Close

Anna Haag

Den vackraste årstiden av dem alla.

Gårdagskvällen bjöd på en riktig stadsprint med allt vad det innebär - feststämning, sol, snabb bana, tuffa fighter å en skön atmosfär till dofterna av souvas. Yes, är man i Lappland så är man!

Att staka 900m på en platt bana har nog aldrig hört till mina paradgrenar men alltid kan man lära sig något nytt. Och efter en vinter med väldigt lite fokus på just stakning (sommartid stakar jag ju var och varannat pass..) så fick jag kämpa för att få fart på armarna, att hitta tajmingen. För även om vi stakar på "vanliga" lopp, är det bara korta sekvenser. Nu var det ett helt lopp, om än kort! 

Och prologen tog mig 1.59min. Benen darrade, för hur jag än går så är det benen jag blir stum i när jag stakar! Jennie visade redan där och då att hon skulle bli något att räkna med. Med ett driv i åkningen som imponerade försökte jag "härma" henne i kvarten och det gick fint. Men i semin var jag allt för långsam i starten att det nästan sket sig, men på det långs upploppet fick jag upp fart på grejerna och hittade träffen. 

I finalen visste jag att starten skulle kunna ställa till det för mig. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är liksom ingen golf R som gör 0-100 km/H på 3.9s... Nej, sakta men säkert får jag upp farten, men då ser jag redan ryggarna på de framför mig. Och samma sak var det nu! Men återigen fick jag upp farten och efter att ha varit sexa och sist i finalen, tog jag en efter en och till slut var det bara Jennie som korsade mållinjen före mig. Det måste jag var över förväntan! Dock vet jag vad jag ska lägga extra krut på till sommaren... 0-100...

Ett roligt arrangemang och en glad publik som verkligen levde sig in och fick mig att känna mig så välkommen! Helt fantastiskt! Jag trivs så otroligt bra här i norr under våren. Nästa så att jag börjar spana efter en lite koja som skulle kunna husera mig under april... Eller ta med husvagnen upp nästa gång och bara stanna här. (Ska bara övertala herr Jönsson..)


... för säga vad man vill - fjällen i april är det vackraste som finns. Så är det bara. Den vackraste årstiden av dem alla! Och jag inser, vilken tur jag har som får ha det här som "jobb". För i morse åkte jag ut efter Dundretspåret, och jag bara njöt. Och jag inser - detta är mitt jobb! Nog för att det är slitsamma timmar också emellanåt. Speciellt där i oktober och november, men i april, då får man betalt för allt. Kroppen är stark, solen lyser och de viktiga loppen är gjorda, vi behöver inte prestera på topp hela tiden utan vi kan faktiskt njuta. Och det gör jag! Laddar upp med solenergi som jag skrev här i januari.

Och det gör jag, och det kan jag behöva inför morgondagens utmaning runt Dundret - NSD Classic 47 km (den andra etappen här i VW Tour). 

Nu ska här laddas. Kolhydrater. Juice å torkad frukt. Tog precis en kladdkaka å en dubbel espresso. Så jag är redo för att köra lite styrka om en stund för att verkligen vara på tå inför i morgon. Ikväll ska jag inte göra många knop, en kväll i sängen framför tvn känns som en bra uppladdning måste jag säga. Ute lyser solen, ansiktet hettar lite och vägarna blir våta av den varma solen. I morgon ryktas det om moln, hade önskat sol men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag ens kommer reflektera över vädret när starten väl gått... 

So long,

Anna

2 kommentarer på “Den vackraste årstiden av dem alla.

På eget äventyr.

När klockan ringde i morse skyndade jag mig att försöka tystna ner den, det kändes som om den fullkomligt skrek ut att det var dags att vakna. Grejen var den att det var tidigt, kl halv sex, och Emil hade absolut ingen anledning att vakna så han kunde gott få sova vidare några timmar.

För även om tanken var att vi tillsammans skulle åka norrut (igen) så gör hans fadäs i Kanada att han fortfarande inte kan åka skidor. Så nu sitter jag här på Arlanda själv. Har precis druckit upp min cappuccino och lyssnar på alla ljud runt omkring mig. Jag är på ett eget äventyr!

