerska hon är! Jag låg kvar i klungan bakom, ca 10-15s efter. Ibland i tät, ibland 2-3 i klungan. Tanken slog mig att jag gärna hade velat ansluta till klungan framför men jag var rädd att gå helt på rött och vågade inte prova. För får man smällen på höjd så får man det rejält. Och det ville jag till varje pris undvika.

Ut på sista varvet hade jag fortfarande krafter kvar och ville för allt i världen försöka vara med och slåss om femte platsen. In i sista backen blev det lite oturligt strul som gjorde att farten stannade upp, men jag kom snabbt igång igen men vågade inte maxa av rädsla att det skulle ta tvärnit. In i sista backen hade jag farten med mig och började få fart att kunna avancera, men av någon anledning fullföljde jag inte och lade mig fyra i min grupp. Försökte ladda för en spurt men hade på tok för långt fram/dåligt med fart för att bjuda upp till match och fick nöja mig med en åttonde plats.

Lite besviken över att jag inte tog chanserna som erbjöds att få än mer framskjuten placering men fantastiskt nöjd att ännu en helg få positiva svar med mig. Kroppen är pigg trots en rejäl träningsdos på slutet och jag är trygg i tävlingssituationen, jag vill tävla, jag vill pressa mig och jag vill utmana mig! Och det är så himla roligt! Så jag tar med mig dagen, lägger den i ryggsäcken. Lär mig av det jag kan göra bättre och tar med mig det som stämde idag.

Säsongsbästa sista tävlingen innan jul är aldrig fel, tro mig! :-)

Men nu tar jag jullov ett tag. Tränar så klart, men reser hem till Sverige och Östersund på måndag och firar jul med familjen. Och börjar så smått ladda inför Tour de Ski - det ska bli otroligt kul att köra!

I morgon ska jag heja på mina lagkompisar i stafetten och skrika mig hes på herr Jönsson som går första sträckan på herrarnas stafett. Som för övrigt gjorde ett riktigt bra lopp idag, gissar att det nog kändes skönt att få med sig inför morgondagen och framför allt inför framtiden!

Tack för allt pepp via alla möjliga olika kanaler - ni ska veta att det värmer nått otroligt! <3

So long,

Anna 

En kommentar på “Åtta, Vive La France & redo för jullov!

Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!

Med två dagars distans till helgen är kroppen återhämtad och huvudet börjar fokusera mot den kommande helgens tävlingar. Man går snabbt vidare i den här branschen, stannar inte upp och reflekterar särskilt länge. Analyserar snabbt, tar med sig det positiva och det som kunde göras bättre. Sover på saken och är sedan redo för nästa utmaning. Ibland skulle jag önska att jag var bättre på att stanna kvar i den där fantastiska känslan man får uppleva efter avslutad tävling, där när endorfinerna blandar sig med den totala tröttheten och känslorna svajar mellan att vara nöjd och vara totalt självkritisk men man är så utpumpad att man helst av allt bara vill ligga ned och önskar att illamåendet ska gå över. Men samtidigt som tröttheten ger med sig och matlusten kommer tillbaka, så glömmer man det man gjort. Ibland är det en himla tur, som när det gått riktigt kasst. Men ibland, som i helgen, skulle jag önska att jag kunde stanna kvar i känslan av genomfört uppdrag liksom. Det är något jag jobbar på att bli bättre med! Men man vill ju hela tiden framåt, ha mer... Det eviga drivet att vilja utvecklas helt enkelt.
Att tävla här i Davos har alltid betytt lite extra för mig. Som jag skrev sist, här slog jag igenom 2007 och här har jag bott en period och här har jag gått in i väggen totalt under ett race och här har jag lyckats. Det är något med banan här, eller så är det kanske höjden, jag vet inte, men jag gillar det monotona i banans karaktär. Som en enda lång intervall och sedan någon minut med snabba utför och platta partier där man lär jobba för kung och fosterland. Innan man börjar om den långa, monotona intervallen. Och här måste man hålla sig i skinnet. Driver man på för hårt, så går man på knock och då rinner sekunderna iväg. Går man för sakta hinner du sällan ta i kapp det, utan det handlar om att hitta den där farten som är nog snabb men också gör att du orkar hålla över tid och faktiskt ge järnet utför. En fart som är precis så jobbigt som du klarar av, så där så det pirrar lite försiktigt i benen över varje krön men inte så att det tar över. Början man stappla här blir det tungt. Och det gillar jag. Och det visar ju också resultatet från i lördags. Himla skönt att få det med sig fram över!

