Close

Blandat

Att övervinna rädslor.

Förra veckan gjorde jag något jag länge har velat, men samtidigt inte vågat. Nämligen simma över öppen vatten!

För det första så är jag rädd för vatten. Ja ni läste rätt. Jag ogillar vatten väldigt mycket. Extremt mycket. Speciellt svenska insjöar. Tycker det är otäckt att inte se botten. Att inte veta vad som är under mig. Och har aldrig varit en fena på att simma. Eller "doppa" huvudet. Tog mig faktiskt 3 år att lära mig det..

Men.

Jag började ju simma i fjol när ryggen var som sämst och jag var så lycklig över att kunna träna helkropp utan att belasta ryggen fel och slippa huggen i svanken. Under sommaren så började jag ju träna mer och mer vanligt och fasade ur siminngen. Men under hösten fick jag ont i en fot så under 3-4 veckor satt jag på en stol och stakade i ski-erg och simmade. Fick en rejäl dos för överkroppen och kände mig starkare än någonsin i just överkroppen. Men jag hann aldrig få tillfälle att simma utomhus. Något jag tänkte att jag nog borde gilla, lite mindre ensidigt än att simma längd efter längd i en 25 meters pool. Även om jag faktiskt gillade det enformiga. Ett sätt att låta hjärnan koppla av helt. Tror det var Alexander Bard som sa i någon intervju att han använde simningen som meditation, och jag håller helt med!

Men så när vi var i Åre förra veckan passade jag på att låna Maria PH’s våtdräkt och tog hjälp av hennes fästman tillika fd störtsloppsåkaren Hans Olsson som simmat Vansbro och också simmat en del i öppet vatten. Kände att jag inte ville göra detta äventyr själv liksom.

Innan jag åkte in till Åre från Vålådalen började Emil skrämma upp mig och sa att han (när han provade dagen innan) inte hade vågat simma ut där det var så pass djupt att han inte såg vad som fanns under honom och att han inte hade fått in tekniken över huvudtaget. Kändes ju så där…

Men jag tänkte minsann inte visa för Hans att jag var skraj, så jag bytte om och vi tog oss ned till sjön. Hans visade på stor rutin när han fäste upp ena handduken som ett segel så vi skulle kunna ta sikte mot den när vi vände tillbaka.

Vi hoppade i och jag insåg hur mycket våtdräkten hjälpte mig att flyta men att vattnet också var väldigt svart. Väldigt väldigt svart. Jag började crawla ut, andades lugnt och simmade på. Men när vi kommti ca en fjärdedel ut så började jag tänka lite väl mycket och kom helt ur rytmen. Hans frågade om det var ok och jag svarade något i stil med ”jaja, ska bara simma lite bröstsim ja…”. Haha!! Herregud. Helst av allt ville jag vända, men det tänkte jag inte erkänna för honom heller. Så jag simmade på. Ömsom crawl, ömsom bröstsim och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. Satmdigti som jag insåg att det minsann inte var den minsta räddingen då ingen väg går till andra sidan, utan att jag måste simma tillbaka. Satte fötterna på den dyiga botten (panik!!) och snicksnackade lite med Hans, innan jag tog sats och sikte mot andra sidan. Och hela vägen tillbaka kunde jag crawla med ett lugn jag inte alls hade på vägen dit. Blundande för att slippa se botten och tog mina tre armtag innan jag andades. Och plötsligt var jag över och HIMMEL VAD NÖJD JAG VAR! Och trött! Hua vad mycket jobbigare det var att simma i öppet vatten. Vet inte exakt hur lång tid det tog eller hur långt det var över, men jag tror vi simmade i ca 45 min och att det var ca 800-1000 m enkel väg.

Oavsett så spelar det mindre roll, för himmel vad jäkla nöjd jag är att jag gjorde det! Nu måste jag bara göra det snart igen så det inte blir lika hemskt nästa gång. :-) Man måste utmana sina rädslor emellanåt. Så är det bara!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Att övervinna rädslor.

Gulnande löv.

Tittade ut från sovrumsfönstret i morse och såg att löven börjar sakta skifta färg. Gräsmattorna som bara för någon vecka sedan var grönare än grönast tackvare allt regn i sommar börjar gulna och kvällarna blir allt mörkare. Lägerhösten är igång och i fredags kom vi hem från första lägret för hösten och från och med nu har vi läger nästan tionde dag, dvs tio dagar läger, tio dagar hemma. Och redan igår, efter mindre än ett dygn hemma, börjar jag längta tills nästa läger. Så var det inte för något år sedan, men plötsligt har liksom suget efter att träna med tjejerna, utmanas och glädjas och bara vara, kommit tillbaka starkare än någonsin och det känns så himla härligt och häftigt när en sådan spännande säsong väntar. En OS-säsong!

