Anna & Emil

Okategoriserade

Oops. Blev visst ett race till.

25 april, 2015 av Okategoriserade. 3 Kommentarer

Sitter på hotellrummet i Mosjøen, Norge, och ska strax gå ned till banketten (en av anledningarna till att det är så kul att få tävla på våren, nämligen chansen till att få piffa till sig lite mer än vanligt. You know high heels, make up och lite glitter i öronen..). 

Hit kom vi i förmiddags efter en tidig uppstigning i ottan i Östersund i morse. 15 mil efter svenska vägar och sedan 25 mil efter de norska (berömda) vägarna. Genom skog och dalar. Åkermark, skog och fjäll. Att naturen kan förändras så på den (ändå) korta sträckan är häftigt. Jag satt med näsan tryckt mot rutan nästan hela vägen. Ja, förutom när jag hade fågelholken öppen (sov reds.anm).. Kunde inte sluta titta och på vissa ställen önskade jag att jag hade haft tid att stanna för att föreviga det vi passerade. Där sjöarna möter stranden, vattnet är så lågt så man ser så mycket mer. Där åkrarna med de ensliga husen på kanten sluttar ned mot vattnet. Fantastiskt vackert.

Åter till ämnet. Tävling.

Ja, här i Mosjøen har jag alltså tävlat. Säsongens tredje sprint, men en av de absolut kortaste i min karriär. Men trots att det bara var ca 1 min arbete i prolog och semi och 2 min i final, så hann man ändå bygga på sig sån syra att benen var som raka telefonstolpar när jag korsade mållinjen. 

   

  

  

 

I prologen blev jag fyra, men om jag hörde rätt var det väldigt tajt mellan ettan (tror det var Barbro Kvåle) och mig som var fyra. Kanske kan klassificera den som den bästa prologen i min karriär? ;-)

I semifinalen (hoppade kvarten till mina bens glädje), åkte jag in som två och blev direkt kvalificerad till finalen.

I finalen var jag inte alls med i matchen från början, låg 5-6a, men i motvinden tillbaka på andra varvet plockade jag en del och lyckades passera Katja Visnar precis innan kurvan mot upploppet och blev tre, just bakom spurtduellen mellan norskorna Kvåle och Mari Eide. Det var verkligen kul idag!

Det här var nog dock säsongens sista tävling. Eller egentligen blir det ju säsongen första, då säsongen 2015-2016 faktiskt började i måndags. :-)

Nu: bankett!

So long,

Anna 

Det där med att vara sliten..

15 oktober, 2014 av Okategoriserade. 3 Kommentarer

Moa frågade mig om det där att vara sliten, var gränsen går. När man ska köra huvudet i sanden och fortsätta pusha eller när man ska dra i handbromsen och plocka bort pass i förmån till vila och återhämtning. När huvudet säger träna, men kroppen säger nej. Och när man ändå sticker ut och tränar och hela kroppen säger ”jag borde verkligen vila”. Vad gör man då?

Det är en fråga som inte har ett enkelt svar. Det finns inga facit. Alla kroppar och knoppar är individuella, det finns inga rätt eller fel. Inget gör si, gör så.

Att vara elitidrottare är ett slit, oavsett vilken idrott du väljer. Man får ont, man får skador och skavanker. Knopp och kropp säger nej med jämna mellanrum. Det gäller att finna balansen mellan att pusha och bromsa. Att välja rätt väg.

Men vilken är rätt väg?

Jag börjar finna min väg. Men det har inte varit lätt och jag har gått på många nitar genom åren. Första gången det tog rejält stopp för mig, var under gymnasieåren. Jag ville för mycket och kropp och knopp sa ifrån, men tackvare fantastiska lärare och tränare som uppmärksammade mitt förändrade humör, hann vi stoppa innan det gått helt åt pipsvängen.

Tillbaka till att välja rätt väg..

Jag brukar tänka så här: ”tänker jag att jag inte vill/orkar tränar, då ska jag inte tränar”. Ni måste förstå då att det är skillnad på att det är segt att ta sig ut eller att man känner sig sovtrött. Den där känslan när det tar emot är något annat, och något jag med åren lärt mig lyssna på. Det är svårt att lära sig skillnaden på den, men lyssnar man bara på sin magkänsla så brukar den oftast stämma. Det är i alla fall vad jag har lärt mig.

Sen kan man ju vara sugen och taggad till tusen att träna, men kroppen bara skriker NEJ (!) när man väl kör, då kan det också vara läge att skippa träningen, eller tänka om och göra något annat.

