Anna & Emil

Okategoriserade

Energiboost.

29 augusti, 2015 av Okategoriserade. Inga kommentarer

Vissa dagar, vissa pass, vissa timmar vill man bara spara ner i minnesbanken. Plocka fram när det är ruskigt och kallt och tar emot. Drömma sig tillbaka och känna värmen i nacken. Lukten av gräset som solen värmt upp efter nattens dagg. Höra skallrorna från bjällrorna på djuren som går lösa på bergssidorna. Bli bländad av allt det vackra. Bergen som ser både skrämmande och lockande ut.

    

   

  
Och idag var en sådan dag. Det sparas och bevaras och ska plockas fram vid behov. En energiboost.

So long,

Anna 

You turn into a diva

9 augusti, 2015 av Okategoriserade. 5 Kommentarer

You turn into a diva…Det är jag just nu. Gnager på en energibar. Invirad i handduken. Inombords liksom morrar det i hela kroppen. Anledning? Ingen. Jag har ingen som helst anledning i hela världen att sitta här och morra som ett eget litet åskmoln. Men ändå gör jag det. Typiskt. En eller några gånger per år hamnar jag i det här. Turn in to a diva. Alltså den reklamen är som gjord för mig. Mitt i prick. Grejen är att den där godisbiten, eller i mitt fall energibaren, hjälper föga. Kanske att blixtrarna slutar slå ner med jämna mellanrum (läs ett raseriutbrott a la Anna Haag på herr Jönsson eller närmaste familjemedlem, typ mamma, pappa, syrran eller brorsan), men åskmolnet det är kvar. Mörkt och hotande.

Springer och muttrar där bak i ledet i underbart vacker fjällterräng. Runt omkring mig pratas och skrattas det, mina teammates njuter av miljön. Av passet. Själv är jag i min bubbla. Muttrar för att jag halkade i leran. Pustar för att den lilla backen fick mina ben att värka. Ser mig knappt omkring. Totalt självupptagen. Egoistisk. En riktig diva.

Orsaken stavar s l i t e n. Många timmars träning. Ibland går ju allt som en dröm, man känner sig odödlig, timmarna rullar in och intervallerna går fantastiskt, man flyger fram. Sen kommer smällen. Farten som var så behaglig att springa i förra veckan, tar kål på mig idag. Intervallerna går pannkaka och skit. Pulsen är allt mellan himmel och jord. Jag får svårt att sova på kvällarna, svårt att komma ner i varv. Jag blir irriterad. Lätt retlig. Och minsta felsägning av någon vid fel tillfälle leder till att krokodiltårarna börjar rinna och jag står där, mitt i alltihopa, och bara tänker ”herregud”. För jag har varit med om det så många gånger, jag ser det på mina kamrater i laget när de är i samma situation, så jag kan också se mig själv utifrån emellanåt när jag är i det. Men just där och då, när Emil råkar säga fel ord, eller vaderna jälvlas eller jag snubblar i myren, då fullkomligt exploderar det och all vett och sans försvinner. I turn in to a diva. 

   
 Sliten ska vi ju vara. Det är ju ett steg i rätt riktigt. Det är då det sker utveckling, men när jag har gått runt och morrat som en arg hund för länge, då måste jag dra i handbromsen. Och jag känner att det är nära nu..

Problemet är; ”men bara lite till, jag orkar nog lite mer, jag kan lite mer, några till timmar”… Min envishet. Det är där coach Stattin kommer in. Med frågor som ”hur är ditt humör?”. Jag tror han fick svaret här…

Nu ska jag och Falk ta och gå och äta lunch. Jag ska försöka lämna mitt åskmoln på rummet. I alla fall för en stund. Sen ska jag sätta på bra musik i lurarna, försöka ta igen de missade sömntimmarna från i natt och sen ladda inför eftermiddagens pass. Kanske ska jag slå en pling till Stattin och erkänna läget också.. Vi får se.

Anna

Laddar...