Redan ikväll är det dags att dra på nummerlappen igen, för jag ska ju upp till Gällivare för att tävla! Ikväll är det en stadsprint i centrala Gällivare, på lördag går det klassiska loppet Dundret Runt (tror dock det numera heter NSD Classic) och på söndag avslutas det hela med Dundret upp, dvs start på Hellner-stadion och målgång på toppen av slalombacken. En liten minitour med andra ord...! Det ska bli spännande att se hur mycket ork (mest mentalt) som finns kvar att köra med, men oavsett ska det bli kul att åka upp! Gällivare på vårvintern är otroligt vackert. Ljuset. Snön. Skaren.

Vet inte om ni minns, men vi var ju där uppe i en vecka i fjol, och då snurrade jag ett par varv runt just Dundret och tänkte att jag gärna skulle vilja åka just det loppet någon gång. Och nu får jag det! Himla skoj! Så mycket mer än att tävla lär jag väl inte hinna med, brukar inte det när man ska tävla men någon fika måste jag hinna få in och lika så träffa lite vänner. En kombination av dessa brukar vara bra då... 😊


Veckan hemma har gått fort, men så skönt det är att få några dagar hemma. Sova i sin egen säng, träffa vänner och slöa i soffan. Matlagningsinspirationen har inte varit på topp, ett tomt kylskåp och trötta huvuden/kroppar är inte en bra kombination... Pasta och tonfisk, pasta och köttfärssås är det som har varit alternativen. Inte jättespännande. Jag börjar bli väldigt sugen på att prova en sån där färdig matkasse, något tips nån? Och den ska innehålla protein, fett OCH kolhydrater. För hur man än ser på saken så finns det inget annat drivmedel till högintensiv träning än kolhydrater, och det är just sådan träning vi bedriver. Så vad ni än gör om ni tränar emellanåt, ta inte bort kolhydraterna, för ni behöver dem! Ni behöver fett, protein och kolhydrater. Och försöker man bli starkare i uthållighetsidrott, snabbare och explosivare så blir man det motsats av ett för lågt kolhydratintag. Jag talar av både egen erfarenhet och kunskap.


Nu står det boarding, jag ska springa. Mot Kiruna och vidare mot Gällivare. Och nya chanser att utmana kropp å knop! Äventyr helt enkelt.

So long,

Anna 

11 kommentarer på “På eget äventyr.

Pirrande ben…

Så var årets sista riktiga lopp gjort. SM tremilen i Umeå i lördags. Ett tufft lopp blev det. Det hade jag ju också förväntat mig, men trots att det gick relativt fort (vi åkte på kring 1.25h), så var det rejält slitsamt. Solen som värmde gjorde att natursnön vi åkte på blev blöt, för att inte tala om hur blött det blev till herrarnas lopp! Jag startade tidigt i den seedade gruppen vilket gjorde att jag fick göra mitt lopp helt själv och utan tider på resten av fältet. Fick baktider, men de är ju alltid oaktuella i och med att de skedde ett par kilometer bakom mig. Så jag fick jobba på i ingenmansland, på en bana där första partiet på 8.3km slingan var i princip helt platt. Och det är ju inte riktigt min melodi, jag gillar upp och ned. Men det var en skön utmaning där jag verkligen fick fokusera på att låta skidorna glida och åka fort men inte stressa.

När det återstod 2.5 km kom Charlotte ikapp mig, jag kunde gå med tills det återstod ca 1km men när man gått 28 km i sin egen takt, i ett visst tempo, så var det himla svårt att slå om och jag klarade inte att följa hela vägen in i mål. Så jag blev fyra. Så klart jag hade velat ha en medalj, men det var tre stycken som åkte snabbare än mig och jag gjorde verkligen vad jag kunde! Jag åkte så fort jag kunde under hela loppet och fick verkligen jobba på att hålla ett högt tempo, plåga sig lagom mycket men utan att bli bekväm, i nära en och en halv timme. Och det, det gjorde mig himla gott!

