Close

Blandat

Hello❣️

... long time, no seen! Men nu ni - nu är jag tillbaka! ❤️ Himmel vad jag har saknat det. Er. Att skriva.

Jag tog ett aktivt beslut i somras att lägga bloggen lite på is, jag behövde ett break från allt som tidigare varit min vardag. Vissa saker lade jag åt sidan självvalt, andra tvingades jag lägga åt sidan. Alltför att sänka stressen som under lång tid byggts upp i min kropp och knopp. Och kulmen blev när vi landade hemma för första gången på riktigt i slutet av juni. Som en fet jäkla stoppskylt i nyllet.

Men det var så nyttigt. Jag önskar egentligen ingen att hamna där, det är så onödigt. Men för mig var det ett onödigt ont. För jag tvingades rannsaka mig själv och försöka landa i det nya livet, landa i vad jag nu vill lägga min (enorma) energi på! För jag har sjukt mycket energi. Vanligtvis. Och idag har jag det som oftast men vissa dagar måste jag dra rejält i handbromsen. Skillnaden är att jag känner det på ett stadie där jag förut inte ens hade reagerat över att något kanske var lite tokigt. Hur utslitet det än är - inget ont som inte för något gott med sig. Sanningen med STOR modifikation, men det finns något i det som gör att vi ändå använder oss av säget emellanåt.

Jag har ingen klar plan var jag ska börja mitt otroligt saknade skrivande. Men tänker att jag börjar väl från där jag är idag. På restaurangen Broms. Med en rejäl frulle framför mig. Lördagmorgon, klockan har inte hunnit slå nio än och jag har haft en sån där morgon man behöver emellanåt - vaknar tidigt men har fått halvslumra mig genom halva morgonen! Emil är hemma i lägenheten och förbereder packningen inför Superstars.. Äventyret som börjar med att taxin plockar upp oss strax efter lunch. IDAG! Den här tiden på dagen är (som många av er som följer mig via instagram vet) den bästa stunden på dagen. Med frukosten bredvid mig, skrivandes och ha hela dagen framför mig!

Jag tänker också att jag då och då sticker in med vad som hänt sedan sist. Vilket ju är en hel del! Men vad vill ni läsa om? Hit me!

Nu ska jag fortsätta njuta av min frulle.

So long!

Anna

6 kommentarer på “Hello❣️

Stockholm.

Måste skriva ett inlägg senare och berätta om dagarna i Rom, så skönt att få komma iväg tillsammans och få tid att bara hänga lite. Men knappt hann vi ju landa innan både jag och Emil blev "haffade" och tagna till en hippa respektive svensexa.

Ingen av oss hade anat ett jota och fick en fantastisk helg tillsammans med våra vänner men jag skulle ljuga om jag sa att vi vaknade helt fräscha igår... 😂 Men mer än så berättar jag nog inte om just hippan och svensexan... 😉Nu är jag dock i Stockholm med min fina Sanna som ju också ska gifta sig i vår, faktiskt om bara tre veckor, så i morgon ska vi (eller ja, inte jag då) prova hennes bröllopsklänning. Ett dygn i Stockholm med bröllopstema helt enkelt. Eller vi fortsätter väl helt enkelt på bröllopstemat så att säga.

Vi var precis på en av Stockholms nyare restauranger Asian Post och vi som älskar att småäta, dela på en massa rätter och få massa olika smaker så var det helt perfekt. Ett tips för er som gillar asiatiska smaker! Nu kör vi hotellhäng med Parneviks på tvn, magasinläsning och chokladkaka och nya Ben&Jerrys Mjölkfria glass. Bättre kväll kan man väl knappast ha?!

I morgon ska vi försöka hinna njuta lite av Stockholms härliga fik mellan provningarna och jag är rätt säker på att morgonen kommer börja med en löptur runt Djurgården! Maxa Stockholms njut med andra ord!

Anna Panna

0 kommentarer på “Stockholm.

Att övervinna rädslor.

Förra veckan gjorde jag något jag länge har velat, men samtidigt inte vågat. Nämligen simma över öppen vatten!

För det första så är jag rädd för vatten. Ja ni läste rätt. Jag ogillar vatten väldigt mycket. Extremt mycket. Speciellt svenska insjöar. Tycker det är otäckt att inte se botten. Att inte veta vad som är under mig. Och har aldrig varit en fena på att simma. Eller "doppa" huvudet. Tog mig faktiskt 3 år att lära mig det..

Men.