Lägret i Åre-Vålådalen flöt på bra, vi tränade på rejält men samtidigt klokt. Många timmar men samtidigt bra med kvalitet. Långa löpturer över fjällen och hårda intervallpass där emellan. Att Liz och Kikkan hängde på i år gjorde ju inte saken sämre, och mot slutet av lägret kändes det som om de också var en del i det svenska laget. Kanske hjälptes det lite av att deras tränare Matt också var med, han och OMI blev ett dream team med olika erfarenheter från olika länder och ett par nya tränar-ögon är aldrig fel när vi jobbar med alla olika detaljer.

Nu njuter jag dock av en vilodag hemma. Har huset för mig själv under någon timme då Emil är ute och tränar. Friidrott på tv och en god frukost i magen. I eftermiddag ska vi försöka hinna träffa lite vänner och fika och i morgon blir det en "jobb-dag" i Stockholm. Dagarna går fort, men jag älskar det.

Insåg att jag inte har skrivit något här på över en månad, så jag hade missat frågor och kommentarer från er, svarar i ett senare inlägg. När de sociala medierna finns, blir det ofta att jag glömmer bloggen. Jag postar ju ett par bilder (med texter) per vecka på instagram (@annahaag) så det blir liksom inte alltid av att jag kommer in här och skriver. Men varje gång jag gör det inser jag hur härligt det är att då skriva av sig lite! :-)

... och hösten kommer närmare, och jag gillar det! Några veckor till med riktigt hård träning, sen lite nedtrappning, mer tid för återhämtning och tända ljus. Jag gillar det!

Ha en fin söndag, så hörs vi snart igen!

Anna

0 kommentarer på “Gulnande löv.

Sthlm & träningsplanering.

De senaste åren har vi av olika anledningar tillbringat ett par dagar i Stockholm nästan varje månad. Lika härligt som det är att komma dit, lika härligt tycker jag det är när man kliver ur planet och känner de friska jämtländska vindarna på Frösön. Men samtidigt skulle jag inte vilja byta bort de här tripperna ner till huvudstaden. Jag fyller på boosten av att få vara själv i folkvimlet, prova nya restauranger, titta på människor och det obligatoriska löpturen runt Djurgården (igår blev det test av Tjejmilsbanan bland annat i mitt 4x15min i 4min/km tempo-pass, sen var jag trött). För jag är ju något av en ensam varg, men jag gillar att vara ensam i ett sammanhang. Omgiven av människor men i min bubbla. Så trivs jag väldigt bra. Få iaktta lite på håll.

Just nu sitter jag på ett fik och har gjort träningsplaneringen för kommande månad. En månad helt utan läger, så nästintill en månad träning utan styrd träning tillsammans med andra och dessutom den sista perioden där man fortfarande tränar saker som inte är helt grenspecifika. Som cykling eller paddling. Ju närmare säsongen vi kommer, desto mer fokus läggs på det grenspecifika (rullskidor och skidor). Så jag fyller ut träningsplaneringen med diverse olika pass, allt för att variera och bygga en stark grund. Men när träningsplaneringen är gjord inser jag att det trots min ambition att variera blir det ändå övervägande löpning och rullskidor... Kanske beror på att jag älskar att springa och direkt där det är en "lucka" att fylla, lägger jag in ett löppass.


Jag har en "checklista" med pass som ska med varje vecka och lägger först in de prioriterade passen och sedan fyller jag ut med resterande pass tills jag har den träningsmängd jag behöver för veckan eller perioden. Varje månad ska jag träna ett visst antal timmar och sedan delar jag upp det de olika veckorna. Jag försöker få en variation, eller en så kallad periodisering, i träningsmängd. Så vissa veckor är hårdare än andra, det innebär att det är fler timmar och kanske också tuffare pass och kanske helt utan vilodag, medan andra veckor är lättare med kanske en till vilodag men framför allt mindre antalet timmar.

Hade man haft ett "vanligt" jobb hade man ju fått planera utifrån arbetstider, men i och med att det här är mitt jobb så görs träningsplaneringen först och sedan planerar man in andra eventuella aktiviteter som vi måste/bör/vill vara med på. Men ska sanningen fram så blir det allt mindre av så kallade sidoaktiviteter, orken och energin finns inte riktigt där. Jag tillbringar hellre en kväll på soffan och kommer i säng i tid om jag tränar mycket än att försöka samla ihop mig själv och göra något. Men ibland både vill och måste man ju göra något annat än att träna och emellanåt är det ju just det man behöver - bryta vardagen lite!