Att få vara på Sverigetävlingar tillsammans med teamet gör mig så glad in i själen. Familjerna som ställer upp till 110% (i helgen var det allt från fika-sällskap till drickalagning och tidsangivelser till genomgång av banan dagen innan tillsammans med pappa), Larsa som med sitt otroliga engagemang alltid fixar det bästa materialet (alltid på tå, alltid redo, alltid med ett leende) och Petter som testade skidor och valla och skrek sig hes tillsammans med Larsa utmed banan på lördagen... Längtar redan tills säsongen drar igång nästa år och vi får ge allt igen! TACK TEAMET för allt ni gör för oss! 

Direkt efter racet hoppade jag in i bilen med mamma som sällskap och åkte hem till Östersund. För igår morse åkte jag och Emil över den norska gränsen till Meråker, till coach OMI's hemby och deltog i Storlienrennet. Ett lopp som fick lov att gå på reservbana pga vädret (12-14 m/s i vind och spöregn och sol om vartannat). Ida I hängde också på, så vi gjorde sällskap under hela racet (24 km) i den varierade terrängen. Om SM-banan var relativt platt så var denna motsatsen. Upp och ned och upp igen. Medvind till motvind till medvind och bitvis stod man still och ibland fick man sån vind i ryggen att man flög upp för backen. Bitvis hängde vi på grabbarna, bitvis åkte de ifrån och bitvis åkte vi ikapp. Och trots tremilen som satt i benen sedan dagen innan, åkte vi på rejält. Tryckte till och försökte hålla ett riktigt högt tempo. Mot slutet kom nog verkligheten i kapp oss lite och benen blev tröttare, men vi var ändå oförskämt pigga! Vi delade spurtpriset och vi delade segern, på riktigt Blomqvist anda (ni som kanske minns bröderna Blomqvist seger i Vasaloppet för en herrans massa år sedan).


Hela arrangemanget var så himla härligt med allt från elit (Northug och Iversen och Tönseht och Klebo) till barnfamiljer, och alla hejade på varandra! Prisutdelningen var i Meråkers gymnastikhall och priserna var gedigna. Precis som fikabordet. :-)

Så det var en härlig tur över till Norge över dagen!

Vi stannade till i Åre på middag hos fina vänner innan vi rullade hemåt och idag mår jag som jag förtjänar. Benen pirrar och jag liksom kisar när jag tittar. Men det är det lätt värt! Nu har jag några dagar hemma i lugn och ro innan jag far upp till Gällivare på torsdag morgon för att delta på VW TourSen ska jag nog ta det lite lugnt med tävlingar, kanske blir det något till lopp i vår men jag ska framför allt passa på att njuta av vårskidåkning, börja springa lite men mest av allt bara ta dagarna lite som de kommer innan det blir fullt fokus på träning 1 maj...

Nu ska jag fortsätta beta av det som blivit åsido satt de senaste veckorna (månaderna) här hemma, det är en del det.. :-)

So long,

Anna

2 kommentarer på “Pirrande ben…

På väg norrut.

Tog ett pitstop här på Waynes i Östersund innan jag börjar rulla norrut mot årets sista riktiga tävling - SM i Umeå. En date med herr Jönsson som blir hemma för vidare undersökningar av fotleden. Han klagar dock inte, en helg hemma utan mig innebär fri tid för tv-spel, Discovery Channel och obegränsad tid i grannes garage med det senaste projektet (fråga mig inte exakt vad de gör, för ena gången är det en VW bubbla, sen en MC..). Så han vilar foten och huvudet på bästa sätt så vi kan njuta av vårskidåkningen så småning om!

[caption width="4032" id="attachment_12390" align="aligncenter"] Passade på att prova deras supercino. Favoriten blev kakao/hampa! Har ni provat?[/caption]

Men faktiskt så bjuder Östersund på riktigt fina förhållanden än. Jag åkte i stort sett alla spår i morse, och det var nästintill räls. Underbart fint och jag fick bota jetlaggen och börja förbereda kroppen inför två tremilar i rad i helgen.

I sätet bredvid mig på vägen upp finns torkade aprikoser, bars, bananer, juice. Och en take away cappuccino från ovannämnda ställe. Så jag ska nog klara köra de 36 milen utan problem. Kör igång några poddar. I listan just nu är det Säker Stil och Maratonpodden. Och angående vår pod - vi skäms men vi lovar - fler avsnitt kommer! 