Jag började ju simma i fjol när ryggen var som sämst och jag var så lycklig över att kunna träna helkropp utan att belasta ryggen fel och slippa huggen i svanken. Under sommaren så började jag ju träna mer och mer vanligt och fasade ur siminngen. Men under hösten fick jag ont i en fot så under 3-4 veckor satt jag på en stol och stakade i ski-erg och simmade. Fick en rejäl dos för överkroppen och kände mig starkare än någonsin i just överkroppen. Men jag hann aldrig få tillfälle att simma utomhus. Något jag tänkte att jag nog borde gilla, lite mindre ensidigt än att simma längd efter längd i en 25 meters pool. Även om jag faktiskt gillade det enformiga. Ett sätt att låta hjärnan koppla av helt. Tror det var Alexander Bard som sa i någon intervju att han använde simningen som meditation, och jag håller helt med!

Men så när vi var i Åre förra veckan passade jag på att låna Maria PH’s våtdräkt och tog hjälp av hennes fästman tillika fd störtsloppsåkaren Hans Olsson som simmat Vansbro och också simmat en del i öppet vatten. Kände att jag inte ville göra detta äventyr själv liksom.

Innan jag åkte in till Åre från Vålådalen började Emil skrämma upp mig och sa att han (när han provade dagen innan) inte hade vågat simma ut där det var så pass djupt att han inte såg vad som fanns under honom och att han inte hade fått in tekniken över huvudtaget. Kändes ju så där…

Men jag tänkte minsann inte visa för Hans att jag var skraj, så jag bytte om och vi tog oss ned till sjön. Hans visade på stor rutin när han fäste upp ena handduken som ett segel så vi skulle kunna ta sikte mot den när vi vände tillbaka.

Vi hoppade i och jag insåg hur mycket våtdräkten hjälpte mig att flyta men att vattnet också var väldigt svart. Väldigt väldigt svart. Jag började crawla ut, andades lugnt och simmade på. Men när vi kommti ca en fjärdedel ut så började jag tänka lite väl mycket och kom helt ur rytmen. Hans frågade om det var ok och jag svarade något i stil med ”jaja, ska bara simma lite bröstsim ja…”. Haha!! Herregud. Helst av allt ville jag vända, men det tänkte jag inte erkänna för honom heller. Så jag simmade på. Ömsom crawl, ömsom bröstsim och sakta men säkert kom den andra sidan närmare. Satmdigti som jag insåg att det minsann inte var den minsta räddingen då ingen väg går till andra sidan, utan att jag måste simma tillbaka. Satte fötterna på den dyiga botten (panik!!) och snicksnackade lite med Hans, innan jag tog sats och sikte mot andra sidan. Och hela vägen tillbaka kunde jag crawla med ett lugn jag inte alls hade på vägen dit. Blundande för att slippa se botten och tog mina tre armtag innan jag andades. Och plötsligt var jag över och HIMMEL VAD NÖJD JAG VAR! Och trött! Hua vad mycket jobbigare det var att simma i öppet vatten. Vet inte exakt hur lång tid det tog eller hur långt det var över, men jag tror vi simmade i ca 45 min och att det var ca 800-1000 m enkel väg.

Oavsett så spelar det mindre roll, för himmel vad jäkla nöjd jag är att jag gjorde det! Nu måste jag bara göra det snart igen så det inte blir lika hemskt nästa gång. :-) Man måste utmana sina rädslor emellanåt. Så är det bara!

So long,

Anna

0 kommentarer på “Att övervinna rädslor.

Gulnande löv.

Tittade ut från sovrumsfönstret i morse och såg att löven börjar sakta skifta färg. Gräsmattorna som bara för någon vecka sedan var grönare än grönast tackvare allt regn i sommar börjar gulna och kvällarna blir allt mörkare. Lägerhösten är igång och i fredags kom vi hem från första lägret för hösten och från och med nu har vi läger nästan tionde dag, dvs tio dagar läger, tio dagar hemma. Och redan igår, efter mindre än ett dygn hemma, börjar jag längta tills nästa läger. Så var det inte för något år sedan, men plötsligt har liksom suget efter att träna med tjejerna, utmanas och glädjas och bara vara, kommit tillbaka starkare än någonsin och det känns så himla härligt och häftigt när en sådan spännande säsong väntar. En OS-säsong!

Lägret i Åre-Vålådalen flöt på bra, vi tränade på rejält men samtidigt klokt. Många timmar men samtidigt bra med kvalitet. Långa löpturer över fjällen och hårda intervallpass där emellan. Att Liz och Kikkan hängde på i år gjorde ju inte saken sämre, och mot slutet av lägret kändes det som om de också var en del i det svenska laget. Kanske hjälptes det lite av att deras tränare Matt också var med, han och OMI blev ett dream team med olika erfarenheter från olika länder och ett par nya tränar-ögon är aldrig fel när vi jobbar med alla olika detaljer.