Sliten måste man våga vara periodvis för att utvecklas. Trött och seg måste man också våga vara. Men om det går dagar, veckor utan att man har ett pass som känts bra, då har man gått över gränsen. Då räcker det inte med bara en vilodag. Då behövs det en period av vila. Återhämtningsträning kan vara bra under den perioden, så som stretch, lättare promenader eller jogg. Men för huvudet kan det vara bra att slippa ”sätta på sig träningskläder” helt. Bara vara en vanlig människa.

Man kan också märka på humöret. Reagerar man starkare än vanligt på saker, brukar det också vara ett tecken på att man börjar bli sliten. För mig brukar det vara att jag tappar humöret helt om jag (som jag typ gör varje dag) slår i stortån i sängen..

Men återigen; man måste våga vara sliten periodvis, man måste bara lära sig var gränsen går. Så länge man har ett par pass här och där som går hyfsat till bra, så är det ok. Så tänker jag i alla fall. Men när jag pass på pass på pass bara känner att jag sliter ont, pulsen är lägre än normalt (när jag är sliten kommer jag inte upp i puls alls!) och jag blir stum i första backen. På distanspassen. Då vet jag att jag är sliten. Lite för sliten. Då kan det ibland räcka med en extra vilodag, så istället för bara en dag, kör jag två vilodagar i rad. Ibland hjälper det, ibland inte. Den här gången hjälpte inte det mig, mina ben var som stockar fortsatt och fast än jag körde järnet, var pulsen knappt upp på A3 (intervallpuls), så då tog jag och vilade 3-4 dagar istället. Tog massage och stretchade. Åt bra. Sov bra. Försökte tänka på annat.

Trots att kroppen och knoppen bara skrek att den ville träna, för att dämpa rastlösheten och den där obehagskänslan som kommer i kroppen av att inte träna.

Jag mår inte bra av att inte träna. Så är det bara. Jag blir grinig. Rastlös. Har svårt att njuta av fler än 2 vilodagar på rad. Tappar lite aptit men blir samtidigt sugen på skitmat. Blir lättirriterad. Och det är jag nog inte ensam om. Så känner nog alla elitidrottare eller ”bara vanliga” idrottare också för den delen! En promenad kan dämpa mycket, men ibland kan det vara bra att ”bara rida ut stormen” och tvinga sig själv att ta det lugnt. För man vilar ju av en anledning. Att aktivera sig allt för mycket, är lite som att pilla på den där sårskorpan som håller på att läka.

Ibland sticker jag ut och tränar fast än jag känner att jag inte borde. Dessa pass blir aldrig bra. Den där tanken bara gnager i bakhuvudet ”att det här är inte bra, jag borde vila istället”. Då kan jag aldrig press ur det jag borde. Och är det ett lugnt pass, så kan jag knappt fokusera på tekniken för det enda jag tänker på är att jag borde åka hem. Att man får den där tanken, beror ofta på att det ligger någon infektion som gror i kroppen. Så bra känner jag min kropp. Jag behöver inte ens ha en symptom för att man ska ana att en infektion är på G. De senaste gångerna jag haft den känslan, har jag vänt hem. Lagt mig för att sova. Kanske vilat dagen efter och känt hur jag motat ”Olle” i grind. Räddat mig själv från onödigt extra många vilodagar och missad träning genom att lyssnat på kroppen direkt.

Ibland är inget logiskt i allt det är. Man kan ha ett enormt sug att träna, men kroppen säger nej. Man kan vila för man är helt slut, men när man väl vilar, ropar huvudet ”träna!” trots att man vet att man inte borde. Och ibland, fast det är sällan, känner man att man borde träna när man inte gör det, speciellt när man är pigg, man har en återhämtningsperiod och vilodagarna kommer tät. Man måste ha en enorm självdisciplin. Och lita på sig själv. För det är sällan någon kan råda dig till att göra på ett eller annat sätt. Man måste känna själv.

Inte vet jag om det här gjorde dig något klokare, Moa, men jag försökte i alla fall sätta ord på hur jag tänker kring det här.

Och kom ihåg; jag har varit ”elit” i snart 10 år, och jag lär mig fortfarande om min kropp. Ingen kan begära att du som 20-åring ska vet exakt hur din kropp fungerar nu. Och kroppen och knoppen förändras med åren, det gäller att hänga med. Att hela tiden ha en bra dialog mellan kropp och knopp samtidigt som man inte blir rädd för att utmana.

Återigen, en balansgång. Och våga lita på din magkänsla! Det är egentligen de enda tipsen jag kan ge. För ingen känner din kropp så bra som du själv. Tro’t eller ej.

So long,

Anna

 

Laddar...