Nu ska jag nog börja rulla uppåt.

So long,

Anna 

5 kommentarer på “På väg norrut.

Summan av kardemumman.

Helt plötslig inser jag att världscupsäsongen är över. Och det känns tomt. Knäppt. Vad hände? Det känns som om jag precis stod på startlinjen i Bruksvallarna, så osäker på min form efter en strulig höst men samtidigt med ett annat lugn och fokus som jag nog saknat de senaste åren. Och efter det har det gått i hundratio. Inte en chans till eftertanke, fullt fokus mot VM och inget fick komma emellan. Inte ens när förkylningarna kom med lite för kort mellanrum, lite för nära VM för att känna mig helt lugn, så tillät jag mig att tänka efter eller släppa fokus.


Och nu ska jag helt plötsligt släppa tävlingsfokuset, gå in i en eftersäsongskänsla som ska övergå till en period av så kallad semester och sen, 1 maj, börjar OS-året 2018...

Detta var min tionde världscupsäsong, mitt sjunde mästerskap i Lahti och i söndags gjorde jag min hundrasextioförsta världscupstart. Jag har gjort det här länge, ingen tvekan om den saken, men den glädjen jag känt till både träning och tävling i vinter, det var ett tag sedan! I fjol fick jag uppleva det vid ett par tillfällen, men den här säsongen har den funnits där hela tiden. Från det att jag fick positiva besked om ryggen har fokuset legat på VM. På att göra allt jag kan för att jag skulle vara i mitt bästa tänkbara slag när väl starten gick och samtidigt har OS legat och pyrt, lockat liksom. Jag har fokuserat på min prestation år. Vad jag skulle göra för att få vara nöjd. För jag ska villigt erkänna att det är så mycket roligare att vara nöjd än besviken. Det är så otroligt energikrävande att vara besviken! Älta. Fundera. Hua. Allt.

Så i år ville jag ha fokus på det jag kan påverka. Behålla energin inom mig och fokusera på mig, att inte ta in så mycket vad som pågår runt omkring. Känna glädje. Lyssna på magkänslan och ta beslut utifrån vad som känns bäst för mig. Och det har inte alltid varit lätt. Jag är en sådan som bryr mig väldigt mycket om vad som sker runt omkring, hur alla mår. Allt sånt. Men i år har jag gjort mitt bästa att bara vara i stunden! Jag har mycket kvar att lära, men denna säsong har varit ett bevis på att det faktiskt har varit värt mödan och det faktiskt har givit resultat! Och det är mäktigt att känna. Att jag kan känna en förändring i min inställning och sen bibehålla den. Och inse att jag gjort jobbet själv!

Sen är inte det hela sanningen till varför detta har varit min bästa säsong på länge. Börjar man nörda i statistik så är det min bästa säsong sedan 2012, då jag sist var topp 20 i distanscupen (trots missad TdS som ju ger rejält med poäng..). Jag vet inte exakt varför saker plötsligt börjat falla på plats. Varför axlarna helt plötsligt är sänkta på racen. Varför tekniken sitter. Eller varför jag orkar bättre än förut. För ska sanningen fram har jag inte tränat nå särskilt annorlunda i år. Jag har fokuserat lite mer på vissa detaljer och jag har kört bra mycket mer bålträning än förut (pga ryggen), men annars är det ganska det samma.

Jag tror bara att det är summan av kardemumman. Och jag kommer fortsätta på den inslagna vägen. Och det känns otroligt inspirerande! Och jag är otroligt tacksam av att få vara en del av det starka damlag som Sverige har nu, för vi är verkligen på frammarsch!