Nu njuter jag dock av en vilodag hemma. Har huset för mig själv under någon timme då Emil är ute och tränar. Friidrott på tv och en god frukost i magen. I eftermiddag ska vi försöka hinna träffa lite vänner och fika och i morgon blir det en "jobb-dag" i Stockholm. Dagarna går fort, men jag älskar det.

Insåg att jag inte har skrivit något här på över en månad, så jag hade missat frågor och kommentarer från er, svarar i ett senare inlägg. När de sociala medierna finns, blir det ofta att jag glömmer bloggen. Jag postar ju ett par bilder (med texter) per vecka på instagram (@annahaag) så det blir liksom inte alltid av att jag kommer in här och skriver. Men varje gång jag gör det inser jag hur härligt det är att då skriva av sig lite! :-)

... och hösten kommer närmare, och jag gillar det! Några veckor till med riktigt hård träning, sen lite nedtrappning, mer tid för återhämtning och tända ljus. Jag gillar det!

Ha en fin söndag, så hörs vi snart igen!

Anna

0 kommentarer på “Gulnande löv.

Sthlm & träningsplanering.

De senaste åren har vi av olika anledningar tillbringat ett par dagar i Stockholm nästan varje månad. Lika härligt som det är att komma dit, lika härligt tycker jag det är när man kliver ur planet och känner de friska jämtländska vindarna på Frösön. Men samtidigt skulle jag inte vilja byta bort de här tripperna ner till huvudstaden. Jag fyller på boosten av att få vara själv i folkvimlet, prova nya restauranger, titta på människor och det obligatoriska löpturen runt Djurgården (igår blev det test av Tjejmilsbanan bland annat i mitt 4x15min i 4min/km tempo-pass, sen var jag trött). För jag är ju något av en ensam varg, men jag gillar att vara ensam i ett sammanhang. Omgiven av människor men i min bubbla. Så trivs jag väldigt bra. Få iaktta lite på håll.

Just nu sitter jag på ett fik och har gjort träningsplaneringen för kommande månad. En månad helt utan läger, så nästintill en månad träning utan styrd träning tillsammans med andra och dessutom den sista perioden där man fortfarande tränar saker som inte är helt grenspecifika. Som cykling eller paddling. Ju närmare säsongen vi kommer, desto mer fokus läggs på det grenspecifika (rullskidor och skidor). Så jag fyller ut träningsplaneringen med diverse olika pass, allt för att variera och bygga en stark grund. Men när träningsplaneringen är gjord inser jag att det trots min ambition att variera blir det ändå övervägande löpning och rullskidor... Kanske beror på att jag älskar att springa och direkt där det är en "lucka" att fylla, lägger jag in ett löppass.


Jag har en "checklista" med pass som ska med varje vecka och lägger först in de prioriterade passen och sedan fyller jag ut med resterande pass tills jag har den träningsmängd jag behöver för veckan eller perioden. Varje månad ska jag träna ett visst antal timmar och sedan delar jag upp det de olika veckorna. Jag försöker få en variation, eller en så kallad periodisering, i träningsmängd. Så vissa veckor är hårdare än andra, det innebär att det är fler timmar och kanske också tuffare pass och kanske helt utan vilodag, medan andra veckor är lättare med kanske en till vilodag men framför allt mindre antalet timmar.

Hade man haft ett "vanligt" jobb hade man ju fått planera utifrån arbetstider, men i och med att det här är mitt jobb så görs träningsplaneringen först och sedan planerar man in andra eventuella aktiviteter som vi måste/bör/vill vara med på. Men ska sanningen fram så blir det allt mindre av så kallade sidoaktiviteter, orken och energin finns inte riktigt där. Jag tillbringar hellre en kväll på soffan och kommer i säng i tid om jag tränar mycket än att försöka samla ihop mig själv och göra något. Men ibland både vill och måste man ju göra något annat än att träna och emellanåt är det ju just det man behöver - bryta vardagen lite!

Och just det gör vi ju nu. Mellanlandade i Stockholm innan vi far vidare för att hälsa på min syster innan vi far till Gävle-trakten och hälsar på Emils familj. Så jag sitter här på kafét, spanar på människor i smyg, lyssnar på musik och planerar träningen. Emil är och tränar men vi åt i alla fall frukosten ihop (vi har inte alltid samma träningsplan...) och jag ska snart ta mitt pick och pack och strosa tillbaka mot "vårt" hotell där vi alltid bor när vi är i Stockholm. Kanske är det just det som gör det så enkelt att resa ned hit också, vi vet alltid var vi ska bo och det finns alltid ett rum åt oss. Man behöver ju lite trygghet även på resande fot, eller hur?!

