Anna & Emil

Okategoriserade

Det där med att vara sliten..

15 oktober, 2014 av Okategoriserade. 3 Kommentarer

Moa frågade mig om det där att vara sliten, var gränsen går. När man ska köra huvudet i sanden och fortsätta pusha eller när man ska dra i handbromsen och plocka bort pass i förmån till vila och återhämtning. När huvudet säger träna, men kroppen säger nej. Och när man ändå sticker ut och tränar och hela kroppen säger ”jag borde verkligen vila”. Vad gör man då?

Det är en fråga som inte har ett enkelt svar. Det finns inga facit. Alla kroppar och knoppar är individuella, det finns inga rätt eller fel. Inget gör si, gör så.

Att vara elitidrottare är ett slit, oavsett vilken idrott du väljer. Man får ont, man får skador och skavanker. Knopp och kropp säger nej med jämna mellanrum. Det gäller att finna balansen mellan att pusha och bromsa. Att välja rätt väg.

Men vilken är rätt väg?

Jag börjar finna min väg. Men det har inte varit lätt och jag har gått på många nitar genom åren. Första gången det tog rejält stopp för mig, var under gymnasieåren. Jag ville för mycket och kropp och knopp sa ifrån, men tackvare fantastiska lärare och tränare som uppmärksammade mitt förändrade humör, hann vi stoppa innan det gått helt åt pipsvängen.

Tillbaka till att välja rätt väg..

Jag brukar tänka så här: ”tänker jag att jag inte vill/orkar tränar, då ska jag inte tränar”. Ni måste förstå då att det är skillnad på att det är segt att ta sig ut eller att man känner sig sovtrött. Den där känslan när det tar emot är något annat, och något jag med åren lärt mig lyssna på. Det är svårt att lära sig skillnaden på den, men lyssnar man bara på sin magkänsla så brukar den oftast stämma. Det är i alla fall vad jag har lärt mig.

Sen kan man ju vara sugen och taggad till tusen att träna, men kroppen bara skriker NEJ (!) när man väl kör, då kan det också vara läge att skippa träningen, eller tänka om och göra något annat.

Sliten måste man våga vara periodvis för att utvecklas. Trött och seg måste man också våga vara. Men om det går dagar, veckor utan att man har ett pass som känts bra, då har man gått över gränsen. Då räcker det inte med bara en vilodag. Då behövs det en period av vila. Återhämtningsträning kan vara bra under den perioden, så som stretch, lättare promenader eller jogg. Men för huvudet kan det vara bra att slippa ”sätta på sig träningskläder” helt. Bara vara en vanlig människa.

Man kan också märka på humöret. Reagerar man starkare än vanligt på saker, brukar det också vara ett tecken på att man börjar bli sliten. För mig brukar det vara att jag tappar humöret helt om jag (som jag typ gör varje dag) slår i stortån i sängen..

Men återigen; man måste våga vara sliten periodvis, man måste bara lära sig var gränsen går. Så länge man har ett par pass här och där som går hyfsat till bra, så är det ok. Så tänker jag i alla fall. Men när jag pass på pass på pass bara känner att jag sliter ont, pulsen är lägre än normalt (när jag är sliten kommer jag inte upp i puls alls!) och jag blir stum i första backen. På distanspassen. Då vet jag att jag är sliten. Lite för sliten. Då kan det ibland räcka med en extra vilodag, så istället för bara en dag, kör jag två vilodagar i rad. Ibland hjälper det, ibland inte. Den här gången hjälpte inte det mig, mina ben var som stockar fortsatt och fast än jag körde järnet, var pulsen knappt upp på A3 (intervallpuls), så då tog jag och vilade 3-4 dagar istället. Tog massage och stretchade. Åt bra. Sov bra. Försökte tänka på annat.

Trots att kroppen och knoppen bara skrek att den ville träna, för att dämpa rastlösheten och den där obehagskänslan som kommer i kroppen av att inte träna.

Jag mår inte bra av att inte träna. Så är det bara. Jag blir grinig. Rastlös. Har svårt att njuta av fler än 2 vilodagar på rad. Tappar lite aptit men blir samtidigt sugen på skitmat. Blir lättirriterad. Och det är jag nog inte ensam om. Så känner nog alla elitidrottare eller ”bara vanliga” idrottare också för den delen! En promenad kan dämpa mycket, men ibland kan det vara bra att ”bara rida ut stormen” och tvinga sig själv att ta det lugnt. För man vilar ju av en anledning. Att aktivera sig allt för mycket, är lite som att pilla på den där sårskorpan som håller på att läka.

Ibland sticker jag ut och tränar fast än jag känner att jag inte borde. Dessa pass blir aldrig bra. Den där tanken bara gnager i bakhuvudet ”att det här är inte bra, jag borde vila istället”. Då kan jag aldrig press ur det jag borde. Och är det ett lugnt pass, så kan jag knappt fokusera på tekniken för det enda jag tänker på är att jag borde åka hem. Att man får den där tanken, beror ofta på att det ligger någon infektion som gror i kroppen. Så bra känner jag min kropp. Jag behöver inte ens ha en symptom för att man ska ana att en infektion är på G. De senaste gångerna jag haft den känslan, har jag vänt hem. Lagt mig för att sova. Kanske vilat dagen efter och känt hur jag motat ”Olle” i grind. Räddat mig själv från onödigt extra många vilodagar och missad träning genom att lyssnat på kroppen direkt.