[caption width="1334" id="attachment_12380" align="alignnone"] Foto: Bildbyrån[/caption]
Men än är inte säsongen helt slut. På lördag väntar årets SM tremil i Umeå, på söndag åker jag Storlienrennet (om allt går enligt plan) och sen blir det ett par till tävlingar fram till påsk. Årets bästa årstid är här nu - den femte årstiden - vårvintern. Och är man skidåkare, så är den helt oslagbar! Bor man dessutom i Östersund med mindre än tio mil till fjällen, har inte mindre än två (!) fjällstugor (alltså inte jag och Emil, utan familjen) och vänner i Åre så är det ju så att man får nypa sig i armen. Ni vet var ni hittar oss den närmaste tiden. Tills snön är helt borta i princip.. :-)

Nu ska vi snart steka på burger kitet från Lilla Saluhallen här i Östersund, hämtmat när den är som bäst. Sen blir det nog lite godis. Hade en plan på att göra Sofi Fahrmans Deal Closer från hennes bok Ready for Take Off men inser att kylskåpet gapar lika tomt idag igen. Det gör visst det när man inte åker förbi butiken. Så chokladkakan får nog duga igen. Tvättmaskinerna går konstant och väskan står redo att packas igen, för i morgon lunch drar jag till Umeå. Vi har dock maxat denna dag, i alla fall fram till lunch med löptur i finvädret och sen lunch på stan (om än oplanerat så jag fick lov att sitta där i mina träningskläder..), sånt som gör att en dag hemma känns lite extra i hjärtat.

Ni frågar om Emil, vi vet faktiskt inte än vad det är än. Så vi får hålla tummarna att det inte är så farligt helt enkelt!

Anna

 

13 kommentarer på “Summan av kardemumman.

Hemma.

Kom precis innanför dörren. Kylskåpets innehåll var inget att skryta om samtidigt som hungern och jetlagen var en otroligt dålig kombo för att ta sig till butiken. En äggröra, bröd, lite sallad och marmelad och en stor kanna te fick det bli. Tvn på i bakgrunden. Tända ljus. Färska blommor (alltså våra grannar är de bästa!). Och i skafferiet låg en chokladkaka det stod Anna på. Så var det bara.

Nu sitter jag här. Jetlaggad men inte lika hungrig. Borde snart försöka gå och sova för att råda bot på dygnsomställningen. Ska bara ta en kopp te till. Landa lite mer hemma. Njuta av att vara hemma. Tänk att en byggnad kan ge sån otroligt trygghet. Sånt lugn! Och trots att jag är känd för min rastlöshet (vill ju rätt ofta vidare, är hemma några dagar innan jag är redo för nästa äventyr) så älskar jag att komma hem! Hem till vårt hus.

Nu njuter jag.

Anna

5 kommentarer på “Hemma.

Helgens nördtips – BålBålBål

Jag tror jag har skrivit om det här förr men jag kan inte tjata nog om det. Och jag ska villigt erkänna att det är lika mycket för min egen del som för er. Glöm aldrig BÅLEN!

Jag vet inte hur mycket ni vet, men jag har sedan 2009 haft problem med ryggen där domningar ned i höger ben har varit ett stående symptom och under perioder har jag haft problem att kontrollera höger ben, det domnade helt enkelt bort och det var som att åka runt med en lyktstolpe till ben. Som om benet fyllts med betong. Jag tror säkert att många av er förstår vad jag menar, ischias är ju ett väldigt vanligt problem. Så länge det stannade vid dessa problem var jag rätt lugn även om jag nog tror att resultatet påverkades emellanåt så klart. Och under 2012 började mina båda vader jävlas mer än vanligt, jag fick kramp av att springa eller gå uppför och skejt var helt för jäkligt. Jag tillsammans med läkare och fysios runt omkring försökte komma på vad det berodde på, men efter OS 2014 där jag till slut ledsnade helt på att åka runt med kramande vader, fick jag tillslut hjälp av en sjukgymnast på Bosön som lyckades stoppa mig från att lägga mig under kniven för att råda bot på det jag trodde var compartments syndrom. Som det så klart inte var, utan det var ett resultat av otroligt dålig rörlighet i fotled som antagligen påverkats av min dåliga rygg. Så under 2014/2015 började jag återigen kunna skejta utan kramp i vaderna. Men fokuset hade legat så på att få igång rörligheten i fotled att jag sakta men säkert glömde bort min rygg och under Touren i årsskiftet 2015/2016 började ryggen göra sig påmind igen och för varje lopp blev den sämre. Slalombacken på sista etappen var en repris på okontrollerat höger ben och kramande vader.