Någon gång i framtiden skulle jag vilja tillbringa än mer tid här, men att bli en 100% stockholmare är nog inget jag skulle fixa, jag behöver lugnet som naturen och fjällen hemma i Jämtland ger mig! Tackar vet jag variationen och möjligheterna att ha lite av varje!

So long,

Anna

5 kommentarer på “Sthlm & träningsplanering.

#Eatartfest.

Ni vet ju säkert vid det här laget att jag (och Emil) är lovers av mat. I all form. Att få prova nya kombinationer och smaker är ju makalöst och när vi dessutom har förmånen att ha både ett behov (och en förbränning) utan dess like kan det ju bli rätt tråkigt om man köra på samma sak hela tiden. Så när vår vän Kajsa-Tuva berättade att de skulle ha en mat & konst festival här på Frösön, kände vi - vi måste haka på! När roliga saker händer här, måste man ju hänga på. Så är det bara. Lätt att gå och klaga att "det händer ju inget kul i stan" men i Östersund kan man aldrig säga så, för herregud vad kreativa och engagerade och företagsamma människor det finns! Otroligt inspirerande!

Bakom arrangemanget stod bland annat Kajsa-Tuva men också Fia Gulliksson (här i Ösd är hon kände för mycket, men jag kom i kontakt med hennes namn när Jazzköket öppnade som ovannämnda öppnade tillsammans, men som numera drivs vidare av bland annat Kristoffer och Hedda som också driver L:a Saluhallen) tillsammans med olika restauranger och kockar både från närområdet (bl.a. Vinbaren i Åre, L:a Saluhallen, Jazzköket, Fäviken, Flamman i Storlien) och lokala producenter av både charkuterier, ostar och bröd. Helt enkelt en salig blandning. Allt presenterades tillsammans med musik från olika musikanter och band, på en station fick vi en försmak av teatern Fröken Julie och på en annan station var det konst från Kajsa-Tuva. Allt i en salig blandning som gjorde att atmosfären var avslappnad och skön, samtalen bubblade och man träffade på människor man bara mött på gatan, men nu fick man byta ett par ord. Vi lotsades runt på Frösö Park-området och en av stationerna var Frösö Handtryck, och pinsamt nog har jag ju aldrig varit där förr! Dit blir det garanterat ett besök i sommar, och jag ska definitivt ta med mig mamma dit. Så är det bara.

Så för oss food & music lovers var det ju en kväll som var pricken över i:et - mer sånt här till folket! Om ni vill läsa mer om hela tanken bakom det hela, läs här. Och nej, vi är inte sponsrade av eventet utan bara pepp som jag sa i min instastorie härom dagen! Jag älskar när folk vågar göra sånna här saker i mindre städer som ändå Östersund är. Och att folk hänger på. Älskar det!

För oss slutade festivalen efter de fyra olika matstationerna men festivalen fortsatte långt in på natten för många, för två trötta skidåkare fick det räcka med ett par timmar med festivalkänsla innan vi tog bilen hem och sov våra timmar för att vara redo för en ny träningsdag.

So long,

Anna

En kommentar på “#Eatartfest.

#frullelover

Det finns verkligen ingen måltid som jag längtar lika mycket till som frukost. Dels för att jag alltid, och alltid har haft, en stor aptit på morgonen. Och jag vet att de ska man verkligen inte ta för en självklarhet, himmel vad många det är som sliter på morgonen med att bara få i sig ett glas juice eller mjölk. Det problemet lider dock inte jag av. Och den andra anledningen till att jag verkligen verkligen älskar frukost är den enorma variationen som en frukost erbjuder. Du har ju allt från Continental (juice, marmelad, baguett eller croissant) till the american style (pannkakor, lönnsirap, bagels, nutella och på som höjd lite färsk frukt kanske) till den klassiskt svenska (fil/yoghurt & müsli, bröd med skinka och/eller ost) till skidåkarfrukosten (som vi ju har Gunde att tacka för - havregrynsgröten med diverse tillbehör) till brunchen (bacon, ägg, toast, bakade tomater, korvar - you name it) till dagens mer hippa frullar. Och det är väl lite där jag hamnar. Med hippa menar jag helt enkelt de som går att få tag i på allt fler fik i storstäder så som Los Angeles, New York, Stockholm m.fl. Frullar som attraherar alla smaklökar, har olika konsistenser men framför allt är en fröjd att äta och se på! Frullar som syns på sociala medier, bloggar, i livsstilsböcker, ja, lite över allt! 
Hemma blir det allt som oftast enklaste, snabbaste och bästa möjliga. Sällan har jag tid att lägga upp det för att det ska se fint ut, det smakar inte alltid som en dröm men det är funktionellt. Men på senare tid har jag insett att med lite förberedelse så kan man faktiskt få till en frukost som är en fröjd för både ögat, smaken och magen!