Ibland är inget logiskt i allt det är. Man kan ha ett enormt sug att träna, men kroppen säger nej. Man kan vila för man är helt slut, men när man väl vilar, ropar huvudet ”träna!” trots att man vet att man inte borde. Och ibland, fast det är sällan, känner man att man borde träna när man inte gör det, speciellt när man är pigg, man har en återhämtningsperiod och vilodagarna kommer tät. Man måste ha en enorm självdisciplin. Och lita på sig själv. För det är sällan någon kan råda dig till att göra på ett eller annat sätt. Man måste känna själv.

Inte vet jag om det här gjorde dig något klokare, Moa, men jag försökte i alla fall sätta ord på hur jag tänker kring det här.

Och kom ihåg; jag har varit ”elit” i snart 10 år, och jag lär mig fortfarande om min kropp. Ingen kan begära att du som 20-åring ska vet exakt hur din kropp fungerar nu. Och kroppen och knoppen förändras med åren, det gäller att hänga med. Att hela tiden ha en bra dialog mellan kropp och knopp samtidigt som man inte blir rädd för att utmana.

Återigen, en balansgång. Och våga lita på din magkänsla! Det är egentligen de enda tipsen jag kan ge. För ingen känner din kropp så bra som du själv. Tro’t eller ej.

So long,

Anna

 

Swish! Så var första lägret över

25 maj, 2014 av Okategoriserade. 3 Kommentarer

Sitter i bussen med några ur gänget i laget på väg mot Stockholm efter årets första läger. Sjukt fort har det gått. Så är det jämt! Dagarna vara rullar på, fyllda av träning, mat och vila. Och lite möten här och där. Efter första dagen är man oftast helt slut och tänker för sig själv (lika varje gång) hur i hela fridens namn ska jag klara det den här gången?

Och när sista passet är gjort är man så där slut som man bara kan bli när man pressar sig det där lilla extra tillsammans med andra. Och väskan packas och man längtar hem.

Tiden däremellan hinner man dock knappt reflektera över. Den bara rinner iväg.

För mig har ju det här lägret varit lite annorlunda. Jag är inte riktigt så slut som jag brukar vara av ett läger. Träningstimmarna har inte tagit ut sin rätt, då jag knappt haft några. Istället är det muskler och senor i benen som är ovanligt trötta, även om de faktiskt är piggare än vad jag någonsin vågat hoppats på! Så gott som varje pass har bestått av löpning och rehab. 8 pass på 6 dagar. Alla i snabbdistans eller fortare. Ett annorlunda sätt att träna på för mig. I vanlig fall handlar det ju om varierad träning på rullskidor och löpning, timmar och åter timmar i kombination med ett par pass som är riktigt hårda varje vecka. Nu har alla varit så där ”brännarhårda”. Så där så att det känns att man springer på och ibland fortare. I kombination med någon eller några timmar rehab varje dag.

image

Mina träningskompisar den här veckan. Icebug för ledigare underlag. Adizero Adios för den ”vanliga” löprundan. Adizero Boost för all annan tid. Och boll och gummiband för alla rehabövningar. Det här kittet kommer jag långt på!

image

Lite sol och bad blev det i alla fall mellan passen. Härligt att få möta sommaren så tidigt! Eller tidigt och tidigt, tidigt för oss som kommer från norr om Dalälven.

Anledning är ju strulet jag har haft med vaderna. Och efter en noggrannare screening (där en sjukgymnast kollar igenom hela kroppen, både styrka och rörlighet) hittade vi flera saker som kan vara orsaken till strulet och ömheten jag haft. Så nu är det omstart. Börja från början, bygga upp de svagheter och stelheter jag har. Att jag bara springer kan för många låta konstigt men det beror på att om jag springer på hög höft som man gör när man springer på, sträcker jag ut områden som varit stela och svaga och stärker upp dem. Men jag kan inte springa timme efter timme på det sättet, då tappar jag spänsten och styrkan i steget efter ett tag och riskerar att dra på mig andra skavanker. Så därför kortare men snabba pass. Med korta menar jag dryga timmen.. :-)

Och varför jag inte kan använda överkroppen beror på att jag har en axel som inte är så stark som den borde vara av olika anledningar, så den är också i uppbyggnad just nu. Och den var nog den som var den största boven till att jag fick gå med gips på armen till i våras.

Man kan säga att hela jag är under uppbyggnad. :-)

Kroppen är komplex och skidåkningen är komplex och man är aldrig starkare än sin svagaste länk och allt hänger ihop. Så nu försöker jag lägga om pusslet, utan att hoppa över att sätta dit bitarna som fattas.

Fick en fråga per mail för nån dag sen som frågade hur stor del av vår träning som är över 80% av maxpuls. Jag tror det är väldigt individuellt. Och för mig är ju nästan alla träning över 80% av max just nu, men i vanlig fall handlar det nog om ca 20% av all träning vi gör (exkl styrka). Och de resterande 80% handlar ofta om att nöta teknik och bara samla timmar. Få timmarna att gå genom att visualisera de mål man vill nå med träningen man genomför. Men framför allt handlar det om att nöta teknik, på rullskidor och skidor. Löpning handlar mest om att bara springa och sommartid består min träning vanligtvis av ca 50% löpning och stavgång, resten rullskidor, cykel och annat kul som kajak eller simning.

Det där med hur jag tränade när jag var yngre får jag ta en annan gång. Ni ska orka läsa det jag skriver också! :-)

Ha en skön söndag, jag ska njuta av en halv vilodag i Stockholm innan  jag ska ut på Bosön i morgon förmiddag igen och köra järnet med sjukgymnasten.

Anna

Laddar...