Till helgen drar vi till Frankrike och La Clusac, samma höjd som här i Davos och en bana som partivis påminner lite om här. Dock återstår att se vad de kan få till för bana då snön lyser med sin totala frånvaro...! Tills dess stannar vi här i Davos. Jag tränar på, precis som förra veckan. Jag behöver det. Jag vill inte vara i form än, så jag tränar på. Trycker ned formen lagom mycket, men ändå släpper upp lite in mot helgen för att det ska finnas lite krut att ta av. Dock vet jag att jag kommer tjäna på att träna på lite nu framöver. Speciellt nu när jag bestämt mig för att gå Tour de Ski. Det ni, det ska bli skoj!


Men först - några till dagars träning här i mitt Davos innan Frankrike och sedan hela tio dagar hemma med allt vad julfirande innebär innan jag åter packar väskan och far söder över. Men vi hörs ju så klart innan det. Var så säker!

So long,

Anna

3 kommentarer på “Endorfiner och trötthet. Och gå vidare!

De där hornen.

På bussen på väg från Lillehammer mot Gardemoen och vidare mot Davos. Lagom speedad av loppet samtidigt som jag mest av allt hade velat lägga mig rak lång med benen i högläge, en stor kopp med te eller en latte och slötitta på tv... Men det får jag vänta med i några veckor till, för nu fortsätter turnén och nästa anhalt är Davos.


Som säkert många av er vet, bodde jag och Emil där periodvis mellan juni 2011 till i maj 2015. Så det är ett ställe som ligger mig väldigt varmt kring hjärtat! Dessutom var det där jag 2007 första gången kom topp-10 på en världscup, jag blev 5a på 10km klassiskt, ca 25s efter Virpi Kuitunen som vann. Och där jag blev fyra på samma lopp 2014. Så Davos är ett ställe jag trivs på, både med och utan tävlingsdräkt. För några år sedan skrev jag en guide om Davos, den kan ni läsa här (bilderna verkar dock ha försvunnit, ber om ursäkt för det!).

Foto Rolf Zetterberg

Jag tror det är tredje gången jag kör den här minitouren här i Lillehammer, och jag har slitit ont på dessa banor förr. Men den här helgen var det något som hände, det vände. Formen är inte på topp, rutinerna lite skraltiga, men jag känner att det tar sig. Det finns där. Och när jag fick nos på en än bättre placering mot slutet av dagens lopp, då växte de där hornen fram. Jag skulle banne mig inte ge mig. Fick riktigt bra fart från banans topp och lyckades passera både österrikiskan och Niskanen. Gav allt jag hade in i den sista backen och började växla upp. Så pang - fyra förbannade tjuvsläpp på varandra.. Men jag hade bestämde mig, jag skulle inte ge mig. Säkrade upp med armarna (och misstänker även ryggen så jag har en lättare kramp i ena sidan nu...) och satte ny fart. Fick ryggen på samma åkare in mot upploppet, kröp ihop och tryckte till rejält i sista kurvan in mot upploppet. Och satte fart på grejerna - och fick stakningen att sitta riktigt bra! Så jag tog den där 13e platsen, och dessutom en 10e åktid. Så himla skönt att få med sig inför fortsättningen må jag säga!

Foto: Rolf Zetterberg

Dock kan jag inte låta bli att imponeras av Stinas framfart. Jag var med henne på toppen av banan på första varvet, och sen - boom - var hon borta! Som hon körde, o t r o l i g t imponerad! Lika så av Jonna, där finns potential, var så säker!

Nu ska jag luta mig tillbaka och lyssna på musik, titta på Norge genom bussfönstret och ladda för en lång kväll med resande. Men jag gillar det, slappa, sova, lyssna på musik och bara vara - det är faktiskt rätt bra avkoppling det med även om soffan och den stora tekoppen är svårslagna.. 😊

Och ta med mig känslan av att de där hornen som jag så behöver för att nå mina mål, de finns där. Det vet jag nu!