Och jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte blir inspirerad av ett par dagar i Stockholm med alla fantastiska fik och caféer, där den ena serverar den ena smakupplevelsen efter den andra. Det behövs inte så mycket, faktiskt mest kärlek, men en rolig krydda eller kombination gör ju inte saken sämre!

Igår kväll hade jag till exempel förberett en burk med traditionella havregryn med lika delar soyamjölk/cocosmjölk, kardemumma, kanel och lite salt tillsammans med en matsked chiafrön. Det fick vila i kylskåpet över natten och i morse serverade jag det med en banan, lite färska hallon, soyayogurt och en klick jordnötssmör innan jag strösslade på lite russin och mullbär. Hur gott som helst! Ansträngde mig lite för själva uppläggningen, och himmel vad mycket roligare det blir att äta då!

Den varianten kommer det definitivt att bli fler gånger i år, den så kallade overnight oat med blandade ingredienser! Vad är era frukostfavoriter? Är ni en frukostätare? Har jag fler #frullelover bland er mina följare?! 😍

So long,
Anna

Psst. Tips med våra bästa frukostställena kommer! 

5 kommentarer på “#frullelover

Snöfattigt men ack så vackert!

Ja, någon snö är det ju inte att tala om här nere. Trots ner mot -15 under nätterna och under dagarna blir det inte mycket varmare än -4 även om solen värmer. Men det hjälper ju inte snön att komma, speciellt inte när solen gassar från en klarblå himmel och bergen runt omkring har stoppat snön som föll norr om Brenner passet att komma hit.

Men varför klaga när konstsnöslingan som finns här duger mer än väl, fantastiska förhållanden och lagom tuff. Träningen blir gjord, och det är med kvalité. Dessutom erbjuder ju den snöfria terrängen grym fin löpning så träningen blir varierad, och på så sätt än bättre. Så jag njuter trots bristen på snö, kan inte se mig mätt på de vackra vyerna och suger åt mig av solenergin! 😍☀️

So long,

Anna 

En kommentar på “Snöfattigt men ack så vackert!

Snö innanför skorna

Ja då har herr jönsson (som Anna brukar säga) stannat bilen i Vemdalsskalet och låtit Anna skutta in i närmaste lilla fik för att få tag i dagens första soyalatte. Tjejen som för 1 år sen inte förstod behovet av kaffe har nu fastnat helt i latte träsket och vi styr helt enkelt våra vägar efter platser som bjuder på den mest väl gjorda latten... å nej då, jag klagar inte på det för jag gillar kaffe jag med:)

 

Och här är verkligen sommaren över som man brukar säga:) vinter vinter vinter! Ni vet känslan, man stannar bilen, öppnar dörren och kliver ner så försiktigt man kan i det 15cm tjocka nypudrade underlaget och man försöker trycka ner foten och skapa ett så fint avtryck som möjligt för att undvika att snö ramlar in i sina låga vårskor, men. Såklart ramlar det in massor ändå och strumpan blir på ett kick blöt. Ja tvi vilket liv man måste leva...

Skämt och sido, vintern är här and i Love IT!

Å nu fortsätter resan mot snön och skidåkandet! Bilen är packad för att kunna vara vår bas i några veckor, och vi kommer vara där snön är som bäst och där våra kroppar och själ mår som bäst för att ladda de sista veckorna in mot säsongen!

Vi ses!

Å kul att ni är här inne å läser:) kom med frågor och funderingar om vad du vill att vi ska skriva mer om!

/emil

5 kommentarer på “Snö innanför skorna

Back on track!

Efter det längsta blogguppehållet vi någonsin har haft är vi nu back on track. Och passar också på att hälsa er välkomna till vår nya sida! Hoppas ni kommer gilla den!

Den har legat i pipeline ett tag men livet har kommit emellan som man så fint brukar säga. Men nu är den redo, lagom tills vi börjar bli redo att dra på oss nummerlappen igen.

Mindre än tre veckor återstår tills säsongen drar igång (som brukligt) i Bruksvallarna den 18e november. Till skillnad mot tidigare år, ja faktiskt alla tidigare år som senior för mig, kommer vi inte åka i den röda Mora-mössan på huvudet. Exakt vad det blir, kommer vi berätta mer om lite senare i veckan.