Jag försökte rädda det som räddas kunde när jag kom hem från Touren men skadad var redan skedd. Något jag själv dock inte förstod, utan jag tränade som vanligt och åkte över till Kanada för att åka den avslutande touren. Väl där kunde jag inte ens böja mig fram för att knäppa upp bindningen utan att knivar högg i ryggslutet. Kurvorna tog jag mig igenom genom att hålla andan och hoppas på det bästa. Tjuvsläpp fick inte ske och stakningen var en parodi. Skejten gick behjälpligt men jag åkte runt som en stelopererad sjuttioåring. Mellan loppen gick jag runt med en korsett och att sitta ned var omöjligt.

Ryggen hade helt enkelt sagt upp sig.

Jag kom hem och lade planen för våren, sket i ryggen som vägrade bli bättre men efter en rejäl diskussion med Emil, min bror och resten av familjen som slutade med att tårarna rann nedför mina kinder i ren frustration, insåg jag att jag måste ta tag i det. Det gick inte att blunda för längre. Jag rörde mig som en gammal skogsarbetare som fått ryggen förstörd under alla år i skogen, tog stöd mot knäna för att böja mig framåt. Lutade ryggen mot väggen för att ta på mig skorna..

Så tillslut gjorde jag en magnetröntgen och fick träffa en ryggspecialist. Domen var först hård - helt klart diskbråck. Men efter noggrannare undersökningar fann vi ut att det "bara" var diskbuktning och en förändring på en nervrot som framkallade dessa knivhugg.

Ordern var klar - gör det som INTE gör ont. Vad ska jag då kunna göra tänkte jag?! Men efter lite eftertanke och vila så började jag träna det min kropp mådde bra av och inte det huvudet mådde bra av. Springa gick bra, simning lika så. Jag började stretcha höft och framsida. Aktiverade de nedre, djupa bålmusklerna och körde skejt inne på bandet på Vintersportcentrum där jag inte riskerade att halka eller behöva trycka mig igenom kurvor. Sakta men säkert började ryggen må bättre och jag kunde böja mig framåt utan att ta stöd. I juli blev jag "friskförklarad", ca 3 månader efter första domen. 

Under dessa tre månader hade jag stretchar och varierat lättare aktiveringsövningar med tyngre bålstyrka som jag successivt ökat. Och aldrig pushat mig över smärtgränsen, dvs det fick kännas men ej göra ONT. Och det gav resultat. Sedan dess har jag tränat som vanligt. Ryggen blir hela tiden bättre men jag vet mina begränsningar och vad som gör den sämre och jag har lärt mig lyssna på kroppen på ett helt annat sätt. Och jag kan aldrig mer slarva med rörlighet eller styrka för min bål. Det är mitt "straff" för att jag inte tog varningssignalerna redan 2009 på allvar.

Och det lustiga, eller egentligen tråkiga, i denna kråksång är att jag definitivt inte ensam av att lida eller ha lidit av liknande problem av oss elitaktiva inom skidåkningen. Där finns alltså en ENORM förbättringspotential!

Så för Guds skull - slarva inte mer core styrkan! Skit i brutalbänk och liknande supertunga övningar som mestadels tar i höften. Gör istället enkla situps, sido och raka. Gå inte upp hela vägen, utan känn att de där små musklerna absolut längst ned på magen kopplas på och vänd där. Använd RedCord och gör övningarna som finns uppsatta på schemat bredvid. Ha inte en för aggressiv progression, lyssna på kroppen! Stretcha höft och framsida lår och rumpa. Gör sidoplankan, statisk eller lyft dig upp och ned. Gör utfall med vikt där du är noga med att överkroppen inte faller framåt och att knät är rakt ovanför foten. Och tryck genom häl och upp i rumpan tillbaka. Enbensmarklyft är också en superbra övning för rumpa och bål. 

Så vad ni än gör, hur starka ni än är - glöm inte att jobba med de små jävlarna också! 

So long,

Anna 

6 kommentarer på “Helgens nördtips – BålBålBål