Anna & Emil

Okategoriserade

You turn into a diva

9 augusti, 2015 av Okategoriserade. 5 Kommentarer

You turn into a diva…Det är jag just nu. Gnager på en energibar. Invirad i handduken. Inombords liksom morrar det i hela kroppen. Anledning? Ingen. Jag har ingen som helst anledning i hela världen att sitta här och morra som ett eget litet åskmoln. Men ändå gör jag det. Typiskt. En eller några gånger per år hamnar jag i det här. Turn in to a diva. Alltså den reklamen är som gjord för mig. Mitt i prick. Grejen är att den där godisbiten, eller i mitt fall energibaren, hjälper föga. Kanske att blixtrarna slutar slå ner med jämna mellanrum (läs ett raseriutbrott a la Anna Haag på herr Jönsson eller närmaste familjemedlem, typ mamma, pappa, syrran eller brorsan), men åskmolnet det är kvar. Mörkt och hotande.

Springer och muttrar där bak i ledet i underbart vacker fjällterräng. Runt omkring mig pratas och skrattas det, mina teammates njuter av miljön. Av passet. Själv är jag i min bubbla. Muttrar för att jag halkade i leran. Pustar för att den lilla backen fick mina ben att värka. Ser mig knappt omkring. Totalt självupptagen. Egoistisk. En riktig diva.

Orsaken stavar s l i t e n. Många timmars träning. Ibland går ju allt som en dröm, man känner sig odödlig, timmarna rullar in och intervallerna går fantastiskt, man flyger fram. Sen kommer smällen. Farten som var så behaglig att springa i förra veckan, tar kål på mig idag. Intervallerna går pannkaka och skit. Pulsen är allt mellan himmel och jord. Jag får svårt att sova på kvällarna, svårt att komma ner i varv. Jag blir irriterad. Lätt retlig. Och minsta felsägning av någon vid fel tillfälle leder till att krokodiltårarna börjar rinna och jag står där, mitt i alltihopa, och bara tänker ”herregud”. För jag har varit med om det så många gånger, jag ser det på mina kamrater i laget när de är i samma situation, så jag kan också se mig själv utifrån emellanåt när jag är i det. Men just där och då, när Emil råkar säga fel ord, eller vaderna jälvlas eller jag snubblar i myren, då fullkomligt exploderar det och all vett och sans försvinner. I turn in to a diva. 

   
 Sliten ska vi ju vara. Det är ju ett steg i rätt riktigt. Det är då det sker utveckling, men när jag har gått runt och morrat som en arg hund för länge, då måste jag dra i handbromsen. Och jag känner att det är nära nu..

Problemet är; ”men bara lite till, jag orkar nog lite mer, jag kan lite mer, några till timmar”… Min envishet. Det är där coach Stattin kommer in. Med frågor som ”hur är ditt humör?”. Jag tror han fick svaret här…

Nu ska jag och Falk ta och gå och äta lunch. Jag ska försöka lämna mitt åskmoln på rummet. I alla fall för en stund. Sen ska jag sätta på bra musik i lurarna, försöka ta igen de missade sömntimmarna från i natt och sen ladda inför eftermiddagens pass. Kanske ska jag slå en pling till Stattin och erkänna läget också.. Vi får se.

Anna

Oops. Blev visst ett race till.

25 april, 2015 av Okategoriserade. 3 Kommentarer

Sitter på hotellrummet i Mosjøen, Norge, och ska strax gå ned till banketten (en av anledningarna till att det är så kul att få tävla på våren, nämligen chansen till att få piffa till sig lite mer än vanligt. You know high heels, make up och lite glitter i öronen..). 

Hit kom vi i förmiddags efter en tidig uppstigning i ottan i Östersund i morse. 15 mil efter svenska vägar och sedan 25 mil efter de norska (berömda) vägarna. Genom skog och dalar. Åkermark, skog och fjäll. Att naturen kan förändras så på den (ändå) korta sträckan är häftigt. Jag satt med näsan tryckt mot rutan nästan hela vägen. Ja, förutom när jag hade fågelholken öppen (sov reds.anm).. Kunde inte sluta titta och på vissa ställen önskade jag att jag hade haft tid att stanna för att föreviga det vi passerade. Där sjöarna möter stranden, vattnet är så lågt så man ser så mycket mer. Där åkrarna med de ensliga husen på kanten sluttar ned mot vattnet. Fantastiskt vackert.

Åter till ämnet. Tävling.

Ja, här i Mosjøen har jag alltså tävlat. Säsongens tredje sprint, men en av de absolut kortaste i min karriär. Men trots att det bara var ca 1 min arbete i prolog och semi och 2 min i final, så hann man ändå bygga på sig sån syra att benen var som raka telefonstolpar när jag korsade mållinjen. 

   

  

  

 

I prologen blev jag fyra, men om jag hörde rätt var det väldigt tajt mellan ettan (tror det var Barbro Kvåle) och mig som var fyra. Kanske kan klassificera den som den bästa prologen i min karriär? 😉

I semifinalen (hoppade kvarten till mina bens glädje), åkte jag in som två och blev direkt kvalificerad till finalen.

I finalen var jag inte alls med i matchen från början, låg 5-6a, men i motvinden tillbaka på andra varvet plockade jag en del och lyckades passera Katja Visnar precis innan kurvan mot upploppet och blev tre, just bakom spurtduellen mellan norskorna Kvåle och Mari Eide. Det var verkligen kul idag!

Det här var nog dock säsongens sista tävling. Eller egentligen blir det ju säsongen första, då säsongen 2015-2016 faktiskt började i måndags. :-)

Nu: bankett!

So long,

Anna 

Laddar...