Och just det gör vi ju nu. Mellanlandade i Stockholm innan vi far vidare för att hälsa på min syster innan vi far till Gävle-trakten och hälsar på Emils familj. Så jag sitter här på kafét, spanar på människor i smyg, lyssnar på musik och planerar träningen. Emil är och tränar men vi åt i alla fall frukosten ihop (vi har inte alltid samma träningsplan...) och jag ska snart ta mitt pick och pack och strosa tillbaka mot "vårt" hotell där vi alltid bor när vi är i Stockholm. Kanske är det just det som gör det så enkelt att resa ned hit också, vi vet alltid var vi ska bo och det finns alltid ett rum åt oss. Man behöver ju lite trygghet även på resande fot, eller hur?!

Någon gång i framtiden skulle jag vilja tillbringa än mer tid här, men att bli en 100% stockholmare är nog inget jag skulle fixa, jag behöver lugnet som naturen och fjällen hemma i Jämtland ger mig! Tackar vet jag variationen och möjligheterna att ha lite av varje!

So long,

Anna

5 kommentarer på “Sthlm & träningsplanering.

#Eatartfest.

Ni vet ju säkert vid det här laget att jag (och Emil) är lovers av mat. I all form. Att få prova nya kombinationer och smaker är ju makalöst och när vi dessutom har förmånen att ha både ett behov (och en förbränning) utan dess like kan det ju bli rätt tråkigt om man köra på samma sak hela tiden. Så när vår vän Kajsa-Tuva berättade att de skulle ha en mat & konst festival här på Frösön, kände vi - vi måste haka på! När roliga saker händer här, måste man ju hänga på. Så är det bara. Lätt att gå och klaga att "det händer ju inget kul i stan" men i Östersund kan man aldrig säga så, för herregud vad kreativa och engagerade och företagsamma människor det finns! Otroligt inspirerande!

Bakom arrangemanget stod bland annat Kajsa-Tuva men också Fia Gulliksson (här i Ösd är hon kände för mycket, men jag kom i kontakt med hennes namn när Jazzköket öppnade som ovannämnda öppnade tillsammans, men som numera drivs vidare av bland annat Kristoffer och Hedda som också driver L:a Saluhallen) tillsammans med olika restauranger och kockar både från närområdet (bl.a. Vinbaren i Åre, L:a Saluhallen, Jazzköket, Fäviken, Flamman i Storlien) och lokala producenter av både charkuterier, ostar och bröd. Helt enkelt en salig blandning. Allt presenterades tillsammans med musik från olika musikanter och band, på en station fick vi en försmak av teatern Fröken Julie och på en annan station var det konst från Kajsa-Tuva. Allt i en salig blandning som gjorde att atmosfären var avslappnad och skön, samtalen bubblade och man träffade på människor man bara mött på gatan, men nu fick man byta ett par ord. Vi lotsades runt på Frösö Park-området och en av stationerna var Frösö Handtryck, och pinsamt nog har jag ju aldrig varit där förr! Dit blir det garanterat ett besök i sommar, och jag ska definitivt ta med mig mamma dit. Så är det bara.

Så för oss food & music lovers var det ju en kväll som var pricken över i:et - mer sånt här till folket! Om ni vill läsa mer om hela tanken bakom det hela, läs här. Och nej, vi är inte sponsrade av eventet utan bara pepp som jag sa i min instastorie härom dagen! Jag älskar när folk vågar göra sånna här saker i mindre städer som ändå Östersund är. Och att folk hänger på. Älskar det!

För oss slutade festivalen efter de fyra olika matstationerna men festivalen fortsatte långt in på natten för många, för två trötta skidåkare fick det räcka med ett par timmar med festivalkänsla innan vi tog bilen hem och sov våra timmar för att vara redo för en ny träningsdag.

So long,

Anna

En kommentar på “#Eatartfest.