Just nu är vi i Stockholm för årets sista sponsorjobb/mediadag. Det är alltid lika roligt att åka ned hit en sväng. Se alla människor, ta en go'fika och förhoppningsvis hinna med en middag på någon av stans alla fantastiska restauranger. Ett urval vi inte alls är lika bortskämda med i Östersund. Sen hoppar vi på flyget hem ikväll igen. Hem till lugnet i Östersund. Och ska man tro på väderprognosen så ska vintern faktiskt komma i morgon... hur det blir med det lär vi ju märka!

img_8469

image1

När vi ändå är inne på spåret om ny sida, ny säsong och allt vad det innebär att gå in i en ny fas (tävla istället för att träna..) så tänkte jag att jag bollar över lite till er läsare - vad vill ni läsa om här hos oss? Vår målsättning är att ni så klart ska få hänga med i vårt liv, men också att det ska vara ett ställe där ni kan finna inspiration och motivation till att göra det just ni vill! Så - bring it on!

Och så klart - ni ska få en kort brief om vad som hänt sen sist (alla träningstimmar, resor, läger m.m...), men det tar vi nästa gång!

So long,

25 kommentarer på “Back on track!

Energiboost.

Vissa dagar, vissa pass, vissa timmar vill man bara spara ner i minnesbanken. Plocka fram när det är ruskigt och kallt och tar emot. Drömma sig tillbaka och känna värmen i nacken. Lukten av gräset som solen värmt upp efter nattens dagg. Höra skallrorna från bjällrorna på djuren som går lösa på bergssidorna. Bli bländad av allt det vackra. Bergen som ser både skrämmande och lockande ut.

    

   

  
Och idag var en sådan dag. Det sparas och bevaras och ska plockas fram vid behov. En energiboost.

So long,

Anna 

0 kommentarer på “Energiboost.

Det där med att vara sliten..

Moa frågade mig om det där att vara sliten, var gränsen går. När man ska köra huvudet i sanden och fortsätta pusha eller när man ska dra i handbromsen och plocka bort pass i förmån till vila och återhämtning. När huvudet säger träna, men kroppen säger nej. Och när man ändå sticker ut och tränar och hela kroppen säger ”jag borde verkligen vila”. Vad gör man då?

Det är en fråga som inte har ett enkelt svar. Det finns inga facit. Alla kroppar och knoppar är individuella, det finns inga rätt eller fel. Inget gör si, gör så.

Att vara elitidrottare är ett slit, oavsett vilken idrott du väljer. Man får ont, man får skador och skavanker. Knopp och kropp säger nej med jämna mellanrum. Det gäller att finna balansen mellan att pusha och bromsa. Att välja rätt väg.

Men vilken är rätt väg?

Jag börjar finna min väg. Men det har inte varit lätt och jag har gått på många nitar genom åren. Första gången det tog rejält stopp för mig, var under gymnasieåren. Jag ville för mycket och kropp och knopp sa ifrån, men tackvare fantastiska lärare och tränare som uppmärksammade mitt förändrade humör, hann vi stoppa innan det gått helt åt pipsvängen.

Tillbaka till att välja rätt väg..

Jag brukar tänka så här: ”tänker jag att jag inte vill/orkar tränar, då ska jag inte tränar”. Ni måste förstå då att det är skillnad på att det är segt att ta sig ut eller att man känner sig sovtrött. Den där känslan när det tar emot är något annat, och något jag med åren lärt mig lyssna på. Det är svårt att lära sig skillnaden på den, men lyssnar man bara på sin magkänsla så brukar den oftast stämma. Det är i alla fall vad jag har lärt mig.

Sen kan man ju vara sugen och taggad till tusen att träna, men kroppen bara skriker NEJ (!) när man väl kör, då kan det också vara läge att skippa träningen, eller tänka om och göra något annat.

Sliten måste man våga vara periodvis för att utvecklas. Trött och seg måste man också våga vara. Men om det går dagar, veckor utan att man har ett pass som känts bra, då har man gått över gränsen. Då räcker det inte med bara en vilodag. Då behövs det en period av vila. Återhämtningsträning kan vara bra under den perioden, så som stretch, lättare promenader eller jogg. Men för huvudet kan det vara bra att slippa ”sätta på sig träningskläder” helt. Bara vara en vanlig människa.

Man kan också märka på humöret. Reagerar man starkare än vanligt på saker, brukar det också vara ett tecken på att man börjar bli sliten. För mig brukar det vara att jag tappar humöret helt om jag (som jag typ gör varje dag) slår i stortån i sängen..