So long,

Anna

18 kommentarer på “De där hornen.

Lillehammer.

Strax drar sändningen härifrån Lillehammer igång. Heaten i den klassiska sprinten. Men jag får titta på tvn och ladda batterierna inför morgondagens fem kilometer skejtlopp för nära skjuter ingen hare.. En snörplig 32a plats i prologen betydde att jag bara fick bränna av en snabb sprintprolog innan jag fick börja ladda inför morgondagen. 

Nog hade det varit väldigt om inte otroligt roligt att då fortsätta kämpa man mot man i heaten, men nu är jag närmast möjliga utan att gå vidare. Dryga 7 sekunder efter Sadie Bjornsen (USA) som vann prologen, så max 37s kommer jag vara efter inför morgondagens tävling. 

Så jag laddar batterierna, gör min mentala plan inför morgondagens race, äter rejält, löser korsord och får dagen att gå med nån jogg eller skidtest. Nu är det dock dags att hålla tummarna för mina teammates som ska ge järnet i heaten. Och jag tycker att alla fyra svenska tjejer såg riktigt riktigt starka ut när vi körde tävlingsförberedelserna i morgon, så minst en pallplats med idag tror jag stenhårt på!


I herrarnas prolog var det rekordstora avstånd, men herr Jönsson är bra med i matchen och jag håller så klart stenhårt på honom. Han såg riktigt stark ut! (Jag är ju så klart inte nå partisk..) 😊

So long & håll tummar å tår!

Anna 

2 kommentarer på “Lillehammer.

Lagkänsla som ger energi!

Sitter och tittar på herrarnas lopp härifrån Kuusamo. Riktigt fina tävlingar med förhållanden som man drömmer om under sommaren. Vad den finska kommentatorn pratar om har jag dock ingen aning om, men efter en helg här har man vant sig vid att höra det finska mumlet i bakgrunden. Det är rätt mysigt!

Att komma hit till Kuusamo är att ge julkänslan en rejäl kick i baken, för här är det juldekor till tusen. Mörkt nästintill hela dagen och (oftast) vitt över allt. En kall vind som viner och ofta mer eller mindre snö i luften. I en av affärerna i lägenhetshuset där vi bor, köper vi oftast med oss julte och julkaffe, det godaste man kan tänka sig! Och samtidigt som jag skriver det inser jag att det är sanning med krydda, för jag har faktiskt inte varit här i Kuusamo sedan 2013. Då jag dessutom fick vända i dörren och ta första bästa plan hem efter att den där klassiska känslan av lite kli i halsen. 

Men i år kom jag hit, jag fick se fantastiska prestationer av mina fina lagkamrater under sprinten och njuta av gemenskapen i gruppen både inför, under och efter loppet. Trots att mitt eget lopp inte var ett av de bättre, en hel del saker som jag redan under loppet kände inte klaffade, så är jag ändå med här. Jag är frisk, jag är kry, jag är hel och jag är så jäkla glad att vara här. Vara igång. Vara med i cirkusen. För var lopp som går nu kommer jag komma närmare den där känslan jag eftersträvar. Den där fokuset ligger i varje stavtag, där inga svackor existerar och man dödar krönen för att maximera farten in i nästa parti. Där kicken sitter, drivet i steget gör att jag vinner mark för varje steg. Det är det jag eftersträvar just nu. En ganska rimlig målsättning skulle jag ändå säga!

15216246_10154604440765435_1171224297_o

Så jag tar med mig lagandan, peppen, styrkebevisen från mina kamrater och tar flyget hem till Östersund om någon timme. Landar hemma och laddar om. Tränar lättare och fokuserar på tekniken för att snart få nå mina mål. Ser framemot att snart igen få njuta av den bästa tänkbara lagkänslan man kan ha - den som ger massvis med energi!

Och ni som undrar hur man kommenterar, om man "klickar" på inlägget (typ läs mer eller rubriken) så ska ni komma in och kunna kommentera.

So long,

Anna

Psst. Denna helg blev det inget nördtips - vad efterfrågar ni för tips inför den stundande vintern?

4 kommentarer på “Lagkänsla som ger energi!