#frullelover

Det finns verkligen ingen måltid som jag längtar lika mycket till som frukost. Dels för att jag alltid, och alltid har haft, en stor aptit på morgonen. Och jag vet att de ska man verkligen inte ta för en självklarhet, himmel vad många det är som sliter på morgonen med att bara få i sig ett glas juice eller mjölk. Det problemet lider dock inte jag av. Och den andra anledningen till att jag verkligen verkligen älskar frukost är den enorma variationen som en frukost erbjuder. Du har ju allt från Continental (juice, marmelad, baguett eller croissant) till the american style (pannkakor, lönnsirap, bagels, nutella och på som höjd lite färsk frukt kanske) till den klassiskt svenska (fil/yoghurt & müsli, bröd med skinka och/eller ost) till skidåkarfrukosten (som vi ju har Gunde att tacka för - havregrynsgröten med diverse tillbehör) till brunchen (bacon, ägg, toast, bakade tomater, korvar - you name it) till dagens mer hippa frullar. Och det är väl lite där jag hamnar. Med hippa menar jag helt enkelt de som går att få tag i på allt fler fik i storstäder så som Los Angeles, New York, Stockholm m.fl. Frullar som attraherar alla smaklökar, har olika konsistenser men framför allt är en fröjd att äta och se på! Frullar som syns på sociala medier, bloggar, i livsstilsböcker, ja, lite över allt! 
Hemma blir det allt som oftast enklaste, snabbaste och bästa möjliga. Sällan har jag tid att lägga upp det för att det ska se fint ut, det smakar inte alltid som en dröm men det är funktionellt. Men på senare tid har jag insett att med lite förberedelse så kan man faktiskt få till en frukost som är en fröjd för både ögat, smaken och magen!


Och jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte blir inspirerad av ett par dagar i Stockholm med alla fantastiska fik och caféer, där den ena serverar den ena smakupplevelsen efter den andra. Det behövs inte så mycket, faktiskt mest kärlek, men en rolig krydda eller kombination gör ju inte saken sämre!

Igår kväll hade jag till exempel förberett en burk med traditionella havregryn med lika delar soyamjölk/cocosmjölk, kardemumma, kanel och lite salt tillsammans med en matsked chiafrön. Det fick vila i kylskåpet över natten och i morse serverade jag det med en banan, lite färska hallon, soyayogurt och en klick jordnötssmör innan jag strösslade på lite russin och mullbär. Hur gott som helst! Ansträngde mig lite för själva uppläggningen, och himmel vad mycket roligare det blir att äta då!

Den varianten kommer det definitivt att bli fler gånger i år, den så kallade overnight oat med blandade ingredienser! Vad är era frukostfavoriter? Är ni en frukostätare? Har jag fler #frullelover bland er mina följare?! 😍

So long,
Anna

Psst. Tips med våra bästa frukostställena kommer! 

5 kommentarer på “#frullelover

Snöfattigt men ack så vackert!

Ja, någon snö är det ju inte att tala om här nere. Trots ner mot -15 under nätterna och under dagarna blir det inte mycket varmare än -4 även om solen värmer. Men det hjälper ju inte snön att komma, speciellt inte när solen gassar från en klarblå himmel och bergen runt omkring har stoppat snön som föll norr om Brenner passet att komma hit.

Men varför klaga när konstsnöslingan som finns här duger mer än väl, fantastiska förhållanden och lagom tuff. Träningen blir gjord, och det är med kvalité. Dessutom erbjuder ju den snöfria terrängen grym fin löpning så träningen blir varierad, och på så sätt än bättre. Så jag njuter trots bristen på snö, kan inte se mig mätt på de vackra vyerna och suger åt mig av solenergin! 😍☀️

So long,

Anna 

En kommentar på “Snöfattigt men ack så vackert!

Snö innanför skorna

Ja då har herr jönsson (som Anna brukar säga) stannat bilen i Vemdalsskalet och låtit Anna skutta in i närmaste lilla fik för att få tag i dagens första soyalatte. Tjejen som för 1 år sen inte förstod behovet av kaffe har nu fastnat helt i latte träsket och vi styr helt enkelt våra vägar efter platser som bjuder på den mest väl gjorda latten... å nej då, jag klagar inte på det för jag gillar kaffe jag med:)

 

Och här är verkligen sommaren över som man brukar säga:) vinter vinter vinter! Ni vet känslan, man stannar bilen, öppnar dörren och kliver ner så försiktigt man kan i det 15cm tjocka nypudrade underlaget och man försöker trycka ner foten och skapa ett så fint avtryck som möjligt för att undvika att snö ramlar in i sina låga vårskor, men. Såklart ramlar det in massor ändå och strumpan blir på ett kick blöt. Ja tvi vilket liv man måste leva...

Skämt och sido, vintern är här and i Love IT!

Å nu fortsätter resan mot snön och skidåkandet! Bilen är packad för att kunna vara vår bas i några veckor, och vi kommer vara där snön är som bäst och där våra kroppar och själ mår som bäst för att ladda de sista veckorna in mot säsongen!

Vi ses!

Å kul att ni är här inne å läser:) kom med frågor och funderingar om vad du vill att vi ska skriva mer om!

/emil

5 kommentarer på “Snö innanför skorna