Men återigen; man måste våga vara sliten periodvis, man måste bara lära sig var gränsen går. Så länge man har ett par pass här och där som går hyfsat till bra, så är det ok. Så tänker jag i alla fall. Men när jag pass på pass på pass bara känner att jag sliter ont, pulsen är lägre än normalt (när jag är sliten kommer jag inte upp i puls alls!) och jag blir stum i första backen. På distanspassen. Då vet jag att jag är sliten. Lite för sliten. Då kan det ibland räcka med en extra vilodag, så istället för bara en dag, kör jag två vilodagar i rad. Ibland hjälper det, ibland inte. Den här gången hjälpte inte det mig, mina ben var som stockar fortsatt och fast än jag körde järnet, var pulsen knappt upp på A3 (intervallpuls), så då tog jag och vilade 3-4 dagar istället. Tog massage och stretchade. Åt bra. Sov bra. Försökte tänka på annat.

Trots att kroppen och knoppen bara skrek att den ville träna, för att dämpa rastlösheten och den där obehagskänslan som kommer i kroppen av att inte träna.

Jag mår inte bra av att inte träna. Så är det bara. Jag blir grinig. Rastlös. Har svårt att njuta av fler än 2 vilodagar på rad. Tappar lite aptit men blir samtidigt sugen på skitmat. Blir lättirriterad. Och det är jag nog inte ensam om. Så känner nog alla elitidrottare eller ”bara vanliga” idrottare också för den delen! En promenad kan dämpa mycket, men ibland kan det vara bra att ”bara rida ut stormen” och tvinga sig själv att ta det lugnt. För man vilar ju av en anledning. Att aktivera sig allt för mycket, är lite som att pilla på den där sårskorpan som håller på att läka.

Ibland sticker jag ut och tränar fast än jag känner att jag inte borde. Dessa pass blir aldrig bra. Den där tanken bara gnager i bakhuvudet ”att det här är inte bra, jag borde vila istället”. Då kan jag aldrig press ur det jag borde. Och är det ett lugnt pass, så kan jag knappt fokusera på tekniken för det enda jag tänker på är att jag borde åka hem. Att man får den där tanken, beror ofta på att det ligger någon infektion som gror i kroppen. Så bra känner jag min kropp. Jag behöver inte ens ha en symptom för att man ska ana att en infektion är på G. De senaste gångerna jag haft den känslan, har jag vänt hem. Lagt mig för att sova. Kanske vilat dagen efter och känt hur jag motat ”Olle” i grind. Räddat mig själv från onödigt extra många vilodagar och missad träning genom att lyssnat på kroppen direkt.

Ibland är inget logiskt i allt det är. Man kan ha ett enormt sug att träna, men kroppen säger nej. Man kan vila för man är helt slut, men när man väl vilar, ropar huvudet ”träna!” trots att man vet att man inte borde. Och ibland, fast det är sällan, känner man att man borde träna när man inte gör det, speciellt när man är pigg, man har en återhämtningsperiod och vilodagarna kommer tät. Man måste ha en enorm självdisciplin. Och lita på sig själv. För det är sällan någon kan råda dig till att göra på ett eller annat sätt. Man måste känna själv.

Inte vet jag om det här gjorde dig något klokare, Moa, men jag försökte i alla fall sätta ord på hur jag tänker kring det här.

Och kom ihåg; jag har varit ”elit” i snart 10 år, och jag lär mig fortfarande om min kropp. Ingen kan begära att du som 20-åring ska vet exakt hur din kropp fungerar nu. Och kroppen och knoppen förändras med åren, det gäller att hänga med. Att hela tiden ha en bra dialog mellan kropp och knopp samtidigt som man inte blir rädd för att utmana.

Återigen, en balansgång. Och våga lita på din magkänsla! Det är egentligen de enda tipsen jag kan ge. För ingen känner din kropp så bra som du själv. Tro't eller ej.

So long,

Anna

 

3 kommentarer på “Det där med att vara sliten..

Swish! Så var första lägret över

Sitter i bussen med några ur gänget i laget på väg mot Stockholm efter årets första läger. Sjukt fort har det gått. Så är det jämt! Dagarna vara rullar på, fyllda av träning, mat och vila. Och lite möten här och där. Efter första dagen är man oftast helt slut och tänker för sig själv (lika varje gång) hur i hela fridens namn ska jag klara det den här gången?

Och när sista passet är gjort är man så där slut som man bara kan bli när man pressar sig det där lilla extra tillsammans med andra. Och väskan packas och man längtar hem.

Tiden däremellan hinner man dock knappt reflektera över. Den bara rinner iväg.

För mig har ju det här lägret varit lite annorlunda. Jag är inte riktigt så slut som jag brukar vara av ett läger. Träningstimmarna har inte tagit ut sin rätt, då jag knappt haft några. Istället är det muskler och senor i benen som är ovanligt trötta, även om de faktiskt är piggare än vad jag någonsin vågat hoppats på! Så gott som varje pass har bestått av löpning och rehab. 8 pass på 6 dagar. Alla i snabbdistans eller fortare. Ett annorlunda sätt att träna på för mig. I vanlig fall handlar det ju om varierad träning på rullskidor och löpning, timmar och åter timmar i kombination med ett par pass som är riktigt hårda varje vecka. Nu har alla varit så där "brännarhårda". Så där så att det känns att man springer på och ibland fortare. I kombination med någon eller några timmar rehab varje dag.

image

Mina träningskompisar den här veckan. Icebug för ledigare underlag. Adizero Adios för den "vanliga" löprundan. Adizero Boost för all annan tid. Och boll och gummiband för alla rehabövningar. Det här kittet kommer jag långt på!

image

Lite sol och bad blev det i alla fall mellan passen. Härligt att få möta sommaren så tidigt! Eller tidigt och tidigt, tidigt för oss som kommer från norr om Dalälven.

Anledning är ju strulet jag har haft med vaderna. Och efter en noggrannare screening (där en sjukgymnast kollar igenom hela kroppen, både styrka och rörlighet) hittade vi flera saker som kan vara orsaken till strulet och ömheten jag haft. Så nu är det omstart. Börja från början, bygga upp de svagheter och stelheter jag har. Att jag bara springer kan för många låta konstigt men det beror på att om jag springer på hög höft som man gör när man springer på, sträcker jag ut områden som varit stela och svaga och stärker upp dem. Men jag kan inte springa timme efter timme på det sättet, då tappar jag spänsten och styrkan i steget efter ett tag och riskerar att dra på mig andra skavanker. Så därför kortare men snabba pass. Med korta menar jag dryga timmen.. :-)

Och varför jag inte kan använda överkroppen beror på att jag har en axel som inte är så stark som den borde vara av olika anledningar, så den är också i uppbyggnad just nu. Och den var nog den som var den största boven till att jag fick gå med gips på armen till i våras.

Man kan säga att hela jag är under uppbyggnad. :-)

Kroppen är komplex och skidåkningen är komplex och man är aldrig starkare än sin svagaste länk och allt hänger ihop. Så nu försöker jag lägga om pusslet, utan att hoppa över att sätta dit bitarna som fattas.

Fick en fråga per mail för nån dag sen som frågade hur stor del av vår träning som är över 80% av maxpuls. Jag tror det är väldigt individuellt. Och för mig är ju nästan alla träning över 80% av max just nu, men i vanlig fall handlar det nog om ca 20% av all träning vi gör (exkl styrka). Och de resterande 80% handlar ofta om att nöta teknik och bara samla timmar. Få timmarna att gå genom att visualisera de mål man vill nå med träningen man genomför. Men framför allt handlar det om att nöta teknik, på rullskidor och skidor. Löpning handlar mest om att bara springa och sommartid består min träning vanligtvis av ca 50% löpning och stavgång, resten rullskidor, cykel och annat kul som kajak eller simning.

Det där med hur jag tränade när jag var yngre får jag ta en annan gång. Ni ska orka läsa det jag skriver också! :-)

Ha en skön söndag, jag ska njuta av en halv vilodag i Stockholm innan  jag ska ut på Bosön i morgon förmiddag igen och köra järnet med sjukgymnasten.

Anna

3 kommentarer på “Swish! Så var första lägret över

Att få se sig själv

För någon vecka sedan fick jag ett mail från en fotograf. Han skrev att han hade fotat mig i samband med en fotografering för vår samarbetspartner Unibet. Det tog ett tag innan jag kopplade när det var, men sen ramlade poletten ned.

Bilden han skickade mig var nog en av de finaste jag sett på mig själv. Om man nu ens kan säga så. Men ni kanske förstår. När man ser en bild på sig själv och det första man slås av är hur vacker bilden är och inte vem det är. I mina ögon hade det kunnat vara vem som helst. Men nu råkade det var jag. Och jag blev ännu mer stolt och glad när Simon (fotografen) berättade att det, just nu, var en av hans bästa porträttbilder. Ibland kanske man måste tillåta sig att få vara lite stolt över sig själv och se sig själv från någon annans perspektiv !

image

Foto: Simon Hellsten Make up: Shada Gharib

Så egentligen ville jag ville bara visa er bilden och önska er en skön helg, njut! Själv ska jag nog ta och elda lite löv ute på tomten.. :-)

Anna

14 kommentarer på “Att få se sig själv